Julen varar fram till påska...

Det är någonting med årstider. När det inte blir som man tänkt, som i dagnär man vaknar upp till snö en påskafton. Även om påsken ligger tidigt i år, så inte brukar det väl vara snö i alla fall?!? Vi i den södra landsänden brukar kunna frossa i vintergäck, snödroppar, krokus och narcisser i slutet av mars. Jo, jag har några skrämda vintergäck som står och hukar under björken och en larvig liten snödroppe visade sina klockor precis över snökanten i morse. Men det är inte så här det ska vara!! I förrgår drog vi ner inomhustemperaturen för då var det så varmt så att även de som inte befinner sig i tjejbrusets förlovade land, hade svettpärlor i pannan. Alltså huttrar vi idag. Men! Är temperaturen nerdragen så ska den så förbli! Det blir sommartid i natt så om inget annat hjälper får man väl försöka övertyga Kung Bore om att han är historia! Åtminstone på mina breddgrader...

När vi bodde i Qatar fanns inga årstider. Varje dag var den andra lik, vädermässigt i alla fall. Visst, från och till drog det fram en sandstorm så att man hade sysselsättning att bli av med all sand inomhus tills det var dags för nästa omgång, men för det mesta var det sol, sol och, som omväxling, sol. Jättetråkigt!! Men faktum är att efter denna långa och sega vinter så längtar jag efter en lång och tjatig period med sol och värme. Tänk att komma hem från jobbet och kunna gå ut och sätta sig i en solig del av trädgården med en kopp kaffe/te och en bok. Till och med att få dra igång med att göra trädgården någorlunda anständig och presentabel känns lockande. Vår trädgård är nog den minst perfekta i grannskapet, men det finns så mycket annat, betydligt roligare sysselsättningar, att göra än rensa ogräs. Prioritering för mig är att gå på känsla :) - kanske därför så lite blir gjort?!? Planer finns, men eftersom dessa planer innefattar viss muskelstyrka och uthållighet, som jag trots ständiga återbesök på gymmet inte lyckas tillskansa mig, så har jag visst behov av sönernas tillgänglighet och välvilja. När detta inte finns att tillgå får jag förlita mig på min egen envishet och enfaldiga tro på att jag nog inte kommer att ha så värst ont i musklerna om jag gräver upp hela gräsmattan för hand, sågar ner några träd och anlägger en ny kryddträdgård och stenläggning. Dum är jag inte!
På sätt och vis kanske det är en välsignelse och välgärning att vintern håller oss i ett järngrepp...

Örfilen av Christos Tsiolkas

Jag har nyss avslutat en omskriven roman. En titel jag faktiskt tipsades om via den serie som tydligen har gått på svt. Serier och jag är inte längre så kompatibla eftersom min tid inte räcker till för så mycket tv-tittande :).
Örfilen av Christos Tsiolkas således. Författaren är en helt ny bekantskap för mig. Han har tydligen skrivit fyra romaner, men denna är den första som blivit översatt till svenska. Som titeln antyder så står en oövertänkt (?) örfil i fokus. En omaka samling vänner och männikskor i deras närhet utgör romanens stomme och utifrån dessa bygger Tsiolkas en historia med utgångspunkt i klass, etnicitet, religion och inte minst etik och moral. Är det någonsin försvarligt att slå ett barn? Hur mycket lojalitet är man skyldig sina vänner? Sin partner? Hur starka familjeband måste man tolerera som ingift?

I början kände jag en aversion mot de nästan djuriska, känslokalla skildringarna av sexualiteten och av det konsekventa bruket av "runda" ord, men efter att ha läst boken har jag ändrat åsikt. Jag får en känsla av att romanen är skriven av någon som tänker i bilder och som har en förmåga att tydliggöra dessa bilder i ett eget språk, utan att fördjupa sig i miljöer eller översvallande beskrivningar. En form av filmistiskt seende som det tar en stund att upptäcka. Åtminstone för mig, som inte har upplevt detta så tydligt tidigare. Och jag har läst en hel del inom blandade genrer...

