onsdag 11 september 2019

Att sluta tolerera mitt eget bullshit!

Här sitter jag och tror mig lida av existentiell livskris. Eller vad det nu kan vara... Känner mig totalt apatisk och tillbringar alldeles för mycket tid med att göra absolut ingenting. Och då menar jag verkligen absolut ingenting! Det tog till exempel elefantskötaren hela FYRA timmar att övertyga den här kolossen om att det faktiskt är nyttigt med motion och frisk luft. Tvingades ut och det var riktigt skönt att ta en rask promenad en timme. När ångan väl var så att säga uppe, passade jag på att klippa gräset också. Det gäller att smida medan järnet är varmt. Vet inte vad den här håglösheten bottnar i. Det kan bero på att jag har trängt in mig i ett hörn och barrikaderat med "måsten" och "borden".

Dialogen i mitt huvud låter oftast: 
- Jisses vad mycket du har gått upp i vikt!
- Jag vet!! Jag ska sluta äta godis. Äta mer regelbundet och nyttigare. Bara dricka vin på fredagar! Det måste jag verkligen börja med omedelbart!!

Samtidigt på annan plats: 
- Oj! Här finns det ett choklad. Bäst jag äter upp det genast så ingen hinner före. 
- Dumskalle! Det är ju bara du här...

- Ska du med på after work? Det är ju tisdag och man behöver muntra upp sig.
- Absolut! Det spelar ju ingen roll om jag väljer att dricka vin idag och struntar i det på fredag! (Eller hur...)

Eller låter det så här:
- Maj Gadd vad tjock och otränad du är!!
- Jag vet!!! Jag ska börja träna!

Samtidigt...
- Jag börjar nästa vecka. Har inte möjlighet att ha träningsvärk nu.
- Jag tar det i morgon. I kväll är det försent (klockan är 17...)

Blir så infernaliskt trött på alla begränsande röster i mitt huvud. Det känns som det sunda livet hela tiden gäckar mig, men jag vet så klart att den enda skyldiga här är jag själv. Jag tror jag är rädd. Rädd att känna mig uttittad när jag kommer till gymmet för det var så länge sedan jag var där. Rädd för att känna mig misslyckad för att jag har kört min kondition i botten - å andra sidan känner jag mig redan misslyckad på den punkten så det borde inte spela någon roll. Jag vill tillbaka till mitt vältränade jag för tre år sedan. När träningen var en självklarhet! Det är klart att jag känner mig misslyckad när jag inte vågar ta mig till gymmet. Det är märkligt vad det fysiska och psykiska välmåendet hänger ihop. Antagligen bottnar livskrisen i att jag har tappat bort mig själv och låtit allehanda rädslor ta överhanden. Något som dök upp efter min brutna arm. Mitt inneboende jädraanamma tycks också ha fått sig en törn. Det och viljan att få saker gjorda. 

Nu har jag två dagar kvar på min sensommarsemester och kanske att jag startar morgondagen med en försiktig joggingrunda och kanske jag även tar mig till gymmet för att bevisa att jag inte är helt död och begraven. I och för sig ska jag ju på minisemester till helgen, men det klarar jag nog även om jag har lite träningsvärk. Och vet ni vad? Jag tror jag ska försöka bli sams med Luther igen. Han är ändå ganska bra på att få igång elefantskötaren på huvudkontoret...


onsdag 4 september 2019

Generation U.P.A

Enormt vad tiden rusar! Vi är redan inne i september, semestern är över för de flesta, skolan har börjat och dagarna har fått struktur och stramats upp med rutiner. Personligen tycker jag att det är skönt att vara tillbaka i vardagslunken. jag har alltid känt en stor förväntan inför hösten: det är en kontemplativ årstid tycker jag. Man kan stanna inomhus med en bra film, serie eller bok, höstkollektionen av kläder och skor är alltid snyggare och jag gillar den melankoliska klangen av förmultning och att naturen går i vila. Fram till melankolin går över i nattsvart depression och hopplöshet över livet... Om jag har tid att uppmärksamma den fasen vill säga. Hittills har 2019 liksom swishat fram (och förbi med tanke på vissa perioder). Hösten ser inte alls mörk ut om jag tittar i min kalender: konserter (Ola Salo, Weeping Willows och Moneybrother), teater, minisemestrar och socialt umgänge; kryddas detta med en intensiv arbetsperiod och försäljning och röjning av ännu ett hus (japp, det blev inte ens sex månader i det nya huset för killarnas farmor, innan hon bestämde sig för att flytta till äldreboende...) så tror jag inte att det finns så mycket utrymme för deppighet. Skönt!


