De senaste två åren har jag ofta mötts av kommentarer som "Du är så duktig!, "Hur orkar du?" och "Jag hade aldrig klarat av att hantera det så bra som du gör!". Jag blir lika irriterad varje gång jag får dessa kommentarer. Det är ungefär i paritet med när journalister frågar om hur det känns att stå och se hur ens hem och ägodelar brinner upp eller frågar en idrottsman som missar en medalj på grund av en skada hur det känns...
Jag är inte duktig, utan gör det som måste göras för att få vardagen att fungera; går till jobbet och försöker göra ett "good enough job" för att kunna försörja mig, handlar, lagar mat, tvättar, städar, fyller och tömmer diskmaskinen, försöker vara en tillräckligt bra förälder och att ha ett socialt liv med vänner -viktiga personer i mitt liv då det saknas släktband.
Vad gäller orken så är det väl som för alla andra: det finns bra dagar och det finns dåliga dagar och man orkar för att man måste. Alternativet är betydligt sämre... Jag förstår ju att kommentarerna fälls i all välmening. Många tror sig ha lätt att relatera till min situation och blir känslomässigt engagerade av, inte min person, utan rädslan och oron för att de själva ska klara att lämnas ensamma. Vid helger och inför semestrar är de tunga och mörka dagarna mer framträdande - att inte ha någon att planera med är jobbigt, men det är så livet ser ut just nu. För att överleva är det enklast att acceptera!
Man kan aldrig förbereda sig för döden - den kommer när den kommer - men man har ett val till hur man vill förhålla sig till livet. Jag hade kunnat välja att isolera mig, låta andra sköta min vardag, sjukskriva mig eller bara sätta mig ner och själv vänta på "Liemannen", men jag ser inte det som ett alternativ. För mig har alltid livet varit värt att kämpa för; inget man självklart glider runt på ett bananskal i och tror att allt ska fixa sig utan svett och tårar på vägen.
Klart det finns stunder när allt känns hopplöst och uppgifter känns omöjliga att realisera på olika grunder! I de lägena är det ganska bra att ha Luther och Ågren som bästa kompisar...Och en stor dos envishet toppat med ren dårskap gör säkert sitt till :-).
Mina mörka stunder och förtvivlade ögonblick har jag inga behov att visa offentligt; att ömkas och tyckas synd om tillhör definitivt inte mina starkare sidor. Jag är heller inte kapabel att tala om för andra hur de kommer att reagera vid ett dödsfall för det är så individuellt. För mig har det varit viktigast att skapa en vardag för mig och mina söner; en vardag som passar oss.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar