tisdag 20 juni 2017

Hjärnstress av inre kärlekspress

Midsommarafton i övermorgon. Tiden rusar verkligen iväg så här års. Det har varit hyfsat; man kan till och med drista (ännu ett sådant där underbart ord som jag använder alltför sällan) sig till att säga; riktigt vackert sommarväder. Men enligt väderexperterna så ska det vända nu, lagom till midsommar. Det har ju liksom en tendens till att göra så. Vädret. Man får hoppas att det bara blir en temporär stagnation av sommarvärmen för annars blir jag väldigt irriterad. Jag behöver sol, strand och hav för att vila upp mig. Med tanke på avslöjandet i mitt förra inlägg, så borde jag sväva på rosa moln och se hela världen i ett lyckoskimmer, men det är så inte jag. Jo, jag är fantastiskt lycklig och glad över att ha funnit en man som uppfyller mina krav och som dessutom kan hantera mig och mina nyckfulla känslostormar. Att det inte har uppkallats en endaste liten storm efter mig är en av livets outgrundliga mysterier! Här talar vi om en mycket snabb växling mellan lätt sommarbris och rytande orkan - det sistnämnda har i och för sig inte inträffat ännu, men jag tror banne mig att han hade stått kvar med båda fötterna på jorden och låtit mig hållas tills attacken var över. Det är sådan han är - lugn som en filbunke, stor, stark och trygg.

Och ändå...Ändå är jag så stressad av något diffust (säkert obefintligt) skrämmande hot. Så stressad så att jag känner att hjärnan stänger av de områden som jag hade problem med när jag gömde mig bakom tapeten i början av 2000-talet. Det är ett mycket obehagligt fenomen och det känns som att det blir värre ju mer jag försöker analysera det. Så därför skriver jag med förhoppning att trollen ska spricka när de kommer ut i ljuset. Det kan helt enkelt vara så att min självständiga, oberoende och ickebehövande fasad håller på att krackelera inför mina egna himmelsblå ögon och det skrämmer nästan livet ur mig. Som jag har kämpat för att uppnå det! Och plötsligt så står jag där - lika sårbar och naken (bildligt om jag får be!) som alla andra som har modet att lägga sitt hjärta i någon annans hand. Jag brukar skriva upp meningar som berör mig och bland dessa hittade jag följande:

 "Motstånd mot att bli älskad är den skepsis, skam och rastlöshet som gör en oförmögen att njuta av tryggheten i en kärleksfull famn". Källan är tyvärr okänd för mig,

Jag tror att jag alltid har varit mer eller mindre rädd för att bli älskad, eftersom jag nog alltid har tvivlat på att jag är värd någon annans kärlek och detta dessutom i kombination med rädslan att bli lämnad. Helknäppt! Hade någon som i ena meningen berättat hur otroligt förälskad hon är i en man och i andra sagt ovanstående hade jag skakat på huvudet och avfärdat henne som lätt korkad. Så det är okej om ni gör samma sak med mig om ni inte säger det högt...

Ovanstående till trots så är jag lycklig, glad och ser framtiden an med tillförsikt. Mina hjärnspöken har jag fått under kontroll förr så det ska nog fixa sig igen. Det tar bara så otroligt mycket energi! Energi som jag hellre hade lagt på annat. Som att planera semesteraktiviteter till exempel. Det var ju många år sedan det fanns en man att göra det med. Bara en sådan sak! Det är ju i och för sig en man med tre yngre hemmavarande barn... Så det är inte jag som spelar huvudpersonen i den här kärleksfilmen. Ni läste rätt! Jag får stå och vänta på min tur för att få uppmärksamhet och tid. Kvinnan som är universums mitt har fått steppa ner och lämna utrymme för någon annans barn. En säkerligen nyttig erfarenhet, som med största sannolikhet danar min självupptagna karaktär och kommer att göra mig till en bättre person. Jag vet! Det är inte möjligt att jag skulle kunna bli bättre (*host, host* sagt i all ödmjukhet). Men vet ni vad?! Det fungerar för mig att spela andra fiol, så länge det är barnen som spelar första. För vem skulle kunna älska någon som inte låter sina barn vara viktigast i livet?



torsdag 8 juni 2017

När man plötsligt står med tappad kontroll... Och är jag!!

