måndag 24 juli 2017

Det är ganska lätt att va´ ödmjuk...

Nu är det banne mig dags att ta tag i denna sommar! Sluta gnälla över vädrets makter och bara gilla läget. Det är tydligen så att det faktiskt inte är en sämre sommar, utan en fullständigt normal sommar enligt statistiken. Vi väljer bara att tro att våra förväntningar och förhoppningar är de som gäller. Det är inte sol, blå himmel, strandväder och en medeltemperatur på + 25 från den 1 juni till den 1 september under en normal svensk sommar...Jag vet! Jag är lika väderfokuserad som alla andra, men det finns inget vi kan göra åt det. Vi får det väder vi får och det är bara att gilla läget. Och visst är det märkligt att det ska fokuseras så infernaliskt på att vi ska ha medelhavstemperatur i det här landet. Vi bor långt norrut, vi ligger i en annan klimatzon och de som gnäller högst är de som redan har varit på ett antal veckors solresor till varmare länder. Och då kom vi plötsligt in på ett annat av mina favoritämnen! Nämligen hur sjutton folk väljer sina semesterresor?! Å ena sidan är det hög politisk korrekthet som råder och å andra sidan är det resor till militärdiktaturer - jo...tro det eller ej, men det är faktiskt så att både Turkiet och Thailand har ett och annat att stå till svars för vad gäller demokrati och mänskliga rättigheter. Det får vara hur billigt och underbart som helst - min politiska korrekthet gör att jag inte vill stödja vissa regimer. Statistiskt sett är det väl antagligen mig det är fel på, men det struntar jag i. Jag vill kunna se mig själv i spegeln och veta att jag inte bidrar till kränkningar av mänskliga rättigheter och demokratiska värderingar. Sån är jag! Motvalls och plöjer egna spår i myllan.

Egentligen är det etiketter som skulle vara huvudtemat i dag. Ni vet sådana där som man så lätt sätter på folk i sin omgivning. För vi är ju alla världsbäst på att kategorisera och katalogisera både våra vänner och ovänner, bekanta och obekanta. 
Själv har jag till exempel alltför många gånger fått höra att jag "tänker för mycket". Är det något negativt? Oftast är det sagt med en lite udd av kritik, men jag väljer att kalla denna egenskap för analytiskt och logiskt tänkande. Man har ju ett uppdaterat CV och ett (lögnaktigt?) "säljarbrev" på sin egen förträfflighet. Ja, jag vet...det går inte lysande för mig när det gäller arbetssökandet. 
Kanhända att jag ligger vaken och grubblar i vargtimmen och kanhända att dessa grubblerier tar mig in i konsekvensanalyserande som jag aldrig kommer att ha nytta av. Men om... Om jag hamnar i någon av dessa analyserade situationer som har jag redan alla konsekvenser klara för mig och slipper överraskningar. Visst är det bra!? Det kan ju kanske ställa till det lite om man så att säga grubblar sig fram till att det är lika bra att ta konsekvenserna av något som inte har hänt för att man inte orkar tänka tanken att låta det hända. En sorts preventiv konsekvensanalys så att säga. Där har jag väl kanhända befunnit mig några gånger, men har fått en kick i baken av Någon (detta underbara ickeexisterande väsen) och hamnat rätt på bananskalet igen. Man drabbas av vad man orkar bära eller hur det nu uttrycks.  
Jag har ju även fått veta att jag är kräsen och har alldeles för höga krav när det gäller män. HA! Det är ju bra att jag är det för annars hade jag kanske inte varit lös och ledig för inhåvning av min hunk till man. För att stilla allas undran: japp...jag har grubblat mycket över alla möjliga scenarior och vilka konsekvenser dessa kan få - i nutid och i framtid. Jag kämpar på med att njuta här och nu!
 
Blyg är en etikett jag fick påklistrad som barn. En konsekvens av detta är att jag låtit mig (av mig själv) begränsas. Jag är i allra högsta grad oblyg och definitivt varken tystlåten eller tillbakadragen. Om man i organisationen för extroverta människor skulle behöva ett ansikte kan de få låna mitt. 

Lite förvånad är jag faktiskt att man, på ett ganska hånfullt sätt faktiskt, inte håller med mig om att jag är en vän och ödmjuk människa. Ödmjukhet är faktiskt ett av mina trumfkort i min omfångsrika personlighet. På tal om omfång så måste jag faktiskt börja slösa på mitt gymkort efter semestern. Mina gymkompisar måste tro att jag har bytt gym. De har så höga tankar om mig att de aldrig skulle tro att det är ren och skär lättja som hållit mig från svettets tempel i flera månader. Ärlighet är som ni märker ännu en av mina dygder - ibland är det otroligt korkat att ägna sig åt just den dygden. Det och att ställa sig på badrumsvågen...

Muffinsringen växer i omfång medan jag väntar. Ni läste rätt! Jag har blivit en sådan där kvinna som väntar. Den som vi, med lätt förakt, ser ner på. Just en sådan har jag blivit. Hemskt! Denna etikett ska jag se till att få bortskrapad så snabbt som möjligt. Alla mina föresatser att ha en cool inställning till ett nytt förhållande och att jag värdesätter min frihet och självständighet har kantrat. Ensamhet i all ära, och jag har inga problem med att vara ensam nu heller egentlige, men det är mycket värre att känna sig ensam i en tvåsamhet. Jag begriper att jag behöver vänja mig vid situationen och tänka bort det scenario jag hade om hur det skulle bli med ett nytt förhållande för det blev ju inte alls så som jag trodde. Och med detta menar jag inget negativt! Det blev annorlunda förutsättningar och om det är något jag är så är det flexibel. En analytisk, vän, ödmjuk, flexibel människa som hatar att förlora. 
Just nu är det mitt största mål: att bli en god förlorare. För även om jag inte är högst upp på listan så är jag nog på topp fem - med möjlighet till avancemang!

Nog med detta! Dags att ta tag i alla miljoner småsaker till packningen. En vecka i Lissabon! Smaka på den. Obegripligt språk, goda viner och en massa skaldjur. När jag kommer hem är jag en sörplande, tyst portvinstunna...





måndag 17 juli 2017

Trött. Tröttare...

Sömnlös i Staffanstorp. Alls icke glamoröst eller romantiskt... Jag har legat och stirrat upp i taket i ett par timmar och nu ger jag upp! I stället för att ligga i sängen och grubbla så kan jag ju försöka skriva av mig lite av allt det som sysselsätter min hjärna. En hjärna som borde vara i semestermood, men trots att jag har varit ledig en vecka - för protokollets skull en riktigt bra vecka - så är jag sönderstressad. Krampen runt hjärtat är tillbaka, ett frodigt litet herpesvirus har blossat upp och, som sagt, sömnlösheten har slagit till. En dag ledigt till sedan är det två dagars arbete. Jag vet! Det låter som en bagatell, men det är full tillräckligt för att ställa till det i min stressmotor.

Ett annat irritationsmoment är alla "guuuud vad jag är glad för din skull!" med en liten "tänk att det fanns någon för dig också - det trodde man ju inte". Tro mig! Det trodde inte jag heller! Efter att ha slösat bort flera år på det misslyckade stolpskottet och fått mitt självförtroende rejält kuvat, så uppenbarade han sig. Drömprinsen - det är en ynnest varje sekund i hans sällskap. En riktig man. Och..tada!..han är min. Tänka sig! Och tänka sig (vilket uppenbarligen är en otroligt väsentlighet med tanke på hur många gånger jag irriterande nog har fått det påtalat för mig) - han är YNGRE än jag! Fattar ni?! Inte nog med att han är MAN. Han är yngre än jag också! Jag har på fullt allvar fått höra från kvinnor i min ålder; och äldre; att de ska göra som jag - ragga upp en yngre man. Även om min man (nä, vi är inte gifta, men jag vägrar använda ordet pojkvän!) och jag inte är helt överens om vem som raggade upp vem (jag vet så klart att det var han som raggade upp mig...) så var just detta med åldern mitt största "problem". Inte för att jag var rädd för vad folk skulle tycka - vilket jag med facit i hand, uppenbarligen borde ha haft som argument - utan för att jag var rädd att han inte visste hur mycket äldre jag egentligen är. Det hade han så klart koll på och han såg inte minsta problem med det. Klappat och klart. Men inte hos kvinnomaffian tydligen. Det är en illa dold missunnsamhet och typisk kvinnlig härskarteknik att hugga på en sådan här sak. Låt mig en gång för alla klargöra detta: jag är inte förälskad i min man för att han är yngre än jag! Jag är förälskad i honom för att han är den han är och för att han står ut med mig och mina ångestnycker. Och om jag svarar på frågan hur gammal han är, så behöver ni inte gå in och dubbelkolla uppgiften på Facebook...





