söndag 21 januari 2024

Mitt 2023 i kulturens tecken

 ...så har det passerat ytterligare dagar (veckor) utan att det har uppdaterats på bloggen. Ibland önskar jag faktiskt att Luther ville återvända, för uppenbarligen behöver jag någon som sparkar igång mig lite då och då. Det är stressande att tiden bara rusar och att jag står kvar på perrongen medan det ena tåget efter det andra visslar förbi. Det där med att livet har sin begränsning blir tydligare och tydligare ju äldre man blir. 

Nu ska jag inte fördjupa mig i något filosofiskt navelskåderi, utan gripa mig an dagens ämne: mitt kulturår 2023. Jag hade en känsla av att det inte hände så mycket mer än elände förra året, men efter att ha gjort en sammanställning av filmer och föreställningar som jag har sett fåt jag nog revidera det påståendet.

Vi startade ut hårt med biobesök och reda efter årets första två filmer kändes det som att det inte var någon idé att gå på fler biobesök. The Banshees of Inisherin och Aftersun gjorde så djupa intryck på mig och får mig fortfarande att reflektera över hur vi människor hanterar våra inre demoner i dessa tider där det yttre tar alldeles för stor plats. Något är definitivt galet när kvinnor +50 sprutar ansiktet fullt med botox och tror/hoppas att det ska få omgivningen att tro att de inte är en dag äldre än 30 år. Sorgligt och patetiskt tycker jag. Efter dessa fantastiska filmer tog vi en liten andningspaus innan vi kastade oss över The Whale. Även det en fantastisk skildring om ensamhet, relationsproblem, behov av att få förlåtelse och förståelse för att gå vidare eller finna ro till avslut. Grät och grät. Det tycks ha varit gråt, lidande och relationer som varit den sammanhållande punkten för årets filmer. I Andra akten spelade Rolf Lassgård (en av mina  favoritskådespelare) mot Lena Olin (som tyvärr har hamnat i botoxträsket). Rörande kärleksfilm som hade kunnat bli ett pekoral om det varit andra skådespelare. Ännu en irländsk film hade premiär: Den tysta flickan. Wow! Utspelar sig på irländska landsbygden och man talar gaeliska, vilket är helt obegripligt. Även den oerhört sevärd. Under hösten hade både Barbie och Oppenheimer premiär - på samma dag om jag inte minns fel. För egen del blev det Oppenheimer, som även den var oerhört intressant och välspelad. Barbie såg jag på någon streamingtjänst och sov bort halva filmen, så den var nog inte riktigt i min smak. En liten charmfull bagatell dök upp i biotablån och eftersom ordet Irland var med så var vi Irlandälskare så klart tvungna att se The Miracle Club. som sagt, en bagatell som roade för stunden, men som inte lämnat något större avtryck. Sista film för 2023 blev Hammarskjöld. Kan erkänna att jag blev lite förälskad i Mikael Persbrandt som jag tycker gör en väldigt bra tolkning av Hammarskjöld som person. Väldigt intressant att få repeterat Kongokrisen och hur Hammarskjöld genom ett bevåg försökte avstyra det som hände. 

Det känns som det blir svårt att hitta lika många bra filmer 2024. De som jag hittills har sett presenteras har inte riktigt tilltalat mig, men året är ungt och mycket kan hända!

Sedan har vi ju allt det andra - teater och konserter: Chess in Konsert, Weeping Willows, Everybody´s Talking About Jamie, Weeping Willows (igen!) och Lisa Nilssons Julkonsert och Vinterkväll med Peter Jöback. När det gäller detta område har året startat superbt med Änglagård på Oscarsteatern i Stockholm förra helgen och De e de här vi kallar kärlek på Nöjesteatern i Malmö igår. Biljetter finns redan till HAIR, Next to Normal och Joyride. Jag är inte ett dugg orolig för att listan inte kommer att fyllas på!

Förutom detta har jag läst strax över 100 böcker och är med i två bokklubbar där jag, som läser både fort och mycket, tvingas att gå utanför min egen comfort zone och läsa sådant som andra tycker att jag ska läsa. Inte lätt när man gillar att bestämma..

Under 2023 har jag också påbörjat en kurs för att komma i kontakt med mitt inre, våga släppa på min kontroll (som kan vara oerhört påfrestande och tillbakahållande) och försöka hitta tillbaka till min kreativitet. Det går framåt, sakta och med väldigt små tvivlande steg. Kursen fortsätter under våren 2024 och jag har som mål att verkligen våga ta mig an sinnevärlden och kasta mig ut i det okända. Vi får se om jag lyckas hitta vägen ut ur min inre tunnel (och då menar jag inte tarmarna...)




torsdag 4 januari 2024

2023 - ett skitår, men ändå extra allt

 Så kon vintern till Skåne. I sedvanlig ordning blåste det rejält, snön lade sig i drivor på vägarna, åkrarna i princip snöfria och folk uppåt landet gnäller om att skåningar inte kan köra bil när det kommer lite snö. Må så vara, men jag vågar påstå att det är få av "norrlänningarna bosatta norr om åsen" som har varit med om en skånsk snöstorm! Jag hade en chef från Stockholm en gång som alltid cyklade mellan Malmö och Lund. Vi talade vid något tillfälle om hur det kunde se ut på de skånska vägarna när det blev snö - för som alla vet är det inte bara snö utan det är nästan alltid förenat med rejäla vindar - och anledningen vara att det hade utlovats snö dagen därpå med sedvanlig varning. Småskrockande och med huvudskakningar lämnade han oss och gick in på sitt kontor. Dagen därpå gick större delen av morgonen utan att han dök upp eller hörde av sig. Vid 11- snåret kom han. Genomfrusen och snötäckt. Joråsåatt! Han hade tittat ut genom sitt fönster i Malmö, noterat att det inte var någon snö (säkert dumförklarade han sin personal också) och satte sig på cykeln. Strax efter Burlöv tog det stopp. Snön låg i drivor och han blev tvungen att bära sin cykel innan han kom in i någorlunda lä i Lund. Skadeglad? Jajamän!

Men nu var det inte anekdoter från förr som ska avhandlas utan året som gick. Sammanfattningsvis kan man väl säga att 2023 var ett skitår. Kriget i Ukraina fortsatte och än syns det inget slut på Rysslands skövling. Rysslands hot mot resten av Europa skapar ju inte någon direkt känsla av trygghet och lugn. Det är kanske inte helt orimligt att Ryssland har startat detta som en skenmanöver för att västvärlden ska urholka sina militära depåer och på så sätt bli en "Sitting Duck". Galningarna i Turkiet och Ungern som spelar ett högt spel med Sveriges Nato-ansökan. Hur kunde den svenska regeringen börja köpslå med rysskompisen i Ankara? Varför åker man till Turkiet på semester? En militärdiktatur som struntar i mänskliga rättigheter, förtrycker sitt eget folk och styrs av en maktfullkomlig galning. Argumentet att det är billigt att turista där köper jag inte! Både Ungern och Turkiet borde kastas ut från EU och Nato, men jag förstår varför det inte kommer att ske trots att det är så uppenbart att de är lakejer åt andra mindre nogräknade despoter. Den svenska inflationen gjorde inte livet enklare. Rusande matpriser, räntor och en helt stängd bostadsmarknad. Våra boräntor har varit alldeles för låga och alldeles för många har lån långt över sina inkomster och de har naturligtvis problem i nuläget. Själv är jag glad att jag inte är så högt belånad, inte tänker/måste sälja och bara har mig själv att köpa mat till. Men visst har det synts på kontot! Kompensationen för de skyhöga elräkningarna för oss i Skåne var välkommen, men täckte så klart inte hela kostnadsökningen. Det gjorde definitivt inte 2023 års lönerevision heller...

Trots allt elände måste man ju leva också och våga ha framtidstro, känna hopp, glädje och förväntan. I slutet av mars styrdes kosan till Dublin. Som alltid bodde vi på Arlington Hotel. Som alltid var det en känsla av att komma hem. Det kändes som man hade återhämtat sig en del efter nedstängningen efter covid. Den här gången var vi oerhört våghalsiga och tog tåget till den lilla badorten Howth. Tänk att Dublin Central har legat 15 minuters promenad från hotellet hela tiden! Väldigt smidigt och billigt att åka tåg på Irland, så det rekommenderas. Howth kan nog liknas vid hur Båstad var, innan bratsen från "stan" tog över.




Det blev en konstrunda på Österlen under påsken med goda vänner. Vi hade en egen chaufför som körde runt oss och vi mådde som prinsessor med vårt bubbel i baksätet. En mycket trevlig dag även om vädret inte riktigt var på vår sida. I maj tog vi vår årliga sväng till kyrkogården i Laholm för att hälsa på Tinny. Hon fick sin sedvanliga öl och vi höll vårt vanliga tal om hur ofattbart snabbt tiden har gått och hur hon fortfarande fattas oss. Vi ändrade lite på vårt koncept den här gången eftersom saluhallen i Höganäs har stängt och den som skulle sköta kartläsningen missade avfarten till det tänkta lunchstället. I stället för Arild hamnade vi på Restaurang Tegel i Rydebäck. En mycket trevlig överraskning - god mat, trevlig personal och vackert läge. Ett ställe att återkomma till. Kanske en övernattning med väninnorna?