Evigheters evigheter sedan jag skrev något i bloggen! Och allt för att jag släppte på mitt kontrollbehov en ynka liten mikrosekund. 
Joråsåatt...denna självständiga oberoende citychica singelkvinna har fallit pladask för en man. En sådan där riktig man, som liksom tar en med en storm och struntar i om någon (kanhända...) hade invändningar gällande de romantiska vibrationer som uppstått vid någon högst oidentifierbar tidpunkt. En sådan man, som när någon (mig ganska närstående...) hade samlat på sig en imponerande mängd argument för varför det inte skulle fungera med ett förhållande just mellan dessa två ensamma själar, tittar någon djupt i ögonen och frågar lite lätt försiktigt, men ändå bestämt, om någon skulle kunna tänka sig att ge honom två minuter av monologtiden. En sådan man som gör någon som jag stum av förvåning när han talar om att för det första är han fullt kapabel att veta vad han känner och vad han vill ha och för det andra föreslår, på ett förhållandevis auktoritärt sätt, att denna väna lilla varelse som är jag kanske skulle kunna släppa lite på kontrollbehovet?! En sådan man växer liksom inte i skogen. En sådan man som man blir lycklig av att titta djupt i ögonen, känner hjärtat slå med dubbelslag och får det där suget i magen av. En sådan man kan man ju inte bara låta försvinna ur sitt liv utan att ge honom en chans. Till och med jag kan fatta ogenomtänkta beslut som visar sig vara det bästa jag har gjort på flera år!

MEN! Så klart det måste finnas ett litet mörkt moln på min rosaskimrande himmel. Trots att allt känns helt rätt, fullständigt naturligt och självklart och jag är störtförälskad, så vågar jag inte vara lycklig fullt ut. Vad är det för fel på mig?! Jag lider troligen av någon ovanlig genetisk åkomma som ständigt låter Red Alert lysa i hjärnan: "Var inte för lycklig för du kommer bara att bli besviken!". Domedagsprofet med all världens problem vilande på mina axlar - det är mitt ok att bära i livet. Jag bara måste ha något negativt att fundera över känns det som. Det får väl bli nästa förbättringsområde. Om jag lyckats släppa lite på mitt kontrollbehov, så ska väl det där med lyckokänslor kunna infinna sig så småningom också. Eller?!?

Det blir inte så mycket vettigt gjort för tillfället. Jag har alldeles glömt bort hur uppslukande den första tiden av en förälskelse är (med tanke på att det är många - väldigt många - år sedan senast så anser jag mig vara förlåten). Det går ju inte att fokusera på något annat än honom. Och jag som har en övervuxen trädgård och många meter häck att klippa, fönster som är i stort behov av putsning och en miljon kvadratmeter som ska målas. Får skylla på vädret som är mindre pålitligt för tillfället! Typiskt att det är så svårt med pålitligt tjänstefolk nuförtiden!

Förutom den himlastormande, uppslukande förälskelsen så händer det mycket. Examensfesterna står som spön i backen, möten med nya och gamla vänner, after works - äntligen har stans bästa uteservering öppnat - och i morgon kör vi utekväll i vårt team på jobbet. Nästa vecka bär det av till Stockholm för festligheter och sedan är det snart semester. Så efterlängtad! Inte mycket planerat, men det skulle inte förvåna mig om Piff och Puff styr kosan till Dublin ett par dagar. Där finns ju mycket kvar att se... Och nu finns det ju en man att planera saker med. Lustigt hur man skapar ett ickebehov av närhet för att skydda sig när man är ensam. Jag har inte förstått hur mycket jag har saknat tvåsamheten, närheten och beröringen.

