tisdag 30 oktober 2018

Bara en död fisk följer strömmen

Sista skälvande dagarna av oktober och ännu gäckar vädret oss. Snöbyar i söndags och vårvärme idag. Dags för sommartid i helgen kanske? Är hemma från jobbet idag - vaknade med magsmärtor vid tre i natt och kunde inte somna om, vilket - som ett litet brev på posten - medförde ögonmigrän när det var dags att stiga upp och dra till jobbet. Det är inte nyttigt för mig att vara hemma och ofrivilligt sysslolös. Missförstå mig rätt: jag har massor som behöver fixas, men det är först nu som jag kan sitta upp utan att känna mig illamående och yr. Så jag har passat på att betala månadens räkningar, beställa bokhyllor och nu tänker jag alltså uppdatera den eftersatta bloggen. I kväll kommer en målare hit för att lämna prisförslag på renoveringen av mitt vardagsrum - ut med de fula strukturtapeterna, väggfasta bokhyllor och in med ljus och rymd. Undrar om det är ett tecken på ålder? Ljus och rymd verkar komma med åren i min bekantskapskrets, eller är jag bara hopplöst efter för läser man om inredning är det ju inne med färgglada hem igen. Been there - done that! I helgen tömde jag en liten bokhylla med National Geographics, flyttade in den i mitt tomma i-väntan-på-att-bygga-ut-köket-rum och lastade in kokböckerna där. Mycket snyggt! Nu är typ 2 % av hyllmeterna tömda... Ni förstår kanske varför det har suttit långt inne med den här ommålningen? Jag ska göra mig av med hälften av böckerna och det gör faktiskt riktigt ont i denna bokälskares hjärta. Det har alltid varit ett trauma för mig att skiljas från böcker; en av anledningarna till att jag ville äga alla böcker jag läste, men med tanke på alla de volymer jag har slukat genom åren så är det nog bra att jag tvingade mig att använda bibliotekens utmärkta service och utbud. Risken att jag hade utvecklats till en galen bokkvinna (ni vet en sådan där kattkvinna, men med böcker i stället för katter) känns rimlig.
Fördelen med böcker är att de är tysta och stillsamma och ger möjlighet till verklighetsflykt.
Något jag har ägnat mig åt under många år - bland annat under de fem år när jag kratsade bakom tapeterna. Och troligen, vilket jag på ett smärtsamt sätt påmindes om i dag, även som barn. Jag har tampats med skuldkänslor och samvetsvånda om vad man får skriva om i en blogg. Hur privat och personlig får man vara? I morse fick min yngsta syster ett meddelande från vår mamma, som vi inte har haft någon kontakt med på flera år - "Din syster är sjuk. Om du är intresserad". Varför lägga till den sista - totalt onödiga! - meningen?!? Vi har ingen kontakt med den systern, men det betyder inte att man önskar henne något ont. På något märkligt sätt kommer information fram även om man, som jag, undviker kontakt med släkten, så ja, vi vet att hon är sjuk och om detta är ett sätt att tala om att hennes sjukdom och lidande är på sluttampen är det ett jäkligt klumpigt sätt att uttrycka det på! Men det är helt i linje med hur mamma fungerar: hon äger världens (för att inte säga universums) största offerkofta och omger sig med falskspelande violinister och harpister så öronen gråter. Elakt? Absolut! Men jag är så trött på att behöva få pådyvlat mig åsikter, känslor och tankar från en människa - som med mina vuxenögon - konsekvent har spelat ut sina döttrar mot varandra och funnit näring ur att sitta som en spindelhona och dra i trådarna. Likadan har hennes relation med de egna systrarna varit. Det är väldigt tragiskt att vara en del av en dysfunktionell familj och ha haft en uppväxt där jag i dag inte ens är säker på mina egna minnen. Jag har så mycket inom mig som behöver komma ut och det troliga är väl att det blir i ett inlägg. Vissa saker vill jag dock först prata med mina egna söner om och vissa delar känner jag att behöver ventilera ett par varv med min syster. Livet är alldeles för kort (åtminstone mitt) för att må dåligt av händelser som har skett i barndomen och egentligen är jag ingen vän av att gräva i det förflutna. Någonting inom mig ligger dock och skaver och gör att jag inte kan komma vidare på den väg jag har stakat ut för mig framåt.