Det är väl dags att försöka sova igen. Trots allt är det ju en ledig måndag i morgon och eftersom söndagen försvann i ösregn och migrän när jag vaknade och molande huvudvärk resten av dagen så är det nog bäst att försöka få några timmars sömn åtminstone...

måndag 3 juli 2017

Sommar 2017? En utopi?!

Juli och fortfarande lyser sommarvärmen med sin frånvaro. Regn, rusk och kyliga vindar gör ingen glad! Jag har för första gången förståelse för att människor blir tokiga av mistralen när den drar igång över södra Frankrike. Det händer något i huvudet när man ständigt matas med vindens tjutande. Är det kanske detta som är tecken på begynnande galenskap?!

Jag är så in i bomben trött. Utmattad till bristningsgränsen. Den där sortens trötthet som man kan drabbas av vid depression. Sagt med hög grad av empirisk kompetens... Semestern är inom räckhåll: tre arbetsdagar och sedan tio dagar semester innan jag måste in och bryta två dagar. Så infernaliskt trött på att inte kunna få sammanhängande semester! Och på de gnällspikar som år efter år lyckas mygla till sig fyra eller fem veckors sammanhängande semester genom att ha mängder med synpunkter på andras semesterönskemål. Japp! Jag är i stort behov av ledighet!

Åter till tröttheten. Eftersom jag är enorm duktig på självdiagnostisering så kan jag konstatera att tröttheten är kroppens och knoppens sätt att tala om för mig, trögfattade varelse, att det har varit alldeles för mycket psykisk belastning de senaste åren och nu räcker det. "Ja ojkar ente meja"! Hade det inte varit för att det kostar skjortan så hade jag sjukskrivit mig och tagit mig tid att återhämta mig ordentligt, men jag får försöka med ickeaktivitet när jag kommer hem från jobbet. Sova är ju ingen mening eftersom jag återigen spelar huvudrollen i "Sömnlös i Staffanstorp", som förresten kan vara världens tristaste film... Fattar inte hur man kan ha så mycket grubbel i hjärnvindlingarna. Jag måste komma på hur man låter bli att ta ut negativa händelser i förskott. Det är ju inte direkt så att jag lyckas förutse allt som ska hända i framtiden. I så fall hade jag ju kunnat extraknäcka som medium! Nu när verksamheten med lackväskan inte är så lukrativ... Enligt min alltid högst charmerande son beror det på att mitt bäst-före-datum har passerats med råge. Jag vill inte diskutera det! Det värsta med alla framtidsinbillningar är rädslan för att det ska bli självuppfyllande. Vem orkar med en knäppis som hela tiden oroar sig för att bli lämnad?!

Nog om detta! Semestern börjar så sakteliga bokas in. Lite vill man ju sysselsätta sig med, även om jag vill ha mycket utrymme för spontanitet och nuande. Årets sommarsemester går till Lissabon - en vecka på obruten mark. Ska bli spännande! Inte minst med tanke på deras helt obegripliga språk...
Och sedan är det ju hur många miljonerstriljoners kvadratmeter som ska målas. OM det nu slutar regna någon gång... Och en trädgård som behöver omtanke och kärlek. Brist på alternativ till Brasse och bok finns med andra ord. Kanske lika bra att inhibera årets sommarsemester?




tisdag 20 juni 2017

Hjärnstress av inre kärlekspress

Midsommarafton i övermorgon. Tiden rusar verkligen iväg så här års. Det har varit hyfsat; man kan till och med drista (ännu ett sådant där underbart ord som jag använder alltför sällan) sig till att säga; riktigt vackert sommarväder. Men enligt väderexperterna så ska det vända nu, lagom till midsommar. Det har ju liksom en tendens till att göra så. Vädret. Man får hoppas att det bara blir en temporär stagnation av sommarvärmen för annars blir jag väldigt irriterad. Jag behöver sol, strand och hav för att vila upp mig. Med tanke på avslöjandet i mitt förra inlägg, så borde jag sväva på rosa moln och se hela världen i ett lyckoskimmer, men det är så inte jag. Jo, jag är fantastiskt lycklig och glad över att ha funnit en man som uppfyller mina krav och som dessutom kan hantera mig och mina nyckfulla känslostormar. Att det inte har uppkallats en endaste liten storm efter mig är en av livets outgrundliga mysterier! Här talar vi om en mycket snabb växling mellan lätt sommarbris och rytande orkan - det sistnämnda har i och för sig inte inträffat ännu, men jag tror banne mig att han hade stått kvar med båda fötterna på jorden och låtit mig hållas tills attacken var över. Det är sådan han är - lugn som en filbunke, stor, stark och trygg.

Och ändå...Ändå är jag så stressad av något diffust (säkert obefintligt) skrämmande hot. Så stressad så att jag känner att hjärnan stänger av de områden som jag hade problem med när jag gömde mig bakom tapeten i början av 2000-talet. Det är ett mycket obehagligt fenomen och det känns som att det blir värre ju mer jag försöker analysera det. Så därför skriver jag med förhoppning att trollen ska spricka när de kommer ut i ljuset. Det kan helt enkelt vara så att min självständiga, oberoende och ickebehövande fasad håller på att krackelera inför mina egna himmelsblå ögon och det skrämmer nästan livet ur mig. Som jag har kämpat för att uppnå det! Och plötsligt så står jag där - lika sårbar och naken (bildligt om jag får be!) som alla andra som har modet att lägga sitt hjärta i någon annans hand. Jag brukar skriva upp meningar som berör mig och bland dessa hittade jag följande:

 "Motstånd mot att bli älskad är den skepsis, skam och rastlöshet som gör en oförmögen att njuta av tryggheten i en kärleksfull famn". Källan är tyvärr okänd för mig,

Jag tror att jag alltid har varit mer eller mindre rädd för att bli älskad, eftersom jag nog alltid har tvivlat på att jag är värd någon annans kärlek och detta dessutom i kombination med rädslan att bli lämnad. Helknäppt! Hade någon som i ena meningen berättat hur otroligt förälskad hon är i en man och i andra sagt ovanstående hade jag skakat på huvudet och avfärdat henne som lätt korkad. Så det är okej om ni gör samma sak med mig om ni inte säger det högt...

Ovanstående till trots så är jag lycklig, glad och ser framtiden an med tillförsikt. Mina hjärnspöken har jag fått under kontroll förr så det ska nog fixa sig igen. Det tar bara så otroligt mycket energi! Energi som jag hellre hade lagt på annat. Som att planera semesteraktiviteter till exempel. Det var ju många år sedan det fanns en man att göra det med. Bara en sådan sak! Det är ju i och för sig en man med tre yngre hemmavarande barn... Så det är inte jag som spelar huvudpersonen i den här kärleksfilmen. Ni läste rätt! Jag får stå och vänta på min tur för att få uppmärksamhet och tid. Kvinnan som är universums mitt har fått steppa ner och lämna utrymme för någon annans barn. En säkerligen nyttig erfarenhet, som med största sannolikhet danar min självupptagna karaktär och kommer att göra mig till en bättre person. Jag vet! Det är inte möjligt att jag skulle kunna bli bättre (*host, host* sagt i all ödmjukhet). Men vet ni vad?! Det fungerar för mig att spela andra fiol, så länge det är barnen som spelar första. För vem skulle kunna älska någon som inte låter sina barn vara viktigast i livet?



torsdag 8 juni 2017

När man plötsligt står med tappad kontroll... Och är jag!!

