2025

 Kära 2025!

Tack för ytterligare ett år. Tack för alla upplevelser. Tack för alla erfarenheter. Tack för lycka och glädje. Tack för personlig utveckling och nya lärdomar. Tack för att jag fick dela dig med mina nära och kära. Nu ser jag framemot en ny bok med oskrivna sidor med titeln "2026". En bok som jag bestämmer innehållet i.

Vila i frid!

Uppskattning och tacksamhet är inte något jag brukar tänka på så ofta och jag, precis som de flesta av oss, är generellt dåliga på att visa det. Jag är inte överförtjust i amerikanska seder och bruk, men deras firande av Thanksgiving är något vi svenskar skulle behöva ta till oss. Samla våra familjer och vänner över en måltid och låta ordet gå runt bordet för att höra vad man är tacksam över. Ärligt talat finns det mer i livet att vara tacksam över än att klaga på. Jag ska, som tidigare år, försöka sammanfatta mitt 2025. Det är säkert inte din upplevelse, din känsla eller något du håller med om. Det gör inget! Vi har alla ansvar att fylla vår årliga påse med det vi vill och med vem vi vill.

Världsläget

Vansinnet tycks inte ta slut! Narcissistiska ledare utan konsekvenstänk och utrustade med storhetsvansinne är en växande farsot som hotar hela världen. Söndra och härska är tidens motto. Kriget i Ukraina pågår fortfarande. Att Goliat fortfarande står upp mot Draken är i sig en bedrift, men också att EU, trots alla motgångar och försök till splittring, fortfarande står relativt enade med Ukraina. Er kamp är vår!

Konflikterna i Mellanöstern som tycks olösliga och där flyganfall är svaret på allt. Den infekterade frågan om Israels rätt att försvara sig mot terrorister. Jag tänker inte ge mig in i någon debatt om rätt eller fel i den här komplexa frågan, men ifrågasätter de ständigt pågående demonstrationerna för Palestinas rätt att utplåna Israel. Narrativet att allt är Israels fel haltar betänkligt för alla självständigt tänkande individer (om det finns några kvar).

Förmågan att hålla mer än en tanke i huvudet samtidigt tycks helt ha försvunnit i takt med att skränande foliehattar tar över våra offentliga rum. Hur har AI genererade bilder och texter blivit den sanning som gäller? Det hade varit löjeväckande om det inte vore så farligt. Ett större och mer oroväckande hot mot demokrati och rättsstaten är svårt att hitta. Jag är absolut inte emot AI, men det krävs en helt annan typ av källkritik för tillförlitlighet än den vi har med oss idag. Och, som alltid, är det inte de goda krafterna som är snabbast på bollen! 

Finns det något hopp? Hoppet sägs ju vara det sista som överger oss, men det krävs mer än hopp för att få rätsida på världsläget. Det krävs krafttag och mod att stå upp för demokratiska värderingar, hålla fast vid humanism och hjälp till offren i krigsområden. Det krävs resurser och mod att krossa de kriminella fraktionerna som försöker ta över vår sociala välfärd och skrämma oss till underkastelse. Det krävs mod att våga ta debatten för att skydda våra demokratiska principer och lagstiftning. Och i Sverige krävs det oerhört mycket mod för att belysa problem som tangerar området misslyckad integration och "fel" åsikter om vad som ska generera ett permanent uppehållstillstånd. För i Sverige är det värsta som finns att kallas rasist. Något du alltid är om du inte håller med den skränande hopen av proffstyckare. För att stämma i bäcken: jag är absolut inte Sverigedemokrat!

Låt oss hoppas på ett fredligare och demokratiskare 2026!

Upplevelser

Årets första resa gick, som sig bör, till Dublin. Ständigt denna dragning till Irlands huvudstad! Det är en slags "home away from home" som är svår att förklara. Längtan dit är konstant.

Våren var relativ lugn. Många after work. många möten i bokklubbarna - två har jag startat och den tredje leds av en styrelseledamot i Vision. Stundtals stressande och ibland alls inte lockande, men det är nyttigt att läsa utanför sin comfort zone och ibland dyker det upp en läsvärd pärla som jag hade missat om jag inte "tvingats" att läsa den. Engagemanget är väldigt varierat och stundtals undrar jag om det har lästs mer än en sammanfattning på nätet...

Avstampet för det kulturella blev Les Miserables på Malmö Arena: Peter Jöback i huvudrollen. Det kan så klart inte bli annat än magiskt! Magisk var också den avskalade konserten med Peter Jöback på Malmö Live. 

Operaåret kickades igång med La Bohéme på Malmö Opera. En moderniserad version som absolut höll måttet och musiken är ju så vacker.

Det har varit ett mycket dåligt år för biobesök. Den illustra sammanslutningen BOV (Bio Och Vin) har endast lyckats få till ett möte: "Flickan med nålen". En fantastisk film som du absolut ska se om du får tillfälle! "Downton Abbey: The Grand Finale" var så klart ett måste om man är ett fan av engelska kostymserier. Hyfsa bra, men jag tyckte det var lite för enkla knutar för att få ihop säcken. 

"Flätan" var den andra filmen jag såg, men det var utanför BOV. Även den mycket välspelad och sevärd.

Huvudsemestern gick till England, en rundresa i Sydengland, med min resekompis C. Det bjöds på vackra vyer, hiskeligt dåliga hotell och bra, bra och mindre bra mat (England är ju inte kända för sin mat precis), en guide som växte med uppgiften, demonstration utanför vårt sämsta hotell, trevliga medresenärer där en galen (positivt) norska kom att kännas som en vän. Med andra ord: lyckat!

Min bästis och hennes man fyllde 60 år och firades av sina döttrar på "hemlig" ort. Vi som inte fick vara med fick erbjudande (?) om att spela in en kort videohälsning som skulle visas för födelsedagsbarnen. Låt oss sammanfatta min insats så här: jag kommer aldrig att göra mig som en influencer med vlogg. Härmed lämnas mina skådespelarambitioner för alltid.

En annan av mina bästa vänner fyllde 60 år och bjöd på cocktailparty i sin trädgård. En väldigt varm och vacker sommardag med trevliga människor, god mat och dryck. 

Även Lunds kulturscen kan leverera. I september såg jag "Kärleksbrev" på Lunds stadsteater med hlt otroliga Ulla Skoog och Krister Henriksson. WOW! Jag var helt förtrollad hela föreställningen, som egentligen bara handlade om att dessa två satt vid ett bord och läste upp skrivna brev till varandra. Brev skrivna till varandra under en livstid. Oerhört gripande och vackert! 

I oktober var det dags för Lund att leverera igen. Moneybrother stod på scenen på Mejeriet. En avskalad och nära konsert med en favorit på scen. 

Årets sista resa gick, som av en händelse, också till Dublin. Den här gången lyckades vi fånga en av våra två favoriter i frukostmatsalen. Hon är egentligen pensionär, men arbetar vissa helger. Vi anlände tidigt en söndagsmorgon och då var Carmel i tjänst. Stora famnen när hon såg oss vid pulpeten. Likadant var det när vi anlände till The Church. det är inte lätt att vara ödmjuk när man befinner sig i Dublin och det känns som den förlorade dotterns återkomst...

Årets sista besök på Malmö Arena innefattade även det, som av en händelse,  Peter Jöback på scen! Denna gång tillsammans med Ola Salo. En kombination som inte kan gå fel! 

En för mig tidigare aldrig besökt musikarena är Torups slott. En, tyvärr förkyld, Oscar Pierrou Lindén, sjöng valda låtar från musikaler. Han är en otroligt duktig sångare och scenartist som känns väldigt ödmjuk och jordnära. 

Oscar hade en biroll i Chicago på Malmö Opera som jag såg i slutet av november. En fartfylld och, som alltid på Malmö Opera, visuellt vacker föreställning.

Sista föreställningen för året blev i Allhelgonakyrkan i Lund där Lunds Studentsångare sjöng in julen så att inte ett öga var torrt. Det är få saker som slår en kör sjunga i en vacker kyrka. 

När jag tittar i min kalender så ser jag att jag faktiskt var på en utlandsresa till 2025; en dagsutflykt till julmarknaden i Rostock. En fördel med att bo i södra Sverige är närheten till kontinenten och de möjligheter det ger oss för dagsutflykter utomlands. Trevlig resa där vi hade vädret på vår sida, men jag har varit på betydligt bättre julmarknader så...sorry, Rostock, men jag återkommer inte.

Personligt

Jag kommer inte att vältra mig i privata händelser eftersom jag inser att det redan blivit ett väldigt långt inlägg och det vore förmätet att tro att jag är så intressant att ni vill offra hur mycket som helst av er tid. Min största tacksamhet för året är att mitt senaste barnbarn hade turen att födas i Lund med deras fantastiska barnläkare och hjärtintensiv. Mycket stolt och tacksam Hjärtebarns Farmor! Och naturligtvis lika stolt över de andra barnbarnen som tillför så oerhört mycket i mitt liv. Barnbarn är livets efterrätt sägs det. Vad är ens egna barn? Huvudrätten? Återkommer till detta ämne!

Dags att avsluta 2025 och ta sig an det nya året. Förväntningar 2026 kommer inom kort så "Stay tune!" Det kommer att innehålla vänskap, kärlek, manipulation och självcentrering. Bland annat...

GOD FORTSÄTTNING!

Snälla! Sluta gnälla!!

Jag har haft semester i två dagar, fyra om vi räknar in denna helgen. Vad som slår mig är två saker: 

• svenskar är antagligen världens mest gnälliga folk när det gäller sommarväder.
• att vara ensam under sommaren är troligen det ultimata straffet i sociala medier.