Nog om detta ack så påfrestande samtalsämne för alla som inte är berörda! Sängen kallar - i morgon måste det ske storverk på jobbet för att jag ska kunna åka till Stockholm med ro i själen. Och för alla som eventuellt sitter och undrar: jag sover ensam...




måndag 1 maj 2017

Virtuositet och ytterligare drottningprefix eller när man plötsligt har för många män i håven

Sköna maj välkommen! Nu är väl ändå den träliga vintern över? Tyar icke med fler bakslag - bara så att du vet ack du väderallsmäktige (som, om du frågar mig, har gjort ett tämligen mediokert arbete de senaste veckorna). Som sig bör blåser det friska vindar så de röda fanorna lär fladdra rejält i demonstrationstågen. Om nu sådana fortfarande existerar i denna pajkastningens politiska era. Demonstrationsplakat bör väl ha sin plattform i en politisk ideologi och det är just de ideologiska frågorna jag saknar på den politiska arenan. Märk väl: hela den politiska arenan! Nog om detta.

April brukar, som trogna bloggläsare (om det nu finns någon/några sådana) kanske erinrar sig, vara en månad där jag klamrar mig fast vid brunnskanten för att inte falla ner i det djupa svarta hålet. Så har det inte varit i år och det är så himla härligt. Mitt liv är nog inte mycket annorlunda - jag är ju kvar i ruinerna av det som varit - men jag känner en liten spirande känsla av hopp, en ovanligt bred strimma av ljus och en positiv tro på att det finns en framtid även för mig. En anledning till detta är säkert att renoveringen av huset äntligen (tala om sju svåra år innan den kom till stånd) är i full gång. Garaget är rivet, ny underlagspapp utrullad och taket i mitt uterum är borta. Skönt att ha en mycket vindstilla litet hörn att dejta Brasse i när vårvindarna sliter och rister i allt annat. Herregud - ni märker hur positivismen flödar! Enligt snickaren så ska vi vara djupt tacksamma att allting inte har rasat in över oss. Den bärande bjälken var skarvad och överhuvudtaget inte bärande, taket var fullt av svartmögel och hela installationen (det känns som det är övermaga att kalla det takkonstruktion när man har så att säga hört hela sanningen) satt endast "förankrad" i panelen på husgaveln och med bristande underhåll så är den också i behov av att bytas.

"Tjena banken? Vad har jag för kreditvärdighet?" Erbjöd Mr. Handyman att betala i natura och han sa att han ställde upp.

Note to myself: Du måste börja agera som man ska göra i din ålder!

Herregud om moraltanterna på jobbet hade hört den konversationen... Om man kan tycka att det är "för mycket information" att någon berättar att en handcremé är så bra att hennes man använder den för att smörja in sina ben, då hade väl Prussiluskan svimmat om hon visste att jag erbjöd min kropp som betalning för en renovering.

På onsdag denna veckan ska det förhoppningsvis vara tak på uterummet igen, även om det känns luftigt och ljust med denna cabrioletform av utbyggnad. Det har blivit en kraftig reducering av lådor i förrådet och det är också en bidragande faktor till att axlarna sjunkit ner en bit och hållningen blivit rakare. Att ha en container på uppfarten gör allting så mycket enklare! Utom att hämta tidningen på morgonen eller att gå ut med soppåsen, men den går jag ju inte ut med så ofta eftersom det numera bara är jag som bor här. Det där med matlagning för mig själv är inte den starkaste grenen och ägnar man sig inte åt dylik verksamhet genereras heller inte så mycket avfall. Klok som en bok är jag! Under rensningen av våra liv så hittade jag en stor låda full med gamla brev adresserade till mig. Den lådan står nu i sovrummet i väntan på att jag ska bestämma mig för om jag ska läsa breven innan jag kastar dem. Jag har ganska ambivalenta känslor inför uppdraget, så jag låter beslutet verka fram. Kanske även i detta fall är bättre att göra ett misstag än ett medvetet val.


Det är så mycket som har hänt sedan senast så det är svårt att sålla i minnena. Tror jag sparar min semesterresa till ett senare tillfälle, så att det inte blir alltför utsvävande. Även om jag råkar gilla utsvävande...