Bortsett från att jag febrilt försöker mota bort den envisa akvariefisken som försöker trassla sig in, så går väl livet sin gilla gång. Arbetsbördan har återgått till det "normala" och jag blir dagligen utskälld av folk som är missnöjda med det nya systemet. Man kan ju inte säga "välkommen i klubben" utan får tålmodigt och pedagogiskt försöka ge ett diplomatiskt, inte allt för sarkastiskt, svar. Det är inte roligt att vara budbärare när kulorna viner runt huvudet! Men vad man lär sig! Både om sig själv och andra, så trots att jag ibland bara vill be folk dra till varmare breddgrader så ger det mig ganska mycket tillfredsställelse att se när de lämnar rummet och är betydligt lugnare än när de kom in. Mitt liv som utbildare rullar på och numera kan jag även titulera mig kontaktperson för GDPR (gäsp) - hur det nu gick till?? Min förhoppning är att det står för Generös Despotisk Tyrannisk Rebell...men det är väl en ganska hopplös förhoppning...
Igår beslöt sig min bil att dra en suck och bli stående. Vi skulle ta oss till jobbet i den arla gryningen och han startade direkt, men motorn lät väldigt märklig och bilen stod liksom och hoppade. Hm, inte så bra tänkte jag och slog av motorn igen. Pratade lugnt och fint med honom, berättade att inte heller jag tyckte att det var jättekul att ge sig ut så tidigt, att måndagar är eländiga som det är och att vi borde genomlida den tillsammans. Efter en stund, och jag lovar: det kändes som vi var överens, försökte jag på nytt och då blinkade alla upptänkliga varningslampor och några till. Riktigt färgglatt, men det medförde bara en sista utmattande suck från min tappre riddare. Nu är jag med månadskort i kollektivtrafiken igen... Kommentarer överflödiga! Min bilräddare i nödsituationer fick ett kort och koncist HJÄLP! från mig under gårdagen och han svarade att han skulle komma efter jobbet. Hela hans hållning visade att han trodde jag överdrivit hjälpbehovet, men tji fick han! Tyvärr... I alla fall så ska vi prova med nytt batteri (det är den lösning jag håller tummarna för) annars är det bärgning och skrotning som gäller. Nu måste jag alltså även ta tag i att fixa ny bil. Så många det finns att välja på...
Nåja, det kunde varit mycket värre! Motgångar är min melodi och jag har lärt mig handskas med dem the hard way.




söndag 30 september 2018

Någon har snott min tid! Och mitt liv...

