torsdag 29 december 2011

Censur? Eller hur!

Snart nytt år - igen! Tycker det går allt snabbare, men det kanske hänger ihop med att man själv blir äldre och så småningom börjat inse att livet inte varar för evigt? 2011 var ett medelår - började ganska bra med hög aktivitet från min sida, men i början av sommaren tröt energin och sedan har det mest handlat om soffhäng med ett glas vin eller en kopp te som sällskap. Självvalt från början i något behov av att på nytt lära mig umgås med mig själv, men ju längre tiden lidit ju mer har jag börjat känna det som någon form av husarrest. Det är väl det som är faran med isolering, självinitierad eller inte, så är det lätt att fastna i ensamheten. Den kräver inte lika mycket som det sociala livet. Men det måste bli ett slut på isoleringen innan jag blir lappsjuk! Jobbet har mest varit en belastning sista året, men man måste ju försörja sig! Det är inte roligt att känna kroppen dräneras på all kraft ju närmre arbetsplatsen man kommer. Jag tycker om de flesta av mina kolleger och känner mig omtyckt och accepterad av de flesta, men det är något väsentligt som saknas och det verkar inte bara vara jag som lider av det. Arbetsglädje? Uppmuntran? Vår psykosociala arbetsmiljö har nått botten för länge sedan, men förhoppningsvis vänder det nu. Inte för att vi skriver 2012 utan för att vi har möjlighet till nystart med en ny ledning. Det finns gott om belackare som utgår ifrån att det inte kommer att göra någon skillnad för det finns inga bra chefer. Min grundinställning är att det i detta fall bara kan bli bättre och blir det inte det så är alternativet att byta arbete. Kan vara dags för det ändå - i februari har jag varit anställd i sex år, vilket jag tycker är en evighet. Har aldrig förstått hur man kan stanna kvar hela sitt yrkesverksamma liv på endast ett ställe. Var är visionerna och nyfikenheten? Risken att stagnera och bli bitter är, enligt mina högst ovetenskapliga teorier, ganska stor.

Egentligen var det inte tänkt att detta skulle bli någon årskrönika - den tänkte jag spara till helgen (olidligt spännande!) - utan tanken var att skriva om sociala medier och hur de uppfattas av läsaren. Anledningen till detta är att jag fått vissa påstötningar om att jag nedvärderar min omgivning i min blogg. Jaha? Det är mina funderingar och min syn på en verklighet som jag upplever den och om man inte håller med mig eller gillar det jag skriver kan man antingen lämna en kommentar eller också strunta i att läsa. Ska jag behöva censurera min egen text? Om någon känner sig utpekad så får väl den personen rannsaka sig själv - jag nämner inga namn (mer än eventuellt ett förnamn) och jag läser mycket noga genom texten innan jag lägger ut den till allmän beskådan. Det är inte så många som känner till mitt riktiga namn, om man inte är vän med mig på Facebook dit bloggen länkas. Man kan ju fråga sig hur någon som inte är vän med mig på Facebook har hittat Humfridas funderingar, för det var bara en handfull personer som kände till detta mitt alias innan jag gick "public". Jag står för det jag skriver i bloggen, men det är som alltid med personliga texter även ett läsaransvar att förstå att det skrivna är en sida av myntet och MIN bild av verkligheten. Dessutom ska det inte glömmas att jag många gånger medvetet väljer att skriva sarkastiskt och ironiskt om händelser och/eller personer, men de som känner mig är väl bekanta med den sidan hos mig. Inte alltid den mest smickrande sidan hos mig, men en stor del av min personlighet! Summa summarum kommer jag inte att censurera min text eller låta mig tystas av läsare som känner sig trampade på tårna. Mitt råd till dem är: Låt bli att läsa!
Varken min blogg eller mina statusuppdateringar på Facebook kommer att någonsin att handla om hemplockade karlar från krogen, nätet eller någon som helst stans ifrån - det är inte min grej att annonsera mitt privatliv offentligt! Jag delger tankar, minnen och känslor knutna till existentiella frågor och funderar över livet i smått och stort, men social status är något jag bara delar med mina vänner IRL. Sorry, men sensationer och offentlig social bekräftelse är ingenting jag behöver eftersträva.
Lite irriterat inlägg, men det känns skönt att få det ur sig :-D

måndag 26 december 2011

Jul med strul!

Så har julhelgen 2011 passerat. En jul som kommer minnas som julen när "Humfridas hus nästan stod i ljusan låga"...
Jag kan inte förklara hur det gick till, men antagligen kom jag åt ett av vreden till spisplattorna och naturligtvis hade jag, vilket jag normalt aldrig gör, lämnat kvar ett träunderlägg på den plattan som slogs till. Vi hade precis slagit oss ner med kaffe och skulle titta på Kalle Anka i lugn och ro när jag registrerade att det luktade som det brinner någonstans. Hjärnan registrerar snabbt att 1. vi inte har någon öppen spis och 2. det ser ut att ryka ur köket. På en given signal rusar äldste sonen och jag ut i köket där det slår upp 10-15 cm lågor. Jag stänger av plattan och instruerar sonen var brandfilten finns och med gemensamma krafter lyckas vi kväva elden. Av träunderlägget fanns bara kolbitar kvar och brandrökslukten finns fortfarande kvar i köket. Sänder en tacksam tanke till min man, som trots mina protester om att det var onödigt, insisterade på att köpa hem brandfiltar och skumsläckare. Skönt att man handlar instinktivt och att man matats med brandövningar på sina olika arbetsplatser - det går fort om det "tänder"...
Det slutade lyckligt, men jag har haft svårt att sova efteråt och tycker hela tiden att det luktar brandrök när jag lagt mig. Får lägga band på mig för att inte drabbas av ett tvångsmässigt kontrollbehov av att spisen verkligen är avstängd. Även om det inte var i spisen det brann var jag helt skakig igår när jag skulle laga mat - posttraumatisk chock? Ovanpå detta står min bil utpositionerad på grannens uppfart och vill inte starta sedan jag ställde den där på julafton. Kan det vara så att vi blivit hemsökta av djinner?
Nåväl, det förde ju det goda med sig att den melankoliska och vanligtvis sorgsna känslan av ensamhet jag brukar drabbas av under julen helt kom av sig av den branddramatik vi drabbades av. Sönerna tycker det är positivt med lukten för då kan vi låtsas att vi har öppen spis - "always look on the bright side of life"!
För övrigt har det varit en fridfull julhelg som mest tillbringats med Jan Guillou Brobyggarna och säsong 1 av The Wire - hur har jag kunnat missa denna utomordentliga serie?? Igår lyckades jag övertyga mig till en promenad och det kändes ju mer som en vårdag än juldag. Småkillarna spelade fotboll och var ute och testade sina radiostyrda bilar (antagligen julklappar) och på träd och buskar fanns stora knoppar. Märkligt väder, men helt okej; skönt att slippa skotta snö, skrapa bilrutor och betala skyhöga elräkningar :-).
Nu laddas för ytterligare en ledig dag innan jag måste jobba två...Behöver vara sparsam med mina semesterdagar eftersom nästa år betyder både student och, förhoppningsvis, en Dubairesa i oktober.

måndag 19 december 2011

"I´ll be home for Christmas"

Nu har vi kommit in i julveckan och stressen eskalerar för att på lördagsmorgon övergå i tindrande barnaögon, avslappnade föräldrar med spisrosor på kinderna och en ständig ström av välartade familjer på den ena överdådiga julbjudningen efter den andra. Alla hem är pyntade in i minsta vrå efter denna tidens modetrend - något som alla inredningsmagasin med självaktning har uppfattning om. Jag läser själv dessa glassiga magasin och längtar och önskar, men inser krasst att för att hinna med att fixa allt enligt dessa visioner krävs att man är hemmafru eller har möjlighet att ta ledigt halva hösten för att hinna med. Att ständigt försöka hitta en nivå som är lagom pretentiös, man vill ju inte vara sämre än andra (!), är ganska tröttsamt och irriterande. Varför kan jag inte bara vara nöjd med lite svensk "lagomhet"?
Min bild av JULEN är så otroligt färgad av amerikansk film (har jag kommit på...). Alla människor är lyckliga och även om det är sorg och tristess, så är julafton alltid årets absolut mest underbara dag. Familjen samlas, de ensamma finner sin kärlek, utflyttade barn återvänder till föräldrahem och inte ett öga är torrt. Herre min tid så patetiskt. Min barndom var julafton förknippad med stress, tårar och bråk om julklappar. Så långt ifrån Astrid Lindgrens julidyll man kan komma! Har alltid en depression på julafton trots dessa barndomsminnen. Märkligt hur det fortsätter spöka hela livet. Våra jular var säkert inte värre än andras...
 I väntan på att få en egen "klan" att ta emot med öppen famn varje framtida jul får jag drömma om "Driving home for Christmas" och kämpa med att det räcker med lagom mycket jul. Känslan av julefrid och familjegemenskap finns ju inom en - i hjärtat - och de som man får förmånen att umgås med till jul är mer än "lagom"!

söndag 18 december 2011

Vad har hänt? Redan fjärde advent!

Idag har det fjärde ljuset i adventsljusstaken tänts och snart är denna decembers väntetid till ända. Svårt att tro att det är julafton om mindre än en vecka. Julstämningen är lite svårfångad när det är milt höstväder utanför. Bra för elräkningen, men annars hade jag hellre haft en vit jul, kanske inte riktigt lika vit som förra året då vi var praktiskt taget insnöade - både bildligt och bokstavligt. Just nu snurrar Malena Ernmans julskiva (ja, jag är så gammalmodig att jag fortfarande köper CD- skivor! Bättre ljud och mindre meck! Spotify används mest på jobbet) och julgranen står välklädd på sin vanliga plats och än så länge sitter barren kvar också... Men något saknas! Den äkta sanna julglädjen vill inte infinna sig - en normal december är jag i mitt esse, glöggtillställningar, adventskaffe, pysslande, fixande, planerande, tissel och tassel. Men inte december 2011; julmånaden som glömdes bort. Julklapparna är inhandlade, men ska slås in och rim ska skrivas, ingredienser till julgodis finns hemma, men orken att göra det saknas, julkort ska skrivas, men det var egentligen sista dag i fredags om man vill vara säker på att de kommer fram före julafton *suck*. Tror Grinchen har blivit kompis med Luther och Ågren, som normalt är mina bästisar, och lyckats få dem med på "hata-julen-tåget".
Jag var på Nova Lund i går förmiddag - fem minuter innan de öppnade och redan då hade det samlats en hel del bilar på parkeringen. Nova är ett ställe som alla med någorlunda självbevarelsedrift undviker veckorna före och efter jul eftersom hela området är så korkat planerat. De har lärt sig att trafiken måste dirigeras så det stod några stackars väktare i korsningarna och viftade bilisterna rätt. Hur svårt kan det vara att följa vägskyltarna? Uppenbarligen väldigt för det fanns dem som försökte svänga vänster när det var vänstersväng förbjuden... Om man är så fruktansvärt stressad av all köphysteri och julhets kanske man ska planera lite bättre, ta bussen eller bara gilla-läget?! Det var trevlig stämning i de butiker jag var inom, glad och positiv personal trots en del köer. Jag lyckades till och med få tag i en ny klänning till jul! Inte på Esprit, som brukar vara min hovleverantör utan på Flash. De är alltid lika trevliga och serviceinriktade i den butiken! Efter lite drygt en timme hade jag handlat på mig det jag tänkt mig och lämnade Nova för nästa ställe - Citygross... Hade bestämt mig för att inte handla om parkeringen var överfull, men det var inte så farligt faktiskt. Det var mycket folk i butiken, men alla kassor var öppna så det var relativt smärtfritt. Stackars kassapersonal - folk hade ju rågade kundvagnar! Vem vet om det går att handla i morgon...
Som sagt: det mesta är redo för julafton. I morgon blir det sillinläggning, Systemet (det behövs en liten julsnaps till sillen, mer glögg och lite rödvin :)) och kanske lite nya hyacinter för de som stått här under månaden börjar se lite trista ut.
Nej minsann! Om man skulle ta och kicka Grinchen, kavla upp ärmarna och gå och börja med julstubben! Ska man dricka glögg och fira fjärde advent duger det inte att sitta här och tycka synd om sig. Granen står så grön och grann i stugan, Peter Jöback sjunger vackert och dofterna från hyacinter, gran och stearinljus kan få vem som helst i julextas - nu kör vi!

                                           Så här såg det ut för ett år sedan!

måndag 5 december 2011

Disharmoni...

Jag börjar tröttna på de disharmoniska tonerna som ackompanjerar mitt patetiska liv! Normalt tycker jag att det är ganska skönt att vara ensam och själv styra över min tid, men när jag nu hamnat i utförsbacken igen är det inte bra med för mycket ensamtid. Navelskådandet kan lätt ta överhanden...
Jag har plötsligt och smärtsamt insett hur ensam man faktiskt är som vuxen. Mina vänner är antingen gifta,och då är man som singel antingen ett potentiellt hot (varför man nu i desperation skulle kasta sig över någons man bara för att man blivit ensam) eller, vilket är helt naturligt, ett tidsfördriv när mannen är upptagen eller när de själv kan "slita sig" från tvåsamheten. De väninnor som varit ensamstående alternativt singel under en längre period har redan relationer med väninnor som går många år tillbaka. På sätt och vis flyttas jag tillbaka till den tid då jag var barn. Vi kunde aldrig leka tre stycken, utan det var alltid parvis och den som för dagen stod utanför gemenskapen fick vackert vänta på att de båda andra blev osams. För det blev vi - alltid, förr eller senare. På sätt och vis var det ett ganska bra sätt att lära sig hantera konflikter och be om förlåtelse.
Idag verkar inte barn och ungdomar förstå innebörden av ordet förlåt och hur viktigt det faktiskt är att ärligt kunna be om ursäkt och gå vidare i livet som vänner eller åtminstone med ett förlåt i ryggsäcken.
Kan man förlåta allt? Naturligtvis inte! Ve den som skulle våga kröka ett hårstrå på mina söners huvud! Men många gånger är våra "konflikter" och surande bara exempel på vårt eget dåliga självförtroende och oförmåga att möta våra rädslor. För visst måste man våga blotta sitt inre för att kunna be om ursäkt och erkänna sina egna tillkortakommanden. Tror det är ganska typiskt svenskt att vi alltid måste uppnå konsensus för att inte känna att någon måste förlora en diskussion eller dispyt. Kan man inte bara nöja sig med att vi tycker olika? Och vara glad för det - för usch vad det vore trist om vi alla tyckte lika!
Tråkigt inlägg, men mitt liv är ganska tråkigt. Kvällen är snart slut: det har varit en jobbig dag på kontoret och framtiden ser tuff ut jobbmässigt - i princip hela ledningen är utbytt. Och visst kan nya kvastar behövas, men det tar ett tag innan de sopar i takt...
Får väl försöka gilla den atonala bakgrundsmusiken, räta på ryggen och försöka finna en ny liten gnista att livnära livsandarna med tills det börjar ljusna igen. Nu ska jag fortsätta Nua med mina cybervänner i Wordfeudträsket!

måndag 28 november 2011

Tantvarning - eller...?

I dag har jag varit på Svensk Bilprovning - ett besök jag bävat för i flera veckor. Så här i efterhand kan man ju fråga sig varför. De utför ett jobb, jag tycker det är jättebra att bilens status undersöks av någon som förstår sig på det (mina kunskaper inskränks till att tanka och fylla på spolarvätska... och jag förväntas göra en yttre kontroll av bilen med sonen inför hans i tid närliggande uppkörning - inte så mycket för hans skull som för min, som han så tjusigt uttryckte det), men blotta tanken på att köra dit får mig illamående. Säkert förknippat med att det alltid var min man som utförde det... Dagens besiktningspersonal var två unga killar, någonstans mellan 25 och 30 och jag kom på mig själv att fundera över om de ens hade körkort och vad de små pojkarna kunde ha hunnit med för utbildning. Tantvarning, eller? Man kan ju hoppas - i dag är ju tanten hetare än någonsin. Tänk att för en gång skull vara delaktig i en trend!
Tant har ju en negativ klang, men det är väl bra om man kan få bort den stämpeln. När mina barn var små njöt jag varje gång vi var inne i en butik och jag fick tillfälle att säga "fråga tanten" eller ge den till tanten". Sådan var jag - då på den tiden alltså...
Allvarligt talat har jag funderat en del på varför jag har blivit räddare med åren. När jag var 22 år åkte jag på Autobahn i 180 km/tim i skyfall (det stod flera centimeter vatten på vägbanan) för att vi skulle hinna med en tidigare färja från Travemünde. Hemlängtan och dårskap kan gå hand i hand.
Första gången jag skulle åka hem från Doha; för att tenta och förnya mitt visum, så åkte jag via Amman i Jordanien. Jag var 23 år, inte någon van resenär och flygplatsen i Amman är som de flesta flygplatser i arabvärlden: fylld med små komplexfyllda, testosteronstinna (nu föreslås Konstantinopel och Pater Noster - ???) kulmagar med en laddad kulspruta nonchalant hängande över bröstet. Jag var transferpassagerare, ensamresande och som sagt ganska ung och naiv. I gaten ombads jag att tömma mitt handbagage och jag hade många kilo övervikt i det kan jag berätta, men eftersom jag var transfer kunde de ju inte göra så mycket åt det. Killen som stod i andra änden av bandet fick syn på ett rör med en flaska whiskey som jag hade med hem. Han stod och vägde den i handen och tittade utmanande på mig, som för att kolla om jag skulle våga göra något. Definitivt fel taktik att använda i en strid mot mig! Jag packade lugnt ner mina saker och vände mig sedan mot honom med handen demonstrativt utsträckt för att ta tillbaka flaskan. I stället för att ge mig den, så började han att leka med sin kulspruta och då tog jag resolut ett steg mot honom och ryckte flaskan ur hans hand. Han blev totalt överrumplad och inte blev det bättre när jag "råkade" smälla till honom ganska ordentligt med min väska... En dansk man som stod bakom mig i kön gled upp vid min sida och sa att han tyckte det var tufft gjort av mig, men kanske dumt eftersom vi skulle bli sittande ett tag då det pågick felsökning i det plan som skulle ta oss till Köpenhamn. Dansken vek inte från min sida och jag vet inte om det hade någon betydelse, men det hände inget mer i alla fall. Tur det för då hade jag väl fortfarande suttit fast i en jordansk fängelsehåla!

Första advent stormade bokstavligen in i mitt liv i år! Det tog i så pass i stormbyarna på kvällen att det inte bara riste i hela huset, utan till och med min säng skakade. Undrar vems hand det var som vaggade mig till sömns? Sömn och sömn - en överskattad fritidsysselsättning tycker jag ;-). Den planerade julskyltningen blev ett långpass i fåtöljen med först Lars Kepler Eldvittnet och sedan Jonathan Tropper Sju jävligt långa dagar. Den förstnämnda ruggigt spännande och den sistnämnde tragikomisk. Väl värda att läsa båda två!

torsdag 24 november 2011

Clownen skrattar...

Nu var det ett bra tag sedan Humfrida funderade, åtminstone i offentlighet. Det har varit en tung period med många mörka och dystra tankar, sömnsvårigheter och allvarliga funderingar på framtid och varthän jag är på väg. Säkert ålderrelaterat; barnen klarar sig själva och plötsligt är man inte längre behövd i vardagen. Krävs omställningsbidrag tror jag - kan detta ansökas via EU månntro?
Att inte vara på topp betyder ju att fritiden blir lidande för på jobbet gäller det ju att upprätthålla sin image: glad och ständigt kvick i repliken, men även en clown gråter om än i ensamhet. Anledningen till denna lilla fundering är att jag hade ett "tjänsteärende" (älskar att få använda det uttrycket!) med en av våra vaktmästare i förrgår. Vi skulle hämta julblommor och köpa en ny plastgran till foajén. Tro inte att jag lämnar över en sådan viktig uppgift till någon annan! Jag klär granen!
I bilen på väg tillbaka till jobbet frågade han mig plötsligt om jag aldrig är ledsen. Jag blev ganska överrumplad, eftersom vi sällan är så privata när vi pratar med varandra. Vad menar du, frågade jag och då svarade han att jag alltid är så glad på jobbet och att det aldrig "märks" något på mig. Så är det - jag vill inte bli sedd som offer och avskyr medlidande! Min sorg är privat, vilket säkert bidrar till att det många gånger kan vara väldigt jobbigt - jag är ingen utpräglad känslomänniska utan bär det mesta inombords. Jag är livrädd för att börja gråta eftersom jag inte vet om det finns något slut på tårflödet. Priset jag får betala är dyrt och hårt: koncentrationssvårigheter, problem med organisering och struktur samt en bedövande trötthet. Det känns som all energi den här hösten har gått åt till att överleva timmarna på jobbet - då clownen skrattar och ler hela tiden (med ett och annat ilsket rytande när omgivningen inte dansar efter min piska ;)). Mina föresatser om en aktiv höst har kommit på skam. Har mest suttit hemma och kurat framför TV:n eller med en bok. Kul och berikande - NOT!
Men nu jäklar! Nu går vi in i advent och hela vägen fram till julafton tycker jag är underbar! Alla förberedelser, julmarknader, glögg och ljusen - härligt! I kväll har jag sytt nya julgardiner till köket; man hinner mycket om man väljer bort dumburken och i morgon ska jag köpa julklappar till sönerna. Gäller att smida innan teflonet slår till! En del julmarknader är inbokade, bland annat Tivoli i Köpenhamn.
Clownen fortsätter att skratta, men bli inte förvånade om det skymtar ett annat ansikte bakom masken!

lördag 5 november 2011

Ur led är tiden - Allhelgona helgen 2011

Så har ännu en Allhelgona afton passerat. En ovanligt varm sådan måste jag tillstå. Det blåste lite bistert, men det hör nästan till att det ska vara svårt att få lågorna att ta sig på gravljusen. Sönerna och jag besökte som vanligt min mormors grav och tände ett ljus och la ner en liten krans. För ett par år sedan när vi var där lyckades vi ta slut på en hel ask tändstickor (vådan av att vara icke- rökare - man äger ingen tändare) utan att få eld på veken. Lätt frustrerad och på väg att ge upp dök plötsligt min ena moster; dessbättre, åtminstone vid detta tillfälle, rökare, så med hjälp av hennes tändare lyckades vi tända både vårt och hennes ljus. Då, för sju år sedan, var det bara mormors grav vi behövde besöka. Nu är det tyvärr så många fler vi har att minnas en dag som denna. Anders och pappa ligger båda i minneslunden på Norra kyrkogården i Lund. En väldigt kontemplativ och vacker plats. Vi hade med oss tre ljus idag; ett vardera till pappa och Anders och ett till en mycket saknad vän som ligger begravd lite för långt bort för ett fysiskt besök. Hon finns dock ständigt i mina tankar och jag för nästan dagligen långa samtal med henne. Jag får inga svar, men det är en tröst att åtminstone inbilla sig att hon lyssnar. När vi besöker Norra kyrkogården och jag ser mina söner gör det så ont i hjärtat. Jag tycker det är jobbigt att vara utan pappa och förstår hur mycket värre det måste vara för dem; att så unga få en del av sin grundtrygghet undanryckt och se hela livet omkullkastas långt innan det borde hända. För två år sedan, när vi för första gången besökte Norra kyrkogården med anledning av Anders, var båda sönerna pojkar. Idag är de unga, ansvarstagande män, med erfarenheter av livets nyckfulla vändning som jag önskar att jag hade kunnat förskona dem. Tankarna är många en sådan här dag.
Kvällens avsnitt av "Så mycket bättre" passade utmärkt en dag som denna. Eva Dahlgren har varit en av mina stora svenska idoler sedan jag hörde henne första gången i slutet av 70-talet. Hon är en gudabenådad låtskrivare och hennes "Ängeln i rummet" ger mig rysningar. Den spelades på Anna Lindhs begravning och på min svågers - en text som går rakt in i hjärtat och slår an på hoppets och sorgens strängar. Det är väl då musik är som bäst - när den lyckas beröra på djupet. Och det är kanske det som gör att musiken finns kvar som ett minnesmärke inristat i kroppen. Musik är så förknippat med minnen och musik spelat på begravningar glömmer jag sällan. Det räcker att höra de första anslagen till Ave Maria, Nessum Dorma  eller Leaving on a jetplane för att jag ska börja gråta ...
Denna minnenas dag är över. Vissa väljer att fira med Halloweenfest - helt fel kväll för det tycker jag. Själv ska jag gå och lägga mig och skänker en tacksamhetens tanke till dem som inte längre är bland oss, men som skänkt oss sin tid på jorden och gett oss minnen att vårda.

måndag 31 oktober 2011

Halloween

I dag är det halloween. En helg jag är lite kluven inför. I mitt tycke är det väl amerikanskt, men samtidigt tilltalas jag av det festliga med maskerad, påhitt, pumpor och möjligheten att anordna fest med ett riktigt härligt tema. Vi har haft två mycket söta små monster som gick "Bus eller godis". Min äldste son öppnade dörren när de ringde på och stod sedan och bara stirrade på dem ett par minuter utan att säga ett ord. De började skruva lätt oroligt på sig efter ett tag, men lyckades kraxa fram ett ynkligt bus eller godis. Så klart de fick godis - det sista som fanns hemma - bra för min obefintliga midja (alternativt allt för befintliga midja).
På tal om halloween fest var det en nästan surrealistisk känsla att vistas i lärdomsstaden Lund i lördags kväll. Ur den täta dimman utkristalliserades spöken, skelett, häxor och kor; studenter på väg till fest. Dom kyrkan skymtades som en stor stenkoloss i dimman och det lyste bara i ett fåtal av tornfönstren. lite Känslan att befinna sig i en film noir upptagning var överväldigande!

lördag 29 oktober 2011

En vanlig lördag - igen...

Äntligen har höstens färgprakt sprakat loss! Det är så fantastiskt vackert att se solljuset silas genom de höstskrudade lövkronorna, känna vinden riva och slita, se dimmorna leka tafatt i de tidiga morgontimmarna. Hösten är en årstid när det känns att man lever!

I dag har jag varit och vinterskott bilen. Svårt att förstå obehaget jag hade mot detta för ett och ett halvt år sedan. Supertrevliga gubbar som jobbar snabbt och effektivt, utan ett uns av manschauvinism som jag inbillar mig finns på alla mansdominerade arbetsplatser. Det finns kanske, men det är inget man märker av som kund - och det gillar jag!
(Märker nu när jag skriver att rättstavningsprogrammet inte gillar att jag skriver färgprakt utan tycker det ska stå färg prakt och supertrevliga ska vara super trevliga. Irriterande för oss avstavningspoliser!).
Den trevliga stunden på däckfirman gav energi att åka och storhandla och det var ju tur eftersom jag sprang på en mycket kär väninna. När jag var på väg att lasta bilen fick jag vara med om ett av höstens magiska och vemodiga ögonblick - ovanför mig i dimman skymtade jag vildgässen på väg söderöver; jag tyckte de ropade "kom med! kom med!"... Ett kort ögonblick kändes det lockande att bara kunna sträcka ut armarna och med ett par flaxande kunna lyfta, men sedan besinnade jag mig. Det är ju nu allt det roliga kommer! Avstampet inför julen - vad jag älskar det!

lördag 22 oktober 2011

Morgonstund har guld i mund...

Ännu en arbetsvecka har rusat förbi och nu är det näst sista helgen i oktober! Otroligt vad tiden går; eller den går väl inte snabbare nu än förut, men känslan av att livet bara svischar förbi och jag själv är statist i stället för huvudperson är märkbar och lite jobbig... Vi har väl alla en dröm om att åtminstone få vara leading star i filmen om oss själva?

I morse hade jag förmånen att få köra äldste sonen till tentan som startade kl. 8. Alternativet för honom var att ta bussen kl. 06.20, vilket inte kändes bra i mitt mammasamvete. Förmån och förmån förresten, det är lite av en efterhandskonstruktion. Just när väckarklockan gav sig till känna kändes det ganska oförmånligt, lite som ett sms-lån, men när vi väl var på väg var det fantastiskt. En underbar morgonrodnad och ett lätt dis som filtrerade de, nu äntligen, praktfulla höstfärgerna.
 Det är en fantastisk upplevelse att köra genom en folktom stad och vara med under uppvaknandet. Lund, en normal lördagsmorgon, ger inte direkt något tecken på sprudlande folkliv. Denna lördag var det annorlunda. Runt Victoriastadion vibrerade det av rörelse; ett lämmeltåg av studenter i olika grader av nervositet drogs dit som av magnetiska krafter. Som en av Hampus kursare uttryckte det: "Att vakna en lördag strax efter kl. 6 känns väldigt annorlunda!". Studenter i frack och långklänning skådas ju ganska frekvent, men då rör det sig oftast om söndagsmorgnar på väg hem via någon lämplig frukostbuffé...
På vägen hem denna underbara morgon funderade jag över hur mycket jag uppskattar när en stad vaknar till liv. Vi bodde i centrala Lund innan vi flyttade till eget hus och just de stilla morgnarna kan jag sakna. Den stillhet som råder här hemma är mer ett normalt skede, pågående dygnet runt...
Att vakna upp när imamen kallar till morgonbön är fantastiskt och det är något jag fortfarande kan sakna. Det är en speciell doft i de stora städerna i arabvärlden; Kairo och Doha har jag egna erfarenheter ifrån och som ett arabiskt ordspråk säger: "den har inte levt, som ej hört kamelerna bröla i öknen på morgonen". Att se den blodröda solen gå upp och höra slamret från människorna som vaknar och ger sig ut för att arbeta och starta dagen.
Paris är en underbar stad dygnet runt, men morgnarna slår det mesta. Den typiska Parisdoften - en blandning av avgaser, metron, galuoise, morgonkaffe och alla ljuvliga dofter från bagerierna; de "gröna männen" som tar hand om nattens sopor, tutande, morgonstressade bilister i sina små troligen icke-miljövänliga bilar och så vidare.
New Delhi och Mumbai - den mättade doften av brinnande komockor; aldrig tyst, men trots det hör man staden vakna...
Kanske är det denna romantiska bild av morgonens stillhet och känslan av att i stunden vara ensam i NUET som gör det så extra välgörande för själen att ge sig ut på tidiga morgonpromenader och joggingturer? En känsla av pånyttfödelse - både för jaget och världen...

lördag 15 oktober 2011

Oktoberdag i praktskrud

En fantastisk lördag! Strålande väder; sol från en klarblå himmel efter en kall natt med markfrost. I söderläge fick jag nästan vårkänslor av den värmande solen och den så här års vanligtvis lyckligt avsomnade, efter devisen det man inte ser finns inte, städluthern väcktes temporärt (hoppas jag!) till liv igen. Med iver och frenesi grep jag an projekt fönsterputsning. I och för sig ingen större affär numera med vippfönster och bara två sidor att putsa, men ändå! Fönsterputsning är ju en städhandling som faktiskt ger direkt resultat till skillnad mot mycket annat tröstlöst man ägnar sig åt i den genren...Rena fönster kräver naturligtvis rena fönsterbleck, så även dessa fick sig en duvning och lyser nu tjusigt vita igen efter en tid i grått töcken. Tanken var egentligen att åka till IKEA denna lördag, men en sådan sysselsättning gör sig bättre i annan väderlek. Nya byråer ska inköpas till Pontus kläder och tanken och förhoppningen är att en någon annan i familjen ska få plats med allehanda tyger, sybehör och målargrejor i någon liten låda. Skriver förhoppning eftersom båda sönerna har tämligen digra garderober, trots hård gallring för drygt en månad sedan...Hans garderob har på något outrundligt sätt blivit helt skev, av sig själv - jo, det är sant! Vi var på nedervåningen och hörde plötsligt ett mycket märkligt ljud från ovan. Tämligen oreligiösa som vi är, trodde vi inte att det var Gud som talade till oss, men kan ju erkänna att det var lite läskigt innan vi kom underfund med vad som hänt. Det mesta av kläderna är förpassat till klädkammaren, men garderoben står kvar som ett minnesmärke över svunna tider. Eller om det har med ställtiden för tippbesök att göra? Faktum är att den är infernaliskt tung och troligen kräver släp för transporten och genast blir det ett problem. The story of my life: "en liten grej för dig är ett gigantiskt problem för mig". Lika bra det var för fint väder idag, så kunde jag fortsätta utveckla min skicklighet i att skjuta upp till en morgondag inom en inte allt för nära framtid...
När jag ändå var i "strunta-i-IKEA"-mood passade jag på att höstskruda trädgården och klippa ner allt det vildvuxna som har fått husera fritt. Med nyputsade fönster och klippta buskar blev det plötsligt väldigt ljust inomhus! Årets, troligen, sista rosor står i en vas i köket. Lite vemodigt, men fortsätter oktober som det har varit sista veckan är det inte svårt att leva!
Tittade på gårdagens Skavlan på svtplay alldeles nyss. Programmet brukar vara bra, men jag tyckte det hade en extra puls igår. Blev väldigt förtjust i Noel Gallagher och såg den sorg som strök över hans ansikte varje gång Liam kom på tal. Det är inte lätt att sörja ett levande syskon...
Avslutar med några rader av Erik Blomberg, som jag försöker tänka på när mörkret i mig försöker ta över:

"Var inte rädd för mörkret,
ty ljuset vilar där.
Vi ser ju inga stjärnor,
där intet mörker är."     

lördag 8 oktober 2011

Ännu en dag av ett liv passerar...

Så kan snart ännu en lördag läggas i malpåse. En lördag med väldigt abrupt uppvaknande för min del. Jag vaknade av att det dånade till och insåg snart att det troligtvis regnade, tittade på klockan som till min stora förvåning visade på strax före 8 (jag hade alltså sovit i princip nio timmar - minns inte när det hände senast) och bestämde mig för att gå upp. När jag rullade upp rullgardinen insåg jag att dånet inte var regn utan en riktigt ordentlig hagelskur - gatan utanför var helt vit! När jag gick ut för att hämta morgontidningen var det rejält halt under fötterna, men det är väl bara att vänja sig; enligt vissa väderleksprognoser är det risk för frost redan i natt...Efter frukost roade jag mig en stund med att titta på vår rödhake som hoppade runt bland hagelkornen på gräsmattan och försökte få i sig något ätbart. Han är en återkommande och mycket välkommen gäst hos oss - liten och kaxig, väjer inte för skator och kajor många gånger större än han själv. Finns alldeles för få med de egenskaperna bland oss människor!
Den långa natten har straffat sig med dagslång huvudvärk och nedsatt humör och ork. Tvingade mig att gå ut en stund mitt på dagen; ut och ut förresten, körde till Systembolaget och köpte två flaskor Rioja samt hämtade mina beställda Blossa 2011. Tycker dessa glöggflaskor är fantastiskt tilltalande i designen. Som Hampus uttryckte det: "Jag skulle köpa dem bara för flaskan!". Passade även på, när jag ändå släpat mig ut, att köpa lite nya växter - har man inget annat att göra kan man alltid ägna sig åt lite hemmapiffande. I övrigt har dagen mest varit sittandes i en fåtölj. Jag har lyckats läsa ut Camilla Läckbergs Änglamakerskan - mot alla odds...Tillhör inte alls hennes beundrare, men ibland är det skönt att läsa något banalt och intelligensbefriande. Jag gillar deckare, men hennes är inte riktigt i min smak och inte blev det bättre när jag sett någon av dem som TV-serie - jisses så dåligt det var!
Sådana här dagar när tiden bara passerar utan att man deltar är bland de värsta som finns för mig. Det ger utrymme för tankar och resor inom mig själv som jag helst undviker. Det som göms - det glöms! JAG VET - så är det dessvärre inte. Jag har letat efter mig själv och en mening, inte med livet, utan med sammanhang. Den sista tiden har jag känt att jag isolerar mig alltmer och det är något som skrämmer mig, eftersom jag är rädd för att stanna kvar i denna instängdhet och känna mig nöjd med endast mitt eget sällskap. I längden vet jag att det inte är mitt rätta jag, men det blir svårare och svårare att kliva ur den där kvasitrygga bubblan ju längre tid som går. Av samma anledning är jag vettskrämd för att behöva sjukskriva mig - tänk om jag aldrig orkar gå tillbaka ut i verkligheten?
I morgon är en annan dag och kanske till och med en annorlunda verklighet? Tror det är bättre för mig att inte sova så många timmar - det tycks bara skapa nedstämdhet och melankoliska tankar.

HÄR och NU! Det ska bli mitt nya motto! Jag är inte rädd - jag kan flyga!
 (På bilden är det yngste sonen som gör sitt premiärfallskärmshopp)

lördag 1 oktober 2011

Dimhöljda dagar

Dimma är ett ord som har haft stor betydelse de senaste morgnarna och en bit in på förmiddagarna. Visst är det något magiskt med dimma? Den lätta dimman som likt älvor dansar över åkrar och ängar tidigt på morgonen, triggar fantasin och skapar minnesbilder av barndomens sagor. Eller den täta dimman som omsluter hela världen i tystnad och som kan skapa ett visst obehag av vad som döljer sig i allt det mjölkvita. Att vakna upp en tidig morgon när dimman ligger likt bomull utanför fönstret och grannhuset på andra sidan gatan inte längre är synligt får mig att känna mig helt ensam i världen, men oftast känner jag mig trygg i den känslan. Handlar det månne om att ha en grundtrygghet inom sig? Det gläder mig i så fall eftersom jag just nu befinner mig i en period av vacklande självkänsla och ett självförtroende i dalande.
Anledningen till våra dagliga dimmor är så klart de fantastiska sensommardagar vi har haft den senaste veckan. Underbart! I lugn och ro har man möjlighet att njuta av trädgårdens höstarbete och de remonterade rosorna är fantastiska i sin färgprakt. Det är till och med så att de envetna myggorna känns trivsamma när de slår sig blodiga (?) mot fönsterrutorna på kvällen. Vår trädgård är ett sammel SURRium av flitiga bin och humlor som bokstavligen suger ur varje droppe från dessa sommarens sista dagar.
Även för mig, som gillar höstens tillåtande natur och klang av melankoli, är värmen och sommarens åtkomst ett välkommet avbrott. Tids nog blir det heldagsregn och vinande stormar, som hotar lyfta taken. Men tills dess gäller det att tanka solljus och lägga månadsskiftet september/oktober i minnespåsen för kommande ruskdagar. Med tanke på hur rönnbärsträdens grenar fullkomligt dignar av bär, så är förutsättningarna för en riktig vinter goda. Jag har laddat upp med massor av böcker, ljus och snart är även vin- och glöggförråd fyllt!
I morgon ska det hinnas med att såga ner ett körsbärsträd, som står helt fel och i stället för körsbär har det de sista åren mest producerat bladlöss, en hög med tvätt måste strykas och på eftermiddagen är det äntligen dags för Les Miserables. Förhoppningsvis startar söndagen med en dimhöljd verklighet!

fredag 23 september 2011

Ännu ett minne...

Inlägget i går fick mig att komma ihåg en annan händelse. Jag hade två lokalvårdare; Ingrid och Inga; två robusta damer i övermogen ålder som jag fick ärva när jag blev husfru. De drog aldrig jämnt, men klarade heller inte av arbeta med någon annan. En ganska avancerad form av hatkärlek med andra ord! Ingrid var en hypokondrier av stora mått. Ve den stackare som råkade ställa en enkel fråga om hur det var - hon hamnade i extas och gick genom kroppsdel för kroppsdel. den stackars kvinnan var aldrig helt frisk. Om någon råkade nämna något om halsont kom Ingrids kommentar direkt: "De e hon ente ena om!" Tror att en man med prostataproblem fått samma svar: "De e han ente ena om!"
Men det var inte om detta jag skulle berätta. Den andra kvinnan i konstellationen var inte, och nu är jag helt sanningsenligt, den skarpaste kniven i lådan, men hon var gudasnäll och ville alla väl (utom möjligtvis Ingrid). Jag hade gått min vanliga morgonrunda för att stämma av vad som skulle prioriteras under dagens städning. En titt in i gästhissarna och jag insåg att det var ett tag sedan speglarna putsades. Inga var den första jag stötte på, så jag bad henne putsa speglarna i hissarna. Lite muttrande hörde alltid till innan någon av dem gjorde vad man bad dem. Efter lite mer än en timme började jag undra vart Inga tagit vägen. Inte ens med hennes icke mätbara ringa hastighet borde putsandet av dessa speglar ta denna långa tid i anspråk. Jag lyckades lokalisera henne på ett av våningsplanen där hon med handen torkade av svetten i pannan.

"Vad gör du?" frågade jag.
"Putsar speglarna! Det sa du ju!", blev det indignerade svaret.
"Men...du har ju hållit på med det mer än en timme!!"
"Ja...?? Det tar faktiskt ganska lång tid att putsa alla speglarna!", svarade hon surt.
"Alla speglarna?". Min förvåning var verkligen äkta.
"JA!! Först fick jag åka ner med hissen och putsa spegeln längst ner. Sedan tryckte jag upp till andra våningen och putsade den spegeln...". Hon tittade anklagande på mig för att jag utsatt just henne för detta Sisofysarbete.
"Men...Inga!! Det är samma spegel på varje våning! Det finns BARA EN SPEGEL i varje hiss!!"
"Anä! Jag är inte helt dum! Nu försöker du lura mig!".

Jag var tvungen att åka med henne upp till nästa våning och med ett finger på spegeln bevisa att det inte var en ny spegel som dök upp på nästa våning. Helt övertygad tror jag aldrig att hon blev...

torsdag 22 september 2011

I nostalgins backspegel...

Under ganska många år arbetade jag i restaurangbranschen - det absolut roligaste arbete jag någonsin haft! Minnena från den här tiden är många och en del fullkomligt obegripligt galna och säkert inte särskilt roliga eller underhållande för er som aldrig arbetat bakom kulisserna i denna dynamiska och hektiska värld som är helt sin egen.
Jag arbetade som husfruassistent under ett år (innan jag själv blev husfru - för er som inte vet vad en husfru gör kan man kort sammanfatta det som chef över den interna servicen) och min chef, husfrun alltså, blev sedemera en av mina bästa vänner. Men det är en helt annan historia! I disken hade vi Martin, eller Hoffa som vi brukade kalla honom i hans frånvaro. Han hade utsett sig själv som diskmästare, var den lokala fackpampen (därav Hoffa) och på fritiden en överliggare på Lunds universitet, som forskade om folkvandringar - en avhandling som troligen aldrig kommer att bli klar då han inte var typen som direkt klarade av konsten att avgränsa och begränsa sitt område. Martin tog sig gärna an de nya förmågorna på husfruavdelningen som skulle arbeta i disken eller vaktmästeriet. Han såg till att sätta dem i arbete så att han själv kunde dra sig tillbaka med dagstidningarna till personalrummet medan den nye fick sköta verksamheten efter bästa förmåga.
Det här specifika tillfället jag tänker på hade vi en ny kille på provjobb. Hans pappa var hög chef på ett av de ledande företagen i staden, vilket så klart renderade viss särbehandling från Martins sida. I stället för tidningsläsandet gick Martin, med liv och lust in för att lära sin nye adept allt han kunde! Så nu var det inte bara hur fin- resp grovdiskmaskinerna fungerade utan även finliret som skulle läras ut - silverputsningens outgrundliga gåta!
Martin talade tydligt om för Simon, som den nye killen hette, att han skulle hämta Häxan. Simon, ivrig att vara till lags sin första arbetsdag, nickade allvarligt att han hade förstått sin uppgift och försvann på snabba fötter. Efter ett tag tyckte Martin att det hade gått lite väl lång tid för att hämta lite silverputsmedel i källarförrådet, men innan han hann vidta mått och medel för att söka rätt på Simon, så kom denne tillbaka från sitt uppdrag. Triumfatoriskt visade han upp husfrun (som alltså INTE var jag vid detta tillfälle) och säger att det tog lite tid att hitta henne. Tror aldrig att jag har sett Martin skratta så innerligt och hjärtligt någon gång, varken före eller efter detta tillfälle. Simon stod som ett levande frågetecken, men förstod så småningom att han nog lyckats missförstå det där med Häxan...
Husfrun hade dessbättre humor och skrattade gott åt missförståndet och Simon, ja, han lyckade ganska snabbt göra sig oumbärlig...

onsdag 21 september 2011

Stolthet före vett...

Har lyckats stoppa ner alla mina ambitioner inför hösten i en säck. Dagarna är i stort sett lika: upp i den arla gryningen, arbeta minst åtta timmar avlönad och sedan hem och ta hand om söner, hem och trädgård. Nåja, sönerna behöver ju inte direkt någon passning eller uppassning för den delen, men jag är ganska noga med att vi ska försöka äta åtminstone middag tillsammans. Hemmet sköts efter devisen "Bättre lite skit i hörnen, än ett rent helvete" och trädgården har varit i höstligt förfall sedan i våras - störs grannarna av hur det ser ut så är de mer än välkomna att ta hand om den!
Sönernas kvällar är fyllda med studier och träning, så oftast tillbringar jag kvällarna i mitt eget sällskap. Tur jag gillar mitt eget sällskap! Oftast i alla fall...
Risken med detta arrangemang är att det kan bli lite väl mycket navelskådande. Hur väl vill man egentligen lära känna sig själv?!?
Min hjärna sysselsätter sig gärna med att tänka på hur det kunde ha varit om det inte blivit som det är. Då menar jag inte sådant som är opåverkbart; en del händelser är livets gång och även om det känns orättvist och frågan varför ofta pockar på ett svar så är det de facto så att vi inte styr över vissa saker. Den sorg och saknad som är påverkbar, det vill säga om man är beredd att sträcka ut en hand, är mycket svårare att hantera. Stolthet, prestige och ibland ren idioti står ivägen. Hur lyckas vi gång på gång hamna i dessa årslånga ställningskrig, som ingen kommer att vinna? Det finns bara förlorare! Bortslösade dagar fyllda , i första skedet, av ilska och högdragen stolthet, men medan tiden går omvandlas dessa känslor till en outgrundlig sorg och saknad. En önskan om att det ska finnas något sätt att återuppta kontakten utan att någon ska stå med det berömda japanska tappade ansiktet. Min yngste son, tycker med en lillebrors stora visdom, att ansvaret för att ställa saker och ting till rätta alltid ligger hos den äldsta. Hans storebror har en något mer nyanserad inställning till problemet och anser att det finns gränser för hur många gånger man ska behöva krypa och be om ursäkt. För att kunna be om ursäkt måste man ju dessutom veta för vad man ska be om ursäkt. Livet är sannerligen inte lätt och somliga av oss gör det inte lätt för oss heller...Ständig misstro och dåliga rådgivare underlättar ju inte, i ärlighetens namn, försoningsprocessen.

Är det så här vi ska fortsätta...?

...eller ska vi lyckas gå halva vägen var?


onsdag 14 september 2011

Så rätt, men ändå så fel!

