fredag 4 september 2020

Längtan efter ett liv som inte styrs av andra

September har anlänt och jag tycker nog att det fortfarande är behagliga temperaturer. Härligt krispiga morgnar och kyliga kvällar. Jag gillar ju hösten och möjligheterna att tända ljus och mysa inomhus med en bra bok, men ogillar om det är horisontellt regn och blåst varenda dag. Med tanke på allt elände så blir jag inte ett dugg förvånad om det blir en riktig ruskhöst...

Pessimisten inom mig har tagit över. Det här med att leva utan deadline på pandemin är mentalt påfrestande tycker jag. Det där med nyttigheten att stanna upp, känna efter och eventuellt skapa nya möjligheter för framtiden är absolut inget jag lyckas med. Tyvärr! För visst hade det varit fantastiskt att plötsligt veta vad man vill bli när man blir vuxen! Och ha vägen utstakad! Det tycks ju aldrig vara så att de som lyckas med detta har några problem längs vägen. Förutom att ha både väg och mål utstakat så krävs det ett ekonomiskt oberoende. Där fallerar det direkt... Om Någon Annan hade existerat i mitt liv och säkerställt min pension och gett mig en ekonomisk säkerhet under vägen till Målet - då hade jag kanske vågat ta det där språnget rakt ut i det okända. Jag har en del kolleger som har valt att gå ner i tid, men jag är för feg. Eller om det handlar om en ekonomisk medvetenhet. Korkat egentligen för ingen av oss vet ju egentligen om man får uppleva pensionen. 

Någonstans tror jag att det är en mental kollaps också att inte ha någon definierad arbetsvecka. Dagarna flyter in i varandra och det där distinkta "äntligen fredag!" infinner sig inte på samma sätt när man tillbringar arbetsdagarna på distans. Jag vet människor som väljer att gå till jobbet på fredag för att få ett avslut på arbetsveckan. Lite som när jag arbetade i skolans värld och det inte blev sommarlov utan "Den blomstertid nu kommer". Märkligt hur vi reagerar som människor beroende på vilken personlighetstyp vi är...

Snart dags att sätta punkt för denna arbetsvecka, som mestadels har varit på kontoret. Trevligt att träffa kolleger och ta del av kontorsskvallret, men samtidigt har alla blivit väldigt egoistiska under tiden vi har distansarbetat. Den kollegiala hjälpsamheten har i princip försvunnit och det är som det viktigaste är att få "arbeta" hemma - inte att se till att arbetet blir gjort. ingen ska inbilla mig att det är unikt för mitt kontor och det ska bli väldigt intressant att se hur normaliteten kommer att se ut när vi har fått ett någorlunda säkert vaccin och pandemin läggs till som ett kapitel i historieböckerna. Kommer vi att se ett nytt paradigmskifte - en ny värld som likt Fågeln Fenix uppenbarar sig ur de pandemiska ruinerna? Om detta vet vi inget. Vad jag hoppas är att det ska bli möjligt att resa för hyfsade pengar när eländet är över. Visst är det ett i-landsproblem, men personligen längtar jag. Till nya möjligheter. Till öppna gränser. Och framförallt till kontrollen över min egen kalender.