Evigheters evigheter sedan jag skrev något i bloggen! Och allt för att jag släppte på mitt kontrollbehov en ynka liten mikrosekund. 
Joråsåatt...denna självständiga oberoende citychica singelkvinna har fallit pladask för en man. En sådan där riktig man, som liksom tar en med en storm och struntar i om någon (kanhända...) hade invändningar gällande de romantiska vibrationer som uppstått vid någon högst oidentifierbar tidpunkt. En sådan man, som när någon (mig ganska närstående...) hade samlat på sig en imponerande mängd argument för varför det inte skulle fungera med ett förhållande just mellan dessa två ensamma själar, tittar någon djupt i ögonen och frågar lite lätt försiktigt, men ändå bestämt, om någon skulle kunna tänka sig att ge honom två minuter av monologtiden. En sådan man som gör någon som jag stum av förvåning när han talar om att för det första är han fullt kapabel att veta vad han känner och vad han vill ha och för det andra föreslår, på ett förhållandevis auktoritärt sätt, att denna väna lilla varelse som är jag kanske skulle kunna släppa lite på kontrollbehovet?! En sådan man växer liksom inte i skogen. En sådan man som man blir lycklig av att titta djupt i ögonen, känner hjärtat slå med dubbelslag och får det där suget i magen av. En sådan man kan man ju inte bara låta försvinna ur sitt liv utan att ge honom en chans. Till och med jag kan fatta ogenomtänkta beslut som visar sig vara det bästa jag har gjort på flera år!

MEN! Så klart det måste finnas ett litet mörkt moln på min rosaskimrande himmel. Trots att allt känns helt rätt, fullständigt naturligt och självklart och jag är störtförälskad, så vågar jag inte vara lycklig fullt ut. Vad är det för fel på mig?! Jag lider troligen av någon ovanlig genetisk åkomma som ständigt låter Red Alert lysa i hjärnan: "Var inte för lycklig för du kommer bara att bli besviken!". Domedagsprofet med all världens problem vilande på mina axlar - det är mitt ok att bära i livet. Jag bara måste ha något negativt att fundera över känns det som. Det får väl bli nästa förbättringsområde. Om jag lyckats släppa lite på mitt kontrollbehov, så ska väl det där med lyckokänslor kunna infinna sig så småningom också. Eller?!?

Det blir inte så mycket vettigt gjort för tillfället. Jag har alldeles glömt bort hur uppslukande den första tiden av en förälskelse är (med tanke på att det är många - väldigt många - år sedan senast så anser jag mig vara förlåten). Det går ju inte att fokusera på något annat än honom. Och jag som har en övervuxen trädgård och många meter häck att klippa, fönster som är i stort behov av putsning och en miljon kvadratmeter som ska målas. Får skylla på vädret som är mindre pålitligt för tillfället! Typiskt att det är så svårt med pålitligt tjänstefolk nuförtiden!

Förutom den himlastormande, uppslukande förälskelsen så händer det mycket. Examensfesterna står som spön i backen, möten med nya och gamla vänner, after works - äntligen har stans bästa uteservering öppnat - och i morgon kör vi utekväll i vårt team på jobbet. Nästa vecka bär det av till Stockholm för festligheter och sedan är det snart semester. Så efterlängtad! Inte mycket planerat, men det skulle inte förvåna mig om Piff och Puff styr kosan till Dublin ett par dagar. Där finns ju mycket kvar att se... Och nu finns det ju en man att planera saker med. Lustigt hur man skapar ett ickebehov av närhet för att skydda sig när man är ensam. Jag har inte förstått hur mycket jag har saknat tvåsamheten, närheten och beröringen.