Generation U.P.A? Vad är det? Mig veterligen är det inte något vedertaget begrepp, men tanken med rubriken är att gruppera en irriterande hop människor i medelåldern - företrädesvis kvinnor i åldern sisådär 45 - 55 år - som tror att de kan bete sig hur som helst på sociala medier. Vi har ju alla hört om Jätteproppen Orvar, Generation X, Generation Y och så vidare. Generation U.P.A tror sig vara utan personligt ansvar för sina handlingar. Jag har hört att vi som inte använder sociala medier för att hänga ut medmänniskor, påtvinga andra kärleksbilder av olika sliskighetsgrad eller för att manipulera och få bekräftelse på andras bekostnad, tillhör "de avundsjuka och bittra 50 plus-tanterna". Är det inte en spegling? Dessa kvinnor är själv antingen 50-plus (en kanonålder måste jag återigen framhålla!) eller ligger farligt nära... Vad tror man sig vinna på att offentligt tvätta sin smutsiga byk? Jag blir inte bättre vän med någon för att hon snackar skit om någon annan. Om jag ska tala för mig själv, och det har jag lärt mig är det bästa, så får det motsatt effekt. Jag är tillräckligt gammal för att själv avgöra vad jag vill tro på, själv bilda mig en uppfattning och är fullt kapabel att dra mina egna slutsatser. Det är ingen större bedrift att skaffa umgänge genom att förtala andra och definitivt inte när det görs på sociala medier. Och alla dessa uppdateringar om hur lycklig man är med sin partner!! Jag säger som min förra chef: "om man är tillsammans med någon så förutsätter jag att man älskar den personen och säger det till den personen direkt. Att skriva det på Ansiktsboken handlar bara om att få bekräftelse från andra och skapa utrymme - i all välmening så klart! - för avundsjuka". Det ständiga bekräftelsebehovet hos medelålders kvinnor är både komiskt och djupt tragiskt. Vad har gått fel? Jag behöver varken medhåll eller mothugg i denna fråga. Min ståndpunkt är klar: ingen är utan personligt ansvar när det gäller sitt uppförande oavsett i vilket forum handlingen äger rum. För säkerhets skull ska också nämnas att jag är en mycket stolt 50 plus-tant som varken är bitter eller avundsjuk!


Däremot är jag trött! Luther sitter och viskar i mitt ena öra att jag faktiskt borde sätta mig och arbeta ett par timmar. Ågren håller så klart med - jäkla medlöpare... John Blund envisas med att kasta sand i mina ögon. Tror det blir John som vinner i kväll. Får satsa på en tidig start i morgon bitti i stället.

tisdag 30 juli 2019

Lära sig leva livet

Just nu läser jag "Det vackra mysteriet" - Louise Penny (kan varmt rekommenderas!) och i början står det en mening som fastnade - notera att detta är ur minnet och inget direkt citat: Han älskade henne för att hon hade lärt sig leva livet. Visst är det underbart?! Det här med att vi tror att livet ska bli bra av sig själv stämmer ju inte. Det vet alla vi som suttit och väntat på olika händelseförlopp - om bara det börjar regna före lunch så kommer jag att bli rik. Lite väl vidlyftigt exempel kanske, men jag hoppas att andemeningen kommer fram. Vi kan inte vänta på att leva livet! Att leva livet fullt ut är en process som vilken inlärning som helst. Skillnaden är att det låter lätt flummigt och kanske världsfrånvänt, men jag tror på det. Lär dig leva livet... Jag försöker träna på att leva livet. Hela denna semestern är så olik mig så att det nästan känns som en gigantisk personlighetsförändring. Absolut inget vettigt har gjorts. Min långa "to-do"-lista är lika lång som för en månad sedan. Jag har ägnat mig åt böcker, navelskådning och umgänge. Man skulle kunna sammanfatta det hela med prokrastinering och socialisering. Det sistnämnda har absolut inget att göra med politik. Min politiska socialiseringsperiod räknas som ungdomsförsyndelse.
Denna dag, som borde ha varit fylld av förberedelser inför morgondagen har hittills bestått av växling av valuta och lite shopping, packningspilsner med mitt resesällskap och nu bloggande. Det är fortfarande för varmt och kvavt för att kunna tänka på vad som matchar med vad i resväskan. Jag har lagt ner allehanda plagg, så ni kan vara lugna med att jag kommer att ha något på mig under resan. Huruvida det är färgmatchat återstår att se... Vi reser ju till shoppingvänliga trakter så det finns möjlighet att komplettera eventuella märkligheter i packningen. Jag har alltid känt att jag är på topp när jag är ute i sista minuten. Tror jag skjuter upp väsentligheterna lite till och sätter mig med min bok under korkeken. Semesterlektyren är i alla fall avklarad. Jag är inte endast mästare på prokrastinationutan även på vad som prioriteras...


