söndag 8 oktober 2017

Behovsanpassat begär eller begärliga behov

Jag gillar ord. Ordens betydelse. Ordlekar. Rim. Synonymer. Men framförallt gillar jag distinktioner mellan ord. Och då menar jag hur jag själv väljer att tolka ord och dess innebörd. För att få ordens betydelser klarlagda så är det ju bara att slå upp dem i SAOL - Svenska Akademiens Ordlista - så finns det mängder att läsa och lära om varje litet ord i svenskan. Intressant om man nu tillhör språknördarna. Riktigt så intresserad är inte jag, men jag kan fastna för vissa ord som sedan snurrar runt i min hjärnas outgrundliga vindlingar. Just nu har jag fastnat för betydelsen mellan behov och begär. Många gånger används nog dessa som synonymer, men för mig är det ett gigantiskt gap mellan orden.
Behov är något som kan upplevas som en brist. Begär är något mycket starkare; något som går mycket djupare och som kan få ödesdigra konsekvenser om de inte uppfylls. Tänk bara på filmer som "Farligt begär" (Dangerous Liaisions) eller "Dödligt begär" (Twisted Desire) - titlar som "Farligt behov" och "Dödligt behov" hade inte varit lika säljande eller för den delen, kittlande.

Låt mig exemplifiera mina funderingar - och nu är jag på gränsen till att kunna bli farligt utlämnande...

Om jag känner behov av mat fungerar det med vilken sorts mat som helst för att stilla min hunger. Men om det är låt oss säga piggvar med skirat smör som jag siktat in mig på, så lär ju inte falukorven med makaroner fylla upp mitt begär. Det är likadant som de lyckliga som har haft cravings under sina graviditeter (inte jag inte...helt i linje med mitt käringmotvallsbeteende), kom inte dragandes med polkagrisar om det är lakritsbåtar som efterfrågas! Här snackar vi begär som säkert en och annan man har känt sig dödsförskräckta inför....
Eller när man blir så där akut godissugen! Någon mindre välmöblerad hjärna på jobbet hävdade för ett tag sedan att "frukt är också godis"... EH?? NÄ!! Frukt är godis och kan omöjligt tillfredsställa varken mitt sockerbehov eller godisbegär. Mitt godisbehov kan uppfyllas med vilket godis som helst, men är det choklad som jag begär vid tillfället så blir jag tokig av att erbjudas sega råttor. Ni fattar va?!
Så är jag då framme vid den egentliga funderingen - den privata och säkert alldeles för personliga reflektionen. Sexuella behov är ju en del av de mänskliga behoven som vi alla bär med oss; mer eller mindre, men vi kan väl enas om att vi är sexuella varelser med könsdrift även om våra preferenser kanske är olika. Personligen är jag ju en ganska trist normativ vit kvinna som är helt heterosexuell (tror jag...hittills har jag åtminstone inte känt någon sexuell dragning till något annat än män.). Nu när jag tydligt har gått ut med min personliga preferens så kan jag ju också erkänna att sexuella behov på ett enkelt sätt kan uppfyllas med en "man i byrålådan" - batteridriven med små öron... Praktiskt och bra, ställer inga krav varken på dig eller sig själv. Med detta borde man låta sig nöjas om man var en pragmatiskt tänkande varelse. Men icke! Man ska blanda in komplicerande känslor och plötsligt blir det enkelt lösta problemet ("mannen i byrålådan") ett begär! Det fungerar inte att uppfylla det basala sexuella behovet med en batteridriven kompis, utan plötsligt är det bara EN person som kan uppfylla det. Och det är nu vi är framme vid själva kärnan i min djupa fundering: nämligen att ett begär efter en viss människa skapar beroende och sårbarhet. Två egenskaper som jag har svårt att förhålla mig till. Jag får kämpa för att inte straffa ut mig själv. Det är det gamla komplexet om att inte riktigt vara värd att älskas som ligger och mal. Nu är trollet i ljuset - låt det spricka!