Har hon slagit huvudet?! Nope. Däremot har jag fått ett stort skoskav på vänster häl - låt bli att motionera - men hälen torde sitta tillräckligt långt från hjärnan för att inte påverka tankeverksamheten. borde kanske för säkerhets skull kolla med Chatte eller någon AI tjänst för i dag tycks ingen ta några beslut utan att konsultera dessa källor (?). Missförstå mig rätt: jag tycker det är utmärkt att dessa tjänster finns, men kan inte människor tänka själv längre? Jag har t o m varit med om att man frågat Chatte vad huvudstaden i Norge heter... Lika dumt som i mobilernas barndom: en f d kollega gick längs Drottninggatan i Stockholm och passerade en ung man, en på den tiden så kallad yuppie, som nästan skrek att hans aktier skulle säljas NU. Min kollega knackade honom på axeln och meddelade att börsen var stängd så han kunde lägga på. Mycket generad, och motvilligt, tog han ner telefonen från örat. Den var inte ens påslagen. 

Hur var det nu med svenskar och sommarväder på sociala medier? Som alla vet är jag en "sociala medier junkie", men blir mer och mer irriterad på innehållet. Eller det som numera heter content. Varje morgon när jag scrollar genom mobilen är det någon som har lagt ut vädergnäll: "mulet, det var den sommaren", "är i Grekland, såå sjukt varmt", två regnstänk "inget bad denna sommaren heller". I all oändlighet. Dag efter dag. Vad är det för fel? Vi kan inte påverka vädret. Vi bor på det norra halvklotet där vi, Gud vare tack, har årstider och varierande väderlek. Vi har oerhört generösa ledigheter. Varför ska det klagas? Är det för att man jämför sig med hur livet verkar vara "on the sunny side"? Jag är ledsen att slå hål på er bild, men det finns en vardag och dåligt väder även på de ställen dit många åker på semester. Väljer man att åka till Medelhavet mitt i sommaren då måste man också inse att det är varmt. Att det finns en överhängande risk för skogsbränder. Att vattnet inte räcker till. Att många länder inte har råd eller kapacitet att låta AC:n vara igång på hotellrummen när det inte finns någon på rummet. Sluta gnälla!

Ett annat irritationsmoment, på tal om semestrar, är att alla har rätt att åka på utlandssemester. Så många reportage med familjer som måste stanna hemma under sin semester medan alla andra åker till Turkiet. Vad är det som ska bevisas med dessa snyftreportage? När jag var liten fanns det inte pengar att åka på utlandssemester. Vi, stackars barn, fick nöja oss med hyrd stuga i Sverige eller en vecka hos min moster på Öland. När jag själv fick barn var vi alltid hemma på somrarna när barnen var små - dagsutflykter, picknick på lekplatser och besök på ortens utebad räckte gott och väl. När de blev äldre packade vi bilen och drog iväg med campingutrustning. Var tid har sin semester! Våra barn fick vara med om så mycket mer än sina kompisar som åkte till en pool på ett turistspäckat "paradis". Numera, när jag bara har mig själv att tänka på och en ekonomi som tillåter det, så reser jag till platser som intresserar mig och som jag känner att jag får ut något av. En vecka vid en pool under vintermånaderna är underbart och lika härligt är det med storstäder och att utforska vårt eget land och våra europeiska grannar. För mig finns det ingen dragning varken till Långtbortistan eller Konstigstan. Låt oss vara realistiska. Vi är aldrig först på en plats, vilket jag tror många inbillar sig idag.

Ensamheten då? Under sommaren är känslan av ensamhet värre än någonsin. Om det beror på att folk är mer benägna att lägga ut bilder från sina fantastiska sommarfester, loppisbesök, fika på stranden med hjärtat (förlåt, men...) och annat socialt med släkt och vänner vet jag inte, men utanförskapet blir så väldigt påtagligt. Jag jämför med hur det var de somrar när jag var i en relation och skillnaden är markant. Plötsligt kan jag förstå de vänner som känt sig utanför när de varit de enda som varit singlar. Man är inte lika självklar och välkommen i alla sammanhang. Detta är ett konstaterande och ett personligt problem, som jag kommer att lösa precis som jag löser alla andra motgångar, verkliga eller imaginära, i mitt liv. Alltså inget läge för varken "hjärta", "finns för dig" eller liknande. Tack, men nej tack!

Efter en väldigt jobbig period i mitt liv och sex oroliga veckor tänker jag fokusera på Me, Myself and I under kommande veckor i sällskap med människor som funnits där och sett och förstått mitt mående. 

Mitt motto Ensam är stark och själv är bästa piga har fått sig en liten törn. Jag har rest mig förr och kommer att resa mig igen. Med eller utan...