måndag 29 juli 2019

När Dumheten står på barrikaderna

Usch vad fort den här semestern försvinner! jag har varit ledig en månad och har lyxen att vara ledig ytterligare två, men har redan drabbats av "snart-dags-att-gå-tillbaka-till-jobbet-syndrom". Min fina lista med allt jag tänkt göra under sommaren är i princip intakt... Det har varit så mycket betydligt roligare saker att ägna sig åt och när det kanske varit läge har det varit för varmt för storverk. Jag känner att jag måste få tillbaka min relation med Luther. Han om någon kan få fart på mig! Två veckor har jag i och för sig varit konvalescent efter min vådliga löpningsinsats. JA! Gamla tanter ska inte springa utan uppvärmning, men vänligen tala om det för de gamla tanterna. Vi som tror att vi är 27 år lyssnar i alla fall inte till dessa förolämpande påhopp... Med hjälp av egenkomponerad (vi idrottsutövare kan sådant) rehabträning och lite inflammationshämmande tabletter så hoppade jag runt likt en gasell på förra veckans roadtrip. Kalmar, Öland, Kristianopel och Karlskrona - underbara små sommarpärlor allihop. Sverige är ett fantastiskt turistmål - så vackert och man behöver inte åka så långt för att hitta lugn och rogivande omgivningar. Det är så lätt att glömma bort i dessa tider när semester ska vara vid en pool i Medelhavet, så att man kan lägga ut skrytbilder på sociala medier. Konstigt att en bild vid en grekisk pool är högre värderad än en bild vid en trolsk svensk insjö. Det är märkliga och skeva bilder vi har av vad ett rikt liv är för något. Fråga en sjuk människa - det enda som är viktigt är att bli frisk eller, om det inte är ett alternativ, att få smärtlindring och vara nära sina anhöriga. Jag lägger ingen värdering i detta fenomen, jag är i högsta grad en del av det, men jag försöker uppskatta även det som finns hemmavid. Möjligheten att resa utomlands är inte alla förunnad och det är egentligen galet med alla dessa onödiga flygresor (jag är en av alla dessa resenärer som flyger flera gånger per år), men vad spelar egentligen de svenska flygresorna för roll i det stora perspektivet. I Kina och Indien finns en växande ekonomiskt stark medelklass, som nu har fått möjlighet att se sig om i världen och de är mångdubbelt fler än hela den svenska befolkningen. Vi är inte världens frälsare!