Varje morgon läser jag "Den här dagen" på Facebook. Idag kom ett gammalt blogginlägg om meningen med livet upp, där jag hävdar att meningen med livet är att vänta. Jag håller fortfarande med mig. På SVT går just nu (?) en programserie där intressanta människor får berätta om vad de anser vara meningen med livet. Filosofiska, religiösa och naturvetenskapliga definitioner har diskuterats. Att meningen med livet skulle vara kärlek och fortplantning låter märkligt. Försvinner meningen med livet för de som är barnlösa och singel? Eller för dem som har fått de barn de ska? Meningen med livet måste ju fortgå. Krasst sett så är väl meningen med livet en väntan på döden, men det är kanske för stort att ta in för oss människor. Bodil Jönsson, professor i fysik, kom fram till (om jag inte minns helt fel) att meningen med livet är att lära sig leva med svårigheter och lära sig av livets motgångar. Låt mig säga: vi har ett par generationer som helt saknar mening med livet i så fall! Söndercurlade av sina föräldrar, de klarar inte av krav utan att bli sönderstressade och ett av livets största katastrofer kan vara en bruten nagel.
Meningen med mitt liv är för tillfället att tackla mitt begär så jag slutar känna mig stressad av beroende och sårbarhet i ett förhållande som känns tryggt och kärleksfullt, men sällan. Alldeles för sällan!


söndag 1 oktober 2017

Lyktstolparna räcker verkligen inte till...

Nu är det kört. Det kokta fläsket stekt. Alla korna på isen... Sommaren är definitivt ett minne blott. Inget större minnesvärt ögonblick 2017 i och för sig, men ändå. Vemodet lägrar sig, melankolin kommer smygande i takt med mörkret. Och jisses vad mörkt det har blivit! Både morgon och kväll... Det är den första oktober, snart den andra, och hösten är oåterkalleligen på plats. Skönt på sitt sätt, men jag tror att det blir ett hårt arbete att hålla depressionen ifrån sig. Jag tänker främst på den lilla dos D-vitamin man har lyckats få i sig under sommarhalvåret. Får bli till att ta en promenad runt kvarteret på lunchen.

På tal om mörker (måste själv få säga att det är en snygg övergång) var jag på Bok- och biblioteksmässan i Göteborg i går. Enligt media så hade mässan tappat var femte besökare och flera författare och förlag valde att bojkotta på grund av att arrangörerna tillät Nya Tider att ha en undanskymd monter. Jag tänker inte ge mig in i den debatten. Däremot var det obehagligt att komma in i en belägrad stad. Atmosfären var spänd så den gick att skära med kniv och spänningen dallrade i luften. Tyvärr var det inte på grund av att någon Nobelpristagare eller bestsellerförfattare befann sig på Gothia Towers. Naturligtvis handlade det om NMR (Nordiska motståndsrörelsen) och den förväntade motdemonstrationen. Att befinna sig inne på mässan samtidigt som de centrala delarna av Göteborg kokade av hat och oro inför vad som verkligen skulle ske när nazistmarschen väl kom igång, var en absurd upplevelse i en parallell verklighet. Luften surrade av rykten och det var svårt att få en bild av vad som egentligen hände bokstavligen utanför väggarna. Vid lunchen hamnade vi mitt i centrum för skeendet. När poliserna utanför på en given signal snabbt drog på sig hjälmar, ett femtontal polishästar kom galopperande tätt följda av flera polisbussar och folk drog sig inåt väggarna kom obehaget krypande. Varför ändras inte vår lagstiftning?
Det måste gå att förbjuda ickedemokratiska organisationer att demonstrera och marschera på våra gator och torg. Jag talar inte endast om nazister och fascister på yttersta högerkanten utan även den kommunistiska våldsbenägna tokvänstern. Den som gärna glöms bort av medias representanter. Enligt media väntades flera tusen nazister sluta upp till marschen - att det kom sjuhundra rustade med skottsäkra västar och sköldar är illa nog, men flera tusen...?! Var kom den upplysningen ifrån? Från NMR? I så fall undrar jag . lär man sig inget om källkritik på journalistutbildningen?! Motdemonstranterna var säkert flera tusen - enligt polisen gjorde man ett överslag på cirka tiotusen motdemonstranter. Hur många av dessa som tillhörde AFA (Antifascistisk aktion) har jag inte sett några uppgifter om, men dessa är otroligt våldsbenägna och har en väldigt vid krets av "fascister" i sin politiska agenda: nazister, fascister, politiker med avvikande åskådning (d v s demokratisk grundsyn), poliser och andra av samhället utsända att upprätthålla lagar och ordning samt alla övriga som inte delar deras vurm för ett stats,- och klasslöst samhälle. Revolution är deras medel för att avskaffa den nuvarande samhällsordningen.
Den ickedemokratiska grundsynen är således bärande för båda extremiströrelserna. Någonstans har det gått snett i hanteringen av tokvänster såväl som tokhöger. En del av mig förespråkar gladiatorspel; utan åskådare. Stäng in dem på t ex Ullevi och låt dem slå ihjäl varandra. Eller använd deras egna lösning: häng upp alla dessa våldsbejakande (och i många fall samhällsparasiter i form av bidragstagare) extremister i lyktstolparna. Det hade varit en konstruktiv lösning till gagn för oss alla! Och ja! Jag är väl medveten om att detta är politiskt inkorrekt så att det visslar om det!

