lördag 29 september 2012

Fifty Shades of Grey...

...eller Femtio nyanser av honom. Jo men så att - E L James roman ligger även på en plats mycket nära mig. Snacka om snackis! Läste en recensent som sammanfattade boken med ungefär följande: "jo, fyrtio miljoner kvinnor kan ha fel". Även om jag bara läst drygt tjugo sidor och alltså inte kommit till de intressanta skildringarna ännu (enligt författaren är det drygt hundra sidor kvar), så känner jag behov att opponera mig mot denna recensent. Tydligen fyller denna roman ett stort tomrum i många kvinnors liv (dessutom vet vi ju faktiskt inte hur många män som döljer sig bland alla läsare). Varför anses sexskildringar alltid som snusk- och smutslitteratur? När vi var i 20-årsåldern hyrde A (han som varit mannen i mitt liv) en moviebox och några VHS-filmer (så gjorde man nämligen på åttiotalet innan VHS-spelaren blev billig nog att finnas i var mans, och kvinnas, hem). Exakt vilka filmer det var minns jag inte, men det var någon form av gladporr - ingen hardcore porno, alltså. Dagen efter vår videokväll skulle vi åka till mina svärföräldrar och på vägen dit bad vi min svåger att svänga förbi videobutiken. Min blivande svägerska, då ca 25 år, kikade nyfiket i påsen och när hon fick syn på filmerna snörpte hon föraktfullt på munnen och frågade om vi inte kunde "porra" på egen hand?! Själv är jag nog ansedd att vara ganska frispråkig och tycker att det är roligt att se hur mina medmänniskor reagerar på sex. Med åren har jag märkt att denna, faktiskt i allas våra liv, helt naturliga och medfödda instinkt, för många är otroligt provocerande. Jag menar inte att man ska sitta och öppet diskutera sitt eget sexliv - där går gränsen för mig! Det som händer mellan två människor sexuellt är i allra högsta grad privat och om någon träder över den gränsen backar jag.
Men varför kan man inte prata öppet om sex?? En väninna till mig, skild sedan några år, har provat nätdejting, men tröttnat då allt tycks handla om sex för de män hon träffat. En del har varit gifta och andra har redan före första klunken kaffe frågat var de ska gå för att "******?". Är man, som min väninna ute efter ett seriöst och, förhoppningsvis, långt förhållande är det lätt att misströsta. Det gjorde hon också och tog saken i egna händer! Trots vånda och ångest åkte hon iväg och köpte sig en rabbit - alltid redo och alltid trogen! Varför skulle det vara pinsamt? Vi hade jätteroligt när vi satt och diskuterade alla fördelar med en liten rabbit. Snacka om att "ha en man i byrålådan"!! Det tragiska är att man blir en "snusktant" om man vill bejaka sina sexuella sidor efter en viss ålder. Typ 18 år...Skrattade åt min egen reaktion när mina svärföräldrar i åttioårsåldern skulle komma på besök - Boken låg på soffbordet och jag tänkte generad att där kan den ju inte ligga inför öppen ridå! Vad ska de tänka?! I stället rusade jag upp med den i sovrummet och la boken på sängbordet och får ett nytt skrattanfall när tanken på hur det kommer att uppfattas om de ser att Boken ligger där!
Länge leve den sexuella varelsen, som vågar bejaka sina lustar! Puritanismens förespråkare kan slänga sig i väggen! Nu ska jag ägna mig åt Mr. Grey - vår tids Mr. Darcy...