Ingen har väl undgått rättsprocessen mot den "stackars" Asap Rocky. För egen del, och många med mig, var denna världsstjärna och scenernas gigant totalt okänd. Nu har han i alla fall lyckats med bedriften att bli superkändis även i bredare folklager. Grattis! Jag vet inte vad som hände på gatan i Stockholm, men för mig är det självklart att den juridiska processen ska ha sin gång OAVSETT om den häktade är en amerikansk stjärna med kompisar som kontaktar Trump för hjälp att få honom fri. Mig veterligen har USA inte jurisdiktion i Sverige. Mig veterligen gäller svensk lag i Sverige. Mig veterligen har politiker ingen jurisdiktion i Sverige. Och - kanske det viktigaste - ett brottsoffer kan faktiskt vara en ensamkommande afghan som kan vara dömd tidigare i andra rättsprocesser. Jag blir både bestört och förbannad av all okunskap som figurerar i denna händelse! Människor som jag trodde hade mer vett och sans, står på barrikaderna och skriker om rättshaveri och att det är för jäkligt att Lövén inte agerar - Trump har ju faktiskt ringt personligen till honom och haft synpunkter. Trump är i och för sig en folkvald president, men han har allierat sig med mindre rumsrena ledare, tror sig vara allsmäktig och är, precis som tidigare diktatorer, en skicklig retoriker och manipulativ så det står härliga till. Med andra ord: en total katastrof som president. Det är livsfarligt att låta den människotypen få tillgång till makt - mycket vill ha mer. Det genomsyrar hur han behandlar medier, motståndare och rättsväsendet. Han är en mästare på halvsanningar och att så splittring. Med tanke på alla galningar med vapen i USA - nu senast en skjutning i New York - och hans ovilja att se problem med de generösa vapenlagarna så har han, åtminstone i mina ögon, större problem än att få ut någon som häktats och anhållits för misshandel. Vad gäller de extremt långa svenska häktningstiderna finns det dock anledning att reagera, men det är en helt annan fråga! Och Trump har inte med den heller att göra...

När jag ändå är irriterad så ska jag passa på att ge en känga till alla som tror sig vara förmer och snackar en massa smörja bakom ryggen på folk. Den falska leende masken och den dolda kniven när man råkar vända ryggen till. Det är tyvärr också ett växande samhällsproblem, som tycks ha ökat i takt med att visa upp den perfekta fasaden på social medier. Jag är väl förtrogen med att det är ett betydligt vanligare fenomen bland dem som har lågt självförtroende och låg självkänsla. Att problemet tyvärr är stort bland tonåringar som i alla tider har försökt mäta sig med de mest populära är också bekant för mig, men att det är så stort bland folk som med råge passerat ålder vuxen är för mig totalt ofattbart. Hur kan människor i femtioårsåldern på fullt allvar tro att de kommer undan med att sprida direkta lögner och tala illa om folk bakom deras ryggar?!? Jag sprang på en av mina numera pensionerade kolleger som i ett sammanhang träffat en av mina vänners vän, låt oss kalla henne B. Min kollega berättade att B och jag var ytligt bekanta, men att min syster var en av hennes absolut bästa vänner. B har även bott granne med min förre kollegas vänner, men trots att B var otroligt god vän med dessa, så hade hon ingen aning om någonting. Vinner man verkligen något på lögner och halvsanningar? Om man nu inte är Trump vill säga... B, som själv har stått utanför arbetsmarknadens förfogande under större delen av sitt liv och som inte är särdeles välutbildad, talar nedsättande om andra "otroligt nära vänner" som lågutbildade och talar nedlåtande om andras arbete. Jag förstår inte... Lika lite förstår jag de som fortfarande väljer att anpassa sin titel efter vad mannen gör; majorskan eller "fru överläkare". Så länge detta finns har vi väldigt långt till jämställdhet!

När jag arbetade på Grand Hotel i slutet av åttiotalet hade polisen kontroll av cyklister på gatan utanför. En äldre kvinna kom cyklande mot enkelriktat och stoppades naturligtvis. Mäkta indignerad spände hon blicken i honom och sa:
- Vet inte konstapeln vem jag är???!!!
Konstapeln skakade på huvudet och fortsatte fylla i böteslappen.
- Tyvärr inte damen.
- Jag ÄR professorskan "Ditten-Datten"!!! Konstapeln känner väl till min make???!!!
- Jag är inte från det akademiska Lund...
- Min make är professor i...
Polisen lämnade över böteslappen till henne och sa:
- Han kan vara professor i vad som helst! Även han stoppas om han cyklar mot enkelriktat. Lagen gäller lika för alla!
Irriterad slet hon till sig boten och tog sin cykel och gick därifrån irriterat muttrande. Naturligtvis skulle hon ha sista ordet...
- Min make kommer att kontakta er chef. Det här tolererar vi inte!
Polisen gjorde honnör och önskade henne en trevlig dag.

Vi har långt kvar... Nu ska jag lägga mig i solen och planera packningen inför Porto och allt jag måste uträtta i morgon. Alltid sista minuten...