Betraktelser i söndagsdepp

 Det är så oerhört fascinerande vad lite jag får gjort om dagarna. På jobbet levererar jag, men när jag är hemma. Maj Gadd, vad jag hittar på ursäkter och flyr in in väsentligheter, som Candy Crush och scrollande på mobilen. Å ena sidan kan det kännas lite coolt ungdomligt...

Nä, jag ger snart upp när det gäller mig själv! Saknar totalt motivation och inspiration på i stort sett alla områden. Att skylla på klimakteriet och andra yttre omständigheter är lätt, men att ta tag i roten till det onda är jäkligt problematiskt. Jag kan själv och jag löser själv, till gränsen för det absurda, mina tillkortakommanden och problem. Någonstans har den trotsiga treåringen aldrig försvunnit...

Ett av de problem jag har brottats med har varit min egen erfarenhet av att ghostas och sitta som en lättlurad kärlekstörstande idiot. Det problemet har löst sig, såtillvida att mina pengar är tillbaka på kontot, men känslan av att inte duga och att åter igen ha blivit övergiven och ovärdig sitter kvar. ibland tror jag att den röda tråden i mitt liv är just det: avsked och övergivenhet. När vi ändå håller på kan vi väl lägga till patetisk så har vi liksom fyllt kvoten.

Att bli äldre är en märklig känsla. Jag är tacksam för varje dag och har egentligen inga problem med min ålder. Problemet är det som kommer med: stelhet, krämpor, långsamhet, obefogad rädsla och så vidare. Ni hör ju vad jag behöver komma igång med yoga och motion! Kommit igång med yoga har jag i och för sig gjort med inköp av yogamatta. Rätt utrustning är viktig. Mindre bra gick det vid första försöket. Vem hittade på lotusställningen?!? Bara att hitta rätt i den obekväma positionen tog ju tid. För att inte tala om hur trist det var att sitta alldeles stilla och tänka på sin andning - gäsp! Tålamod är icke en framträdande egenskap hos undertecknad. Sovande babyn var trevlig att ligga i, men när det sedan var dags att växelvis börja flaxa med armar och ben...då blev jag alldeles yr och fick lägga ner. Men 20 minuters yoga första gången känns ändå ganska okej för att vara jag. Dessutom har jag läst att det är viktigt att ge sig själv uppmuntran. 

Uppmuntrande är det definitivt inte att hitta kläder, varken i garderoben (där det mesta verkar ha krympt) eller när man står framför provrummets avslöjande helkroppsspegel i osmickrande kall belysning. HU! Alternativet att gå naken är så absurt så det nämner jag inte ens. Men varför är det mest kvinnor som verkar känna så här? Om jag ser mig omkring så tycks majoriteten av män i min ålder vara totalt ovetande om hur de klär sig och vilket intryck de gör på omgivningen. Att hitta någon att "hålla i handen" är ett så tröttsamt företag att jag, trots allergi, hellre letar efter en nål i en höstack.

På tal om obefogade rädslor. Jag fick en batteridriven (kanske inte alls heter så) häcksax i födelsedagspresent i höstas. Flera dagar har jag tänkt att "nu är det dags att ta itu med häckklippningen" eftersom jag har en alldeles för hög och tät syrenhäck och en ansenlig ligusterhäck att ta mig an. Med andra ord: det tar sin lilla tid. Har jag hittat på allehanda bortförklaringar? Jajamän! Under stor vånda lade jag batteriet på laddning, ni hör ju nivån; det är så jag skäms. Men idag bestämde jag mig. Idag togs min oskuld och en tredjedel av ligusterhäcken är klippt. Inte så rakt som jag hade tänkt mig, skyller på att jag är nybörjare, men attans vad enkelt det var att hantera den här maskinen. Alla fingrar och utstickande lemmar är oskadda både på mig och häcksaxen. Nu när detta tramsiga motstånd är övervunnet kan ju precis vad som helst hända. Ingenting kan stoppa mig! Jo, regnet som började ösa ner och trädgårdstunnan som var full, men om inte det hade hänt. Då jäklars!

En annan sak som tycks förknippat med åldern är frågan om när jag ska gå i pension. En mycket märklig fråga i min värld. Varför har alla så bråttom att sluta jobba? Merparten har inte råd att leva det liv de drömmer om och tror att de ska få när de slutar arbeta. Hur kul är det att vara ledig när alla andra jobbar? Vecka ut och vecka in. Mina söner är definitivt inte intresserade att jag hänger hos dem varenda dag och för mig är det heller inte ett behov. Uppenbarligen måste jag lägga till planering för förestående pension också  i min överfulla kalender. 

Sammanfattningsvis kan man nog påstå att jag har en hel del att ta tag i när det gäller insikten om min ålder. Både andras förväntningar och mina egna. Gör som jag brukar. Prokastrinerar! Det kommer ju förhoppningsvis en dag i morgon också. Att hantera det med ironi och humor fungerar säkert också.

