2013 - ett trist mellanår

Dags att lägga ännu ett år till samlingen. 2013 känns som ett ganska medelmåttigt, på sätt och vis lätt onödigt mellanspel i livet. Jag vet inte om det beror på att det är de sista skälvande timmarna kvar på året eller om det handlar om att jag tycker det mesta i mitt liv har stagnerat och jag vill ha förändring, men det känns som jag har blivit lurad på 365 dagar av mitt liv. Ta eller ge några dagar för hela året har ju inte varit nattsvart. Som en av sönerna uttryckte det: det har i alla fall varit bättre än 2009.
Och det har han helt rätt i! Måtte vi slippa fler år som 2009...

Det blev en del resor. Skidåkning i Sälen. Mycket snö. Så mycket snö att vi som mest skötte marktjänsten och hade tänkt åka längdskidor ställde in detta projekt och i stället pulsade runt med
snön yrande runt huvudet. Skönt att kunna konstatera att tidigare års hårdnackade motstånd mot
vintersemester i snölandskap visat sig vara helt rätt! Snö-sand, pjäxor-sandaler, skidor-solstol, parasoll-hjälm... Jag vet vad jag väljer! Hvergang! Att det är fantastiskt vackert med snöklädda berg och vidder uppväger inte det negativa. Men nu är det provat och jag kan med oförställd glädje bocka av skidsemester som en vettig sysselsättning. Om jag nu råkat ha en sådan lista vill säga...

Äldste sonen, hans flickvän och jag flög upp till Stockholm en helg för att hämta hem sonens bil. Vad jag gillar vår huvudstad! Och Stockholm levererade; strålande solsken, god mat, härlig shopping och, bäst av allt för min del, en eftermiddag med en av mina äldsta vänner. Fascinerande att vi fortfarande har kontakt trots att det har passerat fyrtio år sedan hennes familj flyttade tillbaka till Stockholm.

Min väninna och jag åkte en korthelg till Tyskland, samma ställe och samma hotell, Hotel Bene i Burg. Så underbart avkopplande! Det behöver inte handla om långa och dyra resor för att hitta avkoppling och återhämtning -  här har man med råge både och!

Min syster och jag gjorde en mycket märklig semesterresa. Vi hade bokat Lefkas, men hamnade i Ammuhdia på fastlandet. Apollo slog helt ifrån sig gällande ansvaret och skyllde allt på resebyrån. Men det blev trots allt en bra semester. Ägarfamiljen till hotellet där vi bodde var fantastiska människor som tog hand om oss som vi vore familjemedlemmar. Den erfarenheten hade vi inte fått om vi hamnat på en större turistort!

 När jag bläddrar genom min kalender (ja, jag gillar att ha en fysisk kalender även om jag försöker digitalisera mitt liv så sakteliga!) ser jag att det har varit många härliga after works med goda vänner nytillkomna och hjärtevänner, många långa energigivande Gästiskvällar med världens bästa gäng - tjejerna man gråter och skrattar med i alla väder (all kärlek till er!!). Middagar med La Familia och goda vänner. Restaurangbesök med en massa roliga och trevliga människor. jag har sagt det förut men det tål att upprepas: god mat, gott dricka och härligt sällskap är en oslagbar kombination!

Jag bytte arbetsplats den 1 april. Jo, det känns som lite av ett aprilskämt faktiskt om man känner till bakgrunden. De nya arbetsuppgifterna är betydligt tristare och jag saknar en hel hop med gamla arbetskamrater, men förflyttningen har varit bra för mitt inre. All ilska och frustration som jag burit på gällande min före detta chefs bristande kompetens och dåliga ledarskap är numera som bortblåst. Jag har en toppenchef som litar på sina medarbetare och ger oss utrymme att utvecklas och växa, ett ljust och nyrenoverat kontor (måste dessvärre dela, men man kan inte få allt) och jag har fått många nya riktigt goda arbetskamrater och, förhoppningsvis, vänner.

Personligen har jag fortsatt att gymma och mår fantastiskt fysiskt och har dessutom lyckats vända mina sömnproblem så att jag åtminstone sover fem timmar per natt och ibland till och med lyckas somna om i fall jag vaknar okristligt tidigt. Bara det är en välsignelse! Baksidan av all träning är att det tar mycket tid - i runda slängar tio-tolv timmar i veckan - vilket gör att jag har svårt att hinna med att läsa alla böcker jag vill! Men allt i livet handlar om prioritering och jag prioriterar min hälsa. Utan den finns det ju överhuvudtaget ingen ork att leva!
Jag har haft en del svackor mentalt under året, men tack vare mina erfarenheter från den berömda väggen så har jag lyckats undvika att ramla ner på botten av det svarta hålet. En av mina allra käraste vänner brukar tala om för mig att jag ska vara tacksam och positiv för varje dag som jag får leva. Det försöker jag! Men det är tyvärr inte alla dagar det fungerar...

Från 2013 ska jag ta med mig mitt behov av att motionera och då framförallt konditionsträningen - att ge allt så att man svettas så det dryper om en är en underbar känsla!
Jag har återfått lusten och glädjen i att skriva, detta tack vare bloggen och alla positiva tillrop från er läsare! Mitt sedan länge planerade skrivprojekt är påbörjat. I liten skala, men varje steg är ett steg framåt och jag kan längta till orden och formuleringarna.
Förhoppningsvis ska jag komma loss med alla planer för mitt hem aka min borg. För tillfället är det allt för mycket som är halvfärdigt och det stressar.
Jag hoppas på många härliga stunder med mina fantastiska vänner och, ja jag vet! men hoppet är det sista som överger en, att Stolpskottet ska ta sitt förnuft till fånga och bli den Anfallare som han helst vill se sig som. Tough luck, baby!!
Mitt CV ska uppdateras och jag ska söka nytt jobb. Det känns som det är NU eller aldrig.

2014 ska banne mig bli (ursäkta om det låter egoistiskt) MITT ÅR! Jag börjar bli trött på att ständigt spela andra fiol...

Filmer 2013

Sune i Grekland - all inclusive
Anna Karenina
Blue Jasmine
Hobbit - Smaugs ödemark

Kulturevenemang 2013

Les Miserables
Sommarnattens leende
Trollflöjten
Robbie Williams
Miss Saigon
Kal P Dal

ETT RIKTIGT GOTT NYTT ÅR ÖNSKAR JAG ER ALLA!

Tänk vad som göms i lådorna

Roar mig med mitt skrivprojekt. Sammanställer tidigare texter och synopser till något som så småningom, förhoppningsvis, ska mynna ut i något bra. När jag rensade bland mina gamla "skriverier" hittade jag dels texten i det förra blogginlägget och dels en mycket kort deckarnovell.

"TELEFONSAMTALET

Ylva hade gett sig av till arbetet på sjukhuset för ungefär en kvart sedan. Herregud vad hon var trist förutsägbar! Inte ens gårdagens gräl hade ruckat hennes perfektionism. Hennes ord ringde fortfarande som ett eko i hans huvud.

- Vill du ha skilsmässa så mister du allt! Det är jag som äger huset, bilarna och majoriteten i ditt företag!

Han gäspade och tittade på köksklockan. Ännu var det gott om tid. Tillräckligt i alla fall för att sätta på en ny kanna kaffe. morgontidningen låg, som alltid, prydligt ihopvikt på vänster sida om hans frukostkopp. det var det enda som visade på att det varit någon aktivitet i huset på morgonen.

Kaffet bluddrade hemtrevligt i bryggaren och han kände sig nästan skamligt upprymd. Nu var det bara ett par minuter kvar. Spänt följde han minutvisarens sakta vandring runt urtavlan. När den visade på kvart i åtta lyfte han telefonluren och slog ett mobiltelefonnummer. Han såg hur hon fumlade med handskfacket i jakten på telefonen och log skevt.

- "----"...

Samtalet bröts omedelbart. Nu var det bara att vänta. Han var så glad att han lyckats övertyga henne om att investera i en mobiltelefon. En glädje som blev ännu större när han läste en tidningsartikel om att mobiltelefoner kunde utlösa krockkudden i vissa bilmodeller."

Tror inte deckargenren är något jag ska ägna mig åt...

Vår bäste vän?

Tillhör ni den delen av mänskligheten som kan motstå "Den"? Grattis i så fall och sluta bums läsa!

"Den" är inte något väsen i neospiritualistisk mening, utan snarare ett fenomen som tycks drabba oss med cykliska, i hög grad förutsägbara, intervaller. Ryktesvägen har jag hört att det finns en del karaktärsfasta varelser som kan stå emot dess dragningskraft, men de flesta av oss dras med av bara farten. Denna abstrakta varelse med androgyna drag angriper utan hänsyn till genusperspektivet, men det är nog oftast vi kvinnor som får klä skott för de värsta avarterna.

KÖPDJÄVULEN!! Denna filur som dyker upp likt forna tiders postorderkataloger i våra brevlådor. Min teori är att den förökar sig genom delning, likt daggmasken, och placerar sig i olika delar av vårt medvetande med ett och samma budskap: KONSUMERA! En smådjävul väljer sin hemvist i magen och pockar framförallt på uppmärksamhet på fredagar och till storhelger. Vad är annars anledningen till att vi går man ur huse  och köper hem mat som det vore sista chansen? Det är ju inte ens med glädje! Titta bara på folks ansiktsuttryck, om  i lyckas få syn på något sådant bakom varubergen i kundvagnarna... Irritationen över att behöva stå i långa, sakta framkrypande köer för att släpa hem en massa samvetstyngda och ångestframkallande kalorier - är det bantningsindustrin som på detta tämligen raffinerade sätt utövar lobbyverksamhet?!?

Ett annat tillfälle när köpdjävulen visar framfötterna är vid årets stora reor. Garanterade köer med trängsel, irritation och aggression som följd. Det blir slagsmål om den orangea tröjan med rosa prickar, som ingen skulle drömma om att ta på sig före reautbrottet. Men herregud! Den kostar ju bara 99 kr... Det gäller att gripa fyndet i flykten! Vadå att den aldrig kommer att användas; dels på grund av sin anskrämlighet och dels på grund av att den är totalt inkompatibel med något annat i garderoben...

Värst är det nog i december. även om det är tämligen allmänt känt och helt normalt att julafton inträffar den 24 december blir förvånansvärt många tagna på sängen när det är dags att tända första adventsljuset. Handen på hjärtat - är vi masochister allihop? Först kastar vi oss handlöst ut i en ocean av trängsel och irritationsmoment för att köpa julklappar. När julklappssäcken sedan ligger som en sorglig påminnelse över den julafton som flytt, är det dags att vässa armbågarna igen. Juldagen är i de flesta fall fortfarande ganska köpbefriad, vilket kan vara bra eftersom det skapar möjlighet för meditation och förberedelser inför annandagen. MELLANDAGSREAN! Nu jäklar ska de sista slantarna rulla och krediterna utnyttjas till bristningsgränsen. Alla löften om att aldrig mer stå i kö och trängas i butiker är som bortblåsta. Med glasartad blick och pupiller som rullande dollartecken är vi på språng igen.

Det är väl så att man får konstatera att vi, av oss själva utsedda till Skapelsens kronor, är flockdjur med en masochistisk läggning, som tycker om att luras till att köpa en massa onödigheter. Själv har jag beslutat att erövra min plånbok och ta kontroll över mitt begär.
Så med ett känslosamt farväl till min egen personliga lilla Köpdjävul känns det skönt att vi är helt överens om de stängda dörrarna! Naturligtvis finns det alltid en dörr på glänt för skorea...Man ska akta sig för att bli rabiat!

 

Öppet brev till mina underbara vänner!

En av mina käraste vänner berättade, i samband med att en av hans äldsta vänner dog, att han funderat över på hur dåliga vi i allmänhet är på att berätta för våra nära och kära hur betydelsefulla de är för oss. Min vän satte sig ner och skrev brev till dem han hade närmast sitt hjärta och jag tycker det är en tilltalande tanke. 

Jag är urdålig på att berätta för mina barn, släktingar och vänner hur mycket jag älskar och värdesätter dem. Så det tänkte jag att jag skulle göra nu. Som ett blogginlägg. Ett öppet brev till alla jag tycker om och som lämnar intryck, avtryck och uttryck i mitt liv.

Kära vänner, ingen nämnd och ingen glömd! Utan er vore jag en mycket fattig och tråkig människa. Ni fyller mitt liv med glädje, tokskratt, ilska, gråt, vanmakt, tröst, värme, kärlek, omtanke, åtanke,
sorg... Kort sagt alla de känslor som gör mig till den jag är. Den jag är i förhållande till just er!

Det är så lätt att ta allt för givet. Men vänskap är ju som all annan kärlek, den måste underhållas och
värdesättas. Jag vet att jag inte varit den bästa vän under året för alla dem jag kallar vänner. I vissa
fall handlar det om att jag känner att det blivit för stark projiceringar eftersom vi båda har liknande
erfarenheter och därför har jag tagit avstånd, men hoppas att vi ska kunna hitta tillbaka till varandra igen. I mitt hjärta finns det en saknad efter dig!

Men alla mina kära vänner, nyfunna och "gamla", nära och mer perifera: ni är ALLA betydelsefulla för mig! Utan er visdom, klokskap, energikickar och omsorger vore jag ingen. Så enkelt och så komplicerat är det! Jag skulle känna mig förtvivlat ensam och bedrövlig utan mitt nätverk av
underbara, härliga och livsbejakande vänner. Ni vet vem ni är!

Love you all!

Och där kom tårarna....

Julafton... Näst efter nyårsafton är det troligen årets mest upphaussade dag. Man slår knut på sig för att alla ska bli nöjda, mätta och glada. Förberedelserna är många och tidskrävande och så är det över på ett ögonblink. Våra julaftnar är alltid psykiskt påfrestande eftersom vi har med sönernas äldste kusin och han är en riktig energitjuv, som även om vi alla försöker "trycka ner" honom, lyckas få otroligt mycket utrymme. Förut har han sovit över hos farmor och farfar, men de orkar inte med honom så många timmar (han bor på ett gruppboende annars och där är han tydligen en riktig översittare och bossar runt "sin" personal så man skäms å hans vägnar), så i år körde vi en ny variant. Vi startade ut med att Tomten kom och delade ut julklappar till honom. Det roliga är att han inte ens reagerade på att det bara var han som fick något! Å andra sidan var det hans julklapp till sig själv som var den bästa och viktigaste... Efter Kalle Anka kördes han hem av sina kusiner och vi hade en andra julafton med gottebord och julklappsutdelning efter att farmor och farfar matat och rastat hundarna. Lugnt och skönt! Julen 2013 - då vi vände blad och skapade nya traditioner! Vi fortsätter i morgon med La Familia, men då blir det hardcorejul! All-in så att säga!

Vad som tyvärr inte har förändrats denna julen är känslan som jag just nu befinner mig i. Sittandes i soffan med Love actually på TV:n, vinande blåst runt husknuten, en massa godis, fina julklappar och allt borde vara frid och fröjd. Men det enda jag känner är total tomhet. En tärande känsla av ensamhet och melankoli. Likadant varje år, så jag borde ju vara förberedd. Egentligen vill jag bara gå och dra täcket över huvudet och gråta, men det är så jobbigt att sova på en blöt kudde så det är lika bra att sitta kvar där jag är och hoppas att filmen kan få mig på bättre humör. Löjligt att jag försöker lura mig själv. Alla dessa jular som har passerat har alltid mynnat ut i detta nattsvarta djup på julaftons kväll. Handlar 

Tipp, tapp, tipp, tapp...

 Romeleåsen hösten 2013

Det blir ingen vit jul i år. Inte i år heller rättare sagt. Statistiskt sett så är det oftare gröna jular än vita i denna delen av Sverige. Och ändå hoppas jag alltid på att det ska snöa så där vackert på lillejulafton, lugnt och stilla, stora vackra snöflingor som singlar ner från himlen. Alla som varit i Skåne när det
snöar vet att snön kommer horisontellt, i hård blåst och lägger sig i drivor - företrädesvis på vägarna.
Så det är kanske lugnast att det blir en grön jul trots allt!

Det känns som det ska bli jul i år också. Trots de senaste domedagsinläggen om Grinchen och
hysteriska utbrott om att absolut ingenting är färdigt. Granen står grön och vackert klädd i grått och rött denna jul, stearinljusen brinner, skinkan är ugnen (två timmar drygt tills det är dags att smaka på den), kakorna bakade, sillen inlagd, kylskåpet proppfullt och ris a la maltan i uterummet. Vad som inte är sig riktigt likt är att i år, 2013 års jul, kommer att vara betydligt mer sparsmakad i fråga om
julpynt. Nästan ingenting är framtaget och det känns väldigt befriande! En alternativ jul med andra ord. Eller ett tecken på att jag blivit äldre och gått in i en annan fas gällande julbestyr? Maten och
umgänget är viktigare än klappar och pynt. Usch, vad präktigt och trist det lät! Väljer, för att jag kan,
att se detta år som ett litet mellanspel. När barnbarnen dyker upp så blir det all-in jular igen!

Det är nog nyttigt att tillåta sig att göra lite avkall på alla krav som kommer inifrån. Förut skulle allt jag kunde göra själv vara hemmagjort: lax gravades, korv stoppades, leverpastej bakades, mängder av kakor och mjuka bakverk och allt bröd. I dag är ribban betydligt högre! Jag bakar litegrann, gör
köttbullar, lägger in sill och gör lite julgodis. Resten finns att köpa. Och det är helt okej. Jag har haft tid att prioritera mig själv denna december. Mycket gymmande, en hel del after work och vindrickning med goda vänner, lite bio och så Kal P Dal förstås. Nyttigt att bryta vanor. Och att
emellanåt byta umgänge. Inte för alltid, men ibland behöver själen vila från det invanda och
tryggheten bytas mot nya influenser. Jag har förmånen att ha många vänner och bekanta och vissa av dem träffar jag väldigt sällan. Av olika anledningar. Nu, under december, har jag träffat en del av dem och det är så härligt att man bara kan ta vid där man slutade. Även om det var en evighet sedan! Det
där att gå in och ut ur olika konstellationer av vänner gillar jag. Kärnan, de närmaste vännerna, finns ju alltid kvar. Om det är äkta vänskap i alla fall. Man måste, precis som i ett förhållande, få utrymme att vidga sina vyer.

Dan före dan före dopparedan...

Det vill sig icke detta år! Julkänslan är så oroväckande frånvarande så det är skrämmande. Så påtagligt skrämmande att en före detta kollega utbrast: "Oh! Du har turned in to Grinchen"! Ja, det är inte utan att jag kan känna mig lite grönaktig...

I går gjorde jag en kraftansträngning och kastade mig ut i regn och blåst för att handla hem mat och få julklapparna köpta. Mitt nyårslöfte, förutom det gamla vanliga om rökning och snusning, ska bli

att prokastrinera mindre! Kan hända att ni ser mig med julklappsinköp redan i februari nästa år! Och Jansson ska ligga i frysen senast till midsommar.

Plötsligt fick "En man i byrålådan" en helt annan innebörd! "Tänk att ha Jansson i frysen. I en liten form bland allt det andra...". Det sista var en liten utvikning från dagens inlägg! På spåret igen:

Det mesta av maten är i kylskåpet, köttbullarna (kan vara mina genom tiderna godaste köttbullar!) är klara, sillen i lag och nu kvarstår julgodis och lite kakbak, inslagning av julklappar, rimmande, skinkstekning och griljering samt inköp av de alkoholhaltiga dryckerna och lite smått och glömt.

Vad tusan! Något ska man göra lillejulafton... Räknar man timmarna är det faktiskt ganska många kvar och det går att minimera sovtiden, så det ska nog bli jul i år också!

I fredags nästlade jag mig in på mitt gamla jobbs sedvanliga avslutningsmingel med glögg och julklappsutdelning. Jag hade förvarnat högste chefen om att jag tänkte våldgästa dem - man vill ju inte bli utkastad och chikanerad :-). Det var så roligt att träffa de gamla arbetskamraterna! Så mycket kramar och saknad; både från min och deras sida... Vad som är roligt med sådana här överraskningar är att se hur folk reagerar. Det är övertydligt för mig vem som ligger bakom att jag förflyttades och det är ganska gött att få det bekräftat. En av småcheferna valde att inte hälsa överhuvudtaget (helt och hållet hans förlust!) och en av dem var mycket kylig och återhållsam. De övriga kramades och gav mig till och med en julklapp! Snyggt, även om jag vet att det är många som väljer att inte hämta sin julklapp i protest mot hur saker och ting sköts på stället. Efter drygt en timmes mingel, så vandrade jag upp till vaktmästeriet och deltog i deras julavslutning med jultallrik. Riktigt roligt! Jag skrattade så jag hade ont i mina, numera väldigt vältränade, magmuskler. Hoppas verkligen att jag blir inbjuden nästa år också!

Nä hörni! Nu har jag inte tid att sitta här längre. Ett och annat ska som sagt fixas så att Tomten tycker det blir trevligt att komma på besök i övermorgon. Tror jag drar i gång Michael Buble' igen - allt för stämningen!

Mannen med stort M!

Aragorn - my man! 

Du har för stora krav! Det är den vanligaste repliken jag får till svar när jag beklagar min nöd över min impopularitet bland män. Vadå STORA krav?!? Att hitta någon som Aragorn är väl inte att ha stora krav? Jag tycker det är i allra högsta grad relevanta krav: vacker som en grekisk gud, stark, sexig, lång, mörk, manlig och en man som vid behov slåss och står upp för sin kvinna. Det är i mitt tycke ganska självklara egenskaper. Så i min värld är det inte mina krav som är för stora, utan problemet är att det finns för få Aragorn i världen. Och för att det inte ska vara otydligt: han som finns är alltså tillhörande mig!!!

Jag har kommit på att jag är inkompatibel med dem som åtminstone visar ett litet ynka intresse för min lilla väna uppenbarelse (sluta med era hysteriska skrattattacker - här finns icke utrymme för sarkasm!). Det är intressant att notera att det är skrämmande få lediga, i betydelsen "icke i någon-relation", män som känns lockande. Beror detta på mig? HAHAHA! Se kravprofilen ovan! Jag är som klippt och skuren för Aragorn, passar som handen i handsken, ärtan i baljan, kniven i slidan (DET heter faktiskt så! Dirty Readers...) - ja, ni förstår!

Eller är det så - hemska tanke! - att jag har för stora krav?!? Ska jag på grund av att jag har krav, oavsett dess storlek, behöva göra avkall på kravspecifikationen och nöja mig med någon Mr. Good Enough? Nope! Det är så icke jag. Jag har ju haft den otroligt stora förmånen att ha varit gift med en man som faktiskt i ganska mycket var Aragorn. I och för sig... A gjorde sig inte så bra på hästryggen som Aragorn eftersom han var superallergisk mot hästar...men i övrigt perfekt uppfyllande av kravprofilen. Men det måste ju finnas fler?
Någon, jag minns inte vem, sa att det där med att man var änka kunde verka avskräckande för att män  behöver en riktig rival. Det är bara män med stark självkänsla som klarar av att leva upp till en abstrakt idealbild. Kanske det är så? Jag är ju inte någon man och förstår många gånger inte alls hur de tänker; det är till och med så illa att jag ibland undrar om de överhuvudtaget tänker, men det skulle jag ju aldrig våga uttrycka högt ;-). Anfallaren (eller rättare Stolpskottet), som jag skrivit om tidigare är faktiskt en av mycket få män, som faktiskt uppfyller nästan alla kraven. Bortsett från att han har mer än lite otur när han tänker... Senast vi talades vid nämnde han i en bisats att livet var fullt av nya och svåra utmaningar. Jorå, gubben lille! Denna kvinna är en utmaning som få klarar av att tygla...

Det börjar bli tajt om tid...

Nu närmar det sig med stormsteg! Julhelgen alltså... Det blir man varse inte minst på facebook där statusuppdateringarna om julbak, godistillverkning, julklappsinköp, granar och en jäkla massa mys avlöser varandra. Själv har jag fortfarande ingen julkänsla. Undrar om jag håller på att förvandlas till en liten läskig Grinchen!?!
Lite julkänsla var det förstås i går på jobbet när vi fick lyssna till Lunds Lucia i Knutsalen på Rådhuset (jorå! Fiiiint ska de va!)- en fördel med nya arbetsplatsen! Och när det började skymma över Helsingör på eftermiddagen och min goa vän T och jag satt ute på det vackert julbelysta torget och drack varsin Irish Coffee med julmusik på lagom nivå - då var det Christmasfeeling så hjärtat nästan svämmade över av nostalgi!
Denna näst sista lördag före jul hade jag tänkt köpa de sista julklapparna och sedan dra i gång mitt, VÄLDIGT försenade decembermys, men så blev det icke! En ynka julklapp kom med hem från city och med det klena, lätt deprimerande utfallet var det bara att dra till gymmet och svettas ut besvikelsen. Hårt pass (annars är det väl ingen mening med det!) och sedan hem för att gofika med de lördagsarbetande sönerna. Därefter nästa kraftansträngning: Citygross. I morgon har nämligen denna tröttsamt prokrastrinerande lilla bloggerska och kvinna bjudit hem en lite utvidgad La Familia på glöggkväll. Nemas problemas i och för sig, men ett par timmar före är det adventsfika hos svärisarna så det känns som om schemat för morgondagen blir ganska så tajt...
Granen är i alla fall hembaxad och står i en balja med vatten i uterummet i väntan på att få komma in i de finare salongerna. So far so good! När den väl är på plats och står där och lyser med glimmande kulor i rött och silver så vore det väl sjutton om julkänslan inte infinner sig!? Och lusten att baka, något försenat, lussekatterna, saffransbiscottin, knäckebrödet, mjuk pepparkaka och allt det andra som förväntas på julafton.
Paket ska slås in (och handlas...), sill läggas in, korven stoppas, köttbullarna trillas och fisken ska lutas, fönstren ska putsas, huset ska fejas, ögon ska tindra och ljusen ska glimma... Oh my! Tror jag går och värmer lite glögg... Det är ju en dag i morgon också!

Festernas fest 2013

10 december och som vanligt är jag på Nobelmiddagen. Förstår inte alls all uppståndelse före! Lätt som en plätt - man kommer hem, klär om till något bekvämt (man ska ju sitta några timmar), häller upp ett glas gott vin och draperar sig i soffan. Man slipper tänka på håruppsättning, ett problem i sig eftersom jag har kort frisyr, konversationsämnen och obekväma skor. För att inte tala om valsen! Nej, en Nobelmiddag framför TV:n passar mig utmärkt. Men det är klart...om jag skulle få en inbjudan så skulle jag med största glädje kasta mig ut och fixa en magnifik galaklänning och extensions i håret. Ingen ska komma och säga att jag inte är flexibel!!!

Under mina år i restaurangbranschen hade jag aldrig en tanke på att vilja arbeta på Nobelmiddagen. Fy sjutton! Varför utsätta sig för denna press? Att ta hand om gästerna, oavsett social status, var inte det som oroade mig. Däremot trappan! Så svår att skrida nerför utan att ha händerna fulla och några miljoner tittares ögon på sig. Dessutom har jag aldrig varit duktig att bära tunga fat lutade mot axeln... Nej, för att inte ställa till en bokstavlig skräll i trappan är det säkrast att jag även fortsättningsvis håller mig därifrån. Som serveringspersonal alltså! Jag är i allra högsta grad tillfänglig som pristagare (väldigt välskrivna protokoll finns att bedöma på nätet), eller bara inbjuden som gäst. Om så önskas kan jag ta med min egna Nobelservett - man är väl rustad! Inget hem är komplett utan en äkta Nobelservett som jag brukar säga. Nej! Det brukar jag inte säga, men jag har en riktig Nobelservett som jag fick i present för många år sedan när jag hade vänner som fortfarande trodde på mig som författare och som presumtiv pristagare till Nobels litteraturpris. Det kan hända att jag är den enda som fortfarande inte har gett upp hoppet om att Peter Englund (och tidigare Horace) ska nämna mitt namn när de öppnar dörren på slaget 13. Än så länge har deras utnämningar varit ganska förutsägbara, men skam den som ger sig! Kan en sådan okänd "typ" som Elfride Jelinek (hade aldrig hört talas om människan före priset och hur ofta talas det om henne nu?!?) så borde jag kunna få det. Jag har ju faktiskt över 200 vänner på facebook, så fler känner till mig än den där Elfride. Tror jag ska slå ett slag för mig nästa år :-)

Släkten är värre än värst

Det har verkligen varit en omväxlande helg... Efter en, för en gång skull, väldigt intensiv vecka på jobbet (och nästa vecka verkar till min stora glädje bli lika intensiv) så var fredagen extra välkommen. Äntligen en fredag med bara I, Me och Myself, TV:n och ett glas vin! Killarna skulle iväg på överraskningsfirande, så efter mitt gympass anrättade jag en kulinarisk middag bestående av ett stekt ägg, en bit brieost, pepparkakor och en påse chips tillsammans med ett stort glas rött. Japp! Fick in hela kostcirkeln! Planerade halvsovande i soffan lördagens alla göranden och måsten. Snubblade upp för trappan och i säng strax efter 22. Jo, men visst är man ett riktigt partylejon!?!

Vaknade helt på egen hand strax efter klockan 7 och efter en stunds snoozande (bara för att jag kunde) steg jag upp för att komma iväg på alla mina ärenden i hyfsad tid. Rullar upp och ser till min stora förvåning att Sven har ersatts av...SNÖSTORM! Det gick knappt att se ut genom fönstren på grund av all snö som yrde kring. Kan så vara att en del av den begränsade sikten hade med Svens framfart att göra också. Nåja! Lite snö skulle icke begränsa min vilda framfart i julklappsracet! Tänkte jag. Och fortsatte tänka medan jag svärande försökte få bort snön som låg på bilen. Ett riktigt Sisofysarbete med tanke på de mängder som fortsatte vräka ner medan jag slet i mitt anletes svett. En hel evighet senare så kör jag då iväg, men redan efter ett par kilometer gav jag upp. Det fanns ingen tillstymmelse till snöröjning någonstans, snön vräkte ner, sikten var obefintlig och det rörde sig så många idioter ute på vägarna. Mina vidlyftiga planer om att ha all julshopping klar i lördags grusades och det blev bara lite oplanerat mathandlande. När jag kommit hem och tog en titt på telefonen såg jag att jag hade meddelande på mobilsvar. Mamma hade åkt in akut med ambulans för misstänkt hjärtinfarkt! Snabb kontakt med Yster och samtal till sjukhuset för uppdatering. Läget var under kontroll, en kärlsprängning skulle göras på eftermiddagen och min syster och hennes man bestämde sig för att åka till sjukhuset. Själv bestämde jag mig för att fullfölja mina planer för lördagen: fika med väninna, middag och Kal P Dal med goa vänner på kvällen. Sjuksköterskan på avdelningen tyckte inte att jag skulle ställa in någonting eftersom läget var hyfsat stabilt. Trots oro och tankarna emellanåt vandrade iväg, så hade jag en mycket trevlig lördag! Tror att det var precis det jag behövde för att ladda batterierna! Kal P Dal var en fantastisk föreställning med massor av energi och glädje. Vi satt på tredje raden och hade ögonkontakt med de som var på scenen. Man glömde tidvis bort att vi var bortåt niohundra personer i salongen...

I går morse när jag vaknade låg snön kvar, men under förmiddagen så började det regna och nu är i princip all snön borta igen. Värdelöst!! Den enda egentliga anledningen till att jag helst vill ha barmark har att göra med den undermåliga snöröjninjen, vilket medför att man riskerar livet varje gång man lämnar bilens trygga värld. Min syster och jag var på sjukbesök ett par timmar runt lunch. Så deprimerande miljö det är på sjukhus! Tiden står på något sätt stilla och det är en parallell verklighet som man träder in i. Jag har väldigt dålig erfarenhet av att vara patient, vilket jag är väldigt tacksam över! Men tycker det är enormt utmattande att vara på sjukhusbesök, så av alla mina planer för söndagen blev det absolut ingenting. En helg där det inte blev något julförberedande överhuvudtaget... Hur tusan ska denna julen komma till stånd?!? På kvällen fick jag ett sms från min syster som berättar att mamma fått oväntat besök... Den, för vilken gång i ordningen minns jag inte, "förlorade dottern" dyker upp. Nu, när de trodde att det var dödsbädden de besökte, ska det visas upp en fin och förlåtande fasad! Man blir tårögd - av ren och skär ilska!

Det är otroligt vilka hyenor det finns i världen. Något dramatiskt händer och de dyker upp lika ovälkomna som vägglöss. Man blir illamående! Hur är man funtad om man, efter sju år (ni läste rätt, sju år) dyker upp på sjukhuset med två av sina tre vuxna barn och en ny man, för att besöka en människa som kommit in akut med hjärtinfarkt?! Är man så otroligt korkad att man inte kan begripa att detta skapar en ytterligare belastning på hjärt-och kärlsystemet hos den sjuka? Det är empatilöst, omdömeslöst och så oerhört ogenomtänkt att man blir rädd. Varför?! Jo, det kan jag tala om! Det handlar inte om omsorger om den sjuka, utan om ren och skär egoism. Har man inte brytt sig förr behöver man inte "bry" sig nu. Det är ändå ingen som går på detta spel inför gallerierna!

Prime time is gone with the wind

Äntligen har han dragit vidare! Den där Sven var en mycket otrevlig bekantskap, som höll mig vaken fram på småtimmarna. Tidvis skakade hela huset och jag låg och försökte förbereda mig på hur jag skulle agera när taket lyfte och jag låg där exponerad inför bar himmel. Bara det inte snöar vet jag att jag tänkte. Spelar roll när taket är borta!