söndag 24 september 2017

Dagens grubbel med lite trubbel

Så går vi in i sista veckan av september och minsann om det inte ser ut att bli brittsommar! I dag har det varit + 20 här i den södra landsändan. Tre månader till julafton och tre månader (typ) sedan midsommarafton - lite mittemellanafton med andra ord. Jag skulle kunna tänka mig några helgdagar... Är inte direkt upplagd för kontoret i morgon, men det är bara att gilla läget. Är man inte född med silversked; inte ens rostfri sked, så är det bara att bita i det sura äpplet. Fördelen med måndagar är att de relativt snabbt går över. Man måste ju prata genom helgens aktiviteter och det kan ta fram till lunch om det vill sig väl. Min helg har i och för sig inte varit så värst händelserik. Ugnen blev efter många om och men ordentligt skurad i går. Som tur var uppenbarade sig min riddare i grå rustning - han har bytt sin vita springare (allergi...) mot en BMW - och hjälpte mig att få loss den inre glaset på ugnsluckan. Löjligt enkelt måste jag tillstå utan att på något sätt förringa hans heroiska insats.
Kvällen tillbringades i tyst och trist ensamhet. Tror det är nyttigt för mig att tvingas vara i tristess även om jag får en del trubbel med allt grubbel. Det ska ju liksom ändå ut och luftas...
Jag har med andra ord åter startat mitt tröstlösa, lönlösa och energikrävande navelskåderi. Tänker dock att det är bättre att ta grubblerierna i dagsljus så att jag förhoppningsvis kan sova på nätterna.
Det är enklare att gråta på dagen. Tänk bara på hur jobbigt det är att sova på en våt kudde... Men nu var det inte detta jag skulle skriva om egentligen...

Har ni tänkt på hur svårt det måste vara att vara man i dagens läge?! Jag är en sådan där innebandymorsa. Det är ingen huliganism så lång ögat når på den läktaren, vilket gör att man har ett utmärkt läge att studera övriga på läktaren. Om vi bortser från den kommande generationens stjärnor, föräldrar och kompisar så har det tillkommit en ny grupp. Flickvännerna. Sambos. Fästmör. Fruar. Ja, ni fattar. Numera är det en fullständig invasion av innebandyvärldens version av fotbollsfruar. Och jäklars vad det skryts! Om hus och inredning. Semestrar. Bilmärken. Fester. Arbete (företrädesvis mannens...). Förlovningsringar. Bröllopsbestyr. Den ena värre än den andra. Och de som har fått barn tar med sig dessa små nyfödda som en liten accessoar - gärna färgmatchad med mamman. Notera att jag absolut inte har något emot att det finns barn på läktaren eller att de är färgmatchade (även om det i mina ögon är löjeväckande), utan vad jag förvånas och i viss mån förfäras över, är den stereotypa könsrollsbilden som visas upp. Det är på fullt allvar så att det är mannen som ska försörja familjen. Mannen som ska fria och sedan lämna över bröllopsplaneringen till den tillkommande bruden så att hon kan förverkliga sina barndomsdrömmar om det perfekta bröllopet. Det är 2017! Vi har väldigt, väldigt långt kvar till jämlikhet och jämställdhet i världen. Det är som att vara åskådare till en scen på femtiotalet (?). Och det ger en lite fadd smak i munnen...


lördag 23 september 2017

Snälla Luther...kom tillbaka! Jag menade inte alla hårda ord...

Ärligt talat...vem har stulit min tid?! Det känns som om jag har betydligt färre timmar nu än tidigare och rimligt talat borde det vara precis tvärtom. Jag talar inte om att tiden går fortare, för det tycker jag absolut inte att det känns som, utan snarare att jag får ut så lite av varje dag. När jag hade familj så fick jag så mycket mer gjort varje dag. Nu känns det som om jag prokastrinerar och prokastrinerar... Visserligen är det kul att vara världsbäst på något, men det kunde väl vara något mindre destruktivt. Trodde inte att jag skulle säga det högt, men jag saknar min kompis Luther! Han fick mig i alla fall att göra saker. Jag lyckas inte ens med sådant som jag egentligen tycker är roligt - som till exempel att ta mig till gymmet eller att skriva (i tid som otid). Något destruktivt har tagit över mitt tänkande och det ska bort.

På tal om kompisar så är det intressant hur det blir när man lämnar en arbetsplats. De man umgicks med och trodde ingick i vänkretsen bara försvinner plötsligt en dag. När man kliver ut genom dörren blir man lite nostalgiskt ihågkommen en tid efteråt, springer man på varandra på stan så heter det "Vi måste ses! Vi hörs snart om när och var!". Det händer inte. Och det är väl så det är och ska vara. Vissa möten kan kännas som vänskap just i den speciella miljön och kontexten, men det finns inget kvar att bygga på när förhållandena förändras. Lite sorgligt är det för jag trodde (tydligen var jag ensam om det) att det handlade om den där typen av vänskap som inte behöver daglig bekräftelsedos för att överleva. Det är tur att de riktiga vännerna alltid finns och att man vet att det är i både med,- och motgång!
Härom veckan var jag på after work med en av dem jag räknar in bland "riktiga vänner" och hennes goda vän (som jag också känner är på riktigt även om vi är vänner i andra led d v s inte träffas på tu man hand). Vi träffas inte så ofta, tyvärr, men när vi träffas så är det bara att ta upp tråden från föregående tillfälle. Sådant gillar jag! När vi var på väg från mitt andra vardagsrum stötte jag på min gymnasiekompis (den långe, snygge civilingenjören ni vet...) och han bjöd med mig på en spontanöl. Också ett sådant där härligt, innerligt och energigivande möte, som är på riktigt. Vi träffas betydligt mer sällan, men det blir inte konstlat.
Vad jag försöker få fram, tror jag (inte ens jag själv vet alla gånger vad jag har för avsikter och mål med mitt bloggande - där finns en STOR utvecklingspotential), är att det inte är någon idé att fundera och lägga kraft eller energi på dem som inte vill ha kontakt, utan i stället fokusera på dem som finns och som visar att de bryr sig.

Det slog mig plötsligt - bloggen heter "Humfridas funderingar" av en anledning - att det kanske är så enkelt att det handlar om avsaknad av struktur!? Inte det där med att bli bortglömd och ickeexisterande när man lämnar anställningen (den delen är passerad sedan länge), utan att få påsen som är livet fylld med annat än arbete och sömn. Mat har jag hört behövs också, men den sidan är inte lika starkt utvecklad hos mig som prokastrinering. Min elefantskötare håller just nu på att övertyga själva elefanten att leta reda på nyckeln till elementen så att dessa kan luftas (mycket irriterande att höra bånkandet), rengöra högst eftersatta, strategiska områden typ ugn och kylskåp (hur kan de bli smutsiga när de knappt används?!), klippa gräsmattan (igen...), klippa ner perenner, ta en svängom med Dustin, tömma diskmaskinen, sätta på tvättmaskinen (renbäddningen är i alla fall klar)... Det är inte brist på arbetsuppgifter - det är brist på entusiasm och engagemang! Och ingen räddare i nöden i sikte så långt ögat når! Börjar med tvättmaskinen - den insats kräver trots allt bara ett enkelt knapptryck...



söndag 10 september 2017

...också var det bara jag...

Livet är bra märkligt. Jag har alltid kunnat vila i ensamheten. Trivts väldigt bra i mitt eget sällskap och kan egentligen inte påminna mig någon tid då jag har tyckt att ensamheten känts påtvingad och plågsam. Så klart har det funnits stunder när jag också har känt mig orättvist ensam och utanför, men det är en annan känsla. De sista veckorna har jag känt mig väldigt nere och haft en alltför nära och ohälsosam relation med min sentimentala sida. När jag hamnar i dessa känslosvall får jag, som ett brev på posten (fast det är en riktigt dålig affirmation numera när breven på posten är väldigt sparsamt förekommande...), problem med sömnen. Kroppen skriker efter sömn medan hjärnan spinner i atomfart och synapsen mellan tanke och förståelse är i total avsaknad. Denna diskrepans är väldigt påfrestande eftersom jag har svårt att göra något åt problemet, eftersom jag inte vet vilket problem jag har. Inte helt lätt att förstå om man befinner sig utanför mina hjärnvindlingar! Det krävdes en helg i Köpenhamn för att jag skulle förstå vad det är som ligger och upptar mina tankar om nätterna...
Det är, som alla vet, skillnad på att vara ensam och att vara ensam. Själv har jag alltid varit ensam i relation till någon annan. Och det är jag inte längre! Fasansfull och skrämmande insikt. När jag kom hem från min vecka i Lissabon hade yngste sonen flyttat ut på riktigt. Han lämnade ju egentligen hemmet redan för två och ett halvt år sedan när han flyttade till Stockholm för studier, men då var hans rum här intakt och han var fortfarande folkbokförd hos mig. När jag kom hem var rummet tomt. En mycket märklig känsla och jag är själv förvånad att det känns så jobbigt. Nu är jag de facto helt ensam! Det känns väldigt tragiskt och, på något märkligt sätt, misslyckat att vara den enda som finns kvar i spillrorna (jag vet att det är på gränsen till pekoral självömkan!) av det som en gång var ett hem för en familj. Det är, och nu menar jag bokstavligt, ett eko av svunnen tid när jag rör mig på undervåningen. Vad ska det tomma rummet användas till? Jag blir tokig om jag ska leva med ekande tomma ytor fram tills jag får tummarna loss och skaffa en lägenhet. Där har jag fastnat i tankar om fördelar respektive nackdelar med att hyra eller köpa...

Jag tycker väldigt synd om mig just nu! Och inte blir man gladare över att se en ful gammal tant när man tittar sig i spegeln.. Höstglåmighet är föga smickrande... I kombination med hålögdhet och svarta påsar under ögonen beroende på för lite sömn så är det - tro mig! - ett ansikte att skrämma små barn med! Tur det är läge för söndagsångest inför kommande vecka!


lördag 2 september 2017

Reclaim vårt offentliga rum!

Herregud vad tiden rusar iväg! Sommaren försvann med rasande fart och plötsligt är man tillbaka på de gamla upptrampade stigarna igen. Jag har egentligen ingenting emot vardagslunken - det där med att vara ledig kan skapa problem hos en mästerprokastrinerare som undertecknad... - men kom den inte lite väl snabbt i år?!? Eller är det så att jag har hamnat i åldern då allting går så mycket fortare än förr? Hur som helst så känns det som om jag inte har haft någon semester överhuvudtaget. Den känslan infinner sig i och för sig varje måndag som jag återkommer till kontoret, så det har kanske mer med den allmänna jobbtristessen att göra än med att väcka latmasken.