onsdag 26 augusti 2020

När man tvingas polarisera sig eller OOOPS - jag gjorde det igen

Tillbaka på jobbet sedan förra måndagen. Pandemin fortsätter, vilket för min del betyder hemmakontor varannan vecka. Det har sina fördelar, men även nackdelar. Skönt att slippa stressa iväg på morgonen och att ha ett kylskåp att plocka ur till lunch. På sikt tror jag att det är positivt att arbetsgivaren uppmärksammas på att det på många områden faktiskt fungerar med distansarbete och att man kan erbjuda en större flexibilitet i arbetet - bra för miljön (färre pendlar till jobbet) och mindre behov av dyra kontorslokaler. Jag tror dock att det behövs en dialog om hur många dagar per vecka det är rimligt att arbeta distans. Det kan inte vara mentalt hälsosamt att arbeta hemifrån månad efter månad på grund av, i många fall, påhittade krämpor och obefogad rädsla. Förr eller senare måste man hantera världen utanför den "trygga" hemmabubblan. Har man inte blivit sjuk förr lär man bli det då! Titta bara på vår omvärld, som stängde ner totalt för att minska smittspridningen. Efter sommarens fria lek så ökar covid19 på nytt. Allvarligt talat...trodde någon på att viruset skulle försvinna för att dörrarna stängdes?!? Är det en tillfällighet att smittan ökar i Skåne (främst på Österlen, men i stockholmarnas värld sträcker sig Österlen från Trelleborg till Kristianstad) och på Gotland? Semesterfirande stockholmares favorittillhåll... Jag skyller inte på stockholmarna, men någonstans brast det där egenansvaret när semesterperioden dök upp. Det är också intressant att se att smittan i storstadsregionen i Skåne har ökat efter resor utomlands; företrädesvis till Spanien och Kroatien. För visst är det en mänsklig rättighet att resa vart man vill på sommaren?!? Personligen är jag så totalt utmattad av allt som har med Corona att göra. Den ena mer befängda teorin än den andra, kastas fram ivrigt underbyggda av begåvningsreserven som numera är smittskyddsläkare och folkhälsovetare.  För tillfället är jag väldigt lättprovocerad... Det var till exempel inte så bra för mitt redan höga blodtryck att läsa en artikel om att vi behöver arbeta flera timmar för att ha råd att betala för alla som bidrar till samhället med hjälp av bidrag (japp - IRONI!). Eller att läsa om vägtullarna som har ordnats av Al Khan klanen i Göteborg som jag skrev om när jag läst Familjen... De brutala övergreppen mot tonårskillarna i Solna förbättrade inte mitt provokationskonto mindre... Eller att amerikansk polis skjuter en man med SJU skott i ryggen framför hans barn. Oaktat vad han har gjort så måste detta gå in under rubriken obefogat våld. Förstörelsen av våra kyrkor - ingen ska inbilla mig; oberoende ateist, att det i en församling med tio svenskar är någon av dessa som bestämt sig för att slå sönder fönster på kyrkorna... Med ryssarnas maktuppvisning utanför Gotland som grädde på moset kan man säga att jag har skäppan full! 

Med tanke på ovanstående är jag även trött på den begåvningsreserv vi har som numera är specialister inom rättsväsendet och statsvetenskap. Hur kan det komma sig att deras höga kompetens inte genererar anställningar? De borde vara en enorm tillgång dessa tider. Väldigt stort fokus läggs på att det är polisens och politikernas fel. ALLT! Egenansvar och föräldraansvar är tydligen helt avskaffat. Så typiskt mig att leva i det förgångna. Till vårt samhällssystemviss del kan jag dock hålla med: det svenska rättsväsendet och då framförallt lagstiftningen är inte kompatibel med den verklighet som vi lever i. Jag trodde aldrig jag skulle bli för strängare straff, lägre straffålder och ställa krav på utvisning för kriminella, men nu är jag beredd. Påskynda lagstiftningen så att även de yngsta kriminella blir inlåsta, ta bort straffreduceringar - det ska snarare vara ett incitament till längre straff om det handlar om gängkriminalitet, sluta upp att låta de kriminella och deras anhöriga gråta ut i media - de ska överhuvudtaget inte bevärdigas med uppmärksamhet, klanerna ska direkt utvisas - deras rättigheter är numera obefintliga och de har visat att de inte är intresserade eller har förstånd att anpassa sig till våra lagar och regler; de vill ha kvar den makt och status de hade där de kom ifrån: varsågod att återvända, säger jag!

Tyvärr är det så att den uppflammade vrede som vi ser omkring oss med anledning av att gemene man (och kvinna) ser att det som varit Sveriges storhet och stolthet, bryts ner av gäng, klaner och maffia som ser Sverige som ett paradis på grund av vår humanitära välvilja och naivitet till mänskligheten, inklusive dessa avskum som har lyckats nästla sig in. Det dröjer inte länge innan vi ser medborgargarden som tar saken i egna händer. Behöver jag skriva att vi är på farlig väg? Behöver jag skriva att vi inte kan vänta längre? Något måste göras NU (egentligen för tio år sedan när tendenserna började skönjas)! Spänningen är ju inte direkt olidliiig  när det gäller vilket parti som lär gynnas av detta i nästa val.

Nackdelen med distansarbete är just ovanstående: för mycket tid att reflektera över omvärlden och tid att analysera förbättringar. Sådant hinner jag aldrig göra på kontoret. Där måste man ju vara social och iaktta ett visst mått av politisk korrekthet enligt rådande policydokument. Privat är jag ytterst sällan politiskt korrekt. Det ligger liksom inte riktigt för mig och dessutom är livet alldeles för kort för att hålla på att tillfredsställa alla. Positivt är dock att jag äntligen har kommit mig för att börja gymträna igen.  En gång är visserligen ingen vana, men man ska börja någonstans och med tanke på den träningsvärk jag har i bröst, - och axelmuskler så lär jag behöva dagens pass. Ont ska med ont fördrivas! 



onsdag 5 augusti 2020

Familj - hopp, förtvivlan och totalt livsfarligt

Jag har skrivit det förut men skriver det igen: 2020 är ett märkligt år! Personligen är jag väldigt orolig för vad den här pandemin gör med oss som flockdjur. Vi är inte, även om det kan tyckas så när man ser sig om i världen, skapade för att leva som solitärer. Vi behöver att sammanhang för att fullt ut fungera som människor. Detta är min fasta övertygelse! Jag är inne på min femte semestervecka och har fortfarande inte lyckats komma ner i varv. Semesterlugnet och "att ta dagen som den kommer" vill inte infinna sig, sömnen är fortfarande ryckig och osammanhängande. Den inre stressnivån är jättehög och det bådar inte gott för en arbetsmässigt krävande höst (all utbildning som blev inställd under våren måste ju tas igen och med tanke på att restriktionerna gällande hanteringen av covid-19 kvarstår så blir det dubbelt så många utbildningstillfällen för att glesa ut i lokalerna) och dessutom en höst där hemarbete ska bedrivas varannan vecka. Om inte den psykiska ohälsan märks när höstmörkret lägger sig så blir jag väldigt förvånad...

Tillhörighet är ett nyckelbegrepp för detta inlägg, som har att göra med att jag under sommaren har läst två - sinsemellan väldigt olika - böcker som har gjort stort intryck på mig. Att få anledning att utforska sina egna ståndpunkter i relation till det man läser är för mig en stor anledning till att lägga tid på läsning. Det händer något inom en när man tillåter sig att bli berörd av litteratur och lyckas bortse från att det inte alltid är så stilistiskt eller "vackert" skrivet. Att låta tankarna flöda fritt.

Den första romanen jag vill lyfta fram är Moa Herngrens "Svärmodern". För mig var det första gången jag läste något av henne och jag har ingen särskild relation till henne, trots att hon har skrivit en hel del kritikerrosade romaner och TV-serier. Man kan säga att jag föll för hajpen kring denna bok. Och det är jag glad för! I stora drag handlar det om en kvinna (Åsa) som levt ensam med och för sin son. När sonen blir gravid med sin flickvän, som för övrigt är dotter till kvinnans bästa vän och sedan liten sanslöst bortskämd och van att få sin vilja genom oavsett konsekvenserna för omgivningen, så rämnar Åsas tillvaro. Hennes hjälpsamhet och kontaktsökande tar sig gränslösa uttryck och till slut är relationen till sonen och hans familj helt slut. Det intressanta med den här romanen är hur den uppfattas av läsarna. Som mamma till två söner kan jag tycka det är oerhört intressant att det snarare är regel än undantag att det är mannens mamma som utmålas som SVÄRMOR (valet av versaler är medvetet) i romanerna. Det är som om vi mödrar till söner skulle se våra svärdöttrar som potentiella rivaler om våra söner. Nu kan jag bara tala för mig själv, men så är det definitivt inte! Min erfarenhet är att kvinnor generellt tenderar att knyta sina döttrar hårdare till sig - ett faktum som jag tydligt sett hos de väninnor och bekanta som har både döttrar och söner. Dessa band blir naturligtvis svåra för en partner att knyta upp och för att inte stöta sig med flickvännen så väljer man att tiga och, i slutändan, riskerar man att bidra till att relationer kan bli kyliga eller till och med försvinna. Blod är definitivt inte alltid tjockare än vatten! Är det detta som gör att det i många kulturer är kvinnan som flyttar in hos mannens familj (HU!) när de gifter sig? Slående när man läser kommentarer från läsare (och utan statistiskt underlag är jag övertygad om att de flesta som läser denna roman är kvinnor) är  att mödrar till döttrar tycker att det är svärmodern som är den vidriga ondsinta karaktären medan mödrar till söner eller både söner och döttrar tycker att det är svärdottern som är roten till problemen och att hennes beteende är både gränslöst egoistiskt och totalt utan empati. Det är svårt att inte ta ha synpunkter på bådas uppförande och bådas försvar som handlar om smutskastning av varandra och där sonen till slut får välja sida. Naturligtvis väljer han sin partner! Som mamma är man faktiskt dum på riktigt om man tror att man har en chans i de fallen. Åtminstone om man har en son... Sammanfattningsvis är den väl läsvärd och en utomordentlig roman att diskutera relationer och familj utifrån. Jag tror alla kan känna igen sig - både i svärmodern och svärdottern.



Senast läst bok är Johanna Bäckström Lerneby "Familjen". En reportagebok om familjen Al Asim som styr Angered och har finger med i styrningen av andra så kallade utanförskapsområden i Sveriges storstäder. Jag har nog sällan varit så uppgiven när jag lagt ifrån mig en bok. Alla, jag menar verkligen alla, borde läsa detta reportage som bygger på myndighetsutlåtanden, domar och intervjuer med offer och förövare. Framför allt borde alla politiker som anser sig ha rätt att uttala sig i fråga om invandring och utanförskap läsa den. Läsa denna och få en utbildning i vad klansamhällen innebär. Sverige har naivt och med stor okunskap tillåtit att det har växt fram skuggsamhällen som styrs av helt andra lagar och regler än de som är stiftade i en demokratisk process. Jag betackar mig för påhopp om rasism och liknande epitet. Det här handlar inte om strukturell rasism! Mina åsikter är förankrade i kunskap vad gäller islam och statsvetenskapliga metoder, analytiskt tänkande och källkritisk infallsvinkel. Klansamhällen och ett demokratiskt statsskick är i kollision! Personligen vill jag inte ha imamledda fraktioner som styr invånarna. Svenska politiker måste våga se sanningen i vitögat och agera! I Allahs namn styrs hela stadsdelar och man anser sig stå över de lagar som gäller. Det var länge sedan jag blev så upprörd, förbannad, rädd och fylld av hopplöshet som när jag läste denna bok. Ett samtidsdokument taget direkt ur verkligheten. En familj - en klan - som håller samhället i skräck. Hur kan politiker leva med att ha släppt in kreti och pleti i vårt land? För oavsett så har rasism flera ansikten. Även om vi i politiskt korrekta Sverige har svårt att tala om det. Alldeles för många av dessa så kallade flyktingar, ja, jag anser att många av dem saknar skäl för att kallas flykting, har en unken kvinnosyn. En kvinnosyn de bär med sig via sin kultur och religion; en kvinnosyn som ger dem rätt att våldta och förnedra unga flickor och kvinnor. För trots allt...vi är ju bara horor...

Läs, men var beredd på känslor som du kanske inte visste att du hade!






måndag 29 juni 2020

När visarna slutat gå

En vecka  till semester och det börjar kännas i såväl kropp som själ. En märklig känsla eftersom jag har tillbringat dubbelt så mycket tid hemma som normalt. Distansarbete varannan vecka och inga resor på hela detta halvår i kombination med alla inställda aktiviteter gör att jag har en väldigt lustig tidsuppfattning. Det är ju dessutom lite påfrestande att se sitt hem så mycket i dagsljus! Herregud vad det behövs städas, men det som bör göras inomhus hinns inte med nu när det finns så mycket att hitta på utomhus. Operation "Klippning av ligusterhäck med handkraft" är avslutad för denna gången  Älskar att arbeta med egen handkraft! Och att klippa häck ger en underbar tillfredsställelse. Något som syns, förändrar hela rummet i trädgården och dessutom ger gratis motion. Jag får samma tillfredskänsla av fönsterputsning och målning. Det är harvandet med dammvippa och dammsugare som inte riktigt är min melodi. Otacksamt kvinnogöra, som syns i typ tio minuter och sedan är det dags att börja om. Mannen, som tycker man ska använda maskiner när sådana finns, fick dock äran att klippa syrenhäcken med elkraft. Ibland får man svälja sin "kan-själv"-replik och låta någon hjälpa en. Jag har klippt syrenhäcken med hjälp av häcksax, sekatör och såg. Det tog larvigt lång tid, var helvetiskt jobbigt och blev inte speciellt bra. Men, även jag lär av mina misstag! Och lyckas svälja min stolthet - sällsynt, men det händer! Nu är således väggarna i trädgården fixade och jag har en massa bilder i huvudet om hur jag ska förändra. Jag säger ju att jag tillbringar för mycket tid hemma! En av planerna är att sätta upp plank i ena hörnet och där bygga trädäck med pool. Som alltid när man börjar tänka nytt så ser man bara möjligheterna, men nu när jag verkligen börjar gilla denna idén så uppenbarar sig alla problem. Inte så att jag har tänkt bygga planket själv - även jag inser mina begränsningar! - men det är en stor bok, sisådär tio meter hög som är i vägen. För mig är det en gåta att man planterat ett så stort träd i en liten villaträdgård... För att inte bli helt trädlös så funderar jag på något annat mindre träd i en annan del av trädgården, som då betyder att jag behöver gräva bort en attans massa annat som står där. I skrift inser jag att det säkert bara blir en "bidde" av detta också. 

Ur tristess frodas kreativitet har jag hört sedan barnsben. Och, pinsamt nog, även inbillat mina söner. Det stämmer inte! Jag har haft en jäkligt tråkig vår och det känns som tristessen ska kväva mig. Inte den minsta lilla gnutta kreativitet slår rot och min elefantskötare har fullt upp med att få mig ur sängen på morgonen. Tur för honom att jag har skapat ett behov av min morgonträning: powerwalk och joggning. Hade det inte varit för dessa tvångsmässiga aktiviteter hade jag väl suttit som en fet soffpotatis och vräkt i mig chips och godis dagarna i ända. Lite karaktär har jag och försöker hålla sötsuget stången, men det är svårt. Så mycket lättare arr vältra sig i självömkan. På sätt och vis är det en nyttig erfarenhet att se hur mycket en fulltecknad kalender betyder för självkänslan - i mitt fall. Sonens bröllop och mitt barnbarns födsel är förbi och svårt att toppa. Jag vet att det låter egoistiskt, men jag orkar inte sitta och gnissla på en fiol och spela pandemins molltoner. Det finns det alldeles för många som gör... Dystopier och pandemier är helt enkelt inte ett dugg kompatibelt med min personlighet. Har ni förresten tänkt på vad tyst det är på sociala medier angående smittspridningen i de länder som öppnar upp? På allvar - trodde man att viruset skulle försvinna om man stängde dörrarna? Och danskarna... Det hade varit riktigt galghumoristiskt om det stämmer att det var danskar som tog covid19 till Sverige... Personligen tänker jag bojkotta hela världen tills det här är över. Men först ska jag ha semester! Jag har ju en hel trädgård att skövla och sedan anlägga nytt. Och dessutom ett berg (bildligt) av olästa böcker som ska hinnas med. Och en blogg som är pinsamt eftersatt. För att inte tala om allt som behöver göras inomhus. Det finns banne mig ingen tid åt varken tristess eller kreativitet. Går ut och fäller några träd!


fredag 5 juni 2020

Ologiska krumbukter i en märklig tid

Galet att vi redan är inne i juni! 2020 - året som kändes förlorat redan i mitten av mars. Märkligt att tiden går så fort trots att det mesta i livet är på sparlåga. Mitt liv har nog aldrig varit så pulserande dött som det är nu. Och min kalender aldrig ekat så tom... Ljuset i mörkret är mitt lilla barnbarn som föddes lagom till Sveriges pandemiska uppvaknande. Att vara farmor är fantastiskt! Även om jag ofta får höra "det låter mycket äldre med farmor, än med mormor". WOW! Som jag bryr mig...

Den depressiva vågen som rullat in över oss det sista kvartalet kräver kreativitet och tänkande utanför boxen. Vissa är fantastiskt duktiga på det. Andra, som undertecknad, hamnar i ett vakuum, ett limbo, där dagarna flyter ihop, strukturer försvinner och distanseringen emellanåt äter sig djupt innanför skinnet. Det är kanske detta som är skillnaden på introverta och extroverta personligheter?  Jag hade antagligen gått under i en total lockdown... Något som säkert är positivt är att det plötsligt öppnat sig möjligheter att få tid att reflektera över sitt arbete de dagar vi, som har möjlighet, arbetar distans. Personligen har jag inte ro att göra det på kontoret, men hemma utan de naturliga pauserna för social samvaro med kolleger, öppnar sig möjlighet att faktiskt fundera över sin arbetsinsats: vad, hur och varför till exempel.

Tid ges även till att reflektera över större frågor. I dessa funderingar har jag landat i ett stort TACK till er som varit med och demonterat utbildningsväsendet! Tänk bara vilken otrolig mängd experter vi har framavlat i detta kunskapsbristande samhälle: experter inom smittskydd, inom intensivvård, inom juridik, inom sociologi, inom statsvetenskap och så vidare. Det finns ingen hejd på kompetens, kunskap och framförallt förmåga till källkritiskt tänkande och sammanhållen logik. Jag är djupt imponerad. Jag är djupt tacksam. Jag är också väldigt ironisk...
Vad är det för fel på folk?? Något riktigt allvarligt har drabbar svenska folket och då menar jag inte covid-19, utan den gapande och skränande flocken av troll och samhällsomstörtande individer som totalt tappat omdömet och släppt ut alla hästar som eventuellt befunnit sig i stallet. Hopen av "vända kappan efter vinden" är ständigt växande - det är endast själva objektet som ändras. Nu är det #blacklivesmatters - absolut! Människors lika värde är en självklarhet i min värdegrund, men jag har svårt att acceptera våldsbejakande så kallade demonstranter som befinner sig längst ut på vardera sidan av den politiska axeln. Deras huvudsakliga roll är att störta den samhällsbärande strukturen och skapa kaos genom att ge sig på våra demokratiska grundpelare. Måste tillägga att jag är djupt (på ett sarkastiskt sätt) imponerade av deras argumentationsteknik: ena gången är det ner med polisbrutaliteten, nästa gång heter det att polisen är så tafatt, sysslar med dialog i stället för konfrontation och bjuder på kaffe och bulle i stället för batong. Icke helt lätt att följa med i den logiken! Sedan har vi svensken som sitter hemma och idiotförklarar sina landsmän för att de uppmanar till folksamlingar för att utöva sin grundlagsskyddade rätt till demonstrationer och åsiktsfrihet. Jag tycker också att det är otroligt omdömeslöst och respektlöst mot övriga medborgare att manifestera på detta sätt medan en pandemi rasar. Dock anser jag, till skillnad mot många andra på sociala medier, att detta är lika egoistiskt och respektlöst i USA. Ett land där presidenten underblåser upplopp och har en splittrande retorik när han talar till folket. Om detta är det en talande skrämmande tystnad. 

