2019 - sammanfattning av året som gick...

Nu är snart 2019 till ända och vi står inför ett nytt decennium. Är det bara jag eller känns det verkligen mycket bättre att skriva 2020? Lite mer förhoppningsfullt. Lite mer positivt. Lite mer välkomnade.

Först tänkte jag försöka sammanfatta året som varit. När jag inför denna uppgift satte mig med årets kalender (jag är faktiskt så oldfashioned att jag använder en riktig kalender och penna) och bläddrade blev jag alldeles utmattad av allt som har hänt under året. Det mest påfrestande har varit all den tid och kraft som vi har lagt på att tömma barnens farföräldrars gamla hus. Vi fyllde 17 (!) containrar med allehanda skräp och skrot och det kördes många rundor med skåpbil och släp till återvinningsstationen med allt som inte kan kastas i en container - om man inte vill betala extra... Farmor installerades i ett nytt litet behändigt enplanshus och efter ett par månader kändes inte det rätt, utan hon ordnade plats på ett nyöppnat äldreboende. Skönt att hon fixade det själv, men plötsligt stod vi, med undertecknad som återinsatt projektledare, med ansvaret att tömma och sälja även detta objekt. Luften hade helt gått ur oss efter den första pärsen så det har tagit tid att hitta ork att ta nya tag. Nu är det rensat och fördelat mellan barnbarnen och ska hämtas. Resten ska säljas eller skänkas till någon som köper upp dödsbon. Makabert när hon fortfarande lever, men vi orkar inte stå med hennes grejer längre.

En annan sak som dominerat är så klart arbetet. Det betalda alltså. Mycket flextimmar, men eftersom jag numera äger min kalender så har jag också möjlighet att ta ut sammanhängande ledigheter ganska regelbundet. Jag är enormt stolt över min prestation när det gäller mitt arbete. Trivs som fisken i vattnet när det handlar om att stå och prata inför grupper och älskar att mina arbetsuppgifter är så varierande. Periodvis är det jättemycket och då kan det kännas tungt, men hellre det än att ha för litet att göra eller alltför statiska arbetsuppgifter! 

Det blev en del resor under 2019. Året startade med Gothia Cup i Göteborg - innebandy för hela slanten, men det hanns med shopping i city, härliga middagar med trevliga människor och förstås hotellfrukost. Ljuvligt tycker jag!

Nästa tripp gick till Alcudia. För mig var det, hör och häpna, första gången jag besökte Mallorca, men tror inte att det blir den sista. Mycket välbehövlig semester med sol, böcker, promenader och framförallt umgänge med en alldeles för mycket frånvarande vän. Vi hade ett år att ta igen så det blev ju så klart en del pratande på balkongen under kvällarna. Tiden som partylejon är ju som tur är förbi.

En avstickare till den vackra svenska östkusten hanns också med. De fantastiska sommarstäderna Kalmar och Karlskrona visade sig från sin soligaste och finaste sida så det blev några härliga dagar. Och äntligen besöktes Kristianopel! En riktig liten pärla i Blekinge. 

Under 2019 var det tydligen populärt att besöka den andra största staden i de europeiska länderna. Vi ville ju inte vara sämre, även om vi varit lite pionjärer på området genom att besöka både Dublin och Galway (just det: Irlands andra största stad) något år tidigare, så årets resa fick bli Porto i Portugal. Minst lika fantastiskt som Lissabon! Vi bodde på ett hotell i kolonial stil och hade utloppet från floden Douro och Atlanten precis utanför dörren. Det var ett fascinerande skådespel att följa tidvattnet och se hur vågorna bröts i kaskader över piren när floden mötte havet. Och vilken underbar mat! Stället kan verkligen rekommenderas och jag kan definitivt tänka mig ett återbesök. Portugal är ett underbart resmål.

Sommaren var kanon vädermässigt. Jag saknade inte alls den påfrestande värmen från 2018. Med andra ord blev det en del sköna stranddagar på Mossbystrand. Utflykter i närområdet - vackra Skåne ska icke föraktas! Bland annat ett par turer på Österlen och ett besök på Sofiero.

Sist, men inte minst!, så var vi så klart tvungna att ta ett par dagar i Dublin också. Året känns liksom inte fullständigt förrän även Dublin blivit besökt. Man kan tycka att vi borde kunna denna stad vid det här laget, men det är lite det som är charmen. Det är som att komma hem, men vi har som mål att besöka nya pubar och hitta nya upplevelser. I år blev det till exempel ett besök på Irlands Rock´n´roll museum - att sitta och spela trummor till en musiker tillhör ju inte ens vardag. Vilket framgick med all oönskvärd tydlighet... Jag vet att numera jag totalt saknar framtid inom det området!

Och så mycket kultur jag har konsumerat under 2019!

Bio: The Wife, The Favourite, Angel has Fallen, Downtown Abbey, Smärta och ära, och som årsavslutning i BOV (Bio Och Vin) valdes Last Christmas. Högt och lågt med andra ord, men jag älskar att gå på bio och hoppas att 2020 kommer att innehålla många biobesök.

Teater och föredrag: Bob Hansson på Lunds Stadsteater, och Skönheten och Odjuret på Malmö Opera - en makalös uppsättning med fantastisk scenografi. Dumhetsparadoxen med Mats Alvesson (en föreläsning alla yrkesverksamma borde lyssna på, inte minst personer i chefsställning behöver dessa sanningar...) samt inspirationsföreläsning med Ninni Länsberg och hennes föredrag om stress, livsbalans och hållbara arbetsplatser.

Sommarlund bjöd på många pärlor under 2019: Divine, Louise Hoffsten, Malmö Opera på lastbil, En hyllning till svenska hits. Älskar detta enorma smörgåsbord av upplevelser som finns utanför husknuten varje sommar. En picknick i parken med goda vänner och kvällen är räddad.

Konserter: Mikael Rickfors (gratis som tur var för jag hade blivit besviken om jag betalat pengar för en biljett), Ola Salo - vilket entertainer! Konserten visas på TV4 i kväll kl. 20 och kan streamas via TV4 Play. Weeping Willows - vilken röst han har Magnus Carlson! Och naturligtvis, Moneybrother - som kanske egentligen skulle ha placerats under teater? 

Två ytterligare evenemang i Göteborg stod ju också i kalendern: ett besök på Bok,- och biblioteksmässan där stångandet med alla andra besökare blev en väldigt bra hämsko gällande mina bokinköp. Med tanke på alla böcker jag rensat ut så ska icke beståndet fyllas på i onödan eller för att utbudet och de röda priserna slår till och habegäret växer.

Dagen efter hemkomsten från Dublin gick bussen mot Göteborg - inte okristligt tidigt, men det blev ändå en lång dag. Julmarknaden på Liseberg var målet och den kan varmt rekommenderas! 

Jag har nog sammantaget haft ett ganska bra år. Kärleken flyter på, även om vi inte lyckades få till någon gemensam semesterresa under året - så är det att vara tillsammans med en egenföretagare. Ett ögonblick tänkte jag att jag fått tillbaka ytterligare en syster, men efter det första trevande mötet på nästan femton år har det runnit ut i sanden. Sånt är livet! 

Fördelen med att bli äldre är att barnen och deras vänner växer upp och plötsligt blir man bjuden på bröllop och får se söta babybilder. 2019 gifte sig min systerson och första månaderna av 2019 fylldes av en del hemlighetsmakeri inför bröllopet. Det är verkligen så att det är på barnen man förstår att man blivit äldre. Min äldste son och hans fästmö köpte hus i somras och renoverar för fullt. 

Ett år rymmer så otroligt mycket om man tar sig tid att reflektera. Jag är privilegierad som har en underbar familj, släkt och många vänner som hjälper mig att förgylla livet. Baksidan av relationer är att förr eller senare tar det slut. Om någon väljer att gå eller om man själv går är en slags sorg och avslut. När det definitiva slutet kommer gör det ont. Det känns meningslöst i stunden, men om personen har lidit under en lång tid så är det egoistiskt att hålla fast vid att de ska fortsätta kämpa. En av mina vänner (en Gästistant eller som vi kallar vår Messengergrupp: BFF) förlorade sin kamp mot cancern i mitten av december. Jag tycker det är skönt för hennes skull att hennes lidande och kamp är över. För oss som lever vidare och ska hantera saknaden är det skönt att ha någon hand att hålla eller en kram när det känns för ledsamt.

Nu stänger jag ner 2019. Lite i förtid, jag vet. Eftermiddagen ska ägnas åt lite shopping och en AC. För ickeinitierade betyder det After Christmas. Vi som väljer att ha semester ini kaklet av 2019 kan ju inte ha någon After Work. Det är sedan gammalt...

Ett riktigt gott slut på detta decennium, som sammanfattningsvis tog sig mot slutet, och ett riktigt

GOTT NYTT ÅR!

Nu är den förbannade julen slut!

Äntligen! Julhelgen 2019 kan läggas till historien. Jag har tidigare skrivit om den depressiva julen, så det behöver vi ju inte älta på nytt. I år blev jag inte så himla deprimerad och gråtmild på julafton, utan mer förbannad. På mig själv faktiskt! Det är något oerhört sorgligt och förnedrande att låta sig hunsas vid + 55. De senaste femton åren har jag ifrågasatt varför vi ska starta julfirandet redan kl. 12, men har fogat mig efter min man och framförallt hans föräldrars, åsikt. Så, för att andra ska få ett trivsamt julfirande har jag gått upp i den arla gryningen för att städa det sista, laga mat och förbereda julbord. Det är inget som görs i en handvändning! När svärföräldrarna anlände var det förväntningar på glögg och spänd förväntan på vad som skulle serveras - gärna med någon syrlig eller nedlåtande kommentar om att skinkan var för salt eller köttbullarna smaklösa, för få hembakta kakor till kaffet och så vidare. Ni hör så mycket uppdämd bitterhet det ryms inom mig. Tur jag numera är så svulstigt rund...