Min kollega med ketchupflaskan i ett tidigare inlägg, är en väldigt rolig kvinna. Lugn och försiktig till sin natur med ett mycket prydligt yttre och starkt rättspatos. Hon gillar inte konflikter - eller rättare sagt - hon är lika konflikträdd som en man. Jo, min erfarenhet är att män i betydligt högre grad än kvinnor är rädda för att hamna i konflikt!
Nåväl, Eva, som min före detta kollega heter, hade varit och veckohandlat och på vägen hem skulle hon svänga vänster i en väldigt trafikerad korsning. Naturligtvis var detta mitt i kvällsrusningen så hon blev stående ganska länge innan hon kom fram som första kvinna i bilraden. Eva körde en Mercedes av grosshandlartyp. Vad modellen egentligen heter har jag inte den blekaste aning om, men jag föreställer mig att alla vet hur en grosshandlarmerca ser ut(?). I backspegeln hade hon noterat en lätt irriterad, yngre kille i förarsätet i bilen bakom, som satt och slog ut med händerna och med jämna mellanrum slog sig för pannan när han tyckte att det var tillräckligt med lucka i trafikflödet för att Eva skulle kunna göra en vänstersväng på säkert vis. Hyfsat säkert åtminstone - lite risk får man ju ta. Eva, som efter en diskussion på jobbet bestämt sig för att bli tuffare och våga säga ifrån när hon tyckte det var på sin plats; knäppte av sig säkerhetsbältet och steg ur bilen. Med bestämda steg gick hon fram till bilen bakom och knackade uppfodrande på sidorutan. Killen drog irriterad ner rutan och tittade med en blandning av förvåning och nedlåtenhet på Eva. Eva, som noga hade förberett och övat på sin replik, spänner ögonen i ynglingen och frågar med hög och triumfatorisk röst:
"Är det DU eller JAG som kör??!!??".
I samma ögonblick som frasen så att säga lämnar den trygga plats där den fortfarande kändes väldigt användbar och dräpande inser hon hur fel det blev...
Killen stirrar på henne med uppspärrade ögon och säger med hopplösheten ringande i tonläget:
"Åh, herregud! Vet du inte ens det?!?"

fredag 9 september 2011

Övningskörning - del 2

Yngste sonens flickvän bor i Bara. En liten sömnig håla utslängd på den skånska slätten. Tidigare besöktes denna metropol ett par gånger om året - fotbollscup och innebandymatcher. Eftersom sportevenemangen i vårt hushåll alltid dubblerades (två söner som båda spelat både innebandy och fotboll) under en tid när de var yngre, så tillbringades ju trots allt mer tid i Bara än man kanske hade önskat sig under andra omständigheter. Nåväl, Bara är inte bara sportevenemang utan således även ett ställe för amorösa äventyr.
Bara ligger lagom långt från vårt hem om man tänker i termen övningskörningstid, vilket i sin tur kan direktöversättas med hur långa pass den superlugna "pedagogen" i passagerarsätet klarar av. Man har väl franska nerver!
Alltså låter det så här: "Mamma! Jag ska till L och tänkte jag kunde övningsköra dit!" Superbra idé! Om det inte var för att det inte är så att ALLA vägar bär till Bara - det är inte Rom precis...Ska man undvika den riktigt olycksdrabbade vägen, så har man två alternativ: antingen slingrig, krokig, backig och smal landsväg över Mölleberga eller slingrig, krokig, backig och smal landsväg över Vinninge. Normalt brukar vi välja Mölleberga eftersom det känns något närmre.
I eftermiddags var det dags att övningsköra igen. Man måste tänka utanför sina trygga ramar tänker jag och dirigerar den icke ont anande telningen mot Vinninge. Han körde lika säkert den vägen som den vi brukar välja, men den stackars kontrollfreaken i passagerarsätet inser plötsligt att "OJ! här vet jag ju inte var vägen svänger och var backkrönen tornar upp sig!" Det går inte att slappna av och njuta av det väldigt vackra skånska lanskapet som susar förbi - böljande kullar, massor av rovfåglar, pittoreska små gårdar, betande hästar och liknande!
Vad lär man sig av denna sedeslärande lilla historia? Antagligen ingenting, för jag antar att det blir svårt och olidligt trist att alltid ta sig fram på välkända vägar. Och som sagt - det var absolut inget fel på framförandet av bilen så skuggan ska icke falla över den övningskörande...

söndag 4 september 2011

De i Utkanten Älskande

Avslutade Johanna Nilsson "De i Utkanten Älskande" i går eftermiddag. En väldigt bra bok, som kom i min hand av en slump. Den handlar om några vilsna själar som av olika anledningar hamnar på ett kafé som drivs av Victor och hans somaliska hustru Rosa. Deras äktenskap är hett och passionerat, men när Victor får en malign tumör i magen rubbas deras balans. Yngsta dottern, Mirja, är vacker, egensinnig och i föräldrarnas ögon, väl utmanande. Hon drömmer om att bli fotomodell, men har dessvärre en destruktiv pojkvän som hon har svårt att göra slut med.
På kafét hänger en människospillra, Bea, med starka tvångstankar och självdestruktivt liv. Hennes mamma dog när Bea var liten och pappan alkoholiserades. De har bara varandra, men kan inte överbrygga sin egen sorg för att mötas, vilket är bådas allra högsta önskan. Bea är en förmögen kvinna, som skrapat ihop pengarna genom allehanda stölder. Pappan känner till detta, men väljer att tiga. Precis som Bea tiger om att hon vet att pappan super.
Måns är en gatumusikant, som ser Bea passera honom dagligen på väg till kaféet. Han blir förälskad, men är rädd att, som så många gånger tidigare, bli avvisad när Bea får syn på hans vanskapta ben.
I berättelsen finns även Sofia. en transsexuell man, som väntar på tillstånd från Socialstyrelsen att göra en könsbytesoperation. Sofia är en människa som helt saknar tillhörighet. Hennes starkt frireligösa familj har valt att "glömma" att hon existerar, men man förstår att de också lider av att inte förstå hur det kunde bli så här. Hon är inte bekväm på klubbarna där andra "som hon" träffas och utsätts för medmänniskornas fördomar och nedsättande kommentarer när hon visar sig ute. Sofia försöker slå igenom som fotograf och hennes första besök på kaféet är för att fråga om hon kan få ha en utställning där.
Risken för att detta skulle blivit en pekoral bagatell tror jag är ganska stor. Men så är det inte alls. Johanna Nilsson har skrivit en roman som berör. Alla dessa udda människor finns runt om oss. Läs den! Jag kommer att bära den med mig i mitt "läsminne" med både sorg och glädje.

"Du har rätt mamma. Jag finns inte. Jag fanns."

söndag 28 augusti 2011

Vart tog vuxenvärlden vägen?

Jag har under den senaste tiden reflekterat mycket över föräldrar och hur de behandlar sina barn. Och låter sig bli behandlade! Hur kan man som vuxen låta sig hunsas av en tvååring? OCH låta det fortgå i takt med att avkomman blir äldre? Någonstans har det gått fel, mycket fel i vår kultur! Eller om det till och med är i vår samhällsstruktur felet finns?
Låt mig belysa med en anekdot ur verkligheten: En före detta kollega till mig befann sig på Citygross i fredagsrusningen. Hon stod i kassakön och hade vid ett flertal tillfällen fått sina hälsenor massakrerade av en fyraåring, som drog en överfull kundvagn fram och tillbaks. Kollegan, en mycket lugn och timid varelse (således ingen större likhet med undertecknad) bad den lille parveln att sluta med leken då det gjorde ont på henne. Med ett flin drämde han till igen och då vände sig kollegan till mamman och bad henne säga till sonen. Mamman talade då högt och tydligt om att hon ALDRIG skulle få för sig att tala om för sin son vad han fick eller inte fick göra, hon använde sig av FRI uppfostran. Min kollega började lasta upp varorna på rullbandet och när hon får en ketchupflaska i sin hand...Stillsamt öppnar hon flaskan, vänder sig om mot den aningslösa kvinnan bakom och häller flaskans innehåll över henne med orden: Jag ville prova FRI uppfostran! Det lär ha blivit knäpptyst på Citygross innan någon tog upp en spontan applåd för min kollega.
Sådana här saker tycker jag är underbara - låt föräldrarna smaka på sin egen beska medicin! Det trista är ju när dessa monster växer upp och börjar tyrannisera alla oss andra...
I min närhet har jag tydliga exempel på både vuxna, som inte fattar att en patetisk medelålders kvinna alltid är patetisk, även om hon festar med barnens kompisar och kommenterar ungdomarna på facebook. Hur kan detta enorma bekräftelsebehov finnas vid 40?? Och unga tjejer som aldrig har behövt lyfta ett finger och på sina bloggar vräker ur sig hur de "lider" och bara "vill bort". Kamma dig, väx upp och skaffa ett jobb!! Livet är inte något man halkar in på ett bananskal med guldsked i mun; pengar som bara finns i ett hål i väggen och där man kan ägna hela dagar åt sitt utseende (om man nu orkar ur sängen före kl. 16). Jag vet att jag får på skallen och att flera kvinnor; tyvärr är det mest kvinnor som håller på så här; som kommer att hoppa på mig och anklaga mig för både det ena och det andra med samma innehåll: jag förstår inte hur det är att vara ung... Okej...men jag förstår hur det är att vara vuxen - det vill säga kliva ur sängen på morgonen, passa jobbtider, inse att livet inte är en såpopera och att de flesta av oss (DESSBÄTTRE!) inte är Paris Hilton, vissa dagar av livet är grymt träliga, man blir inte utbränd för att man måste fixa utväxten OCH måla naglarna på samma dag...Alla dessa bloggar där de får uppmärksamhet och bekräftelse av likasinnade. Jag säger som Magnus Uggla: "ILLA...jag mår ILLA"!

söndag 21 augusti 2011

Övningskörning - del 1

Båda sönerna övningskör. Jaha, tänker ni - so what? Det gör alla ungdomar i den åldern. Jag vet det är varken unikt eller konstigt, men alla ungdomar har inte mig som handledare.
Första gången en av mina söner skulle prova på bilkörningens ädla konst i mitt celebra sällskap, så höll batteriet på att laddas ur efter ett antal - ett stort antal! - motorstopp. Det var dessutom stekhett ute och bilen var som en bastu, trots att vi försökte ha AC: n igång. Fungerar inte heller så bra när det blir för många motorstopp kan jag tala om! En hyperventilerande handledare med lätt neurotiska tendenser lättade inte heller upp stämningen eller, för den delen, underlättade den pedagogiska delen av själva körningen.
Men skam den som ger sig! Nu har jag varit ute på ett antal rundor i närområdet och är nästan avslappnad i passagerarsätet. Båda två anmärker dock på att jag försöker bromsa, gasa och koppla, trots att jag saknar pedalerna (tänk vilka underverk jag hade kunnat åstadkomma i en bil med dubbelkommando! Tanken svindlar...) och att mina uppmuntrande illtjut och hurtigt återhållsamma ljud inte alls är så välkomna, som man hade kunnat tro. Tvärtom känner de sig något stressade av det och vore dessutom tacksamma om jag slutade rycka med vänsterarmen, som jag var ute efter handbromsen, när det går lite för fort i en kurva eller när vi nästan är utanför vägbanan eftersom det kan vara lite svårt att bedöma var bilen befinner sig på högersidan. Jag som sitter där kan tala om att det är väldigt enkelt att avgöra det - ALLDELES för nära! Uppmuntran är ett viktigt pedagogiskt verktyg och det försöker jag verkligen göra - uppmuntra alltså; pedagogik är inte min starkaste sida. Det föresvävar mig i vissa stunder att de inte riktigt tar min positiva feedback på allvar. Hur mycket mer positivt kan det vara än att falla på knä och åkalla högre makter när man överlevt ännu en bilfärd i passagerarsätet?!?! Kontrollfreak? Moi??
Nu har en av dem börjat på trafikskola och har fått en professionell trafikpedagog vid sin sida. Och vad händer då? Jo, i sin allra som ivrigaste tacksamhet uttrycker telningen sig, i mitt tycke, ganska förringande om hur jag kör bil. Påpekar "att det ska motorbromsas hit och låt bli att slira på kopplingen dit, "det där var inte vidare ecodriving" och så vidare.
Otack är världens lön - men payback kommer. HA! Med två söner som säkert inom en ganska snäv tidsram kommer att ha fixat sina körkort är deras helger inbokade! Som festchaufförer...Och de har inte fått vetskap om hur enerverande en baksäteschaufför kan vara!

