onsdag 18 juli 2018

Semester. Stress. Stirrgubbe.

Sommaren som aldrig tycks ta slut! Det har i och för sig regnat lite grann både igår och idag, men det är fortfarande varmt. Önskar att jag kunde lägga till skönt också, men den höga luftfuktigheten är ett gissel i kombo med ickeexisterande luftkonditionering. Flickbrus all over igen...

Startade min semester förrförra fredagen och åkte direkt till Rhodos på söndagen. Skönt med kickstart tänkte jag. Och det var det! Härligt hotell med god mat, trevlig personal, underbart väder (något varmare än hemma, men med luftkonditionering när man ska sova blir livet så mycket enklare) och mycket hav. Att Rhodos är vindgudens ö märktes - det var extra allt varje dag på stranden, sandkroppspeeling alltså. Tror jag fortfarande kan ha något grekiskt sandkorn kvar i hårbotten eller i någon öronvindling. En prövning att ge sig på semester med tre ungar, som inte är ens egna, men vi överlevde allihop. Emellanåt gnisslade det rejält och jag kan, villigt, erkänna att jag trots sammanbitna försök att inte tappa tålamodet brast ut i en och annan kaskad av irritation och ilska. Omoget? JAG VET! Men ibland bara måste man få ge igen med samma mynt. Till mitt försvar kan nämnas att de är 11, 14 och 15 år - således inga små försvarslösa barn. Lite återhållsamhet har jag faktiskt!




Kom hem i söndags kväll och när jag vaknade i måndags kom stresspåslaget som ett brev på posten. Jag blir så trött på mig själv! Hela dagen igår låg jag i migrän...Typiskt tecken på stress och att jag har blivit så där ointressant sömnlös i Staffanstorp igen gör ju inte saker och ting bättre. Tvingar mig att inte tänka på jobbet - går så där...

Idag hade vi bokat in en roadtrip till Wanås slott för att titta på konsten i parken. Det regnade ihållande hela vägen och såg inte ut att klarna upp under de närmaste timmarna, så istället för Wanås jagade vi solen västerut och hamnade så småningom (jäklars vad många mil det blev!) på Sofiero slott. Flera decennier sedan jag var där. Väldigt vackert och vi fick en massa idéer att vidareutveckla i våra trädgårdar. Med andra ord en inspirerande och mysig dag i bästa sällskap.




Tyvärr grumlades den här dagen lite av en obehaglig händelse nu under kvällen. Jag satt och slötittade på TV och reste mig för att hämta vatten. På väg ut i köket ser jag en man stå och stirra rakt in i mitt hus. Han såg mig, men gjorde ingen ansats att vända bort blicken. Jag gick in i badrummet och väntade en stund för att det skulle verka naturligt. Han stod fortfarande kvar och glodde på mig när jag kom ut därifrån. Lite lätt obekväm gick jag upp på övervåningen och ställde mig i mitt sovrum där han inte kunde se mig, men jag såg honom. Han tittade sökande uppåt, men när han inte såg någon så gick han därifrån. Då såg jag att han hade en hund med sig, men det förklarar inte hans beteende. Normalt blir man generad när man blir påkommen att stirra in hos någon. För att ingen ska behöva spekulera och dra felaktiga slutsatser så kommer signalementet här: medelålders halvfet SVENSK gubbe med grått kortklippt skägg och oansenlig frisyr. Så jäkla trött på detta gubbvälde som vårt samhälle har utvecklats till. Jag vägrar vara rädd och jag vägrar vika ner mig!