Lovar att återkomma med en åsikt när jag har läst klart ;)


lördag 22 september 2012

Frånvaro i tillvaron

I dag har det varit ett riktigt höstväder. Heldagsregn, om än ganska milt och vindstilla. Löven har snabbt övergått i höstens alla mustiga färger och det prasslar så härligt under fötterna när man är ute och promenerar.
En dag som denna blir Frånvaro så påtaglig. De sista veckorna och helgerna har varit väldigt intensiva, vilket i och för sig passar mig bra för då behöver jag inte tänka utan flyter bara med i tidens hastiga förflyttning. Denna helgen hade jag tidigt bestämt skulle vara i stillhet; utan inbokade events utan bara ett NU. Detta NU har jag svårt för...Att stanna upp och plötsligt lyssna på sin kropp och de ständigt malande tankarna är säkert nyttigt, men fruktansvärt jobbigt och energikrävande. Mina söner är med sina flickvänner (precis som de ska vara :)) och jag har således all tid i världen att fundera på tillvarons outgrundliga frånvaro av närvaro. Finns man om man är ensam? Ingen som ser en, ingen som hör en...
På TV visas Barberaren i Sevilla med Peter Mattei i huvudrollen - gillas! Opera passar min sinnesstämning och sjunget på italienska kan det inte bli annat än rätt.
På bordet framför mig ligger Jonas Gardells senaste bok "Torka inga tårar utan handskar". Efter ca 100 sidor känner jag mig helt slut. Boken är så välskriven och grep tag i mig direkt med en kraft som är svår att förklara. Texten glöder och lever sitt eget liv parallellt med historien. Vad oskuldsfullt ovetande man var när AIDS slog till! Hoppas att många läser denna nutidsskildring för den är så angelägen!
Kort inlägg i kväll - energin saknas...

tisdag 18 september 2012

Fascineras av årstidsväxlingarna! Just nu känns det verkligen som varje dag är en kamp om vilken årstid vi befinner oss i - härligt krispigt på morgnarna och varmt på eftermiddagarna. Med andra ord helt hopplöst att veta vad man ska ha på sig. En del av mig längtar efter att få börja med boots och stövlar, men samtidigt är det ju så otroligt skönt att kunna gå barfota så länge det bara är möjligt. Jag tycker det är fantastiskt roligt att studera människor och inte minst deras klädsel. Mitt arbete ger mig förmånen att se cirka 2 300 individer varje dag med mer eller mindre lyckade kombinationer; mer eller mindre passande för situationsanpassat...I dag såg jag tre tjejer komma gående: en barbent med shorts och stövlar, en med jeans, tjock tröja och boots och en med kjol, tights, boots och stor halsduk. Min ena sons bästa kompis tog nog ändå priset häromdagen när han kom i förd sin systers stickade tofsmössa till shorts och flipflops. Hur tänkte han där liksom? Så klart hade han en "bad hairday", men frågan är ju om den var så dålig att den kunde konkurrera med den oerhört missklädsamma mössan...Anledningen till fliflops var att han inte hunnit tvätta några strumpor - nope, han arbetar inte...

Min trädgård är ett mycket sorgligt kapitel så här precis före hösten, men jag orkar inte ut och får inte tiden att räcka till riktigt. Rosorna är ju så fantastiskt vackra när de remonterar, men för att det ska fungera så krävs det ju att det vissna klipps bort. Manaña- monstret har tagit mig i besittning! Min svärmor brukar, så fort något om ogräsrensning eller liknande kommer på tapeten, säga att snart är hösten här och då spelar det ingen roll längre alternativt "det finns asfalt". En skön inställning, men jag är omgiven av minutöst skötta designade trädgårdar och det är inte alltid så lätt att blunda för hur vårt vildvuxna paradis ter sig jämförelsevis. Stannar man tillräckligt länge på jobbet är det mörkt när man kommer hem, så det är ju alltid en utväg :)

Jag försöker i alla fall att låta höstens melankoliska lättsinne infinna sig. Det finns en hel massa nya böcker i min "att-läsa-hylla", ett par osedda säsonger av Vita huset och en hel del filmer på hårddisken så några sysselsättningsbekymmer lär jag inte behöva ha! Sedan finns ju mitt sovrum som jag fortfarande inte har lyckats få klart...tonvis med papper att sortera (hur kan jag som avskyr att hålla reda på papper arbeta med administration?) och en hel del som ska köras till tippen. Någon dag...och kanske av någon annan (?)...Den kaotiska tillvaron jag för tillfället befinner mig i är inte en perfekt tillvaro för mig som periodvis fortfarande har problem att strukturera och organisera min vardag. Skönt att vara medveten om det åtminstone!