Siste september och jag måste erkänna att veckorna efter semestern är ett enda töcken. Jobba, sova och eventuellt äta har varit tidens melodi. Utbildningsinsatsen för chefer och chefstöd är avslutad sånär som på några eftersläntrare som vi ska ta oss an i kommande vecka. Vi har flyttat in i de nya lokalerna; åtminstone min utbildningskollega och jag - de övriga är kvar på gamla kontoret och där är det rena rama kaoset känns det som. Gjorde misstaget att gå dit i förra veckan och folk var som hysteriska. Det är inte lätt att lära om människor som är kontrollfreaks och detaljister... Fick dessutom höra att det redan har blivit problem med samordnare som tror att de är chefer och tar sig ton långt över sina befogenheter. Lite ödmjukhet i den rollen gör inte ont - tvärtom skulle jag vilja säga. Det är lättare att få med sig folk om man har en laidback inställning och inte tror sig vara förmer än andra. Tyvärr är det vanligt när man ger folk makt, om så som chimär, som inte kan hantera det. Skönt att inte behöva delta i den kakafonin. Jag är så infernaliskt trött redan som det är. Hjärnan är så speedad så det ibland känns som om det är någon annan än jag som pratar. dessutom råkade jag höra att nu ska man behöva tänka på lillhjärnan också?! Jag har fullt upp med storhjärnan och tror faktiskt inte att jag hinner med även lillhjärnan. Sorry! Tecknen på utmattning är väldigt tydliga (det är på sätt och vis en fördel att veta så att man kan dra i nödbromsen), men jag ser inte hur jag ska kunna landa utan krasch. Fallskärmen är typ redan utvecklad. Den kommande veckan ska vi färdigställa alla manualer och guider samt hålla ett par utbildningar till. Det är så frustrerande att fortfarande inte hinna med sitt privatliv! å andra sidan är det ju inte precis så att de man trodde var ens vänner står och rycker i en för att de vill träffas. Livet går ju vidare även om man bara kan vara med i delar av det totala livet som ständigt pågår. När jag kom hem häromdagen kom en av mina grannar och ringde på för att berätta att min granne sidan om hade avlidit på morgonen. Chock är väl avvägt ord i sammanhanget. han åkte in akut och dog på sjukhuset tio dagar senare - fullt utvecklad cancer i bukspottkörtel och lever. Hur är det ens möjligt att man inte veta om det? Skönt för honom, men förfärligt för frun, barn och barnbarn. Det börjar nästan kännas lite spöklikt med alla dödsfall häromkring...

Jag är så ofantligt glad för min kärlek som ställer upp i vått och torrt och, om det behövs, sliter han mig från jobbet på helgerna för att jag ska göra något annat. Den här helgen tog jag inte ens hem min jobbdator och har så himla dåligt samvete över det. Hur sjukt är inte det?? I går åkte vi till Kivik och deltog i äppelhysterin. Jisses, vad mycket folk! Alla, och jag menar verkligen alla, verkade vara där. Det var en härlig dag, som avslutades med en, som alltid, fantastiskt god middag (jag är så bortskämd!) och en lång promenad med hunden under en gnistrande stjärnhimmel. Det är sådana stunder som behövs för att orka med det vansinniga tempot som vi förväntas hantera på jobbet. Själv har jag bestämt mig för att dra i handbromsen, strunta i all hets om att den med mest jobbade timmar vinner och att den med högst flexsaldo när de dör i tjänst får dumhetsmedalj. Enough is enough!

 Trots allt så är det skönt att de olika delarna av det här förändringsarbetet tycks vara på väg att falla på plats. Det är inte alls någon ekande känsla av öppet kontorslandskap, utan man har lyckats ganska väl med att skapa en ombonad känsla. Ljudnivån kan förstås bli ett problem...inte minst med tanke på att många ljudkänsliga har valt hörlurar vilket betyder att de kommer att stänga ute ljud, men med största sannolikhet kommer att störa genom att prata högt. Allmänt känt fenomen... Den största vinsten tycker jag är att det finns en massa andra medarbetare som inte tillhör vår avdelning. Gissa om jag hoppas att det ska betyda positiv förändring!

Ovanpå allt detta och det nyfunna problemet rörande lillhjärnan så ska jag behöva hantera våra politiker och deras barnsliga nivå när det gäller regeringsbildning. Herregud vilken jäkla lekskola! (Jag menar lekskola och inte förskola!).
Jag tycker inte att man ska ge SD något utrymme, men det är faktiskt så att de är tredje största parti - oavsett vad vi tycker. Och för egen del tycker jag det är som att välja mellan pest och kolera: en rödgrön röra (som vi har haft senaste mandatperioden) med ett segervisst och uppåtgående vänsterparti med sin ljusskygga historiska bakgrund eller en alliansregering med stöd av SD; ett högerpopulistiskt parti med allt annat än rumsren historia! Se till att enas kring ett alternativ där båda dessa ytterlighetsfraktioner blir utan politiskt inflytande och makt! En budget som vänsterpartiet har sytt ihop lär vara lika förödande för Sverige och vår framtid som en SD budget. Media spelar en stor roll genom att ständigt dra gråthistorier om hur mobbade de stackars små SD:arna är - det är en hel stråkorkester och kliande offerkoftor vareviga nyhetssändning! Lägg ner! Och sluta låta S dra sina långrandiga litanior om att "nu är det över med alliansen" , "jag tänker fortsätta vara statsminister!" och "äntligen har vi fyllda lador"! Kan vi få lite ordning och reda i den politiska sandlådan? Skulle man kunna tänka sig att det fördes prestigelösa diskussioner mellan alla partier (utom V och SD)? Vem vet - det kanske till och med skulle kunna landa i något konstruktivt...

Dags att försöka hitta något ätbart. Hela eftermiddagen har flutit iväg i ett töcken av städning, tvätt och annat meningslöst, men tyvärr nödvändigt, hemarbete. Jag hade faktiskt sluppit det om jag kunnat arbeta...







onsdag 19 september 2018

Passar nog inte i öppna landskap...har för nära till ett skratt..

Mitten av september och fortfarande högsommarvärme! En del av mig tycker det är ljuvligt, medan en annan del av mig längtar efter att få ta på sig något annat än de uttjatade sommarkläderna. Nu har ju solbrännan bleknat dessutom så det där med att gå barbent känns lite sådär...
Som ni förstår (eftersom jag har återuppstått i bloggvärlden) så överlevde jag perioden med dubbelarbete. Det är faktiskt riktigt behagligt att bara arbeta heltid! När arbetet dessutom handlar om att stå i "rampljuset" flera timmar per dag så är det extra behagligt. Tänk vad man kan växa som människa om man tillåter sig - och vågar (!) - gå utanför sin comfort zone. Jag hade aldrig kunnat tro att jag skulle tycka det var så himla roligt att hålla utbildningar. Min självbild har fått sig en rejäl törn i positiv riktning. Inget mer snack om att jag är blyg och hatar att prata inför större grupper! Tänk om jag hade vågat vta detta steget tidigare? Vem vet vad jag hade haft för yrke då?!? Jag är ett levande exempel på att man inte ska lyssna på vuxna - det var ju de som tutade i mig att jag var blyg och med den egenskapen ekandes i huvudet blev det tunghäfta, illrött ansikte och innantilläsning när det kom till redovisning under skoltiden. Numera är jag drabbad av hybris när det handlar om framträdande. Ju jobbigare och mer negativ åhörarskara desto roligare att äga talutrymmet i lokalen. För till syvende och sist är det ju jag som äger ordet och utrymmet. Detta blev väldigt påtagligt när en av mina förra chefer demonstrativt försökte nonchalera mig när han såg att det var jag som höll i utbildningen. Dumt av honom...MYCKET dumt! Den här elefanten i rummet har lite svårt att bli nonchalerad och om nonchalansen dessutom härrör från en, i elefantens tycke, väldigt liten obetydlig ursäkt till så kallad chef...Låt oss bara konstatera att det var elefanten som avgick med segern...
Utbildning är således min nya roll - strategisk sådan och det snurrar av en massa idéer i mitt huvudet.

Först ska vi dock flytta kontoret till nybyggda lokaler och öppet kontorslandskap. Idag har vi ägnat delar av en utvecklingsdag till att försöka sätta upp gemensamma spelregler för allas trevnad. Jag kan inte låta bli att fundera över varför det alltid ska tas hänsyn till de som är ljudkänsliga. Varför ska vi som är "tystnadskänsliga" behöva ta extra hänsyn (hvergang!!). Under alla mina år i yrkesverksamhet har det alltid varit så att vi som ogillar tystnad och trivs bäst i skratt och gamman (man kan faktiskt vara grymt effektiv även om det inte är lugnt och tyst...) måste rätta oss efter de som inte tål minsta ljud. Det har aldrig handlat om att mötas halvvägs, utan det är tystnad och lågmäldhet som ska vara rådande norm. Får väl söka mig till en mer tolerant och tillåtande arbetsmiljö om tystnaden går mig på nerverna...