söndag 24 juni 2018

Förgänglighet och uppvaknandet som senior

Förgänglighet. Visst är det ett vackert ord! Jag har tänkt mycket på just förgänglighet den sista tiden. Inte minst nu när midsommarhelgen alldeles strax är över och vetskapen om att det går mot mörkare tider - även om vi förhoppningsvis har massor med sommar framför oss innan höstmörkret sveper in oss i melankoli och mysmöjligheter - trummas in från media och tidsnegativisterna. Varför är det så svårt att njuta av här och nu?! Och om man nu saknar den möjligheten så kan man väl vara tyst med domedagsprofetiorna! Det rimmar kanske något illa med min inledning om det vackra, om än lite melankoliska och sorgliga, ordet förgänglighet. Men det är ju så livet är- vi lever alla mot förgänglighet och vi upplever det dagligen. Vitsipporna breder ut sig i vita mattor i den skira lövskogen - nästa gång man passerar är de ett minne blott. För oss människor är det likadant. Vi matas med ungdomens ideal och hur det vackra ungdomliga yttre förtvinas i något skamligt gammalt ickeideal. Jag delar inte detta! Personligen anser jag mig bli snyggare för varje år (kan i och för sig ha med försämrad syn att göra, men vem bryr sig!) och vill, trots vetskapen om min egen förgänglighet, försöka leva livet fullt ut. Ända in i kaklet, så att säga. Eller ända in i trälådan kanske är en bättre liknelse. Jag skriver försöka för det är banne mig inte lätt att förlika sig med fluffet runt midjan och den onda cirkeln av ickemotion och rädslan att ramla och bryta något igen... Dessa hjärnspöken!

Jag borde inte berätta detta för jag räknar med att bli häcklad, bespottad och utstå hån och spe, men jag tycker det är en dråplig historia tagen direkt ur verkligheten. Scen för dramat är Citygross - detta matmecka en dag per vecka (och tro mig...det blir inte fler tisdagar!)
Jag står framför kassörskan och har dragit både kundkort och betalkort när hon tittar på mig och nervöst säger:
- "Du är väl inte senior, va?"
- "Eh...det beror på var gränsen för senior är..."
Hon, nu lätt rodnande och kippande efter luft.
-"...jag är 55 år.."
-"Okej...då är du berättigad till rabatten."
Snabbt som ögat försöker hon bli av med mig och vågar inte se mig i ögonen. Själv tänker jag "herregud hur gick detta till?" och säger:
-"Jag får väl vara glad att det inte är uppenbart att jag är senior, utan att du behövde fråga mig."

Kan även tillägga att jag på morgonen hört en reklamjingel på Guldkanalen för en ny dejtingsida som vänder sig till "unga singlar under femtio" - ni hör, vilken hårfin skillnad det är och hur snabbt det går utför...

En typisk situation där förgängligheten plötsligt ger sig till känna! Men inte tusan har jag någon nytta av det när jag försöker få sönerna att tycka synd om mig och göra sådant som de anser att jag är fullt kapabel att göra själv. Typ klippa gräset eller klippa ligusterhäcken... Då är man plötsligt vid god vigör och säkert inte mer än de 27 år som hjärnan anser att vi är. Men, som min mormor brukade säga, man får vara glad så länge man kan ta sig ur sängen utan käpp och det klarar jag med råge! Halva gräsmattan är klippt - var tvungen att hänga tvätt och då är det dumt att göra det i annan ordning - och när jag är klar här ska jag dra i gång fönsterputsning av ovanvåningens fyra fönster innan det är dags att logga in för helgarbete med min kollega. Sådan aktivitet en söndag krävs det en senior för att klara av! Bara så ni vet...

THE ONLY WAY IS UP!



