torsdag 26 mars 2020

Enträgen motståndare av dystopier

Social distansering. Smaka på de orden. Det är det vi förväntas ägna oss åt nu i coronatider. I den pandemiska hysterin som råder på grund av covid-19. Missförstå mig rätt: jag tar i allra högsta grad detta på allvar. Jag känner empati och förståelse för alla de som är sjuka, med eller utan intensivvård, för alla som av olika anledningar är i riskzon och för alla som har svårt att hantera informationsflödet som i dagsläget är fokuserat på en enda sak: covid-19 och antalet döda med anledning av detta. Däremot har jag väldigt litet till övers för masshysteri, självutnämnda experter och all spridning av desinformation om att svenska myndigheter är urdåliga på att hantera pandemin. Finns det ingen läskunnig källkritisk förmåga kvar i detta land?! Personligen anser jag att det är mer skrämmande än alla virus i världen. Eftersom jag tillhör "social medier- junkies" så läser jag (och det inser jag är otroligt korkat) ganska många inlägg från människor - både kända och okända - där hjärnan tycks ha gått i lockdown-läge så fort den första rapporten om corona släpptes.
Klart jag också påverkas! Min hjärna brukar gå upp i turbospeed så där lagom till sovdags och sedan spinner den på i en aldrig sinande takt. Men det är inte covid-19 jag oroar mig för, utan för allt som denna ofrivilliga och, i mitt tycke, obefogade masspanik kommer att föra med sig. Vi kommer att tvingas hantera massarbetslöshet, havererad världsekonomi, konkurser och enorm mänsklig förtvivlan när den första vågen av pandemin har klingat av. För ni förstår väl att covid-19 kommer att komma tillbaka precis som alla andra influenser gör? Förhoppningsvis har vi ett vaccin när andra vågen slår till. Förhoppningsvis har vi fått ett visst mått av immunitet i samhället så att vi inte slår undan fötterna på våra småföretagare ännu en gång.

Jag arbetar hemma sedan i måndags på grund av hosta - antagligen är det min allergi, men min chef vill inte ta några risker. På mitt arbete, i öppet kontorslandskap (!) är det business as usual. Åtminstone för oss som tillhör den viktiga basservicefunktionen: lön, ekonomi och IT. Dock kunde man redan förra veckan notera att strateger och andra sådana där som man inte riktigt vet vad de gör på sina tjänster, plötsligt hade väldigt bråttom att jobba på distans och ställa in möten. Det är inte jättekul att arbeta hemma när man inte gjort ett eget aktivt val. Jag försöker gå ut och promenera varje lunch för jag är av den uppfattningen att frisk luft dör ingen av. Och så frisk som luften är nu har den väl inte varit på väldigt länge. Eftersom jag har min efterhängsna hosta väljer jag bort gymmet, men jag gör det med sorg... Att få mitt liv pausat av någon annan gör mig galen. Jag märker hur otroligt viktigt det är för mig att ha en kalender full med aktiviteter, social samvaro och frihet att röra mig och göra vad jag vill i samhället.

Det är fasansfullt hur snabbt det har gått! Och då menar jag inte virusspridningen, utan stängningen av vårt samhälle. Så många hotell, restauranger och andra besöksnäringar som slåss för att kunna fortsätta med sin verksamhet, så många underleverantörer som måste lämna in konkursansökningar när de stora företagen tappar orderingång och permitterar, så många butiksanställda som förlorar arbetet när butikerna tvingas slå igen för att dagskassorna sinar...listan kan göras lång. I kölvattnet av pandemin kommer vi att få ökande antal självmord, högre sjukskrivningstal för ökad psykisk ohälsa, troligen en ökning av kriminalitet och grov brottslighet med tanke på att en hel generation kommer att stå i utanförskap med noll framtidshopp och en stagnerad ekonomi för oss alla. Detta oroar mig och gör att jag har svårt att sova. Samtidigt blir jag vanvettigt förbannad på alla egoister som  nu ser sin chans: borde inte hyresvärdarna halvera hyran ett halvår för min hyreslägenhet? NEJ! Däremot för kommunalt ägda fastigheter där det bedrivs verksamhet. Som skattebetalare kan jag säga att jag är inte ett dugg intresserad att solidariskt sänka hyror för alla som bor i kommunalt fastighetsbestånd. Det finns ett socialt skyddsnät i vårt land och jag är övertygad om att de flesta känner till de bidrag som finns att söka. För att citera en f d portugisisk granne: " Ni svenskar är så jäkla korkade som inte utnyttjar socialbidragen". Citatet är från början av 80-talet, men gäller i högsta grad fortfarande. De allra flesta vill klara sig utan bidrag, men vi har en allt större klick som ser möjligheterna att slippa arbeta för sina pengar. Jag är medveten om att det är politiskt inkorrekt, men det där med politisk korrekthet har aldrig varit min starkaste gren.