Närmaste dagarna ska bilen in för olje,- och oljefiltersbyte (detta efter att en varningslampa har blinkat i lite drygt ett år. Ingen ska komma och snacka om att jag inte är snabb och effektiv!), förhoppningsvis en sväng på Lunds kulturnatt på lördag och på söndag är det åter dags för La Famiglia att samlas. Först på Sturup Racing Way där min svåger ska köra Porsche (födelsedagspresent) och sedan ska vi hit och äta. Ett förslag som lät bra i februari, men just i kväll känns jättejobbigt :) Hur tänkte jag där? Å andra sidan vet jag att jag kommer att tycka det är roligt i morgon när jag förhoppningsvis har sovit mer än 3,5 timme...Parallellt med detta pågår Projekt Födelsedag. Själva Dagen är det andra som organiserar, men jag hade ju tänkt att ha öppet hus på lördagen och inför det krävs lite tankemöda (aj, aj!). Någon resa har vi gemensamt konstaterat att vi inte har tid med. Yngste sonen har svårt att få semester och den äldste har en massa inlämningsuppgifter, som det är svårt att komma ikapp med om man åker iväg. Får planera något efter nyår i stället; jag är inte omöjlig! Ska ge mig själv lite lediga dagar i födelsedagspresent "because I´m worth it"!

Ska inte tråka ut er mer med mitt babblande och bluddrande. Jag känner att ögonlocken blir tyngre och tyngre, så det blir en stund med Hanne-Vibeke Holst innan John Blund kommer!



Åldersfunderingar

Under dagens förmiddagsfika berättade en kollega om att de varit på ett hundraårskalas i går. En kvinna född 1912 - svindlande tanke! Kungen hade mycket riktigt skickat ett telegram och någon hade köpt en bukett med hundra rosor. Tänk att ha levt under denna otroligt händelserika period - två världskrig, Vietnam- och Koreakrigen för att bara nämna några av de konflikter som hänt under tidsen, den tekniska utvecklingen och hela samhällsutvecklingen! Jag, som är hälften så gammal kan ibland känna mig helt alienerad från dagens unga; inte minst när det gäller språk och uttryckssätt och hur de prioriterar i förhållande till de val jag gjorde i den åldern. I dag är det ytterst få som tänker pragmatiskt och trist: skaffa dig en utbildning och sedan kan du leva livet när du fått en stabil och säker inkomst. Hur många har en stabil och säker inkomst i dag?! Känner att jag åter igen håller på att halka in i "bortskämda-ungar och curlingföräldrar-träsket" och det var inte meningen!
Min fundering för dagen gäller ålder och hur vi förhåller oss till den. För en fyraåring är en femtonårig tjej en "tant" och en 25-åring jättegammal! Och tänk om någon, för tio år sedan hade sagt att det kommer en dag när man plötsligt tittar på män över 50 år! Svindlande tanke! Men varför är vi så otroligt åldersfixerade? Det är ju faktiskt bara en siffra! Just nu känner jag att min omgivning är väldigt fixerade vid "den siffran" - 50! Javisst låter det gammalt, men om jag jämför mig med min föräldrageneration så är vi fortfarande unga och fräscha. Inga nyutsprungna nyponrosor, utan kanske mer robusta stockrosor. Alldeles för många strävar efter att bibehålla en patetisk form av ungdomlighet och då blir det bara så fel! Att låna kläder av sin tonårsdotter är INTE coolt...Och att ha kjolar som slutar strax under troskanten är inte heller coolt...Eller, för män, att gå runt i byxor där linningen sitter vid knäskålarna, ha hämtfrisyr eller alltid gå med mössa eller keps inomhus. Strävt omanligt!
Nog känns det att man blivit äldre - att träna tar emot både här och där, gravitationen tar ut sin rätt, det är lättare att älska sitt muffinsfluff runt midjan än att försöka bli av med det och det är bara att inse att busvisslingen från den snygge vältränade 30-åringen gällde inte mig :(.
Men nog uppväger fördelarna! Man kan leva ut sin bitchiga sida och bryr sig inte om vad omgivningen tycker och tänker om klädsel och utseende - man är ju ändå osynlig ;).
Fira varje födelsedag som den sista - vem vet det kanske är det...


