Min kamp

I ett tidigare inlägg nämnde jag Karl Ove Knausgård Min kamp - vilken fantastisk bok! Jag hade läst en hel del recensioner av boken och tyckte det lät väl pretentiöst och var rädd att detta skulle vara ytterligare en av vår tids många kulturbroilers; dvs en person vars kändiskap grundas på att antingen vara känd från något fördummande TV-program eller känd för att man rör sig i kretsen kring kultureliten eller någon självutnämnd kulturintelligensia...

Min rädsla grundades i misstaget att läsa Carina Rydbergs Den högsta kasten (1997) - jag hade stora förhoppningar på den boken och de krossades till sandkorn ganska omgående. Uppblåst, egocentrisk stockholmska utan något vettigt att säga! Det kändes som lanseringen av Min kamp låg i linje med Carina Rydberg, men dessbättre hade jag helt fel. Karl Ove Knausgård som person gjorde mig nyfiken när han var med hos Skavlan i våras; charmig och reserverad med en glimt i ögat, men jag var helt övertygad om att jag inte skulle läsa hans mastodont roman. Så läste jag detta på http://www.jahaja.se/minkamp.htm en god vän, vars omdöme jag litar på i det mesta. Klart jag köpte Min kamp del 1; i pocket för säkerhets skull, om den skulle visa sig vara dålig...
Jag njöt av att läsa den; språket, miljöbeskrivningar och känslobeskrivningar. Det är sällan jag känner att jag fångas i en roman på det sätt som jag gjorde hos Knausgård; vissa delar av boken kändes så ärliga att det gjorde fysiskt ont att läsa dem. Väntar med otålighet på att del 2 ska komma i pocket. Ni som inte har tänkt läsa detta nutidsepos: TÄNK OM!