I år var det likadant, men numera är det ju bara min svärmor (vilket hon ju teoretiskt inte varit på tio år) som "förgyller". Allt blir bara så fel. Tro mig: jag överdriver inte! Efter att ha varit här i knappt två timmar och bara suttit och petat i maten ville hon åka hem. Tur vi inte hade beställt färdtjänst! Jag vet att det låter hemskt, men det var så skönt att hon åkte. Tala om att hon är en energitjuv och att jag är en jäkla fjant som låter henne hunsa med mig! Skönt att ha så mycket förtroendekapital att jag med gott samvete kan lämna över henne till den andra sidan av släkten. Grattis! Kommande högtider är det ni som får äran. Att det ska behöva ta så lång tid för att erkänna för sig själv att man faktiskt inte är en dålig människa bara för att man inte tar skit!

Det är i paritet med att ha ensidiga vänner. Ni vet den kategorin som gärna kommer på middag eller följer med när man föreslår något, men som aldrig bjuder tillbaka eller frågar om man vill följa med någonstans. Dessa irritationsmoment ska också plockas bort ur mitt liv. Min ryggsäck är tillräckligt tung utan att dessutom fyllas med en massa negativism och oginhet. Det är inte fel att odla sin egoism om den inte skadar andra. Det ska bli min livsparoll framöver: att känna efter och bara göra sådant som JAG vill och som JAG mår bra av. Och umgås med mina dubbelsidiga vänner - det är ju de som är mest betydelsefulla!

Julhelgen har med andra ord varit mindre deprimerande än vanligt, trots att jag har varit ensam mer än normalt. Det där med ensamhet är också en intressant företeelse. Jag har alltid, sedan barnsben,  haft ett stort behov av att vara ensam och har aktivt sökt efter stunder där jag bara haft mitt eget sällskap. När min man dog var ensamheten ett otroligt tungt ok de första åren, vilket jag i min roll som hobbypsykolog, kopplar till att det var jobbigt att ständigt vara ensam. Ensam i att fatta alla beslut rörande huset, bilen och barnen. Ensam på de få fester och middagar jag bjöds på - som femme fatale är man livsfarlig för andras män... Efter de första åren tyckte jag att ensamheten var behaglig och vilsam. En chimär och ett skydd för att inte behöva lämna min comfort zone och kliva ut i verkligheten som singel. Numera, när jag åter är i ett förhållande, känns ensamheten annorlunda igen. Ibland kan jag känna mig övergiven och utestängd från andras gemenskap. Det blev väldigt påtagligt när jag var ute och gick ganska sent på juldagen och tittade in på alla lyckliga människor som alla hade någon - familj, släkt och vänner. En del av en tillhörighet.

Herregud vad skönt att det är över för denna gången! Allt mitt hobbypsykologande tar knäcken på mig. Nästa år ska bli annorlunda. Åtminstone de delar jag själv kan påverka. Fast nu ska vi inte gå händelserna i förväg! Min ambition är att skriva en årskrönika för det snart gångna året och i den kommer även tankar om framtiden att förmedlas. Ni ser! En så kallad cliffhanger...

Lite smolk i julglöggen...

Måste starta med att jag faktiskt är ganska stolt över mig själv! Trots att jag har prokastrinerat bort större delen av december och tänkt att det är jättelångt till julafton (NÄ!! Det är i morgon!!!) så sitter jag i min skrivarhall i allsköns ro och tänker: det blir nog jul i denna lilla stuga även i år trots att jag inte far runt som ett jehu. Dagen inleddes med lugn och fridfull frukost, promenad till mataffären för att få hem lite färskvaror inför morgondagens excesser och därefter en lång härlig promenad på 6 km. Nöjd och glad drog jag i gång ett något försenat julbak - om man väljer att se det från den positiva sidan så finns det faktiskt kvar kolasnittar, chokladkakor och saffransbiscottis i morgon - och nu är det en lugn stund innan det är dags att stoppa in julskinkan i ugnen. Och vad passar bättre än att ägna denna lugna stund åt den eftersatta bloggen och fylla på min Kindle med lite julläsning? Alternativet är förstås att ägna sig åt städning, men allvarligt talat; hur kul är det?!?

Egentligen är jag grinig. Inte Grinchengrinig på grund av julen, utanför att jag är så infernaliskt trött på att inte få tycka vad jag själv vill. Varför ska vi som tillhör majoriteten alltid behöva böja oss för minoriteterna och de politiskt korrekta som förpestar tillvaron. Åtminstone för mig... För min del skulle jag aldrig få för mig att tala om för någon att de är idioter som bara äter vegetariskt, veganskt, halalslaktat och så vidare. Men som köttätare ska jag skämmas och stå till svars för mitt val. Varför?? Vem ger alla dessa morotskramare rätt att tala om för mig hur jag ska leva mitt liv? Varje gång jag blir tvingad att anpassa mig och förklara mig så känner jag att jag blir mer och mer militant köttätare. Exakt samma reaktion som jag får när det gäller hetsjakten på rökare. Jag har aldrig rökt så jag tillhör inte den "extremt allergiska mot rök"- maffian av före detta rökare, som är den absolut värsta mobben när det gäller rökförbud och hetsjakt. Hur skulle det vara om vi lät bli att vara så infernaliskt dömande och fördömande gällande våra medmänniskor? Tro mig! Du är inte en bättre människa för att du är ickerökande alkoholhatande vegan med second hand möbler och kläder, tvättar håret i bikarbonat och cyklar utan att följa trafikreglerna. Det går inte att köpa sig en miljögloria och ni får, med största sannolikhet, ingen förtur hos Sankte Per för att ni har valt en "miljövänlig" väg.

Med detta skrivet så känner jag hur julefriden lagt sig även över mitt blodomlopp. Risken för hjärtinfarkt är tydligen betydligt högre under julhelgen än övrig tid på året. Tror det blir läsfåtöljen och en kopp kaffe. För eventuellt politiskt korrekta läsare så är mitt kaffe importerat, alls icke miljövänligt med andra ord. Det där med att dricka cikoriakaffe är absolut inte min melodi.

God jul och en fridfull helgledighet önskar jag er alla! Oavsett om ni har ett julbord eller inte, och oavsett vad ni väljer att ha på ert julbord. Kom ihåg att det är den mänskliga samvaron som är det viktiga under julen; inte Mammon och kommersialismens fula tryne...

December - en månad av förfäran, förundran och förhoppning

December har verkligen startat i mörker. Hur farao är man funtad om man får för sig att knuffa en 73-årig kvinna framför ett godståg?!? Detta hände sent igår och avspärrningarna var kvar när jag gick till kontoret i morse. Mannen, en 35-åring, är gripen och folk som inte var där sitter och förfasar sig över att ingen gjorde något för att förhindra det. För det första är det en handling som ingen förväntar sig ska ske och när det sker går det, antar jag, så fort att man inte varken hinner registrera vad som sker eller agera för att förhindra det. För egen del förstår jag att ingen hann ingripa och att om någon registrerade vad som skedde blev de antagligen helt paralyserade av chocken. Än så länge är det inte något som talar för att de var bekanta med varandra och vetskapen om det gör det hela så mycket värre. Folk gör ju både det ena och det andra för att komma över ett arv till exempel eller hämnas på någon. Jag är helt chockad och var inte ens där! Fortsättningsvis ska jag aldrig gå på den sidan av perrongen när jag går från och till kontoret, utan hålla mig på den tryggare sidan så långt från spåren som möjligt. Senast igår eftermiddag fick jag obehagskänslor när jag passerade två tonårskillar som klev fram sidan om mig samtidigt som ett Pågatåg kom in vid den perrongen...
Man blir både illamående och omskakad när det händer sådant här i ens närområde!

Skönt att äntligen ha kommit in i december! Mörkret blir så mycket enklare att uthärda när det tindrar tusen juleljus och med vetskap att vi snart har avverkat den mörkaste tiden. I morse var det i och för sig mindre roligt med svart halka hela vägen till bussen - Bambi på hal is, det är jag! Lyckades komma fram helskinnad och nu vräker regnet ner. Med andra ord en helt ordinär skånsk vinter. En soppa står och puttrar på spisen och jag känner mig så troligt huslig som faktiskt lagar mat på riktigt fast det bara är jag som ska äta. I morgon är det julbord, på torsdag traditionsenlig julpilsner inklusive god middag och till helgen hoppas jag bli bjuden på middag... Är man särbo så är man och ska väl ha någon nytta av att ha hittat en man som älskar att stå vid spisen?!? Min huslighet brukar i och för sig accelerera i december eftersom jag gillar att fixa glöggmingel och julbord. Tycker jag kan leva på det resten av året. Inte resterna alltså, utan på att ha visat upp min duglighet i köket. Kan man, så ska man!

I förra veckan var jag en sväng i Dublin. Vad jag älskar den staden! Vi brukar prova något nytt varje gång vi är där och denna gången blev det The Irish Rock´n´roll Museum. Ganska märkligt ställe, men vi var ensamma med guiden och fick vara med i en jam session med en väldigt duktig musiker. Om någon undrar så är det inte alls lika enkelt att spela trummor som det ser ut. Och definitivt inte när man blir överrumplad. Vi kan väl, för att inte vara alltför tydliga, säga som så, att jag inte tror att min framtid finns bakom trummorna... Nästa Dublinresa blir nog i september, om jag kan slita mig från vår nye familjemedlem.

Totalt virrigt inlägg! Har haft svårt att hitta tid till bloggen, så det blev lite impulsivt och ogenomtänkt den här gången men ingen tvingas ju att läsa och definitivt inte till the bitter end.

När topplocket är på väg...

När ska den svenska aningslösheten och menlösheten upptäckas även av oss svenskar?! Jag är så infernaliskt trött på att dagligen mötas av föraktfulla blickar och nonchalans från våra invandrade arabisktalande muslimer. I dag åkte jag hem med en busschaufför, som med tanke på utseendet torde vara från Irak. Efter att ha arbetat med service större delen av mitt liv anser jag mig vara duktig på kundbemötande och har en hög egen servicenivå. På gott och ont!! Att inte ens få en blick när man kliver på är irriterande...när mitt för dagen via appen i mobilen inhandlade månadskort inte fungerar i läsaren och jag i stället visar upp den för honom såg han ut som han skulle spotta mig i ansiktet för att jag - en simpel hora som saknar vett att skyla mitt hår - dristade mig att tilltala honom OCH dessutom såg honom i ögonen. Fy på mig!! Likadant är det om man råkar befinna sig på något köpcenter i regionen. Det vimlar av arabiska män med sina fruar i chador eller hijab och sällan är man så utstirrad och föraktad som i de situationerna. Jag är definitivt inte Sverigedemokrat. Jag tror gott om de flesta människor och värderar inte folk efter deras ursprung. Men! Jag kräver respekt, eftersom jag anser att man ska respektera sina medmänniskor. Men respekt är ömsesidig och förr eller senare kommer jag att explodera. Hur kommer det sig att det är socialt accepterat av alla dessa politiskt korrekta maktfullkomliga röstfiskare att kvinnor i dagens Sverige ska acceptera att känna sig som främlingar i sitt eget land?!?
 Jag har bott i ett muslimskt land och försökte efter bästa förmåga att respektera deras seder och kultur. Långa svepande kjolar och vida långärmade blusar var min klädsel när jag var i souken. Ändå spottade kvinnorna efter mig och kastade glåpord. Värst var en fyllig (läs smällfet) gammal tant och jag fasade för att passera hennes mans affär för jag visste ju att det skulle komma en spottloska och en obegriplig harang. Vid ett sådant tillfälle gick jag något framför min man och när hon for ut mot mig, började han skälla ut henne efter noter. På farsi. Uttrycket i hennes ansikte var obetalbart. Det var jag som var den udda fågeln. Den som borde anpassa sig. Och det gjorde jag! Jag dolde inte mitt hår, men hade aldrig åtsittande kläder, tittade kyskt ner i marken (jo då! på den tiden kunde jag se både kysk och oskyldig ut!) och försökte att väcka så lite uppmärksamhet som möjligt.
Det är säkert därför jag reagerar med ilska och verkligen får lägga band på mig när folk som vi har tagit emot och gett en fristad tycks tro att deras kvinnosyn ska få genomslag. Vakna! Det är dags att se verkligheten i vitögat och agera!

Det är ju lite turbulent i de södra delarna av vårt avlånga land...Skjutningar och sprängningar har ju tyvärr blivit vardagsmat, men vet ni vad? Det är ytterst få oskyldiga som faller offer för dessa gangsterfasoner! Visst - det är tragiskt när två femtonåringar blir skjutna, den ena till döds, men de var kända av polisen och ägnade sig åt kriminell verksamhet. Förr i tiden sa man: den som ger sig in i leken får leken tåla. Dessa barn och ungdomar lever ett laglöst liv, struntar i vuxenvärlden och tror att de är odödliga. Cyniskt, kallt och okänsligt? Absolut, men det är inte mitt fel att det ser ut som det gör. Det är inte skolans fel att det ser ut som det gör. Det är inte de sociala myndigheternas fel att det ser ut som det gör. Det är inte polisens fel att det ser ut som det gör. Det är inte ens politikernas fel att det ser ut som det gör. Varför talas det aldrig om föräldraansvaret?? Om föräldrarna inte klarar av att uppfostra sina barn så ska ansvaret fråntas dem direkt. Att ständigt stryka medhårs och vara förstående (det är väl klart att barnen ska ha senaste mobilen, datorn, cykeln och dyraste jackan och skorna även om man lever på socialbidrag!) är den största otjänst man kan göra dessa barn och ungdomar. Vi har låtit de kriminella skapa ett pseudosamhälle där de själva styr med egna lagar och straff. Ett pseudosamhälle där "vanliga" medborgare hjälper till att tvätt pengar genom att handla i butiker, klippa sig hos frisörer, anlita bilmekaniker, hantverkare o s v som inte är med "i den momsklubb". Är det anmärkningsvärt billigt så behöver du inte vara hjärnkirurg för att förstå att verksamheten sysslar med verksamhet som inte riktigt tål en granskning av Skatteverket. Ett litet tips i all välmening...

Ovanpå eländet som pågår i rikets tredje största stad så skriver en välrenommerad ledarskribent en söndagskrönika där han ondgör sig över att det står polisbussar och polisbilar utanför restauranger och frukostställen - hur har de tid att socialisera när buset tagit över gatorna?Ursäkta mig, men den svenska arbetsrätten gäller även poliser. Även de har, hör och häpna!!, rätt att ta rast och även de behöver äta!! För den lönen och det arbete som dessa vardagens hjältar uträttar hade många av de politiskt korrekta inte ens klivit ur sängen. Min respekt för den här journalisten är totalt utraderad. Det är skamligt och ett lågvattenmärke utan dess like.

Förväntar mig att det blir ilskna kommentarer och att bli kallad rasist. Rasist har jag aldrig varit och kommer aldrig att bli, men...när vi tillåter folk som vi tagit emot med öppna hjärtan att bete sig rasistiskt mot oss...då väljer jag att vara realist och, i viss mån, opportunist: detta pack är som hundlortar under skorna. Jag är förbannad, känner mig maktlös och är rädd för den dagen när topplocket verkligen ryker...

Positiva tankar förlänger livet - tummen upp för det!

Hösten har anlänt! Det blåser friskt, löven virvlar runt i vindbyarna och molnen leker tafatt över himlavalvet - vissa av dem mörkare än de andra. Jag tog en lång promenad i morse. Det kändes fint att utnyttja den där extratimmen man "fick" tillbaka i natt. Att jag dessutom läst att man bör gå 16 000 steg per dag för att gå ner i vikt gjorde mig extra peppad och exalterad. Vem kan motstå en sådan utmaning?!? Nu kan jag svara: jag! Efter lite drygt en timmes rask promenad hade jag avverkat 7,5 km och tänkte glatt att nu jäklars har man väl kommit upp i en bra bit över 10 000 steg och jag tyckte faktiskt att det kändes som om jag tappat tre, kanske fyra, kilon i ren glädjeyra. Tittar på min Apple Watch och jag lyckades bara prestera 9 565 steg på dessa kalorimetrar. Ursäkta mig, men hur tänker man sig att man ska få ihop 16 000 steg VARJE DAG!!! Jag är nu uppe i 11 700 steg och har faktiskt inte tid att lägga all denna tid på att gå... Varje vardag kliver jag av bussen en hållplats innan jag behöver och får då ihop ca 2,3 km, vilket är en skön start på dagen. På vägen hem brukar jag kliva av två hållplatser före min egentliga och då lägger jag till ytterligare 3 km. Trots detta och att jag inte har ett stillasittande jobb, kommer jag sällan upp i 10 000 steg. Det är inte konstigt att man känner sig mindre lyckad, när man inser att ens största problem är att det inte är kompatibelt att försöka promenera sig i form och dessutom ha ett krävande arbete...

När jag promenerar (i brist på att kunna springa - knäskrälle!) så passar jag på att lösa världsproblem och ibland även mina egna små svårigheter i vardagen. I dag funderade jag en hel del på hur märkligt det har blivit i vårt land. Vi har blivit så fruktansvärt rädda för att inte tillräckligt stå upp för allehanda minoriteter och märkligheter att sunt förnuft och realitet har lagts i malpåse. Till exempel hörde jag att man på en förskola någonstans uppåt landet har beslutat sig för att endast servera vegetarisk kost. Personligen har jag ingenting emot vegetarisk mat, men undrar hur det kan vara okej i dagens Sverige att man "pådyvlar" barn särskild kost samtidigt som man tycker att barn bör uppfostras könlösa och själv ska få bestämma sin könsidentitet. I mitt huvud, som i och för sig är ganska överhettat just nu, så rimmar inte detta särskilt väl. Barn måste väl själv få välja om de ska bli vegetarianer eller är det okej att föräldrarna styr över det? Ni som känner mig förstår säkert att jag är ganska raljerande just nu, men jag är så infernaliskt trött på alla PK-stofiler som får alldeles för mycket utrymme i vår värld!

Jag brottas en hel del med mig själv när det gäller att ta tag i min kreativitet. Snart är det dags att damma av symaskinen och börja sy kläder och annat som kan passa en ny liten människa.
Samtidigt vill jag komma loss med den synopsis till roman som jag har liggande i datorn. Mitt största problem är att tiden inte riktigt vill räcka till och definitivt inte nu när jag måste trycka in 16 000 steg per dygn (!) och dessutom brottas jag  med den etiska biten: hur ärlig ska man vara? Hur ärlig kan man vara med hänsyn till andra - döda såväl som levande? Det är inte en enkel balansgång det där, om man inte är ute efter att medvetet provocera eller såra. Jag har inte landat i något resultat utan funderar vidare. Egentligen är det väl det sista som är det svåra dilemmat. Tid hittar man om man vill. Vi har ju precis blivit med en extra timme!
 Dessutom hörde jag att man lever längre om man är positiv och eftersom jag ser mig lite som Skapelsens krona så tänker jag leva länge, länge så många generationer får njuta av mig och min visdom...

Melankolisk positivism eller lär känna din fiende

Mörkret har lagt sig över tillvaron. Fortfarande milt ute och det är väldigt svårt att klä sig... Oktober är i sitt slutskede och nu börjar det där lilla melankoliska fröet rota sig i kroppen och sätta krokben för alla positiva tankar och viljan att göra något. Jag är så infernaliskt trött och det hjälper inte att sova. Konstigt nog så gör jag det. Sover. Normalt så här års brukar vargtimmarna ägnas åt att älta problem - verkliga och påhittade - men numera sover jag, men det känns inte som jag får någon riktig vila. Hjärnan är alltid på högsta spinnläge och det verkar inte finnas någon avstängningsknapp. Det värsta med detta tillstånd är hopplösheten och känslan av att vara extremt misslyckad i jämförelse med andra.
Jag har tidigare skrivit om mina problem med min kropp och vikt och för tillfället tycks alla i min närhet ha tappat en massa kilon (det är väl de som jag har fått som ett gigantiskt muffinsfluff runt hela kroppen) och alla tycks ha stora behov att tala om för mig att de tappat si och så många kilon och storlekar. Kul för dig, men jag mår så jäkla dåligt över att höra det! Missförstå mig rätt - jag missunnar ingen att gå ner i vikt, framförallt inte om de har varit kraftigt överviktiga och jag tycker verkligen att det är en beundransvärd bedrift, men jag vill inte höra om det konstant! Ärligt talat så har jag inte träffat många som klarat av att hantera sin viktminskning utan att bli en belastning för omvärlden. De allra flesta hamnar i någon sorts bubbla av att de är Guds gåva till det motsatta könet.
Det blir lite samma effekt som de som slutar röka. Hur många "extremt mot rök allergiska" ickerökare har ni träffat? Personligen kan jag sammanfatta dem som alldeles för många...