Det är fredag och jag orkar inte älta vansinnet som pågår i vår värld. I stället tänkte jag tipsa om en, i mitt tycke, fantastisk irländsk författare; Sally Rooney. Jag läste hennes Normala människor för ett par månader sedan och blev helt tagen: språket, dialogen, miljöskildringar, storyn... Otroligt välskriven roman (att den utspelar sig på Irland är naturligtvis ett stort plus)! Jag var helt uppslukad av den och tänkte flera gånger att detta måste ju bli en filmatisering. Plötsligt dök den upp som serie på SVT. Play. Jag har dragit på att se den - rädd att bli besviken - men nu har jag sett alla tolv avsnitt i ett sträck. Så otroligt välspelat! Läs boken! Se serien! Makalöst bra! Och att man dessutom får vandra runt i kända gatubilder i Dublin gör det inte sämre på något sätt...
Jag har påbörjat Samtal med vänner av henne och även den känns väldigt lovande. Det är 
så ovanligt att hitta författare som lyckas bära upp en berättelse med en lågmäld dialog och där händelserna så påtagligt sker i interaktionen mellan karaktärerna. 




onsdag 6 maj 2020

Solo Kvist spekulerar

Att uppleva en pandemi är definitivt inte min melodi! Jag har så svårt att acceptera att någon annan styr min kalender - det vill säga tvingar mig att radera precis ALLT som jag har sett framemot och planerat. Svårt att ta till mig av all information, även om jag försöker att fokusera på den information som kommer från myndigheterna så slår det aldrig fel att någon av Sveriges många, i pandemins fotspår, nykläckta besserwissrar lyckas få med något inlägg som vid första genomläsning låter rimligt. Och haussar upp hysterin. Tänk om...?!?

För mig, bosatt i Skåne, känns det fortfarande overkligt. Det senaste budet är att vi ska vara i stormens öga om två veckor, men vårt epicentrum har hela tiden flyttats fram i tiden. För att slippa korkade kommentarer: jag tar covid-19 på allra högsta allvar! Tvättar händerna i tid och otid, arbetar distans varannan vecka (så har vår chef bestämt för att glesa ut på kontoret), kör i egen bil trots att det svider med parkeringsavgifterna, undviker trängsel, håller socialt avstånd när jag måste handla, motionerar endast utomhus (efter att ha varit på gymmet för ett par veckor sedan under obemannad tid och sett ett gäng killar hosta rakt ut och inte tvätta av något de använde så väljer jag aktivt bort att gå till gym - tror dessvärre  att detta förekommer i väldigt hög grad på alla gym), begränsar mina sociala kontakter och skulle inte få för mig att sätta mig inomhus i en trång bar. Vad är poängen med detta? Jo; när jag är ute på mina dagliga  powewalks och joggingrundor så möter jag väldigt ofta folk i riskgrupp som definitivt inte håller avstånd till någon. Går jag och handlar mat är det likadant - folk över 70 år stapplar runt, hostar rakt ut och ska förbi på de smalaste ställena. Det är för deras skull som vi alla ska hjälpa till att minska smittspridningen! Jag kan i viss mån förstå ungdomarna på gymmet - är man 16-17 år är man odödlig och kanske lite dumt våghalsig, det var åtminstone jag. Men om man är i riskgrupp ska man inte utsätta sig själv för smittorisk eller riskera att smitta någon annan genom att hosta rakt ut! Stanna för HELVETE hemma!! Jag är lika lite intresserad av att låta mina skattepengar bekosta intensivvård till denna grupp, som till de som drar på sig corona genom att hänga på trånga barer. Och snälla! Kom inte med argumentet att gamla inte intensivvårdas för att det ska sparas pengar. Jag är lika trött på det argumentet som på "vi byggde Sverige...".