söndag 10 juni 2018

Att vara värd varenda sekund av lycka utan dåligt samvete

Sitter under mitt vidöppna takfönster och njuter av kvällsbrisen. Det är svalare än på mycket länge och luften känns både åskig och regntung, men jag tror att vi återigen har hamnat mellan lågtrycken. Inte mig emot! Visserligen kan jag vara ganska trött och grinig när det är närmre +30 och huset är som en bastu när jag kommer hem efter jobbet. Hemfärden sker dessutom oftast i min bil som har en mycket dålig - för att inte säga obefintlig luftkonditionering - och trasiga fönsterhissar fram. Det går att åtgärda, men enligt min personliga bilmekaniker så skulle det kosta mer än vad bilen är värd. Således inget alternativ! Får väl börja se mig om efter en ny bil, men som med allt annat så vet jag inte riktigt vad jag vill ha... Nåja, det är världsligt och det finns alternativ att ta sig till jobbet de mest outhärdliga dagarna. Bussarna är luftkonditionerade och det finns en utmärkt cykelväg. Var ute och cyklade förra veckan och det gick alldeles utmärkt. Var lite orolig att vänsterarmen inte skulle klara av gupp eller svängningar, men det kändes ingenting. Rörligheten är betydligt bättre, men fortfarande kan jag inte lyfta armen rakt upp. Elände att försöka raka armhålan kan jag meddela om någon av er skulle sitta och fundera över just det problemet.



Den här sommaren alltså! Jag kan inte minnas att det har varit så här varmt så många veckor. Jisses, vad jag njuter. Som att vara vid Medelhavet och det enda egentliga smolket är ju att man inte kan sitta ute till långt in på småtimmarna eftersom man har ett arbete att sköta också. Men det är extremt svårt att tvinga in sig! Luther har ett sjå, men det kan han faktiskt ha - vi är inte riktigt på samma våglängd när det gäller alla måsten i livet. Och nog för att jag har måsten! Jobbar närmre 200 % och mår som fisken i vattnet. Det där med deadlines, roliga arbetsuppgifter och frihet under ansvar är otroligt motivationshöjande. Naturligtvis underlättar det att jag har ett privatliv som uppväger arbetet för att bara jobba är inte nyttigt. Just nu är jag otroligt lycklig att jag vet mina gränser - när signalerna kommer så tar jag time-out och sätter mig med en bok eller lägger mig i solstolen och gör absolut ingenting. Jag plöjer mig genom bok efter bok och njuter ofantligt över att äntligen kunna koppla av och tillåta mig att vara lat. Det syns..det där med latheten... Oputsade fönster, dammigt, ja till och med Dustin har fått vila! Dels för att det är för varmt att fara fram som ett jehu med dammsugaren och dels för att det känns meningslöst när man, som jag, springer barfota in och ut i trädgården. Städa kan man göra när det regnar! jag har påbörjat Sisofysarbetet med min ligusterhäck och kom väl ungefär en tredjedel sedan gick luften ur mig. Eftersom det enligt SMHI (som är en ganska osäker källa i och för sig) så ska det bli lite svalare denna veckan så då hoppas jag kunna ta tag i det efter jobbet. Det är ju ett tacksamt arbete eftersom det faktiskt syns ett resultat efteråt. När ligusterhäcken är klippt är det dags att röja syrenhäcken som håller på att ta över (trots bristen på vatten) och sedan tar sommarens stora måleriarbeten (japp - vi pratar plural) vid. Ni märker väl? Det lär inte bli någon flytt inom överskådlig framtid. Det är alldeles för ekonomiskt fördelaktigt att bo kvar och det finns ju så många planer att förverkliga. Sakta men säkert håller jag på att bygga upp mitt hem så som jag vill ha det. Det är verkligen på tiden att jag börjar ta plats i mitt eget hus! Ut med det gamla (nåja...kanske inte allt) och in med det nya! Nya färger, ny planlösning och nya möbler. Att vara lycklig och må så fantastiskt bra som jag gör och dessutom veta att jag är värd det är en otrolig endorfinkick!


(Egentligen skulle jag skriva om något helt annat, men det finns det ju inte tid till nu...)

lördag 12 maj 2018

Asfaltsbarn goes nature

Det är verkligen en ynnest att vakna lycklig och glad varje morgon! För mig som så länge har valt att se världen som en motståndare och fiende har allting plötsligt blivit en eufori i färg. Tror jag har blivit spritt språngande galen av all positivism som spritter inom mig. Vilken himla tur jag har som drog en sådan vinst i kärlekslotteriet! Så - nu räknar jag med att hälften av alla läsare har stängt ner och dragit sig tillbaks lätt illamående. För så är det, tyvärr. Våga inte berätta om din lycka och glädje för då får du se på reaktioner. Det struntar jag i! För första gången på många, långa och vrånga år så är jag uppriktigt påfrestande lycklig.