2020 kan redan nu sammanfattas som ett jäkla skitår! Jag vill ha tillbaka min fyllda kalender, min sociala ickedistansering, glädje, barhäng, teater, bio, restaurangbesök, shopping (var det nu ska göras när min favoritbutik har gått i konkurs), resor... Kort sagt: MITT LIV!

(Och jag betackar mig kommentarer om att det finns människor som inte kommer att ta sig levande ur denna apokalyptiska mardröm - om detta är jag väl införstådd!)


söndag 15 mars 2020

Vad är det med folk och toalettpapper?

Mitten av mars och våren är nästan i försommarstadiet - blåsipporna blommar i min trädgård, men än är det lite för kallat att gå utan strumpor och skor, vitsipporna har slagit ut i de skånska skogarna, viporna skriker och tranornas karakteristiska rop hörs dagligen. Livet borde vara ett enda stort vårskrik, men så är det inte. Världen är i pandemi och folk hamstrar toalettpapper. Alltså ärligt: vad är det som har fått folk att tappa all rim och reson och tömma butikerna på toalettpapper?! Jag var på Citygross i går och köpte en liter mjölk, lite nötfärs, godis (dessa tider kräver mängder av uppmuntran i form av socker!) och, faktisk, några rullar toalettpapper. Även om jag har sett foton på tomma butikshyllor blev jag förvånad. Och riktigt heligt förbannad! Vad är det för egoistisk roffarmentalitet?!? Jag läste i någon tråd att det är äldre människor som hamstrar, men vet ni vad? Det är jag ganska säker på att det inte är. Med tanke på att det var nästan tomt på avdelningen för välling och blöjor samt på pasta och tomatkonserver, så tror jag snarare att det handlar om kadern av politiskt korrekta och "vi-som-vet-bäst". De har köpt på sig så mycket mat (OCH toalettpapper) så det räcker för karantän i flera månader. Med tanke på att det i de kundvagnar jag snabbt kastade en blick i så lär det kastas en massa mat de närmaste veckorna - grönsaker och färskvaror är inte färska hur länge som helst... Dessa egoistiska roffare har hamstrat handsprit, - sorry, men varmt vatten och tvål är bra mycket effektivare för att hindra smitta - munskydd, värktabletter och så vidare. Samtidigt som sjukvården skriker efter till exempel handsprit... 
Majoriteten av dem jag såg med överfulla kundvagnar (och flera balar med toalettpapper) var barnfamiljer och medelålders par - de som har råd att roffa åt sig innan barnbidrag och löner trillar in på kontona. Jag törs slå vad om att samtliga dessa är kapabla och har möjlighet att handla via nätet och betala via bank id, swish eller faktura. Det är säkert dessa som skriker om att politikerna gör för lite, stäng gränserna (verkar ju vettigt när det bara stängs åt ett håll), stäng skolorna, stanna hemma... Ursäkta mig, men varför stannar ni inte hemma själv? Vem säger att just ni inte är smittade av covid-19? Butikerna fylls på med nya varor varje dag. Någon av oss kommer att bli sjuka, vilket är nödvändigt för att vi ska fylla på immuniteten. De allra flesta av oss kommer att bli lindrigt sjuka. Jag nös på bussen i torsdags och trodde jag skulle bli lynchad. Pollenallergiker - vi nyser och har rinnande, kliande ögon. Bara för att vi lever i coronahelvetet så har vanliga förkylningar, astmatiker, allergiker och vanlig influensa inte utrotats. Personligen blir jag inte förvånad om det visar sig att denna pandemi är "planterad" av någon, t ex Kina, för att se hur världen reagera på en yttre skenande farsot. Svenskar reagerar med panik eller vet bättre än både läkare och experter! 
Är det överhuvudtaget någon av dessa hamstrar som funderar över konsekvenserna på sikt: fallande världsekonomi, ökad arbetslöshet, konkurser och nedmontering i service,- och resebranschen, risk för ökad social misär - i förlängning en grogrund för krig och ytterligare flyktingströmmar. 
Nä men hörni! Vi går man ur huse och fortsätter  att hamstra toalettpapper!!


tisdag 11 februari 2020

Vansinnets tidevarv

Tisdag. Den veckodag som de allra flesta tycker är jobbigast och därmed ser jag min chans att vara motvalls, eller bara allmänt påfrestande. Som motvikt till "surtisdag", ett vedertaget begrepp inom tisdagshatares krets, så lanserade jag "tidelido" för ett par år sedan. Tidelido - tisdagens stridsrop. Tro mig; det går inte att vara sur och säga tidelido samtidigt. Jag fick till och med serveringspersonalen på stamhaket att anamma detta. 