1 juli fick jag en ny titel och nya arbetsuppgifter. Blev jag av med några gamla? Nä. Alltid samma historia. Att vara högpresterande lönar sig inte. Allra minst vid lönerevision när huvudargumentet är att "du presterar redan så högt så det är ju svårt för dig att lyfta dig ytterligare". Så mycket bättre med andra ord att vara lågbegåvad för klarar du att gå och tugga tuggummi samtidigt har du nått en milstolpe i livet. Semestern kom. Lika efterlängtad som alltid. Lika många planerade storverk som inte blev av, som vanligt. Vad som blev av är en resa till Skottland och Highlands. Bussresa, vilket var första gången för mig. Mina fördomar fick jag inte bekräftade utan det var väldigt trevligt. Ett par personer att irritera sig på - vore konstigt om det inte fanns någon på en full buss - men i det stora hela var det trevliga medresenärer där man skötte sin egen business. Vår guide var oerhört påläst och en frisk fläkt precis som vår inhemska chaufför, John. Han tog oss till ställen som låg utanför den tänkta rutten och berättade galna historier längs vägen. Och Skottland?! Vilket vackert land! Totalt obegripligt språk när de inte ansträngde sig, men väldigt vänliga människor. Edinburgh är en oerhört vacker stad med intressant historia så dit tänker jag återvända. Tror jag har levt tidigare liv på öar i Nordatlanten - vad annat kan förklara denna fascination och dragning till det karga och ibland ogästvänliga?



Det har verkligen tagit på budgeten att vara på resande fot 2023. Svenska kronan har inte hävdat sig så bra gentemot andra valutor om man säger så. Som tur är har det ju inte drabbat någon fattig! Efter Skottland var jag hemma ett par dagar och sedan styrde jag kosan söderut. Till Galicien i nordvästra Spanien. Min väninna hade fått hyra ett hus i Cangas av sina vänner. En liten by som inte gjorde mycket väsen av mig. Många små pittoreska restauranger med god mat piggade upp tillvaron. Närmsta stad, Vigo, nådde man enklast med båt. Precis som i Portugal var Vigo en stad belägen på kullar. Allting gick spikrakt uppåt. I +30 är det inte en enkel liten promenad...och när vi dessutom gick ett par kilometer fel i vårt letande efter Primark var irritationen topp. Som tur var fanns det ett bra ställe med air condition och kall öl när vi väl hittade rätt. Så irritationen gick över och shoppingen tog vid. Både irländare och skottar har satt sin prägel på Galicien under vikingatiden så man kan säga att cirkeln slöts i augusti. Vad som inte kändes riktigt bra med Galicien var befolkningens ovilja att prata något annat än spanska. Det var tydligt att man inte var van vid turister utanför den inhemska. På vägen hem stannade vi i Porto. Ett härligt återseende av den gamla bedagade, men oerhört charmiga staden. Skillnaden på hur man ser på turister var stor. Vår taxichaufför kunde egentligen bara portugisiska, men vi gjorde oss förstådda ändå. Min teori är att det beror på att vi vet att våra språk är internationellt små (om de bortser från Brasilien) och att vi därför är vana att försöka förstå motparten med alla fraser man kan på olika språk, kropps-, och teckenspråk samt god vilja.

Nu är det väl ändå nog med alla frivoliteter?! Nä. Inte alls! Min syster och jag hade en välbehövlig övernattning på Ystad Saltsjöbad i oktober. God mat, gott att dricka och trevligt sällskap toppat med lite varma bad. Så mycket mer behövs inte för att väcka livsandarna en grå och blåsig hösthelg.

Första helgen i december var det dags igen. Ännu en utlandsresa. Ännu en bussresa. Denna gång hägrade julmarknader i Berlin. För min del var det första besöket i Berlin och det gav mersmak. Mys, shopping, god mat, god öl och fina samtal startade julmånaden. Tyskarna kan det där med julmarknader även om det kändes lite humoristiskt att den julmarknad som föll mig mest i smaken var den skandinaviska lite hipsterinspirerade. I och för sig kan det också bero på att vi lyckades få något varmt att dricka med en liten schüss, och att man kunde röra sig lite som man själv ville och inte bara stångas med i en folkmassa. Om jag vill vallas runt i en fårskock kan jag besöka Tivoli i Köpenhamn under deras julmarknad - det är bland det värsta jag har varit med om! Förutom julmarknader fick vi en guidad tur i Berlin med många historiska nerslag. Det är verkligen en av de stora vinsterna att resa med buss: pålästa guider!