Våren är magisk! Inte bara för oss som fortfarande är nyförälskade (det finns en hel massa fördelar att inte ses varje dag - man blir liksom förälskad om och om igen) utan på grund av alla magiska ögonblick som naturen bjuder på. Jag är i en intensiv period på arbetet och kommer från måndag att inte bara sköta mitt ordinarie heltidsarbete, även gå all-in i projektet: manualer ska framställas, underlag till e-learning tas fram och utbildningen för chefer och chefstöd i höst ska beslutas och förberedas. jag älskar att vara Super-Woman med specialkraften att säga nej när det blir för mycket. Således har jag varit ledig klämdagarna och utnyttjat dem till max för att skapa minnen med min kärlek, bygga upp energidepåer och leva här och nu. Min man är fantastisk på att plocka ner mig från mina energihöjder. Han drar ut mig på långa härliga skogspromenader där man verkligen kan nua. Vila i den skira vårgrönskan, se solljuset strilas mellan de nyutslagna lövträden, höra fåglarnas drillande toner och grodornas underbara symfonier. Att vandra runt i tystnaden och insupa naturens kraft är välgörande både psykiskt och fysiskt (att gå kuperat är krävande...).



Har glädjande nyheter förresten! Det är helt i sin ordning att gå utan strumpor och skor för nu står blåsipporna nigande och säger att det är vår. Själv undrar jag om vi inte har fått både vår och sommar i ett paket - rapsfälten står gula, gullvivorna blommar, syrener och azaleor står i full blom och fruktträden bågnar av tyngden från blomklasarna. Det är sååå vackert och underbart, men en liten ängslan för hur det ska bli när det är dags för den riktiga sommaren finns ju. Man är ju som man brukar säga vis av erfarenhet..

Nåväl, efter stärkande skogspromenader brukar jag placeras antingen på altanen eller i soffan (här får temperaturen avgöra) och serveras ett glas välkylt bubbel medan mannen ställer sig i köket och anrättar fredagsmiddag - gudomligt god mat ska tilläggas och det är ju skönt för då behöver jag inte äta mer än knäckebröd och yoghurt mellan besöken på landet. Jag vet att det kan verka som jag har slagit huvudet i någon lågt hängande gren, men jag har inte transformerats till Skogs-Mulle. Jag svär! I grund och botten är jag asfaltsbrud, men jag älskar att göra tillfälliga nerslag i skogen. Snart släpps det ut horder av galna stutar och då kan jag garantera att jag kommer att undvika just de delarna av strövområdet. Galna kor, mördarflugor och - detta är inte bekräftat, men känns troligt - stora mängder av människoätande ormar gör ju vissa områden mindre attraktiva för asfaltsbarn.




Vi åkte en sväng längs sydkusten första maj. Att ge sig ut och demonstrera är inte riktigt min grej numera. Min politiska hemvist behöver jag inte visa upp under konstlade plakat och föråldrade manifestationer. Politik blir mer och mer en arena för uppblåsta egon fyllda av sin egen betydelse med pompösa vanföreställningar om vad folket vill ha. Det kändes betydligt mycket mer meningsfullt att låta tankarna vandra fritt medan pålandsvinden saltstänkte ansiktet och duggregnet vätte ner oss. Jag älskar havet! Färgerna, den stora friheten, mäktigheten och horisonten som faktiskt är lite längre på Österlen, men framförallt vid havsstranden. Förutom den energikick jag personligen får av havet, så älskar jag att åka bil. Det är ett så bra ställe att samtala på. Eller att gemensamt vila i tystnad. Det är en konst; det där att sitta tyst tillsammans på ett begränsat utrymme. En konst att uthärda. Svårare än man tror, men lyckas man med det så mår man så bra. Tillsammans i tystnad mot nya okända mål. Det där att stå ensam och möta stormar och regnets piskande - måtte den tiden aldrig återkomma!