Året som gick i kulturens och kul turers tecken - 2024

Det känns otroligt att vi redan är tre veckor in på det nya året! Mentalt är jag nog fortfarande kvar någonstans vid påsk 2024, så det är kanske tur att jag envisas med att hålla fast vid en hederlig kalender där man för anteckningar med penna. Ja! Du läste helt rätt. Jag har kalender och papper, men använder även min Outlook- kalender. De är egentligen spegelbilder av varann, men jag har alltid behövt skriva för hand för att minnas saker. Och för att min hjärna - kalla mig gammalmodig - harmonierar bättre med en penna än med ett tangentbord. Det är något som händer med synapserna resa genom nervbanorna helt enkelt.  

Även om det kanske verkade så, om du läste mitt förra inlägg, att hela 2024 var ett år av skam, ilska och ruvande på hämnd (jag är skorpion, självklart ruvar jag på hämnd, det ljuvaste som finns...) så ser jag i min kalender att så var det inte alls. Året var så mycket mer! Så många positiva, energigivande och härliga upplevelser i form av middagar, after works (är jag bra på after works eller?!), resor, teatrar, konserter och utställningar. Året startade med en tripp till Stockholm för att gå på Oscarsteatern och titta på Änglagård. Vilken fantastisk föreställning! Som alltid levererade kungliga huvudstaden med fina promenader och god mat. Den här gången besökte vi ART, som varmt kan rekommenderas. Underbar lokal, om än lite bulkig, med superbra service och förvånansvärt humana priser. Vi hann knappt hem från Stockholm förrän det var dags för Nöjesteatern i Malmö och "De´e´de´här vi kallar kärlek". Maj Gadd! Vilken upplevelse. Vi hade dessutom Lasse Holm himself i publiken, så kanske de gav lite extra på scenen av den anledningen. Februari, denna korta, men ändå så långa månad, hade vi också en efterlängtad föreställning inbokad. Även denna gång i Malmö; på Malmö Arena. HAIR! Som jag älskade filmen och musiken. Sååå himla besviken jag var på föreställningen. En psykedelisk slamrig totalt osammanhängande happening! Och jag var inte ensam om att tycka det. En del av publiken reste sig och gick redan under första halvan, andra försvann i pausen. Om jag ska utse 2024 års kalkon på scen så blir det utan konkurrens HAIR. Nu räcker det väl?! Nope! Fantastiska Next to Normal på Malmö Opera med Oscar Pierrou Lindén, Anreas Weise och Åsa Fång i huvudrollerna. Shirley Valentine på Lunds Stadsteater, enkvinnoshow med underbara Maria Lundquist. Klas Hellberg "Att leva innan man dör" och Henrik Schyffert "Forever" dessa var också på Lunds Stadsteater. Det tar aldrig slut när jag börjar kontrollera vad jag egentligen har varit med om på olika scener under förra året! Jag hade förmånen att få fribiljetter till genrepet av Death and the Maiden på Malmö Opera och det var lite extra roligt för den uppsättningen hade nog gått mig förbi annars. I höstas styrdes kosan till Göteborg och Rondo för att titta på "A Show Larger Than Life", och självklart långa promenader, god mat och ett besök på Lisebergs Halloweenutställning. Men hörni! Vi är inte i hamn än! Så klart missades inte Joyride! En helt underbar föreställning på Malmö Opera. Den går fortfarande så du kan alltid hoppas på återbud... Scenåret avslutades med en stämningsfull julkonsert med Lunds Studentsångare i vackra Allhelgonakyrkan i Lund.

En del biobesök har också hunnits med. Tyvärr har den illustra och mycket exklusiva filmklubben BOV varit väldigt inaktiv under 2024. Vi såg Bastarden med Mads Mikkelsen och sedan blev det inte så mycket mer. Nya tag 2025! Trots det har det blivit en och annan film: Filmen om Karl P Dal - kan man så klart inte missa om man tillhör min generation och är skåning, Möte i Rom med en av mina favoriter Rolf Lassgård, En doft av kärlek - POT AU FEU, vem kan motstå fransk film och mat?! Sommartider - att få historien bakom Gyllene tider var mer intressant än vad jag trodde det skulle vara och vilka duktiga skådespelare! Sista filmen, passande nog dagen före nyårsafton, blev Gula Änkan en mycket sevärd film om en stark kvinna, som mot alla odds och tidens fördomar lyckades producera en champagne som står sig än idag.

Så här på pränt är det konstigt att jag har hunnit arbeta under 2024, men det har jag. Som vanligt när det gäller mig och min arbetsgivare så hade vi delade meningar om mitt uppdrag och min titel. Jag fick ge mig eftersom jag inte hade lust att bli uppsagd. Visst låter det som utpressning? Ny chef och med det nytt innehåll i mina arbetsuppgifter så slutet blev trots allt bra. Dessutom är det faktiskt riktigt skönt att vara del av en arbetsgrupp och inte endast solospela.

