Jag har under den senaste tiden reflekterat mycket över föräldrar och hur de behandlar sina barn. Och låter sig bli behandlade! Hur kan man som vuxen låta sig hunsas av en tvååring? OCH låta det fortgå i takt med att avkomman blir äldre? Någonstans har det gått fel, mycket fel i vår kultur! Eller om det till och med är i vår samhällsstruktur felet finns?
Låt mig belysa med en anekdot ur verkligheten: En före detta kollega till mig befann sig på Citygross i fredagsrusningen. Hon stod i kassakön och hade vid ett flertal tillfällen fått sina hälsenor massakrerade av en fyraåring, som drog en överfull kundvagn fram och tillbaks. Kollegan, en mycket lugn och timid varelse (således ingen större likhet med undertecknad) bad den lille parveln att sluta med leken då det gjorde ont på henne. Med ett flin drämde han till igen och då vände sig kollegan till mamman och bad henne säga till sonen. Mamman talade då högt och tydligt om att hon ALDRIG skulle få för sig att tala om för sin son vad han fick eller inte fick göra, hon använde sig av FRI uppfostran. Min kollega började lasta upp varorna på rullbandet och när hon får en ketchupflaska i sin hand...Stillsamt öppnar hon flaskan, vänder sig om mot den aningslösa kvinnan bakom och häller flaskans innehåll över henne med orden: Jag ville prova FRI uppfostran! Det lär ha blivit knäpptyst på Citygross innan någon tog upp en spontan applåd för min kollega.
Sådana här saker tycker jag är underbara - låt föräldrarna smaka på sin egen beska medicin! Det trista är ju när dessa monster växer upp och börjar tyrannisera alla oss andra...
I min närhet har jag tydliga exempel på både vuxna, som inte fattar att en patetisk medelålders kvinna alltid är patetisk, även om hon festar med barnens kompisar och kommenterar ungdomarna på facebook. Hur kan detta enorma bekräftelsebehov finnas vid 40?? Och unga tjejer som aldrig har behövt lyfta ett finger och på sina bloggar vräker ur sig hur de "lider" och bara "vill bort". Kamma dig, väx upp och skaffa ett jobb!! Livet är inte något man halkar in på ett bananskal med guldsked i mun; pengar som bara finns i ett hål i väggen och där man kan ägna hela dagar åt sitt utseende (om man nu orkar ur sängen före kl. 16). Jag vet att jag får på skallen och att flera kvinnor; tyvärr är det mest kvinnor som håller på så här; som kommer att hoppa på mig och anklaga mig för både det ena och det andra med samma innehåll: jag förstår inte hur det är att vara ung... Okej...men jag förstår hur det är att vara vuxen - det vill säga kliva ur sängen på morgonen, passa jobbtider, inse att livet inte är en såpopera och att de flesta av oss (DESSBÄTTRE!) inte är Paris Hilton, vissa dagar av livet är grymt träliga, man blir inte utbränd för att man måste fixa utväxten OCH måla naglarna på samma dag...Alla dessa bloggar där de får uppmärksamhet och bekräftelse av likasinnade. Jag säger som Magnus Uggla: "ILLA...jag mår ILLA"!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar