måndag 18 januari 2021

Blue Monday i 50 gråskalor

Blue Monday. Det är idag - tredje måndagen i januari. Årets deppigaste dag. Får ändå säga att det är ganska skönt att den kommer så pass tidigt på året så att man inte behöver vänta så länge med allt vad det innebär av förväntningar och förhoppningar.  Jag sitter och tittar ut över de gråmurriga nejderna (inte alls så vidsträckt som det kanske låter) och känner faktiskt riktigt hur deppigheten väller in över mig. Det började faktiskt redan igår. Jag vet! Det kan lätt tolkas  som skryt; att jag är före min tid; alltid i framkant; trendsättare... Och det stämmer ju! Själv tolkar jag det som att jag firade lilleblå måndag igår. Alls inte på något särskilt sätt. Det handlade endast allmän deppighet - över omständigheterna och omständligheterna (mot min vilja) på grund av C19. Jag tycker att mina önskemål om att "nu är det 2021 och dylika farsoter som är två år gamla borde läggas där de hör hemma: i det sorgliga arkivet" var väldigt lättförståeliga och tydliga. Uppenbart icke! Förutom deppigheten känner jag mig ganska kränkt också. Lika bra att passa på att trycka in så mycket offerkofta man kan en dag där det är helt legitimt att vältra sig i självömkan i samklang med gnisslande fioler och gnällande harpor. Lite härligt är det ju faktiskt också med den där kliande offerkoftan som stinker av tidigare tillfällen av självdestruktivt navelskådande. Ack, ljuva dag! 

Hur firar man denna deppiga dag? Jag har försökt hitta mattraditioner som kan användas denna dag precis som vi har mattvång andra helger. Eftersom alla svenska helgtraditioner i princip har samma matupplägg - sill, köttbullar, prinskorvar, Aladdin chokladkartong och öl/nubbe, så borde kanske denna dags, som av någon outgrundlig anledning inte räknas som helgdag, mat vara tämligen olik. Jag ser framför mig en dessertbuffé med massor av godsaker och till detta lämplig dryck. Champagne, eller simplare bubbel med tanke på att kontot är tömt efter jul och nyår och det är långt till lön/bidrag, kan ju vara lämpligt. Dessutom, min personliga åsikt, blir livet så mycket roligare om man fyller upp med bubbel. (Oh nu vaknade alla nykterister och den skrålande pöbeln som inte förstår att det finns människor som uppskattar alkohol som ett komplement till en god middag.) Problemet är att jag måste ju gå ut för att kunna uppfylla dessa små önskemål...och vädret lockar inte till dylika utsvävningar. Förutom det jämngråa töcken som beslöjar min värld, som i sig räcker för en månads depression, så är det nog fortfarande halt med tanke på hur försiktigt folk trippar fram på trottoarerna utanför mitt fönster. Förvisso är det bra med mitt motstånd att gå ut för att ordna en enkel enmansdessetbuffè. Kalori in kräver, som vid all rensning!, kalori ut. Om man inte motionerar får man heller inte äta onyttigt. Det är sedan gammalt! Och sedan gammalt supertrist... Sanning med viss modifikation! Förr kunde jag äta vad jag ville i vilka mängder som helst utan att det syntes och utan motion. Nu, tja, nu är en helt annan verklighet som jag faktiskt skulle kunna passa på att deppa över idag. Det är ju trots allt årets deppigaste dag...

Lite protesterar jag mot att det heter Blue Monday. Blått är ju väldigt tjusigt som färg och i min del av världen är ingenting blått idag - mer än mina jeans och ögon. Grey Monday hade varit mer passande och mer schwungigt ur deppighetsaspekt. Tycker jag! (som även vet varför det kallas Blue Monday...så alla små lessewissers kan koppla av).





onsdag 13 januari 2021

In memorandum

10 januari 2008 avled min pappa i en massiv hjärtinfarkt. En chock för oss efterlevande, men för pappas del gick det, enligt läkarna, så fort att han troligen inte hann reagera - död innan han slog i marken. Han blev 67 år.

10 januari 2021 somnade min svärmor in. Hon vägrade stiga upp och valde bort mat och dryck. Hon blev 88 år. Vi som kände henne är inte förvånade att hon aktivt valde att avsluta när hon hade fått nog. Hon var den sista kvar i sin ursprungsfamilj: båda sönerna dog 2009 och hennes man för två år sedan. För mig betyder det att ytterligare en länk till mitt unga jag försvinner...

Jag var 16 år när jag träffade min numera avlidne man A. Kärlek vid första ögonkastet var det definitivt inte! Vi träffades via en gemensam vän som tyckte vi passade ihop som hand i handske. Hur hon kunde tycka det var för mig en gåta - A var en typisk ungmoderat med åsikter, i mitt tycke alltför långt ut på högerkanten, och jag, jag var mitt uppe i min kommunistiska period med engagemang mot kärnkraften och i Palestinafrågan. Han var envis och till slut gick jag med på att vi blev ihop. Larvigt uttryck, men det hette ju så på den tiden i alla fall. Helt fel hade hon ju inte vår gemensamma kompis för det blev ju ett långt förhållande efter våra tämligen hetsiga första möten. Jag vägrade träffa hans föräldrar! De var utrustade med diplomatpass, vana vid ett liv i sus och dus och dessutom, ovanpå allt annat, stockholmare! Lock och pock kom de ingenvart med nr det gällde den principfasta lilla hobbykommunisten från ett typiskt arbetarhem med socialdemokratiska värderingar. Pappa slutade rösta när Mona Sahlin ertappades med Toblerone i högsta hugg. För honom fanns det inget alternativ till socialdemokratiska partiet och därför valde han, trots mina ihärdiga protester, att stanna hemma på valdagen. Får erkänna att dessa stockholmare lyckats överlista mig till slut! A övertygade mig om att vi skulle in till city efter skolans slut (herregud! vi gick på gymnasiet....då förstår ni hur länge sedan det var!). Jag misstänkte ingenting så jag följde till och med in på NK även om det var lite mycket kapitalism och översitteri för att passa lilla fröken rödstrumpa. Plötsligt när vi gick runt där så såg jag att A gick fram till en kvinna och pussade henne på kinden, tog henne under armen och förde henne mot mig. HU! Vid denna tidpunkt var jag alls icke det sociala fullblodsproffs som jag är numera. Min pojkvän presenterade kvinnan som "G - min mamma!" Jag höll på att svimma. Inte blev det bättre när jag plötsligt skyfflades in i en Volvo och var på väg hem till dem för att äta ostfondue. En helt ny maträtt för mig. Ett helt nytt sätt att äta. I kålpuddingens land, som jag hörde hem i, serverades aldrig fondue i någon form. 

Min resa med denna familj har varit omstörtande, roligt, spännande, kulturkrockande och konfliktfyllt. Min svärmor och jag drog inte alltid jämnt. Vi var båda envisa och vana att få vår vilja genom så det var inte enbart en dans på rosor. Kan ju säga att jag blev rosenrasande när hon kallade mig för kantig och opolerad! Fast min ilska grundade sig nog mest i att jag såg ett visst mått av sanning i påståendet. Och nu syns det ju tydligt vilken välslipad diamant jag har blivit! Jag kommer att sakna den hon var och ska försöka bära med mig de minnen, innan hon blev alltför självupptagen och uppgiven, av henne från förr. En sanslöst rolig och generös kvinna som överraskade oss alla mer än en gång. När hon till exempel lärde sig farsi på egen hand när de flyttade till Iran och hon insåg att hon skulle bli grundlurad varje gång hon var ute och handlade om hon inte kunde pruta i basaren. Eller när hon intalad en chef att hon var flytande i tyska för att få jobbet och sedan satt och pluggade tyska varje ledig stund. Hon lyckades även övertyga en chef (inte samma) att hon var en hejare på att bokföra på datorn. Något hon aldrig hade gjort, men hon släpade hem kolossen till bärbar dator varje kväll och satt långt in på nätterna för att lära sig. Min svärmor var verkligen eljest - ett ord som hon älskade att använda. Jag kommer säkert att skriva anekdoter ur hennes liv för att de ska få leva vidare. 

Det är svårt att förstå att det numera bara finns jag kvar som kan minnas de 43 år (!!!) som jag var en självklar del av en nu icke existerande ursprungsfamilj. Märkligt även om det självklart är livets gång.
Och ett år utan begravning...det året väntar jag fortfarande på...

lördag 9 januari 2021

Nio omtumlande dagar i nådens år 2021

Efter att ha lyckats överleva tristess och andra underligheter under det märkliga året 2020 så tänkte jag att 2021 måste väl bli bättre. Kanske inte så att man skulle glida genom året på bananskal eller på en räkmacka, men ett år som borde vara mer i normalitet med normala år. Lite så där svenskt lagom. Med tanke på att jag hade en föraning om att 2020 skulle vara ett fantastiskt år så är det ju inte så att jag direkt vågar sätta upp alltför höga förväntningar på detta nykläckta år. Och tur var väl det! Det har bara gått nio dagar (NIO dagar och det känns som det snart är dags för ett nytt nyårsfirande) och med tanke på vad som redan har hunnit hända så undrar man hur det ska sluta!
Mutationer av vårt berömda covid19 finns numera av både engelsk och sydafrikansk sort; betydligt smittsammare, men det betyder inte per automatik att det är mer dödligt. Alla virus muterar - det ingår i deras livsprocess. En tröst är också att virus behöver oss människor för att överleva och något säger mig att de inte är kamikazepiloter...
Vaccinering är i gång över hela världen och nu käbblas det och räknas om vem som har hunnit vaccinera flest. Kan eventuellt bli en roligare kamp än den om flest antal avlidna per dag. Inte för att jag är så naiv att jag tror att Sverige skulle lyckas bäst, men det är alltid roligt med nya tävlingsgrenar (detta är ett exempel på min galghumoristiska ironi för er som inte förstår). Det svenska välfärdssystemet kollapsade långt före covid19. Vad vi ser nu är konsekvenserna av nedrustningen av sjukvården och att politiker har valt att minska antal sjukvårdsplatser och låta personal sköta administrativt arbete som överhuvudtaget inte är patientnära eller kräver medicinsk kunskap. Som jag brukar säga: läkare är våra bäst betalda sekreterare med högst studieskulder. Jag tror inte det finns ett bättre exempel än sjukvården för att påvisa tankefelen som görs av våra politiker. Det säger sig väl själv att man inte kan dra ner på sjukvården samtidigt som befolkningsantalet skenar! Man kan även hänvisa till kunskapsnivån som sjunker från lågt till lägre varje år - riskerna med detta syns i de illa genomtänkta besluten och att risk, - och konsekvens är totalt frånvarande hos beslutsfattare och många chefer.
Som om det inte räckte med att det är en pandemi så måste vaccinet säkerhetsbevakas dygnet runt för att inte bli stulet av dessa skrupelfria skojare som inte drar sig för någonting när det handlar om pengar. Finns det något annat ord än förakt som passar?
Ovanpå detta så uppviglar amerikanske presidenten sina anhängare att storma Capitol Hill. Sorrry, men jag köper inte konspirationsteorierna eller de i efterhand redigerade talen! Detta är illa nog, men när TV-bilderna visar hur poliserna som arbetar med säkerheten kring området hjälper till att öppna upp kravallstaket och bistår demonstranterna på olika sätt blir jag väldigt bekymrad. Det går att skrika om angrepp på demokratin och liknande, men jag kan inte förstå att det finns så många republikaner som  inte har sett att Trump är komplett galen. Hans retorik och "ledarförmåga" är i paritet med de tal som hördes i Tyskland och Österrike under 1930-talet. Tydligen är Trump en ganska reslig ursäkt för man annars hade jag grupperat honom med de andra kortvuxna komplexfyllda diktatorerna som funnits genom historien. Det är inte konstigt att han slåss mot väderkvarnar med tanke på att han lär bli tvungen att handskas med sina mindre lyckade företagssatsningar och dessutom betala ytterligare en f d hustru som lär lämna honom i samma ögonblick som han, i värsta fall, bärs ut genom dörrarna på Vita huset. 
Bättre än så här kan det knappast illustreras:



Dessbättre kan man ju inte grotta ner sig i omvärlden hela tiden - då skulle man ju bli helt tokig. Den senaste veckan har jag fallit in i hajpen om De sju systrarna av Lucinda Riley. För tillfället läser jag Pärlsystern: CeCes bok - den fjärde i serien. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga... Å ena sidan har Riley hittat ett koncept som gör att man blir nyfiken på hur det ska gå och det är ett spännande grepp hon har valt för att föra historien framåt. Å andra sidan är upplägget i de delar jag hittills har läst, väldigt lika och även om det inte är direkt förutsägbart så följer det samma linje: genom att historiskt följa sin bakgrund genom ledtrådar från adoptivfadern Pa Salt så finner alla kärleken och ett nytt lyckligt liv. Vissa delar är riktig pigpikaresk, nästan så jag skäms att jag läser. Fascinerande att detta har blivit så otroligt omskrivet och att alla kvinnor tycks älska denna serie! 

Dags att fortsätta läsa om CeCe. Tror det behövs ett glas bubbel för att förgylla lördagskvällen. Straffet man får i covid19 tid om man vaknar med snor i hela huvudet...


torsdag 31 december 2020

Låt 2020 sparkas ut!

Sista dagen detta i huvudsak ganska sunkiga år. En dag som jag normalt brukar känna ett visst vemod, men icke detta år! 2020 kan sammanfattas med INSTÄLLT. Året började med stora förhoppningar och en massa inbokat i kalender. Tosca och Orfeus i underjorden lyckades vi hinna med innan Malmö Opera, som så många andra kulturinstallationer tvingades stänga ner. Möjlighet fanns till digital föreställning, men jag saknar publiken, känslan och den spända förväntan innan ridån går upp och föreställningen börjar. EN film har jag sett på bio detta år: 1917 - en riktigt bra film, som överraskade mig på många sätt. Jag är inte ett stort fan av krigsskildringar, men denna är så mycket mer än en krigsskildring - en film som visar på stark vänskap, lojalitet och hur långt man är beredd att gå för att uppfylla ett löfte. I övrigt har det blivit film via alla kanaler som erbjuder film. Men återigen: känslan att se en riktigt bra film hemma blir aldrig lika fantastisk som att dela upplevelsen med andra i en biosalong. Alla konserter som var planerade blev självklart inställda...
Jag har läste en otroligt massa böcker, tyvärr har jag inga siffror på om det är fler eller färre än vid ett normalt år, men det borde vara fler med tanke på all ensamtid man haft. Eller ska jag skriva kvalitetstid med mig själv? Jag har förstått via sociala medier att det är så man ska uttrycka det. Själv tycker jag att all kvalitetstid jag har haft med mig själv under 2020 känns ganska...tom och innehållslös. Om det är något jag har lärt mig av detta år så är det att jag gillar ensamhet när jag själv får välja. Inget påtvingat tjafs - då slår jag bakut och blir som en trotsig treåring! Jag behöver den mänskliga interaktionen och sociala aktiviteter för att få energi, annars blir jag en soffpotatis som inte får någonting vettigt gjort. Mer än självömkan och navelskådning och det är banne mig ingen direkt utvecklande utmaning att ha som huvudsysselsättning under ett helt år.

Nog om inställt. Ett annat ord som för mig symboliserar 2020 är SKAM! Har det någonsin "skammats" så mycket som detta år? Folk har knappt vågat gå in i en butik av rädsla att hängas ut för offentligt räfst och rättarting. Det kanske inte var välövertänkt att statsministern och justitieministern visade sig på köpcenter efter deras utspel om att man ska undvika just det, men jag var inte där och kan därför inte uttala mig om det var någon trängsel. Det går att hålla avstånd även på köpcenter! Den hycklande massan foliehattar som är så prudentliga och rekorderliga i sin egen verklighetsuppfattning (jag anser den vara verkligt eljest!) som sitter och pekar finger åt alla andras beteende... Jag undrar: hur vet de hur det ser ut i kollektivtrafiken, butiker, köpcenter och på restauranger? De är ju bara hemma och sköter allting via datorn. Skitsnack och direkta lögner är de åtminstone snabba med... 
Till detta vill jag även koppla ANGIVERI för det är där vi har landat. Jag vill inte dra det så långt som att hävda att det är som i totalitära stater, men jag kan under alla mina år på denna jord inte påminna mig att jag någonsin kopplat ihop med Sverige med angiveri, men det gör jag nu. Och jag menar inte angiveri när det gäller brottslighet för där passar sig foliehattarna och hycklarna noga: det kan ju få konsekvenser för dem. Jag tycker det är pinsamt, oroväckande och väldigt obehagligt!



Det går ju inte att sammanfatta ett helt år som enbart negativt och det har det inte varit heller. Det har varit många ljusa stunder i den närmaste kretsen med familj och vänner. Störst av allt detta år är så klart min nya titel. FARMOR. En titel jag bär med både stolthet och ödmjukhet. Att få egna barn är stort, underbart och villkorslös kärlek. Att få barnbarn är allt detta och så mycket mer. Det är underbart att se drag av farfar och mina egna söner i farmors älskling. Han är verkligen årets höjdpunkt!

Vi fick ju även vara med på ett vackert bröllop när barnbarnets föräldrar knöt hymnens band och sedan skulle ju barnbarnet döpas: eget namn, morfars namn och farfars namn. Härligt att han bär med sig både farfar och morfar som han tyvärr aldrig får träffa. Det blev inte riktigt som planerat eftersom vissa långväga och äldre gäster tvingades tacka nej på grund av den kinesiska farsoten, men det blev väldigt bra ändå! 

Jag ger alltid samma nyårslöfte: att inte börja röka eller snusa detta året heller och det känns skönt att kunna säga att jag har stått emot änne ett år. Heja mig!
Däremot brukar jag sätta upp mål för mig själv. Mål som jag håller för mig själv eftersom det många gånger handlar om sådant som är väldigt privat eller personligt. Något jag började med när jag insåg att jag nog är mer tävlingsinriktad än jag vill medge. Ett av årets mål var att powerwalka/jogga minst 30 minuter varje dag och det har jag gjort. I snitt går jag drygt en mil om dagen, vilket jag är nöjd med. Nöjd är jag också med att jag springer minst 1 km varje dag som jag är ute och konditionstränar. Idag fick jag notis att jag har avverkat 277,8 km under december till fots. Kan avslöja att det är betydligt många fler km än vad min bil har rullat under denna månad! Dessutom har jag lyckats med mitt viktmål som jag satte upp i januari när jag insåg att de glupska små krypen i min garderob fått mina kläder lite för slimmade. Ingen bantning eftersom jag har alldeles för lätt att dras med i vikthets (även om det bara är jag själv som hetsar...) utan mindre alkohol (enkelt för det har varken varit semesterresor eller after works som har "tyngt" det kontot under året) och mer träning. 

Mål för 2021? Joråsåatt! Det har jag, men avslöjar inte dem här. Nu ska jag fokusera på att hålla mig fortsatt frisk tills det är dags för vaccinering så att jag förhoppningsvis kan få leva mitt extroverta liv i en social kontext med massor av kramar och närhet, kulturella evenemang av olika slag, stora fester och barhäng, resor till både strand och city. Drömma kan man ju åtminstone!

Låt oss hoppas att 2021 blir ljuvligt glittrande, att avståndet mellan oss människor minskar, att alkoholen kan nyttjas invärtes i stället för på händer, att angiveri, skuldbeläggning och fuskande (jag tänker på alla som har gjort stora pengar på att fuska till sig bidrag, gå i kosmetisk konkurs, permitterat för att man kan) kommer att få betala rejält. Jag hoppas att alla mina vänner, nära och kära, som har lidit under detta år får den räkmacka de förtjänar under 2021 - inte minst alla mina vänner som driver restauranger som har fått bära en enorm börda och mycket skam detta år. Heja er!

Slutligen hoppas jag så klart att min egen familj och mina bästa vänner (ni är många och ni vet vem ni är!) ska få ett alldeles fantastiskt och underbart år!













måndag 28 december 2020

Tankar vid årets ände

"Så kom det väntade beskedet om att jul och nyår ska firas i en mindre krets (max 8 personer inkl barn rekommenderas). Genast ger vår begåvningsreserv hals: "Han (Löfven) ger sig inte förrän han har mördat alla!", "Kommer polisen och tar dem som är fler än 8 personer?", "Barn smittar ju inte så varför ska de räknas in?", "Vi har sedan länge bestämt att träffas utomhus och dricka lite glögg och dela lite julklappar med varandra!", "Jag har minsann alltid varit ensam under julen och inte en enda gång har någon brytt sig!", "Stäng Ullared!", "Jag har inte en enda gång sedan i våras lämnat mitt hem, men kan tala om hur mycket folk det är överallt!" - och så vidare. Och så vidare i en aldrig sinande ström. Jag är så trött på det så jag skulle vilja isolera mig från verkligheten bara för att slippa undan dessa intelligensbefriade varelser. 

Jag roade mig att fundera över vad jag skulle välja som ämne om jag fick äran att Sommarprata i P1. Inte helt givet, men jag tror att det hade handlat om just den här typen av mänskligt beteende som jag har så svårt för. Ni vet, de som gör och säger en sak och sedan agerar helt motsatt. Det är den där typiska klicken som har extremt mycket åsikter om hur andra beter sig, de som lever i en enorm självcentrerad bubbla där de är snudd på Moder Teresa herself, deras barn är mönstergilla exemplar som aldrig någonsin har gjort något ont och deras eget beteende är så perfekt och glimrande vackert så änglarna gråter. Det gör jag också, men säkerligen inte av samma anledning. För mig är det skrattretande att dessa självgoda människor står ut i sitt eget sällskap. Tror de inte att deras hyckleri lyser genom? En annan del av mitt Sommarprat hade säkert handlat om organisations, - och gruppdynamik. På förekommen anledning kan man säga. Efter att ha arbetat i ett organisatoriskt kaos de senaste åren med ständig omorganisation på egentligen samtliga nivåer: arbetssätt, processer och avdelningsmässigt så är jag ganska luttrad. Och faktiskt utmattad av att aldrig få stanna upp. Jag är i grunden positiv till förändringar, men har svårt att köpa meningen med förändringar för förändringars skull. Det måste finnas ett klart syfte och nåbart mål för att det ska gå att få med sig personalen. Det är inte lätt att vara chef, men saknar man ledarskapets grund; att få MED personalen på tåget, blir det total urspårning. Sjukskrivningar och undergrävande protestaktioner (i det tysta så klart för att stå upp för vad man tycker kan straffa sig!) som ställer till det för kolleger, som inte håller med om riktningen men som förstår att det måste vara någon som gör arbetet. En ond spiral som endast lyckas med att skapa ännu mer splittring och kaos. Om detta skulle jag kunna prata i flera timmar!"

Jag startade på detta blogginlägg för ett par veckor sedan, men har inte orkat skriva klart. Mitt liv har till stor del ägnats åt TV och böcker. Inte juldagarna förstås - då var det fest och glam på ett coronasäkert sätt och i små sällskap. Vet ni vad jag tror jag kommer ta med mig från 2020? Två ord som jag tycker har missbrukats: skam och hjältar. Jag tror aldrig att jag någonsin har upplevt en period där så många människor på olika sätt försökt skam,- och skuldbelägga sin omgivning. Det är djupt bekymmersamt anser jag. Vi ser att det inte hjälper med munskydd - det är bara att titta på de länder som införde munskydd i ett tidigt skede: England, Belgien, Frankrike, Italien, Tyskland, USA osv - smittspridningen har inte avtagit, viruset har inte försvunnit. Men vad vet jag!? Total avsaknad av foliehatt och faktiskt kapabel att källkritiskt granska både nyheter och vetenskapliga texter. Det andra ordet är hjälte. Missförstå mig rätt, eller fel om ni vill för ärligt talat bryr jag mig rysligt lite, jag har respekt för de som kämpar på sjukhusen och i klassrummen, men några hjältar är de inte! De får betalt för att utföra ett arbete de har utbildat sig för. En sjuksköterska som räddar någon från en eldsvåda - det är en hjälte. Att den svenska sjukvården, liksom många andra delar av den offentliga verksamheten har nedmonterats, är en strukturell politisk fråga. När det gäller den andra kategorin som gärna vill se sig som hjältar, våra lärare, vet jag inte riktigt hur jag ska uttrycka det. Även lärare har ett arbete som de har utbildat sig för och i de flesta fall själva valt. Med risk för att få många käftsmällar så tycker jag det är direkt pinsamt att höra lärarkåren skrika om högre löner samtidigt som vi kan se hur den svenska kunskapsnivån sjunker och hur antagningskraven sänks för högre utbildningar för att platserna ska fyllas. Jag vet att det finns lärare som är otroligt skickliga pedagoger men tyvärr är det väldigt många som aldrig borde ha fått en plats på lärarutbildningen. Även den utbildningen har ju sänkt kraven för behörighet till löjeväckande låg nivå...