Meningslöst våld

Dagens rapport hade ett ganska långt och känslosamt inslag från minnesstunden i Oslos domkyrka med anledning av förra månadens förfärliga händelser. Det var så otroligt gripande, känsloladdat och mänskligt - inte minst statsministerns tal och de vackra sångerna. Jag kan inte föreställa mig hur det känns att sitta där live, men med tanke på hur jag reagerade i min egen TV- soffa så räcker det och blir över. Det slås an strängar av känslolivet som till vardags trycks ner för att man ska fungera i arbetet och som föräldrar.
Just som förälder kan jag känna mig otillräcklig och när sådana här fasansfulla saker inträffar vill jag helst låsa in mina söner för att skydda dem. En mycket klok ung kvinna sa , med anledning av Utöya, tågolyckan i Indien och meningslösa trafikolyckor med omkomna unga människor i vår närmiljö, ungefär "att det är så hemskt att tänka på att flick-/pojkvännen som blir kvar aldrig någonsin kommer att kunna knyta an helt till en annan människa för ingen kan fullt ut förstå hur det känns - man lär aldrig känna den människan på djupet". Det är så sant! De allra djupaste känslor vi bär med oss kan aldrig förstås av någon annan och kan inte förmedlas - det är som ett sår som aldrig riktigt läks, ibland stoppas blödningen för ett tag, men rätt som det är rivs det upp igen.

onsdag 10 augusti 2011

Frustration de luxe

När jag läser mina tidigare blogginlägg häpnas jag över spretigheten. Enligt förståsigpåare ska en välbesökt blogg hålla sig till väldefinierade ämnen och innehålla många bilder... Riktigt fel på det med andra ord! Men jag har aldrig eftersträvat många läsare utan skriver av mig mina egna tankar; de ytligaste ;-) och om man har sett hur de elektriska impulserna far fram i hjärnvindlingarna så är det ett under att någon överhuvudtaget kan strukturera upp något textmässigt vettigt ur det virrvarret.
I dag kom jag hem från jobbet som ett litet ettrigt åskmoln - irriterad och frustrerad över situationer på arbetet som jag vet att jag inte kan påverka och för det mesta kan skaka av mig, eftersom jag vet hur energikrävande det är. Men i dag fungerade det inte! Sådana dagar är det extra jobbigt att komma hem och inte ha någon att diskutera med. Mina stackars söner blir dessvärre utsatta för en del av mina "avreageringar" och det känns inte så bra. De tycker det är helt okej, säger de i alla fall, men å andra sidan är de väl luttrade... Inget beteende jag är stolt över!
När man är van att ha någon älskad vuxen hemma att avreagera sig på, få respons från och en välbehövlig kram i de allra mörkaste stunderna uppskattar man kanske inte det så mycket som man borde. Efterklokhet är ännu en av livets vemodiga baksidor.

söndag 7 augusti 2011

Att lämna Ensamheten

Har varit tillbaka i grottekvarnen en vecka nu - en vecka där sommaren faktiskt dök upp på ett kort besök, vilket så klart kändes så där när man precis avslutat sin semester med två veckors ihärdigt regnande. Ett regnande som tog nya friska tag i går kväll, under natten och hittills under denna söndag. Lätt att gräva ner sig i en deppighet, men det är bara att gilla läget och försöka hitta någon liten ljusglimt i mörkret!

"Ensamheten är ett trevligt ställe att besöka, men ett dåligt ställe att stanna på" - några tänkvärda ord jag läste på facebook. Själv har jag medvetet sökt ensamheten under de senaste åren, men känner ett allt större behov av att återkomma till gemenskapen. Och det är inte helt lätt! Att vara i sin ensamhet kräver inte alls lika mycket energi, som att träda ut i gemenskapen. I gemenskap måste man plötsligt både ge och ta; inte minst på initiativområdet. Initiativkraften är något jag måste försöka återerövra under hösten.
Började med detta i fredags när jag spontaninbjöd en av grannarna på vin under opretentiösa former (jo, lite fick jag plocka undan och ett snabbt varv med dammsugaren blev det :)) - en kväll som blev mycket trevlig och givande. Så enkelt om man bara vågar ta initiativ! I går var en vännina och jag på den tidiga föreställningen av "Potiche: en fransk troféfru" och gick därefter och åt på en uteservering. En tidig kväll, men återigen en riktig energikick.
De följande helgerna nu i augusti är inbokade med middagar - med grannar, släkt och kräftskiva med väninnorna. Jag har bestämt mig för att försöka fortsätta fylla på med något roligt under veckorna. Jag tror att alla behöver något att se framemot för att orka med vardagen, som annars lätt blir en trist motorväg mot den sista hållplatsen. Så fort sönerna har kommit igång med sina studier ska vi boka in vår Londonresa, som skjutits upp ett år och jag tror att jag ska försöka få utrymme till en veckas solresa också. I värsta fall får jag väl åka ensam...Det är så lite som behövs för att fylla den tomma påse som är vår - LIV blir det först när vi fyller den med något.
Hösten är en bra start för nya djärva satsningar, tycker jag. Lite som ett nytt år, men med mindre krav. Från och med i morgon ska det återigen veckohandlas och detta efter en PLANERAD matsedel - sparar en massa tid och pengar, inte minst vid denna tid då jag vet att jag kommer att ha långa och jobbiga arbetsdagar framför mig! Sedan får vi se hur länge den ambitionen håller...

Avslutar med några andra tänkvärda ord, nu från Viktor Egelund
 
I don't have a Life. It's not my Life.
Life and I are not separate. I am Life.

So are You – Go out and feel it!

torsdag 28 juli 2011

Nu rullar vemodet in!

De sista dagarna har varit fyllda av sublima höstaningar. Doft av rök från fälten där bönderna bränner av stubbåkern, rönnbärsklasarna (för övrigt är det väldigt mycket rönnbär i år och vi vet ju alla vad det innebär!) rodnar i snabb takt, flyttfåglarna har börjat pröva på flytten söderöver, flugorna börjar bli sensommartrötta och getingarna ettriga och påflugna. I butikerna får flipflops och ljusa skira sommarkläder ge plats åt höstens skor och kläder. Jag är en höstmänniska som tycker det är skönt att kura inne medan stormarna rister och regnet smattrar mot taket. Höstkoma är en behaglig sinnestämning som skapar ro i själen! Och, handen på hjärtat, visst är höstkläderna snyggare?! Men - är det inte lite väl tidigt? Hösten kan väl vänta tills mitten av oktober åtminstone?!
Vemodet börjar sakta rulla in - inte för höstens ankomst, utan för semesterns slut. I år väldigt plötsligt och ovälkommet. Jag känner att jag inte är färdigsemestrad! Kanske har det med sommarvädret att göra eller med att mina storslagna planer för årets sommarledighet återigen rann ut i tomma intet. Normalt tycker jag det är skönt att komma in i fasta rutiner och gillar nystarten på hösten - alla goda föresatser om att ett nytt oupptäckt halvår ligger framför en; att återse kolleger och se fram emot julplanering och höstens många födelsedagar. I år känns det bara tomt...och innehållslöst...som en svart sopsäck som jag inte ens vet vad jag ska stoppa i den. Kanske ett tecken på att söka sig vidare? Ge arbetsmarknaden en chans?

onsdag 27 juli 2011

Tidstänk

Tid är ett fascinerande begrepp! Hur många gånger, dagligen(!) hör man inte fraser där ordet tid ingår; "Jag har inte tid", "När jag får tid", "Om jag hade mer tid" och liknande. Tid är något vi alla har lika mycket av: tjugofyra timmar per dygn! Det som skiljer oss åt är hur vi väljer att disponera vår tid. Jag är tyvärr en sådan, numera, som gärna skyller på tidsbrist även om jag är medveten om det ihåliga argumentet... Oftast infaller det i situationer där jag känner mig trängd eller när jag inte vill göra något, men tycker det känns oartigt eller oförskämt att säga som det verkligen är: Jag vill inte! Jag har inte tid låter bättre - som om man var en av dem med fulltecknad almanacka; en sådan som räknas!
Förr inte alls så länge sedan tillhörde jag dem som hade en väldigt späckad fritid: massor av ideellt styrelsearbete och ledamot i skolkonferenserna i båda sönernas klasser. Dessutom ägnade jag tid åt att sköta min kropp: asketisk motion i form av strikta, schematiska joggningspass och "vilodagarna" handlade om raska promenader; oklanderliga barn, fläckfritt hem och inga halvfabrikat tilläts passera min ytterdörr! Sedan gick jag in i den berömda väggen bakom tapeten. Med facit i hand kan jag inte svara på om jag var lyckligare med en spännande agenda, men jag vet att jag var mer effektiv. I dag, när varje vecka i min kalender känns som ett oskrivet blad, så får jag väldigt lite gjort. Det ostrukturerade livet ineffektiviserar mig och inte ens mina bästisar Luther och Ågren tycks kunna ge en hjälpande hand. Vissa stunder tycker jag det är skönt att inte känna kravet att alltid behöva vara på språng, men oftast är det deprimerande att vakna upp till ännu en dag identisk med gårdagen.
På måndag är det första arbetsdagen efter semestern - DÅ! Då ska jag ta tag i mitt liv och bli en lika spännande och intressant person som alla ni med kalendrar där det ständigt sovras mellan erbjudandena och där prioriteringar måste göras. På måndag ska mitt nya spännande liv starta!

torsdag 21 juli 2011

Den existensiella sorgen

Det finns ingen mall eller något annat som förbereder oss på sorg; hur vi kommer att reagera när vi ställs inför det oundvikliga. Inte heller får vi någon föraning om hur det kommer att kännas, varken den fysiska smärtan eller den psykiska förlamande smärtan, som ingenting hjälper emot. När hela livet i ett ögonblick slås i spillror och när grundvalarna för det som var inte längre är. Hur det känns att skrapa ihop spillrorna av ett liv och av detta försöka skapa ett annat liv - ett liv som alltid kommer att kantas av saknad. Att lära sig hantera sorg är ett tungt, smärtsamt och långsamt heltidsarbete. Livslångt antagligen. Vissa sorger och förluster skapar ett skuggspel över det nya påtvingade livet; det som blev som det inte skulle vara...De hämmar hela ens existens och gör det svårt att finna meningsfullhet och livsglädje om man låter dem ta överhand.