Jag har nyss avslutat Stina Jackson: Ödesmark och Karin Smirnoff: Jag for ner till bror.


Två väldigt välskrivna böcker, som jag kan rekommendera å det varmaste. När jag läste dem slog det mig hur präglade vi är av den verklighet vi lever i. Det karga norrländska landskapet tycks vara gift med den fåordiga ensamvargen - det allmänna norrländska lynnet. Jag slås framförallt hur långt det är mellan människor - både inom familjen och i samhället - inte enbart  i fysisk mening utan även i psykisk. En form av rädsla för medmänniskor, den sociala kontexten, en känsla av otillfredsställelse som nästan går att ta på, alkoholism och annat missbruk, misshandel, våldtäkter och incest. Så mycket misär. Och över det hela ruvar någon märklig hatkärlek till det liv man lever. Jag har även de två följande delarna av Karin Smirnoff, men känner att jag behöver ta en paus från det mörka. 

En sak jag funderat över är alla dessa som säger sig leva i "karantän" i Sverige och hur de sysselsätter sig i sin "karantän". Jag arbetar hemma varannan vecka och vill inte påstå att jag har mer tid över än den veckan jag är på kontoret. Dessutom vore det omöjligt att sitta i "karantän" samtidigt som man är på byggmarknader, återvinningscentraler och hänger på köpcenter. "Vi har tråkigt" är argumentet... Tror det är betydligt mindre risk att smittas på arbetet än i dessa folksamlingar. Sedan har vi alla dem som blev "sjuka" i samma ögonblick som karensavdraget försvann och kravet på läkarintyg från dag 8 - härligt med tre veckors extra semester. Skrattar fortfarande lika rått och hjärtligt åt alla dem som beklagar sig över att deras lön inte är som när de arbetar. Du är ju sjuk, pucko! Hört talas om sjuklön?? Dessutom är karensavdraget inte lika med den lön du hade fått om du var på jobbet. Den sista idioten är verkligen inte född! Girigheten hos gemene man är verkligen skrämmande. Faktiskt i paritet med dumheten. Min önskan är att alla som kallar våra myndighetsutövare för folkmördare, Mengele och liknande samtidigt som de hyllar diktaturer runt om i världen för hur fantastiskt bra de handskas med covid-19 (joråsåatt, diktaturer är kända för sanningsenliga rapporter), packar sitt pick och pack och flyttar till dessa underbara ställen. Enkel biljett och förbjuden återresa. Tack och adjö!

På tal om ingenting så var jag på seans i förra veckan. Samma medium som jag varit hos tidigare. Det märkliga denna gången var att min så kallade farfar uppenbarade sig och bad om ursäkt. Han talade om att han egentligen aldrig tyckt om flickor, men att det inte hade med mig att göra - jag råkade bara finnas till. Märkligt att hon, mediet, kan veta hur jag hade det som liten. Orkar ni leta så finns det ett blogginlägg... Att även pappa varit ett offer på sitt sätt förmedlades också - ingen nyhet för mig, men skönt att få det bekräftat ändå. Lite obehagligt att hon tog upp att det fanns ytterligare en syster som varit utsatt från dessa två. Oförklarligt! Dessutom väldigt svårt att ifrågasätta något som är sant, men som hon rimligen inte kan känna till. 

Dags att gå ut och ta en lång powerwalk för att rensa huvudet och frigöra lite endorfiner i kroppen. Det blåser halv storm så det gäller att ha vinden i ryggen så man får lite hjälp med hastigheten...


torsdag 26 mars 2020

Enträgen motståndare av dystopier

Social distansering. Smaka på de orden. Det är det vi förväntas ägna oss åt nu i coronatider. I den pandemiska hysterin som råder på grund av covid-19. Missförstå mig rätt: jag tar i allra högsta grad detta på allvar. Jag känner empati och förståelse för alla de som är sjuka, med eller utan intensivvård, för alla som av olika anledningar är i riskzon och för alla som har svårt att hantera informationsflödet som i dagsläget är fokuserat på en enda sak: covid-19 och antalet döda med anledning av detta. Däremot har jag väldigt litet till övers för masshysteri, självutnämnda experter och all spridning av desinformation om att svenska myndigheter är urdåliga på att hantera pandemin. Finns det ingen läskunnig källkritisk förmåga kvar i detta land?! Personligen anser jag att det är mer skrämmande än alla virus i världen. Eftersom jag tillhör "social medier- junkies" så läser jag (och det inser jag är otroligt korkat) ganska många inlägg från människor - både kända och okända - där hjärnan tycks ha gått i lockdown-läge så fort den första rapporten om corona släpptes.
Klart jag också påverkas! Min hjärna brukar gå upp i turbospeed så där lagom till sovdags och sedan spinner den på i en aldrig sinande takt. Men det är inte covid-19 jag oroar mig för, utan för allt som denna ofrivilliga och, i mitt tycke, obefogade masspanik kommer att föra med sig. Vi kommer att tvingas hantera massarbetslöshet, havererad världsekonomi, konkurser och enorm mänsklig förtvivlan när den första vågen av pandemin har klingat av. För ni förstår väl att covid-19 kommer att komma tillbaka precis som alla andra influenser gör? Förhoppningsvis har vi ett vaccin när andra vågen slår till. Förhoppningsvis har vi fått ett visst mått av immunitet i samhället så att vi inte slår undan fötterna på våra småföretagare ännu en gång.

Jag arbetar hemma sedan i måndags på grund av hosta - antagligen är det min allergi, men min chef vill inte ta några risker. På mitt arbete, i öppet kontorslandskap (!) är det business as usual. Åtminstone för oss som tillhör den viktiga basservicefunktionen: lön, ekonomi och IT. Dock kunde man redan förra veckan notera att strateger och andra sådana där som man inte riktigt vet vad de gör på sina tjänster, plötsligt hade väldigt bråttom att jobba på distans och ställa in möten. Det är inte jättekul att arbeta hemma när man inte gjort ett eget aktivt val. Jag försöker gå ut och promenera varje lunch för jag är av den uppfattningen att frisk luft dör ingen av. Och så frisk som luften är nu har den väl inte varit på väldigt länge. Eftersom jag har min efterhängsna hosta väljer jag bort gymmet, men jag gör det med sorg... Att få mitt liv pausat av någon annan gör mig galen. Jag märker hur otroligt viktigt det är för mig att ha en kalender full med aktiviteter, social samvaro och frihet att röra mig och göra vad jag vill i samhället.

Det är fasansfullt hur snabbt det har gått! Och då menar jag inte virusspridningen, utan stängningen av vårt samhälle. Så många hotell, restauranger och andra besöksnäringar som slåss för att kunna fortsätta med sin verksamhet, så många underleverantörer som måste lämna in konkursansökningar när de stora företagen tappar orderingång och permitterar, så många butiksanställda som förlorar arbetet när butikerna tvingas slå igen för att dagskassorna sinar...listan kan göras lång. I kölvattnet av pandemin kommer vi att få ökande antal självmord, högre sjukskrivningstal för ökad psykisk ohälsa, troligen en ökning av kriminalitet och grov brottslighet med tanke på att en hel generation kommer att stå i utanförskap med noll framtidshopp och en stagnerad ekonomi för oss alla. Detta oroar mig och gör att jag har svårt att sova. Samtidigt blir jag vanvettigt förbannad på alla egoister som  nu ser sin chans: borde inte hyresvärdarna halvera hyran ett halvår för min hyreslägenhet? NEJ! Däremot för kommunalt ägda fastigheter där det bedrivs verksamhet. Som skattebetalare kan jag säga att jag är inte ett dugg intresserad att solidariskt sänka hyror för alla som bor i kommunalt fastighetsbestånd. Det finns ett socialt skyddsnät i vårt land och jag är övertygad om att de flesta känner till de bidrag som finns att söka. För att citera en f d portugisisk granne: " Ni svenskar är så jäkla korkade som inte utnyttjar socialbidragen". Citatet är från början av 80-talet, men gäller i högsta grad fortfarande. De allra flesta vill klara sig utan bidrag, men vi har en allt större klick som ser möjligheterna att slippa arbeta för sina pengar. Jag är medveten om att det är politiskt inkorrekt, men det där med politisk korrekthet har aldrig varit min starkaste gren.

2020 kan redan nu sammanfattas som ett jäkla skitår! Jag vill ha tillbaka min fyllda kalender, min sociala ickedistansering, glädje, barhäng, teater, bio, restaurangbesök, shopping (var det nu ska göras när min favoritbutik har gått i konkurs), resor... Kort sagt: MITT LIV!

(Och jag betackar mig kommentarer om att det finns människor som inte kommer att ta sig levande ur denna apokalyptiska mardröm - om detta är jag väl införstådd!)