söndag 3 december 2017

Döden. Tiden. Kärleken.

Varför? Varför går vi upp på morgonen? Varför går vi till jobbet? Varför sitter jag här just nu och försöker få ihop en vettig text medan näsan droppar i otakt med rinnande ögon? Sanningen är väl att det inte finns något riktigt svar på just frågan "varför?". Eller det finns lika många svar på frågan som det antal personer som man frågar.

Döden. Tiden. Kärleken. Tre ord som hänger kvar efter att jag sett en riktigt gråtmild film på Netflix - Collateral Beauty med Will Smith i huvudrollen. Fördelen med gråtmilda filmer i samband med förkylning är att man har något att skylla på om det skulle plinga på ytterdörren. Det gjorde det inte... så jag får väl erkänna att det inte var förkylningen som fick ögonen att tåras. Inte för att jag behöver något att skylla på för det där med att ha lätt till tårarna är ett av mina mest framträdande drag. Här gråts det till sorg och glädje, till filmer, musik och böcker. Men sällan, väldigt sällan, av personliga skäl. Jag passar liksom på att tömma tårdepåerna när jag har en extern anledning så omgivningen inte behöver tro att jag visar några personliga känslor. Det är inte lätt att leva upp till epitetet Isdrottning - känslokall och empatilös. Det är egentligen inte så jag ser på mig själv, men jag har genom åren lärt mig att det är bättre att vara hårdhudad än hudlös, att visa styrka i stället för svaghet. Allt finns i betraktarens öga.

De sista åtta åren har jag levt i en ofrivillig symbios med Döden och Tiden. Inte så att jag har haft någon dödslängtan eller suttit och räknat mina kvarvarande dagar, men jag har på ett undermedvetet plan låtit Döden slå följe med mig. Någonstans tror jag att det har varit en del i min sorgeprocess och min osäkerhet kring mitt i allra högsta grad ovälkomna status som änka.
Tiden? Ja, min mormor tutade i mig redan som liten att tiden läker alla sår; det går över när du gifter dig, se tiden an och en massa andra floskler. Tiden är det som pågår kring oss hela tiden - oavsett om den är en illusion eller om man ser på den som en linjär matematiskt pågående faktor. Tiden läker ingenting! Tiden är ett pågående flöde som vi har att förhålla oss till. Ingen av oss vet hur mycket tid vi har och därför har vi, vilket jag har kommit på efter många år, en jäkla skyldighet att ta hand om vår tid och fylla den med sådant som gör oss lyckliga och får oss att må bra. Olika saker för olika människor, men vi bör respektera andras val och andras tidsfördriv.

Jag är så otroligt glad och lycklig att jag vågade vika av från min utstakade väg (som jag trodde jag borde fortsätta på för andras skull) och ta tag i den hand som räcktes ut och utmanade mig att våga välja Kärleken. Det gör ont och jag blir sårad över kommentarer att den man jag valt i dag inte är som min numera avlidne man. Jag har inte letat efter en kopia av honom! Eller att jag raggat upp honom för att han är yngre (snarare ser jag det som ett problem - herregud vad jag får lägga pengar på föryngringskrämer!). Jag tog en hand som ger mig trygghet, kärlek, glädje, fest och vardag. Det är väl jag som ska leva med honom?!
Att vi blev familjen von Trapp på kuppen är i och för sig en större utmaning för mig, men det värmer gott i hjärtat när trettonåringen frågar:

"Pappa är du med Humfrida? (alltså han vet ju mitt riktiga namn, men det vill jag ju inte direkt röja här...).
"Nä! Jag är på jobbet. Varför skulle jag vara med henne?!"
"För du låter bara så glad när hon är med!"

Det är det som är viktigt! Att vår kärlek accepteras av våra barn och vår tid är framtiden! Att se bakåt och ta med sig lärdomarna av de misstag vi har gjort och att få framtiden att bli bättre.
För första gången på många år så ser jag framemot julen. Och jag tror baske mig att mina ögon tindrar alldeles extra i första adventsljusets låga - med viss reservation för att det kan vara förkylningen som spelar mig ett spratt

onsdag 22 november 2017

Ditt och datt eller fritt och glatt...