torsdag 13 september 2012

Bludder - Bladder

Fascineras av årstidsväxlingarna! Just nu känns det verkligen som varje dag är en kamp om vilken årstid vi befinner oss i - härligt krispigt på morgnarna och varmt på eftermiddagarna. Med andra ord helt hopplöst att veta vad man ska ha på sig. En del av mig längtar efter att få börja med boots och stövlar, men samtidigt är det ju så otroligt skönt att kunna gå barfota så länge det bara är möjligt. Jag tycker det är fantastiskt roligt att studera människor och inte minst deras klädsel. Mitt arbete ger mig förmånen att se cirka 2 300 individer varje dag med mer eller mindre lyckade kombinationer; mer eller mindre passande för situationsanpassat...I dag såg jag tre tjejer komma gående: en barbent med shorts och stövlar, en med jeans, tjock tröja och boots och en med kjol, tights, boots och stor halsduk. Min ena sons bästa kompis tog nog ändå priset häromdagen när han kom i förd sin systers stickade tofsmössa till shorts och flipflops. Hur tänkte han där liksom? Så klart hade han en "bad hairday", men frågan är ju om den var så dålig att den kunde konkurrera med den oerhört missklädsamma mössan...Anledningen till fliflops var att han inte hunnit tvätta några strumpor - nope, han arbetar inte...

Min trädgård är ett mycket sorgligt kapitel så här precis före hösten, men jag orkar inte ut och får inte tiden att räcka till riktigt. Rosorna är ju så fantastiskt vackra när de remonterar, men för att det ska fungera så krävs det ju att det vissna klipps bort. Manaña- monstret har tagit mig i besittning! Min svärmor brukar, så fort något om ogräsrensning eller liknande kommer på tapeten, säga att snart är hösten här och då spelar det ingen roll längre alternativt "det finns asfalt". En skön inställning, men jag är omgiven av minutöst skötta designade trädgårdar och det är inte alltid så lätt att blunda för hur vårt vildvuxna paradis ter sig jämförelsevis. Stannar man tillräckligt länge på jobbet är det mörkt när man kommer hem, så det är ju alltid en utväg :)

Jag försöker i alla fall att låta höstens melankoliska lättsinne infinna sig. Det finns en hel massa nya böcker i min "att-läsa-hylla", ett par osedda säsonger av Vita huset och en hel del filmer på hårddisken så några sysselsättningsbekymmer lär jag inte behöva ha! Sedan finns ju mitt sovrum som jag fortfarande inte har lyckats få klart...tonvis med papper att sortera (hur kan jag som avskyr att hålla reda på papper arbeta med administration?) och en hel del som ska köras till tippen. Någon dag...och kanske av någon annan (?)...Den kaotiska tillvaron jag för tillfället befinner mig i är inte en perfekt tillvaro för mig som periodvis fortfarande har problem att strukturera och organisera min vardag. Skönt att vara medveten om det åtminstone!