Inser att mitt 2023 känns på skrytnivå när jag ser att jag rest så mycket trots att det är lågkonjunktur. På min lista som ligger sidan om mig ser jag alla mina biobesök och teater, och musik föreställningar som jag varit på under 2023. Egentligen är jag nog ruinerad. Lycklig, men bankrutt! De kulturella händelserna sparar jag till ett kommande inlägg. 




onsdag 27 december 2023

Det var ju tusan vad tiden rinner iväg

Tittar in en stund för att visa att jag fortfarande existerar! Long time och så vidare. Hösten försvann verkligen i raketfart. Inte ens november som alltid känns oändligt lång och mörk gjorde något deprimerande intryck. Det har varit en otroligt händelserik höst med en massa kulturupplevelser, middagar och after works med vänner. Hur klarar man sig utan sina vänner? För mig är de, utöver min familj som alltid är viktigast, min livlina, inspiration och energikick. Eftersom jag tänker försöka få till min sedvanliga nyårsrapport så fördjupar jag mig inte i vad som har hänt utan konstaterar bara att.

Julen kom och försvann. För första gången på sisådär 27 år var det inte jag som stod för julafton. En märklig känsla. Vad gör man på förmiddagen den 24 december om man inte behöver stressa för att få fram julbord och  varm glögg till kl. 12? Det fick jag erfara i år. Man har eoner av tid att studera TV-tablån och inse att ingenting känns direkt lockande. Det saknas ro att sätta sig med en bok eftersom hjärnan är inställd på att det ska vara stressigt på julaftons förmiddag. Alla julkapparna var rimmade från lillejulafton. Det var en högst märklig känsla att vara totalt ledig från alla måsten. Julafton firades hos äldste sonen med familj och väl på plats kom känslan av julefrid snabbt. Vi hade en helt underbar julafton (tyckte jag) med god mat och dryck, en massa mys och glada barn. Och, det får erkännas, det var skönt att vandra hem i den mörka, tysta vinternatten och när jag väl kom innanför dörren insåg jag ytterligare en fördel: att slippa ta hand om allt efteråt! Ni vet, sortera julpapper, snören, emballage, flaskor, burkar, förpackningar av allehanda slag, pant och ickepant. Personlig win-win helt enkelt. Och ett upplägg att vänja sig vid...

Juldagen firades sedvanligt hos mig. Ingen julmat och kravlöst för alla utom undertecknad. De minsta fick julklappar och ögonen tindrade i takt med julgransljusen. Annandagen ägnades åt egentid - eller som vissa kallar det: kvalitetstid med mig själv. I mitt fall handlar det om en förhoppning att "inte gå upp", d v s gå i pyjamas, vara asocial och inte göra något vettigt på hela dagen. Det gick ganska bra. Jag startade ut hårt med att tömma diskmaskinen, sortera alla olika förpackningar och kasta, ingen större uppgift med tanke på att det är cirka 10 meter till sopkärlen. Strax före 11 började otåligheten krypa i mig så jag bytte om från pyjamas till träningskläder och tog en sväng på 7 km. Redan i början hade jag tur och gick på Helle så vi promenerade i rask takt och pratade om livet i stort och smått. Härlig energikick! Efter dusch blev det pyjamasen igen, lunch och sedan bingeade jag Three Women på svtplay. Annorlunda serie, men den hade något som fängslade mig - förutom de heta sexscenerna (ha! ha! ha!). 

För första gången någonsin tror jag så har jag lyckats genomföra en hel julhelg utan att hamna i det stora mörka vemodet. En del av mig vill analysera och gå på djupet med varför och vad som är annorlunda med alla mina tidigare jular, men jag försöker få delen som tycker "Bra där!" att vinna. erfarenhetsmässigt vet jag att det sällan kommer något bra ut när jag tittar för djupt inom mig. Där finns så mycket mörker och sorg. Om det nu är så, som jag verkligen hoppas, att det är ljuset som tar för sig så ska det få fortsätta med det! På tal om ljus så skiner solen så jag ska passa på och ge mig ut på en liten promenad till biblioteket.

Jag har lovat mig själv att starta ett skrivprojekt före slutet av 2023 och nu börjar det brinna i knutarna, så när jag har varit på biblioteket så ska jag skriva. Vad det handlar om? Tja. Man kan väl enkelt sammanfatta det som mina minnen av en familj som inte längre finns, men som jag vill ska leva kvar hos mina söner och deras barn. Någonstans skaver det inom mig att jag är en minnesbärare och den enda som kan återge berättelserna, skapa sammanhang och förhoppningsvis ge förklaringar till några varför.