En f d kollega och god vän förlorade kampen mot vedervärdiga sjukdomen ALS, så tyvärr blev det en begravning även 2024. Många deltagare i en ljus och vacker ceremoni i St Olofs kapell. Min pappa och man hade också sina begravningsceremonier där så det är alltid extra känslosamt att vara där. En hel del av kolleger från min gamla arbetsplats dök upp; vissa återsåg jag med glädje, många hade jag helst sluppit. 

Förutom mina inrikes hotellbesök i Stockholm och Göteborg så har jag så klart även rest längre bort. Men vet ni vad? Det sparar jag till ett annat inlägg för annars dör ni säkert tråkdöden av all text. 

Hasta la vista!

Här kommer jag och pockar på er uppmärksamhet

Hello! Is it me you're looking for? Frågan känns i allra högsta grad befogad efter denna långa paus från bloggandet. För att inte tala om den "evighet" det tog att lyckas med att logga in igen. Lösenordet hade jag koll på, men uppenbarligen inte vilken e-postadress jag använt. Men hörni! Nu tänker jag att jag är tillbaka! En röst i hopplösheten, glädjen, ovissheten, kärleken - livet helt enkelt. För det är ju det vi alla kan relatera till: livet. Den begränsade tid vi har på jorden med vår påse som ska fyllas varje dag. Helst av meningsfullhet, men alla vi som har några årsringar vet att det kommer toppar och dalar under dessa dagar. Personligen känner jag att jag är i en mindre positiv fas. Alla känner väl till den där sju års- cykeln?

Först tänkte jag att jag skulle göra min sedvanliga uppdatering av året som gått, men insåg att det inte bara är bloggen som varit bottenprioriterad, utan även överförande av bilder till datorn. För att inte riskera att det bara blev bilderna som hamnade i datorn så startar jag med något helt annat. Då kan ju årskrönikan 2024 kännas som en liten teaser i cyberrymden. Ni märker kanske att även om mycket känns motigt så har min hybris inte avtagit. Skönt med något konstant i vår oroliga värld.

Var ska jag börja? Jag har sedan min man dog 2009 arbetat oerhört med mig själv. Att bli någon utan att ha någon att förlita mig på, hitta mig själv och vad jag vill med livet efter många år i tvåsamhet, jobba med tillit till andra människor, att kunna be om hjälp (det är fortfarande en stor svaghet...) och slutligen att våga vara i en tvåsamhet igen. Ensamhet i sig har aldrig varit något problem för mig. Det kan kanske bero på att det var en lyx att få vara ensam när jag växte upp med tre småsyskon och en mamma som var dagmamma. Personligen föredrar jag ensamhet framför att vara ensam i en tvåsamhet. För att göra en lång historia kort så har jag blivit ghostad - kan ändå kännas lite coolt vid min ålder. Ganska mycket fattigare, men värst är att min tillit till andra människor åter igen har fått sig en törn och att jag skäms så jäkla mycket över hur korkad jag har varit. Till mitt försvar jag såg det inte komma. Att lägga till naiv på mitt cv känns inte jättebra. Nu finns det säkert någon som tycker synd om motparten. Varsågod! Personligen har jag beslutat mig för att gå med huvudet högt, berätta för de som undrar och absolut inte ta på mig någon skuld. Jag har inte gjort något fel. Och vet du vad? Jag nämner inga namn!

Alla dessa offerkoftor som tycks finnas i min omgivning håller på att kväva mig. Är det bara jag eller har ni också märkt vilket litet intresse det finns om någon annan än egot när man pratar med folk? Fråga hur någon mår - min erfarenhet är att om man ska få en syl i vädret får man nästan vara oförskämd och bryta utläggningarna om den andres hälsa, arbete, planer osv. Låter man bli att avbryta kanske man kan få en fråga om hur är det själv, efter en timme... 2025 ska definitivt bli året när energitjuvarna ska försvinn ur mitt liv och offerkoftorna repas upp. För visst är det otroligt egoistiskt att andras välbefinnande ständigt ska prioriteras framför ens eget? 

Klimakteriet! Jag känner att jag måste få till några rader om det också. Klimakteriet har inte varit snällt mot denna kropp, varken psykiskt eller fysiskt. Ålderskrämpor är naturligt, men att man kan lägga på sig så många kilon fast man tycker att man lever som vanligt. Eller vänta...det är väl det som gått upp för mig nu. Man kan inte leva som tidigare när östrogenet minskar i kroppen. Precis allting verkar stressa de små cellerna - konditionsträna inte, utan styrketräna, sov ordentligt, äta mycket protein under första halvan av dagen. Jag har som ni ser läst på, men det hjälper ju inte. Lyckan att sakna helkroppsspegel har aldrig varit större än nu. Och att behöva glasögon i vissa lägen. Kanske nedsatt syn är det absolut bästa ålderstecknet. Det eländiga förfallet får en mer shabby chic look. 