Den här sommaren har verkligen varit ligisternas och småbusets. Så mycket rubriker och media utrymme dessa, på ren svenska, ouppfostrade skitungar har fått. Och vad de kostar samhället! Inte enbart ekonomiskt, utan även psykosocialt. Det är krossade fönsterrutor, utbrunna bilar, allmän vandalism, misshandel, hot...listan kan bli lång! Och det är sååå synd om dessa stackars missförstådda "ungdomar" (barn? var går gränsen mellan barn och ungdom?), enligt alla korrekta politiska och sociala förståsigpåare. Jag tillhör inte den kategorin! Hur kan det vara "synd om" en 19-åring, som släpat folk efter bilen "för att det var en rolig grej"?! Inte ont anande fotgängare har frågats om vägbeskrivning och när de har varit vänliga nog att delge denna så har det sträckts ut en hand som tack. Så fint och väluppfostrat! Samtidigt som handen har tagits emot av fotgängaren så har föraren rivstartat och den stackars saten, som gjort misstaget att vara hjälpsam, har släpats med bilen. Ett under att ingen har avlidit eller fått allvarligare skador. Pappas bil lånas för att de missförstådda stackars ungdomarna ska ha något vettigt att ägna sig åt. Jag blir så jäkla förbannad! Både på dessa sociala missfoster alternativt slödder som har fått ta över vårt offentliga rum, på de sociala myndigheterna som passivt tittar på, men framförallt på de ständigt frånvarande och ALLTID oskyldiga föräldrarna. Vad är problemet med att våga vara vuxen?! Skaffa inte barn om du inte tänker ge dem verktyg att klara av en verklighet som består även av motgångar och skyldigheter. Vi har ett gäng småglin i nedre tonåren som tillåts terrorisera hela byn; föräldrarna klarar inte ens av eller bryr sig inte ens när deras små oskyldiga ättelägg körs hem i polisbil gång efter annan. Polisen är maktlös eftersom lagarna ser ut som de gör, de sociala myndigheterna verkar utåt sett inte lyfta ett finger (det kan ju bero på att ledarens föräldrar tillhör de som så att säga är välbärgade och antagligen därmed i myndigheternas ögon måste vara oklandervärda), skolan har säkert försökt, men jag kan tänka mig att dessa småpåvar regerar även i skolans korridorer och att man nått vägs ände eftersom föräldrarna inte är till någon hjälp. Japp! Jag sticker ut hakan. Det är först och främst ett föräldraansvar! Klarar ni inte att hantera era ouppfostrade, empatilösa (ger man sig på försvarslösa åldringar så saknar man empati och minsta gnutta av medlidande) skitungar så finns det hjälp... Personligen skulle jag helst se att gänget splittrades och fosterhemsplacerades på olika platser, men det vet jag inte låter sig göras.

Vad har gått snett? Min generation har också varit unga och brutit mot regler - det ingår liksom i själva vägen till att bli vuxen - men vi hade respekt för äldre och för auktoriteter som polis och lärare. Vi hade inte heller "något att göra", men då fick man väl ha tråkigt! Ur tristess föds som bekant kreativitet (och då talar jag inte om den typen av "kreativitet" vi ser inom dagens gängkultur).

Det är en skrämmande framtid som går oss till mötes om vi inte lyckas bryta trenden. Fler och fler byar, som tidigare varit förskonade från storstadsproblemen, ser sitt offentliga rum tas över av småkriminella gäng och subkulturer som tror sig stå över lag och moral. Något måste göras. Och det borde ha skett förra månaden...

 

måndag 24 juli 2017

Det är ganska lätt att va´ ödmjuk...

Nu är det banne mig dags att ta tag i denna sommar! Sluta gnälla över vädrets makter och bara gilla läget. Det är tydligen så att det faktiskt inte är en sämre sommar, utan en fullständigt normal sommar enligt statistiken. Vi väljer bara att tro att våra förväntningar och förhoppningar är de som gäller. Det är inte sol, blå himmel, strandväder och en medeltemperatur på + 25 från den 1 juni till den 1 september under en normal svensk sommar...Jag vet! Jag är lika väderfokuserad som alla andra, men det finns inget vi kan göra åt det. Vi får det väder vi får och det är bara att gilla läget. Och visst är det märkligt att det ska fokuseras så infernaliskt på att vi ska ha medelhavstemperatur i det här landet. Vi bor långt norrut, vi ligger i en annan klimatzon och de som gnäller högst är de som redan har varit på ett antal veckors solresor till varmare länder. Och då kom vi plötsligt in på ett annat av mina favoritämnen! Nämligen hur sjutton folk väljer sina semesterresor?! Å ena sidan är det hög politisk korrekthet som råder och å andra sidan är det resor till militärdiktaturer - jo...tro det eller ej, men det är faktiskt så att både Turkiet och Thailand har ett och annat att stå till svars för vad gäller demokrati och mänskliga rättigheter. Det får vara hur billigt och underbart som helst - min politiska korrekthet gör att jag inte vill stödja vissa regimer. Statistiskt sett är det väl antagligen mig det är fel på, men det struntar jag i. Jag vill kunna se mig själv i spegeln och veta att jag inte bidrar till kränkningar av mänskliga rättigheter och demokratiska värderingar. Sån är jag! Motvalls och plöjer egna spår i myllan.