I veckan fick jag höra en, i mina öron i alla fall, märklig kommentar: "Du kan ju flirta". Kommentaren var inte elakt ställd utan mer förvånande.
Självklart kan jag flirta! Jag är, om jag får säga det själv, en flirtandets virtuos. Problemen uppkommer i nästa stadium...att håva in fångsten som sitter och flämtar i andra änden. Nu låter detta lite hybrisaktigt, men jag är faktiskt medveten om att det finns män där ute, som precis som lilla jag, tycker att själva flirtandet är så att säga good enough - det behöver inte leda till något annat. Flirtandets mål är för min del att få uppmärksamhet och bekräftelse. När motparten blir seriös och tror på en fortsättning har jag en tendens att backa. Det är inte så att jag hör kyrkklockor och trampet av små fötter (jag är faktiskt realist!), utan snarare att jag känner hur friheten urgröps, andningen blir tyngre (inte av upphetsning) och paniken ligger och lurar. Jag vill inte styras eller behöva rätta mig efter någon annan.
Samma vecka fick jag kommentaren: "Är du en sådan som bryr dig om åldern?!" Frågan ställdes av en man, som fattat tycke för denna lilla väna varelse - herregud! det finns normala män (åtminstone en) som är intresserad av mig. För en gångs skull blev jag mållös. En mikrosekund. Sedan började jag skratta och svarade att jag egentligen inte har några problem med min ålder förrän jag ser jämngamla och med fasa inser hur jäkla GAMLA de ser ut. När jag ser mig i spegeln brukar jag tänka, typ...wow vilken COUGAR! Kan ju också, för att skryta lite och därmed passa på att höja min egen självkänsla meddela att mannen i fråga är nio år yngre och väl medveten om min ålder. Så var det sagt .-)
Jag sitter så att säga i klistret nu. Min virtuositet har försatt mig i en prekär situation. Jag är inget bra på att nöja mig. Har jag bestämt mig för något är det så det ska bli. Jag är inte "hon-som-är-van-att-få-som-hon-vill" för intet! Och jag låter ju fortfarande den inte alltför charmige Prins Charming styra över mitt hjärta. Vi har inte setts på ganska lång tid av olika orsaker. Kanhända att mitt sista utbrott "är härskarteknik du vill vi ska ägna oss åt så är det HÄRSKARTEKNIK du ska få!" kan ha bidragit lite till den dåliga stämningen. Vi råkade springa på varann i helgen och jag tror han blev chockad för han hälsade. 1-0 till Härskardrottningen (måste skaffa ett större visitkort för att få plats med alla drottningprefix), men segerns sötma vill liksom inte infinna sig riktigt. Status quo är ju typ status quo även om jag vunnit just detta heat.
Jag måste helt enkelt gå ytterligare en kurs. Dels måste jag lära mig uppföra sig som man bör i min aktningsvärda ålder, dels måste jag göra något jag aldrig har tillåtet mig göra i hela mitt liv...släppa kontrollen! Jag är nog den enda nu levande människa som aldrig har dragit hem någon från krogen för - nu kan alla som tycker att jag verkligen borde gå en kurs i hur man bör uppföra sig i min aktningsvärda ålder sluta läsa! - ohämmat sex. Erkännandets pinsamma ögonblick, men med insikt kan jag göra något åt det...



lördag 15 april 2017

Isdrottning. Krogdrottning? Så länge jag får vara drottning struntar jag i prefix!

Aprilväder. Så totalt opålitligt! Regnet vräker ner - både ute och inne i mitt uterum. Kan nog snart ta betalt för turistattraktionen "Vattenfall inomhus". Så himla skönt att min Handyman och hans crew startar renoveringsarbetet på tisdag. Jag hade planerat att ta ett varv till återvinningen idag innan jag åkte till city och shoppade lite "sista-minuten-behov" innan semestern, men när jag slog upp de himmelsblå i morse så kom jag snabbt på andra tankar. Tror inte jag har ett endaste litet "sista-minuten-behov" snarare "desperat-inhandlande-av-semestergarderob-behov" för det går inget vidare med mina packningsförsök. Som det packningsproffs jag har utsett mig till inser jag plötsligt att jag inte lyckas färgkoordinera överhuvudtaget. Det slutar väl med att jag ser ut som en färgglad övermönstrad kvinna med överjäst muffinsmage för mina ambitioner gällande en vältränad kropp inför nästa vecka är så att säga prokastinering till, låt oss säga Backyard 2025.

Åter till renoveringen! Det känns väldigt skönt att det äntligen ska bli gjort och att jag faktiskt kan få känna mig duglig. Påhoppet för ett år sedan om att jag i princip inte klarade av någonting gällande pengar, hitta hantverkare, sköta trädgården, få ett annat arbete eller, enklast av allt...hitta en karl har legat och gnagt inom mig, men nu känner jag att det släppt en litet muskelknuta i axlarna. Det tog kanske tid, men nu har jag hittat någon som vill och kan göra jobbet åt mig. Det är en sak att försöka hantera allra inre krav (och tro mig! jag har levt med enormt höga krav på mig själv hela mitt liv så jag vet vad det kostar - framför allt psykiskt), men när man dessutom blir pålagd orimliga krav från människor som borde stötta, så äts man upp. Sparken tog och nu är renoveringen i gång från tisdag, trädgården hyfsat vårbrukad och resten får väl lösa sig efter hand. Jobbet har blivit roligare - delvis beroende på nya galna kolleger, men också för att jag blev av med en enhet som har tagit så grymt med energi. Det har varit skitsnack, inkompetens och trist bemötande, men nu är dessa energitjuvar ersatta med andra, betydligt trevligare områden med kompetent och positiv personal. Jag kanske inte gör "hejsan-hoppsan-steg" till jobbet på morgonen, men det känns inte heller som Golgatavandring längre. Även om den hade passat bra nu i påsktider.



Vad gäller det där med att hitta en karl så har jag försatt mig i ett ställningskrig som verkligen håller på att ta knäcken på mig. Jag har föreställt mig lite som en drottning av härskarteknik. Ett område som borde passa denna iskalla isdrottning - kul att stavningskontrollen vill ändra det till sexdrottning, svandrottning eller souldrottning -  som handen i handsken eller Puh i honungsburken. Joråsåatt! Note to myself: OM du ska utöva härskarteknik på hög nivå så välj ett offer som INTE är av samma skrot och korn som du själv. Enkelt uttryckt...Nästa vecka ska jag fokusera på galebs. En galeb är bosniska för fiskmås, men används (enligt min bosniska källa) även för strandraggare. Passande tycker jag - skränande män i flock som tror de är Guds gåva till turistande kvinnor. Jag ska gå all-in. Om någon nu skulle råka lägga märke till mig...




Mitt liv på gungbrädan fortsätter. Tur att jag har alla mina goda vänner - de som finns där i vått som torrt, som man kan skratta hysteriskt med och gråta med, de som liksom gör livet guldkant. Ni vet vem ni är! Ni är bäst!!

                                  

Det har varit en del kultur också sedan jag skrev senast. Jag tycker de senaste veckorna har bestått av sova, arbeta, rensa förråd, köra till återvinningen och försök till att få i sig någon liten munsbit däremellan, men när jag tittar på bilderna som just har överförts från telefonen till datorn inser jag att det har varit lite andra aktiviteter också. Albert Wikings underbara fotoutställning "We Have A Dream" i Lunds konsthall till exempel. Har ni inte varit där så gå dit! Det är en mycket fascinerande upplevelse. Två favoritfoton därifrån kommer här:




Dessutom har jag ju haft dejt med två heta män också som jag har glömt att nämna i bloggen! Den första var i slutet av februari och den andra i torsdags. Så olika, men ändå så lika. Två konserter att bära med sig, två duktiga sångare och två musiker med enorm scennärvaro. Tror jag blivit lite förälskad i båda två.




Sedan har det ju faktiskt hunnits med en hel del besök på krogen också. Min Handyman har gett mig tilltalsnamnet krogdrottningen. Så länge jag får vara drottning så spelar prefixet mindre roll.

Skön fortsatt påskledighet! Nu ska jag göra ett nytt försök med att hitta något färgkoordinerat att stoppa i resväskan. Eller om jag skulle ta mig en kopp te? Och läsa lite påskkrim..

  

tisdag 4 april 2017

Förändringens vindar - slut på ett kapitel...