Nog om detta ack så påfrestande samtalsämne för alla som inte är berörda! Sängen kallar - i morgon måste det ske storverk på jobbet för att jag ska kunna åka till Stockholm med ro i själen. Och för alla som eventuellt sitter och undrar: jag sover ensam...




måndag 1 maj 2017

Virtuositet och ytterligare drottningprefix eller när man plötsligt har för många män i håven

Sköna maj välkommen! Nu är väl ändå den träliga vintern över? Tyar icke med fler bakslag - bara så att du vet ack du väderallsmäktige (som, om du frågar mig, har gjort ett tämligen mediokert arbete de senaste veckorna). Som sig bör blåser det friska vindar så de röda fanorna lär fladdra rejält i demonstrationstågen. Om nu sådana fortfarande existerar i denna pajkastningens politiska era. Demonstrationsplakat bör väl ha sin plattform i en politisk ideologi och det är just de ideologiska frågorna jag saknar på den politiska arenan. Märk väl: hela den politiska arenan! Nog om detta.

April brukar, som trogna bloggläsare (om det nu finns någon/några sådana) kanske erinrar sig, vara en månad där jag klamrar mig fast vid brunnskanten för att inte falla ner i det djupa svarta hålet. Så har det inte varit i år och det är så himla härligt. Mitt liv är nog inte mycket annorlunda - jag är ju kvar i ruinerna av det som varit - men jag känner en liten spirande känsla av hopp, en ovanligt bred strimma av ljus och en positiv tro på att det finns en framtid även för mig. En anledning till detta är säkert att renoveringen av huset äntligen (tala om sju svåra år innan den kom till stånd) är i full gång. Garaget är rivet, ny underlagspapp utrullad och taket i mitt uterum är borta. Skönt att ha en mycket vindstilla litet hörn att dejta Brasse i när vårvindarna sliter och rister i allt annat. Herregud - ni märker hur positivismen flödar! Enligt snickaren så ska vi vara djupt tacksamma att allting inte har rasat in över oss. Den bärande bjälken var skarvad och överhuvudtaget inte bärande, taket var fullt av svartmögel och hela installationen (det känns som det är övermaga att kalla det takkonstruktion när man har så att säga hört hela sanningen) satt endast "förankrad" i panelen på husgaveln och med bristande underhåll så är den också i behov av att bytas.

"Tjena banken? Vad har jag för kreditvärdighet?" Erbjöd Mr. Handyman att betala i natura och han sa att han ställde upp.

Note to myself: Du måste börja agera som man ska göra i din ålder!

Herregud om moraltanterna på jobbet hade hört den konversationen... Om man kan tycka att det är "för mycket information" att någon berättar att en handcremé är så bra att hennes man använder den för att smörja in sina ben, då hade väl Prussiluskan svimmat om hon visste att jag erbjöd min kropp som betalning för en renovering.

På onsdag denna veckan ska det förhoppningsvis vara tak på uterummet igen, även om det känns luftigt och ljust med denna cabrioletform av utbyggnad. Det har blivit en kraftig reducering av lådor i förrådet och det är också en bidragande faktor till att axlarna sjunkit ner en bit och hållningen blivit rakare. Att ha en container på uppfarten gör allting så mycket enklare! Utom att hämta tidningen på morgonen eller att gå ut med soppåsen, men den går jag ju inte ut med så ofta eftersom det numera bara är jag som bor här. Det där med matlagning för mig själv är inte den starkaste grenen och ägnar man sig inte åt dylik verksamhet genereras heller inte så mycket avfall. Klok som en bok är jag! Under rensningen av våra liv så hittade jag en stor låda full med gamla brev adresserade till mig. Den lådan står nu i sovrummet i väntan på att jag ska bestämma mig för om jag ska läsa breven innan jag kastar dem. Jag har ganska ambivalenta känslor inför uppdraget, så jag låter beslutet verka fram. Kanske även i detta fall är bättre att göra ett misstag än ett medvetet val.


Det är så mycket som har hänt sedan senast så det är svårt att sålla i minnena. Tror jag sparar min semesterresa till ett senare tillfälle, så att det inte blir alltför utsvävande. Även om jag råkar gilla utsvävande...