OBS! personen på bilden har inget med texten att göra.



tisdag 16 juli 2019

Saudade - en längtan efter något som gått förlorat

Ytterligare en semesterdag utan någon särskild plan. Tvättmaskinen centrifugerar på nedervåningen så strax är väl planen att ta hand om tvätten. Ganska lagom aktivitet en tisdagsförmiddag.
Under en vecka har jag funderat fram och tillbaks om jag ska skriva om det som för tillfället tynger ner mig. För-, och nackdelar har vägts mot varandra. Jag har börjat springa igen (och sitter nu med en idrottsskada - ganska coolt - ett övertränat vänsterknä) för att det är det absolut bästa sättet att rensa huvudet och sortera tankar. Det envisa, i mitt fall mycket tunga och jobbiga, monotona trampet mot asfalten gör att saker trillar på sin plats. Eftersom jag, med ålderns rätt, anser mig ha rätt att vara egoistisk har jag tagit beslutet att lätt mitt hjärta. För mig är det viktigt att bli av med ballast och mitt sätt är att ventilera obehagligheter i skrift. Jag vill också påpeka att jag ser mig inte som ett offer och vill inte heller bli sedd som ett! Händelserna ligger långt tillbaka i mitt liv, men det kan vara bra att lyfta på täcket och låta trollen spricka i solljuset. Normalt är jag inte heller någon förkämpe för att rota i barndomen. Jag tar hellre avstamp i nuet och ser framåt.

"Jag var runt elva år. Pappa och jag hade cyklat ut till stranden. Det hade vi gjort många gånger förut, så det var inget särskilt med just detta. Vi hade badat ett par gånger och sista gången (retrospektivt inser jag att det bokstavligen var sista gången) på hyfsat djupt vatten drog han plötsligt ner badbyxorna och frågade om jag ville känna på hans erigerade penis. Min hjärna gjorde säkerligen en kullerbytta, men jag har alltid varit som mest alert när det har luktat fara, så jag stänkte vatten på honom och skrek är du dum i huvudet (kan också ha varit jävla idiot, men det tror jag inte att jag vågade) och tog mig snabbt därifrån."

Räknas det som ett övergrepp? Jag, som vuxen, tolkar det så. Och med information från andra i min närhet så tror jag att det var ett första försök från honom. Han provade aldrig igen och jag kände under hela min uppväxt att han var "rädd" för mig. Jag minns att jag skämdes något otroligt, att jag lovade mig själv att aldrig, ALDRIG, någonsin erkänna att det hade hänt. Det var säkert jag som hade gjort något fel och lockat honom till detta övertramp. Så mycket förstod jag, trots att jag var i chock och dessutom hamnat ytterligare några pinnhål upp på vuxenstegen, att det var inte något normalt mellan föräldrar och barn. Min uppväxt var totalt avsexualiserat. Mina föräldrar rörde aldrig vid varandra - trots det lyckades de att få fyra döttrar - och det enda jag fick veta vara att "om jag kom hem och var med barn...då...". Naturligtvis visste jag hur barn blev till och hur man kunde skydda sig! Jag har ända sedan jag lärde mig läsa varit flitig besökare på bibliotek och bokhandlar, så det där gick ju att ta reda på. Egentligen är det inte själva övergreppet som sådant som bekymrar mig. Det som oroar mig är allt annat. Allt annat jag har stängt av från min barndom och ungdom. När jag pratar med mina systrar och barndomsvänner så inser jag att jag har förträngt mycket och har andra minnesbilder än vad de har. Varför? Att packa ner obehagligheter i min ryggsäck har alltid varit mitt sätt att "glömma". Ser man det inte, pratar man inte om det - då har det heller inte funnits.

Saudade... Portugisiska för "en längtan efter något som gått förlorat". Jag kan sakna min barndom och min ungdom. Jag saknar mina minnen. Någon (jag vet vem, men riktigt där är jag inte i min utrotning av troll) har tagit ifrån mig dem och jag tror inte att jag kan, vet inte ens om jag vill, få tillbaka dem. Det är kanske så att om man berövas sin uppväxt så blir nuet och framtiden så mycket viktigare?
Vad jag vet är att jag om två veckor är i Porto och då ska jag lyssna på fado, den musik som är själva essensen av saudade...