Idag är det tisdag och jag kan erkänna att det mesta känns motigt. Flexade ut en timme tidigare för att ta ett rejält pass på gymmet. Klev av bussen och tyckte att det lät som åskmuller, men bestämde mig för att det antagligen var industribygget ett par kilometer bort som larmade med något. Jag hade precis kommit innanför dörren när en blixt lyste upp huset och en åskknall som fick mig att hoppa högt smällde av. Några blixtar och samtidiga åskknallar senare så började det hagla - rättare sagt så drog det in en hagelstorm med stora hagelkorn. Nu vräker regnet ner, det blåser rejält och jag kan meddela att min lust att ge mig ut är mindre än noll. Jag stannar inne och vårdar mitt muffinsfluff! Eller - vårdar och vårdar. Kylskåp och skafferi ekar ganska tomt så det är inte så mycket att tröstäta med, men ett glas vin finns ju alltid. Tur är väl det! Kalorier som rinner måste ju vara viktvänligt... Skämt åsido (i och för sig tycker inte jag att det är särskilt roligt, snarare tragiskt) så har jag tränat intensivt i tre veckor med både styrketräning och cardioträning, ätit nyttigt och druckit betydligt mindre vin än jag brukar. Det låter som jag är alkoholist! I min värld borde det betyda utslag på vågen. Jo det gör det förvisso, men åt fel håll! Jag vill inte ha klämkäcka tillrop och tips för hur man bantar för det är inte bantning jag håller på med. Mina tidigare ätstörningar ska inte väckas till liv igen, utan syftet med detta är att få tillbaka den starka och hyfsat muskulösa kropp jag hade före mitt traumatiska armbrott. På den kroppen lyste muffinsringen med sin frånvaro kan jag meddela. Även sexpacket, men det har jag aldrig eftersträvat. Nog kan man vara tisdagsdeppig för mindre.

Som om detta i-landsproblem och klimatångesten inte var tillräckligt, så ska man behöva läsa om alla dessa förnedrande rån som barn och ungdomar utsätter andra jämnåriga för. Ursäkta, men vad är det för jävla monster som har fostrats? Det handlar om att visa makt och sprida rädsla. Fega uslingar, som hade bönat och bett om de själv hade blivit utsatta för mindre än det de gör sig skyldiga till. Lås in ungarna och deras föräldrar! Utvisa dem om de inte är svenska medborgare. Toleransnivån för dessa handlingar måste vara noll. Jag ger mig den på att bilbränder och bomber är ett led i att skrämma oss vanliga samhällsmedborgare till underkastelse och rädsla. Det är samma underliggande syfte och resultatet detsamma. När rädslan är ett faktum så är steget att hitta en gemensam fiende inte så långt. Titta bakåt, lär av historien och fall inte i gropen! Kalla det konspirationsteori om ni vill - det är helt okej med mig. Men vi som inte står bakom antidemokratiska kriminella handlingar måste våga visa vårt motstånd. Handlar det om minderåriga förövare så ska föräldrarna fråntas vårdnaden. Egentligen tror jag inte på fängelse för unga förbrytare, men den samhälleliga utvecklingen, eller rättare sagt stagnationen, måste ge tydliga signaler på att även de som är under 15 år kan och ska straffas. Vi kan inte låta maffiametoder och tyranniska småjävlar styra våra gator och torg.

Nu har jag fått ut lite av mina innestående ilska och jag behövde inte hitta någon att slå på, kränka eller förnedra för att känna mig avreagerad. Nu ska jag se om jag kan skrapa ihop något till middag från det magra utbud skåpen här erbjuder. Om inget annat känner jag mig kreativ under tiden och det är kanske just det som behövs för att trolla bort den irriterande valken runt midjan?


fredag 17 januari 2020

Träningsnarkomanen gör entré

Maj Gadd vad tiden går! Vi har redan passerat halva januari och det är mer vår än vinter på våra sydliga nejder - fåglarna väcker en med skönsång på morgnarna, vårblommor som vintergäck och snödroppar sticker malligt upp ur den allt annat än permafrostade jorden, träd och buskar har stora knoppar och gräset växer (såg jag till m in förskräckelse) så det knakar. Tiden är verkligen ur led och jag förstår inte hur man kan blunda och förneka att det är något väsentligt som hänt med klimatet. Lite obehagligt är det allt när man ser spåren av vårt egoistiska leverne!