Japp, jag tuggar just bittermandel och mår urdåligt. Kanhända har det att göra med åldern. Kanhända inte. Det är en gigantisk klump som tynger i mellangärdet (det kan i och för sig handla om rent fett) och drar tyngdpunkten ännu längre ner än vad naturen gör. Det är ju allmänt känt att naturlagarna tar ut sin rätt efter en viss ålder och låter allt det som en gång trotsigt pekade uppåt numera slappt dras neråt... Muntert är det icke! Eller jo, för det mesta kan jag skratta åt det, men just nu är jag mest så där oförklarligt ledsen och känner mig melankoliskt misslyckad. Vad har jag åstadkommit i mitt liv? Mina drömmar och förhoppningar - var tog de vägen? Jag drömmer ju inte ens om nätterna längre! Vilket kan vara förklaringen till att jag ständigt är så utmattande trött. Och bara blir tjockare och tjockare... Sover man för lite blir ämnesomsättningen lidande och det gäller kanske även om man sover för lite djupsömn...

Deprimerande inlägg - JAG VET! Försöker få styr på mina tankar och hitta tillbaka till den kreativa lusten, men misslyckas hela tiden. Ett misslyckande ovanpå ett annat misslyckande blir till slut en oövervinnerlig mur av självförakt och missmod. Får väl göra som jag brukar: kavla upp ärmarna och börja riva. Fördelen med att vara sin egen största fiende är att man ständigt har den under uppsikt och att man med hjälp av elefantskötaren kan affirmera det positiva som hänt under dagen...

Tankar under lövsparkning

Mitten av oktober och trots att det syns att hösten är här så är det väldigt milt väder. Var ute och gick en stund precis efter lunch och trots att jag bara hade tunn jacka och sneakers blev jag varm. Och det var definitivt inte tal om någon powerwalk heller...  

Livet rullar på. Som vanligt mycket på jobbet och numera arbetar jag inte endast med strategisk utbildningssamordning och konkret utbildande utan kan även titulera mig kommunikatör. Joråsåatt! Mycket vill ha mer och snart får inte alla mina titlar plats på visitkortet! Tur jag gillar att ha många kor på isen och att dansa efter mina egna olika melodier. Mycket arbete blir det och tyvärr inkräktar det ju en del på fritidsorken. Allt det där jag vill får hela tiden stå tillbaka för alla måsten. tror att jag måste, trots mitt allra högsta ogillande, göra en lista över allt som ska fixas. Lägger jag det som en projektplan kanske det inte känns lika motigt? 

Jag har under en period funderade en hel del på vart vår tid är på väg. Är det alla år av utarmad utbildning och sociala mediers sanningsspridning som märks numera? Dumheten sprider sig som en farsot över världen, vilket syns på de politiker som har makten och på hur den "allmänutbildade" delen av befolkningen låter sig förledas av dessa maktfullkomliga galningar: från den tvålfagre Åkesson till den amerikanske galningen Trump. Hans senaste utspel om att kurderna inte är värda något understöd nu när Turkiet (som också leds av en maktfullkomlig narcissist) ska rensa ut för att kurderna minsann inte stod på amerikanernas sida under andra världskriget. Maj Gadd! Trumps retorik och historieförvrängning är förbi allt jag kan komma på i dumhet. Men farliga är dessa maktens män. Manipulativa, narcissistiska, maktfullkomliga och med förmåga att få den stora - ursäkta om du känner dig träffad - korkade massan som saknar utbildning och förmåga till kritiskt tänkande och konsekvensanalys med sig så är det vår tids största krigsrisk. Det höga tonläget om "vi och dom" påminner alltför mycket om tiden som föregick starten på Hitlers karriär...

Skrämmande och tröttsamt är  även att lyssna till det politiska käbblet på hemmaplan. Nu har ju äntligen regeringen, eller delar av den, satt ner foten och sagt nej till fler flyktingar. Vi måste börja arbeta med integration av de som verkligen har skäl för att få stanna. För övriga, och då menar jag framför allt de som har kommit hit på grund av Sveriges alltför milda lagar och domstolar. Vi måste skruva åt lagstiftningen så att den hänger med i utvecklingen. Den "hederlige" gentlemannatjuven är sedan länge en utdöd profession. Idag handlar det om rått våld, låg ålder på förövarna och en total avsaknad vad gäller respekt och empati för offret. Vi mot dem... När man tydligt ser att kommuner knäar för kostnaderna vad gäller exempelvis skola och sociala åtgärder så måste man väl även som folkvald politiker förstå att något måste göras?!  Något radikalt. NU! Tiden löper snabbt ut för den svenska välfärden! Och nej! Jag lägger inte detta på de asylsökande. Jag lägger skulden där den hör hemma: på lagstiftning och rättsvårdande instanser som inte anpassats och följt med i utvecklingen av dagens brottslighet och våra politiker som saknar visioner och förmåga att verkställa beslut som kan visa sig vara negativa för den egna personen vid nästa val. Alla måste vi våga vara vuxna. Våga ta beslut som är obekväma. Våga stå upp mot antidemokratiska värderingar och nationalistiska krafter. Och sluta skylla kriminalitet på taskig uppväxt i förorten...

                   

Kan vi bara trycka Ctrl + Alt + Delete (tack Wisti) och börja om?

                                                  

Orkar bryta ihop och komma igen...

Min existentiella livskris visade sig vara ett munsår. Skratta du! Det är en liten infektion på ytan, men en gigantisk bakteriesvärm på insidan som slår ut värddjuret (i detta fall jag själv) totalt. Liknelsen med Titanic och mötet med isberget ligger nära till hands. Munsåret, eller som det egentligen handlar om: en herpesinfektion, har sedermera övergått i en envis och gäckande förkylning som ena dagen känns som den håller på att försvinna och nästa dag poppar upp med en beundransvärd energisk frenesi. Inte konstigt att man känner sig totalt dränerad på all ork!

Efter denna inledning så kan jag även erkänna och konstatera att jag fortfarande inte har satt minsta lilla tå på gymmet eller snörat på mig några joggingskor- jag är ett totalt misslyckande! Någon har tagit över mitt jädrar anamma och lämnat mig som en orkeslös och totalt värdelös skräphög utan karaktär och vilja. Låt mig korrigera mig själv: jag var faktiskt på Bokmässan i Göteborg i går och höll mig nästan till föresatsen att inte köpa några nya böcker. Två ynka böcker kan väl inte räknas?!? Om man jämför med de horder jag burit hem vid tidigare besök... Så lite karaktär får jag nog ändå säga att jag ligger inne med. Livet känns genast lite mindre bittert.

Just nu sitter jag lite lagom postmigrängroggy och funderar över tillvaron. Vaknade med huvudvärk - antagligen för lite vatten under gårdagens mässbesök - trotsade Mr Couch Potato och började bädda rent och dammsuga, såg att vädret såg trädgårdsvänligt ut så jag drog på mig handskarna och började en frenetisk rensning i en av mina många förvildade rabatter. Fem fyllda sopsäckar senare så kan jag konstatera: oj, där fanns det ju en rhododendron (!),  jag måste visst så ca 10 kvm gräs och nu är det dags att gå in, ta en tablett och inta ryggläge ett par timmar.

Jag är infernaliskt trött på att hela tiden dras in i en massa icke självvalda projekt. Att känna mig som en dålig partner, mamma, syster och vän för att jag inte orkar visa omsorg och umgås så mycket som jag egentligen vill. Min arbetskalender har jag hyfsad kontroll över, men när det gäller min privata kalender är det mest kaos. Kan Någon Annan vänligen anmäla sig till arbete, tack! Det ska tömmas, städas och säljas ytterligare ett hus och tiden tickar. jag brottas med konstant dåligt samvete för att jag inte hinner med eller orkar och nu, för att jag är förkyld och nere för räkning. Det hade varit så himla skönt att kunna vältra sig i självömkan och bara käka choklad och titta på snyftfilmer, men jag har inte möjlighet att koncentrera mig på TV eller film. Och vad gäller chokladen...låt oss linda in det, så att det inte låter så burdust: det är inte direkt så att min kropp behöver fyllas ut ytterligare.

Bryt ihop och kom igen! You´ve done it before...

Att vara bitch i sitt eget liv är ganska jobbigt...

Att sluta tolerera mitt eget bullshit!

Här sitter jag och tror mig lida av existentiell livskris. Eller vad det nu kan vara... Känner mig totalt apatisk och tillbringar alldeles för mycket tid med att göra absolut ingenting. Och då menar jag verkligen absolut ingenting! Det tog till exempel elefantskötaren hela FYRA timmar att övertyga den här kolossen om att det faktiskt är nyttigt med motion och frisk luft. Tvingades ut och det var riktigt skönt att ta en rask promenad en timme. När ångan väl var så att säga uppe, passade jag på att klippa gräset också. Det gäller att smida medan järnet är varmt. Vet inte vad den här håglösheten bottnar i. Det kan bero på att jag har trängt in mig i ett hörn och barrikaderat med "måsten" och "borden".

Dialogen i mitt huvud låter oftast: 

- Jisses vad mycket du har gått upp i vikt!

- Jag vet!! Jag ska sluta äta godis. Äta mer regelbundet och nyttigare. Bara dricka vin på fredagar! Det måste jag verkligen börja med omedelbart!!

Samtidigt på annan plats: 

- Oj! Här finns det ett choklad. Bäst jag äter upp det genast så ingen hinner före. 

- Dumskalle! Det är ju bara du här...

- Ska du med på after work? Det är ju tisdag och man behöver muntra upp sig.