torsdag 4 juli 2019

Att stå vid ett vägskäl

Första veckan av sommarledigheten pågår för fullt. Efter en underbar Medelhavsvarm helg på stranden (temperaturen i vattnet var dock vinterskånskt - HU! - men jag doppade mig. Tänk vilka dumheter man utsätter sig för när man egentligen inte måste...), så har vi nu återgått till mer normalt sommarväder. Temperaturer runt 20 grader på dagarna, vilket gör att man faktiskt orkar ta tag i lite av surdegarna som har hopat sig det sista halvåret. Just nu pausar jag efter att ha städat ovanvåningen efter min omflyttning av möbler. Eftersom bloggen är en av surdegarna - dock positiv - som jag har fått sätta på sparlåga kändes det utmärkt att sätta sig framför datorn och ta igen sig. Mörka moln hopar sig ovanför mitt takfönster, så det blir nog regn. Då får staketmålning och trädgårdsarbete vänta ytterligare någon dag. Känslan att faktiskt kunna göra saker åt sig själv är nästan överväldigande! Huset som vi har hållit på att slita med ligger ute till försäljning och annonsen har haft nästan 8 500 intressenter på de två veckor den legat ute. Visningar och omvisningar under hela denna veckan, men det är så skönt att ha lagt detta i någon annans händer!

Nästa stora projekt som är på gång är att se hur mitt hus kan byggas om. Jag har en ganska klar bild om hur jag vill ha det, men nu handlar det ju om att kompromissa. Något jag har sluppit i tio år... Någonstans måste man väl bestämma sig för om man ska ta ett förhållande till nästa steg - i vårt fall samboskap. Jag måste ta ett ordentligt tag i den där oron som gnager så fort jag känner att min frihet och självständighet riskerar att strypas. Det är ju jag som tillåter att den stryps! Ibland tror jag att jag lider av någon form av posttraumatisk stress, eftersom jag är så jäkla rädd för att bli bunden vid en annan människa. Antagligen handlar det om rädslan för att bli lämnad. Erfarenhet av förluster har jag så det räcker och blir över, men separationsångesten bär jag med mig sedan jag var liten. Man kan säga att den är en del av min personlighet. Lika irriterande som Jante, Ågren och Luther som har tendens att dyka upp när de behövs som minst... Men jag har bestämt mig för att det får bära eller brista! Fungerar det inte att bygga om så som vi planerar får vi se oss om efter ett annat gemensamt hus. jag menar...hallå!...är man vinterbadare så är fritt fall in i ett samboskap ingenting! Just sayin´...
Kan dock erkänna att det krävs mod att välja tvåsamhet när man, som jag, är van att äga sin ensamhet.

Det har blåst infernaliskt de senaste dagarna. Denna sommaren är det kanske inte värmen vi får från Medelhavet, utan Mistralen?  Hur som helst så sägs det ständiga blåsandet kunna framkalla allehanda psykiska problem. Statistiken över sommarens sjukskrivningar kan kanske bekräfta detta eller också är det bara en skröna att vinden sätter sig på psyket.

 För egen del ser jag min chans att äntligen kunna grotta ner mig i böcker. Jag har nyligen avslutat Alex Schulmans böcker: Skynda att älska, Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött, Glöm mig och Bränn alla mina brev. Jag blev faktiskt djupt berörd och har helt fått revidera min uppfattning om honom - stilsäker, utlämnande och med ett driv i berättelserna för att vi som läsare ska förstå, men jag tror allra mest han själv. Kan rekommendera allihop, men ett tips är att ha nära till näsdukarna. Själv grät jag floder vissa delar...
Just nu läser jag del två av Louise Boije af Gennäs Motståndstriologin. Sträckläste första delen igår och började på den andra under kvällen. Ser en hel del fördelar med väderläget! Fast det är ju inte riktigt tillåtet i Sverige att gilla när sommaren är som nu... Å andra sidan är det där med att följa strömmen och vara som alla andra inte riktigt min lilla melodislinga. Passar inte min personlighet så står det dig fritt att ogilla mig. Det lilla roliga med sociala medier är hur enkelt det är att se snokaren som tror att de är osynliga bara för att man råkar vara vän med dem. Dölj inte inlägg för mig och visa för MINA vänner! En liten, mindre begåvad, detalj att tänka på. Naturligtvis sagt i all välmening!