Nyligen läste jag en sak som jag tycker uttrycker sorgens nyanser väldigt klart: "Den sorg som får oss att gråta är den som är hanterlig och går att övervinna, inte den stora existensiella smärtan som inte har någon botten och inget slut." (Ingrid Hedström). Det är den existensiella sorgen som kräver så otroligt mycket energi för att man ska orka stiga ur sängen på morgonen. Dagligen får man påminnelser om denna sorg genom musik, dofter, förnimmelser av en röst, ett flyktigt ansiktsuttryck hos en människa man möter på gatan. Knappt förnimbara, flyktiga stunder som man måste lära sig leva med - för att orka överleva...

torsdag 14 juli 2011

Min kamp

I ett tidigare inlägg nämnde jag Karl Ove Knausgård Min kamp - vilken fantastisk bok! Jag hade läst en hel del recensioner av boken och tyckte det lät väl pretentiöst och var rädd att detta skulle vara ytterligare en av vår tids många kulturbroilers; dvs en person vars kändiskap grundas på att antingen vara känd från något fördummande TV-program eller känd för att man rör sig i kretsen kring kultureliten eller någon självutnämnd kulturintelligensia...
Min rädsla grundades i misstaget att läsa Carina Rydbergs Den högsta kasten (1997) - jag hade stora förhoppningar på den boken och de krossades till sandkorn ganska omgående. Uppblåst, egocentrisk stockholmska utan något vettigt att säga! Det kändes som lanseringen av Min kamp låg i linje med Carina Rydberg, men dessbättre hade jag helt fel. Karl Ove Knausgård som person gjorde mig nyfiken när han var med hos Skavlan i våras; charmig och reserverad med en glimt i ögat, men jag var helt övertygad om att jag inte skulle läsa hans mastodont roman. Så läste jag detta på http://www.jahaja.se/minkamp.htm en god vän, vars omdöme jag litar på i det mesta. Klart jag köpte Min kamp del 1; i pocket för säkerhets skull, om den skulle visa sig vara dålig...
Jag njöt av att läsa den; språket, miljöbeskrivningar och känslobeskrivningar. Det är sällan jag känner att jag fångas i en roman på det sätt som jag gjorde hos Knausgård; vissa delar av boken kändes så ärliga att det gjorde fysiskt ont att läsa dem. Väntar med otålighet på att del 2 ska komma i pocket. Ni som inte har tänkt läsa detta nutidsepos: TÄNK OM!

Sommarstolleri?

Så är vi mitt i den svenska sommaren! Regnet öser ner från en jämngrå himmel, så någon sol lär vi inte se i dag... Ganska skönt tycker jag! Sol, blå himmel och 25-30 grader varmt blir tråkigt i längden. JA, jag vet att det är som att svära i kyrkan, men jag tycker faktiskt det är skönt med sådana här dagar när man inte måste springa runt och tycka att det är underbart med sommar, salta bad och picknick i det gröna!

Halva min semester har lyckats passera utan att jag egentligen vet vad jag gjort. Trädgårdsarbete; så klart, ett par avstickare till stranden, några middagar med goda vänner och lite pyssel med renovering inomhus, men ingenting sådant där att berätta om när man kommer till jobbet. Jag har alltid tyckt att första dagen efter semestern är jobbig, inte bara för att man de facto måste gå dit :-), utan på grund av frågan: "Vad har du gjort på semestern?". De flesta är inte speciellt intresserade, utan frågan ställs slentrianmässigt för att personen själv ska få tillfälle att berätta om ALLA fantastiska upplevelser de har samlat på sig under sina semesterveckor...Att svara: "Jag har bara varit" är inte rätt svar - det har jag upptäckt för länge sedan, men det är det jag vill använda årets semester till: ATT BARA VARA! Det låter kanske enkelt, men för mig, vars bästa vänner heter Luther och Ågren och som i det tysta lider av prestationsångest, är en stillsam dag där ingenting vettigt blivit gjort lika dyrbar som en sällsynt diamant. Jag hinner sällan njuta av mitt hem och min vildvuxna, eftersatta trädgård så när tillfälle ges vill jag bara vara hemma!! Resa på charterresa mitt i sommaren skulle jag aldrig få för mig att göra: dyrt, trångt, skrikiga barn och alldeles för varmt.
Sverige är underbart! Inte någon annanstans finns våra långa, ljusa och magiska sommarkvällar! Och aldrig prunknar väl våra parker och trädgårdar som somrar där vi får ömsom sol, ömsom regn? Årets semesterresa sker i mitt inre och kommer förhoppningsvis att ge mig kraft nog att orka med ett nytt arbetsår!

lördag 2 juli 2011

Ibland undrar man...

En regnig, kvav och trist sommardag - vad gör man då? Jag valde mellan att fortsätta läsa i Karl Ove Knausgård "Min kamp" eller att drämma till med någon inomhusaktivitet. Medveten om att läsvalet hade gjort att boken tagit slut idag (vilket jag absolut inte vill eftersom jag tycker den är otroligt bra!) fick mig att välja aktivitet! Sagt och gjort; jag drar igång baksidan hos mig! Nu doftar huset av kanelbullar, muffins med Dumlekola och muffins med jordgubbar samt två av Leilas goda formbröd - härligt att fylla frysen.

Väl uppe i varv är det svårt att få stopp på mig! Så av bara farten har jag äntligen fått tapetserat min garderob i sovrummet - ett projekt som tagit drygt två år att genomföra... Åter den där ställtiden, som hos mig tycks vara osedvanligt lång. Själva tapetserandet var avklarat på lite mer än en timme. Supernöjd! Köpte en ny ram till en tavla jag hittade i gömmorna häromdagen. Tavlan är målad av systern till min första stora kärlek och jag köpte den på Östra Grevies elevutställning för en herrans massa år sedan, 1987 typ... medan jag bytte ram kom jag att tänka på Anders, som hennes bror hette, och en del beröringspunkter med tidigare blogginlägg.

Anders var ett år yngre än jag och idag tror jag att han hade haft någon form av bokstavsdiagnos. Han levde verkligen livet på den yttersta mariginalen! En dag fick han för sig att känna efter hur det kändes att hänga i armarna utanför fönstret på sitt rum, de bodde på tredje våningen och jag minns fortfarande paniken hos mammorna som satt vid sandlådan när detta experiment skedde... Vid ett annat tillfälle klättrade han ner via balkongerna från tredje våningen - fråga mig inte hur det gick till, men vi som absolut inte spelade i hans division vad gällde äventyrligheter var så klart stumma av beundran över hans mod och påhittighet! Ett brutet ben hindrade honom inte från att vinna 60 m eller spela fotboll - kryckor kan användas till mycket i rätt händer! Familjen lämnade Lund i mittenbörjan av 70-talet och vi tappade kontakten med varandra. 1978 hörde jag om en olycka på radionyheterna - en 15-årig scout hade förolyckats i Njupeskär i Dalarna. Inget namn eller bostadsort nämndes. Den natten vaknade jag av en mardröm - med ett vrål satte jag mig upp i sängen och bara grät. Jag kände en hand glida ur mitt grepp och såg någon falla...Anders...När mamma kom in morgonen därpå såg jag på henne att hon ville berätta något, men jag förekom henne och sa att jag vet att det var Anders som föll. Hon trodde att jag redan hunnit läsa morgontidningen där hans namn var nämnt, men det hade ju kommit till mig i en dröm. Ett av mina första riktigt klara minnen av någon som dör, men det har ju kommit många därefter. Dessbättre ingen så ung.

Tavlan hänger så jag ser den varje kväll innan jag somnar och på morgonen när jag vaknar - den heter Karavan och knyter på så sätt även ihop mitt liv med tiden i Qatar.

fredag 1 juli 2011

Tar det bara slut?

Alldeles nyligen avslutade jag läsningen av Benny Rosenqvist och Ingrid Carlqvist bok Ljusfolket. Boken handlar om den andra sidan eller om man så vill, det som händer med våra själar efter döden. Jag har en märklig fascination av detta ämne. Min naturvetenskapliga sida slår bakut och fullkomligt skriker efter behov av bevis och logiska förklaringar medan någon annan, mer dold sida, kittlas av nyfikenhet och förundran. Inte kan det väl bara ta slut??
Ljusfolket skildrar Benny Rosenqvist övertygelse att det finns en annan dimension där alla själar väntar på att ta en ny kropp i besittning och återfödas för att samla in ny kunskap, som hjälper oss att utvecklas andligen.
I samband med att själen ska återfödas skrivs en livsplan i samråd med den personliga guiden som sedan finns vid vår sida under hela vår livstid. Det är denna guide som medium kommunicerar med för att kunna ge oss råd och vägledning när vi uppsöker deras tjänster. Visst låter det flummigt? Samtidigt kan jag inte låta bli att tycka att det verkar ligga något i att vi återföds i samma krets av själar - min man kan ha varit min mamma eller bästa vän i ett tidigare liv. Vi har väl alla vid något tillfälle känt en omedelbar samhörighet med en ny bekantskap utan att kunna förklara varför? Eller för den delen aversion eller ren skräck för någon annan som passerat i våra liv? Med Bennys resonemang, att man återföds i samma krets, kan det ju vara en människa som mördat mig i ett tidigare liv som plötsligt dyker upp. Vi känner igen varandra i ögonen enligt honom.
När vi skriver vår livsplan i samråd med vår guide kan vi välja att utsätta oss för svåra sorger och förluster - helt enkelt för att vi aldrig tidigare har mött motgångar och vi behöver utsättas för alla former av känslor för att kunna utveckla vår själ. Med tanke på mitt livs sorger och motgångar kan jag nog känna att jag inte behöver genomlida detta fler liv. Och det kan ju vara en tröst i all bedrövelse!

onsdag 29 juni 2011

En okänd passion

Vad jag pratar om när jag pratar om löpning

Vad jag pratar om när jag pratar om löpning av Haruki Murakami... En bok som fascinerar mig! Jag har ännu inte läst hela, men jag kan känna igen mig i vissa delar även om min ambitionsnivå är långt ifrån hans. Maratonlopp, eller för den delen långlopp överhuvudtaget har aldrig lockat mig, men jag kan förstå hans lockelse att utmana sin förmåga och tjusningen med det monotona att ligga och mata mil efter mil. Att förflytta sig med hjälp av kroppens egen kraft är att återgå till något ursprungligt.

För min del handlar löpning (nåja, det är lite överdrivet att kalla det löpning; i mitt fall handlar det om joggning) inte enbart att förbruka kalorier och öka konditionen - detta är bonusfaktorer. Jag joggar för att rensa huvudet, få en endorfinkick och ofta får jag en kreativ skjuts av att jogga. Få saker slår att vakna tidigt, dra på sig shorts och t-shirt, snöra på skorna och ge sig ut och jogga i sällskap av nymornade fåglar och en och annan trött hundägare. Många av dem tittar medlidsamt på mig när de inser att jag faktiskt är ute så okristligt tidigt trots att jag saknar hund... Vilken fantastisk dag man får när den startat med en joggning! Och detta oavsett väderlek. Hoppas på många tidiga morgnar i spåret!


lördag 18 juni 2011

Mitt uterum - min oas!

Tänk vad lycklig man kan bli av ett enkelt olivträd! Jag har sedan mitt uterum renoverades av min superduktige svärfar med assistans från mina söner, haft en mycket klar vision om hur det ska inredas. Ännu kvarstår att lägga golvet, planen är ett graffitigrått stengolv som läggs som på en uteplats, eftersom det blir väldigt dyrt att gjuta en betongplatta, innan jag kan komma loss med själva möblerandet. Rummet ska användas som en förlängning av vardagsrummet och ett stort matbord är självklart liksom sköna fåtöljer att sjunka ner i med en god bok. Den liggande råsponten, eller varianten av den för riktig råspont blev jättedyr, som målades i vitt blev superbra - härligt ljust och luftigt! I min vision av uterummet ingår naturligtvis gröna växter och på sikt hoppas jag kunna få en Medelhavsinspirerad trädgård också, men det får komma längre fram. Jag har tillräckligt med projekt att slutföra och har bestämt mig för att inte påbörja några nya förrän de gamla är klara. Får se hur länge det håller...





I dag blev jag alltså med ett olivträd. Så fantastiskt vackert med sina silvergrå blad! Måste ge mig på jakt efter en snygg kruka som gör det rättvisa, men att shoppa hardessvärre aldrig varit något större problem för mig...
Under sommaren kommer det naturligtvis att stå utomhus, i sällskap med ett fikonträd, en rosa miniros samplanterad med lavendel och två små buxbom som jag har planer för framöver.
Semestern kommer till en del att användas för att måla klart allt i uterummet, lägga golvet (gör min förstfödde när hans sommarjobbande är över) och besök på loppisar för att hitta det perfekta skåpet och matrumsmöblemanget, som kommer att målas vitt för att skapa en lugn och harmonisk bas.