Närmaste dagarna ska bilen in för olje,- och oljefiltersbyte (detta efter att en varningslampa har blinkat i lite drygt ett år. Ingen ska komma och snacka om att jag inte är snabb och effektiv!), förhoppningsvis en sväng på Lunds kulturnatt på lördag och på söndag är det åter dags för La Famiglia att samlas. Först på Sturup Racing Way där min svåger ska köra Porsche (födelsedagspresent) och sedan ska vi hit och äta. Ett förslag som lät bra i februari, men just i kväll känns jättejobbigt :) Hur tänkte jag där? Å andra sidan vet jag att jag kommer att tycka det är roligt i morgon när jag förhoppningsvis har sovit mer än 3,5 timme...Parallellt med detta pågår Projekt Födelsedag. Själva Dagen är det andra som organiserar, men jag hade ju tänkt att ha öppet hus på lördagen och inför det krävs lite tankemöda (aj, aj!). Någon resa har vi gemensamt konstaterat att vi inte har tid med. Yngste sonen har svårt att få semester och den äldste har en massa inlämningsuppgifter, som det är svårt att komma ikapp med om man åker iväg. Får planera något efter nyår i stället; jag är inte omöjlig! Ska ge mig själv lite lediga dagar i födelsedagspresent "because I´m worth it"!

Ska inte tråka ut er mer med mitt babblande och bluddrande. Jag känner att ögonlocken blir tyngre och tyngre, så det blir en stund med Hanne-Vibeke Holst innan John Blund kommer!



fredag 7 september 2012

Teknikens under...

Hur personlig ska man vara i en blogg? Var lägger man ribban för det privata? Det är frågor jag ställer mig inför varje inlägg. I princip har jag koll på mina läsare och det har en faktiskt en hämmande effekt. Det där att vissa känner sig trampade på tårna tar jag ganska lätt på, eftersom jag inte skriver några namn och om någon känner sig träffad så anser jag det vara deras problem och inte mitt. Jag publicerar ytterst sällan något om hur jag mår på riktigt och det är helt och hållet av hänsyn till mina söner, som jag vet tar väldigt illa vid sig. Det är ibland en balansgång på mycket slak lina (som väl är det som är svårast att balansera på om jag inte missminner mig)?

Jag har en djup fascination för de människor som ställer en fråga och sedan inte klarar av att svaret blir ett annat än det de hade tänkt sig. Ställ inte frågan om du inte kan hantera svaret! Ganska enkelt, tycker jag. Så är det inte! I stället agerar man som en trulig barnunge, som inte får sin vilja igenom. Sorgligt, men det förklarar kanske varför man lever det liv man lever...
Min arbetsplats är en turbulent experimentverkstad. Ledningen är i princip helt utbytt och ju fler kockar, desto sämre soppa! Allt ska ändras! Alla rutiner som fanns förut, då när allt var så mycket sämre och ingenting fungerade, rivs upp och utan någon som helst dialog med personalen införs nyordningar. Om dessa kritiseras eller av olika skäl ifrågasätts, så är det inte rutinen det är fel på utan den som ifrågasätter. Intressant eller hur? Ha gärna en åsikt, men behåll den för dig själv alternativt ställ gärna frågor, men du får inga svar...
Anledningen till att jag överhuvudtaget kom att tänka på detta var att jag i ett par timmars tid har försökt att betala en faktura, men det krånglar med inloggningen till banken. Detta att hela tiden förlita sig på att tekniken ska fungera är ett växande samhällsproblem. Om vi får ett strömavbrott och det skulle hända något allvarligt kommer vi inte åt några adressuppgifter eller kontaktuppgifter på mitt arbete. Och sådana saker händer! Jag har vid två tillfällen stått i livsmedelsbutiker när det blivit strömavbrott. Kassorna kan inte användas... Vid det ena tillfället försökte alla som hade kontanter att hjälpas åt med växlingspengar, butiken bjöd alla kunder på choklad och det var en ganska gemytlig stämning. Vi det andra tillfället var alla tvungna att lämna butiken för de kunde inte hantera situationen. Vi lever i ett väldigt sårbart samhälle och allt var faktiskt inte sämre förr. Man kan hänga med i utvecklingen även om man har ett säkerhetstänkande och vill ha en backup för force majeure-situationer. 
Jag ska inte förstöra min fredagskväll med mer tankar på jobbet. Rensa bort det du inte kan göra något åt - så, puts väck!


tisdag 4 september 2012

Jag tror jag ska sadla om...