Han har stormat runt en del i dag också med inställda tåg och översvämningar som följd. Själv startade jag min arbetsdag med ett gapskratt. Jag skulle ta mig mig rund första husknuten när jag parkerat bilen och det gick...absolut inte! Så fort jag försökte ta mig runt hörnet trycktes jag tillbaka av vinden och tredje gången kändes det ganska komiskt. Jag såg att det kom en man gående en bit bort på trottoaren och tänkte att om jag inte lyckats ta mig runt på egen hand, så får han ge mig en skjuts i rätt riktning. Med kraft och ren viljestyrka lyckades jag så småningom alldeles själv och funderar på om man kan be de personliga tränarna på gymmet om tips på vilka muskler man bör fokusera på för att reda ut kniviga situationer med sådana typer som Sven. Ingen av dem var på gymmet idag, så jag hoppas att jag minns detta nästa vecka trots att jag känner mig helt blåst....

Huset är utkylt trots att vi brassar på med värmen. Känns bra att jag inte blev för fäst vid honom, Sven alltså,  med tanke på att han skapat en del problem. Bilen är till exempel så smutsig så att man har problem att se den klibbiga backspegeln genom de superkladdiga sidorutorna. Och fönsterna! Jag är så himla glad att jag prokastrinerar för jag behöver bara putsa om två köksfönster eftersom de övriga fönstrena inte har prioriterats. En solig dag och jag lär bli deprimerad av hur lite man kan se av världen utanför. Något ska man ju ägna helgen åt... Förutom julklappsinköp, städning, fika, middag och Kal P Dal, träning och, om kraften finns, bortamatch i innebandy på söndag. Kan vi få lite fler söndagar på helgerna kanske!?!

På tal om män så sitter jag och halvsover till Tack för musiken med Niklas Strömstedt som till kvällens premiär bjudit in Björn Skifs. Så begåvad musiker, genomtrevlig man och dessutom ser han ju fortfarande bra ut för sin ålder. Bara det! Verkar mycket trevligare än förra dygnets manliga sällskap... Hur trist som helst när man nu äntligen kommer en man så nära så att man tillbringar i princip hela natten tillsammans! För alla som nu hyser tvivel så kan jag berätta att det är ironi! Om jag någonsin kommer att spendera en natt med en man lär ni inte läsa om det här! Eller kanske ändå? Bara för att dela med sig av den stora sensationen - woaho! det har hänt, typ... Men nä! Varken det ena eller det andra lär hända. De bästa exemplaren är upptagna; själv får jag väl vänja mig vid tanken att leva på minnen av forntida glans. Fast vänta nu! Jag har inte haft någon sådan glans. Min bästa tid är nu - tjugo år för sent...Och det kommer jag på halvsovandes i soffan en fredagskväll.... OH MY!

Hans namn är Sven...

Ursäkta, Sven! Hur har du tänkt att man ska kunna sova när du väsnas och dundrar på detta viset?? Jag var ganska positivt inställd till dig tidigare, men känner mer och mer att den där positivismen övergår i något mer - låt oss säga mindre trivsamt...
Än så länge har vi fått behålla elekticiteten även om det blinkat till i lamporna då och då. Det är inte jättecharmigt med strömavbrott OCH den där otrevliga Sven! Det höjdes en del röster på jobbet om hur onödigt det var att gå ut med varningar för ett litet oväder och för att tågen ställdes in, men jag kan förstå att man varnade med tanke på hur det knakar i taket och slår mot fönstren. Det trista är att det är exakt samma gnällsnde personer som hade tyckt att det är för jäkligt att man inte går ut med varningar i förväg när det väl drar in oväder. Korkade människor!

När jag var på väg hem så kändes det som bilen skulle flyga iväg så fort man höjde hastigheten över 70. Obehagligt! Särskilt med tanke på att en kollega berättade att en av hennes grannar hade sett en skåpbil komma "flygande" över en åker under stormen Simone. En liten västanfläkt jämfört med Sven om jag får säga vad jag tycker... Egentligen gillar jag när det är rejäla oväder. Oron är alltid att taket ska flyga av (och då är det extra trist att ha sovrum på ovanvåningen...) eller att den flera meter höga björken utanför mitt sovrum ska tappa fotfästet och lägga sig över huset! Hoppas att den klarar även denna storm...

Om Sven inte tänker lugna ner sig förrän framåt småtimmarna kan det bli väldigt jobbigt. Jag har varit vaken sedan 4 i morse och mår nästan illa av trötthet, men kan inte sova när det stormar så friskt. Får väl försöka räkna får...eller flyger de kanske iväg??

Det har ju varit en del stormar genom åren som man minns: Gudrun, Per, Simone, Sven... Och en massa andra som inte presenterat sig. Ett år var vi vid nordöstra Skånekusten när det stormade riktigt rejält och det var en häftig upplevelse. Kittlande skräckblandad förtjusning med stormen som rev och slet i oss och havsvattnet som piskade ansiktet. Sandstormar är också fascinerande! Det är som att vara i kraftig dimma och sanden fyller varenda por och kroppsöppning. Oskyddade delar av kroppen blir blästrade och det är ingen behaglig form av peeling - dock gratis! Snöstormar har man ju också genomlidit; då i slutet av 1970-talet när Katastrof-Karre var kung på lokalradion och bandvagnar var den enda möjligheten att ta sig fram i Skåne. Vad som är bra med Skåne är att varje liten snöby är en presumtiv väderkatastrof, vilket hänger ihop med att det alltid blåser, eller luftar som är det vedertagna skånska uttrycket för blåst hårdare än vind, och det öppna skånska landskapet är så praktiskt utformat att snön per automatik lägger sig i drivor på vägarna och lämnar fälten i princip snöfria. Upplänningar skrattar åt detta, men de vet inte vad de pratar om!

Nu ska jag göra ett kraftfullt försök att med hjälp av snarkningar överrösta Sven. Det låter som han har tagit hjälp av kung Bore med tanke på hur metalliskt det låter mot fönsterblecket. Fusk! Två mot en gillas inte...