Nog med gnäll för detta år! Nästa inlägg lär bli på två rader - Årskrönikan 2020...

GOTT NYTT GLÄDJERIKT OCH INNEHÅLLSRIKT ÅR!

torsdag 3 december 2020

Tuff nog att klara mig utan pk-glasögon

Hatbrottsmotiv bakom vart femte brott stod det att läsa i tidningen häromdagen. Med andra ord är det hudfärg, religionstillhörighet eller sexuell läggning som är bakomliggande orsaker till kränkningar och övergrepp i cirka 20% av de brott som begås. Med detta i bakhuvudet så är jag glad att BRÅ äntligen ska beakta etnicitet både gällande gärningsman och brottsoffer i sina undersökningar. För vet ni vad? Det är inte bara en "underliggande strukturell rasism" som är problemet! Smaka på det en stund innan ni kastar det berömda rasismkortet i mitt ansikte. Det är en stor andel brott som begås av invandrare mot "svenska vita ungdomar".  Är dessa övergrepp alltid något vi ska se på med överseende av rädsla för att kallas rasister? Övergrepp som ska anses mindre viktiga än när övergreppen görs av "svenska vita ungdomar" mot invandrare? Jag vägrar att acceptera det! Den här flatheten och rädslan att gå till botten med problem i vårt samhälle kan i de flesta fall härledas till att etnicitet inte får/kan/ska räknas in som ett eventuellt underliggande kriterium. Hur kan man som politiker vara så rädd att faktiskt vända på varje sten? Det är inte konstigt att politiker föraktet breder ut sig... Rollen som politiker handlar om så mycket mer än att visa omvärlden vilken god människa man är som sitter på ett flyktingbarn i famnen! Det handlar om den verklighet vi lever i, den urusla integrationen och att det saknas mod och vilja att ta sig an de strukturella problem som finns i vår invandringspolitik. Daltandet och duttandet måste ta slut. NU!! 

Det är intressant (och ytterst irriterande!) att läsa kommentatorsfälten på sociala medier. Herregud, vilket underlag för forskning! Senast är ju ifrågasättandet av varför den svensk- iranske läkaren, Ahmadreza Djalili, befann sig i Iran när han häktades och dömdes till döden för spioneri. En fråga som har  besvarats i alla artiklar jag har läst om fallet: han var där som inbjuden till konferens med anledning av att han forskat i katastrofmedicin. Om folk, innan de börjar hamra på tangentborden eller bräka ut sin okunskap, kunde ta ett djupt andetag och fundera över om det de har att säga faktiskt tillför något eller om det bara glappar för att man vill bevisa att man är dum i huvudet. Så skönt det var när dessa dumheter endast ventilerades vid köksborden, eller möjligtvis i TV-soffan. Den ständiga påminnelsen om att det finns så otroligt många i den svenska begåvningsreserven är allt annat än lugnande. Det enda positiva jag kan komma på när det gäller detta kluster är att man får sitt dagliga irritationskonto uppfyllt med råge direkt man kikar in på Facebook eller Twitter. Något som faktiskt fyller en funktion när man, som jag tillbringar otroligt mycket tid med endast mig själv som arbetskollega. Vi kommer för det mesta bra överens, men det finns tillfällen när jag blir riktigt trött på mig och då är det skönt att slippa navelskådandet och kasta sig över den samlande intelligentian på sociala medier. Där är vi nämligen rörande överens Me, Myself och I! 

Just nu snöar det faktiskt utanför mitt köksfönster. Även om det verkar vara uppblandat med regn, så skapar det ändå en liten mysfaktor i mörkret. För säga vad man vill, men mörkt är det! Från man stiger upp på morgonen tills man går och lägger sig. Distansarbete ger en lite annorlunda tidsuppfattning eftersom man, åtminstone inte jag, inte kommer hem efter jobbet. Det är många kvällar runt 19 som jag har tänkt att det borde vara dags att gå och lägga sig i tron att klockan är typ 23. Finns säkert någon positiv lärdom att dra ur detta också. Så småningom när det tämligen misslyckade 2020 läggs till handlingarna. Frågan är om det ens kommer att arkiveras? Det lär åtminstone gå snabbt att skriva nyårskrönikan i år...
 
