Att försöka kasta bort synd och skam mitt i en strömvirvel

Sitter och fryser under takfönstret. Vintern har kommit och temperaturen har krupit under nollan så när jag kom hem från jobbet häromdagen blev det till att ställa om pannan (inte den jag har i ansiktet alltså...) för nu fungerar det inte med sommartemperaturer längre. Att vara inomhus och frysa är bland det värsta jag vet. För tillfället är min hjärna i totalt okontrollerbart kaos. Trots att jag har försökt bena upp allt jag har att göra med hjälp av listor (en för arbetet och en för det privata livet) så bara snurrar den lilla hjärncellen i en allt annat än elliptisk bana inne i huvudet. Den bånkar i insidan av skallen mest hela tiden har jag kommit underfund med. Annars förstår jag inte varför jag har en konstant spänningshuvudvärk... Förstå vilken bedrift det är av mig att använda mig av listor! Jag avskyr ordet "lista". Jag är en ickelistperson! En person som kan hålla mängder av bollar snurrandes i luften samtidigt som jag själv piruettar genom kontoret. Något har uppenbarligen hänt som har fått mig att helt tappa koncepterna och bli som andra. En sådan med dålig organisationsförmåga som måste hålla reda på allt med hjälp av...just det...listor. Lite lätt skadeglad kan jag dock konstatera att listorna hjälper mig inte ett dugg. Normalt när jag skriver ner något för hand så sker det något i hjärnan - synapserna mellan pennföringen, armens och handens rörelse och ögonen får mig (normalt) att kunna strukturera och lägga information i rätt fack i hjärnan. Troligen är väl min vaktmästare i hjärnan på rymmen. Tjänstefolk har ju en tendens att avvika när man behöver dem som bäst. Plan A fungerade alltså inte, så nu övergår jag till Plan B - att plåga mina bloggläsare med mina illustra strukturproblem. Någonstans skattar jag mina erfarenheter av att ha gått in bakom tapeten för det gör att jag inte får panik, utan snarare lite smågnolande funderar på vad jag ska göra, vad jag borde göra, vad jag måste göra och i vilken ordning det bör ske.
Att man gör de arbetsrelaterade uppgifterna på arbetstid är ju, enligt chefen åtminstone, en väldigt bra början. Listan på allt jag har att göra inom utbildningsdelen är gedigen. Problemet - förutom att jag har koncentrationssvårigheter och allt som oftast lider av akut prokastinering under kontorstid - är att jag ständigt störs av kolleger som tror att jag vet precis allt om det nya systemet och hur de ska göra. Fel! Det är vad cheferna ska göra som jag kan... Dessutom har jag en före detta chef vars personliga vendetta mot mig aldrig tycks ta slut. Intressant i sig, men jag tror hans negativa fixering av mig handlar om en rädsla att jag ska avslöja honom. Han vet att jag har sett genom honom; han vet att hans hybris och självuppfyllelse av sitt eget jag inte har lurat mig. Han är en liten rädd fjant, som varje dag när han kliver ur sängen behöver pumpa upp sitt ego framför en helkroppsspegel och vars bekräftelsebehov uppfylls av alla ja-sägare han har behållit och anställt. De som vågat opponera sig eller visa sitt missnöje har antingen valt att sluta eller blivit tvingade att byta arbetsplats. Mobbing på hög nivå med andra ord...
Privat är det en bouppteckning som hänger som ett ok över mina allt annat än vältränade axlar. Att då få höra att man saknar kompetens att upprätta en sådan viktig rättslig och skatteteknisk handling gör ju inte att prestationsförmågan står på topp... Å andra sidan är detta bouppteckning nummer tre som jag ska färdigställa och de andra två har godtagits utan anmärkning. Det ska bara göras! Kanske jag har fel, men det måste ju finnas några lagrade kunskaper hos mig - hatar när kommentarer får mig att tvivla på min kompetens!

Ur balans med andra ord. Jag har varit riktigt duktig med promenader fram tills snön kom. Eller rättare sagt halkan. Det går ju inte att få någon direkt power i en power walk när fötterna glider på underlaget. Att ramla och bryta något igen är inte riktigt med på min "to do"- lista 2019. Så klart det också påverkar energinivån. Hur kan man vara så otroligt medveten om sina egna fel och brister och förstå varför man reagerar på andras beteenden, och inte kunna använda sig av den kunskapen när man analyserar sin prestationsförmåga och försöker åtgärda den? Jag har sagt det förut: hjärnan är en fantastisk skapelse!
Jag tror även att jag är stressad av att ha läst Vigdis Hjorths Arv och miljö. En god vän skrev att den kom henne allt för nära. Jag är böjd att hålla med. Det är inget lätt val att välja bort sin familj - man måste leva med skulden och skammen. Inte nödvändigtvis en skuld och skam som känns dagligen, men den blir påklistrad dig i samma ögonblick som du berättar att du brutit med familjemedlemmar. Att bryta med en förälder är nog bland det mest skamfyllda man kan göra i vår kultur, i synnerhet om det handlar om en moder. Men vill man inte vara del av arvsynden, leva i en förljugen värld där anklagelser haglar och dessutom vägrar vara medberoende till en narcisstisk människas uppfattning om en alternativ verklighet och vars huvuduppgift tycks vara att missförstå, så split och sticka extra varv på offerkoftan...ja...då är det nästan enklare att bära på skuld och skam som egentligen är ickeproblem. Jag har ju faktiskt aktivt valt (precis som Bergljot i romanen) att bryta. För att jag ska må bra. För att jag ska orka se mig i spegeln. För att jag ska kunna skaka av mig barnets otroliga vilja att vara till lags, att vara "stor och duktig" och ändå ständigt vara uppfylld av en känsla av otillräcklighet. Många år och mycket vatten har runnit under broarna för att jag ska vara där jag är idag. Stolt över mig själv och vad jag har uppnått (lite knas med hjärncellen för tillfället, men det tar sig väl) och redo för en framtid. Det har till och med dykt upp tankar på att bli sambo och köpa nytt gemensamt hus, men det är så nytt och skräckfyllt så det är jag inte riktigt redo att ventilera fullt ut. Det är en början och kanske slutet på min långa vandring med skulden och skammen. Att känna sitt eget värde och vara nöjd med sig själv och sina val är nog den vackraste gåva man kan ge sig själv och sina närmaste. Redo att lämna nya fotspår i sanden (snön har regnat bort...)