Ryktet om att jag har lagt ner min blogg är dessvärre inte överensstämmande med verkligheten. Jag har så att säga tagit en högst ofrivillig paus. En paus som sträcker sig långt från bara skrivandet - all kreativitet är som bortblåst. Lusten och viljan är det inget fel på, men själva förmågan att utöva något kreativt är puts väck. Det är någonstans ändå tur att jag vet att det brukar vara så här i perioder och att det går över. Dessutom känns det som, även om jag saknar egentliga belägg för det, som de här perioderna där jag blir totalt apatisk, blir kortare och kortare. Med andra ord: jag gör ett försök att skriva och ser var det landar. Kravlöst, eventuellt innehållslöst, men ändå en nystart!

Vad väljer man som ämne efter så här lång tid? Nästan varenda morgon den senaste månaden har jag vaknat med otroligt intressanta (jag vet - hybrisvarning igen!) funderingar att skriva om, men när den hårda arbetsdagen är över och jag dråsar ner i soffan så är hjärnan totalt urvattnad och orken att uträtta någonting överhuvudtaget borta. Läste en liten notis om vinterdepression och kom fram till att jag nog lider av det: kronisk trötthet på gränsen till utmattning, sover men vaknar trött, ingen lust att göra något och stort sockersug. Japp - det är jag! Men nu har jag beslutat mig för att ta tag i mitt liv och ta kommando över min trötta elefantskötare. Nu räcker det! Vi går snart in för take-off inför julen och Anti-Grinchen måste få leva ut sina lustar. Helgerna är inbokade med julskyltningar, julmarknader och sedan är det julklappsshopping, fönsterputsning, adventsmys och julbordsförberedelser som står i fokus.I denna väna lilla varelse finns det icke utrymme för den minsta negativa energitjuv så här års. Och i år är det extra roligt när jag har en stackars (?) man att släpa med på alla roligheter. Och barn...man får ta det goda med det onda eller vad det nu heter. Inte trodde jag när jag förutsåg min framtid, att jag skulle bli guvernant i familjen von Trapp...
Men om detta ska jag inte skriva! Mitt val av man har gett mig epitet som självgod och inkompetent att välja rätt man i passande ålder så det är bäst att behålla kärlekslyckan för sig själv. Jag vill ju inte främja avundsjuka och missunnsamhet så här nära inpå jul!

Så då kastar jag mig väl raskt över till ett annat, något mer neutralt ämne. Hur mycket mörker finns det i världen?! Jag brukar gilla höstmörkret, men för tillfället är det en totalslukande energitjuv av stora mått. Orkar absolut ingenting! Det är med Luthers hjälp jag tvingar mig till kontoret varje morgon. Jäkla tur att vi har återupptagit vårt förhållande! Han irriterar mig fortfarande, men är ändå inte lika förintande i sin framtoning som Herr Soffpotatis - den typen tvingar ju en till ett verkligt, med vissa soffbegränsningar, lössläppt leverne! Just nu önskar jag att Luther gör slag i saken; gärna med hjälp av sin bästa kompis Ågren, och får iväg mig till gymmet. Jag vet ju att jag mår psykiskt ofantligt mycket bättre när jag tränar. Har väl drabbats av något akut "dum-i-huvudet"-syndrom aka "vet-mitt-eget-bästa-men-tyar-inte". OBS! Det är inte läge att hålla med...

