Nu har vi kommit in i julveckan och stressen eskalerar för att på lördagsmorgon övergå i tindrande barnaögon, avslappnade föräldrar med spisrosor på kinderna och en ständig ström av välartade familjer på den ena överdådiga julbjudningen efter den andra. Alla hem är pyntade in i minsta vrå efter denna tidens modetrend - något som alla inredningsmagasin med självaktning har uppfattning om. Jag läser själv dessa glassiga magasin och längtar och önskar, men inser krasst att för att hinna med att fixa allt enligt dessa visioner krävs att man är hemmafru eller har möjlighet att ta ledigt halva hösten för att hinna med. Att ständigt försöka hitta en nivå som är lagom pretentiös, man vill ju inte vara sämre än andra (!), är ganska tröttsamt och irriterande. Varför kan jag inte bara vara nöjd med lite svensk "lagomhet"?
Min bild av JULEN är så otroligt färgad av amerikansk film (har jag kommit på...). Alla människor är lyckliga och även om det är sorg och tristess, så är julafton alltid årets absolut mest underbara dag. Familjen samlas, de ensamma finner sin kärlek, utflyttade barn återvänder till föräldrahem och inte ett öga är torrt. Herre min tid så patetiskt. Min barndom var julafton förknippad med stress, tårar och bråk om julklappar. Så långt ifrån Astrid Lindgrens julidyll man kan komma! Har alltid en depression på julafton trots dessa barndomsminnen. Märkligt hur det fortsätter spöka hela livet. Våra jular var säkert inte värre än andras...
I väntan på att få en egen "klan" att ta emot med öppen famn varje framtida jul får jag drömma om "Driving home for Christmas" och kämpa med att det räcker med lagom mycket jul. Känslan av julefrid och familjegemenskap finns ju inom en - i hjärtat - och de som man får förmånen att umgås med till jul är mer än "lagom"!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar