onsdag 2 januari 2019

Nu är säcken knuten om 2018 och jag är redo för mina självmål 2019

Första inlägget 2019 - känns nästan lite högtidligt. Och inspirerande! Jag har äntligen (!) kommit igång med tränandet igen. För tillfället är det powerwalks 5 - 8 km per dag, men jag har fått tillbaka lusten, släppt skräcken för att ramla och känner att "löparen" inom mig vaknat till liv. Men det där med att jogga får vänta ett par kilo. Om det var något oönskat som togs med över årsskiftet så var det ganska för många överskottskilon. De där som bitit sig fast efter min brutna arm och vältrandet i självömkan - "Jisses, vad du har lagt på dig", säger spegelbilden - den bittra, skoningslösa sanningssägaren. Jag önskar att mitt svar på detta varit "Du har helt rätt! Här tarvas motion och återhållsamhet". Tyvärr har svaret varit. "Du har helt rätt! Gud vad det är synd om mig *buhu* - jag behöver en tröst i form av choklad/vin/kaka/...".
 Men nu är det slut på det! Självömkan och tröstätande är sååå 2018 och med hjälp av min personliga tränare på min vänsterarm påminns jag ständigt om att andas, stå upp, uppfylla mina träningsmål och liknande. Stressande, men vilken positiv stress det medför! Jag har fått tillbaka min kreativa ådra och känner en otrolig lust till att börja skriva igen, arbeta kreativt med händerna - akryl, och akvarellmålning kommer att upptas och jag sneglar dagligen längtansfullt mot symaskinen, men har lärt mig att inte gapa över allt på en gång. Någon gång ska väl även jag begripa mina begränsningar...

Året som gick. På något sätt känns det som man måste knyta ihop säcken om 2018 och avsluta det för att kunna gå in i 2019 med fräscha ögon och öppet sinne. För mig var 2018 antagligen så nära ett räkmackeår man kan komma. Underbara ögonblick med familj och vänner - nya såväl som gamla, resor, kultur och en massa kärlek. Otroligt arbetsamt ur yrkessynpunkt, men det har jag vilat ikapp under december månads lättjefulla semesterdagar. Nytt jobb på min gamla avdelning, vilket jag verkligen ser framemot att kunna lägga min energi på när jag återvänder till jobbet på måndag. Hittills har jag mest fått hjälpa till att släcka akuta bränder, men jag vill börja arbeta med det jag ska, strategisk utbildning, lägga struktur och bygga rutiner. Och inte minst få börja arbeta med att bygga utbildningen så att den matchar de behov som finns bland cheferna. Egentligen borde jag ha övertidsersättning på min lediga tid eftersom jag faktiskt tänker extremt mycket på arbetet...

Nytt år. Nya möjligheter. 2019 - ojämnt på något sätt, men man vänjer sig väl. Jag är inte mycket för att ge nyårslöften och har inte gjort det inför detta årsskiftet heller. Dock brukar jag försöka ge mig några självmål och eftersom jag är en öppen person som saknar självdistans delar jag med mig av dem:

  • äta bättre (japp, sjukt nog har jag kommit på att choklad och vin inte är det mest hälsosamma man kan äta till middag sju dagar i veckan) - mer frukt och grönt
  • motionera! Målet är att börja gymma nästa vecka - har problem att bestämma om jag ska säga upp medlemskapet på nuvarande och starta om på 24/7 så jag kan träna i centrum direkt efter jobbet. I-landsproblem big time!
  • göra något kulturellt varje månad. Funderar på om jag kan få med mig någon på bio en gång i månaden - så det blir av! Motionera gör jag helst ensam, men gäller det biobesök vill jag ha med mig någon att diskutera med efteråt.
  • läsa minst två böcker i månaden! Och inte bara deckare...
  • våga vara lycklig! Även om det innebär att göra sig av med energitjuvar i min närhet
  • göra något kreativt varje vecka
Så här på skärmen ser det faktiskt plättlätt ut! 2019 ska bli ett riktigt MåBra-år! Ett år då jag ska samla nya härliga minnen med mina nära och kära, umgås över goda (det betyder att vi inte äter hos mig...) middagar (med mycket nyttigheter...), förhoppningsvis ett par resor (Dublin (jag vet!!!), sol och bad, storstad i Europa) och framförallt LEVA VARJE DAG! I morgon åker mannen och jag på minisemester till Göteborg (läs: Gothia Cup innebandy) och det ska bli riktigt härligt att avsluta semestern med dessa dagar i storstaden. Den 14 januari är det begravning och jag ska försöka bli klar med bouppteckningen den veckan, så att jag kan fokusera på det positiva som jag har tänkt fylla detta år med. Alla självmål till exempel - boka resor, evenemang och middagar kräver sin kvinna! 

Med andra ord:
Kära familj och vänner - bered plats i era kalendrar för nu ska vi samla gemensamma minnen!



torsdag 27 december 2018

Var går gränsen för anständighet?

Det kom ett julkort... Ett julkort som stack ut från de andra när jag öppnade och läste "julhälsningen". En hatisk och märklig hälsning som i det stora hela gick ut på att tala om för mig vilken urdålig, egoistisk människa jag är som inte reagerar på händelser som jag totalt saknar information om, att jag inte gratulerar någon på födelsedagen (en person vars senaste gratulation på min födelsedag innehöll ungefär samma uppbyggligheter som denna julhälsning), påhopp på mina söner (som alltid varit långt ner på intresselistan hos den här personen) och avslutas med den retoriska frågan. "Vad har jag gjort dig för ont?"

Bra fråga! Men vi kan väl börja med att jag föddes och därmed förstörde ditt liv och dina framtidsdrömmar. Att jag valde en akademisk karriär (med facit är den misslyckad, men jag har åtminstone en hel hop med universitetspoäng - karriären är det lite sämre med...). Att jag valde att flytta utomlands. Jag kan fortsätta, men listan blir nog ganska trist och innehållslös för utomstående. Låt oss sammanfatta det med att jag inte längre vill vara medberoende i stickandet av din offerkofta och heller inte vill dras in i den negativa spiralen av dålig självinsikt och fortsatt svartmålning av mina systrar. Egentligen tror jag att du har svaret här...

Julen kom och passerade. Det var en härlig känsla att se stora vita flingor som stillsamt singlade genom luften och vadderade in grådiset i vit bomull. Och snön låg kvar på julafton! Det är vi inte direkt bortskämda med i Skåne! Superfina julklappar och (om jag får säga det själv *host, host* riktigt lyckat julbord. Smolk i bägaren att ena sonen arbetade, men det är väl ett faktum man får vänja sig vid. Redan förra julen ville jag ha förändring på upplägget, som jag har funnit mig i år efter år även om jag inte varit bekväm med det. Vad är det för fel på mig?!? I år är det dock sista året med en julafton som jag inte själv får regissera. Med tanke på att min svärfar hastig avled för två veckor sedan var det inte läge att göra för stora förändringar, men 2019 ska jag banne mig själv bestämma! Det där med att resa utomlands över julen känns just nu väldigt lockande...

Jag har drabbats av en otrolig rastlöshet, men får trots det inte tummarna loss att göra något vettigt av dagarna. Det är som kroppen gått ner i strömsparläge och bara väntar på energipåfyllning. Och då menar jag inte mat! Med tanke på hur jag tillåtit mig fluffas till under året, så blir det asketisk kosthållning, hårda konditionspass och mindre alkohol (HA, HA!) under 2019. Dags för Fågel Fenix att resa sig ur askan igen. Som hjälp och inspiration har jag min julklapp/personliga tränare - en iWatch - som talar om för mig att jag behöver fylla träningscirklar, resa mig upp och röra på mig en minut, andas djupt och så vidare. Stressigt värre, men den skriker i alla fall inte på mig utan vibrerar bara. Lagom våldsamt...

Nu är det dags att ta hand om tvätten och sedan får jag bege mig ut på en rask promenad innan min iKompis på armen protesterar. Kan skulle ta en promenad till gymmet och hämta ut kvitto på årets inbetalningar? Oanvänt kort, men betalat har jag gjort! Julrimmen sitter...


fredag 14 december 2018

Cynismens och ignoransens tidevarv

Jag har återuppstått! Halleluja! Praise Da Lord - lär ju ingen utbrista i, men jag har inte lagt ner bloggandet, inte ens tagit någon paus! Det bara verkar så. Någon kanske tycker det är riktigt härligt att slippa reta sig på mina små inlägg, andra kanske har saknat dem. Inte vet jag, men nu är jag åtminstone vid tangentbordet och ser hur snöblandat regn faller mot takfönstret ovanför mig. Det lackar mot jul med en ryslig fart och jag är orolig för mig. Inte det minsta stressad och då är det definitivt inte så att jag kan slå mig för bröstet på ett så där irriterande självgott sätt för att jag är klar med alla förberedelser. ICKE! Julgranen är på plats. Punkt. På riktigt. Mitt hem är nästan lite Grinchenaktigt, men det lär bli jul även om tomtarna inte står och lurar i varje upptänkligt hörn.

Har äntligen fått mitt vardagsrum renoverat och det är så fint så jag knappt vill lämna hemmet. Tur jag bara arbetar två dagar under december! Det är så ljust och luftigt och jag har nästan glömt bort att hälften av böckerna är bortsorterade. Älskar det!

En sorg eller olycka kommer sällan ensam säger man ju. Märkligt uttryck (som så många andra ordspråk), men jag har hittat en egen tolkning. En närstående avled dramatiskt i måndags - tre hjärtstopp innan läkarteamet lade ner arbetet vid operationsbordet - och när vi skulle ta ett sista farväl på sjukhuset kändes alla de andra förlusterna i hela kroppen. Denna trötthet! Den äter upp en på ett märkligt sätt. Jag har semester även denna vecka, sånär som tisdag och onsdag, och var på jobbet på tisdagen (förkyld efter min Dublintripp, men ändå i hyfsad form). På onsdagen kunde jag knappt ta mig ur sängen. Kroppen är fantastisk och påfrestande...vad finns det för mening med att återupprepa gamla sorger? Ska man lära sig något av dem? Är det fortfarande fråga om sorg eller är det minnen av hur det kändes då som ligger kvar i muskler och hjärna? Intressant fenomen hur som helst.

Funderingarna är många just nu. Kroppen och knoppen är slutkörda efter ett intensivt år på jobbet med alla förändringar och omorganisation där rutinerna inte är satta utan det handlar mycket om att släcka akut uppkomna bränder. Personligen hoppas jag få möjlighet att fokusera på min nya strategiska roll framöver. Vill jag bli deltidsbrandman finns det andra vägar... Igår fick jag en förfrågan via Linkedin från ett privat företag om jag var intresserad av att bli deras systemförvaltare. Smickrande, men jag tror inte det är riktigt mitt område att grotta ner mig i systeminställningar och systemtabeller. Jag är alldeles för extrovert och utåtriktad för sådana arbetsuppgifter. Man ska veta vad man är bra på och inte bara dras med av hög lön och tjusig titel...

Regeringskäbblet fortsätter. Jag är djupt fascinerad (och skrämd!) av den cyniska och kalla inställningen man möter hos många människor. Det är illa nog att möta nättrollens inskränkthet och totala stupiditet, men att se att de egna bekanta delar propaganda från sidor som är allt annat än källkritiska gör mig både förbannad, ledsen och orolig. Personligen har jag svårt att förstå att man kan rösta på ett främlingsfientligt parti och ändå ständigt vara utomlands. Vet dessa inskränkta människor inte att det vimlar av ickesvenskar utanför vår ankdamm?!
Ett exempel är en ickesvensk som öppet stöttar SD, åker till Gambia på semester och har mage att klaga på vattentillgången...och på att det "kryllar av negrer". Välkommen utanför din lilla ankdamm fylld av idioti, ignorans och totalt intelligensbefrielse! Eller att ständigt använda nedsättande ord om araber och muslimer, men tycker det är okej att åka till dessa delar av världen på semester för att det är trendigt och solsäkert... Alla som utger sig för att vara SD-sympatisörer borde på frivillig basis lämna in sina pass, stanna i Sverige och själv se till att Sverige blir "det land det en gång var". Oj, vad spännande det ska bli att se hur vi ska klara arbetskraften och vår vardag.
Jag kan som exempel berätta om en bussresa där det satt två "helsvenska" tjejer i 17-årsåldern precis bakom mig. De satt och pratade om jobb och i korthet kan det sammanfattas så här:"asså, jag fattar inte hur man kan jobba med gamla! De är typ sååå äckliga! Eller på dagis?! Asså, man måste typ byta blöjor och så. Och kan knappt chilla på hela dagen. Kollar man mobilen säger de till en!!! Jag pallar inte att börja jobba före typ 10. Och inte tänker jag jobba varje dag..." Den arbetsskygga kommande generationen... På bussen hem, samma dag, klev det på en kille i samma ålder, mörk - ni fattar väl? Det var en "sån". En "sån" som vi ska skicka "hem". Killen satte sig ganska långt fram i bussen, och vid hållplatsen efter klev en äldre kvinna med rullator på. Han reste sig direkt, frågade om hon behövde hjälp och hjälpte henne sätta sig innan han själv satte sig. Han åkte med samma buss som jag dagen därpå också och var den enda på bussen som reste sig upp när det kom på ett äldre par. De riktiga svenska ungarna satt kvar med sina mobiler tätt klistrade mot ansiktet. Och NEJ! Han var på intet sätt insmickrande eller ute efter att stjäla eller våldta eller alla andra fantasier som säkert kommer att cirkulera efter det här inlägget. Tvärtom! Han var artig och väluppfostrad till skillnad mot många av våra ungar. Lägg ert krut på att fostra era egna barn till respektfulla, artiga och omtänksamma vuxna så får vi en bättre värld.

Vad gäller kriminalitet och statistik som visar att vårt domstolsväsende håller på att braka ihop på grund av öppna gränser så är jag av åsikten att om du saknar svenskt medborgarskap ska du utvisas och lagföras i hemlandet. Men snälla ni! Det är inte bara "utlänningar" som begår brott i Sverige! Och vet du vad? Just du! Ja, du som handlar i "momsbefriade" affärer, klipper dig extremt billigt, låter din bil servas extremt billigt eller handlar osannolikt billigt på Blocket... Just du ja! Du är faktiskt en del av den ekonomiska brottsligheten och i högsta grad delaktig till att det finns en svart marknad som omsätter stora pengar (pengar som inte beskattas och därför inte kommer statskassan tillgodo för att bygga upp välfärd som skola, sjukvård, infrastruktur, äldrevård, rättsväsende, polis osv). Och jag är ganska säker på att just du faktiskt gav din röst åt SD - en röst på cynism och ignorans...


tisdag 30 oktober 2018

Bara en död fisk följer strömmen

Sista skälvande dagarna av oktober och ännu gäckar vädret oss. Snöbyar i söndags och vårvärme idag. Dags för sommartid i helgen kanske? Är hemma från jobbet idag - vaknade med magsmärtor vid tre i natt och kunde inte somna om, vilket - som ett litet brev på posten - medförde ögonmigrän när det var dags att stiga upp och dra till jobbet. Det är inte nyttigt för mig att vara hemma och ofrivilligt sysslolös. Missförstå mig rätt: jag har massor som behöver fixas, men det är först nu som jag kan sitta upp utan att känna mig illamående och yr. Så jag har passat på att betala månadens räkningar, beställa bokhyllor och nu tänker jag alltså uppdatera den eftersatta bloggen. I kväll kommer en målare hit för att lämna prisförslag på renoveringen av mitt vardagsrum - ut med de fula strukturtapeterna, väggfasta bokhyllor och in med ljus och rymd. Undrar om det är ett tecken på ålder? Ljus och rymd verkar komma med åren i min bekantskapskrets, eller är jag bara hopplöst efter för läser man om inredning är det ju inne med färgglada hem igen. Been there - done that! I helgen tömde jag en liten bokhylla med National Geographics, flyttade in den i mitt tomma i-väntan-på-att-bygga-ut-köket-rum och lastade in kokböckerna där. Mycket snyggt! Nu är typ 2 % av hyllmeterna tömda... Ni förstår kanske varför det har suttit långt inne med den här ommålningen? Jag ska göra mig av med hälften av böckerna och det gör faktiskt riktigt ont i denna bokälskares hjärta. Det har alltid varit ett trauma för mig att skiljas från böcker; en av anledningarna till att jag ville äga alla böcker jag läste, men med tanke på alla de volymer jag har slukat genom åren så är det nog bra att jag tvingade mig att använda bibliotekens utmärkta service och utbud. Risken att jag hade utvecklats till en galen bokkvinna (ni vet en sådan där kattkvinna, men med böcker i stället för katter) känns rimlig.
Fördelen med böcker är att de är tysta och stillsamma och ger möjlighet till verklighetsflykt.
Något jag har ägnat mig åt under många år - bland annat under de fem år när jag kratsade bakom tapeterna. Och troligen, vilket jag på ett smärtsamt sätt påmindes om i dag, även som barn. Jag har tampats med skuldkänslor och samvetsvånda om vad man får skriva om i en blogg. Hur privat och personlig får man vara? I morse fick min yngsta syster ett meddelande från vår mamma, som vi inte har haft någon kontakt med på flera år - "Din syster är sjuk. Om du är intresserad". Varför lägga till den sista - totalt onödiga! - meningen?!? Vi har ingen kontakt med den systern, men det betyder inte att man önskar henne något ont. På något märkligt sätt kommer information fram även om man, som jag, undviker kontakt med släkten, så ja, vi vet att hon är sjuk och om detta är ett sätt att tala om att hennes sjukdom och lidande är på sluttampen är det ett jäkligt klumpigt sätt att uttrycka det på! Men det är helt i linje med hur mamma fungerar: hon äger världens (för att inte säga universums) största offerkofta och omger sig med falskspelande violinister och harpister så öronen gråter. Elakt? Absolut! Men jag är så trött på att behöva få pådyvlat mig åsikter, känslor och tankar från en människa - som med mina vuxenögon - konsekvent har spelat ut sina döttrar mot varandra och funnit näring ur att sitta som en spindelhona och dra i trådarna. Likadan har hennes relation med de egna systrarna varit. Det är väldigt tragiskt att vara en del av en dysfunktionell familj och ha haft en uppväxt där jag i dag inte ens är säker på mina egna minnen. Jag har så mycket inom mig som behöver komma ut och det troliga är väl att det blir i ett inlägg. Vissa saker vill jag dock först prata med mina egna söner om och vissa delar känner jag att behöver ventilera ett par varv med min syster. Livet är alldeles för kort (åtminstone mitt) för att må dåligt av händelser som har skett i barndomen och egentligen är jag ingen vän av att gräva i det förflutna. Någonting inom mig ligger dock och skaver och gör att jag inte kan komma vidare på den väg jag har stakat ut för mig framåt.

Bortsett från att jag febrilt försöker mota bort den envisa akvariefisken som försöker trassla sig in, så går väl livet sin gilla gång. Arbetsbördan har återgått till det "normala" och jag blir dagligen utskälld av folk som är missnöjda med det nya systemet. Man kan ju inte säga "välkommen i klubben" utan får tålmodigt och pedagogiskt försöka ge ett diplomatiskt, inte allt för sarkastiskt, svar. Det är inte roligt att vara budbärare när kulorna viner runt huvudet! Men vad man lär sig! Både om sig själv och andra, så trots att jag ibland bara vill be folk dra till varmare breddgrader så ger det mig ganska mycket tillfredsställelse att se när de lämnar rummet och är betydligt lugnare än när de kom in. Mitt liv som utbildare rullar på och numera kan jag även titulera mig kontaktperson för GDPR (gäsp) - hur det nu gick till?? Min förhoppning är att det står för Generös Despotisk Tyrannisk Rebell...men det är väl en ganska hopplös förhoppning...
Igår beslöt sig min bil att dra en suck och bli stående. Vi skulle ta oss till jobbet i den arla gryningen och han startade direkt, men motorn lät väldigt märklig och bilen stod liksom och hoppade. Hm, inte så bra tänkte jag och slog av motorn igen. Pratade lugnt och fint med honom, berättade att inte heller jag tyckte att det var jättekul att ge sig ut så tidigt, att måndagar är eländiga som det är och att vi borde genomlida den tillsammans. Efter en stund, och jag lovar: det kändes som vi var överens, försökte jag på nytt och då blinkade alla upptänkliga varningslampor och några till. Riktigt färgglatt, men det medförde bara en sista utmattande suck från min tappre riddare. Nu är jag med månadskort i kollektivtrafiken igen... Kommentarer överflödiga! Min bilräddare i nödsituationer fick ett kort och koncist HJÄLP! från mig under gårdagen och han svarade att han skulle komma efter jobbet. Hela hans hållning visade att han trodde jag överdrivit hjälpbehovet, men tji fick han! Tyvärr... I alla fall så ska vi prova med nytt batteri (det är den lösning jag håller tummarna för) annars är det bärgning och skrotning som gäller. Nu måste jag alltså även ta tag i att fixa ny bil. Så många det finns att välja på...
Nåja, det kunde varit mycket värre! Motgångar är min melodi och jag har lärt mig handskas med dem the hard way.




söndag 30 september 2018

Någon har snott min tid! Och mitt liv...

Siste september och jag måste erkänna att veckorna efter semestern är ett enda töcken. Jobba, sova och eventuellt äta har varit tidens melodi. Utbildningsinsatsen för chefer och chefstöd är avslutad sånär som på några eftersläntrare som vi ska ta oss an i kommande vecka. Vi har flyttat in i de nya lokalerna; åtminstone min utbildningskollega och jag - de övriga är kvar på gamla kontoret och där är det rena rama kaoset känns det som. Gjorde misstaget att gå dit i förra veckan och folk var som hysteriska. Det är inte lätt att lära om människor som är kontrollfreaks och detaljister... Fick dessutom höra att det redan har blivit problem med samordnare som tror att de är chefer och tar sig ton långt över sina befogenheter. Lite ödmjukhet i den rollen gör inte ont - tvärtom skulle jag vilja säga. Det är lättare att få med sig folk om man har en laidback inställning och inte tror sig vara förmer än andra. Tyvärr är det vanligt när man ger folk makt, om så som chimär, som inte kan hantera det. Skönt att inte behöva delta i den kakafonin. Jag är så infernaliskt trött redan som det är. Hjärnan är så speedad så det ibland känns som om det är någon annan än jag som pratar. dessutom råkade jag höra att nu ska man behöva tänka på lillhjärnan också?! Jag har fullt upp med storhjärnan och tror faktiskt inte att jag hinner med även lillhjärnan. Sorry! Tecknen på utmattning är väldigt tydliga (det är på sätt och vis en fördel att veta så att man kan dra i nödbromsen), men jag ser inte hur jag ska kunna landa utan krasch. Fallskärmen är typ redan utvecklad. Den kommande veckan ska vi färdigställa alla manualer och guider samt hålla ett par utbildningar till. Det är så frustrerande att fortfarande inte hinna med sitt privatliv! å andra sidan är det ju inte precis så att de man trodde var ens vänner står och rycker i en för att de vill träffas. Livet går ju vidare även om man bara kan vara med i delar av det totala livet som ständigt pågår. När jag kom hem häromdagen kom en av mina grannar och ringde på för att berätta att min granne sidan om hade avlidit på morgonen. Chock är väl avvägt ord i sammanhanget. han åkte in akut och dog på sjukhuset tio dagar senare - fullt utvecklad cancer i bukspottkörtel och lever. Hur är det ens möjligt att man inte veta om det? Skönt för honom, men förfärligt för frun, barn och barnbarn. Det börjar nästan kännas lite spöklikt med alla dödsfall häromkring...

Jag är så ofantligt glad för min kärlek som ställer upp i vått och torrt och, om det behövs, sliter han mig från jobbet på helgerna för att jag ska göra något annat. Den här helgen tog jag inte ens hem min jobbdator och har så himla dåligt samvete över det. Hur sjukt är inte det?? I går åkte vi till Kivik och deltog i äppelhysterin. Jisses, vad mycket folk! Alla, och jag menar verkligen alla, verkade vara där. Det var en härlig dag, som avslutades med en, som alltid, fantastiskt god middag (jag är så bortskämd!) och en lång promenad med hunden under en gnistrande stjärnhimmel. Det är sådana stunder som behövs för att orka med det vansinniga tempot som vi förväntas hantera på jobbet. Själv har jag bestämt mig för att dra i handbromsen, strunta i all hets om att den med mest jobbade timmar vinner och att den med högst flexsaldo när de dör i tjänst får dumhetsmedalj. Enough is enough!

 Trots allt så är det skönt att de olika delarna av det här förändringsarbetet tycks vara på väg att falla på plats. Det är inte alls någon ekande känsla av öppet kontorslandskap, utan man har lyckats ganska väl med att skapa en ombonad känsla. Ljudnivån kan förstås bli ett problem...inte minst med tanke på att många ljudkänsliga har valt hörlurar vilket betyder att de kommer att stänga ute ljud, men med största sannolikhet kommer att störa genom att prata högt. Allmänt känt fenomen... Den största vinsten tycker jag är att det finns en massa andra medarbetare som inte tillhör vår avdelning. Gissa om jag hoppas att det ska betyda positiv förändring!

Ovanpå allt detta och det nyfunna problemet rörande lillhjärnan så ska jag behöva hantera våra politiker och deras barnsliga nivå när det gäller regeringsbildning. Herregud vilken jäkla lekskola! (Jag menar lekskola och inte förskola!).
Jag tycker inte att man ska ge SD något utrymme, men det är faktiskt så att de är tredje största parti - oavsett vad vi tycker. Och för egen del tycker jag det är som att välja mellan pest och kolera: en rödgrön röra (som vi har haft senaste mandatperioden) med ett segervisst och uppåtgående vänsterparti med sin ljusskygga historiska bakgrund eller en alliansregering med stöd av SD; ett högerpopulistiskt parti med allt annat än rumsren historia! Se till att enas kring ett alternativ där båda dessa ytterlighetsfraktioner blir utan politiskt inflytande och makt! En budget som vänsterpartiet har sytt ihop lär vara lika förödande för Sverige och vår framtid som en SD budget. Media spelar en stor roll genom att ständigt dra gråthistorier om hur mobbade de stackars små SD:arna är - det är en hel stråkorkester och kliande offerkoftor vareviga nyhetssändning! Lägg ner! Och sluta låta S dra sina långrandiga litanior om att "nu är det över med alliansen" , "jag tänker fortsätta vara statsminister!" och "äntligen har vi fyllda lador"! Kan vi få lite ordning och reda i den politiska sandlådan? Skulle man kunna tänka sig att det fördes prestigelösa diskussioner mellan alla partier (utom V och SD)? Vem vet - det kanske till och med skulle kunna landa i något konstruktivt...

Dags att försöka hitta något ätbart. Hela eftermiddagen har flutit iväg i ett töcken av städning, tvätt och annat meningslöst, men tyvärr nödvändigt, hemarbete. Jag hade faktiskt sluppit det om jag kunnat arbeta...







onsdag 19 september 2018

Passar nog inte i öppna landskap...har för nära till ett skratt..

Mitten av september och fortfarande högsommarvärme! En del av mig tycker det är ljuvligt, medan en annan del av mig längtar efter att få ta på sig något annat än de uttjatade sommarkläderna. Nu har ju solbrännan bleknat dessutom så det där med att gå barbent känns lite sådär...
Som ni förstår (eftersom jag har återuppstått i bloggvärlden) så överlevde jag perioden med dubbelarbete. Det är faktiskt riktigt behagligt att bara arbeta heltid! När arbetet dessutom handlar om att stå i "rampljuset" flera timmar per dag så är det extra behagligt. Tänk vad man kan växa som människa om man tillåter sig - och vågar (!) - gå utanför sin comfort zone. Jag hade aldrig kunnat tro att jag skulle tycka det var så himla roligt att hålla utbildningar. Min självbild har fått sig en rejäl törn i positiv riktning. Inget mer snack om att jag är blyg och hatar att prata inför större grupper! Tänk om jag hade vågat vta detta steget tidigare? Vem vet vad jag hade haft för yrke då?!? Jag är ett levande exempel på att man inte ska lyssna på vuxna - det var ju de som tutade i mig att jag var blyg och med den egenskapen ekandes i huvudet blev det tunghäfta, illrött ansikte och innantilläsning när det kom till redovisning under skoltiden. Numera är jag drabbad av hybris när det handlar om framträdande. Ju jobbigare och mer negativ åhörarskara desto roligare att äga talutrymmet i lokalen. För till syvende och sist är det ju jag som äger ordet och utrymmet. Detta blev väldigt påtagligt när en av mina förra chefer demonstrativt försökte nonchalera mig när han såg att det var jag som höll i utbildningen. Dumt av honom...MYCKET dumt! Den här elefanten i rummet har lite svårt att bli nonchalerad och om nonchalansen dessutom härrör från en, i elefantens tycke, väldigt liten obetydlig ursäkt till så kallad chef...Låt oss bara konstatera att det var elefanten som avgick med segern...
Utbildning är således min nya roll - strategisk sådan och det snurrar av en massa idéer i mitt huvudet.

Först ska vi dock flytta kontoret till nybyggda lokaler och öppet kontorslandskap. Idag har vi ägnat delar av en utvecklingsdag till att försöka sätta upp gemensamma spelregler för allas trevnad. Jag kan inte låta bli att fundera över varför det alltid ska tas hänsyn till de som är ljudkänsliga. Varför ska vi som är "tystnadskänsliga" behöva ta extra hänsyn (hvergang!!). Under alla mina år i yrkesverksamhet har det alltid varit så att vi som ogillar tystnad och trivs bäst i skratt och gamman (man kan faktiskt vara grymt effektiv även om det inte är lugnt och tyst...) måste rätta oss efter de som inte tål minsta ljud. Det har aldrig handlat om att mötas halvvägs, utan det är tystnad och lågmäldhet som ska vara rådande norm. Får väl söka mig till en mer tolerant och tillåtande arbetsmiljö om tystnaden går mig på nerverna...

All denna tid som jag har fått över nu när jag återgått till 100 % arbete fyller jag i princip med absolut ingenting. Tyvärr! Jag borde verkligen börja träna igen. Av flera anledningar... Har dock börjat fylla kalendern med sociala aktiviteter och det känns kanonbra. Dessutom drar ju innebandysäsongen i gång på fredag kväll. Premiärmatch hemma mot Växjö - huliganklacken samlas på nytt och sedan är det nog definitivt avstamp för höst. En höst med krispiga morgnar med älvorna dansande över nejden, soliga dagar och färgsprakande träd och buskar. Och inte minst: äntligen dags för boots!


söndag 9 september 2018

Allergisk mot dumhet i alla dess former

En underbar sensommardag i september. Blå himmel och en värmande sol. Högtidlig promenad till vallokalen. För första gången helt ensam. En vemodig känsla, men att rösta kan vara den viktigaste medborgerliga skyldigheten vi har. Jag menar skyldighet - det är en ynnest att ha möjlighet att påverka den politiska världen. Till alla er som säger att ni inte bryr er om politik: hur tänker ni då? Allt i vårt samhälle genomsyras ju av politiska beslut - kollektivtrafik, vård, skola (från förskola till universitetsutbildning), miljö, infrastruktur, lagar och rättsväsende - hur kan man inte bry sig om detta? För mig är det en självklarhet att använda mig av min möjlighet att påverka. Människor i andra delar av världen dör för att de vill ha demokrati. En del av dessa människor har flytt hit...
Det är inte någon nyhet att det för mig är självklart att stå upp emot de fascistiska, rasistiska och antifeministiska krafterna i vårt land som vill inskränka vårt liv med en fientlig inställning till ras, sexualitet och kön (bland annat). Jag förstår inte kvinnor som röstar fram ett parti som vill återgå till en tid då kvinnan var mannens "egendom"; sambeskattning är ett jättekliv tillbaka till ett liv där vi kvinnor bäst gör oss i köket, vår rätt till våra kroppar gällande abort ska inskränkas...listan kan bli lång. Jag beundrar alla mina vänner som jag dagligen ser tar debatten på sociala mot dessa troll som vi borde stoppa tillbaka i deras hålor. Är det verkligen så många svenskar som inte kan sin historia? Vi behöver inte ens ta oss tillbaka till Hitler, Stalin, Franco, Mussolini och deras anhang - det räcker att titta ut i nutidens Europa för att se vad de antidemokratiska partierna är kapabla till. De moln som tornar upp sig över sensommarhimlen är olycksbådande och jag hoppas verkligen att det inte är Mordor och de mörka krafterna som är vinnarna när rösterna räknats! Vi har alla ett ansvar att hålla de antidemokratiska falangerna (såväl på vänster,- som på högersidan) stången. Jag är övertygad om att många av "anhängarna" till de antidemokratiska partierna kommer att ångra sin röst när deras rätta ansikte (politikens dolda agenda) uppdagas. Då är det försent! Fyra år är en evighet om det gäller att med politisk makt montera ner vår hundraåriga demokrati. Och ja! Jag kommer att hålla alla jag vet röstat på detta (i mitt tycke) avskum ansvariga för den framtid vi går till mötes.

Det blir en nog lång natt. Jag har svårt att gå och lägga mig om det inte finns ett hyfsat säkert resultat. Hoppas att de jag ska ha på utbildning i morgon förmiddag har samma politiska intresse och engagemang. Min trötthet blir inte så påtaglig då...

Jag stod och väntade på min som och hans sambo i eftermiddag när en av de mer kända kriminella i vår lilla del av köping kom vrålande på en motorcykel. Utan hjälm, så klart, men i hans fall kan han inte skylla på mjällproblem, som någon annan motorburen ungdom hävdade för något år sedan. På jackryggen hade han klämkäckt tryckt "Fuck the Police". Grymt moget! Får man tycka att det inte hade varit någon större förlust om någon som han råkade ramla huvudstupa av sin motorcykel. jag blir riktigt provocerad av dumhet - i alla dess former...

Blir det såhär i morgon?