- Absolut! Det spelar ju ingen roll om jag väljer att dricka vin idag och struntar i det på fredag! (Eller hur...)

Eller låter det så här:

- Maj Gadd vad tjock och otränad du är!!

- Jag vet!!! Jag ska börja träna!

Samtidigt...

- Jag börjar nästa vecka. Har inte möjlighet att ha träningsvärk nu.

- Jag tar det i morgon. I kväll är det försent (klockan är 17...)

Blir så infernaliskt trött på alla begränsande röster i mitt huvud. Det känns som det sunda livet hela tiden gäckar mig, men jag vet så klart att den enda skyldiga här är jag själv. Jag tror jag är rädd. Rädd att känna mig uttittad när jag kommer till gymmet för det var så länge sedan jag var där. Rädd för att känna mig misslyckad för att jag har kört min kondition i botten - å andra sidan känner jag mig redan misslyckad på den punkten så det borde inte spela någon roll. Jag vill tillbaka till mitt vältränade jag för tre år sedan. När träningen var en självklarhet! Det är klart att jag känner mig misslyckad när jag inte vågar ta mig till gymmet. Det är märkligt vad det fysiska och psykiska välmåendet hänger ihop. Antagligen bottnar livskrisen i att jag har tappat bort mig själv och låtit allehanda rädslor ta överhanden. Något som dök upp efter min brutna arm. Mitt inneboende jädraanamma tycks också ha fått sig en törn. Det och viljan att få saker gjorda. 

Nu har jag två dagar kvar på min sensommarsemester och kanske att jag startar morgondagen med en försiktig joggingrunda och kanske jag även tar mig till gymmet för att bevisa att jag inte är helt död och begraven. I och för sig ska jag ju på minisemester till helgen, men det klarar jag nog även om jag har lite träningsvärk. Och vet ni vad? Jag tror jag ska försöka bli sams med Luther igen. Han är ändå ganska bra på att få igång elefantskötaren på huvudkontoret...

Generation U.P.A

Enormt vad tiden rusar! Vi är redan inne i september, semestern är över för de flesta, skolan har börjat och dagarna har fått struktur och stramats upp med rutiner. Personligen tycker jag att det är skönt att vara tillbaka i vardagslunken. jag har alltid känt en stor förväntan inför hösten: det är en kontemplativ årstid tycker jag. Man kan stanna inomhus med en bra film, serie eller bok, höstkollektionen av kläder och skor är alltid snyggare och jag gillar den melankoliska klangen av förmultning och att naturen går i vila. Fram till melankolin går över i nattsvart depression och hopplöshet över livet... Om jag har tid att uppmärksamma den fasen vill säga. Hittills har 2019 liksom swishat fram (och förbi med tanke på vissa perioder). Hösten ser inte alls mörk ut om jag tittar i min kalender: konserter (Ola Salo, Weeping Willows och Moneybrother), teater, minisemestrar och socialt umgänge; kryddas detta med en intensiv arbetsperiod och försäljning och röjning av ännu ett hus (japp, det blev inte ens sex månader i det nya huset för killarnas farmor, innan hon bestämde sig för att flytta till äldreboende...) så tror jag inte att det finns så mycket utrymme för deppighet. Skönt!

Generation U.P.A? Vad är det? Mig veterligen är det inte något vedertaget begrepp, men tanken med rubriken är att gruppera en irriterande hop människor i medelåldern - företrädesvis kvinnor i åldern sisådär 45 - 55 år - som tror att de kan bete sig hur som helst på sociala medier. Vi har ju alla hört om Jätteproppen Orvar, Generation X, Generation Y och så vidare. Generation U.P.A tror sig vara utan personligt ansvar för sina handlingar. Jag har hört att vi som inte använder sociala medier för att hänga ut medmänniskor, påtvinga andra kärleksbilder av olika sliskighetsgrad eller för att manipulera och få bekräftelse på andras bekostnad, tillhör "de avundsjuka och bittra 50 plus-tanterna". Är det inte en spegling? Dessa kvinnor är själv antingen 50-plus (en kanonålder måste jag återigen framhålla!) eller ligger farligt nära... Vad tror man sig vinna på att offentligt tvätta sin smutsiga byk? Jag blir inte bättre vän med någon för att hon snackar skit om någon annan. Om jag ska tala för mig själv, och det har jag lärt mig är det bästa, så får det motsatt effekt. Jag är tillräckligt gammal för att själv avgöra vad jag vill tro på, själv bilda mig en uppfattning och är fullt kapabel att dra mina egna slutsatser. Det är ingen större bedrift att skaffa umgänge genom att förtala andra och definitivt inte när det görs på sociala medier. Och alla dessa uppdateringar om hur lycklig man är med sin partner!! Jag säger som min förra chef: "om man är tillsammans med någon så förutsätter jag att man älskar den personen och säger det till den personen direkt. Att skriva det på Ansiktsboken handlar bara om att få bekräftelse från andra och skapa utrymme - i all välmening så klart! - för avundsjuka". Det ständiga bekräftelsebehovet hos medelålders kvinnor är både komiskt och djupt tragiskt. Vad har gått fel? Jag behöver varken medhåll eller mothugg i denna fråga. Min ståndpunkt är klar: ingen är utan personligt ansvar när det gäller sitt uppförande oavsett i vilket forum handlingen äger rum. För säkerhets skull ska också nämnas att jag är en mycket stolt 50 plus-tant som varken är bitter eller avundsjuk!

Däremot är jag trött! Luther sitter och viskar i mitt ena öra att jag faktiskt borde sätta mig och arbeta ett par timmar. Ågren håller så klart med - jäkla medlöpare... John Blund envisas med att kasta sand i mina ögon. Tror det blir John som vinner i kväll. Får satsa på en tidig start i morgon bitti i stället.

Lära sig leva livet

Just nu läser jag "Det vackra mysteriet" - Louise Penny (kan varmt rekommenderas!) och i början står det en mening som fastnade - notera att detta är ur minnet och inget direkt citat: Han älskade henne för att hon hade lärt sig leva livet. Visst är det underbart?! Det här med att vi tror att livet ska bli bra av sig själv stämmer ju inte. Det vet alla vi som suttit och väntat på olika händelseförlopp - om bara det börjar regna före lunch så kommer jag att bli rik. Lite väl vidlyftigt exempel kanske, men jag hoppas att andemeningen kommer fram. Vi kan inte vänta på att leva livet! Att leva livet fullt ut är en process som vilken inlärning som helst. Skillnaden är att det låter lätt flummigt och kanske världsfrånvänt, men jag tror på det. Lär dig leva livet... Jag försöker träna på att leva livet. Hela denna semestern är så olik mig så att det nästan känns som en gigantisk personlighetsförändring. Absolut inget vettigt har gjorts. Min långa "to-do"-lista är lika lång som för en månad sedan. Jag har ägnat mig åt böcker, navelskådning och umgänge. Man skulle kunna sammanfatta det hela med prokrastinering och socialisering. Det sistnämnda har absolut inget att göra med politik. Min politiska socialiseringsperiod räknas som ungdomsförsyndelse.
Denna dag, som borde ha varit fylld av förberedelser inför morgondagen har hittills bestått av växling av valuta och lite shopping, packningspilsner med mitt resesällskap och nu bloggande. Det är fortfarande för varmt och kvavt för att kunna tänka på vad som matchar med vad i resväskan. Jag har lagt ner allehanda plagg, så ni kan vara lugna med att jag kommer att ha något på mig under resan. Huruvida det är färgmatchat återstår att se... Vi reser ju till shoppingvänliga trakter så det finns möjlighet att komplettera eventuella märkligheter i packningen. Jag har alltid känt att jag är på topp när jag är ute i sista minuten. Tror jag skjuter upp väsentligheterna lite till och sätter mig med min bok under korkeken. Semesterlektyren är i alla fall avklarad. Jag är inte endast mästare på prokrastinationutan även på vad som prioriteras...

När Dumheten står på barrikaderna

Usch vad fort den här semestern försvinner! jag har varit ledig en månad och har lyxen att vara ledig ytterligare två, men har redan drabbats av "snart-dags-att-gå-tillbaka-till-jobbet-syndrom". Min fina lista med allt jag tänkt göra under sommaren är i princip intakt... Det har varit så mycket betydligt roligare saker att ägna sig åt och när det kanske varit läge har det varit för varmt för storverk. Jag känner att jag måste få tillbaka min relation med Luther. Han om någon kan få fart på mig! Två veckor har jag i och för sig varit konvalescent efter min vådliga löpningsinsats. JA! Gamla tanter ska inte springa utan uppvärmning, men vänligen tala om det för de gamla tanterna. Vi som tror att vi är 27 år lyssnar i alla fall inte till dessa förolämpande påhopp... Med hjälp av egenkomponerad (vi idrottsutövare kan sådant) rehabträning och lite inflammationshämmande tabletter så hoppade jag runt likt en gasell på förra veckans roadtrip. Kalmar, Öland, Kristianopel och Karlskrona - underbara små sommarpärlor allihop. Sverige är ett fantastiskt turistmål - så vackert och man behöver inte åka så långt för att hitta lugn och rogivande omgivningar. Det är så lätt att glömma bort i dessa tider när semester ska vara vid en pool i Medelhavet, så att man kan lägga ut skrytbilder på sociala medier. Konstigt att en bild vid en grekisk pool är högre värderad än en bild vid en trolsk svensk insjö. Det är märkliga och skeva bilder vi har av vad ett rikt liv är för något. Fråga en sjuk människa - det enda som är viktigt är att bli frisk eller, om det inte är ett alternativ, att få smärtlindring och vara nära sina anhöriga. Jag lägger ingen värdering i detta fenomen, jag är i högsta grad en del av det, men jag försöker uppskatta även det som finns hemmavid. Möjligheten att resa utomlands är inte alla förunnad och det är egentligen galet med alla dessa onödiga flygresor (jag är en av alla dessa resenärer som flyger flera gånger per år), men vad spelar egentligen de svenska flygresorna för roll i det stora perspektivet. I Kina och Indien finns en växande ekonomiskt stark medelklass, som nu har fått möjlighet att se sig om i världen och de är mångdubbelt fler än hela den svenska befolkningen. Vi är inte världens frälsare!