Jag har rivstartat detta året - precis som planerat. Väldigt imponerad av mig själv och jag klappar om mitt ego varje kväll innan jag somnar. Trettonhelgen tillbringades i Göteborg med innebandy och redan första eftermiddagen bestämde jag mig för att nu jäklar ska det ske! Jag bytte om och gick till hotellets gym. Ett litet steg för mänskligheten, men ett gigantiskt för undertecknad. Det var ingen särskilt välplanerad träning, men jag körde crosstrainer och lyfte lite vikter. Det bästa av allt var att jag njöt kopiöst! Som jag har saknat att träna! Varför är min startsträcka så lång och vad var jag så panikslagen för?!? När jag kom hem så hade jag bokat tid med en personlig tränare på gymmet, men han avbokade på grund av dubbelbokning och min första tanke var, i ärlighetens namn: jippie, jag behöver inte gå dit idag heller! Som tur var så klev Luther fram och gav mig en rejäl omskakning och sa till mig med mycket bestämd röst. I vissa lägen kan jag förstå att människor har respekt för mig för jag ställde mig själv i givakt och sa absolut! När jag väl kom in så var det som om jag aldrig varit därifrån. Kroppen visste exakt hur den skulle arbeta och jag fick hålla i mig för att inte överbelasta. Något har jag faktiskt lärt mig av mina tidigare misstag... Sedan två veckor tillbaka kör jag styrka och kondition varannan dag på gymmet och varannan dag powerwalkar jag minst 10 000 steg. Eftersom vädret är så milt ligger mitt snitt på cirka 13 000 steg per dag, vilket jag är mer än nöjd med. Det är så härligt att få energikicken av träningen, sömnen blir avsevärt djupare och därmed bättre och jag blir faktiskt mer harmonisk och får större tålamod med det mesta. Målbilden jag har satt upp för mig själv är inte viktnedgång utan en fastare och starkare kropp. Fast det är klart...en handfull färre kilon hade varit bra för muffinsmagen... Det är märkliga är att det känns som att jag har fått fler timmar på dygnet nu när jag använder 1,5 - 2 timmar per dag åt träning. Det måste bero på att det är så psykiskt destruktivt att landa i soffan direkt när man kommer hem från jobbet. När jag är ute och powerwalkar (tänk att det tydligen är ett svenskt ord numera...) så rensar jag hårddisken och låter elefantskötaren på hjärnkontoret få lite välförtjänt vila. Bäst av allt är att jag sakta känner att lusten att börja springa ligger och lurar, men jag ska först stärka upp småmusklerna kring knäna så jag inte åker på samma motgång som i somras när mitt vänstra knä överansträngdes. Ni hör varför jag kallas Ugglan? Denna enorma klokskap och visdom som jag plockat fram detta nya decennium! Var ska det sluta?

Nog med skrytsamheter! Dags att ta tag i lite hushållsbestyr så att jag kan få lite ledighet under helgen. Är det fler än jag som har besvär  med att tjänstefolket är puts väck när man behöver dem?

Så här ser jag ut när jag är i startgropen inför träning!


torsdag 2 januari 2020

2020 - året då jag ska omfamna min största ovän. Mig själv!

Årets andra dag detta andra decennium. Gillar verkligen hur bra det känns både att skriva och säga 2020!

Årsskiftet firades in med sedvanlig nyårsfrulle med bubbel och därefter en lång, härlig promenad med hunden i solsken och temperatur som mer gav påsk än nyårskänsla. En härlig middag med goda drycker och Tattinger som nyårsskål så halkade man glatt in i detta decennium. Det kändes inte mycket annorlunda att vakna i går. Den sedvanliga Nyårskonserten från Wien byttes ut mot en lång, varm skogspromenad och därefter var det dags för mig att lämna de vilda skogarna och köra hem till civilisationen. Vetskapen om att jag hade druckit en del under nyårsafton gjorde inte bilfärden vingligare än normalt, däremot var jag rädd att min promillehalt kanske skulle gett utslag vid eventuell kontroll. Så korkat att ta bilen! Min brevlåda hade varit behållare för smällare så locket är lite på sniskan, men både tidning och post har levererats under dagen så den fyller fortfarande sitt ändamål. Med tanke på att det är första gången detta händer under de 26 år jag har bott här så är det ingen större idé att hetsa upp sig. Men irriterad var jag! Så pass att jag drog ut på en lång promenad igen. Lite irriterar det mig faktiskt att jag går upp i vikt trots att jag gick över 70 000 steg måndag till söndag förra veckan (och då kan vi räkna bort både julafton och juldagen som tillbringades väldigt ohälsosamt stilla). Motivationshöjande är det alls icke...