Hur illa däran är man om man inte ens orkar läsa en endaste liten bok?!? Mängden böcker att läsa tar ju aldrig slut; den där läslistan är redan uttröttande lång. Så många böcker - så lite tid. Samma sak med film. Jisses så många bra filmer som går på biograferna just nu. Och så många bra som står på premiärvänt! Jag behöver fler timmar per dygn, en större plånbok och definitivt mer semester. Vi som uppnått den aktningsvärda Kulturtantåldern borde ha rätt till kultursemester. Jag vet att jag hade mått bra av det. I alla fall om jag orkat ta tag i mig och kommit iväg. Jag har dock bokat in vissa måsten i min kulturkalender - Titanicutställningen i Malmö och GAN på Kulturen i Lund. TVÅ små ynka kulturevenemang ska jag väl för böveln lyckas få till trots mitt handlingsoförmögna tillstånd. Jag menar...jag har ju tagit tag i saker och ting redan nu när jag skrivit ihop en totalt meningslös och osammanhängande text. Men den får vara precis det. För min del är det viktigast att bevisa att jag har återerövrat orden och skrivit ett inlägg! Nu kallar kudden efter en lång intensiv dag på kickoff.




söndag 8 oktober 2017

Behovsanpassat begär eller begärliga behov

Jag gillar ord. Ordens betydelse. Ordlekar. Rim. Synonymer. Men framförallt gillar jag distinktioner mellan ord. Och då menar jag hur jag själv väljer att tolka ord och dess innebörd. För att få ordens betydelser klarlagda så är det ju bara att slå upp dem i SAOL - Svenska Akademiens Ordlista - så finns det mängder att läsa och lära om varje litet ord i svenskan. Intressant om man nu tillhör språknördarna. Riktigt så intresserad är inte jag, men jag kan fastna för vissa ord som sedan snurrar runt i min hjärnas outgrundliga vindlingar. Just nu har jag fastnat för betydelsen mellan behov och begär. Många gånger används nog dessa som synonymer, men för mig är det ett gigantiskt gap mellan orden.
Behov är något som kan upplevas som en brist. Begär är något mycket starkare; något som går mycket djupare och som kan få ödesdigra konsekvenser om de inte uppfylls. Tänk bara på filmer som "Farligt begär" (Dangerous Liaisions) eller "Dödligt begär" (Twisted Desire) - titlar som "Farligt behov" och "Dödligt behov" hade inte varit lika säljande eller för den delen, kittlande.

Låt mig exemplifiera mina funderingar - och nu är jag på gränsen till att kunna bli farligt utlämnande...

Om jag känner behov av mat fungerar det med vilken sorts mat som helst för att stilla min hunger. Men om det är låt oss säga piggvar med skirat smör som jag siktat in mig på, så lär ju inte falukorven med makaroner fylla upp mitt begär. Det är likadant som de lyckliga som har haft cravings under sina graviditeter (inte jag inte...helt i linje med mitt käringmotvallsbeteende), kom inte dragandes med polkagrisar om det är lakritsbåtar som efterfrågas! Här snackar vi begär som säkert en och annan man har känt sig dödsförskräckta inför....
Eller när man blir så där akut godissugen! Någon mindre välmöblerad hjärna på jobbet hävdade för ett tag sedan att "frukt är också godis"... EH?? NÄ!! Frukt är godis och kan omöjligt tillfredsställa varken mitt sockerbehov eller godisbegär. Mitt godisbehov kan uppfyllas med vilket godis som helst, men är det choklad som jag begär vid tillfället så blir jag tokig av att erbjudas sega råttor. Ni fattar va?!
Så är jag då framme vid den egentliga funderingen - den privata och säkert alldeles för personliga reflektionen. Sexuella behov är ju en del av de mänskliga behoven som vi alla bär med oss; mer eller mindre, men vi kan väl enas om att vi är sexuella varelser med könsdrift även om våra preferenser kanske är olika. Personligen är jag ju en ganska trist normativ vit kvinna som är helt heterosexuell (tror jag...hittills har jag åtminstone inte känt någon sexuell dragning till något annat än män.). Nu när jag tydligt har gått ut med min personliga preferens så kan jag ju också erkänna att sexuella behov på ett enkelt sätt kan uppfyllas med en "man i byrålådan" - batteridriven med små öron... Praktiskt och bra, ställer inga krav varken på dig eller sig själv. Med detta borde man låta sig nöjas om man var en pragmatiskt tänkande varelse. Men icke! Man ska blanda in komplicerande känslor och plötsligt blir det enkelt lösta problemet ("mannen i byrålådan") ett begär! Det fungerar inte att uppfylla det basala sexuella behovet med en batteridriven kompis, utan plötsligt är det bara EN person som kan uppfylla det. Och det är nu vi är framme vid själva kärnan i min djupa fundering: nämligen att ett begär efter en viss människa skapar beroende och sårbarhet. Två egenskaper som jag har svårt att förhålla mig till. Jag får kämpa för att inte straffa ut mig själv. Det är det gamla komplexet om att inte riktigt vara värd att älskas som ligger och mal. Nu är trollet i ljuset - låt det spricka!