All denna tid som jag har fått över nu när jag återgått till 100 % arbete fyller jag i princip med absolut ingenting. Tyvärr! Jag borde verkligen börja träna igen. Av flera anledningar... Har dock börjat fylla kalendern med sociala aktiviteter och det känns kanonbra. Dessutom drar ju innebandysäsongen i gång på fredag kväll. Premiärmatch hemma mot Växjö - huliganklacken samlas på nytt och sedan är det nog definitivt avstamp för höst. En höst med krispiga morgnar med älvorna dansande över nejden, soliga dagar och färgsprakande träd och buskar. Och inte minst: äntligen dags för boots!


söndag 9 september 2018

Allergisk mot dumhet i alla dess former

En underbar sensommardag i september. Blå himmel och en värmande sol. Högtidlig promenad till vallokalen. För första gången helt ensam. En vemodig känsla, men att rösta kan vara den viktigaste medborgerliga skyldigheten vi har. Jag menar skyldighet - det är en ynnest att ha möjlighet att påverka den politiska världen. Till alla er som säger att ni inte bryr er om politik: hur tänker ni då? Allt i vårt samhälle genomsyras ju av politiska beslut - kollektivtrafik, vård, skola (från förskola till universitetsutbildning), miljö, infrastruktur, lagar och rättsväsende - hur kan man inte bry sig om detta? För mig är det en självklarhet att använda mig av min möjlighet att påverka. Människor i andra delar av världen dör för att de vill ha demokrati. En del av dessa människor har flytt hit...
Det är inte någon nyhet att det för mig är självklart att stå upp emot de fascistiska, rasistiska och antifeministiska krafterna i vårt land som vill inskränka vårt liv med en fientlig inställning till ras, sexualitet och kön (bland annat). Jag förstår inte kvinnor som röstar fram ett parti som vill återgå till en tid då kvinnan var mannens "egendom"; sambeskattning är ett jättekliv tillbaka till ett liv där vi kvinnor bäst gör oss i köket, vår rätt till våra kroppar gällande abort ska inskränkas...listan kan bli lång. Jag beundrar alla mina vänner som jag dagligen ser tar debatten på sociala mot dessa troll som vi borde stoppa tillbaka i deras hålor. Är det verkligen så många svenskar som inte kan sin historia? Vi behöver inte ens ta oss tillbaka till Hitler, Stalin, Franco, Mussolini och deras anhang - det räcker att titta ut i nutidens Europa för att se vad de antidemokratiska partierna är kapabla till. De moln som tornar upp sig över sensommarhimlen är olycksbådande och jag hoppas verkligen att det inte är Mordor och de mörka krafterna som är vinnarna när rösterna räknats! Vi har alla ett ansvar att hålla de antidemokratiska falangerna (såväl på vänster,- som på högersidan) stången. Jag är övertygad om att många av "anhängarna" till de antidemokratiska partierna kommer att ångra sin röst när deras rätta ansikte (politikens dolda agenda) uppdagas. Då är det försent! Fyra år är en evighet om det gäller att med politisk makt montera ner vår hundraåriga demokrati. Och ja! Jag kommer att hålla alla jag vet röstat på detta (i mitt tycke) avskum ansvariga för den framtid vi går till mötes.

Det blir en nog lång natt. Jag har svårt att gå och lägga mig om det inte finns ett hyfsat säkert resultat. Hoppas att de jag ska ha på utbildning i morgon förmiddag har samma politiska intresse och engagemang. Min trötthet blir inte så påtaglig då...

Jag stod och väntade på min som och hans sambo i eftermiddag när en av de mer kända kriminella i vår lilla del av köping kom vrålande på en motorcykel. Utan hjälm, så klart, men i hans fall kan han inte skylla på mjällproblem, som någon annan motorburen ungdom hävdade för något år sedan. På jackryggen hade han klämkäckt tryckt "Fuck the Police". Grymt moget! Får man tycka att det inte hade varit någon större förlust om någon som han råkade ramla huvudstupa av sin motorcykel. jag blir riktigt provocerad av dumhet - i alla dess former...