Vad förväntar jag mig av detta oskrivna papper som jag har framför mig? Rubriken är given: MITT 2020. Nyårslöften är inte något jag ägnar mig åt - mer än att lova att jag inte ska börja röka eller snusa i år heller och det löftet har jag hållit hela mitt liv. Jag har däremot förväntningar och en del förhoppningar detta år. En av de saker som jag under alldeles för lång tid har underlåtit att ta tag i är min träning. Sedan jag bröt armen för snart två år sedan har mitt kroppsliga förfall varit helt otroligt. Egentligen är det inte så mycket att vågen ständigt visar högre siffror, utan att jag har så dålig kondition, mobilitet och knappt någon muskelmassa. Inte många dagar har passerat utan att tanken om att jag borde gå till gymmet har poppat upp i mitt huvudet, men tyvärr är det någonting som saknas mellan att det tänds en tanke i min hjärna, elefantskötaren skriker "hurra!" och att få ut budskapet i den del som verkställer själva tanken. Kompatibiliteten saknas totalt... Och är det dessutom något som känns oöverstigligt, då skriker hela kroppen: "Stopp och belägg! Utsätt mig inte för träningsvärk (som jag egentligen älskar) och att en massa människor ska titta på denna spillra av forna vältränade kropp". Klok verkar jag inte vara nu när jag läser vad jag skrivit. Nåväl. I morse när jag vaknade tänkte jag, som vanligt: i dag ska jag gå och träna! Efter frukosten var den tanken djupt nerbäddad i självömkan och bristande kontroll. Men vet ni vad?!? Jag drog på mig träningskläder och powerwalkade till gymmet. Kallsvettig - bokstavligen - gick jag in och frågade om det fanns någon hjälp och hopp för en sådan misslyckad träningsodugling som undertecknad eller om det var bäst att säga upp mitt abonnemang som jag inte hade använt på två år. Han kollade och tyckte att det var dumt att säga upp det eftersom jag tydligen har ett väldigt bra pris jämfört med vad nya medlemmar får. Så - tada! - på tisdag kl. 15 ska jag få en ny introduktion för träning. Testade lite indoor walking, vilket han tror passar mig eftersom jag behöver träna upp min balans efter armbrottet och dessutom ska han försöka få mig att våga mig på löpbandet. Jag erkänner: jag är skräckslagen inför löpbandet, men vill gärna börja löpträna igen och asfalt är inte optimalt som underlag i detta läget. Känner mig så taggad att komma igång igen!
Hade en tanke att börja på Viktväktarna för att åtminstone få en viktminskning, men hoppar den idén och satsar på träning i stället. Det har fungerat förut och när jag tränar äter jag automatiskt både bättre kost och mer regelbundet. dessutom mår mitt höga blodtryck så mycket bättre om jag tränar...
Målet med detta? Förutom det viktigaste, att må bättre och bli starkare, så handlar det om att få tillbaka min självkänsla vad gäller min kropp. Jag vill inte vara anorektiskt smal, men däremot ha en sund och stark kropp. Målvikten ska nås senast midsommar och min förhoppning är att jag vid den tiden ska kunna springa åtminstone fem kilometer utan att känna av mina knän.

Jobbmässigt hoppas jag utvecklas vidare och att de nya block som ska kopplas på vårt HR -system inte är övermäktigt svåra att förstå sig på. Det har landat i mitt knä att ta hand om manualer och utbildningar även i dessa. Förhoppningsvis kommer jag även att ha utrymme att lära mig mer om kommunikation och få möjlighet att bygga upp vår hemsida. Räknar inte med att arbetsbelastningen blir mindre, men så länge jag tycker det är roligt och själv kan styra över min kalender känns det bara roligt. Ett litet orosmoln är att det är en ny organisation - igen... - och att ledningen för denna och vad den egentligen innebär för oss medarbetare är höljt i dunkel. Mina arbetsuppgifter och min relativa frihet gör att jag har valt att stanna kvar och ge organisationen en chans. När den knapphändiga  informationen om den nya organisationen kom var incitamentet att söka sig någon annanstans väldigt lockande. Men jag har blivit så feg så numera tänker jag snarare "man vet vad man har, men inte vad man får" i stället för "nu jävlar, drar jag!"

Jag överväger att gå en skrivarkurs under året. Alla dessa bortkastade år av drömmar och längtan efter att skriva är en rejäl black om foten och jag tänker att 2020 är ett utmärkt år att ta tag i skaparglädjen, finna lusten och kasta sig ut bland oskrivna blad och färdigställa ett manuskript. Våga och vinn ska bli årets mantra!

Det största detta året är väl annars att jag ska få mitt första barnbarn. En liten pojke, beräknad i mitten av mars. Att bli farmor känns så överväldigande och den lille krabaten är redan otroligt efterlängtad och älskad. Det sker något djupt nedärvt i kroppen när man får vetskap om att man ska få barnbarn. Obeskrivligt är kanske det bästa ordet. Föräldrarna till det ännu ofödda underverket ska gifta sig under sommaren 2020, så det känns nästan som om de har lagt beslag på hela året...

