söndag 5 maj 2019

Lugn i stormen eller hur länge orkar man trampa vatten?

Det är sannerligen en intressant tid vi lever i. Intressant, men skrämmande! April bjöd på sommarvärme och en explosion i naturen. Maj har, bokstavligen, redan hunnit uppvisa en stor variation på väderfronten: byar av regn, hagel, storm och snö växlar om i rasande fart. Senast i morse var det markfrost (frostnätterna den sista veckan har varit fler än under hela vinterperioden) och alldeles nyss kom en hagelskur. Svårt att klä sig är en av effekterna, men den effekten får väl klassas som ett mindre i-landsproblem satt i relation till varför vädret beter sig som det gör. Klimatpåverkan. Ni vet den som många av oss valt att negligera; som många vuxna hånar och raljerar över när ungdomarna med Greta Thunberg i spetsen uttrycker sin oro; som många vägrar se sitt eget påverkansansvar för... Jag erkänner, om än motvilligt (jag har blivit lite mindre kaxig i takt med forskningen), att jag inte är någon mästare på sopsortering, kastar alldeles för mycket mat, konsumerar för mycket, bland annat skor och kläder, men jag försöker verkligen tänka efter före. Att det inte varje gång räcker hela vägen är en annan sak, tyvärr. Kan man få en liten gnutta förlåtelse för att man åtminstone försöker?
Jag har funderat en hel del över hur vår tid ser ut. Ur socioekonomisk synvinkel har klyftorna antagligen aldrig varit större, den mänskliga interaktionen har aldrig varit sämre, respektlöshet och nedlåtande måste ha nått sin absoluta bottengräns. Det är som om 80-talets yuppies har återuppstått bland de som är födda i början av 90-talet - pengar och upplevelser är allt! Att sitta vid samma middagsbord som dessa självcentrerade individer är djupt fascinerande. De tror sig vara extremt världsvana och begriper inte att deras "unika" resor runt världen är exakt samma resor som deras jämnåriga har gjort. Inget unikt med andra ord... De saknar hyfs och uppförande. De är socialt handikappade vad gäller hur man förväntas uppföra sig i sociala sammanhang, som till exempel att man hälsar och berättar vem man är när man anländer till en tillställning. De är så världsvana att de tror sig introducera något nytt när de dricker sig rödmosiga och sluddrar redan före varmrätten. Och, nej, det är ingen som blir imponerad av semester på Marstrand och segelvecka på Gotland eller för den delen, de där veckorna på Rivieran som man bara MÅSTE hinna med under sommaren. Kul att ni tjänar pengar, men tro mig: att sitta och skryta om sin höga lön (förresten så är det där med hög lön ganska relativt...) är enbart ett tecken på att man har en jäkligt låg självkänsla och minimalt självförtroende. Nyrika är den värsta sorten! Kommer de dessutom från Ryssland eller Kina...HU!

Nog om detta irritationsmoment! Känner att det är lika bra att ta det andra irritationsmomentet också - husröjningen som jag har skrivit om tidigare. I går hade vi ytterligare en heldag där och fyllde ännu en container. Vi är nu uppe i fyra fyllda containrar och räknar med att det kommer att behövas två till för vind och verkstad samt en för trädgården. För första gången syns det faktiskt att vi har presterat något. Större delen av ovanvåningen är tömd och cirka halva nedervåningen - så jäkla skönt! Förhoppningen är att huset ska kunna läggas ut till försäljning i början av juni. Det är vår deadline...
Och därefter lär jag behöva semester! Har skickat förfrågan till min chef om semester sista veckan i maj, men ännu inte fått något svar. En vecka i en solstol vid havet med en paraplydrink i handen hade varit perfekt precis då. En lagom nedvarvning innan sommarens semester...
Tittade på Nyhetsmorgon i morse och där var ett inslag om hur farligt det de facto är med hög stresspåverkan under en lång period. Jag valde att stänga av för jag blev så stressad av att höra symptomen. Ödets ironi?
I dag har vi i alla fall valt Carpe Diem. Vår utflykt till Sofiero slottsträdgård var en otrolig avkoppling. För första gången på länge kände jag att jag hade andning och hjärtslag under kontroll. Rhododendron var i början av blomningen, men det var tillräckligt som var utslaget för att man skulle få sinnena lustfyllda. Förhoppningsvis klarar jag morgonens dubbla utbildningar på den energi jag har fått under dagen. Någonstans inser jag att jag inte kan fortsätta med denna påfrestning hur länge som helst. Inte ens mitt mantra "det är bara just nu!" känns hållbart längre...
Avslutar med lite bilder från dagens utflykt - Sofiero!







söndag 21 april 2019

Turbo vid insomnande rekommenderas inte

Vilken påsk! Strålande sol, intensivt blå himmel, surrande humlor, flitiga bin, mängder av nyckelpigor, extremt snabbväxande ogräs (!), gulnande rapsfält, sippor i alla upptänkliga färger och former, magnolian är utslagen på vissa ställen och pollenallergin frodas. UNDERBART! Vissa saker är förstås något mindre underbara, men jag försöker hitta positiva affirmationer för att orka kliva ur sängen. Det är så påfrestande att vara i detta töcken - energidränerad och orkeslös. Dödstrött precis hela tiden - förståeligt eftersom jag har problem både med att somna och att jag vaknar i den arla gryningen. Det är jag som väcker tuppen i denna landsändan... Så fort jag lägger mig ner i sängen går pulsen upp och hjärtat känns som det tar turbosats. Nästan lite Tranströmskt poetiskt om det inte vore för att jag inte orkar någonting. Att vara i ett ofrivilligt orkeslöst tillstånd och inte få viljekraften att bemästra hjärnan gör mig galen. Efter fyra dagars ledighet - och ja! jag har verkligen inte gjort någonting för någon annan än mig själv, så är jag i ett zombieliknande stadium. Och jag som inte ens följer denna typ av serier eller tittar på sådana filmer! Då hade det ju varit förståeligt..
Nåväl nog om detta! Jag har haft längre perioder av sömnlöshet tidigare, så jag överlever nog denna  också.