Det är mycket läsvärt, även om jag kan tycka att The Times "ett modernt mästerverk" är lite väl i överkant... Jag har funderat en hel del kring hur jag skulle ha agerat i en dylik situation och hos vem min lojalitet skulle finnas. Och reagerar man likadant om det hade varit ett annat barn med andra, mer socialt etablerade och "normala" föräldrar? Intressant ämne och välskrivet; till och med dialogen känns äkta och det är något jag alltid känner mig imponerad av!

Sammanfattningsvis? LÄS!

Djupa dalar...

Det senaste dygnet har det rått full beredskap i Skåne. En snöstorm med klass 2-varning har hotat oss. Vi som var med 1979 och såg bandvagnarna passera mot lasarettet i Lund och fått följa Katastrof-Karre på Radio Malmöhus uppväcktes viss skräckblandad nostalgisk förtjusning. Det var med bultande hjärta man försiktigt kikade ut bakom rullgardinen i morse. Hur många decimeter snö hade det kommit under natten? Skulle det kanske till och med vara så härligt att man insåg att det inte var någon ide' att försöka trotsa vädrets makter, utan med rent samvete kunde återgå till sängens kvardröjande nattvärme?!? Vilken besvikelse! Inte ens jag kunde med uppbådande av all min kreativa förmåga finna något som helst snöhinder i den lilla snö som fallit över oss - den täckte inte ens de små förfrysta vintergäcken, som ståndaktigt trotsar både minusgrader och arktiska vinterstormar med eller utan snö...

Humöret är i en tillfällig svacka. Dels beroende på den vår som tycks ha kommit av sig helt ( finns det ingen gps att utrusta den med?) och dels på att denna tid på året är fylld med datum som jag inte vill minnas. Födelsedagar, döddagar och datum då begravningar äger rum. Jobbigt, jobbigt, men jag tror det är bra att tillåta sig att ha dessa dalar. Just detta året sammanfaller det med att jag ska byta arbetsplats och det är, även om jag räknar dagarna tills jag kan lämna mina nycklar, förknippat med en sorg och visst vemod. Jag har inte valt själv, men är övertygad om att detta kommer att bli så mycket bättre - sämre är nämligen inte möjligt!

Efter en hektisk tid med massor av kultur, samkväm och idrottande så är denna veckan helt blank i almanackan. Inser att jag är dålig på att bara vara och att jag har vissa svårigheter med koncentration och att få tummarna loss att göra något vettigt. Jag är typfallet på den som presterar mest och bäst när jag har en fulltecknad kalender. Nästa vecka vänder det. Jag har till 99,9 % bestämt mig för att vara ledig under påskveckan och försöka få undan lite surhögar härhemma. Det är mycket annat planerat den veckan, så förhoppningsvis ska jag lyckas få mig motiverad att ta ett par varv till tippen till exempel... Vi, några goda vänner och jag, ska fira 200- årig födelsedag ( vi hann inte med förra året) på onsdag, på torsdag är det först besök hos frisören därefter vernissage och på kvällen middag för svärföräldrarna. På Långfredagen spelar äldste sonen första kvalmatchen till div. 1 och på kvällen blir det påskmiddag med syster och svåger. Påskafton ska jag bara vara hemma (?) och Påskdagen ska mammas 70-årsdag firas. Tisdag efter påsk börjar jag mitt nya jobb och sedan lär det väl vara full rulle där innan man kommer in i rutinerna.

Nu ropar kudden! Måste lära mig hur jag ska lägga in bilder på bloggen när jag använder min iPad, men det får bli ett helgprojekt!

Författarafton med Susanna Alakoski

Det var med blandade känslor och förväntningar jag gick till kvällens författarafton på biblioteket. Susanna Alakoski var inbjuden för att tala om sitt författarskap, men framförallt sitt sociala engagemang och utsatta barn. Min ambivalens bottnar i känslan jag fick när jag läste Svinalängorna. Nej, min barndom är inte i närheten av det hon upplevde med utanförskapet som uppkom genom att vara finlandssvensk, missbruk, misshandel och allmän misär. Vi är, om jag inte missminner mig, i samma ålder och på så sätt delar vi uppväxtperiod. Även jag är uppvuxen i flerfamiljshus, byggda på 60- talet som ett led i miljonsatsningen. Vår lägenhet låg inte i någon kriminellt belastad stadsdel, men det var till största del "riktiga arbetare"som bodde i kvarteret. Vi var lite finare, eftersom vi bodde i ett av tre privatägda hus, medan övriga hus tillhörde det kommunala bostadsbolaget. Där bodde de sämre bemedlade. "Ungarna" i stans hus var ett vedertaget begrepp på vår gård. Och att man på något outgrundligt vis "visste" hur de var... Att det inte var någon positiv värdering i de orden var glasklara även för oss barn.
När jag växte upp på 60-, och 70-talen var det inte vanligt att man åkte på charterresor. Inte i min del av världen i alla fall! Det vanligaste semestermålet var nog hyrd stuga någonstans i Sverige, om man inte hade släktingar man kunde våldgästa. Många barn stannade hemma hela sommaren, men jag tror ingen upplevde sig som fattig. Jag minns mina barndoms somrar som fulla av utomhusaktiviteter, då man knappt hade tid att komma in och äta. När höstterminen drog i gång var det ingen lärare som propsade på att man skulle skriva uppsats om sommarns resor. När min äldste son gick på högstadiet hade han en kompis som så gärna önskade att hans föräldrar hade haft råd att ta med familjen någonstans. Han hittade på de mest fantastiska reseskildringar där han sett pyramidena i Schweiz och besökt Eiffeltornet på Kanarieöarna. En tragisk utveckling! Tänk att behöva ljuga ihop sitt liv för att känna att man är med i ett socialt sammanhang.
Förutsättningarna för att jag skulle misslyckas fanns. Utomäktenskaplig dotter till unga lågutbildade föräldrar, som dessutom separerade när jag var elva år. Under mellan-, och högstadiet matades vi ideligen om att en av de största och mest framträdande orsakerna till ett liv i missbruk och kriminalitet var att leva med en ensamstående, frånskild förälder (på den tiden var förälder det samma som mamma). För mig som är född motvallskäring blev effekten den motsatta. Högpresterande och sönderstressad skoltid - att vara duktig flicka kostar enormt mycket energi. Jag är den första i min släkt som tog studenten, den första som studerade vidare och dessutom fullföljt en universitetsutbildning. Pappa var inte helt nöjd när jag kom hem med en stockholmare, som var van att röra sig i diplomatkretsar och vars föräldrar hade det gott ställt.
Min klassresa startade, omedvetet, någonstans där i miljonsatsningen. Som vuxen, och efter att ha läst Svinalängorna har jag kommit till en smärtsam insikt om att jag hela tiden levt i periferin, och kanske till viss del i en omedveten symbios, med mycket social misär och sociala och kriminella problem. Detta blev jag varse när jag under min juristutbildning satt och sökte efter domar i barnmisshandelsmål och av en slump hittade en alldeles för mångsidig och kompakt dom rörande en familj i stans hus: misshandel av fru och barn, våldtäkt av fru och dotter från hon var åtta år, narkotikainnhav och alkoholmissbruk. I chock vältrade jag mig i deras smuts och kaos och funderade på hur vi inget såg eller märkte, men dessa barn dolde naturligtvis sin skam. Att identifiera sig med samhällets paria och bottenskikt gör något med människor. Stolthet och självkänsla urholkas tills all stolthet har försvunnit och det enda som återstår är ett djupt självförakt. De flesta föräldrar vill sina barn väl, men den del som tappar sitt eget människovärde och låter barnen betala, spelar ett högt spel.
Även om jag kanske ned dagens begrepp om fatigdom tillhörde den kretsen har jag aldrig varken förr eller senare idntifierat mig som fattig. Det är dock nyttigt ibland att stanna upp och fundera över sin sociala historia och försöka förstå sitt liv med utgångspunkt i den. Barndomen formar vårtc vuxna jag vare sig vi vill det eller inte.