En del resor planeras det också för. Vissa har kommit längre i planeringen, andra har ännu inte plockats fram ur gömmorna. Klart är i alla fall att det blir en långhelg i Göteborg från i morgon till måndag (träningskläder ska med för där är ett superfint gym på hotellet), det blir minst en resa till Dublin och i sommar hägrar Madrid. Dessutom ska jag en sväng till Stockholm under våren - nu är det alldeles för länge sedan jag var där. Förhoppningsvis kommer det att tillkomma någon solsemester och varför inte en eller ett par spahelger?

Det viktigaste med mina förhoppningar inför ett nytt år är att alla mina nära och kära får vara friska, att vi hittar många tillfällen och möjligheter att träffas och att vi ger varandra och oss själva tillfällen att stanna upp och vila i övertygelsen att vi är älskade och har rätt att vara lyckliga.

Jag ändrar mig angående nyårslöfte! I år ska jag ge mig och min själ möjlighet att nua varje dag. Det behöver inte vara långa kontemplativa sessioner. Det räcker gott med att ta sig tid att njuta av något, stort som litet, en stund varje dag. Att ta några djupa andetag och känna att jag är här, jag är nu och jag duger alldeles som jag är!




måndag 30 december 2019

2019 - sammanfattning av året som gick...

Nu är snart 2019 till ända och vi står inför ett nytt decennium. Är det bara jag eller känns det verkligen mycket bättre att skriva 2020? Lite mer förhoppningsfullt. Lite mer positivt. Lite mer välkomnade.

Först tänkte jag försöka sammanfatta året som varit. När jag inför denna uppgift satte mig med årets kalender (jag är faktiskt så oldfashioned att jag använder en riktig kalender och penna) och bläddrade blev jag alldeles utmattad av allt som har hänt under året. Det mest påfrestande har varit all den tid och kraft som vi har lagt på att tömma barnens farföräldrars gamla hus. Vi fyllde 17 (!) containrar med allehanda skräp och skrot och det kördes många rundor med skåpbil och släp till återvinningsstationen med allt som inte kan kastas i en container - om man inte vill betala extra... Farmor installerades i ett nytt litet behändigt enplanshus och efter ett par månader kändes inte det rätt, utan hon ordnade plats på ett nyöppnat äldreboende. Skönt att hon fixade det själv, men plötsligt stod vi, med undertecknad som återinsatt projektledare, med ansvaret att tömma och sälja även detta objekt. Luften hade helt gått ur oss efter den första pärsen så det har tagit tid att hitta ork att ta nya tag. Nu är det rensat och fördelat mellan barnbarnen och ska hämtas. Resten ska säljas eller skänkas till någon som köper upp dödsbon. Makabert när hon fortfarande lever, men vi orkar inte stå med hennes grejer längre.

En annan sak som dominerat är så klart arbetet. Det betalda alltså. Mycket flextimmar, men eftersom jag numera äger min kalender så har jag också möjlighet att ta ut sammanhängande ledigheter ganska regelbundet. Jag är enormt stolt över min prestation när det gäller mitt arbete. Trivs som fisken i vattnet när det handlar om att stå och prata inför grupper och älskar att mina arbetsuppgifter är så varierande. Periodvis är det jättemycket och då kan det kännas tungt, men hellre det än att ha för litet att göra eller alltför statiska arbetsuppgifter! 

Det blev en del resor under 2019. Året startade med Gothia Cup i Göteborg - innebandy för hela slanten, men det hanns med shopping i city, härliga middagar med trevliga människor och förstås hotellfrukost. Ljuvligt tycker jag!
Nästa tripp gick till Alcudia. För mig var det, hör och häpna, första gången jag besökte Mallorca, men tror inte att det blir den sista. Mycket välbehövlig semester med sol, böcker, promenader och framförallt umgänge med en alldeles för mycket frånvarande vän. Vi hade ett år att ta igen så det blev ju så klart en del pratande på balkongen under kvällarna. Tiden som partylejon är ju som tur är förbi.
En avstickare till den vackra svenska östkusten hanns också med. De fantastiska sommarstäderna Kalmar och Karlskrona visade sig från sin soligaste och finaste sida så det blev några härliga dagar. Och äntligen besöktes Kristianopel! En riktig liten pärla i Blekinge. 
Under 2019 var det tydligen populärt att besöka den andra största staden i de europeiska länderna. Vi ville ju inte vara sämre, även om vi varit lite pionjärer på området genom att besöka både Dublin och Galway (just det: Irlands andra största stad) något år tidigare, så årets resa fick bli Porto i Portugal. Minst lika fantastiskt som Lissabon! Vi bodde på ett hotell i kolonial stil och hade utloppet från floden Douro och Atlanten precis utanför dörren. Det var ett fascinerande skådespel att följa tidvattnet och se hur vågorna bröts i kaskader över piren när floden mötte havet. Och vilken underbar mat! Stället kan verkligen rekommenderas och jag kan definitivt tänka mig ett återbesök. Portugal är ett underbart resmål.
Sommaren var kanon vädermässigt. Jag saknade inte alls den påfrestande värmen från 2018. Med andra ord blev det en del sköna stranddagar på Mossbystrand. Utflykter i närområdet - vackra Skåne ska icke föraktas! Bland annat ett par turer på Österlen och ett besök på Sofiero.
Sist, men inte minst!, så var vi så klart tvungna att ta ett par dagar i Dublin också. Året känns liksom inte fullständigt förrän även Dublin blivit besökt. Man kan tycka att vi borde kunna denna stad vid det här laget, men det är lite det som är charmen. Det är som att komma hem, men vi har som mål att besöka nya pubar och hitta nya upplevelser. I år blev det till exempel ett besök på Irlands Rock´n´roll museum - att sitta och spela trummor till en musiker tillhör ju inte ens vardag. Vilket framgick med all oönskvärd tydlighet... Jag vet att numera jag totalt saknar framtid inom det området!