Ska bli fantastiskt roligt att se hur det blir när det blir klart!

fredag 17 juni 2011

Förhållning till livet

De senaste två åren har jag ofta mötts av kommentarer som "Du är så duktig!, "Hur orkar du?" och "Jag hade aldrig klarat av att hantera det så bra som du gör!". Jag blir lika irriterad varje gång jag får dessa kommentarer. Det är ungefär i paritet med när journalister frågar om hur det känns att stå och se hur ens hem och ägodelar brinner upp eller frågar en idrottsman som missar en medalj på grund av en skada hur det känns...
Jag är inte duktig, utan gör det som måste göras för att få vardagen att fungera; går till jobbet och försöker göra ett "good enough job" för att kunna försörja mig, handlar, lagar mat, tvättar, städar, fyller och tömmer diskmaskinen, försöker vara en tillräckligt bra förälder och att ha ett socialt liv med vänner -viktiga personer i mitt liv då det saknas släktband.
Vad gäller orken så är det väl som för alla andra: det finns bra dagar och det finns dåliga dagar och man orkar för att man måste. Alternativet är betydligt sämre... Jag förstår ju att kommentarerna fälls i all välmening. Många tror sig ha lätt att relatera till min situation och blir känslomässigt engagerade av, inte min person, utan rädslan och oron för att de själva ska klara att lämnas ensamma. Vid helger och inför semestrar är de tunga och mörka dagarna mer framträdande - att inte ha någon att planera med är jobbigt, men det är så livet ser ut just nu. För att överleva är det enklast att acceptera!
Man kan aldrig förbereda sig för döden - den kommer när den kommer - men man har ett val till hur man vill förhålla sig till livet. Jag hade kunnat välja att isolera mig, låta andra sköta min vardag, sjukskriva mig eller bara sätta mig ner och själv vänta på "Liemannen", men jag ser inte det som ett alternativ. För mig har alltid livet varit värt att kämpa för; inget man självklart glider runt på ett bananskal i och tror att allt ska fixa sig utan svett och tårar på vägen.
Klart det finns stunder när allt känns hopplöst och uppgifter känns omöjliga att realisera på olika grunder! I de lägena är det ganska bra att ha Luther och Ågren som bästa kompisar...Och en stor dos envishet toppat med ren dårskap gör säkert sitt till :-).
Mina mörka stunder och förtvivlade ögonblick har jag inga behov att visa offentligt; att ömkas och tyckas synd om tillhör definitivt inte mina starkare sidor. Jag är heller inte kapabel att tala om för andra hur de kommer att reagera vid ett dödsfall för det är så individuellt. För mig har det varit viktigast att skapa en vardag för mig och mina söner; en vardag som passar oss.

Mina eftermiddagar med Margueritte

Lånade Mina eftermiddagar med Margueritte av min svärmor i helgen och fick äntligen ro att se den i går. Det är ju mest skräp på TV under sommaren tycker jag, bortsett kanske från något enstaka program...Jag är dålig på att se på film hemma. Varför vet jag inte egentligen - säkert Luthers fel det också!
Nåväl, jag ÄLSKAR franska filmer! Mina kunskaper i franska är väldigt dåliga och jag tillhör den lilla klick av mänskligheten som faktiskt inte tycker franska är något särskilt vackert språk, men franska filmskapare har en förmåga att slå an en särskild ton och få en stillhet och ro i filmen, som jag saknar i Hollywoods löpande band skapande. Dessutom är det ofta väldigt bra skådespelare! I den här filmen spelar Gérard Depardieu den manliga huvudrollen, Germain. En fantastisk rolltolkning av en femtioårig man som hela sitt liv fått höra att han är värdelös och oönskad; bespottad av lärare, sin egen mor och allmän driftkucku bland männen på baren. Hans avkoppling är att mata och småprata med duvorna i parken. En eftermiddag möter han 95- åriga Marguitte, spelad av ljuvliga Giséle Casadesus, en bokälskande gammal dam med ett spännande förflutet. Hon tar sin tillflykt till parken för att kunna andas och vara sig själv och läsa, helst högt, ur klassikerna i sällskap av duvorna. Dessa två omaka karaktärer finner stort utbyte av varandras sällskap och finner något slags själarnas förening.
En lågmäld,varm och helt bedårande film om hur oförhappandes möten kan förändra hela ens liv.

torsdag 9 juni 2011

Arvssyndens åverkan

Märkligt vad vissa saker kan etsa sig fast i minnet och till och med kännas i kroppen. När jag föddes blev min farfar nästan bindgalen - han tyckte så intensivt illa om mig så att jag redan som liten kände det i hans utandning och kroppsodör. Anledningen till denna nästintill hatiska inställning gentemot mig var att jag föddes som flicka. I hans föreställningsvärld var det ett totalt misslyckande att hans äldste sons förstfödde inte var en pojke. Så hade det alltid varit i släkten Larsson - något som alla generationsfoton (tagna av en riktig fotograf; i en ATELJÈ) som hängde på släktens vardagsrumsväggar vittnade om. Vem hade hört talas om att man tog foton med en förstfödd flicka? Uppenbarligen ingen i Munkagårda...

Min farfar var en elak och dominant gubbe; van att hans ord var lag och min farmor skulle aldrig i livet haft modet att våga trotsa honom. Pappa var så auktoritetsstyrd och konflikträdd hela sitt liv så han skulle heller aldrig våga ifrågasätta det absurda i hans beteende. Jag minns ett tillfälle när vi var hemma hos dem, jag var väl i två- treårsåldern. Deras hus var fullt av spetsdukar och porslinsfigurer utplacerade på små låga välpolerade bord. Jag var ett stillsamt och försiktigt barn och hade sällan sönder någonting. Men denna gång... Jag snurrade runt i ett försök till kokett balettposition och lyckades välta ner en porslinssak i hastigheten. Farfar flög upp från sin stol och ryckte upp mig i en arm och var på väg att slå till mig, när mamma grep tag i mig och sin handväska i ett enda imponerande svep. Med högdragen min talade hon om för honom att det var sista gången hon satte sin fot i hans hem och till pappa sa hon att han kunde välja på att följa med oss hem eller leta reda på en buss. Pappa lomade iväg efter mamma, men kommenterade inte vad som hänt och vågade inte säga något till farfar...

När min äldsta lillasyster föddes, 2,5 år efter mig, så blev skillnaden mellan hur olika vi behandlades markant. Farmor och farfar var gudföräldrar till min syster och hon var sannerligen deras ögonsten! En jul minns jag speciellt. Vi firade alltid juldagen med farmor och farfar, jag tror att jag var fem år vid just denna jul då vi som vanligt firade hemma hos oss. Spänd av förväntan öppnade jag ytterdörren när de ringde på och blev jätteglad när berget av julklappar lades under granen. Efter sedvanlig kalkonmiddag, tog julklappsutdelningen vid. Jag minns inte antalet paket som låg under granen, men om där var femton paket var tre stycken till mig och resten till min syster. Denna orättvisa upprepades vid våra födelsedagar och till sist förbjöd mamma dem att träffa oss. Det handlade inte bara om antalet presenter utan även om värdet av dem...

När jag flyttat hemifrån lyckades pappa och min man (som var nyfiken på gubben) övertala mig att besöka min farfar igen. Min farmor hade dött ett par år tidigare och enligt pappa hade farfar ändrat sig väldigt mycket sedan farmor dog. Beväpnad med en stor dos skeptiscism åkte vi dit. Vi hann knappt in förrän han tar tag i A (min man) och drar honom med sig in i vardagsrummet för att visa generationsfotona och sedan kom kommentaren: "Det skulle ju varit ett foto till, men det blev ju en sån (nick mot mitt håll)"...Behöver jag säga att besöket blev kort?
Nästa gång jag tvingades "träffa" honom var vid begravningen. En fullsatt kyrka som satt och mumlade ack och ve till alla floskler som kom ur prästens mun: "en stolt familjefar", "älskad farfar", "samhällsbärare" och så vidare. Jag kan tacka min uppfostran för att jag inte ställde mig upp och sa att "du glömde inskränkt skitgubbe och tyrann"!
Han har varit död i många år nu och jag kan inte påstå att jag saknar honom. Det tog lång tid att komma över känslan att inte duga och mindervärdeskomplexen att vara född med "fel" kön, men nu vet jag att det var helt och hållet han som ägde problemen. En ironiskoch i sammanhanget ganska komisk tillfällighet är att pappa, som fick fyra döttrar har sex barnbarn varav en är flicka - den äldsta av dem...

torsdag 2 juni 2011

När kretiviteten går i baklås

För drygt tio år sedan gick jag in i väggen. Orsakerna till detta var flera och inget jag har för avsikt att gå in på i detta forum, men en sak som förändrade mitt liv var att mitt kreativa liv försvann. Jag har sedan jag var liten tecknat och målat, älskat att prova nya tekniker och uttrycksformer, från tonåren och framåt sydde jag väldigt mycket; från hemtextiler och barnkläder (när våra barn anlände) till dyrare plagg åt mig själv: kappor, kavajer och dräkter, stickade och älskade att använda mina händer till praktiska saker; användbara eller oanvändbara saker spelade ingen roll.
Men framförallt älskade jag att skriva! Att för hand skriva långa historier och brev, uppsatser och inlämningar på universitet - ALLT skrevs först för hand för att sedan skrivas in i den slutgiltiga versionen på datorn. Orden och formuleringarna kändes betydligt mer levande när pennan fördes över ett pappersark. Känslan att sitta med ett helt blankt papper och fästa de första meningarna i ett längre sammanhang var förlösande - när jag väl börjat skriva var det ingen hejd på flödet! Tror ingen var lika lycklig som jag när det var dags för aulaskrivning i uppsats på gymnasiet. Jag skrev alltid under hela den avsatta tiden och min stackars svensklärare hade många, många sidor att läsa :-). Efter en inlämning skrev hon i sitt omdöme att hon såg mig som en modern Selma Lagerlöf - hyfsat betyg får man väl säga...
Allt kreativt flöde ströps när jag försvann in i utmattningsdepressionen. Detta är ganska vanligt har jag förstått, men jag har svårt att finna mig i det. Det är en stor sorg i livet att ha tappat tio år av något som alltid berikat mitt liv. Kreativitet föder kreativitet och ur det flödet kan vad som helst hända - underbart! Men vad gör man när det plötsligt bara försvinner? Jag försökte med att köpa nya dukar och akrylfärger, vilket var en teknik jag inte testat tidigare, tyckte det kändes jättekul att sätta mig framför staffliet...Men sedan ingenting; bara tomhet och olust. Jag köpte en ny superavancerad symaskin och nya tyger (trots att jag skulle kunna öppna tygaffär med allt jag samlat på mig under tiden vi bodde i Qatar och efter resan till Indien), men gångerna den har använts kan nog räknas på ena handens fingrar och högen med påbörjade plagg växer...
Så många gånger jag besviket fått plocka undan för att pansardörren slagit igen om den kreativa lusten! 

Förra hösten vände det plötsligt - en väninna drog iväg mig på keramikkurs och utmaingen med drejandet fick dörren att hamna på glänt. Med en annan väninna tog jag upp målandet igen och känner en otrolig lycka när en målning växer fram. Det blir sällan som jag tänkt mig och jag är fortfarande strikt bunden av att det ska se ut som något, men det är så himla roligt! Jag är min egen största kritiker och vill helst inte att någon ska se vad jag gjort; aldrig nöjd...Dock är det en nästintill euforisk känsla varje gång jag får sätta penseln mot duken eller akvarellblocket.
Bloggandet är ytterligare ett ben i det kreativa sökandet. Skrivandet är fortfarande det som ligger mig närmast och det jag allra helst vill syssla med. Drömmen om Nobelpriset lever! Vägen är fortfarande både ojämn och fylld av hinder - jag finner inte orden och de rätta formuleringarna lika enkelt som förut, tycker inte texten lever det liv jag etyersöker, men övning ger färdighet och jag hoppas att ett regelbundet skrivande ska få fram den gamla känslan av flow, som jag en gång hade när jag fick en penna och ett papper i handen!