När jag läser genom det jag skriver känns det som mitt liv är kanat av elände, men så är det inte alls. Det händer hela tiden något som är positivt och framåtskridande. Om tre veckor åker jag till exempel tillbaka till Dublin! Ljus finns överallt. Det gäller bara att öppna rätt dörr när man vaknar på morgonen. För mig handlar det mesta om att hantera ilska, skam och besvikelse så att jag inte hamnar i bitterhet. Bitterhet kan vara en av de värsta känslorna som finns - den äter upp både den som är bitter och omgivningen. 

Jag vet, trots att mycket just nu känns hopplöst, att ovan molnen är himlen alltid blå!

En upplevelse av ett tidigare liv

Jag kan ärligt säga att tiden rusar i turbofart. Snart är även mars slut och jag tycker inte att jag hinner med någonting mer än att jobba och sova. Jag vet att jag har lika många timmar som alla andra, men jag tycks ha tappat effektivitet, engagemang och lust. Har ingen aning om hur jag ska få grepp om det heller. Vanmakt är nog den känslan som ligger närmast tillhands. Det är nedbrytande att bara trampa runt i kvicksand och att ständigt gå med känslan att inte nå riktigt fram. Någonstans inom mig hoppas jag att det är min vanliga vårdeppighet och allergin som ligger bakom att det mesta känns hopplöst för tillfället. Jag har massor av roligheter inbokat framöver så det är inget sådant, utan bara en allmän känsla av trötthet, oduglighet och allmän tristess över åldrandet (för vilket jag är tacksam varje dag jag får vara med). Så här på pränt låter jag inte riktigt klok.

Snygg övergång, om jag får säga det själv, till det jag egentligen tänkte dela med mig av. Jag gör detta med vetskap om att jag säkert kan bli dumförklarad, sägas ha för stor fantasi eller att jag har drömt, men strunt samma. För vet du vad?! Jag var där och vet exakt hur det kändes i min kropp. Som jag nämnt tidigare är jag en analytisk och logisk naturvetare, som  principiellt inte tror på övernaturligheter och liknande. Jag lever också efter devisen att principer är till för att brytas. Tror också att jag har nämnt att jag varit med om en hel del oförklarliga händelser i mitt liv och att jag går på kurs för att våga öppna upp det undermedvetna med hjälp av bland annat meditation och avslappning. Den här resan i mitt inre är enormt nyttig och har gett mig verktyg att till exempel kunna sova djupt, drömma och släppa på den inre stressen som har en tendens att kunna styra mitt liv om den får utrymme och tillfälle. Nu till själva händelsen och jag vill betona att jag vet inte själv om det är rena rama fantasin eller om det verkligen var så att jag lyckats återuppleva ett före detta liv. Jag har varit med om en regression - att genom lätt hypnos förflyttas till ett gigantiskt bibliotek. Biblioteket i sig var gigantiskt, dammigt (som allergisk mot gammalt bokdamm kan jag intyga det) och alldeles tyst. Första uppgiften var att be att få ut sin egen bok där min själs alla liv finns. Min bok landade framför mig på ett gammalt skrivbord i ek och jag hann bara lägga handen på boken... Swoosh, så åkte jag i oerhörd hastighet genom en ljustunnel och landade på en vilt galopperande häst. Jag är medveten om vad jag gjorde i nutid där jag satt på min stol: att jag hela tiden rörde på händerna och att ögonlocken fladdrade. Samtidigt befann jag mig på ett slagfält, jag kände lukten av krut, hörde skrik, såg soldater slås ner med svärd, kände vinddraget från andra hästar som passerade i vild galopp och allt visades i svartvitt. Det kändes som det var länge sedan och jag vet inte heller var detta slag utkämpade sig. Plötsligt fick jag oerhört ont i bröstet och föll. Det sista jag mindes var att hästen föll över mig och att jag plötsligt såg mig själv uppifrån. När jag räknades tillbaka till nutid var jag helt energilös och uppfylld av en märklig känsla av att jag faktisk varit med om detta. Att mitt undermedvetna  kunde minnas händelsen. För mig var detta en reell känsla av att det faktiskt hände. Precis som jag ofta kan känna en aversion, rädsla, samhörighet eller någon annan känsla vid ett möte med en människa. Någonstans tror jag, mot min vilja, att våra själar lever vidare i de konstellationer och på de nivåer vi måste klara av för att gå vidare. Flummigt? Jag är djupt medveten om det, men kan samtidigt inte bortse från vad jag var med om under min regression. Nu ska jag bara bli medveten om vad denna tidigare liv upplevelse ska lära mig. Jag kan också tillägga att det inte var obehagligt på något sätt. Energiförlusten var temporär och efteråt kände jag mig uppfylld av en insikt - inget religiöst dravel, utan mer ett konstaterande av ett simpelt "Aha, är det så det hänger ihop". Om jag kommer prova igen? Definitivt!