tisdag 24 april 2018

Historien upprepar sig - nya offer samma gliringar

Jag stod på min uppfart i går morse och väntade på skjuts till jobbet. Plötsligt hör jag några röster:

"Och så kom hon fram till mig och frågade om jag ville bli ihop med henne! 
För jag är ju typ snyggast i klassen. Asså...det är jag faktiskt!"
"VA?!? gjorde hon??"
"Eh...JA! Och så hade hon glasögon när hon kom till skolan dagen efter!!"
 Följt av ett rått förnedrande skratt.

Två småungar i sjuårsåldern; en flicka och en pojke (jag struntar i huruvida de ser sig själv som könsneutrala) cyklandes till skolan. Först skrattade jag inombords och tyckte det var lite gulligt med den extremt unga kärleken, men ganska omgående fastnade skrattet i halsen på mig. Har vi inte kommit längre? Jag hade glasögon när jag var liten och fick ständigt höra att jag var ful (glasögonen var inte lika designade som de är numera...), plugghäst (det var jag i och för sig, men det hade inte med glasögonen att göra - jag älskade att lära mig nya saker och hade oförskämt lätt för mig i skolan) och sedan favoriten, som säkert fortfarande lever kvar: GLASÖGONORM! Med detta i bakhuvudet fick den modiga tjejen all min empati. Att det var tur att han inte svarat ja på hennes fråga om att bli ihop med tanke på att hon faktisk kom till skolan med glasögon dagen därpå, framgick väldigt tydligt. Hoppas verkligen att han inte sa något till henne om att hon var ful på grund av glasögonen. Med egen erfarenhet kan jag tala om att sådana "oskyldiga" kommentarer kan ge men för livet, det är jag ett levande exempel på. Det har runnit massor av vatten under alla broar sedan jag var i deras ålder, men fortfarande är mitt utseende ett problem för mig. Jag vet någonstans långt inne (som min samtalsterapeut sa till mig vid ett tillfälle: "Du är väl inte blind! Se dig i spegeln och inse att du är väldigt snygg"! Väldigt snygg är att ta i, men jag vet att jag åtminstone inte är anskrämligt ful...ändå är det svårt för mig att ta åt mig av komplimanger gällande mitt utseende. Skammen att behöva bära fula glasögon bränner ännu. Jäkla barndom!

När vi ändå är inne på det där med det yttre så är det roligare att se sin spegelbild nu när den inte visar upp en vinterblek glåmig nuna. Vi har haft några fantastiska dagar med blå himmel och flödande solsken. Så varmt så att det var klänning och bara ben i fredags. Med risk för att omgivningen skulle bländas av mina vintervita, alls icke så vältränade ben. Men, som en numera lyckligt pensionerad kollega brukade säga: "det är tidigt på säsongen man ska visa benen för då är alla lika vita". Så sant och jag är så lycklig att jag kommit upp i en ålder där jag struntar i om folk behöver solglasögon för att jag visar benen. Det finns en försäsong för allt!


Värmen har fått naturen att explodera. Tack för kliande näsa (ända in i hjärnvindlingarna) och rinnande ögon! Trots en förlamande trötthet, som jag inbillar mig att pollenallergin är en stor anledning till, så försöker jag njuta så mycket det bara går. Vi tog en skön promenad i skogen och på naturreservatet Risen i lördags förmiddag. Det gäller att passa på innan de släpper ut stutarna på grönbete - hu! Träden var skirt gröna, vitsipporna bredde ut sig i vita kaskader och backsipporna hade slagit ut, fåglarna sjöng så det dånade om det och ljuset! Detta fantastiska vårljus! Fantastiskt åtminstone så pass länge tills man är hemma dagtid och inser hur dammigt det är överallt...och hur begränsad utsikt man har genom de oputsade fönsterrutorna. Jag har, med god hjälp, fått gjort en hel del i trädgården, städat uterummet och köpt nya Mårbackor. Så sakteliga ska jag väl få ordning med vårstädning inomhus också. jag har en massa planer för hur jag ska renovera interiören, så just nu är det inte aktuellt med flytt på ett par (?) år i alla fall. Livslusten har slagit rot och verkar vara ovanligt livskraftig i år. Härligt! Det skrattas, levs och älskas så det står härliga till! 