Som tiden rusar iväg! Och det är väl typiskt nu när man vill njuta av varje underbar sekund. Våren är lika magisk varje år och jag tycker personligen att jag blir mer och mer påverkad av den ju äldre jag blir. Är det för att man är i större behov av ljuset? Jag är i alla fall grymt energisk och ser ingen avtagande tendens. Tvärtom! Ju mer som blir gjort, desto mer effektiv blir jag. Det är väl det där med att inte börja överallt på en gång och sedan inte orka fullfölja något för att det blir övermäktigt med alla pågående projekt. Bättre då att låta bli att starta. Ologisk logik - jag vet...

Men nu jäklars. Nu händer det grejer! I söndags tömde vi garaget (tusen tack Håkan och Ussi för all hjälp) och det är märkligt vad snabbt det går när man väl tar tag i saker. Ett par timmars idogt arbete, två energiska underbara vänner och två vändor till återvinningen med släpet så var garaget tömt och jag skulle faktiskt få plats med bilen. Om man nu hade kunnat öppna garageporten utan hjälp. Ingen idé att fixa den dock. För nu ska garaget rivas! En livs levande hantverkare med egen firma har åtagit sig arbetet med att riva garaget, återställa carporten, täta taket och byta panel på förråd och carport. ÄNTLIGEN! Plötsligt ser jag ett ljus i mörkret - en flämtande liten låga som får mig att hoppas på att jag ska lyckas med ett av mina många delmål: att sälja huset och flytta till lägenhet - från lantis till citychic. Hjälp mig att hålla tummarna att det går i lås. Vet inte om jag klarar så många fler bakslag. Förutom att den här tragiska följetongen äntligen tycks ta slut, så har jag beställt och fått levererat en ny ventilationsfläkt till taket. Förhoppningsvis ska den installeras på söndag eftermiddag så det kan bli ett drägligare inomhusklimat. Vintertid fungerar det att inte ha något drag, men när solen tittar fram...då blir det VARMT!

När jag nu ändå värmde upp på återvinningen i söndags så åkte jag förbi idag också. Japp, man kan med fog påstå att jag är en stammis på tippen numera. En avstickare på hemvägen, fem minuter (max) tog det mig att kasta en drös gamla tröjor och att begrava Bosse. Med ett sista kärleksfullt steg dansade han in i sitt nästa liv. Vad blir man som dammsugare i sitt nästa liv?! En relevant fråga i återvinningens tidevarv.

När jag kom hem möttes jag av tre glada killar i trädgården - finalspel i kubb pågick. Härligt att ha huset fullt av liv. I lagom mängd. När tystnaden lägrat sig och jag insåg att det inte skulle bli någon joggingtur så bytte jag om från city till trädgårdsarbete. Lyckades fylla en svart sopsäck till bristningsgränsen innan det var dags att sätta sig till bords. Middagen serverad - alls icke illa att ha sonen hemmaboende. Som ni förstår så medför det ett besök på återvinningen i morgon också. Tur att den ligger på vägen till gymmet. Att göra två flugor på smällen är lite av min melodi. Den här enorma energitillförseln medför även att träningen blivit mer effektiv. Inte så att det syns vid en okulär besiktning, men jag känner mig starkare och sover mycket bättre än tidigare. Bara sömnen gör det värt varje svettig minut. Någon Beach 2017 kropp snackar vi dock inte! Som jag skrivit tidigare: jag ger inte upp choklad och vin för att få en sexpack på magen. Någon måtta på dumheterna får det faktiskt vara! och jag lever ju numera efter devisen: "Här står jag och duger precis som jag är" - ibland kan jag till och med drista mig till: "Shit kvinna; vad snygg du är!", men då bara i det tysta, ty man ska icke förhäva sig.

Förutom allt detta rensande, både i det yttre och det inre, så har jag hamnat i en avkopplande flow av läsning. Just nu är det Linn Ullmans senaste som ligger och väntar i min Kindle. Kindle är för övrigt en av de bästa uppfinningar som finns. Liten och behändig som en pocketbok och rymmer ett helt bibliotek!