Varje morgon läser jag "Den här dagen" på Facebook. Idag kom ett gammalt blogginlägg om meningen med livet upp, där jag hävdar att meningen med livet är att vänta. Jag håller fortfarande med mig. På SVT går just nu (?) en programserie där intressanta människor får berätta om vad de anser vara meningen med livet. Filosofiska, religiösa och naturvetenskapliga definitioner har diskuterats. Att meningen med livet skulle vara kärlek och fortplantning låter märkligt. Försvinner meningen med livet för de som är barnlösa och singel? Eller för dem som har fått de barn de ska? Meningen med livet måste ju fortgå. Krasst sett så är väl meningen med livet en väntan på döden, men det är kanske för stort att ta in för oss människor. Bodil Jönsson, professor i fysik, kom fram till (om jag inte minns helt fel) att meningen med livet är att lära sig leva med svårigheter och lära sig av livets motgångar. Låt mig säga: vi har ett par generationer som helt saknar mening med livet i så fall! Söndercurlade av sina föräldrar, de klarar inte av krav utan att bli sönderstressade och ett av livets största katastrofer kan vara en bruten nagel.
Meningen med mitt liv är för tillfället att tackla mitt begär så jag slutar känna mig stressad av beroende och sårbarhet i ett förhållande som känns tryggt och kärleksfullt, men sällan. Alldeles för sällan!


söndag 1 oktober 2017

Lyktstolparna räcker verkligen inte till...

Nu är det kört. Det kokta fläsket stekt. Alla korna på isen... Sommaren är definitivt ett minne blott. Inget större minnesvärt ögonblick 2017 i och för sig, men ändå. Vemodet lägrar sig, melankolin kommer smygande i takt med mörkret. Och jisses vad mörkt det har blivit! Både morgon och kväll... Det är den första oktober, snart den andra, och hösten är oåterkalleligen på plats. Skönt på sitt sätt, men jag tror att det blir ett hårt arbete att hålla depressionen ifrån sig. Jag tänker främst på den lilla dos D-vitamin man har lyckats få i sig under sommarhalvåret. Får bli till att ta en promenad runt kvarteret på lunchen.

