onsdag 19 september 2018

Passar nog inte i öppna landskap...har för nära till ett skratt..

Mitten av september och fortfarande högsommarvärme! En del av mig tycker det är ljuvligt, medan en annan del av mig längtar efter att få ta på sig något annat än de uttjatade sommarkläderna. Nu har ju solbrännan bleknat dessutom så det där med att gå barbent känns lite sådär...
Som ni förstår (eftersom jag har återuppstått i bloggvärlden) så överlevde jag perioden med dubbelarbete. Det är faktiskt riktigt behagligt att bara arbeta heltid! När arbetet dessutom handlar om att stå i "rampljuset" flera timmar per dag så är det extra behagligt. Tänk vad man kan växa som människa om man tillåter sig - och vågar (!) - gå utanför sin comfort zone. Jag hade aldrig kunnat tro att jag skulle tycka det var så himla roligt att hålla utbildningar. Min självbild har fått sig en rejäl törn i positiv riktning. Inget mer snack om att jag är blyg och hatar att prata inför större grupper! Tänk om jag hade vågat vta detta steget tidigare? Vem vet vad jag hade haft för yrke då?!? Jag är ett levande exempel på att man inte ska lyssna på vuxna - det var ju de som tutade i mig att jag var blyg och med den egenskapen ekandes i huvudet blev det tunghäfta, illrött ansikte och innantilläsning när det kom till redovisning under skoltiden. Numera är jag drabbad av hybris när det handlar om framträdande. Ju jobbigare och mer negativ åhörarskara desto roligare att äga talutrymmet i lokalen. För till syvende och sist är det ju jag som äger ordet och utrymmet. Detta blev väldigt påtagligt när en av mina förra chefer demonstrativt försökte nonchalera mig när han såg att det var jag som höll i utbildningen. Dumt av honom...MYCKET dumt! Den här elefanten i rummet har lite svårt att bli nonchalerad och om nonchalansen dessutom härrör från en, i elefantens tycke, väldigt liten obetydlig ursäkt till så kallad chef...Låt oss bara konstatera att det var elefanten som avgick med segern...
Utbildning är således min nya roll - strategisk sådan och det snurrar av en massa idéer i mitt huvudet.

Först ska vi dock flytta kontoret till nybyggda lokaler och öppet kontorslandskap. Idag har vi ägnat delar av en utvecklingsdag till att försöka sätta upp gemensamma spelregler för allas trevnad. Jag kan inte låta bli att fundera över varför det alltid ska tas hänsyn till de som är ljudkänsliga. Varför ska vi som är "tystnadskänsliga" behöva ta extra hänsyn (hvergang!!). Under alla mina år i yrkesverksamhet har det alltid varit så att vi som ogillar tystnad och trivs bäst i skratt och gamman (man kan faktiskt vara grymt effektiv även om det inte är lugnt och tyst...) måste rätta oss efter de som inte tål minsta ljud. Det har aldrig handlat om att mötas halvvägs, utan det är tystnad och lågmäldhet som ska vara rådande norm. Får väl söka mig till en mer tolerant och tillåtande arbetsmiljö om tystnaden går mig på nerverna...

All denna tid som jag har fått över nu när jag återgått till 100 % arbete fyller jag i princip med absolut ingenting. Tyvärr! Jag borde verkligen börja träna igen. Av flera anledningar... Har dock börjat fylla kalendern med sociala aktiviteter och det känns kanonbra. Dessutom drar ju innebandysäsongen i gång på fredag kväll. Premiärmatch hemma mot Växjö - huliganklacken samlas på nytt och sedan är det nog definitivt avstamp för höst. En höst med krispiga morgnar med älvorna dansande över nejden, soliga dagar och färgsprakande träd och buskar. Och inte minst: äntligen dags för boots!


söndag 9 september 2018

Allergisk mot dumhet i alla dess former

En underbar sensommardag i september. Blå himmel och en värmande sol. Högtidlig promenad till vallokalen. För första gången helt ensam. En vemodig känsla, men att rösta kan vara den viktigaste medborgerliga skyldigheten vi har. Jag menar skyldighet - det är en ynnest att ha möjlighet att påverka den politiska världen. Till alla er som säger att ni inte bryr er om politik: hur tänker ni då? Allt i vårt samhälle genomsyras ju av politiska beslut - kollektivtrafik, vård, skola (från förskola till universitetsutbildning), miljö, infrastruktur, lagar och rättsväsende - hur kan man inte bry sig om detta? För mig är det en självklarhet att använda mig av min möjlighet att påverka. Människor i andra delar av världen dör för att de vill ha demokrati. En del av dessa människor har flytt hit...
Det är inte någon nyhet att det för mig är självklart att stå upp emot de fascistiska, rasistiska och antifeministiska krafterna i vårt land som vill inskränka vårt liv med en fientlig inställning till ras, sexualitet och kön (bland annat). Jag förstår inte kvinnor som röstar fram ett parti som vill återgå till en tid då kvinnan var mannens "egendom"; sambeskattning är ett jättekliv tillbaka till ett liv där vi kvinnor bäst gör oss i köket, vår rätt till våra kroppar gällande abort ska inskränkas...listan kan bli lång. Jag beundrar alla mina vänner som jag dagligen ser tar debatten på sociala mot dessa troll som vi borde stoppa tillbaka i deras hålor. Är det verkligen så många svenskar som inte kan sin historia? Vi behöver inte ens ta oss tillbaka till Hitler, Stalin, Franco, Mussolini och deras anhang - det räcker att titta ut i nutidens Europa för att se vad de antidemokratiska partierna är kapabla till. De moln som tornar upp sig över sensommarhimlen är olycksbådande och jag hoppas verkligen att det inte är Mordor och de mörka krafterna som är vinnarna när rösterna räknats! Vi har alla ett ansvar att hålla de antidemokratiska falangerna (såväl på vänster,- som på högersidan) stången. Jag är övertygad om att många av "anhängarna" till de antidemokratiska partierna kommer att ångra sin röst när deras rätta ansikte (politikens dolda agenda) uppdagas. Då är det försent! Fyra år är en evighet om det gäller att med politisk makt montera ner vår hundraåriga demokrati. Och ja! Jag kommer att hålla alla jag vet röstat på detta (i mitt tycke) avskum ansvariga för den framtid vi går till mötes.

Det blir en nog lång natt. Jag har svårt att gå och lägga mig om det inte finns ett hyfsat säkert resultat. Hoppas att de jag ska ha på utbildning i morgon förmiddag har samma politiska intresse och engagemang. Min trötthet blir inte så påtaglig då...

Jag stod och väntade på min som och hans sambo i eftermiddag när en av de mer kända kriminella i vår lilla del av köping kom vrålande på en motorcykel. Utan hjälm, så klart, men i hans fall kan han inte skylla på mjällproblem, som någon annan motorburen ungdom hävdade för något år sedan. På jackryggen hade han klämkäckt tryckt "Fuck the Police". Grymt moget! Får man tycka att det inte hade varit någon större förlust om någon som han råkade ramla huvudstupa av sin motorcykel. jag blir riktigt provocerad av dumhet - i alla dess former...

Blir det såhär i morgon?


tisdag 4 september 2018

Självgoda politiker och vågat vinnande

Det var ju märkligt vad tiden rusar iväg! Man hinner ju inte njuta av sensommarvädret - jo, morgnarna är underbara! Den krispiga luften är på ingång och älvorna dansar över ängarna. Personligen älskar jag den där lilla kölden i morgonluften när man önskar att man tagit en jacka och inte chansat på en tunn kofta, vilken är överflödig på kvällskvisten när man rullar hemåt. Min tid som kollektivåkare är förbi. Bilen rullar numera efter min tidtabell och det är bara Guldkanalen och jag som skrålar. Kanske jag testar med månadskort om det blir en rejäl vinter för det är ju inte superroligt att skrapa bilrutor stup i kvarten. Fram tills dess blir det buss de dagar då det vankas vin efter jobb. Jag är en lättledd typ. Det ÄR jag!

På söndag är det den stora dagen. Personligen tycker jag att valrörelsen är urtrist i år. Det är en hop självgoda pösmunkar som försöker överträffa varandra i dumhet. Att det ens är möjligt är en gåta... Det är som all heder och resonlighet rinner av människor när de hamnar i en maktposition. jag saknar de riktiga politiska debatterna från den tiden när politik inte var så förbannat populistiskt och vändande efter vinden, utan man hade en ideologi att utgå från. Den vindflöjelpolitik vi har sett prov på de senaste åren är direkt pinsam. Oavsett valutgång så hoppas jag på självsanering i de politiska lagren. Det är inte bara SD som är ett problem - den rena dumheten hos det "statsbärande partiet" är en fara liksom alliansens famlande efter konsensus. Att bilda regering kommer inte att bli en lätt uppgift... Blir en sen natt på söndag...

Min nya karriär som utbildare rullar på. Vi tycks ha hamnat i ett problemträsk för jäklar vad vi måste improvisera. Vi flyttar snart till nya kontorslokaler och det tycks, vilket inte vi har förstått, innebära att allt som går sönder får fortsätta vara ickefungerande. En kontakt i ett lysrör på en av toaletterna vid utbildningslokalen lade av före semestrarna och lär vara felanmält - ingenting har hänt. Idag hade vi en chef som arbetar med just detta och under utbildningen fixade han så att det varde ljus. Han verkade inte ha sett någon felanmälan... I fredags smällde kanonen så därefter har vi fått låna in en privat projektor att ha på bordet för att kunna hålla utbildningarna. Man lär sig hantera stress, tålamodet prövas, men för mig är det vinsten att inte längre känna obehag att stå framför en hop människor och prata som är viktigast. Det är så himla härligt att faktiskt längta till att få stå där även om oron över vad som ska gå fel hela tiden finns i bröstet som en liten pickande fågel. Denna liknelse ska på intet sätt förväxlas med slagdängan om att brösten är som svalor som häckar. Någon måtta får det vara...

Så mycket mer än jobb hinner jag inte med numera. Det är snarare regel än undantag med sådär två-tre timmars arbete på kvällen och sex-sju timmar under helgen. Ohållbart i längden, men det är bara att bita ihop och gilla läget. Så länge det tillför positiv energi så orkar man (hoppas jag). Jag har erbjudits, och tackat ja, till en nyinrättad tjänst på jobbet - strategiskt arbete med utbildning. Ska bli kul, men jag har inte hunnit sätta mig in i vad det innebär - mer än högre lön och tjusig titel. Det är trots allt det som räknas.

Nu ropar kudden och Niklas Natt och Dag på mig. Får se hur många sidor som hinns med innan jag somnar...


söndag 19 augusti 2018

Att lära sig ta vara på det lata livet!

Mitten av augusti. Två arbetsveckor efter semestern avklarade. Tiden rusar på! Om en vecka är det skarpt läge gällande utbildning (HJÄLP!!) och sedan är det antagligen sju veckors arbete med sjudagars vecka. Jobba, försöka sova och hinna äta. Härligt positiv framtidsutsikt. Och däremellan ska jag försöka hinna med mina studier och viktigast av allt: familj, kärlek och vänner. Något energigivande bränsle måste jag ju ha för att orka. Jag gillar att ha mycket att göra så det är bara att bita ihop och använda kalendern för det ack så populära livspusslet. Har åtminstone skaffat extern hjälp:


"Den lata vägen" - den tilltalar mig! Och även om mitt liv just nu känns fantastiskt (ibland får jag nypa mig i armen för att kolla så att jag inte drömmer) så kan man ju hoppas att det blir ännu mer fantastiskt (jaja, mycket vill ha mer!) och att även arbetslivet får sig en välbehövlig skjuts framåt. Även om jag trivs bättre på grund av ändrade arbetsuppgifter, eller mer rätt: nya arbetsuppgifter OCH min gamla heltidstjänst, så är det en arbetsgrupp som verkligen är dysfunktionell och där det skulle behövas många åtgärder. Jag fick erbjudande i förra veckan om avlastning, men när det visade sig att denna avlastning behövde en rejäl introduktion så tackade jag nej. Ytterligare belastning behöver jag definitivt inte. Så jag antar att "nu får jag skylla mig själv", men det har jag ju gjort i åtta månader, så jag klarar nog ett tag till innan jag rasar. Skönt att ha inbokade roligheter att se framemot!

Valrörelsen har verkligen satt igång. Vi gjorde en avstickare till Ystad igår för att jag skulle tvingas till att inte arbeta och gågatan var fullsmockad av valarbetare som gjorde sitt bästa för att värva röster. Fascinerande att se så många människor flanera in och ut ur butikerna en lördag, fullt på uteserveringarna (och de flesta verkade vara Ystadsbor) och inga deprimerande tomma lokaler som syns i både Malmö och Lund. Konstigt att det fungerar på vissa orter...det där med att inte få parkera direkt utanför butiken. 
Miljöpartiets senaste utspel om att ta ut skatt på oss som väljer att storhandla livsmedel med bil - ursäkta, men... De borde ju ha ett guldläge med tanke på de verkningar klimathotet har gett uttryck för denna långa, heta och torra sommar. För mig gör de ett valhänt patetiskt intryck och i kombination med att de inte lever som de lär kommer jag aldrig att slösa bort min röst på dem. Och NEJ! jag blundar inte för forskning och är fullt kapabel att dra slutsatser om klimathotet, men (ursäkta alla lättkränkta) jag anser att de företrädare som Miljöpartiet har skakat fram ger ett infantilt intryck och mig övertygar de inte som politiska företrädare. Inte de heller ska jag kanske tillägga! Det är ett svårt val, tycker jag. På riksdagsplan - kommunalt och regionalt har jag bestämt mig. Det lutar åt ett obehagligt valresultat med katastrofalt parlamentariskt utgångsläge, så det gäller nog att rösta strategiskt utifrån sin egen övertygelse om hur man vill att de närmaste fyra åren ska se ut. Så bra! Nu kan jag ju fylla luckan den 2 - 3 september mellan kl. 18.42 - 19.28 i kalendern med att läsa valprogrammen. Kvinnan som ligger på latsidan - det är jag det!




söndag 12 augusti 2018

Politiker... Snart val och allt känns pajkastning...

Tack kära sommar 2018! Som du har levererat! Det är inte slut än, hoppas jag, men personligen är jag glad och tacksam att vi har fått mer drägliga temperaturer. Framförallt nattetid då jag ju numera måste försöka få till sin skönhetssömn och få hjärnan utvilad eftersom jag är tillbaka i grottekvarnen. Det är minsann dyrt att ha en månads semester...åtminstone ur arbetssynpunkt... Armarna kavlades upp direkt i måndags morse och hjärnan sattes i Red Alert. Gjorde kanske ingen större skillnad - mer än att jag fick huvudvärk. Projekt utbildning är inne i slutfasen och om två veckor sker första utbildningstillfället. Om jag är stressad? Du kan tro! Hur mycket utmaningar tror ni man tål som senior?! På tal om senior så har Citygross ändrat sin gräns för seniorrabatt på tisdagar till 62 år så nu har jag blivit junior igen. Skönt, men det ställer ju samtidigt en del bortglömda krav på en. Man förväntas antagligen prestera bättre och gnälla mindre. Vilken tur att jag har bestämt mig för en positiv approach den här hösten! Allt ska ses genom rosaskimrande glasögon och problemen ska sopas under mattan. Känner på mig att det blåser förändringens vindar. Nu gäller det bara att pussla ihop alla bitar av livet. Jag har förstått, genom andras facebooksuppdateringar och bloggar, att det där med självförverkligande alls inte är sååå 2014 som jag har trott och att det är av yttersta vikt att man hinner med både kvalitetstid med sig själv och sin partner. Och jag som har trott att jag bara har kvalitetstid med mig själv nu när jag är enbo, men även kärbo och ibland kan låtsas att jag är sambo. Man tror att man lever i en okomplicerad verklighet och så tar man del av andras syn på det där med kvalitetstid och inser plötsligt hur fel på det man faktiskt är. Som om jag - mitt i karriären och snart dessutom deltidsstuderande på distans - har tid att belasta min hjärna med när det är kvalitetstid med mig själv och när det bara är (ja, vadå?) "vanlig" simpel egentid.