Från rysk kyla till svensk sommarnatt

Anna Karenina och Sommarnattens leende - två kulturevenemang som jag har besökt de senaste två dagarna. En film och en musikal, till förstone väldigt olika men vad som främst slår mig är likheterna. Båda uppsättningarna präglas av humor och visuella effekter, dans,  sublima rörelser och kroppsspråk skapar dynamik och bidrar till stämningen i föreställningen.
Anna Karenina är en överdådig film, som frossar i vackra kläder och smycken. Jude Law spelar Karenin med den äran. En skicklig sminkning gör Jude Law till en medelålders, småtråkig och brackig politiker. Totalt olik snyggingen man är van vid att se. Keira Knightly är som alltid otroligt vacker, men närbilderna på henne är inte smickrande eftersom hon misslyckas totalt med att visa ett naturligt minspel. Synd, för i övrigt tycker jag att dynamiken mellan henne och Aaron Taylor- Johnson, som spelar greve Vronsky, är rejält känslosprakande. Jag läste Leo Tolstojs gigantiska kärleksroman för många år sedan och minns inte boken mer än i stora drag, men det känns som man i denna filmatisering har gjort Karenin till en betydligt mycket mer sympatisk och känslosam människa. Alicia Vikander har fått lysande och mycket välförtjänta rescensioner för sin tolkning av Kitty, Annas unga släkting som är förälskad i Vronsky, men får se sig brädad av den äldre Anna. Alicia Vikander är strålande i sin roll!
Scenografin och bildspelet i filmen är uppbyggt som en teaterföreställning och personerna förflyttar sig in och ur kulisserna på ett väldigt dramatiskt sätt. Skildringen av den ryska aristokratins inskränkthet och dubbelmoral är välgjord och Anna Kareninas utsatthet och utfrysning berör utan att gå över i sentimentalitet, vilket jag uppskattar. Hennes tragiska, men väntade öde - att kasta sig under tåget - är en nästan klinisk scen. För mig, som gråtit till Greta Garbos tolkning av Anna Karenina, var det en ny upplevelse.
I kontrast till den ryska kölden, i dubbel bemärkelse, värmdes jag av gårdagskvällens föreställning av Sommarnattens leende på Malmö Opera. Musikalen är baserad på Ingemar Bergmans film, med samma namn, från 1955. Om Anna Karenina var en film med teaterkaraktär, så känns Sommarnattens leende lite som teater filmatiserad. Gunilla Backman som den bedagade skådespelerskan Desiree Armfeldt är fullkomligt lysande i sin roll. Hon matchas av Christer Nerfont som den något patetiske advokaten Fredrik Egerman, gift med en artonårig oskuld som egentligen är förälskad i Fredriks son, Henrik. Förvecklingarna påminner om Shakespeares En midsommarnattsdröm. Som alltid är scenografin fantastisk i sin strama återhållsamhet och att använda kören som scenförändrare är genialisk.
Två härliga kvällar på rad! Underbart att känna sig så kulturellt uppfylld och att två så från varandra skilda föreställningar blev en nästan symbiotisk upplevelse. Undrar om denna känslan hade infunnit sig även om det gått en vecka emellan?

Vår!

I dag, den 3 mars, kom våren till Skåne. Kanske inte meterologiskt eftersom det var nattfrost, men i alla övriga delar så har det varit en vårdag: LJUST, Vasalopp, snödropparna står likt små spön i rabatterna, vintergäcken sträcker med begränsad förmåga sina gula blommor mot solen, fåglarna kvittrar och drillar, råkorna bygger bon, gässens sträck går norrut, solen har lyst intensivt hela dagen och himlen har varit så där intensivt blå som den bara är på våren. Oj, vad alla har längtat efter detta! Det är kul att se vilka uttryck detta tar hos folk. Vissa, som jag, drar ut en stol i trädgårdens minst vindpinade hörn och vänder näsan mot solen, andra drar ut i skog och mark, visar pumpar cykeldäcken och ger sig ut (antingen ensamma eller med cykelklubb).
Vår granne tar nog ändå priset... Han är en sådan där som älskar att tvätta bilen! Minst en gång i veckan drar han fram vattenslangen och hinken med tvättpulver, svampar och sämskinn. Han har två Volvo herrgård som han sköter minutiöst och i dag såg jag att deras husvagn har fått lämna vinterförvaringen och nu står i deras trädgård. När vi andra mest lallar runt och njuter av solen, så passar han på att tvätta båda bilarna (gjordes även i fredags) OCH husvagnen. Han är lycklig som ett barn, men frågan är om han är det även i morgonbitti när han inser att han med denna tvättiver har ordnat en härlig isbana utanför?