Och så mycket kultur jag har konsumerat under 2019!

Bio: The Wife, The Favourite, Angel has Fallen, Downtown Abbey, Smärta och ära, och som årsavslutning i BOV (Bio Och Vin) valdes Last Christmas. Högt och lågt med andra ord, men jag älskar att gå på bio och hoppas att 2020 kommer att innehålla många biobesök.

Teater och föredrag: Bob Hansson på Lunds Stadsteater, och Skönheten och Odjuret på Malmö Opera - en makalös uppsättning med fantastisk scenografi. Dumhetsparadoxen med Mats Alvesson (en föreläsning alla yrkesverksamma borde lyssna på, inte minst personer i chefsställning behöver dessa sanningar...) samt inspirationsföreläsning med Ninni Länsberg och hennes föredrag om stress, livsbalans och hållbara arbetsplatser.

Sommarlund bjöd på många pärlor under 2019: Divine, Louise Hoffsten, Malmö Opera på lastbil, En hyllning till svenska hits. Älskar detta enorma smörgåsbord av upplevelser som finns utanför husknuten varje sommar. En picknick i parken med goda vänner och kvällen är räddad.

Konserter: Mikael Rickfors (gratis som tur var för jag hade blivit besviken om jag betalat pengar för en biljett), Ola Salo - vilket entertainer! Konserten visas på TV4 i kväll kl. 20 och kan streamas via TV4 Play. Weeping Willows - vilken röst han har Magnus Carlson! Och naturligtvis, Moneybrother - som kanske egentligen skulle ha placerats under teater? 

Två ytterligare evenemang i Göteborg stod ju också i kalendern: ett besök på Bok,- och biblioteksmässan där stångandet med alla andra besökare blev en väldigt bra hämsko gällande mina bokinköp. Med tanke på alla böcker jag rensat ut så ska icke beståndet fyllas på i onödan eller för att utbudet och de röda priserna slår till och habegäret växer.
Dagen efter hemkomsten från Dublin gick bussen mot Göteborg - inte okristligt tidigt, men det blev ändå en lång dag. Julmarknaden på Liseberg var målet och den kan varmt rekommenderas! 

Jag har nog sammantaget haft ett ganska bra år. Kärleken flyter på, även om vi inte lyckades få till någon gemensam semesterresa under året - så är det att vara tillsammans med en egenföretagare. Ett ögonblick tänkte jag att jag fått tillbaka ytterligare en syster, men efter det första trevande mötet på nästan femton år har det runnit ut i sanden. Sånt är livet! 
Fördelen med att bli äldre är att barnen och deras vänner växer upp och plötsligt blir man bjuden på bröllop och får se söta babybilder. 2019 gifte sig min systerson och första månaderna av 2019 fylldes av en del hemlighetsmakeri inför bröllopet. Det är verkligen så att det är på barnen man förstår att man blivit äldre. Min äldste son och hans fästmö köpte hus i somras och renoverar för fullt. 

Ett år rymmer så otroligt mycket om man tar sig tid att reflektera. Jag är privilegierad som har en underbar familj, släkt och många vänner som hjälper mig att förgylla livet. Baksidan av relationer är att förr eller senare tar det slut. Om någon väljer att gå eller om man själv går är en slags sorg och avslut. När det definitiva slutet kommer gör det ont. Det känns meningslöst i stunden, men om personen har lidit under en lång tid så är det egoistiskt att hålla fast vid att de ska fortsätta kämpa. En av mina vänner (en Gästistant eller som vi kallar vår Messengergrupp: BFF) förlorade sin kamp mot cancern i mitten av december. Jag tycker det är skönt för hennes skull att hennes lidande och kamp är över. För oss som lever vidare och ska hantera saknaden är det skönt att ha någon hand att hålla eller en kram när det känns för ledsamt.