I veckan fick jag höra en, i mina öron i alla fall, märklig kommentar: "Du kan ju flirta". Kommentaren var inte elakt ställd utan mer förvånande.
Självklart kan jag flirta! Jag är, om jag får säga det själv, en flirtandets virtuos. Problemen uppkommer i nästa stadium...att håva in fångsten som sitter och flämtar i andra änden. Nu låter detta lite hybrisaktigt, men jag är faktiskt medveten om att det finns män där ute, som precis som lilla jag, tycker att själva flirtandet är så att säga good enough - det behöver inte leda till något annat. Flirtandets mål är för min del att få uppmärksamhet och bekräftelse. När motparten blir seriös och tror på en fortsättning har jag en tendens att backa. Det är inte så att jag hör kyrkklockor och trampet av små fötter (jag är faktiskt realist!), utan snarare att jag känner hur friheten urgröps, andningen blir tyngre (inte av upphetsning) och paniken ligger och lurar. Jag vill inte styras eller behöva rätta mig efter någon annan.
Samma vecka fick jag kommentaren: "Är du en sådan som bryr dig om åldern?!" Frågan ställdes av en man, som fattat tycke för denna lilla väna varelse - herregud! det finns normala män (åtminstone en) som är intresserad av mig. För en gångs skull blev jag mållös. En mikrosekund. Sedan började jag skratta och svarade att jag egentligen inte har några problem med min ålder förrän jag ser jämngamla och med fasa inser hur jäkla GAMLA de ser ut. När jag ser mig i spegeln brukar jag tänka, typ...wow vilken COUGAR! Kan ju också, för att skryta lite och därmed passa på att höja min egen självkänsla meddela att mannen i fråga är nio år yngre och väl medveten om min ålder. Så var det sagt .-)
Jag sitter så att säga i klistret nu. Min virtuositet har försatt mig i en prekär situation. Jag är inget bra på att nöja mig. Har jag bestämt mig för något är det så det ska bli. Jag är inte "hon-som-är-van-att-få-som-hon-vill" för intet! Och jag låter ju fortfarande den inte alltför charmige Prins Charming styra över mitt hjärta. Vi har inte setts på ganska lång tid av olika orsaker. Kanhända att mitt sista utbrott "är härskarteknik du vill vi ska ägna oss åt så är det HÄRSKARTEKNIK du ska få!" kan ha bidragit lite till den dåliga stämningen. Vi råkade springa på varann i helgen och jag tror han blev chockad för han hälsade. 1-0 till Härskardrottningen (måste skaffa ett större visitkort för att få plats med alla drottningprefix), men segerns sötma vill liksom inte infinna sig riktigt. Status quo är ju typ status quo även om jag vunnit just detta heat.
Jag måste helt enkelt gå ytterligare en kurs. Dels måste jag lära mig uppföra sig som man bör i min aktningsvärda ålder, dels måste jag göra något jag aldrig har tillåtet mig göra i hela mitt liv...släppa kontrollen! Jag är nog den enda nu levande människa som aldrig har dragit hem någon från krogen för - nu kan alla som tycker att jag verkligen borde gå en kurs i hur man bör uppföra sig i min aktningsvärda ålder sluta läsa! - ohämmat sex. Erkännandets pinsamma ögonblick, men med insikt kan jag göra något åt det...



lördag 15 april 2017

Isdrottning. Krogdrottning? Så länge jag får vara drottning struntar jag i prefix!

Aprilväder. Så totalt opålitligt! Regnet vräker ner - både ute och inne i mitt uterum. Kan nog snart ta betalt för turistattraktionen "Vattenfall inomhus". Så himla skönt att min Handyman och hans crew startar renoveringsarbetet på tisdag. Jag hade planerat att ta ett varv till återvinningen idag innan jag åkte till city och shoppade lite "sista-minuten-behov" innan semestern, men när jag slog upp de himmelsblå i morse så kom jag snabbt på andra tankar. Tror inte jag har ett endaste litet "sista-minuten-behov" snarare "desperat-inhandlande-av-semestergarderob-behov" för det går inget vidare med mina packningsförsök. Som det packningsproffs jag har utsett mig till inser jag plötsligt att jag inte lyckas färgkoordinera överhuvudtaget. Det slutar väl med att jag ser ut som en färgglad övermönstrad kvinna med överjäst muffinsmage för mina ambitioner gällande en vältränad kropp inför nästa vecka är så att säga prokastinering till, låt oss säga Backyard 2025.

