söndag 5 maj 2019

Lugn i stormen eller hur länge orkar man trampa vatten?

Det är sannerligen en intressant tid vi lever i. Intressant, men skrämmande! April bjöd på sommarvärme och en explosion i naturen. Maj har, bokstavligen, redan hunnit uppvisa en stor variation på väderfronten: byar av regn, hagel, storm och snö växlar om i rasande fart. Senast i morse var det markfrost (frostnätterna den sista veckan har varit fler än under hela vinterperioden) och alldeles nyss kom en hagelskur. Svårt att klä sig är en av effekterna, men den effekten får väl klassas som ett mindre i-landsproblem satt i relation till varför vädret beter sig som det gör. Klimatpåverkan. Ni vet den som många av oss valt att negligera; som många vuxna hånar och raljerar över när ungdomarna med Greta Thunberg i spetsen uttrycker sin oro; som många vägrar se sitt eget påverkansansvar för... Jag erkänner, om än motvilligt (jag har blivit lite mindre kaxig i takt med forskningen), att jag inte är någon mästare på sopsortering, kastar alldeles för mycket mat, konsumerar för mycket, bland annat skor och kläder, men jag försöker verkligen tänka efter före. Att det inte varje gång räcker hela vägen är en annan sak, tyvärr. Kan man få en liten gnutta förlåtelse för att man åtminstone försöker?
Jag har funderat en hel del över hur vår tid ser ut. Ur socioekonomisk synvinkel har klyftorna antagligen aldrig varit större, den mänskliga interaktionen har aldrig varit sämre, respektlöshet och nedlåtande måste ha nått sin absoluta bottengräns. Det är som om 80-talets yuppies har återuppstått bland de som är födda i början av 90-talet - pengar och upplevelser är allt! Att sitta vid samma middagsbord som dessa självcentrerade individer är djupt fascinerande. De tror sig vara extremt världsvana och begriper inte att deras "unika" resor runt världen är exakt samma resor som deras jämnåriga har gjort. Inget unikt med andra ord... De saknar hyfs och uppförande. De är socialt handikappade vad gäller hur man förväntas uppföra sig i sociala sammanhang, som till exempel att man hälsar och berättar vem man är när man anländer till en tillställning. De är så världsvana att de tror sig introducera något nytt när de dricker sig rödmosiga och sluddrar redan före varmrätten. Och, nej, det är ingen som blir imponerad av semester på Marstrand och segelvecka på Gotland eller för den delen, de där veckorna på Rivieran som man bara MÅSTE hinna med under sommaren. Kul att ni tjänar pengar, men tro mig: att sitta och skryta om sin höga lön (förresten så är det där med hög lön ganska relativt...) är enbart ett tecken på att man har en jäkligt låg självkänsla och minimalt självförtroende. Nyrika är den värsta sorten! Kommer de dessutom från Ryssland eller Kina...HU!

Nog om detta irritationsmoment! Känner att det är lika bra att ta det andra irritationsmomentet också - husröjningen som jag har skrivit om tidigare. I går hade vi ytterligare en heldag där och fyllde ännu en container. Vi är nu uppe i fyra fyllda containrar och räknar med att det kommer att behövas två till för vind och verkstad samt en för trädgården. För första gången syns det faktiskt att vi har presterat något. Större delen av ovanvåningen är tömd och cirka halva nedervåningen - så jäkla skönt! Förhoppningen är att huset ska kunna läggas ut till försäljning i början av juni. Det är vår deadline...
Och därefter lär jag behöva semester! Har skickat förfrågan till min chef om semester sista veckan i maj, men ännu inte fått något svar. En vecka i en solstol vid havet med en paraplydrink i handen hade varit perfekt precis då. En lagom nedvarvning innan sommarens semester...
Tittade på Nyhetsmorgon i morse och där var ett inslag om hur farligt det de facto är med hög stresspåverkan under en lång period. Jag valde att stänga av för jag blev så stressad av att höra symptomen. Ödets ironi?
I dag har vi i alla fall valt Carpe Diem. Vår utflykt till Sofiero slottsträdgård var en otrolig avkoppling. För första gången på länge kände jag att jag hade andning och hjärtslag under kontroll. Rhododendron var i början av blomningen, men det var tillräckligt som var utslaget för att man skulle få sinnena lustfyllda. Förhoppningsvis klarar jag morgonens dubbla utbildningar på den energi jag har fått under dagen. Någonstans inser jag att jag inte kan fortsätta med denna påfrestning hur länge som helst. Inte ens mitt mantra "det är bara just nu!" känns hållbart längre...
Avslutar med lite bilder från dagens utflykt - Sofiero!