Som ni ser så är det således inte på grund av lättja som bloggen har fått stå åt sidan. Mitt liv är härligt fyllt av positiva händelser och då får vissa saker bortprioriteras - tiden räcker tyvärr inte till för allt som jag vill. Fick vi inte en timme mer nu när vi gick över till sommartid?! Vem har stulit min i så fall??

tisdag 21 mars 2017

"I väntan på La Gioconda" låter bättre än "Rent svammel"

Har precis landat hemma en liten stund innan kvällens begivenhet: La Gioconda på Malmö Opera. Härligt med kultur en tisdagskväll. Och att se föreställningar på Malmö Opera brukar vara en upplevelse: scenografiskt och kostymmässigt åtminstone. Och vad spelar då sångarinsatserna för roll? Jag saknar absolut gehör och vill inte påstå mig vara musikaliskt utövande vare sig instrumentalt eller vokalt (halleluja! Praise Da Lord! hör jag i glädjekör), men kan irritera mig ihjäl mig om sångarna inte kan agera trovärdigt. Eller om de sjunger allt för falskt - det kan till och med jag avgöra! Läs mera om föreställningen här:

www.malmoopera.se/la-gioconda

Får återkomma med recension efteråt!

Det är så otroligt skönt att jag har lyckats få in träningsrutinerna i vardagen igen. Känner hur mycket bättre jag mår psykiskt av att arbeta med musklerna. Att jag misslyckas med att få den där tonade vältränade kroppen som alla blonderade bimbobloggare lyckas med kan ha, åtminstone två orsaker. Jag är dålig på att retuschera min kropp (om jag nu överhuvudtaget hade lagt ut avklädda bilder på mig vill säga - jag vill ju inte anmälas för osedligt uppträdande...) och jag är inte beredd att göra vilka uppoffringar som helst. Hellre en bag-in-box på magen än en sexpack! Vin och choklad handlar om ren överlevnad. Det finns gränser för hur asketisk jag kan vara och ändå vara nöjd med livet. Vetskapen om att jag har passerat gränsen för att anses attraktiv är illa nog! Vin och choklad gör inga skillnader på oss konsumenter och det gillar jag 😉



Medan jag sitter här och skriver försöker jag bestämma mig för vad jag ska ha på mig i kväll. Överfyllda garderober och ständigt detta dilemma - den perfekta klädseln saknas alltid. Den lilla svarta? Absolut! Frågan är vilken av dem... Byxor och kavaj? Utmärkt, men vad ska jag ha för ytterplagg... Skor? Stövlar? Väska? Män tror att livet som kvinna är enkelt - BAH! Våra garderober är så fulla av imperfekta plagg att miljön kommer i skymundan på skalan av problemrakning. Dessutom ser det ut som det ska börja regna i vilket ögonblick som helst. Japp! Nu vräker det ner trots att min väderapp talar om att det är +9 och halvklart. Det finns ingen trygghet eller pålitlighet i någonting nuförtiden. Horisontellt regn; kan vara hagel med tanke på hur det låter och stormvindar. Icke lätt att få denna väderlek kompatibel med snygg klädsel. För oss singlar - och jag tror att detta måste gälla även för oss som misslyckas att se ut som singlar fast vi är det - är varje socialt tillfälle en möjlighet. Tänk om tenoren får syn på mig mitt i en bombastiskt upphetsande kärleksaria och jag har fel klädsel!? MAMMA MIA! Chansen kom. Chansen försvann. 
Som jag svamlar. Får runda av och försöka hitta något matnyttigt i skåpen. Även om det nu blir en av de små tajta svarta så är det inte så lockande att svimma i stolen. Blir jag uppdragen på scenen av en skönsjungande tenor...då kan jag tänka mig att svimma till lite grann. Lite lagom förföriskt. Så har jag aldrig provat att ragga! Tror jag har hittat ett potentiellt vapen... 




söndag 19 mars 2017

I'm still the shit om än lätt desillusionerad

Censuren har slagit till. Min inre censurerare alltså. Jag ska sluta skriva att jag ska göra saker för det blir av någon outgrundlig anledning aldrig på det sätt jag tänkt mig. Suck! Jag får nog börja tänka i andra banor. Typ loser - big time! Positivt tänkande och allt det där verkar inte vara kompatibelt med min hjärna. Jag har tänkt sätta mig vid datorn flera gånger de senaste veckorna, men har varje gång lyckats få något annat att göra. Vet inte vad och vill inte påstå att det har varit viktigare sysselsättningar, men något har stört. Nu sitter jag i alla fall här. Under mitt snedtak och väntar på nästa regn- och snöområde, som lär vara på väg in över oss. Himlen är jämngrå och det känns som temperaturen är fallande så något onödigt lurar i faggorna. Måtte detta vara det sista bakslaget! Prognosen framöver ser vårlik ut med åtskilliga plusgrader och SOL. Den är efterlängtad!


Denna dag - även mitt liv. Ett av mina livsmotton. Just idag känns det lite ihåligt. Ett sådant där datum som känns tatuerat på hjärtat. Ett datum som omedvetet skapar tankar och djupa funderingar. Varje år...oavsett hur många år som passerar. Det där med att tiden läker alla sår har jag filosoferat över tidigare. Ingenting läker av de djupa sår som finns i hjärtat och som vidrört själen. Man lär sig leva med dem, men ärren finns alltid kvar. Min man skulle ha fyllt 56 år denna söndag. Märkligt att inte veta hur han skulle ha sett ut. Min minnesbild är ju nio år gammal. Mycket händer efter 50 årsdagen. Det ser jag ju på alla i min omgivning! Bara jag själv som är opåverkad av tidens tand.

Det vore härligt om man kunde drabbas av någon form av utradering i minnesbanken. Jag har redan märkt att namn och platser har en tendens att försvinna - det tar i alla fall längre tid att värka fram dem - men alla dessa datum som är förknippade med sorg och obehag - de sitter som en smäck i minnet.

Nåväl. Livet går vidare och man får försöka att inte gräva ner sig. Jag såg en uppsättning från operan i Rom på svt i går kväll - Verdis La Traviata. Som jag älskar de ariorna! Fantastiskt vacker scenografi och underbara kläder. Det är något speciellt med dessa tragiska kärleksoperor - att låta känslorna flöda och hänge sig åt den förlösande gråtattacken i slutscenen när Violetta dör i sin älskade Albertos armar.
För att lugna ner mig efter denna högkulturella (ironi! som har att göra med att så många har en förutfattad mening om att opera är svårt) upplevelse så slog jag över och tittade på slutet av Ugly Truth. En ganska medioker bagatell som jag har sett förut, men eftersom Gerard Butler (en av mina darlings) är med i filmen, så kan den inte helt förbigås. I scenen där min lille gulleplutt talar om för sin motspelerska (Kathrine Heigl; tror det stavas så) att killar som han aldrig har en chans hos tjejer som hon för att tjejer som hon ALLTID väljer den snyggaste, rikaste killen med möjligheter att lyfta henne, känner jag plötsligt igen mig. Alltså; jag har inte fått hybris eller så, utan jag kan känna igen mig i att män inte tror att de har en chans hos mig för att jag utstrålar någon form av elitistiskt tänkande och ouppkomlighet. Omedvetet vill jag tillägga! Jag tycker inte att jag är varken det ena eller det andra, men har förstått på kommentarer att jag upplevs på det viset. Finns det någon som vet hur jag ska plocka ner mitt uppblåsta ego på jorden så är det välkommet att delge mig dessa funderingar. Kan dock inte säkert säga att jag kommer att följa rekommendationerna. Det där med att vara motvalls är liksom ett ganska framträdande drag hos mig. Liksom min självinsikt och självdistans!
Men nog är det konstigt att jag ser det som ett problem, medan männen i min ålder tycker det är fullständigt självklart att tjejer i deras döttrars ålder faller för dem på grund av deras sex appeal och medelålders utseende? Tänk om - tänk rätt!

En cool 70-åring på gymmet (kvinna så klart!) berättade att hon absolut inte kunde tro att jag var singel. Nähä?!? Varför?? Hennes svar förpliktar: "Du är alldeles för snygg. Och har alldeles för stort självförtroende för att se singel ut". Vad gör jag med denna information??