Ingen har väl undgått rättsprocessen mot den "stackars" Asap Rocky. För egen del, och många med mig, var denna världsstjärna och scenernas gigant totalt okänd. Nu har han i alla fall lyckats med bedriften att bli superkändis även i bredare folklager. Grattis! Jag vet inte vad som hände på gatan i Stockholm, men för mig är det självklart att den juridiska processen ska ha sin gång OAVSETT om den häktade är en amerikansk stjärna med kompisar som kontaktar Trump för hjälp att få honom fri. Mig veterligen har USA inte jurisdiktion i Sverige. Mig veterligen gäller svensk lag i Sverige. Mig veterligen har politiker ingen jurisdiktion i Sverige. Och - kanske det viktigaste - ett brottsoffer kan faktiskt vara en ensamkommande afghan som kan vara dömd tidigare i andra rättsprocesser. Jag blir både bestört och förbannad av all okunskap som figurerar i denna händelse! Människor som jag trodde hade mer vett och sans, står på barrikaderna och skriker om rättshaveri och att det är för jäkligt att Lövén inte agerar - Trump har ju faktiskt ringt personligen till honom och haft synpunkter. Trump är i och för sig en folkvald president, men han har allierat sig med mindre rumsrena ledare, tror sig vara allsmäktig och är, precis som tidigare diktatorer, en skicklig retoriker och manipulativ så det står härliga till. Med andra ord: en total katastrof som president. Det är livsfarligt att låta den människotypen få tillgång till makt - mycket vill ha mer. Det genomsyrar hur han behandlar medier, motståndare och rättsväsendet. Han är en mästare på halvsanningar och att så splittring. Med tanke på alla galningar med vapen i USA - nu senast en skjutning i New York - och hans ovilja att se problem med de generösa vapenlagarna så har han, åtminstone i mina ögon, större problem än att få ut någon som häktats och anhållits för misshandel. Vad gäller de extremt långa svenska häktningstiderna finns det dock anledning att reagera, men det är en helt annan fråga! Och Trump har inte med den heller att göra...

När jag ändå är irriterad så ska jag passa på att ge en känga till alla som tror sig vara förmer och snackar en massa smörja bakom ryggen på folk. Den falska leende masken och den dolda kniven när man råkar vända ryggen till. Det är tyvärr också ett växande samhällsproblem, som tycks ha ökat i takt med att visa upp den perfekta fasaden på social medier. Jag är väl förtrogen med att det är ett betydligt vanligare fenomen bland dem som har lågt självförtroende och låg självkänsla. Att problemet tyvärr är stort bland tonåringar som i alla tider har försökt mäta sig med de mest populära är också bekant för mig, men att det är så stort bland folk som med råge passerat ålder vuxen är för mig totalt ofattbart. Hur kan människor i femtioårsåldern på fullt allvar tro att de kommer undan med att sprida direkta lögner och tala illa om folk bakom deras ryggar?!? Jag sprang på en av mina numera pensionerade kolleger som i ett sammanhang träffat en av mina vänners vän, låt oss kalla henne B. Min kollega berättade att B och jag var ytligt bekanta, men att min syster var en av hennes absolut bästa vänner. B har även bott granne med min förre kollegas vänner, men trots att B var otroligt god vän med dessa, så hade hon ingen aning om någonting. Vinner man verkligen något på lögner och halvsanningar? Om man nu inte är Trump vill säga... B, som själv har stått utanför arbetsmarknadens förfogande under större delen av sitt liv och som inte är särdeles välutbildad, talar nedsättande om andra "otroligt nära vänner" som lågutbildade och talar nedlåtande om andras arbete. Jag förstår inte... Lika lite förstår jag de som fortfarande väljer att anpassa sin titel efter vad mannen gör; majorskan eller "fru överläkare". Så länge detta finns har vi väldigt långt till jämställdhet!

När jag arbetade på Grand Hotel i slutet av åttiotalet hade polisen kontroll av cyklister på gatan utanför. En äldre kvinna kom cyklande mot enkelriktat och stoppades naturligtvis. Mäkta indignerad spände hon blicken i honom och sa:
- Vet inte konstapeln vem jag är???!!!
Konstapeln skakade på huvudet och fortsatte fylla i böteslappen.
- Tyvärr inte damen.
- Jag ÄR professorskan "Ditten-Datten"!!! Konstapeln känner väl till min make???!!!
- Jag är inte från det akademiska Lund...
- Min make är professor i...
Polisen lämnade över böteslappen till henne och sa:
- Han kan vara professor i vad som helst! Även han stoppas om han cyklar mot enkelriktat. Lagen gäller lika för alla!
Irriterad slet hon till sig boten och tog sin cykel och gick därifrån irriterat muttrande. Naturligtvis skulle hon ha sista ordet...
- Min make kommer att kontakta er chef. Det här tolererar vi inte!
Polisen gjorde honnör och önskade henne en trevlig dag.

Vi har långt kvar... Nu ska jag lägga mig i solen och planera packningen inför Porto och allt jag måste uträtta i morgon. Alltid sista minuten...

OBS! personen på bilden har inget med texten att göra.

Saudade - en längtan efter något som gått förlorat

Ytterligare en semesterdag utan någon särskild plan. Tvättmaskinen centrifugerar på nedervåningen så strax är väl planen att ta hand om tvätten. Ganska lagom aktivitet en tisdagsförmiddag.
Under en vecka har jag funderat fram och tillbaks om jag ska skriva om det som för tillfället tynger ner mig. För-, och nackdelar har vägts mot varandra. Jag har börjat springa igen (och sitter nu med en idrottsskada - ganska coolt - ett övertränat vänsterknä) för att det är det absolut bästa sättet att rensa huvudet och sortera tankar. Det envisa, i mitt fall mycket tunga och jobbiga, monotona trampet mot asfalten gör att saker trillar på sin plats. Eftersom jag, med ålderns rätt, anser mig ha rätt att vara egoistisk har jag tagit beslutet att lätt mitt hjärta. För mig är det viktigt att bli av med ballast och mitt sätt är att ventilera obehagligheter i skrift. Jag vill också påpeka att jag ser mig inte som ett offer och vill inte heller bli sedd som ett! Händelserna ligger långt tillbaka i mitt liv, men det kan vara bra att lyfta på täcket och låta trollen spricka i solljuset. Normalt är jag inte heller någon förkämpe för att rota i barndomen. Jag tar hellre avstamp i nuet och ser framåt.

"Jag var runt elva år. Pappa och jag hade cyklat ut till stranden. Det hade vi gjort många gånger förut, så det var inget särskilt med just detta. Vi hade badat ett par gånger och sista gången (retrospektivt inser jag att det bokstavligen var sista gången) på hyfsat djupt vatten drog han plötsligt ner badbyxorna och frågade om jag ville känna på hans erigerade penis. Min hjärna gjorde säkerligen en kullerbytta, men jag har alltid varit som mest alert när det har luktat fara, så jag stänkte vatten på honom och skrek är du dum i huvudet (kan också ha varit jävla idiot, men det tror jag inte att jag vågade) och tog mig snabbt därifrån."

Räknas det som ett övergrepp? Jag, som vuxen, tolkar det så. Och med information från andra i min närhet så tror jag att det var ett första försök från honom. Han provade aldrig igen och jag kände under hela min uppväxt att han var "rädd" för mig. Jag minns att jag skämdes något otroligt, att jag lovade mig själv att aldrig, ALDRIG, någonsin erkänna att det hade hänt. Det var säkert jag som hade gjort något fel och lockat honom till detta övertramp. Så mycket förstod jag, trots att jag var i chock och dessutom hamnat ytterligare några pinnhål upp på vuxenstegen, att det var inte något normalt mellan föräldrar och barn. Min uppväxt var totalt avsexualiserat. Mina föräldrar rörde aldrig vid varandra - trots det lyckades de att få fyra döttrar - och det enda jag fick veta vara att "om jag kom hem och var med barn...då...". Naturligtvis visste jag hur barn blev till och hur man kunde skydda sig! Jag har ända sedan jag lärde mig läsa varit flitig besökare på bibliotek och bokhandlar, så det där gick ju att ta reda på. Egentligen är det inte själva övergreppet som sådant som bekymrar mig. Det som oroar mig är allt annat. Allt annat jag har stängt av från min barndom och ungdom. När jag pratar med mina systrar och barndomsvänner så inser jag att jag har förträngt mycket och har andra minnesbilder än vad de har. Varför? Att packa ner obehagligheter i min ryggsäck har alltid varit mitt sätt att "glömma". Ser man det inte, pratar man inte om det - då har det heller inte funnits.

Saudade... Portugisiska för "en längtan efter något som gått förlorat". Jag kan sakna min barndom och min ungdom. Jag saknar mina minnen. Någon (jag vet vem, men riktigt där är jag inte i min utrotning av troll) har tagit ifrån mig dem och jag tror inte att jag kan, vet inte ens om jag vill, få tillbaka dem. Det är kanske så att om man berövas sin uppväxt så blir nuet och framtiden så mycket viktigare?
Vad jag vet är att jag om två veckor är i Porto och då ska jag lyssna på fado, den musik som är själva essensen av saudade...

Att stå vid ett vägskäl

Första veckan av sommarledigheten pågår för fullt. Efter en underbar Medelhavsvarm helg på stranden (temperaturen i vattnet var dock vinterskånskt - HU! - men jag doppade mig. Tänk vilka dumheter man utsätter sig för när man egentligen inte måste...), så har vi nu återgått till mer normalt sommarväder. Temperaturer runt 20 grader på dagarna, vilket gör att man faktiskt orkar ta tag i lite av surdegarna som har hopat sig det sista halvåret. Just nu pausar jag efter att ha städat ovanvåningen efter min omflyttning av möbler. Eftersom bloggen är en av surdegarna - dock positiv - som jag har fått sätta på sparlåga kändes det utmärkt att sätta sig framför datorn och ta igen sig. Mörka moln hopar sig ovanför mitt takfönster, så det blir nog regn. Då får staketmålning och trädgårdsarbete vänta ytterligare någon dag. Känslan att faktiskt kunna göra saker åt sig själv är nästan överväldigande! Huset som vi har hållit på att slita med ligger ute till försäljning och annonsen har haft nästan 8 500 intressenter på de två veckor den legat ute. Visningar och omvisningar under hela denna veckan, men det är så skönt att ha lagt detta i någon annans händer!