På tal om mörker (måste själv få säga att det är en snygg övergång) var jag på Bok- och biblioteksmässan i Göteborg i går. Enligt media så hade mässan tappat var femte besökare och flera författare och förlag valde att bojkotta på grund av att arrangörerna tillät Nya Tider att ha en undanskymd monter. Jag tänker inte ge mig in i den debatten. Däremot var det obehagligt att komma in i en belägrad stad. Atmosfären var spänd så den gick att skära med kniv och spänningen dallrade i luften. Tyvärr var det inte på grund av att någon Nobelpristagare eller bestsellerförfattare befann sig på Gothia Towers. Naturligtvis handlade det om NMR (Nordiska motståndsrörelsen) och den förväntade motdemonstrationen. Att befinna sig inne på mässan samtidigt som de centrala delarna av Göteborg kokade av hat och oro inför vad som verkligen skulle ske när nazistmarschen väl kom igång, var en absurd upplevelse i en parallell verklighet. Luften surrade av rykten och det var svårt att få en bild av vad som egentligen hände bokstavligen utanför väggarna. Vid lunchen hamnade vi mitt i centrum för skeendet. När poliserna utanför på en given signal snabbt drog på sig hjälmar, ett femtontal polishästar kom galopperande tätt följda av flera polisbussar och folk drog sig inåt väggarna kom obehaget krypande. Varför ändras inte vår lagstiftning?
Det måste gå att förbjuda ickedemokratiska organisationer att demonstrera och marschera på våra gator och torg. Jag talar inte endast om nazister och fascister på yttersta högerkanten utan även den kommunistiska våldsbenägna tokvänstern. Den som gärna glöms bort av medias representanter. Enligt media väntades flera tusen nazister sluta upp till marschen - att det kom sjuhundra rustade med skottsäkra västar och sköldar är illa nog, men flera tusen...?! Var kom den upplysningen ifrån? Från NMR? I så fall undrar jag . lär man sig inget om källkritik på journalistutbildningen?! Motdemonstranterna var säkert flera tusen - enligt polisen gjorde man ett överslag på cirka tiotusen motdemonstranter. Hur många av dessa som tillhörde AFA (Antifascistisk aktion) har jag inte sett några uppgifter om, men dessa är otroligt våldsbenägna och har en väldigt vid krets av "fascister" i sin politiska agenda: nazister, fascister, politiker med avvikande åskådning (d v s demokratisk grundsyn), poliser och andra av samhället utsända att upprätthålla lagar och ordning samt alla övriga som inte delar deras vurm för ett stats,- och klasslöst samhälle. Revolution är deras medel för att avskaffa den nuvarande samhällsordningen.
Den ickedemokratiska grundsynen är således bärande för båda extremiströrelserna. Någonstans har det gått snett i hanteringen av tokvänster såväl som tokhöger. En del av mig förespråkar gladiatorspel; utan åskådare. Stäng in dem på t ex Ullevi och låt dem slå ihjäl varandra. Eller använd deras egna lösning: häng upp alla dessa våldsbejakande (och i många fall samhällsparasiter i form av bidragstagare) extremister i lyktstolparna. Det hade varit en konstruktiv lösning till gagn för oss alla! Och ja! Jag är väl medveten om att detta är politiskt inkorrekt så att det visslar om det!

söndag 24 september 2017

Dagens grubbel med lite trubbel

Så går vi in i sista veckan av september och minsann om det inte ser ut att bli brittsommar! I dag har det varit + 20 här i den södra landsändan. Tre månader till julafton och tre månader (typ) sedan midsommarafton - lite mittemellanafton med andra ord. Jag skulle kunna tänka mig några helgdagar... Är inte direkt upplagd för kontoret i morgon, men det är bara att gilla läget. Är man inte född med silversked; inte ens rostfri sked, så är det bara att bita i det sura äpplet. Fördelen med måndagar är att de relativt snabbt går över. Man måste ju prata genom helgens aktiviteter och det kan ta fram till lunch om det vill sig väl. Min helg har i och för sig inte varit så värst händelserik. Ugnen blev efter många om och men ordentligt skurad i går. Som tur var uppenbarade sig min riddare i grå rustning - han har bytt sin vita springare (allergi...) mot en BMW - och hjälpte mig att få loss den inre glaset på ugnsluckan. Löjligt enkelt måste jag tillstå utan att på något sätt förringa hans heroiska insats.
Kvällen tillbringades i tyst och trist ensamhet. Tror det är nyttigt för mig att tvingas vara i tristess även om jag får en del trubbel med allt grubbel. Det ska ju liksom ändå ut och luftas...
Jag har med andra ord åter startat mitt tröstlösa, lönlösa och energikrävande navelskåderi. Tänker dock att det är bättre att ta grubblerierna i dagsljus så att jag förhoppningsvis kan sova på nätterna.
Det är enklare att gråta på dagen. Tänk bara på hur jobbigt det är att sova på en våt kudde... Men nu var det inte detta jag skulle skriva om egentligen...