För även om jag var en ful och pluggande glasögonorm som liten, så har livet lärt mig en sak den hårda vägen. Det finns alltid en väg och den väljer jag själv! Just nu är det uppåt - jag är inte rädd, jag kan flyga!

tisdag 17 april 2018

Den depressiva skuggan

Äntligen! Näsan rinner. Ögonen kliar. Vitsipporna blommar. Himlen är blå. Solen värmer härligt. Våren är här - tjoho!
Och som ett brev på posten anländer även de där mörka molnen. De depressiva molnen som jag trodde att jag hade lyckats mota bort, men tydligen inte. Jag vet inte om det har att göra med att det är april och maj; två månader som är väldigt tunga (ni vet de där jobbiga datumen som jagar en fast man försöker slå sig fri). Egentligen är jag ju väldigt lycklig! Ändå kan jag inte tillåta mig att bli så där avslappnat hänryckt...eller vänta nu...det är kanske för tidigt? Pingsten är ju hänryckningens tid och den är väl inte förrän typ så där i juni (?). Troligen har det väl med projicering att göra: åter igen tvivlar jag på mitt värde och överför detta på min man, som; troligtvis lyckligt ovetande, inte har en aning om vad han egentligen borde tycka och tänka om mig - en ful plufsig gammal tant för dagen toppad med riktigt bad hairday. Måtte jag kunna börja träna snart!

I söndags gjorde jag något, som jag kanske med största sannolikhet INTE borde ha gjort  - jag körde bil. Japp, efter nio veckors ofrivillig instängdhet bestämde jag mig för att det fick bära eller brista - jag skulle klara av att köra bil. Och det gjorde jag! Visst besvär i början att komma ihåg pedalernas placering, men när jag kopplade bort hjärnan och lät musklerna minnas så gick det som en dans. Nöjd och mycket stolt över mitt tilltag kryddade jag dagen med en timmes ogräsrensning och, efter lunch, sex timmars arbete. Kan meddela att det gjorde väldigt ont i vänsterarmen framåt kvällen... I morgon ska jag köra till jobbet - sommardäcken ska på och vissa saker/rädslor måste man helt enkelt ta tag i. Det är jättemysigt att köras till jobbet och få en stund på tu man hand varje morgon, men i längden är det förödande för mig. Jag som är livrädd att bli av med min självständighet och hatar att känna mig beroende har drömt att jag blivit sambo! Ni läste rätt!! Jag är själv i chock...troligen posttraumatisk!
Dock har jag kommit på mig själv att fundera över det där med förhållanden i min ålder. När man är ung och träffar någon är det så mycket enklare. Man hittar någon som man anser lämplig som partner och lämplig som förälder åt sina kommande barn; flyttar ihop och skaffar kanske familj. Hur vet man vad som är rätt när man är äldre? Jag menar det där med barn är jag förbi sedan länge och jag har bestämt mig sedan lång tid tillbaka att OM jag ska flytta ihop med någon så ska det vara till något gemensamt som vi väljer. Jag kan inte tänka mig att flytta in hos någon - hu så hemskt att ständigt vara gäst i sitt eget hem. Det är väl bäst att jag likt skomakaren blir vid min läst. Mitt hus kan ju bli riktigt trivsamt om jag tar tag i interiören och vågar kasta bort delar av ballasten. Med tanke på att jag på ett smärtsamt sätt kommit underfund med att jag är en ganska hemkär typ med obefintliga ambitioner och i total avsaknad av drömmar och önskningar, så är det väl bara att lära sig gilla det mikrokosmos där jag befinner mig. Jag är en patetisk kopia av den person jag trodde att jag var. Sanningen gör ont när man stirrar den i vitögat.