Blir det såhär i morgon?


tisdag 4 september 2018

Självgoda politiker och vågat vinnande

Det var ju märkligt vad tiden rusar iväg! Man hinner ju inte njuta av sensommarvädret - jo, morgnarna är underbara! Den krispiga luften är på ingång och älvorna dansar över ängarna. Personligen älskar jag den där lilla kölden i morgonluften när man önskar att man tagit en jacka och inte chansat på en tunn kofta, vilken är överflödig på kvällskvisten när man rullar hemåt. Min tid som kollektivåkare är förbi. Bilen rullar numera efter min tidtabell och det är bara Guldkanalen och jag som skrålar. Kanske jag testar med månadskort om det blir en rejäl vinter för det är ju inte superroligt att skrapa bilrutor stup i kvarten. Fram tills dess blir det buss de dagar då det vankas vin efter jobb. Jag är en lättledd typ. Det ÄR jag!

På söndag är det den stora dagen. Personligen tycker jag att valrörelsen är urtrist i år. Det är en hop självgoda pösmunkar som försöker överträffa varandra i dumhet. Att det ens är möjligt är en gåta... Det är som all heder och resonlighet rinner av människor när de hamnar i en maktposition. jag saknar de riktiga politiska debatterna från den tiden när politik inte var så förbannat populistiskt och vändande efter vinden, utan man hade en ideologi att utgå från. Den vindflöjelpolitik vi har sett prov på de senaste åren är direkt pinsam. Oavsett valutgång så hoppas jag på självsanering i de politiska lagren. Det är inte bara SD som är ett problem - den rena dumheten hos det "statsbärande partiet" är en fara liksom alliansens famlande efter konsensus. Att bilda regering kommer inte att bli en lätt uppgift... Blir en sen natt på söndag...

Min nya karriär som utbildare rullar på. Vi tycks ha hamnat i ett problemträsk för jäklar vad vi måste improvisera. Vi flyttar snart till nya kontorslokaler och det tycks, vilket inte vi har förstått, innebära att allt som går sönder får fortsätta vara ickefungerande. En kontakt i ett lysrör på en av toaletterna vid utbildningslokalen lade av före semestrarna och lär vara felanmält - ingenting har hänt. Idag hade vi en chef som arbetar med just detta och under utbildningen fixade han så att det varde ljus. Han verkade inte ha sett någon felanmälan... I fredags smällde kanonen så därefter har vi fått låna in en privat projektor att ha på bordet för att kunna hålla utbildningarna. Man lär sig hantera stress, tålamodet prövas, men för mig är det vinsten att inte längre känna obehag att stå framför en hop människor och prata som är viktigast. Det är så himla härligt att faktiskt längta till att få stå där även om oron över vad som ska gå fel hela tiden finns i bröstet som en liten pickande fågel. Denna liknelse ska på intet sätt förväxlas med slagdängan om att brösten är som svalor som häckar. Någon måtta får det vara...

Så mycket mer än jobb hinner jag inte med numera. Det är snarare regel än undantag med sådär två-tre timmars arbete på kvällen och sex-sju timmar under helgen. Ohållbart i längden, men det är bara att bita ihop och gilla läget. Så länge det tillför positiv energi så orkar man (hoppas jag). Jag har erbjudits, och tackat ja, till en nyinrättad tjänst på jobbet - strategiskt arbete med utbildning. Ska bli kul, men jag har inte hunnit sätta mig in i vad det innebär - mer än högre lön och tjusig titel. Det är trots allt det som räknas.

Nu ropar kudden och Niklas Natt och Dag på mig. Får se hur många sidor som hinns med innan jag somnar...


söndag 19 augusti 2018

Att lära sig ta vara på det lata livet!