Lever i en ständig förundran över de som en gång ska ta över vårt samhälle! Vilken verklighet lever de i? Jag har inte gjort misstaget att titta på pinsamheterna i Ung och bortskämd i kväll - en gång räcker och blir över! Det är klart att det är brister i dessa odrägliga världsfrånvända varelsers uppfostran och att ansvaret för detta hamnar hos föräldrarna som, säkert i all välmening, har klemat bort och curlat sönder sina ungar. På nyheterna i går kunde jag till min förskräckelse höra att det på flera håll i landet råder skriande brist på fabriksarbetare, men se det är inte ett jobb ungdomarna är intresserade av. Då är det bättre att vara arbetslös och få socialstöd eller leva på sina föräldrar. Jag har hört mammor på fullt allvar säga att deras stackars döttrar inte ska behöva arbeta inom åldringsvården "för det skulle hon aldrig klara av". Och?! Vill du ha pengar och saknar erfarenhet och utbildning, så får du ta det som erbjuds och kan inte stå med näsan i vädret. Let´s face it: alla kan inte bli berömda modebloggare, fotomodeller, arbeta med media eller "arbeta med något kreativt". De allra, allra flesta av oss måste gå upp varje morgon och ta oss till jobbet oavsett hur jäkla trist vi tycker att det är. Vi måste göra det för att det är det som ger oss en inkomst att leva för. Jag förstår att det kan komma som en chock för många brats att det inte bara är att hämta pengar i ett hål i väggen eller slänga fram ett kort - NÅGON har arbetat ihop de pengarna! Hur ska dessa lata och verklighetsflyende varelser klara sig i framtiden? Vem ska betala deras ålderdom? Någon pension har de ju inte arbetat ihop...
Det är nyttigt och utvecklande att prova på olika yrken när man är ung - även om det inte är glamoröst eller välbetalt! Det är få förunnat (om man nu ser ett sådant liv som eftersträvansvärt) att leva som Paris Hilton. Att handla sina kläder på lågpriskedjor gör en inte till FASHIONISTA! Och att endast ägna sina dagar åt att sköta om sin kropp, sitt hår och sina naglar gör inte att man lever ett GLAMORÖST liv. Det känns som livet handlar om missbruk - antingen det rör sig om snabba kontanter via sms-lån, drogberoende, träningshysteri, kroppsidealiserande, mat- eller ätstörningar. Det ständiga hetsandet efter den perfekta kroppen, det perfekta jobbet, det glamorösa livet och den perfekta partnern gör att livet försvinner i en spiral som snurrar allt fortare. LIVET ÄR ÄNDLIGT! Det är det enda vi kan vara helt säkra på. Vi föds, för att efter ett visst antal dagar dö. Detta antal vet de flesta av oss inte på förhand, men våra dagar är räknade. De erfarenheter jag, tyvärr, har fått av livets ändlighet, har gjort mig mer ödmjuk inför det faktum att om inte jag fyller min tomma påse med något meningsfullt, så gör ingen annan det heller."Man kan ingenting ta med sig dit vi ska", men man kan leva varje dag som den vore den sista och för en dödsdömd spelar utväxten, omålade naglar eller lite muffinslull på magen ingen som helst roll!
Jag skrev en status på FB för ett tag sedan att jag är kvalificerad för att vara fotomodell; någon fixar frisyr och smink, talar om vad jag ska ha på mig och sedan gäller det att stå och se lagom ointresserad och blasé ut framför kameran. Lätt som en plätt! Och resor förstås! Men det klara jag också galant - man har ju varit ute och "rört på sig" så att säga..."Som om hon är snygg som en fotomodell!" Jodå, jag hör invändningarna! Men vet ni vad man kan göra med Photoshop?! Har ni sett bilder på osminkade och ostylade modeller någon gång?! Många är riktigt fula med taskig hy och dålig kvalitet på håret...Men deras benstruktur i ansiktet är fotogeniskt. Om jag får säga det själv är mina kindkotor inte att leka med...
Oroa sig inte, kära läsare! Jag har inga som helst ambitioner att sadla om. Jag är född i en era där man inte skulle förhäva sig och mina bästisar är Jante och Ågren (fast Ågren ligger lite pyrt till). Men om jag tillräckligt ofta bloggar om detta och lyckas få bekräftelse, så kanske jag ändrar mig...