Nästa stora projekt som är på gång är att se hur mitt hus kan byggas om. Jag har en ganska klar bild om hur jag vill ha det, men nu handlar det ju om att kompromissa. Något jag har sluppit i tio år... Någonstans måste man väl bestämma sig för om man ska ta ett förhållande till nästa steg - i vårt fall samboskap. Jag måste ta ett ordentligt tag i den där oron som gnager så fort jag känner att min frihet och självständighet riskerar att strypas. Det är ju jag som tillåter att den stryps! Ibland tror jag att jag lider av någon form av posttraumatisk stress, eftersom jag är så jäkla rädd för att bli bunden vid en annan människa. Antagligen handlar det om rädslan för att bli lämnad. Erfarenhet av förluster har jag så det räcker och blir över, men separationsångesten bär jag med mig sedan jag var liten. Man kan säga att den är en del av min personlighet. Lika irriterande som Jante, Ågren och Luther som har tendens att dyka upp när de behövs som minst... Men jag har bestämt mig för att det får bära eller brista! Fungerar det inte att bygga om så som vi planerar får vi se oss om efter ett annat gemensamt hus. jag menar...hallå!...är man vinterbadare så är fritt fall in i ett samboskap ingenting! Just sayin´...
Kan dock erkänna att det krävs mod att välja tvåsamhet när man, som jag, är van att äga sin ensamhet.

Det har blåst infernaliskt de senaste dagarna. Denna sommaren är det kanske inte värmen vi får från Medelhavet, utan Mistralen?  Hur som helst så sägs det ständiga blåsandet kunna framkalla allehanda psykiska problem. Statistiken över sommarens sjukskrivningar kan kanske bekräfta detta eller också är det bara en skröna att vinden sätter sig på psyket.

 För egen del ser jag min chans att äntligen kunna grotta ner mig i böcker. Jag har nyligen avslutat Alex Schulmans böcker: Skynda att älska, Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött, Glöm mig och Bränn alla mina brev. Jag blev faktiskt djupt berörd och har helt fått revidera min uppfattning om honom - stilsäker, utlämnande och med ett driv i berättelserna för att vi som läsare ska förstå, men jag tror allra mest han själv. Kan rekommendera allihop, men ett tips är att ha nära till näsdukarna. Själv grät jag floder vissa delar...
Just nu läser jag del två av Louise Boije af Gennäs Motståndstriologin. Sträckläste första delen igår och började på den andra under kvällen. Ser en hel del fördelar med väderläget! Fast det är ju inte riktigt tillåtet i Sverige att gilla när sommaren är som nu... Å andra sidan är det där med att följa strömmen och vara som alla andra inte riktigt min lilla melodislinga. Passar inte min personlighet så står det dig fritt att ogilla mig. Det lilla roliga med sociala medier är hur enkelt det är att se snokaren som tror att de är osynliga bara för att man råkar vara vän med dem. Dölj inte inlägg för mig och visa för MINA vänner! En liten, mindre begåvad, detalj att tänka på. Naturligtvis sagt i all välmening!

Denna första vecka ägnas således åt inre resa med hjälp av böckernas värld. Och ett och annat måste. Nästa vecka trappar jag upp aktiviteterna med lunchdejt på måndag med min äldsta lillasyster, som jag inte har träffat på ganska många år. Roligt och lite nervöst, men om båda bjuder till (vi är faktiskt vuxna...) så kan det säkert bli riktigt trevligt. Ett och annat från Sommarscenerna runt mig ska också besökas. En semester utan en massa inplanerade aktiviteter är faktiskt riktigt skön. Jag skrotar runt i mitt eget lilla paradis och tar dagen ungefär som den kommer. Nu pockar till exempel Dusty Dammsugare på uppmärksamhet. Prokastrinera påbörjad städning - nä! Där går gränsen!

Följer den valda vägen! Framåt!!

 

Semesterträning - stängt för tanke och ro

Ny månad igen! Jag förstår inte hur tiden kan rusa fram som den gör. Själv befinner jag mig någonstans i december 2017... Det är väl bara att acceptera att man, liksom så många andra, har hamnat i det där träsket där tiden går alldeles för fort. Svårt att avgöra vilka komplexa orsaker som ligger bakom den tidsuppfattningen, men det är väl bara att gilla läget och försöka att nua så ofta det tillåts.

Efter några dagars tropisk hetta har temperaturen gått ner till behagliga 19 grader och det känns som jag har fått tillbaka möjligheten att andas. Gick ut i min mycket eftersatta trädgård med förhoppning att orka rensa bort ogräset mellan stenarna på en av mina uteplatser, men efter en timme och halvvägs i arbetet gav jag upp. Luftfuktigheten är enligt app:en 82 % (tror den var högre i förmiddags) och jag fixar inte att det rinner svett över precis hela kroppen. BLÄ! Efter ett stort glas Resorb har känslan av att svimma vilket ögonblick som helst försvunnit. Man får vara glad för det lilla.

Projekt husröjning fortsätter. Förhoppningsvis ska vi snart vara klara inomhus så vi kan skicka dit städ,-och saneringsfirma. Jisses, vilket jäkla jobb detta har varit och det enda vi möts av är misstänksamhet och otacksamhet. Ska bli så skönt att lämna över objektet till mäklaren och få lov att fokusera på sina egna projekt och framför allt själv få bestämma över sin lediga tid!

jag semestertränade en vecka på Mallorca (kom hem för en vecka sedan) och tala om att vara slutkörd! De första tre dygnen sov jag nästan hela tiden. Väninnan jag åkte med knuffade till mig en gång på förmiddagen och en gång på eftermiddagen för långpromenader. Tur hon var med för annars hade jag säkert legat kvar på solstolen i djup sömn. Skämt åsido, så var det mer än välbehövligt och förhoppningsvis ska jag inte behöva ägna årets sommarsemester till att vara i dvala utan orka ta tag i mina egna intressen och mitt liv.

              Minsann om inte Pierce lyckades navigera rätt! 

                  Äntligen - HEUREKA! - efter alla dessa år.

Kvällsbild från vår balkong

Tröttast...

Citroner i gamla Alcudia - en riktig pärla

Sandbotten och härligt klart vatten!

Riktig ockrare! FYRA EURO för en tunn skiva melon, ananas eller kokos.

Härlig vecka inte minst med tanke på att min väninna och jag nästan inte har haft någon kontakt på ett år (eller är det två??). Mycket pratande, sovande, promenerande, shoppande, ätande, drickande och läsande. med andra ord: perfekt avkoppling!

Eftersom jag gillar semesterträning så passar det ju bra med en liten klämdag denna veckan också. I onsdags var det således dags för ytterligare ett etappmål på sommarens ledighetsträning - användande av presentkort på Mossbylund. Ytterligare avspänning för de stela musklerna och det ständiga bankandet i hjärnan. Underbart väder båda dagarna så vid utcheckningen tog vi en runda på vackra Österlen och avslutade hos goda vänner i Ystad. Att vara på bootcamp inför semester kan vara min lilla mästergren! Vi vill ju alla vara bra på något speciellt...

Kåseberga - Stenshuvud... Vackraste kustlinjen i Skåne?

Här skulle man ju vilja bo!

Misslyckad ankring?

Träffade på Fritiof i Kivik

Till slut får jag väl passa på att skryta lite - jag är numera praktiskt taget världsberömd! Känd från media *host, host*

Lugn i stormen eller hur länge orkar man trampa vatten?

Det är sannerligen en intressant tid vi lever i. Intressant, men skrämmande! April bjöd på sommarvärme och en explosion i naturen. Maj har, bokstavligen, redan hunnit uppvisa en stor variation på väderfronten: byar av regn, hagel, storm och snö växlar om i rasande fart. Senast i morse var det markfrost (frostnätterna den sista veckan har varit fler än under hela vinterperioden) och alldeles nyss kom en hagelskur. Svårt att klä sig är en av effekterna, men den effekten får väl klassas som ett mindre i-landsproblem satt i relation till varför vädret beter sig som det gör. Klimatpåverkan. Ni vet den som många av oss valt att negligera; som många vuxna hånar och raljerar över när ungdomarna med Greta Thunberg i spetsen uttrycker sin oro; som många vägrar se sitt eget påverkansansvar för... Jag erkänner, om än motvilligt (jag har blivit lite mindre kaxig i takt med forskningen), att jag inte är någon mästare på sopsortering, kastar alldeles för mycket mat, konsumerar för mycket, bland annat skor och kläder, men jag försöker verkligen tänka efter före. Att det inte varje gång räcker hela vägen är en annan sak, tyvärr. Kan man få en liten gnutta förlåtelse för att man åtminstone försöker?
Jag har funderat en hel del över hur vår tid ser ut. Ur socioekonomisk synvinkel har klyftorna antagligen aldrig varit större, den mänskliga interaktionen har aldrig varit sämre, respektlöshet och nedlåtande måste ha nått sin absoluta bottengräns. Det är som om 80-talets yuppies har återuppstått bland de som är födda i början av 90-talet - pengar och upplevelser är allt! Att sitta vid samma middagsbord som dessa självcentrerade individer är djupt fascinerande. De tror sig vara extremt världsvana och begriper inte att deras "unika" resor runt världen är exakt samma resor som deras jämnåriga har gjort. Inget unikt med andra ord... De saknar hyfs och uppförande. De är socialt handikappade vad gäller hur man förväntas uppföra sig i sociala sammanhang, som till exempel att man hälsar och berättar vem man är när man anländer till en tillställning. De är så världsvana att de tror sig introducera något nytt när de dricker sig rödmosiga och sluddrar redan före varmrätten. Och, nej, det är ingen som blir imponerad av semester på Marstrand och segelvecka på Gotland eller för den delen, de där veckorna på Rivieran som man bara MÅSTE hinna med under sommaren. Kul att ni tjänar pengar, men tro mig: att sitta och skryta om sin höga lön (förresten så är det där med hög lön ganska relativt...) är enbart ett tecken på att man har en jäkligt låg självkänsla och minimalt självförtroende. Nyrika är den värsta sorten! Kommer de dessutom från Ryssland eller Kina...HU!