Mitt 2023 i kulturens tecken

 ...så har det passerat ytterligare dagar (veckor) utan att det har uppdaterats på bloggen. Ibland önskar jag faktiskt att Luther ville återvända, för uppenbarligen behöver jag någon som sparkar igång mig lite då och då. Det är stressande att tiden bara rusar och att jag står kvar på perrongen medan det ena tåget efter det andra visslar förbi. Det där med att livet har sin begränsning blir tydligare och tydligare ju äldre man blir. 

Nu ska jag inte fördjupa mig i något filosofiskt navelskåderi, utan gripa mig an dagens ämne: mitt kulturår 2023. Jag hade en känsla av att det inte hände så mycket mer än elände förra året, men efter att ha gjort en sammanställning av filmer och föreställningar som jag har sett fåt jag nog revidera det påståendet.

Vi startade ut hårt med biobesök och reda efter årets första två filmer kändes det som att det inte var någon idé att gå på fler biobesök. The Banshees of Inisherin och Aftersun gjorde så djupa intryck på mig och får mig fortfarande att reflektera över hur vi människor hanterar våra inre demoner i dessa tider där det yttre tar alldeles för stor plats. Något är definitivt galet när kvinnor +50 sprutar ansiktet fullt med botox och tror/hoppas att det ska få omgivningen att tro att de inte är en dag äldre än 30 år. Sorgligt och patetiskt tycker jag. Efter dessa fantastiska filmer tog vi en liten andningspaus innan vi kastade oss över The Whale. Även det en fantastisk skildring om ensamhet, relationsproblem, behov av att få förlåtelse och förståelse för att gå vidare eller finna ro till avslut. Grät och grät. Det tycks ha varit gråt, lidande och relationer som varit den sammanhållande punkten för årets filmer. I Andra akten spelade Rolf Lassgård (en av mina  favoritskådespelare) mot Lena Olin (som tyvärr har hamnat i botoxträsket). Rörande kärleksfilm som hade kunnat bli ett pekoral om det varit andra skådespelare. Ännu en irländsk film hade premiär: Den tysta flickan. Wow! Utspelar sig på irländska landsbygden och man talar gaeliska, vilket är helt obegripligt. Även den oerhört sevärd. Under hösten hade både Barbie och Oppenheimer premiär - på samma dag om jag inte minns fel. För egen del blev det Oppenheimer, som även den var oerhört intressant och välspelad. Barbie såg jag på någon streamingtjänst och sov bort halva filmen, så den var nog inte riktigt i min smak. En liten charmfull bagatell dök upp i biotablån och eftersom ordet Irland var med så var vi Irlandälskare så klart tvungna att se The Miracle Club. som sagt, en bagatell som roade för stunden, men som inte lämnat något större avtryck. Sista film för 2023 blev Hammarskjöld. Kan erkänna att jag blev lite förälskad i Mikael Persbrandt som jag tycker gör en väldigt bra tolkning av Hammarskjöld som person. Väldigt intressant att få repeterat Kongokrisen och hur Hammarskjöld genom ett bevåg försökte avstyra det som hände. 

Det känns som det blir svårt att hitta lika många bra filmer 2024. De som jag hittills har sett presenteras har inte riktigt tilltalat mig, men året är ungt och mycket kan hända!

Sedan har vi ju allt det andra - teater och konserter: Chess in Konsert, Weeping Willows, Everybody´s Talking About Jamie, Weeping Willows (igen!) och Lisa Nilssons Julkonsert och Vinterkväll med Peter Jöback. När det gäller detta område har året startat superbt med Änglagård på Oscarsteatern i Stockholm förra helgen och De e de här vi kallar kärlek på Nöjesteatern i Malmö igår. Biljetter finns redan till HAIR, Next to Normal och Joyride. Jag är inte ett dugg orolig för att listan inte kommer att fyllas på!

Förutom detta har jag läst strax över 100 böcker och är med i två bokklubbar där jag, som läser både fort och mycket, tvingas att gå utanför min egen comfort zone och läsa sådant som andra tycker att jag ska läsa. Inte lätt när man gillar att bestämma..

Under 2023 har jag också påbörjat en kurs för att komma i kontakt med mitt inre, våga släppa på min kontroll (som kan vara oerhört påfrestande och tillbakahållande) och försöka hitta tillbaka till min kreativitet. Det går framåt, sakta och med väldigt små tvivlande steg. Kursen fortsätter under våren 2024 och jag har som mål att verkligen våga ta mig an sinnevärlden och kasta mig ut i det okända. Vi får se om jag lyckas hitta vägen ut ur min inre tunnel (och då menar jag inte tarmarna...)