Åter till renoveringen! Det känns väldigt skönt att det äntligen ska bli gjort och att jag faktiskt kan få känna mig duglig. Påhoppet för ett år sedan om att jag i princip inte klarade av någonting gällande pengar, hitta hantverkare, sköta trädgården, få ett annat arbete eller, enklast av allt...hitta en karl har legat och gnagt inom mig, men nu känner jag att det släppt en litet muskelknuta i axlarna. Det tog kanske tid, men nu har jag hittat någon som vill och kan göra jobbet åt mig. Det är en sak att försöka hantera allra inre krav (och tro mig! jag har levt med enormt höga krav på mig själv hela mitt liv så jag vet vad det kostar - framför allt psykiskt), men när man dessutom blir pålagd orimliga krav från människor som borde stötta, så äts man upp. Sparken tog och nu är renoveringen i gång från tisdag, trädgården hyfsat vårbrukad och resten får väl lösa sig efter hand. Jobbet har blivit roligare - delvis beroende på nya galna kolleger, men också för att jag blev av med en enhet som har tagit så grymt med energi. Det har varit skitsnack, inkompetens och trist bemötande, men nu är dessa energitjuvar ersatta med andra, betydligt trevligare områden med kompetent och positiv personal. Jag kanske inte gör "hejsan-hoppsan-steg" till jobbet på morgonen, men det känns inte heller som Golgatavandring längre. Även om den hade passat bra nu i påsktider.



Vad gäller det där med att hitta en karl så har jag försatt mig i ett ställningskrig som verkligen håller på att ta knäcken på mig. Jag har föreställt mig lite som en drottning av härskarteknik. Ett område som borde passa denna iskalla isdrottning - kul att stavningskontrollen vill ändra det till sexdrottning, svandrottning eller souldrottning -  som handen i handsken eller Puh i honungsburken. Joråsåatt! Note to myself: OM du ska utöva härskarteknik på hög nivå så välj ett offer som INTE är av samma skrot och korn som du själv. Enkelt uttryckt...Nästa vecka ska jag fokusera på galebs. En galeb är bosniska för fiskmås, men används (enligt min bosniska källa) även för strandraggare. Passande tycker jag - skränande män i flock som tror de är Guds gåva till turistande kvinnor. Jag ska gå all-in. Om någon nu skulle råka lägga märke till mig...




Mitt liv på gungbrädan fortsätter. Tur att jag har alla mina goda vänner - de som finns där i vått som torrt, som man kan skratta hysteriskt med och gråta med, de som liksom gör livet guldkant. Ni vet vem ni är! Ni är bäst!!

                                  

Det har varit en del kultur också sedan jag skrev senast. Jag tycker de senaste veckorna har bestått av sova, arbeta, rensa förråd, köra till återvinningen och försök till att få i sig någon liten munsbit däremellan, men när jag tittar på bilderna som just har överförts från telefonen till datorn inser jag att det har varit lite andra aktiviteter också. Albert Wikings underbara fotoutställning "We Have A Dream" i Lunds konsthall till exempel. Har ni inte varit där så gå dit! Det är en mycket fascinerande upplevelse. Två favoritfoton därifrån kommer här:




Dessutom har jag ju haft dejt med två heta män också som jag har glömt att nämna i bloggen! Den första var i slutet av februari och den andra i torsdags. Så olika, men ändå så lika. Två konserter att bära med sig, två duktiga sångare och två musiker med enorm scennärvaro. Tror jag blivit lite förälskad i båda två.




Sedan har det ju faktiskt hunnits med en hel del besök på krogen också. Min Handyman har gett mig tilltalsnamnet krogdrottningen. Så länge jag får vara drottning så spelar prefixet mindre roll.

Skön fortsatt påskledighet! Nu ska jag göra ett nytt försök med att hitta något färgkoordinerat att stoppa i resväskan. Eller om jag skulle ta mig en kopp te? Och läsa lite påskkrim..