Denna första vecka ägnas således åt inre resa med hjälp av böckernas värld. Och ett och annat måste. Nästa vecka trappar jag upp aktiviteterna med lunchdejt på måndag med min äldsta lillasyster, som jag inte har träffat på ganska många år. Roligt och lite nervöst, men om båda bjuder till (vi är faktiskt vuxna...) så kan det säkert bli riktigt trevligt. Ett och annat från Sommarscenerna runt mig ska också besökas. En semester utan en massa inplanerade aktiviteter är faktiskt riktigt skön. Jag skrotar runt i mitt eget lilla paradis och tar dagen ungefär som den kommer. Nu pockar till exempel Dusty Dammsugare på uppmärksamhet. Prokastrinera påbörjad städning - nä! Där går gränsen!

Följer den valda vägen! Framåt!!

 

fredag 7 juni 2019

Semesterträning - stängt för tanke och ro

Ny månad igen! Jag förstår inte hur tiden kan rusa fram som den gör. Själv befinner jag mig någonstans i december 2017... Det är väl bara att acceptera att man, liksom så många andra, har hamnat i det där träsket där tiden går alldeles för fort. Svårt att avgöra vilka komplexa orsaker som ligger bakom den tidsuppfattningen, men det är väl bara att gilla läget och försöka att nua så ofta det tillåts.

Efter några dagars tropisk hetta har temperaturen gått ner till behagliga 19 grader och det känns som jag har fått tillbaka möjligheten att andas. Gick ut i min mycket eftersatta trädgård med förhoppning att orka rensa bort ogräset mellan stenarna på en av mina uteplatser, men efter en timme och halvvägs i arbetet gav jag upp. Luftfuktigheten är enligt app:en 82 % (tror den var högre i förmiddags) och jag fixar inte att det rinner svett över precis hela kroppen. BLÄ! Efter ett stort glas Resorb har känslan av att svimma vilket ögonblick som helst försvunnit. Man får vara glad för det lilla.

Projekt husröjning fortsätter. Förhoppningsvis ska vi snart vara klara inomhus så vi kan skicka dit städ,-och saneringsfirma. Jisses, vilket jäkla jobb detta har varit och det enda vi möts av är misstänksamhet och otacksamhet. Ska bli så skönt att lämna över objektet till mäklaren och få lov att fokusera på sina egna projekt och framför allt själv få bestämma över sin lediga tid!

jag semestertränade en vecka på Mallorca (kom hem för en vecka sedan) och tala om att vara slutkörd! De första tre dygnen sov jag nästan hela tiden. Väninnan jag åkte med knuffade till mig en gång på förmiddagen och en gång på eftermiddagen för långpromenader. Tur hon var med för annars hade jag säkert legat kvar på solstolen i djup sömn. Skämt åsido, så var det mer än välbehövligt och förhoppningsvis ska jag inte behöva ägna årets sommarsemester till att vara i dvala utan orka ta tag i mina egna intressen och mitt liv.

              Minsann om inte Pierce lyckades navigera rätt! 
                  Äntligen - HEUREKA! - efter alla dessa år.


Kvällsbild från vår balkong

Tröttast...

Citroner i gamla Alcudia - en riktig pärla


Sandbotten och härligt klart vatten!

Riktig ockrare! FYRA EURO för en tunn skiva melon, ananas eller kokos.
Härlig vecka inte minst med tanke på att min väninna och jag nästan inte har haft någon kontakt på ett år (eller är det två??). Mycket pratande, sovande, promenerande, shoppande, ätande, drickande och läsande. med andra ord: perfekt avkoppling!

Eftersom jag gillar semesterträning så passar det ju bra med en liten klämdag denna veckan också. I onsdags var det således dags för ytterligare ett etappmål på sommarens ledighetsträning - användande av presentkort på Mossbylund. Ytterligare avspänning för de stela musklerna och det ständiga bankandet i hjärnan. Underbart väder båda dagarna så vid utcheckningen tog vi en runda på vackra Österlen och avslutade hos goda vänner i Ystad. Att vara på bootcamp inför semester kan vara min lilla mästergren! Vi vill ju alla vara bra på något speciellt...

Kåseberga - Stenshuvud... Vackraste kustlinjen i Skåne?

Här skulle man ju vilja bo!

Misslyckad ankring?


Träffade på Fritiof i Kivik






Till slut får jag väl passa på att skryta lite - jag är numera praktiskt taget världsberömd! Känd från media *host, host*