Nämen, man ska kanske kolla någon julfilm på Netflix? Tror inte jag har hunnit med riktigt alla ännu. De bästa sparas till seriösa tillfällen när man inte riskerar att somna av den sövande storyn. Eller kanske jag ska leta reda på en pulka? Det har trots allt snöat typ åtta snöflingor...



måndag 30 november 2020

Nu är det dags att växla upp!

30 november. Ett datum som på 80-talet och början av 90-talet förknippades med kravaller och upplopp i Lund med anledning av att några dårfinkar ville lägga ner en krans hos en annan död dårfink (Karl XII). En handling som var oacceptabel för vänsterfalangen och tillresta våldsbenägna maskerade danskar. Som alltid när två ytterligheter med våld som huvudargument möts hölls slaget vid Lund årligen denna dag, men i nutid i de något mer centrala delarna. En sorglig epok i vår annars stolta lundensiska historia. 

Första advent firades med yngste sonen och hans sambo. En mysig eftermiddag med glögg, kaffe, godis och en fantastiskt god saffranskärleksmums. Tiden för sockerstinna söndagar är här! Äntligen skulle man kunna lägga till, för om det är något år som jag har känt ett extra sug efter belöning i form av kakor och godis så är det detta miserabla 2020. Men nu är vi igång med årets mysigaste månad. Och som på grädde på moset så föll det stilla snöflingor i går kväll och i morse möttes man av vita buskar och vit gräsmatta! Fördelen med att bo i de södra delarna är bland annat att man ser gräset mellan snöflingorna, men vi är glada och tacksamma för det lilla. Pulkor och kälkar dras fram. Här i söder lär vi oss att det går utmärkt att åka i backarna även om det bara har landat fyra snöflingor. Vi är ett otroligt lättimponerat landskap när det gäller krav på snödjup! Å andra sidan är vi även ett landskap, som om det skulle få för sig att snöa rejält i, så lägger sig all snö på vägarna och gör härliga vallar som det är kul, men lite halvfarligt, att forcera. Den här snöstormen (den gav nog ett snödjup på 0,001 mm) avtog snabbt och nu är det i princip barmark igen. Det passar in i min egen julfilosofi - julen ska liksom växa fram inför varje adventssöndag med ett stort crescendo på julafton. Det är där någonstans i de faggorna, som det brukar brista med orken och mormor (alltid denna mormor!) återigen sitter och gråter. 

I år så ska jag mysa sönder december. Normalt är man ju knappt hemma under denna månad och hinner liksom inte njuta av alla ljus, förberedelser och pyntande. Sorgligt att inte få uppleva Dublin i julskyltning, men jag ska mysa med varm choklad - ibland toppad, ibland inte - och verkligen försöka få till den där förväntan man hade på julen som barn. Även om det betyder att jag sitter i min stickiga ärvda offerkofta, med gnisslande fioler och falskstämda harpor, tårögd och ensam vid en barrande gran. Tindra ska jag baske mig göra i alla fall! För det är pandemiskt tryggt och politiskt korrekt om jag klär julgranen med munskydd och undviker att hångla med den. Joråsåatt - Tomten lär upptäcka hur otroligt snäll och god jag varit med både handtvätt, schpriten och undvikande av fasta handslag och kramar. Wow, vad jag ska få julklappar!

Har varit hos frisören under eftermiddagen - utflexad; icke på arbetstid! Vad tror ni om mig?! - och hoppades på att det skulle ske någon form av vintermagi, men det krävs tydligen betydligt mer. Alla dessa romantiska julfilmer på Netflix som jag har betat av ljuger. Det kan låta hårt, men jag håller fast vid att det bara är lögn och dikt alltihop. Visserligen kanske Tomten har mycket att göra, men någon liten julängel hade han väl kunnat skicka ut som en räddare i nöden? Nöjd med färg och klippning, men jag tycker det gamla ansiktet hade kunnat bli utbytt nu när jag ändå satt där några timmar...

Växla upp och njuta av att tillbringa dagarna i mitt, om jag får säga det själv, vintervackra hem. Det är en lyx i coronamörkret att starta arbetsdagen i skenet av stearinljus med en stor kopp kaffe. Ingen stress bara njutningsfull flärd! Om man bortser från den överbelastning av arbete och möten som alltid infinner sig i december. Det är betydligt säkrare att det händer än att julkorten kommer fram i tid.