Förutom alla dessa förvirrande begrepp om tid att förvirras över, så ska jag fundera på vilket parti som ska få min värdefulla röst om mindre än en månad. Det är mest sandlådefasoner och dåligt underbyggda argument som florerar i valdebatten så här långt. De rödgröna slår sig för bröstet och trummar på med det gamla vanliga inför varje val: höjda bidrag och höjda skatter, höjd bensinskatt och att äntligen är ladorna fulla igen. Halleluja!
Allianspartierna famlar i blindo och griper alla halmstrån de kommer åt för att få en populistisk medvind.
Och Sverigedemokraterna låter de andra vinna valet åt dem.
 Detta är nästan det mest fascinerande. Varför är det så förbannat svårt för svenska partier att lyfta integrations,-och migrationspolitiken och sakligt diskutera dessa frågor för att kunna enas om en human och vettig politisk strategi?! Jag skulle bli väldigt förvånad om socialdemokraterna och moderaterna verkligen står så långt ifrån varandra om detta diskuteras sakligt och utan partipolitisk låsning. Dessutom förstår jag verkligen inte alla kvinnor som tänker rösta på SD. Inser man inte eller väljer man att blunda (då blir jag verkligen orolig på riktigt) för att de vill att kvinnorna ska stanna hemma och sköta hushållet? Begränsningarna i aborträtten? Detta är bara två av alla stolligheter de har i sitt partiprogram. Allvarligt talat! Finns det någon som på fullt allvar tror att alla Sveriges problem försvinner om vi skickar ut alla invandrare? Att alla "riktiga" svenskar med glädje kommer att gå till sina jobb (de som "blattarna" har tagit ifrån oss) i restaurangkök; läs disken, som buss;-och taxichaufförer, lokalvårdare och så vidare. Eh... NÄ!! För det är inte tillräckligt fint att sköta dessa arbeten. Öppna upp ögonen och inse att vi inte klarar välfärden om bara "riktiga" svenskar ska finnas kvar. Vem ska bestämma vem som är "riktig" svensk? Är det alla Svensson som handlar och klipper sig i "momsbefriad" verksamhet? De som väljer svart arbetskraft? Det är en komplex fråga, men det är vi - du och jag - som klarar av att tänka, inte låter oss hjärntvättas eller blundar för de djupgående strukturella problem som finns i vårt samhälle och välfärd. Vi som förstår allvaret och som vågar stå upp för ett öppet, demokratiskt samhälle där alla är välkomna.




Nu får jag väl gliringar och påhopp, men det struntar jag i! Snart dags för säsongens första träningsmatch - innebandy förstås...


Men först lite lönearbete...är man i karriären så är man!

onsdag 1 augusti 2018

Sista skälvande semesterdagarna

Idag är det den 1 augusti och min semester är snart slut. Vädermässigt har det varit över fantastiskt! Tyvärr är ju våra hus byggda för ett helt annat klimat så det har varit påfrestande ur den synpunkten att man (jag) inte kommit från värmen och fått ner kroppstemperaturen. Knappast ens på stranden... Just nu har jag +32 inomhus, molnigt och emellanåt kommer det några regnstänk som knappast fuktar marken, långt bort i fjärran kan man; om man spetsar hörseln maximalt; höra ett avlägset åskmuller, men det har dragit förbi min lilla täppa. Så nu sitter jag i minimalt med kläder och njuter av varenda liten luftström som letar sig in genom takfönstret. Vädret engagerar verkligen. Det är spännande med alla åsikter om sommaren - det ska vara varmt och badvänligt, men nu när vi äntligen har en riktig sommar så är det FÖR varmt. Det är i mitt tycke underbart när det är skönt att sitta i skuggan och när kvällarna är så där härligt utlandsljumma. Dock kan jag vara utan bastun inomhus... Roligt är också kommentarerna om att jag har bott utomlands och borde vara van vid ökenhetta - joråsåatt; det var trettio år sedan och vi hade välfungerande luftkonditionering hemma, i bilen och i affärerna. Det var grymt varmt ute, men man kom ifrån det inne. Kan meddela att min kropp har glömt hur det kändes. Just nu regnar det riktigt rejält och det har kommit ett par åskknallar, men det är fortfarande drypande klibbigt. Hoppas dock att väderprognoserna för nästa vecka håller - 23-28 grader och sol. Livet är enklare efter semestern om man kan utnyttja kvällarna.

Sammanfattningsvis, så här långt, har det varit en härlig semester med mycket sol, bad, varma kvällar i goda vänners sällskap och med barnen, massor av kärlek, dagsutflykter (av förklarliga skäl mest till stränder), Rhodos och total avsaknad av allt som borde ha gjorts. Men det finns ju en kommande höst som förhoppningsvis blir lång och varm även den. Fördelen med hus är ju att arbetet aldrig tar slut och dessutom en minimal risk att någon tar arbetet ifrån en. Med dagens regn blir det väl till att damma av gräsklipparen innan jobbstart. Det är ju knappt man minns hur den fungerar...
Dagarna som är kvar är fulltecknade: i eftermiddag/kväll är det after work med min syster, i morgon måste jag fixa en del hemma, på fredag är det dagsutflykt till Köpenhamn, lördag än så länge blank och på söndag bär det av till Mellbystrand på vår årliga roadtrip. Ingen rast och ingen ro! Tur kanske att jag ska börja jobba så jag kan vila upp mig.



Förändringens vindar blåser! Jag har bestämt mig för att för första gången i mitt liv köpa månadskort på bussen! Jag vet! Är själv i chock, men eftersom min ac i bilen inte fungerar så orkar jag inte göra ett dugg när jag kommer hem efter jobbet. Tänker att orken och fokus på ett liv efter jobbet kommer att bli bättre, möjligheterna till spontana möten efter jobbet ökar och dessutom är det ekonomiskt mer försvarbart. Jag biter i surkarten och ger kollektivtrafiken en ärlig chans - det är ju ingen risk för solkurvor med buss...Dessutom har jag (och det är nog det enda jag lyckats med på min do-do-list den här semestern) fixat mitt mobila bankid och - håll i er för nu jäklars smäller det rejält - fixat swish. Icke använt ännu, men det finns snyggt och prydligt på min display åtminstone.




Hösten ja...Min favoritårstid. Jag gillar när livet trillar in i vardagslunken och man får lite struktur på dagarna. Känner mig dock inte utvilad och redo att börja arbeta. Stressen är där och håller mig sällskap på nätterna så där blir det ingen större förändring. Ångesten över att hålla i utbildningar för chefer ligger och gnager och jag tror att tendenserna till panikångesten finns i detta. Jag ska dock klara det! Det är min fasta övertygelse och halmstrået jag greppar efter när det känns övermäktigt. Min arm är mycket, mycket bättre men fortfarande har jag en begränsad rörlighet, som jag hoppas ska förbättras när jag orkar ta mig till gymmet igen. Träningen är ett högprioriterat område, som ska skrivas in i min veckoplanering så att den verkligen blir av - både för armens och den obefintliga midjans skull. Mina kläder har krympt! Jag vet med andra ord att jag har en tuff höst framför mig och som en extra krydda har jag tackat ja till två distansutbildningar (den ena är jag reserv på). Mitt motto: har du mycket att göra så skaffa mer sysselsättningar - du är mest effektiv under press.
Dags för lite lunch innan garderoben ska inventeras och något - bokstavligt talat - passande letas fram för citybesöket. Mina egentliga funderingar om höstens kommande val och den uppblossande valhetsen får komma en annan gång. Just nu behöver jag mat och ytterligare en snabb dusch. Om det regnar när man duschar påverkas väl inte grundvattnet?!





måndag 23 juli 2018

Sommar! Med lite smolk i bägaren...