Mitten av augusti. Två arbetsveckor efter semestern avklarade. Tiden rusar på! Om en vecka är det skarpt läge gällande utbildning (HJÄLP!!) och sedan är det antagligen sju veckors arbete med sjudagars vecka. Jobba, försöka sova och hinna äta. Härligt positiv framtidsutsikt. Och däremellan ska jag försöka hinna med mina studier och viktigast av allt: familj, kärlek och vänner. Något energigivande bränsle måste jag ju ha för att orka. Jag gillar att ha mycket att göra så det är bara att bita ihop och använda kalendern för det ack så populära livspusslet. Har åtminstone skaffat extern hjälp:


"Den lata vägen" - den tilltalar mig! Och även om mitt liv just nu känns fantastiskt (ibland får jag nypa mig i armen för att kolla så att jag inte drömmer) så kan man ju hoppas att det blir ännu mer fantastiskt (jaja, mycket vill ha mer!) och att även arbetslivet får sig en välbehövlig skjuts framåt. Även om jag trivs bättre på grund av ändrade arbetsuppgifter, eller mer rätt: nya arbetsuppgifter OCH min gamla heltidstjänst, så är det en arbetsgrupp som verkligen är dysfunktionell och där det skulle behövas många åtgärder. Jag fick erbjudande i förra veckan om avlastning, men när det visade sig att denna avlastning behövde en rejäl introduktion så tackade jag nej. Ytterligare belastning behöver jag definitivt inte. Så jag antar att "nu får jag skylla mig själv", men det har jag ju gjort i åtta månader, så jag klarar nog ett tag till innan jag rasar. Skönt att ha inbokade roligheter att se framemot!

Valrörelsen har verkligen satt igång. Vi gjorde en avstickare till Ystad igår för att jag skulle tvingas till att inte arbeta och gågatan var fullsmockad av valarbetare som gjorde sitt bästa för att värva röster. Fascinerande att se så många människor flanera in och ut ur butikerna en lördag, fullt på uteserveringarna (och de flesta verkade vara Ystadsbor) och inga deprimerande tomma lokaler som syns i både Malmö och Lund. Konstigt att det fungerar på vissa orter...det där med att inte få parkera direkt utanför butiken. 
Miljöpartiets senaste utspel om att ta ut skatt på oss som väljer att storhandla livsmedel med bil - ursäkta, men... De borde ju ha ett guldläge med tanke på de verkningar klimathotet har gett uttryck för denna långa, heta och torra sommar. För mig gör de ett valhänt patetiskt intryck och i kombination med att de inte lever som de lär kommer jag aldrig att slösa bort min röst på dem. Och NEJ! jag blundar inte för forskning och är fullt kapabel att dra slutsatser om klimathotet, men (ursäkta alla lättkränkta) jag anser att de företrädare som Miljöpartiet har skakat fram ger ett infantilt intryck och mig övertygar de inte som politiska företrädare. Inte de heller ska jag kanske tillägga! Det är ett svårt val, tycker jag. På riksdagsplan - kommunalt och regionalt har jag bestämt mig. Det lutar åt ett obehagligt valresultat med katastrofalt parlamentariskt utgångsläge, så det gäller nog att rösta strategiskt utifrån sin egen övertygelse om hur man vill att de närmaste fyra åren ska se ut. Så bra! Nu kan jag ju fylla luckan den 2 - 3 september mellan kl. 18.42 - 19.28 i kalendern med att läsa valprogrammen. Kvinnan som ligger på latsidan - det är jag det!




söndag 12 augusti 2018

Politiker... Snart val och allt känns pajkastning...