Vart tog decembermyset vägen???

Äta, jobba, träna, tvätta, sova... Dessa fem ord sammanfattar mitt liv ganska väl. December månad och tjugo dagar (knappt!) till julafton och det pirrar inte det minsta lilla av förväntan. Adventsljusen tändes i söndags, lite glögg har avnjutits och ett par julklappar är inköpta, men den där härliga decemberglädjen finns inte inom räckhåll. Hjälp! Tänk om jag blir en Grinchen!!!
Inser att det börjar bli dags att dra igång PLANERINGEN inför julaftons och juldagens traditionella familjesammankomster. Det krävs en del förberedelser om man ska få till det som man säger...

Nästa vecka är det ju till exempel Lucia och tills dess krävs det att Någon bakar dubbel sats av saffransbullar för att täcka upp allas behov. En Luciamorgon utan lussebullar är som en räkmacka utan räkor, en ostburgare utan ost, en Tyrolare utan hatt - ja ni fattar! Och tredje advent har jag bjudit in La Familia på glöggmingel..  Hur tänkte jag där?!? Fast jag vet att jag kommer att tycka det är jätteroligt att fixa glöggbordet och att det blir en trevlig kväll eftersom det är trevliga människor som kommer :-). Problemet är just nu - inte bokstavligt för jag ligger i sängen och skriver just nu och har inte för avsikt att lämna denna ljuvliga plats för än i morgon bitti - innan jag har tagit tag i själva organiserandet. När det steget har tagits så går resten på räls. Det vet jag rent empiriskt eftersom jag anordnat många glöggfester och julaftnar genom åren. Men ett par extra timmar så där mellan 15 och 23 hade ju inte suttit fel just nu; denna månaden. Kan man inte låna några dagar från januari och februari eftersom dessa månader är ganska onödiga och långa?  Borde vara full genomförbart. Jag tror enbart det handlar om vilja!  I  0

Dagens snackis och helgens

Jag är begåvad med många vänner som arbetar politiskt - kommunalt, regionalt och på regeringsnivå. Deras politiska tillhörigheter rör sig från vänster till höger och normalt har jag inga som helst problem att diskutera politik och samhällsfrågor med dem. Tyvärr ser jag dock en trend (?) som jag tycker är trist och onödig. Nämligen att man använder sig av en polemik som jag inte anser hör hemma i en politisk diskussion.

 Dagens stora samtalsämne är Sveriges dåliga placering i den så kallade PISA- utredningen (Läs mer här: www.ekonomifakta.se/sv/Fakta/Utbildning-och-forskning/Provresultat/Resultat-PISA/).

Jag håller helt med om att det är alarmerande att svenska elever uppvisar sämre och sämre resultat och att kunskapsnivån i Sverige sjunker och att de krävs knappt godkänt i basämnena för att komma in på lärarutbildningen. Läraryrket borde vara ett av de viktigaste yrken som finns. Med höga krav på intagning och prestationer när man väl kommit in på utbildningen. Naturligtvis ska kompetensen och den pedagogiska förmågan premieras i lönekuvertet! Om detta borde det finnas en självklar nationell samling över partigränserna. I stället väljer det pompösa S att lägga hela skulden rörande den utarmade skolan på alliansen. Låt mig klargöra en viktig sak: det, enligt min åsikt, största misstaget som gjorts gällande svensk skolpolitik är kommunaliseringen av skolan! Och denna vansinniga reform är det faktiskt dåvarande skolministern Göran HSB Persson som är "stolt" upphovsman till. Kommunaliseringen av skolan har bidragit till segregation, uppkomst av en uppsjö av privata alternativ (som jag i och för sig tycker är positivt, MEN! de kommunala skolorna måste ha en chans att konkurrera!) och en förödande marknadsekonomisk fokusering som tyvärr tar överhanden i stället för vad som borde vara skolans, privat eller kommunalt styrd, huvudsakliga uppgift; nämligen förmedlande av kunskap. Skolan ska inte som sin huvudsakliga uppgift ägna sig åt uppfostran, socialt arbete eller kurativa sysselsättningar. Om man som politiker verkligen är intresserad av att åter ta Sverige till topplaceringarna så borde man kunna lägga den raljerande polemiken åt sidan och försöka få till stånd en bred parlamentarisk grund att bygga den framtida skolan på. Med staten som överhuvud, men detta kommer inte att ske så länge det största oppositionspartiet inte kan se utanför "borgarspöket".

Det pinsamma debaclet i Staffanstorp fortsätter. Det senaste är att kommunchefen "inte hade en aning om attestreglerna" och därför har attesterat fakturor som saknat underlag i form av kvitton, deltagarförteckning och syfte. Ursäkta mig! Om man sitter så högt upp i den kommunala hierarkin finns det ingenting som heter "jag hade ingen aning om attestreglerna"!!! PINSAMT! Både för henne och för dem som en gång utnämnde henne utan att kontrollera kompetens och kunskapsnivå. Detta är säkert inget unikt för Staffanstorps kommun, men nu har media satt tänderna i det som pågår i politikens högborg och det är en viktig och demokratiskt riktig granskning. Vi har rätt att veta att våra politiker och kommunala tjänstemän är väl införstådda med gällande lagar och styrdokument. Ju högre upp i hierarkin desto större krav! Det är inte bara att lyfta en hög lön. Som skattebetalare har man faktiskt en rättighet att få veta att skatten används till kompetenta chefer med rätt utbildning och kunskapsnivå för det arbete de är anställda att utföra. Kännedom om skattelagstiftningen gällande representation borde vara lägsta nivå... Och att känna till gällande attestregler ligger på samma nivå... Finns det ingen som helst kvalitetssäkring  och kontroll av cheferna?