Nu är säcken knuten om 2018 och jag är redo för mina självmål 2019

Första inlägget 2019 - känns nästan lite högtidligt. Och inspirerande! Jag har äntligen (!) kommit igång med tränandet igen. För tillfället är det powerwalks 5 - 8 km per dag, men jag har fått tillbaka lusten, släppt skräcken för att ramla och känner att "löparen" inom mig vaknat till liv. Men det där med att jogga får vänta ett par kilo. Om det var något oönskat som togs med över årsskiftet så var det ganska för många överskottskilon. De där som bitit sig fast efter min brutna arm och vältrandet i självömkan - "Jisses, vad du har lagt på dig", säger spegelbilden - den bittra, skoningslösa sanningssägaren. Jag önskar att mitt svar på detta varit "Du har helt rätt! Här tarvas motion och återhållsamhet". Tyvärr har svaret varit. "Du har helt rätt! Gud vad det är synd om mig *buhu* - jag behöver en tröst i form av choklad/vin/kaka/...".
 Men nu är det slut på det! Självömkan och tröstätande är sååå 2018 och med hjälp av min personliga tränare på min vänsterarm påminns jag ständigt om att andas, stå upp, uppfylla mina träningsmål och liknande. Stressande, men vilken positiv stress det medför! Jag har fått tillbaka min kreativa ådra och känner en otrolig lust till att börja skriva igen, arbeta kreativt med händerna - akryl, och akvarellmålning kommer att upptas och jag sneglar dagligen längtansfullt mot symaskinen, men har lärt mig att inte gapa över allt på en gång. Någon gång ska väl även jag begripa mina begränsningar...

Året som gick. På något sätt känns det som man måste knyta ihop säcken om 2018 och avsluta det för att kunna gå in i 2019 med fräscha ögon och öppet sinne. För mig var 2018 antagligen så nära ett räkmackeår man kan komma. Underbara ögonblick med familj och vänner - nya såväl som gamla, resor, kultur och en massa kärlek. Otroligt arbetsamt ur yrkessynpunkt, men det har jag vilat ikapp under december månads lättjefulla semesterdagar. Nytt jobb på min gamla avdelning, vilket jag verkligen ser framemot att kunna lägga min energi på när jag återvänder till jobbet på måndag. Hittills har jag mest fått hjälpa till att släcka akuta bränder, men jag vill börja arbeta med det jag ska, strategisk utbildning, lägga struktur och bygga rutiner. Och inte minst få börja arbeta med att bygga utbildningen så att den matchar de behov som finns bland cheferna. Egentligen borde jag ha övertidsersättning på min lediga tid eftersom jag faktiskt tänker extremt mycket på arbetet...

Nytt år. Nya möjligheter. 2019 - ojämnt på något sätt, men man vänjer sig väl. Jag är inte mycket för att ge nyårslöften och har inte gjort det inför detta årsskiftet heller. Dock brukar jag försöka ge mig några självmål och eftersom jag är en öppen person som saknar självdistans delar jag med mig av dem:

• äta bättre (japp, sjukt nog har jag kommit på att choklad och vin inte är det mest hälsosamma man kan äta till middag sju dagar i veckan) - mer frukt och grönt
• motionera! Målet är att börja gymma nästa vecka - har problem att bestämma om jag ska säga upp medlemskapet på nuvarande och starta om på 24/7 så jag kan träna i centrum direkt efter jobbet. I-landsproblem big time!
• göra något kulturellt varje månad. Funderar på om jag kan få med mig någon på bio en gång i månaden - så det blir av! Motionera gör jag helst ensam, men gäller det biobesök vill jag ha med mig någon att diskutera med efteråt.
• läsa minst två böcker i månaden! Och inte bara deckare...
• våga vara lycklig! Även om det innebär att göra sig av med energitjuvar i min närhet
• göra något kreativt varje vecka

Så här på skärmen ser det faktiskt plättlätt ut! 2019 ska bli ett riktigt MåBra-år! Ett år då jag ska samla nya härliga minnen med mina nära och kära, umgås över goda (det betyder att vi inte äter hos mig...) middagar (med mycket nyttigheter...), förhoppningsvis ett par resor (Dublin (jag vet!!!), sol och bad, storstad i Europa) och framförallt LEVA VARJE DAG! I morgon åker mannen och jag på minisemester till Göteborg (läs: Gothia Cup innebandy) och det ska bli riktigt härligt att avsluta semestern med dessa dagar i storstaden. Den 14 januari är det begravning och jag ska försöka bli klar med bouppteckningen den veckan, så att jag kan fokusera på det positiva som jag har tänkt fylla detta år med. Alla självmål till exempel - boka resor, evenemang och middagar kräver sin kvinna! 

Med andra ord:

Kära familj och vänner - bered plats i era kalendrar för nu ska vi samla gemensamma minnen!