Tack kära sommar 2018! Som du har levererat! Det är inte slut än, hoppas jag, men personligen är jag glad och tacksam att vi har fått mer drägliga temperaturer. Framförallt nattetid då jag ju numera måste försöka få till sin skönhetssömn och få hjärnan utvilad eftersom jag är tillbaka i grottekvarnen. Det är minsann dyrt att ha en månads semester...åtminstone ur arbetssynpunkt... Armarna kavlades upp direkt i måndags morse och hjärnan sattes i Red Alert. Gjorde kanske ingen större skillnad - mer än att jag fick huvudvärk. Projekt utbildning är inne i slutfasen och om två veckor sker första utbildningstillfället. Om jag är stressad? Du kan tro! Hur mycket utmaningar tror ni man tål som senior?! På tal om senior så har Citygross ändrat sin gräns för seniorrabatt på tisdagar till 62 år så nu har jag blivit junior igen. Skönt, men det ställer ju samtidigt en del bortglömda krav på en. Man förväntas antagligen prestera bättre och gnälla mindre. Vilken tur att jag har bestämt mig för en positiv approach den här hösten! Allt ska ses genom rosaskimrande glasögon och problemen ska sopas under mattan. Känner på mig att det blåser förändringens vindar. Nu gäller det bara att pussla ihop alla bitar av livet. Jag har förstått, genom andras facebooksuppdateringar och bloggar, att det där med självförverkligande alls inte är sååå 2014 som jag har trott och att det är av yttersta vikt att man hinner med både kvalitetstid med sig själv och sin partner. Och jag som har trott att jag bara har kvalitetstid med mig själv nu när jag är enbo, men även kärbo och ibland kan låtsas att jag är sambo. Man tror att man lever i en okomplicerad verklighet och så tar man del av andras syn på det där med kvalitetstid och inser plötsligt hur fel på det man faktiskt är. Som om jag - mitt i karriären och snart dessutom deltidsstuderande på distans - har tid att belasta min hjärna med när det är kvalitetstid med mig själv och när det bara är (ja, vadå?) "vanlig" simpel egentid.

Förutom alla dessa förvirrande begrepp om tid att förvirras över, så ska jag fundera på vilket parti som ska få min värdefulla röst om mindre än en månad. Det är mest sandlådefasoner och dåligt underbyggda argument som florerar i valdebatten så här långt. De rödgröna slår sig för bröstet och trummar på med det gamla vanliga inför varje val: höjda bidrag och höjda skatter, höjd bensinskatt och att äntligen är ladorna fulla igen. Halleluja!
Allianspartierna famlar i blindo och griper alla halmstrån de kommer åt för att få en populistisk medvind.
Och Sverigedemokraterna låter de andra vinna valet åt dem.
 Detta är nästan det mest fascinerande. Varför är det så förbannat svårt för svenska partier att lyfta integrations,-och migrationspolitiken och sakligt diskutera dessa frågor för att kunna enas om en human och vettig politisk strategi?! Jag skulle bli väldigt förvånad om socialdemokraterna och moderaterna verkligen står så långt ifrån varandra om detta diskuteras sakligt och utan partipolitisk låsning. Dessutom förstår jag verkligen inte alla kvinnor som tänker rösta på SD. Inser man inte eller väljer man att blunda (då blir jag verkligen orolig på riktigt) för att de vill att kvinnorna ska stanna hemma och sköta hushållet? Begränsningarna i aborträtten? Detta är bara två av alla stolligheter de har i sitt partiprogram. Allvarligt talat! Finns det någon som på fullt allvar tror att alla Sveriges problem försvinner om vi skickar ut alla invandrare? Att alla "riktiga" svenskar med glädje kommer att gå till sina jobb (de som "blattarna" har tagit ifrån oss) i restaurangkök; läs disken, som buss;-och taxichaufförer, lokalvårdare och så vidare. Eh... NÄ!! För det är inte tillräckligt fint att sköta dessa arbeten. Öppna upp ögonen och inse att vi inte klarar välfärden om bara "riktiga" svenskar ska finnas kvar. Vem ska bestämma vem som är "riktig" svensk? Är det alla Svensson som handlar och klipper sig i "momsbefriad" verksamhet? De som väljer svart arbetskraft? Det är en komplex fråga, men det är vi - du och jag - som klarar av att tänka, inte låter oss hjärntvättas eller blundar för de djupgående strukturella problem som finns i vårt samhälle och välfärd. Vi som förstår allvaret och som vågar stå upp för ett öppet, demokratiskt samhälle där alla är välkomna.




Nu får jag väl gliringar och påhopp, men det struntar jag i! Snart dags för säsongens första träningsmatch - innebandy förstås...


Men först lite lönearbete...är man i karriären så är man!