                                       Photoshop: Sofia Wilson

söndag 2 september 2012

Jag, en överlevare?

Lustigt eller kanske inte. Med mitt bokprojekt öppet så fick jag plötsligt akut skrivkramp och istället för det jag hade tänkt skriva om så fick jag ett blogginfall istället. Jag kom att tänka på alla de farligheter som vi skyddar våra barn från idag. Ta det här med att lära sig cykla...Jag var, som jag minns det, ganska värdelös på att cykla. Som barn var jag ganska rädd av mig och tyckte inte om att vara smutsig eller att slå mig (jag gillar väl inte det där med att vara smutsig idag heller och kan väl inte påstå att jag njuter av att slå mig heller, men med åren har jag lärt mig viss fördragsamhet med dessa saker). I alla fall så var det inte tal om varken cykelhjälm eller några stödhjul. Stödhjul var ett big no no för min pappa. Han kapade av en rundstav i lagom längd, fäste den i pakethållaren på min nya cykel och sedan var det bara för mig att sätta igång det långa tröstlösa projektet "att lära mig cykla". Pappa sprang bakom cykeln och jag trampade på som en vettvilling. Fokus på pedalerna, så naturligtvis var det noll kontroll på styrningen tills pappa skrek att jag skulle svänga. Svängen var i nio fall av tio påbörjad alldeles för sent och slutade allt som oftast i rosenbuskarna med upprivna armar och ben. Inte var det läge att protestera heller. Jag skulle lära mig cykla och därmed basta! Många tårar och många plåster gick det åt de där veckorna. Min tillit till mänskligheten tog väl slut någonstans i den vevan också. Då, när jag till min stora glädje hade fått kontroll på trampandet och styrandet, så skulle ju BALANSEN hittas... Tror områdets vaktmästare var ganska trött på mina utfärder i rosenbuskarna för jag minns att vi förflyttade oss till parkeringsplatsen istället. Något litet bumpande i en och annan bil blev det säkert, men vad jag minns starkast var när jag vänder mig om, ser att pappa står kvar och jag, hu ja, cyklar helt själv! Naturligtvis, denna nya erfarenhet slutar med att jag i ren chock glömmer bort hur man bromsar, far över en trottoarkant, genom ett buskage och landar på åkern bakom. Nya skråmor och nya plåster. Men - jag lärde mig att cykla!

Jag är även barn av den tid då det inte användes säkerhetsbälten i bilarna. Vi barn slogs om att få stå och balansera mellan sätena och inhalerade, lyckligt ovetande om farorna, våra föräldrars cigarettrök både i bilen och hemma. Vi köpte chokladcigarretter som lördagsgodis och låtsades världsvant sitta och röka dessa medan vi passade våra dockor. Få var de som ifrågasatte vaccinationerna som gavs till oss barn och de eventuella biverkningar man kunde drabbas av. Min och mina föräldrars förvåning var stor när jag vid 11 års ålder (eller så där någonting) visades vara pollenallergisk. Det var ingen vanlig och känd åkomma. Inte som idag då var och varannan är allergisk mot både det ena och det andra. Dessutom LEKTE vi på egen hand, utan att någon vuxen var där som pedagogiskt stöd och lekledare. Våra leksaker var inte säkerhetscertifierade, vi åt välling i nappflaskor med gumminappar och oftast var det hemlagad mat både till lunch och middag. Ja! Ni läser rätt - det var inga Semper eller Nestlé barnmatsburkar så att man var säker på att vi fick i oss alla nödvändiga dagsbehov. Och vi sov på magen...Och fick bara mat var fjärde timme...Vi fick skrika oss till sömns för det var den tidens grundläggande barnuppfostran.
 Säkert har jag fått någon psykisk åkomma av denna förfärlia barndom, men så länge jag är lyckligt ovetande om dem så fortsätter jag ÖVERleva livets fasor och faror.