 


söndag 1 oktober 2023

Återvändare i blogglivet


Efter en helt fantastisk sommar har jag varit tillbaka på jobbet i drygt sex veckor. Och den tillbakagången har varit en rejäl rivstart! Ny titel och nytt uppdrag innebär många timmar i olika projektmöten och avstämningar. Förutom mötestiden ska jag hinna med mitt tidigare uppdrag inom utbildningsdelen året ut. Efter semestern har mitt liv i princip varit jobba, sova och "javisst ja jag behöver visst äta också". Men jag klagar inte! Jag älskar att ha många järn på elden och presterar bäst under stress. Just nu är jag så himla glad att jag varit bakom tapeten i några år och lärt mig att lyssna på min kropp. Att låta hjärnan vila mellan varven är nödvändigt för att orka. Tyvärr har den ack så viktiga motionen fått stå tillbaka och det känns inte alls bra. Min ene son lånade min badrumsvåg för sisådär 1,5 - 2 år sedan och när han var här och lånade cykelpumpen tänkte jag att det var läge att påminna om att jag gärna såg att både våg och pump återbördades till ägaren. Gud så dumt av mig! Han kunde behållit vågen. Varför? Naturligtvis gjorde jag misstaget att ställa mig på den... Den som tror att inget har hänt för att man inte har vägt sig på länge lever i villfarelse. I mitt fall kan man, utan att säga för mycket, konstatera att utfallet inte var till det positiva. Just nu känner jag att det borde vara en motivationsfaktor som heter duga, men se det håller inte min bästis Mr. Couch Potato med om. Han uppmuntrar mitt lättjefulla soffhäng med böcker och praliner och både Luther OCH Ågren har gigantiska problem att vinna över den där typen. Tur det är långt till Beach 2024.

Semestern gick som alltid alldeles för fort. Jag förstår inte varför jag envisas med mina storslagna planer varje sommar. Det är ju alltid då Mr. Couch Potato flyttar in och övertygar mig om att det inte finns något bättre häng än med Brasse och bok. Som jag läst denna sommar, men underbart är kort. Läsning är lite som tvättkorgen när man har familj. Äntligen klar! Två minuter senare: full tvättkorg och en drös med nyutkomna böcker att sätta upp på sin aldrig nollade läslista. På sätt och vis skönt, men även en källa till stress. Hur i hela värden ska jag hinna läsa alla dessa böcker? Tur mina båda bokklubbar håller i sig även under hösten för där tvingas jag läsa även sådant som ligger utanför min vanliga läsning. Utmanande, roligt och härligt med bokprat. 
Förutom att läsa så har jag varit iväg på två resor, den första till Skottland. Vilket land! Jag blev helt förälskad i naturen, miljön, kulturen, historien och människorna. Det är något speciellt med öarna ute i Atlanten. Kargheten och det vindpinade landskapet är något som lika mellan Irland och Skottland, även om Irland är kulligare och har en mer gästvänlig natur. Vi hade dessutom en fantastisk guide som var med på vår buss (japp, jag har åkt på "pensionärsresa" och fick nästan inga fördomar bekräftade). Hon har nyligen släppt sin första roman på svenska och gillar man feelgood och mysdeckare är den perfekt. jag är inte en storkonsument av dessa genrer, men tyckte väldigt mycket om boken. Intelligent intrig, fina miljöer och precisa människoskildringar - "Bland begonior och bajonetter" av Sanna Wolf-Watz. Oroa er inte, jag har ingen provision utan gör reklam för att jag gillade boken. Jag har förstått att jag anses inskränkt och konstig som väljer att åka tillbaka till platser i stället för att jaga nya resmål, men för mig är det skönt att upptäcka och återupptäcka platser. Att hitta lugnet utan att bara ligga stilla på en solstol. Att försöka uppleva en stad/plats med invånarnas ögon. Tittar jag tillbaka är det minst ett nytt resmål varje semester de senaste åren. Personligen vill jag slå ett slag för att återuppleva platser. Det är som att komma hem, men i ny miljö. Hade jag bara gjort exakt samma sak varje gång hade det blivit trist. Finessen är att se till att man alltid har något nytt på listan när man återvänder. Om vi tar Irland så är ju nästa resplan att inkludera ett par dagar i Belfast och naturligtvis tar vi tåget dit nu när vi efter många besök lyckades lokalisera centralen i våras. Precis som jag tänker att jag ska snart tillbaka när jag lämnar Irland tänkte jag när jag lämnade Skottland. Jag ska tillbaka! Förhoppningsvis blir det nästa sommar och då en resa med Outlander och Edinburgh i fokus. 

Nu har jag lugnat stressen i hjärnan angående bloggen. Hoppas innerligen att få igång skrivandet igen för nu har jag en färdig synopsis att realisera. Inte i detta forum utan i bokform. Återkommer när det är på plats. Låter er kanske till och med smygläsa. Vilken hybris! Det är ju inte direkt så att min blogg når ut till de stora massorna. Nästa inlägg får handla om den andra resan som gjordes i somras. Mindre gråa nyanser, mindre karghet, fler otrevliga människor, men fantastiska viner och god mat.

Avslutar med lite bilder från Skottland, som är så mycket vackrare än jag föreställde mig.


Båttur på Loch Lomond

Carrbridge

Utsikt från Dunnottar Castle

Byn vid Carrbridge


 

Naturligtvis whisky! Här Cardhu i Ballindaloch



söndag 2 juli 2023

Slösa inte bort en enda dag

En evighet sedan jag uppdaterade bloggen och ändå går det knappt en dag utan att jag tänker att idag, idag ska jag uppdatera. Hela blogginlägg finns i mitt huvud, men sedan är det som luften går ur mig när kvällen kommer och arbetsdagen är slut. Rädslan att kreativiteten ska kopplas bort igen är stor, men jag hoppas att det bara handlar om en vanlig simpel datatrötthet. Mitt arbetsredskap är ju som för så många andra en dator. För möten och för hands on projekt. Mer av den varan blir det när jag kliver in i min nya roll efter semestern, men eftersom detta inte är allmänt kommunicerat så ligger jag lågt. Kan dock säga att det känns oerhört inspirerande och att jag ser framemot det. Även om jag hyser känslan att jag sitter med Svarte Petter, d v s jag kommer att hantera mina nya arbetsuppgifter OCH en stor del av mina gamla. Med andra ord: det blir exakt som det brukar bli för oss som presterar i överkant.

Vad har jag då ägnat de senaste månaderna åt förutom arbete? Jag vill skriva att jag tränat, men man ska inte ljuga... Sanningen att säga är att jag egentligen inte vet. Jag har läst en ryslig massa böcker och sett en mängd serier, vilket är skönt på hjärnan, men en mardröm för fysiken. Minns inte när jag hade så här dålig kondition. Får till mitt försvar säga att våren har varit djävulsk ur allergisynpunkt och när allergin släppte blev det alldeles för varmt för att jag ska må bra av fysisk ansträngning.Nu sitter jag mest och tycker synd om mig för att jag har förfallit. samtidigt som jag försöker övertyga mig om att för att uppfylla kraven på Beach 2023 så är det bara att ta sin kropp till en strand. Förslagsvis folktom...

Om det fysiska har blivit eftersatt så har jag ägnat desto mer tid till det inre. Under våren har jag deltagit i en grupp där vi har jobbat med vår intuition och meditation. Återigen har jag övertygats om att det finns något mer än det ögat ser, men jag har svårt att acceptera och landa i den övertygelsen. Första gången vi skulle hitta våra egna shakran så var det helt stängt hos mig när det gällde kreativiteten - de övriga var det inget problem med - men sista gången "öppnades" även detta shakra och det var en resa! Kanske har denna resa i mitt inre tagit mer energi än vad jag trott? Oerhört intressant har det varit och dessutom inbillar jag mig att det är nyttigt för en stockkonservativ naturvetare som undertecknande att gå utanför sin comfort zone emellanåt. 

Jag ser också i min kalender att det varit en hel massa sociala aktiviteter med familj och vänner, konserter, bokklubbar x 2 (lagom är så inte min melodi), restaurangbesök (sorry om det är jag som driver upp inflationen), Dublinresa (så klart; ingen vår, höst, sommar eller vinter är komplett utan Dublin - synd att ekonomin inte tillåter att det sker varje kvartal...) och ovanpå detta en jäkla massa arbete. Kanske inte konstigt att orken tryter och elefantskötaren vrålar "Nu räcker det gamling!"

Om fyra arbetsdagar ska jag äntligen starta min semester och som alltid är det tusen saker som ska fixas. Jag mjukstartar med Köpenhamn på fredag och sedan är det knappt en vecka innan den efterlängtade resan till Skottland med Highlands ska äga rum. Efter ett par veckor på hemmaplan avslutas semestern i Galicien. Förhoppningsvis ska jag komma igång med bloggen igen. Och med mina powerwalks och joggingturer på morgonen. För som rubriken säger: livet är för kort för att slösa bort en enda dag!



lördag 25 februari 2023

Blues i vårens tecken

 Våren kom och försvann. Precis som vanligt, men ändå blir jag lika besviken varje gång. Snödroppar, vintergäck och krokusar lyser upp i fjolårets lövade rabatter. Så mycket löv är det ju inte längre utan mer skrumpna bruna ting som, så fort det blåser, tycks samlas för konferens i min carport. Och det är inte från min trädgård de kommer, de små lömska rackarna. Mina rosor i söderläge har små löv, på väg att spricka ut. Min granne har tagit bort sin björk så nu blir det ett bry att veta när det är dags att vårfrisera rosorna, men jag får väl göra som jag gör med det mesta annat: gå på känsla. Hasselns hängen är gigantiska så det är inte konstigt att ögon och näsa kliar. Vill minnas att jag även förra året började med min allergimedicin redan i februari, så inget nytt under solen där heller. 