Har ni tänkt på hur svårt det måste vara att vara man i dagens läge?! Jag är en sådan där innebandymorsa. Det är ingen huliganism så lång ögat når på den läktaren, vilket gör att man har ett utmärkt läge att studera övriga på läktaren. Om vi bortser från den kommande generationens stjärnor, föräldrar och kompisar så har det tillkommit en ny grupp. Flickvännerna. Sambos. Fästmör. Fruar. Ja, ni fattar. Numera är det en fullständig invasion av innebandyvärldens version av fotbollsfruar. Och jäklars vad det skryts! Om hus och inredning. Semestrar. Bilmärken. Fester. Arbete (företrädesvis mannens...). Förlovningsringar. Bröllopsbestyr. Den ena värre än den andra. Och de som har fått barn tar med sig dessa små nyfödda som en liten accessoar - gärna färgmatchad med mamman. Notera att jag absolut inte har något emot att det finns barn på läktaren eller att de är färgmatchade (även om det i mina ögon är löjeväckande), utan vad jag förvånas och i viss mån förfäras över, är den stereotypa könsrollsbilden som visas upp. Det är på fullt allvar så att det är mannen som ska försörja familjen. Mannen som ska fria och sedan lämna över bröllopsplaneringen till den tillkommande bruden så att hon kan förverkliga sina barndomsdrömmar om det perfekta bröllopet. Det är 2017! Vi har väldigt, väldigt långt kvar till jämlikhet och jämställdhet i världen. Det är som att vara åskådare till en scen på femtiotalet (?). Och det ger en lite fadd smak i munnen...


lördag 23 september 2017

Snälla Luther...kom tillbaka! Jag menade inte alla hårda ord...

Ärligt talat...vem har stulit min tid?! Det känns som om jag har betydligt färre timmar nu än tidigare och rimligt talat borde det vara precis tvärtom. Jag talar inte om att tiden går fortare, för det tycker jag absolut inte att det känns som, utan snarare att jag får ut så lite av varje dag. När jag hade familj så fick jag så mycket mer gjort varje dag. Nu känns det som om jag prokastrinerar och prokastrinerar... Visserligen är det kul att vara världsbäst på något, men det kunde väl vara något mindre destruktivt. Trodde inte att jag skulle säga det högt, men jag saknar min kompis Luther! Han fick mig i alla fall att göra saker. Jag lyckas inte ens med sådant som jag egentligen tycker är roligt - som till exempel att ta mig till gymmet eller att skriva (i tid som otid). Något destruktivt har tagit över mitt tänkande och det ska bort.

På tal om kompisar så är det intressant hur det blir när man lämnar en arbetsplats. De man umgicks med och trodde ingick i vänkretsen bara försvinner plötsligt en dag. När man kliver ut genom dörren blir man lite nostalgiskt ihågkommen en tid efteråt, springer man på varandra på stan så heter det "Vi måste ses! Vi hörs snart om när och var!". Det händer inte. Och det är väl så det är och ska vara. Vissa möten kan kännas som vänskap just i den speciella miljön och kontexten, men det finns inget kvar att bygga på när förhållandena förändras. Lite sorgligt är det för jag trodde (tydligen var jag ensam om det) att det handlade om den där typen av vänskap som inte behöver daglig bekräftelsedos för att överleva. Det är tur att de riktiga vännerna alltid finns och att man vet att det är i både med,- och motgång!
Härom veckan var jag på after work med en av dem jag räknar in bland "riktiga vänner" och hennes goda vän (som jag också känner är på riktigt även om vi är vänner i andra led d v s inte träffas på tu man hand). Vi träffas inte så ofta, tyvärr, men när vi träffas så är det bara att ta upp tråden från föregående tillfälle. Sådant gillar jag! När vi var på väg från mitt andra vardagsrum stötte jag på min gymnasiekompis (den långe, snygge civilingenjören ni vet...) och han bjöd med mig på en spontanöl. Också ett sådant där härligt, innerligt och energigivande möte, som är på riktigt. Vi träffas betydligt mer sällan, men det blir inte konstlat.
Vad jag försöker få fram, tror jag (inte ens jag själv vet alla gånger vad jag har för avsikter och mål med mitt bloggande - där finns en STOR utvecklingspotential), är att det inte är någon idé att fundera och lägga kraft eller energi på dem som inte vill ha kontakt, utan i stället fokusera på dem som finns och som visar att de bryr sig.