Nu stänger jag ner 2019. Lite i förtid, jag vet. Eftermiddagen ska ägnas åt lite shopping och en AC. För ickeinitierade betyder det After Christmas. Vi som väljer att ha semester ini kaklet av 2019 kan ju inte ha någon After Work. Det är sedan gammalt...

Ett riktigt gott slut på detta decennium, som sammanfattningsvis tog sig mot slutet, och ett riktigt

GOTT NYTT ÅR!






fredag 27 december 2019

Nu är den förbannade julen slut!

Äntligen! Julhelgen 2019 kan läggas till historien. Jag har tidigare skrivit om den depressiva julen, så det behöver vi ju inte älta på nytt. I år blev jag inte så himla deprimerad och gråtmild på julafton, utan mer förbannad. På mig själv faktiskt! Det är något oerhört sorgligt och förnedrande att låta sig hunsas vid + 55. De senaste femton åren har jag ifrågasatt varför vi ska starta julfirandet redan kl. 12, men har fogat mig efter min man och framförallt hans föräldrars, åsikt. Så, för att andra ska få ett trivsamt julfirande har jag gått upp i den arla gryningen för att städa det sista, laga mat och förbereda julbord. Det är inget som görs i en handvändning! När svärföräldrarna anlände var det förväntningar på glögg och spänd förväntan på vad som skulle serveras - gärna med någon syrlig eller nedlåtande kommentar om att skinkan var för salt eller köttbullarna smaklösa, för få hembakta kakor till kaffet och så vidare. Ni hör så mycket uppdämd bitterhet det ryms inom mig. Tur jag numera är så svulstigt rund...

I år var det likadant, men numera är det ju bara min svärmor (vilket hon ju teoretiskt inte varit på tio år) som "förgyller". Allt blir bara så fel. Tro mig: jag överdriver inte! Efter att ha varit här i knappt två timmar och bara suttit och petat i maten ville hon åka hem. Tur vi inte hade beställt färdtjänst! Jag vet att det låter hemskt, men det var så skönt att hon åkte. Tala om att hon är en energitjuv och att jag är en jäkla fjant som låter henne hunsa med mig! Skönt att ha så mycket förtroendekapital att jag med gott samvete kan lämna över henne till den andra sidan av släkten. Grattis! Kommande högtider är det ni som får äran. Att det ska behöva ta så lång tid för att erkänna för sig själv att man faktiskt inte är en dålig människa bara för att man inte tar skit!

Det är i paritet med att ha ensidiga vänner. Ni vet den kategorin som gärna kommer på middag eller följer med när man föreslår något, men som aldrig bjuder tillbaka eller frågar om man vill följa med någonstans. Dessa irritationsmoment ska också plockas bort ur mitt liv. Min ryggsäck är tillräckligt tung utan att dessutom fyllas med en massa negativism och oginhet. Det är inte fel att odla sin egoism om den inte skadar andra. Det ska bli min livsparoll framöver: att känna efter och bara göra sådant som JAG vill och som JAG mår bra av. Och umgås med mina dubbelsidiga vänner - det är ju de som är mest betydelsefulla!

Julhelgen har med andra ord varit mindre deprimerande än vanligt, trots att jag har varit ensam mer än normalt. Det där med ensamhet är också en intressant företeelse. Jag har alltid, sedan barnsben,  haft ett stort behov av att vara ensam och har aktivt sökt efter stunder där jag bara haft mitt eget sällskap. När min man dog var ensamheten ett otroligt tungt ok de första åren, vilket jag i min roll som hobbypsykolog, kopplar till att det var jobbigt att ständigt vara ensam. Ensam i att fatta alla beslut rörande huset, bilen och barnen. Ensam på de få fester och middagar jag bjöds på - som femme fatale är man livsfarlig för andras män... Efter de första åren tyckte jag att ensamheten var behaglig och vilsam. En chimär och ett skydd för att inte behöva lämna min comfort zone och kliva ut i verkligheten som singel. Numera, när jag åter är i ett förhållande, känns ensamheten annorlunda igen. Ibland kan jag känna mig övergiven och utestängd från andras gemenskap. Det blev väldigt påtagligt när jag var ute och gick ganska sent på juldagen och tittade in på alla lyckliga människor som alla hade någon - familj, släkt och vänner. En del av en tillhörighet.

Herregud vad skönt att det är över för denna gången! Allt mitt hobbypsykologande tar knäcken på mig. Nästa år ska bli annorlunda. Åtminstone de delar jag själv kan påverka. Fast nu ska vi inte gå händelserna i förväg! Min ambition är att skriva en årskrönika för det snart gångna året och i den kommer även tankar om framtiden att förmedlas. Ni ser! En så kallad cliffhanger...