Egentligen är det etiketter som skulle vara huvudtemat i dag. Ni vet sådana där som man så lätt sätter på folk i sin omgivning. För vi är ju alla världsbäst på att kategorisera och katalogisera både våra vänner och ovänner, bekanta och obekanta. 
Själv har jag till exempel alltför många gånger fått höra att jag "tänker för mycket". Är det något negativt? Oftast är det sagt med en lite udd av kritik, men jag väljer att kalla denna egenskap för analytiskt och logiskt tänkande. Man har ju ett uppdaterat CV och ett (lögnaktigt?) "säljarbrev" på sin egen förträfflighet. Ja, jag vet...det går inte lysande för mig när det gäller arbetssökandet. 
Kanhända att jag ligger vaken och grubblar i vargtimmen och kanhända att dessa grubblerier tar mig in i konsekvensanalyserande som jag aldrig kommer att ha nytta av. Men om... Om jag hamnar i någon av dessa analyserade situationer som har jag redan alla konsekvenser klara för mig och slipper överraskningar. Visst är det bra!? Det kan ju kanske ställa till det lite om man så att säga grubblar sig fram till att det är lika bra att ta konsekvenserna av något som inte har hänt för att man inte orkar tänka tanken att låta det hända. En sorts preventiv konsekvensanalys så att säga. Där har jag väl kanhända befunnit mig några gånger, men har fått en kick i baken av Någon (detta underbara ickeexisterande väsen) och hamnat rätt på bananskalet igen. Man drabbas av vad man orkar bära eller hur det nu uttrycks.  
Jag har ju även fått veta att jag är kräsen och har alldeles för höga krav när det gäller män. HA! Det är ju bra att jag är det för annars hade jag kanske inte varit lös och ledig för inhåvning av min hunk till man. För att stilla allas undran: japp...jag har grubblat mycket över alla möjliga scenarior och vilka konsekvenser dessa kan få - i nutid och i framtid. Jag kämpar på med att njuta här och nu!
 
Blyg är en etikett jag fick påklistrad som barn. En konsekvens av detta är att jag låtit mig (av mig själv) begränsas. Jag är i allra högsta grad oblyg och definitivt varken tystlåten eller tillbakadragen. Om man i organisationen för extroverta människor skulle behöva ett ansikte kan de få låna mitt. 

Lite förvånad är jag faktiskt att man, på ett ganska hånfullt sätt faktiskt, inte håller med mig om att jag är en vän och ödmjuk människa. Ödmjukhet är faktiskt ett av mina trumfkort i min omfångsrika personlighet. På tal om omfång så måste jag faktiskt börja slösa på mitt gymkort efter semestern. Mina gymkompisar måste tro att jag har bytt gym. De har så höga tankar om mig att de aldrig skulle tro att det är ren och skär lättja som hållit mig från svettets tempel i flera månader. Ärlighet är som ni märker ännu en av mina dygder - ibland är det otroligt korkat att ägna sig åt just den dygden. Det och att ställa sig på badrumsvågen...

Muffinsringen växer i omfång medan jag väntar. Ni läste rätt! Jag har blivit en sådan där kvinna som väntar. Den som vi, med lätt förakt, ser ner på. Just en sådan har jag blivit. Hemskt! Denna etikett ska jag se till att få bortskrapad så snabbt som möjligt. Alla mina föresatser att ha en cool inställning till ett nytt förhållande och att jag värdesätter min frihet och självständighet har kantrat. Ensamhet i all ära, och jag har inga problem med att vara ensam nu heller egentlige, men det är mycket värre att känna sig ensam i en tvåsamhet. Jag begriper att jag behöver vänja mig vid situationen och tänka bort det scenario jag hade om hur det skulle bli med ett nytt förhållande för det blev ju inte alls så som jag trodde. Och med detta menar jag inget negativt! Det blev annorlunda förutsättningar och om det är något jag är så är det flexibel. En analytisk, vän, ödmjuk, flexibel människa som hatar att förlora. 
Just nu är det mitt största mål: att bli en god förlorare. För även om jag inte är högst upp på listan så är jag nog på topp fem - med möjlighet till avancemang!

Nog med detta! Dags att ta tag i alla miljoner småsaker till packningen. En vecka i Lissabon! Smaka på den. Obegripligt språk, goda viner och en massa skaldjur. När jag kommer hem är jag en sörplande, tyst portvinstunna...