Det slog mig plötsligt - bloggen heter "Humfridas funderingar" av en anledning - att det kanske är så enkelt att det handlar om avsaknad av struktur!? Inte det där med att bli bortglömd och ickeexisterande när man lämnar anställningen (den delen är passerad sedan länge), utan att få påsen som är livet fylld med annat än arbete och sömn. Mat har jag hört behövs också, men den sidan är inte lika starkt utvecklad hos mig som prokastrinering. Min elefantskötare håller just nu på att övertyga själva elefanten att leta reda på nyckeln till elementen så att dessa kan luftas (mycket irriterande att höra bånkandet), rengöra högst eftersatta, strategiska områden typ ugn och kylskåp (hur kan de bli smutsiga när de knappt används?!), klippa gräsmattan (igen...), klippa ner perenner, ta en svängom med Dustin, tömma diskmaskinen, sätta på tvättmaskinen (renbäddningen är i alla fall klar)... Det är inte brist på arbetsuppgifter - det är brist på entusiasm och engagemang! Och ingen räddare i nöden i sikte så långt ögat når! Börjar med tvättmaskinen - den insats kräver trots allt bara ett enkelt knapptryck...



söndag 10 september 2017

...också var det bara jag...

Livet är bra märkligt. Jag har alltid kunnat vila i ensamheten. Trivts väldigt bra i mitt eget sällskap och kan egentligen inte påminna mig någon tid då jag har tyckt att ensamheten känts påtvingad och plågsam. Så klart har det funnits stunder när jag också har känt mig orättvist ensam och utanför, men det är en annan känsla. De sista veckorna har jag känt mig väldigt nere och haft en alltför nära och ohälsosam relation med min sentimentala sida. När jag hamnar i dessa känslosvall får jag, som ett brev på posten (fast det är en riktigt dålig affirmation numera när breven på posten är väldigt sparsamt förekommande...), problem med sömnen. Kroppen skriker efter sömn medan hjärnan spinner i atomfart och synapsen mellan tanke och förståelse är i total avsaknad. Denna diskrepans är väldigt påfrestande eftersom jag har svårt att göra något åt problemet, eftersom jag inte vet vilket problem jag har. Inte helt lätt att förstå om man befinner sig utanför mina hjärnvindlingar! Det krävdes en helg i Köpenhamn för att jag skulle förstå vad det är som ligger och upptar mina tankar om nätterna...
Det är, som alla vet, skillnad på att vara ensam och att vara ensam. Själv har jag alltid varit ensam i relation till någon annan. Och det är jag inte längre! Fasansfull och skrämmande insikt. När jag kom hem från min vecka i Lissabon hade yngste sonen flyttat ut på riktigt. Han lämnade ju egentligen hemmet redan för två och ett halvt år sedan när han flyttade till Stockholm för studier, men då var hans rum här intakt och han var fortfarande folkbokförd hos mig. När jag kom hem var rummet tomt. En mycket märklig känsla och jag är själv förvånad att det känns så jobbigt. Nu är jag de facto helt ensam! Det känns väldigt tragiskt och, på något märkligt sätt, misslyckat att vara den enda som finns kvar i spillrorna (jag vet att det är på gränsen till pekoral självömkan!) av det som en gång var ett hem för en familj. Det är, och nu menar jag bokstavligt, ett eko av svunnen tid när jag rör mig på undervåningen. Vad ska det tomma rummet användas till? Jag blir tokig om jag ska leva med ekande tomma ytor fram tills jag får tummarna loss och skaffa en lägenhet. Där har jag fastnat i tankar om fördelar respektive nackdelar med att hyra eller köpa...

Jag tycker väldigt synd om mig just nu! Och inte blir man gladare över att se en ful gammal tant när man tittar sig i spegeln.. Höstglåmighet är föga smickrande... I kombination med hålögdhet och svarta påsar under ögonen beroende på för lite sömn så är det - tro mig! - ett ansikte att skrämma små barn med! Tur det är läge för söndagsångest inför kommande vecka!