"Sommar! Sommar! Sommar!" Ni känner väl igen den där melodislingan som sätter sig på hjärnan direkt när man hör den. Så mycket dans i Folkets park blir det inte för min del (finns det överhuvudtaget kvar någon dans i Folkets park?!), men jag älskar de där timmarna under mina heta dejter med Brasse med lurar och Sommarpratare i öronen. Ögonblick att känna sig rik! Den mest fascinerande, hittills enligt mig, var Maria Vildhjärta Westerberg. Bara mellannamnet Vildhjärta får mig att bli lyrisk. Jag önskar så att jag varit ett Vildhjärta, men jag går nog snarare under beteckningen Vildhjärna eller Ishjärta - alls inte lika poetiskt.
Maria Vildhjärta Westerberg...en fri själ...en som valt (efter en uppslitande separation och därpå följande utmattningsdepression) att trampa samma skogsstigar och plocka sina pinnar, skriva naturbetraktelser, älska skogen och det vilda...avsaknad av materiell hets och karriäridioti. Hennes värmländska vemodiga melankoli och den märkbart starka kärleken till skogen och dess gåvor gick rakt in i mig. Vad jag önskar att jag kunde (vågade...) skriva om min "lyckomall" och trampa nya oupptäckta stigar - bildligt som bokstavligt - men jag är en fegis när det kommer till de livsavgörande besluten. Efter min fyraåriga utmattningsdepression var det enda jag lyckades med att byta arbetsmiljö, sluta stryka allting och dra ner på hysterin att vara perfekt i allting. Det sistnämnda var en utopi för min perfektion har aldrig överensstämt med gängse normer. Mitt sommarprogram hade nog fått heta "Kärring Motvalls" - inte så vemodigt melankoliskt eller poetiskt...

Sommar. Sommar. Sommar. Nästan som ett gissel numera (jag vet att jag svär i kyrkan!!), men jag hade behövt lite svalare temperaturer så att jag kan starta mina måleriprojekt innan höstregnen lägger sig som ett lock över nejden. Färgen hinner ju torka på vägen upp till väggen i den här hettan. Bortsett från detta lilla arbetsnarkomanliknande inlägg klagar jag inte! Så länge jag är hemma på dagarna kan jag få ner temperaturen inomhus så att det blir någorlunda drägligt på nätterna. Och Brasse och jag har gärna långa heta sejourer i trädgården i sällskap av varandra, Sommar och deckare. Jag plöjer böcker så det står härliga till! Det är ju det alternativ man har när telefonen är tyst. Jag har (åter igen) insett att det där med vänskap måste vara dubbelsidigt annars kan det vara. Att ständigt vara den som kommer med förslag på aktiviteter och förfrågningar om man ska ses tär i det långa loppet. Så nu har jag bestämt mig för att låta bollen ligga still. Nu får någon annan ta hand om avsparken och om det inte sker så får det väl vara så. Jag har råd att bli av med en del "vänner" eller vad man nu ska kalla dem. Vissa har redan avpolletterat sig själva genom att välja tystnaden och där kan jag ju säga att det krävs något exceptionellt för att jag ska återuppta bekantskapen. Det trista är att jag har märkt att dessa så kallade vänner har valt bort mig när jag träffade en man. En man som lever sitt liv medan jag lever mitt - det vill säga jag gör fortfarande vad jag alltid har gjort: det vill säga bestämmer själv Vad, Var och med Vem jag gör saker.

Nu är det dags att ta en het samba med Dustin innan det är dags för Brasse och Annabelle av Lina Bengtsdotter. Böcker, Brasse och bra poddar sviker aldrig!