Ska detta bli ett inlägg om våren?! Nej. Det var inte tanken, men ibland är det enklare att hitta skrivglädje om man börjar i det banala och vardagliga. Skriv där du står, tror jag någon klok människa har sagt. Det är ju precis så enkelt egentligen, men ändå tenderar vi människor att krångla till det för oss. Vi tror att vi blir mer intressanta om vi kryddar berättelsen med svåra, ofta fel använda ord, och med fakta som blir felaktiga för att vi saknar erfarenheten eller låter bli att kontrollera. Människan är som bekant lat till sin natur. Idag har jag varit sextio år i fyra månader. Och tror aldrig jag har varit så trött. Men med empiriskt underbyggd fakta kan jag redan nu tala om att jag inom en månad kommer att revidera detta påstående. Det är så här varje år. Ljuset, det efterlängtade (!), gör mig så infernaliskt trött och nere. Allt, precis allt, känns motigt. Elefantskötaren har fullt upp med att ladda mitt pannben inför varje dags inplanerade aktivitet. De två senaste veckorna har jag regelbundet varit på mitt gym (tjoho!) eller varit ute på längre joggning/powerwalks. Njuter av min träning, men vad det är kämpigt att komma iväg! Jag har aldrig, vad jag kan minnas, tittat så mycket på filmer och serier som det senaste halvåret. Min sociala kalender är full med inbokad kultur och middagar, men dagar som är tomma i kalendern känns livet nästan innehållslöst. Jag har en teori - eftersom jag är en självlärd navelskådande hobbypsykolog - om att det handlar om någon form av förberedelse för nästa fas i livet. Att bli ägare av sin egen tid på heltid. Jag tror jag är livrädd! Att bli sittande hemma i soffan framför TV:n utan mening eller mål. Fy! Eller så är det hetsen omkring mig av alla som längtar till sin pension eller som gick långt tidigare än nödvändigt bara för att... Ja, de har säkert en för dem fullgod anledning, men jag som ser på från utsidan ser bara alltför stillsamma dagar utan något meningsfullt att fylla livet med. Kanske är det att jag vill ha gjort avtryck? En insikt om att det är inte så många år kvar att göra det man drömmer om? Jag som saknar drömmar! Och det är för att jag inte orkar med besvikelsen när jag inte orkar eller, framförallt, törs genomdriva dem. Jag behöver verkligen hjälp! Finns det vägledare för oss själsligt misslyckade? Tänkte skriva i modet, men det kan ju misstolkas. Klädstil och utseende har jag ändå ganska bra koll på om jag får säga det själv. 

Det kan ju också vara så enkelt att jag har en hjärntrötthet baserad på de senaste årens sociala, och nu, ekonomiska begränsningar. Livskvaliteten har försämrats. Jag talar inte om det materialistiska, som för mig är ganska ointressant (om det inte handlar om klänningar och skot förstås) utan om att jag upplever att det finns en bekvämlighet hos oss alla att det är jobbigt att lämna hemmet. På mitt jobb är den utan vidare viktigaste förmånen att få behålla möjligheten att arbeta distans. Vissa kolleger visar sig aldrig eller under stort misstycke på kontoret. jag tycker också att det är skönt med distansarbete, men det blir en påfyllning av energi att möta andra människor och då inte enbart familj eller vänner. Personligen tror jag att den sociala interaktionen har tagit mycket stryk under pandemin. På gymmet igår var det en kvinna, en oerhört irriterande sak i min ålder, som högt och ljudligt höll en monolog för en stackars äldre man om att hon minsann hade MS och att hon var tvungen att träna. Hon ockuperar flera maskiner för hon far runt som en ettrig mygga, slamrar och slår med allt hon kommer över. Tvättar noga av maskinerna innan hon använder dem, men hafsar över dem när hon är själv är klar. Ett typiskt exempel på Humana Egocentrika. Alla ska lyssna och ta hänsyn till henne, men hon är inkapabel att se sina egna sociala tillkortakommande. 

Som tur är så är jag lyckad i vissa sammanhang. Ett av dessa är som farmor och i eftermiddag ska jag mysa med mina gullungar. Den äldre av dem lovade kaka när vi fikar, men han hade inte själv tid att baka för han var på väg till simningen när de ringde. Sammanfattningsvis kan man väl säga att även om livet är trist och deppigt vissa dagar så finns det ljuspunkter. Och snart, mycket snart, lämnar vi trista februari bakom oss och kan börja känna våren på riktigt!




måndag 30 januari 2023

Juridik är inte detsamma som moral!

Läst i Sydsvenskan med anledning av Pajas Paludans infantila agerande: "En förolämpning mot alla muslimer, enligt al-Azhars ledning, barbariska brott i skydd av den inhumana och omoraliska paroll de kallar yttrandefrihet". Läs det gärna mer än en gång. 