(Jo, mina barn har lärt sig cykla med både stödhjul och cykelhjälm, suttit fastspända i bakåtvända barnstolar, använt säkerhetsbälten och bälteskuddar, tryckt i sig en och annan barnmatsburk och de har faktiskt blivit lyckade som vuxna trots det ;))

Än är det sommar kvar, säger mor!

Man vet att det är höst när almanackan plötsligt fylls med anteckningar om matcher - innebandy alltså. Med två spelande söner är det många träningar och matcher att hålla reda på inte minsta för att klara logistiken kring middagar och vem som ska ha bilen...Från att tidigare ha sett i princip alla deras matcher (och det kunde bli en del under den tid de båda spelade BÅDE fotboll och innebandy och dessutom lånades runt till andra årskullar), så kör jag numer ett lätt laidback supporterskap. Jag försöker se deras hemmamatcher och de matcher som är i närområdet, men undviker bortamatcherna norr om Eslöv. I avsaknad av gps är det väldigt lätt att komma vilse i de obebyggda trakterna. Vad vet vad som kan dölja sig i de skogarna?!

Mitt badrum på ovanvåningen är äntligen klart! Så när som på en spegel och en spot. Min plan att besöka IKEA i dag gick i kras redan i morse när jag steg upp och kände att nattens oroliga sömn tog ut sin rätt. Som tur är ligger ju IKEA kvar så jag får väl ta mig i kragen och åka dit någon dag efter jobbet i stället. Gillar inte IKEA på Svågertorp, men ibland måste man göra saker som ogillas. Jag tillhör ju inte den generation som bara behöver göra saker som de själva vill och tycker är roligt - resten curlar föräldrarna med.

Hela dagen har varit otroligt intetsägande. Jag har ägnat mig åt navelskåderi - inte så trevligt, men ibland kan det vara riktigt välgörande, tvättkorgen (ja, den lyckas aldrig vara tom så länge i detta huset) och avslutande av Ulf Lundell Allting är i rörelse och påbörjande av Ola Larsmo Jag vill inte tjäna. Två otroliga kontraster. Ulf Lundell har ett kargt och undflyende språk och handlingen i hans romaner är tidsbundna i form av dagboksliknande anteckningar; tydligare och tydligare för varje roman medan Ola Larsmo har ett målande, rikt språk där man känner dofter, hopplöshet och ser de miljöer som beskrivs i ett filmspråk. Fascinerande! I kväll missar jag inte höstpremiären på Babel, som går i feminismens tecken och den nya svenska serien The Spiral.

Det är dock inte så höstligt ute. En väninna och jag satt på en uteservering och åt i går kväll och idag har jag solat en timme i bikini i min trädgård. Borde ha gymmat, men hela min kropp skrek "NEJ!", så det får bli ett extra hårt pass i morgon efter jobbet istället. Snart dags att börja fundera på veckans mat. Nu drar universitet och högskola igång, så min hemhjälp försvinner in i studiernas töcken. Full rulle och nu är det turbo som krävs för att orka med de hektiska veckorna fram till jul. Men så länge det inte är ösregn och totalt outhärdligt väder så kan man fortfarande ha kvar sommarkänslan - om man vill, vågar och kan...