Att öppna en kran

Den1mars. En dag då himlen varit härligt intensivt blå och solen har slösat med sina strålar över oss soltörstande, vinterbleka svenskar. Vad vi har längtat! Ljuset - det efterlängtade - som får livsandarna att piggna till och muskler att spritta. Jag hade planerat en mycket stillsam fredagskväll hemma i soffan efter en hektisk vecka, men tji fick jag! Minstingen är, som planerat, hos flickvännen, men den äldre sonen aviserade i eftermiddags att han och hans kompisars planerade öl mynnade ut i matlagning (och öl) hemma hos oss. Så nu är jag förvisad till yngste sonens TV och soffa. Sämre kan man ha det och det är mysigt att höra mumlet från nedanvåningen.

Veckan har som sagt varit intensiv. På fritiden alltså :-)

I tisdags var mina väninnor och jag och såg Les Miserables. En underbar film och fantastiska skådespelarprestationer! En viss skepticism uppstod när Russell Crowe tog de första tonerna (?), men att sång kanske inte är hans största talang störde inte filmens helhetsintryck. Les Miserables tillhör en av de där fenomenen som får mig att gråta hejdlöst. Varje gång och oavsett i vilken form jag tar del av den. Jag minns när jag var i den värsta bokslukaråldern och satt inne hos grannarna och läste Tecknde Klassiker och grät till Victor Hugo Samhällets olycksbarn. På högstadiet ingick boken i litteraturlistan och från första sidan till den sista så grät jag floder. Sedan var det uppsättningen på Malmö Opera häromåret... Jo då, jag grät då också... Och nu alltså filmen. Man kan ju tycka att vetskapen om handlingen och att jag redan borde ha förbrukat alla Les Miserables tårar skulle bidra till en viss immunitet på den fronten. Men - nej! Och jag talar inte om någon enstaka liten tår i ögonbryn, utan det är som att öppna en kran. Hur är det möjligt??
I onsdags spelade äldste sonen semifinal i Skånemästerskapen mot Lönsboda som spelar i division 1(vi finns i division 2). Visst hoppas man alltid på vinst, men den här gången var önskan så otroligt intensiv så att man nästan kunde ta på den. När de sedan slutligen lyckas vinna så var det faktiskt en och annan lyckotår som uppenbarade sig i ögonbryn. Nu väntar Höllviken i finalen. På pappret det bättre laget, men med tanke på kämpaglöden i "vårt" lag så är det ingenting som är omöjligt. Måste packa ner en rejäl bunt med näsdukar :-)
I går var vi på minneskonsert för Johnny Cash. Väldigt bra musiker och trevlig restaurang där man lätt skulle kunna bli stammen. Lyckades låta bli att gråta, men i gengäld var det otroligt många skratt och som bekant är det inte långt mellan gråt och skratt.
Att kunna uppleva kultur i olika former med en intensitet som tar sig uttryck i gråt, eller skratt för den delen, är faktiskt en ynnest. Vissa tycker det är pinsamt att gråta offentligt, men av förklarliga skäl så sätter jag mig över det. Skulle jag bry mig hade jag aldrig kunnat visa mig varken på teater eller i en biosalongen! Tror att det är min känslomässiga ventil. Gråter sällan annars, men ge mig ett lillfinger och jag tar tillfället i akt att gråta ut till minsta pekoral :-)