Nu ska jag vara ärlig och säga att jag har inte läst hela Koranen och jag är nästan helt övertygad om att väldigt få av alla dessa demonstranter runt om i den muslimska världen har gjort det. För att inte tala om majoriteten av de muslimer i Sverige som varken bryr sig om eller underordnar sig islams fem pelare: trosbekännelsen, de dagliga fem bönerna, den religiösa avgiften, fastan och vallfärden. De är muslimer vid behov och företrädesvis när de kan få framstå som kränkta. Personligen anser jag att religion är privat och undanber mig alla former till försök att omvända mig. Jag är stark motståndare till all form av fanatism och hycklande självgodhet. Din sanning är nödvändigtvis inte min sanning. Definitivt inte när vi är inom den privata sfären. 

Jag har bott i Qatar, långt innan det öppnades upp som turistland, och har upplevt hur det är att vara kvinna och ickemuslim i ett starkt religiöst muslimskt land. Qatar kallades på den tiden för Saudis lillebror och sharia styrde. Som europé fick man vackert anpassa sin vardag till dessa förhållanden. Kristna möttes i hemlighet för att hålla sina gudstjänster och fler än en blev deporterad om de upptäcktes. Som ickemuslimsk kvinna behövde man inte gå i niqab och jag såg inte till några moralpoliser, men jag fick utstå mycket tillmälen från framförallt muslimska kvinnor. Jag minns speciellt en iransk kvinna som alltid satt utanför sin mans butik och vi passerade förbi där varje gång vi var i souken (basaren). Varje gång spottade hon efter mig och vrålade, vad jag antar, var mindre smickrande omdömen. En dag fick min man nog. Han hade bott i Iran och talade tillräckligt mycket farsi för att kunna ge svar på tal, via hennes man (det går ju inte för sig att tala direkt till kvinnan) och efter det muttrade hon bara när jag passerade. Vad vill jag då säga med detta? Att acklimatisera sig i ett annat land handlar inte om att det landet ska ändra sig efter dig. Jag vet. Det låter helt galet och frågan är om det inte är nästan rasistiskt och vem vet, kanske till och med strukturell rasism, att Sverige inte blir muslimskt nu när det är så många "flyktingar" från muslimska länder som etablerat sig här. Vi är nog ett av världens mest toleranta länder och ber hellre om ursäkt i förväg än står upp för vårt land. Det är så pinsamt att statsministern står och ber om ursäkt för att vi har yttrandefrihet i Sverige bara för att blidka en maktgalen turk. Och att SD tycker det ska förbjudas att bränna svenska flaggan, men böcker är okej. Att utbildningsnivån är konstant nedåtgående i detta land är inget nytt, men nog borde man som regeringsföreträdare veta att juridik inte är detsamma som moral och etik - ibland är det inte ens kompatibelt.

"Inhumana och omoraliska paroll " i inledningen tycker jag är ett underbart citat från stater där kvinnor anses smutsiga och ska straffas om de vägrar bära slöja, där oliktänkande kastas i fängelse och torteras, där homosexuella kastas ut från tak, där kvinnor ses som egendom och tas ifrån rätten till utbildning och egna val. Listan kan göras lång. Det är inte religionen det är fel på. Det är de som tolkar vad som står i dessa skrifter - t ex Bibeln, Koranen, Torah -  som är skulden till hur det ser ut. Det är ju ingen tillfällighet att det företrädesvis är män som äger tolkningsföreträdet och som ser sin chans att trycka ner kvinnorna till total lydnad. Jag vill inte ha ett muslimskt Sverige, men i yttrandefrihetens namn och religionsfrihetens så ser jag det som självklart att man ska få utöva sin religion, men det ska inte bli något statsbärande där sharia ska ta över våra grundlagar. Vill man bo i ett land styrt av islam finns det massor att välja på. 

När jag ändå är upprörd så kan jag inte förstå hur man kan åka till Turkiet överhuvudtaget. Ett land som har en president som styr med järnhand och vet att den enda anledningen till att de inte har kastats ut ur Nato är ett strategiskt läge, en stark krigsmakt och vetskapen om att Putin och Irans president är hans bästa kompisar. En diktator - flera diktatorer. Ingen bra kombination i ett redan ansträngt läge. Vad som brukar bita på dessa självupptagna despoter är indragna bidrag och att turisterna väljer andra resmål. Vi har väl sedan länge passerat tron på att biståndspengar hamnar utanför regimens fickor? Vid något tillfälle ska jag skriva om biståndsprojekt i SIDAs namn som man inte vet om man ska skratta eller gråta åt. 

Nu ska jag ta en promenad i blåsigt, men ganska vårligt väder. Är man ledig en måndag så är man!