Nog om detta irritationsmoment! Känner att det är lika bra att ta det andra irritationsmomentet också - husröjningen som jag har skrivit om tidigare. I går hade vi ytterligare en heldag där och fyllde ännu en container. Vi är nu uppe i fyra fyllda containrar och räknar med att det kommer att behövas två till för vind och verkstad samt en för trädgården. För första gången syns det faktiskt att vi har presterat något. Större delen av ovanvåningen är tömd och cirka halva nedervåningen - så jäkla skönt! Förhoppningen är att huset ska kunna läggas ut till försäljning i början av juni. Det är vår deadline...
Och därefter lär jag behöva semester! Har skickat förfrågan till min chef om semester sista veckan i maj, men ännu inte fått något svar. En vecka i en solstol vid havet med en paraplydrink i handen hade varit perfekt precis då. En lagom nedvarvning innan sommarens semester...
Tittade på Nyhetsmorgon i morse och där var ett inslag om hur farligt det de facto är med hög stresspåverkan under en lång period. Jag valde att stänga av för jag blev så stressad av att höra symptomen. Ödets ironi?
I dag har vi i alla fall valt Carpe Diem. Vår utflykt till Sofiero slottsträdgård var en otrolig avkoppling. För första gången på länge kände jag att jag hade andning och hjärtslag under kontroll. Rhododendron var i början av blomningen, men det var tillräckligt som var utslaget för att man skulle få sinnena lustfyllda. Förhoppningsvis klarar jag morgonens dubbla utbildningar på den energi jag har fått under dagen. Någonstans inser jag att jag inte kan fortsätta med denna påfrestning hur länge som helst. Inte ens mitt mantra "det är bara just nu!" känns hållbart längre...
Avslutar med lite bilder från dagens utflykt - Sofiero!

Turbo vid insomnande rekommenderas inte

Vilken påsk! Strålande sol, intensivt blå himmel, surrande humlor, flitiga bin, mängder av nyckelpigor, extremt snabbväxande ogräs (!), gulnande rapsfält, sippor i alla upptänkliga färger och former, magnolian är utslagen på vissa ställen och pollenallergin frodas. UNDERBART! Vissa saker är förstås något mindre underbara, men jag försöker hitta positiva affirmationer för att orka kliva ur sängen. Det är så påfrestande att vara i detta töcken - energidränerad och orkeslös. Dödstrött precis hela tiden - förståeligt eftersom jag har problem både med att somna och att jag vaknar i den arla gryningen. Det är jag som väcker tuppen i denna landsändan... Så fort jag lägger mig ner i sängen går pulsen upp och hjärtat känns som det tar turbosats. Nästan lite Tranströmskt poetiskt om det inte vore för att jag inte orkar någonting. Att vara i ett ofrivilligt orkeslöst tillstånd och inte få viljekraften att bemästra hjärnan gör mig galen. Efter fyra dagars ledighet - och ja! jag har verkligen inte gjort någonting för någon annan än mig själv, så är jag i ett zombieliknande stadium. Och jag som inte ens följer denna typ av serier eller tittar på sådana filmer! Då hade det ju varit förståeligt..
Nåväl nog om detta! Jag har haft längre perioder av sömnlöshet tidigare, så jag överlever nog denna  också.

Jag har precis läst Anders Hansens Skärmhjärna och såg en intervju med honom på Nyhetsmorgon i morse. Skrämmande fascinerande! Våra hjärnor är inte kompatibla med att vara ständigt uppkopplade. Det är för kort tid för att kunna dra några vetenskapligt hållbara slutsatser om vad som sker med oss när vi är ständigt uppkopplade, men det är utom allt tvivel inte bra för våra hjärnor. Att få veta att man, oftast omedvetet, tittar på sin mobil minst en gång var sjätte minut skrämmer åtminstone mig. Vi är så manipulerade av de som utvecklat de sociala medierna (så pass att vissa av dem ångrar vad de har orsakat). Jag är en av alla dessa anonyma sociala medier junkies - erkännes om än motvilligt. Dock har jag inte drabbats av behovet att få en massa tummen upp och hjärtan på det jag lägger upp. För min del är det processen att skriva något varje morgon som är viktigt. Likadant är det egentligen med mina blogginlägg. Jag skriver för min egen skull och tittar sällan på hur många som har läst det jag skrivit. Så klart det är roligt med feedback, men viktigast för mig är att försöka hitta glädjen i en kreativ process. Den glädjen är inte så ofta förekommande, viket märks på att det är ganska sällsynt med bloggandet. Viljan finns, orken saknas. Dock känner jag en enorm tillfredsställelse varje gång jag trycker på publicera, så förhoppningsvis ska jag kunna få fram kreativitet OCH ork vid fler tillfällen.

Denna listhatare har faktiskt lyckats med att producera en lista för vårens och sommarens projekt. Jättestolt! Man kan väl sammanfatta den med ett ord: måla. Det var ordet för sommaren 2018 också, men då var det ju så varmt att färgen torkade innan man fått upp den på penseln. Även i skuggan. När jag var ute och hängde tvätt - jag älskar att torka tvätt utomhus! - såg jag att jag får lägga till ytterligare en punkt på den där listan: gräsmattan. Så mycket maskrosor som det poppar upp överallt har jag inte sett sedan vi flyttat in för snart 26 år sedan. Hela första sommaren ägnades åt att dra maskrosor - hinkvis varje dag. Mossan är i alla fall uppriven och det står gödning och ogräsbekämpning redo när (om?) det skulle få för sig att börja regna. Det där med förberedelse har blivit min grej. Målarfärg och penslar till fönster och utemöbler är köpta på det där stället jag aldrig har sett en kvinna d v s Byggmax. Trots att de numera säljer även växter...

Jag hör hur Brasse ropar att solen har nått mitt blåsfria (spelar ingen roll i dag när vinden är obefintlig) hörn av trädgården, så det är dags att rigga för en stor kopp te och en bok. Tror det får bli en deckare denna gången. Det är ju fortfarande påsk!

Stress i halsgropen - det känns så bokstavligen

Kan man få dra lite i nödbromsen? Jag känner att tiden bara rusar förbi - jag står ensam kvar på perrongen medan tåg efter tåg passerar. Som en riktigt dålig film! Jobba, försöka sova, försöka stoppa i sig något (hur kan man se ut som ett sprickfärdigt isterband när man knappt äter något?!) och vara till tjänst. Mitt liv som piga. Mitt liv i ett nötskal. Samtidigt rinner ögon och näsa och hela hjärnan är liksom inlagd i sådan där vidrig gul isolering som kliar till vansinne, så jag fattar ju att det pågår en årstid med hopp och framtidstro samtidigt. Samtidigt i en parallellvärld dit jag bara får små tillstånd att nalkas. Nu blev det en riktigt märklig mening, men det mesta är märkligt för tillfället.

Svärmor är flyttad och har redan lyckats stöka ner sitt nya radhus så det nästan är i paritet med den genomsmutsiga bostad hon lämnade efter fyrtio år. Ett hus som det nu ligger på oss att tömma och städa ur. Även om jag har propsat på städfirma inför fotograferingen, så finns det gränser för hur mycket "skit" man kan lämna efter sig. Trädgården är ett kapitel för sig och efter att ha fått kastat efter mig att det är lätt för mig att säga att man ska anlita hjälp och betala för den "jag som har ROT-avdrag" så inser jag att vi antingen får ta och jobba livet ur oss på all ledig tid, strunta i att det ser ut som f-n eller ändå leja in hjälp och smuggla in fakturan bland räkningarna. Börjar nästan tycka att min äldste sons förslag, om att vi ska skriva kontrakt där jag ger mina söner beslutsrätt när de anser att jag inte klarar av det längre, är en bra idé. Inser dock att det är en överhängande risk att de anser att den dagen redan är här. Man känner ju sina ättelägg som man känner sig själv...

Bouppteckningen är i alla fall registrerad hos Skatteverket (tji fick de som ansåg att jag inte skulle klara av den uppgiften!) och nu ska jag bara försöka hitta en ledig eftermiddag i min kalender så vi kan gå till banken och skriva över allt på svärmor. Förhoppningsvis slipper jag delar av hennes tjat då. Dock lättare sagt än gjort med tanke på hur mina arbetsdagar ser ut. Vad underbart livet vore om det fanns utrymme för både arbete och fritid! Denna helgen ska dock bli en "bara-vara-helg" - inga krav, inga måsten och endast obesvarade telefonsamtal.

Kan någon förklara för mig vad det är som gör att vissa äldre människor tror sig ha rätt att domdera och bestämma över andra? I princip 90 % av samtalen svärmor (är man svärmor även om min man varit borta i tio år?) har med mig innehåller meningarna. "Har du gjort...?", "När ska du göra...?", "Varför har du inte gjort...?" eller den bästa när mobilen ringer vid 10 "Jobbar du?!?" Det är påfrestande att ständigt bli kallad aggressiv och dum. I ärlighetens namn lägger jag otroligt mycket mer tid på henne än jag egentligen varken orkar eller har lust med. Det där jäkla samvetet! Ibland undrar jag om hon är på väg att bli dement, men samtidigt så är hon som mest förvirrad när hon inte får som hon vill eller stöter på motstånd. I andra lägen, när hon försöker bestämma över oss via olika former av härskarteknik eller när hon spontanhandlar ett nytt radhus så verkar hon glasklar. Det är påfrestande att inte veta. Det enda som är säkert är att hon har blivit en av de fegaste och mest bekväma människor jag mött och det är tragiskt!

Tror jag ska passa på att ta en rask promenad innan solen går ner. Även om det blåser så är det skönt att lukta på våren! Tror det får bli en lång promenad längs havet till helgen. Jag behöver himmel, hav och horisont!