onsdag 11 april 2018

När livet spritter så där härligt i kropp och knopp

Våren har bokstavligen blåst in över oss! Annandag påsk tog vi en runda konst på Österlen och fascinerades av all snö som låg gnistrande i solskenet. Mycket vackert, men ack så ovälkommet! En vecka senare låg jag i bikini i min trädgård och lapade törstigt solens strålar. Tala om skillnad... I morse när min riddare körde mig till jobbet hade det börjat grönska på åkrarna och vitsipporna har så sakteliga börjat visa sig i skogarna. Våren är magisk. Det är lika underbart varje år.

Jag skrev för några inlägg sedan att det där med räkmackan som jag tyckte mig vara värd 2018 inte verkade bli mer än typ ostmacka när jag bröt armen, men jag tror jag får revidera det. Det är nog min tur att glida runt på räkmackan i år. Äntligen, som Svenska Akademins ständiga sekreterare hade utropat om inte alla bokstäver stockat sig i halsen på henne på grund av den pinsamma "kulturpersonens" göranden och låtanden. Och de pinsamma ledamöternas agerande.. Men detta var bara en liten utveckling av ämnet. Jag har sökt ett jobb (ett mer än tidigare år för att tysta allt suckande), skickade in ansökan tisdag morgon och på onsdag eftermiddag ringde de för att boka in intervju. Japp, lätt att få hybris och frågan varför jag inte trott mig vara attraktiv på arbetsmarknaden poppar ju upp direkt. Lite pirrigt att gå på intervju - typ tolv år sedan senast - men det är skönt att veta att jag faktiskt har en tillsvidaretjänst och inte behöver kräla i stoftet för ett jobb. Jag är tämligen säker på att jag kommer att erbjudas tjänsten (inte bara på grund av min enormt vinnande personlighet (ha!ha!)) eftersom min kompetens mer än väl matchar deras kravprofil. Vi behöver bara få personkemin att klicka och den där pikanta lilla frågan om lön. Jag säljer mig inte gratis! Då kan jag stanna kvar där jag är...
Mest stolt är jag över att jag har släppt lojaliteten och pliktkänslan mot min arbetsplats. Det är inte en envägskommunikation - det man ger får man tillbaka. Respekt och lojalitet är inget jag automatiskt delar ut; dessa får man förtjäna. Jag är så jäkla trött på dåligt, för att inte säga obefintligt, ledarskap och okollegialt beteende. Två väldigt viktiga faktorer för att man ska ha en vettig arbetsmiljö. Känslan att det finns en dold agenda gällande den stora organisationsförändring vi står inför gör ju inte att stämningen på kontoret förbättras direkt. Själv är jag nästan övertygad om att vi kommer att presenteras en organisation och ett arbetssätt som vi uttryckligen har sagt att vi inte vill ha. Detta i kombination med den mycket märkligt förda löneprocessen och missnöjet med utfallet, framförallt hos oss som har "höga" löner, är ju mer än ett vådaskott i foten från chefen.

Förutom att jag har tagit första steget mot nytt arbete (fler ansökningar ligger i pipeline) så har jag sökt distanskurser på universitetet, har planer för huset och börjar fundera på min framtid även när det gäller den icke yrkesmässiga delen. Den viktigaste biten av livet alltså. Det är en ynnest att vakna glad, lycklig och älskad varje morgon. Livet blir så mycket enklare och motgångarna blir inte så svåra och motiga. Inte ens mina mentala svarta hål är lika djupa längre och när jag snavar till och ramlar ner så finns det en trygg stark hand som drar upp mig igen. Bara det gör ju att livet känns som en räkmacka! Med andra ord så lever den gamla devisen fortfarande: "Glaset kan vara halvtomt eller halvfullt - det beror på hur du väljer att se på det" - måste dock kasta in en liten brasklapp gällande vinglas; de gör sig alltid bäst fyllda (till en tredjedel alltså!).