Jag har precis läst Anders Hansens Skärmhjärna och såg en intervju med honom på Nyhetsmorgon i morse. Skrämmande fascinerande! Våra hjärnor är inte kompatibla med att vara ständigt uppkopplade. Det är för kort tid för att kunna dra några vetenskapligt hållbara slutsatser om vad som sker med oss när vi är ständigt uppkopplade, men det är utom allt tvivel inte bra för våra hjärnor. Att få veta att man, oftast omedvetet, tittar på sin mobil minst en gång var sjätte minut skrämmer åtminstone mig. Vi är så manipulerade av de som utvecklat de sociala medierna (så pass att vissa av dem ångrar vad de har orsakat). Jag är en av alla dessa anonyma sociala medier junkies - erkännes om än motvilligt. Dock har jag inte drabbats av behovet att få en massa tummen upp och hjärtan på det jag lägger upp. För min del är det processen att skriva något varje morgon som är viktigt. Likadant är det egentligen med mina blogginlägg. Jag skriver för min egen skull och tittar sällan på hur många som har läst det jag skrivit. Så klart det är roligt med feedback, men viktigast för mig är att försöka hitta glädjen i en kreativ process. Den glädjen är inte så ofta förekommande, viket märks på att det är ganska sällsynt med bloggandet. Viljan finns, orken saknas. Dock känner jag en enorm tillfredsställelse varje gång jag trycker på publicera, så förhoppningsvis ska jag kunna få fram kreativitet OCH ork vid fler tillfällen.

Denna listhatare har faktiskt lyckats med att producera en lista för vårens och sommarens projekt. Jättestolt! Man kan väl sammanfatta den med ett ord: måla. Det var ordet för sommaren 2018 också, men då var det ju så varmt att färgen torkade innan man fått upp den på penseln. Även i skuggan. När jag var ute och hängde tvätt - jag älskar att torka tvätt utomhus! - såg jag att jag får lägga till ytterligare en punkt på den där listan: gräsmattan. Så mycket maskrosor som det poppar upp överallt har jag inte sett sedan vi flyttat in för snart 26 år sedan. Hela första sommaren ägnades åt att dra maskrosor - hinkvis varje dag. Mossan är i alla fall uppriven och det står gödning och ogräsbekämpning redo när (om?) det skulle få för sig att börja regna. Det där med förberedelse har blivit min grej. Målarfärg och penslar till fönster och utemöbler är köpta på det där stället jag aldrig har sett en kvinna d v s Byggmax. Trots att de numera säljer även växter...

Jag hör hur Brasse ropar att solen har nått mitt blåsfria (spelar ingen roll i dag när vinden är obefintlig) hörn av trädgården, så det är dags att rigga för en stor kopp te och en bok. Tror det får bli en deckare denna gången. Det är ju fortfarande påsk!

tisdag 9 april 2019

Stress i halsgropen - det känns så bokstavligen

Kan man få dra lite i nödbromsen? Jag känner att tiden bara rusar förbi - jag står ensam kvar på perrongen medan tåg efter tåg passerar. Som en riktigt dålig film! Jobba, försöka sova, försöka stoppa i sig något (hur kan man se ut som ett sprickfärdigt isterband när man knappt äter något?!) och vara till tjänst. Mitt liv som piga. Mitt liv i ett nötskal. Samtidigt rinner ögon och näsa och hela hjärnan är liksom inlagd i sådan där vidrig gul isolering som kliar till vansinne, så jag fattar ju att det pågår en årstid med hopp och framtidstro samtidigt. Samtidigt i en parallellvärld dit jag bara får små tillstånd att nalkas. Nu blev det en riktigt märklig mening, men det mesta är märkligt för tillfället.

Svärmor är flyttad och har redan lyckats stöka ner sitt nya radhus så det nästan är i paritet med den genomsmutsiga bostad hon lämnade efter fyrtio år. Ett hus som det nu ligger på oss att tömma och städa ur. Även om jag har propsat på städfirma inför fotograferingen, så finns det gränser för hur mycket "skit" man kan lämna efter sig. Trädgården är ett kapitel för sig och efter att ha fått kastat efter mig att det är lätt för mig att säga att man ska anlita hjälp och betala för den "jag som har ROT-avdrag" så inser jag att vi antingen får ta och jobba livet ur oss på all ledig tid, strunta i att det ser ut som f-n eller ändå leja in hjälp och smuggla in fakturan bland räkningarna. Börjar nästan tycka att min äldste sons förslag, om att vi ska skriva kontrakt där jag ger mina söner beslutsrätt när de anser att jag inte klarar av det längre, är en bra idé. Inser dock att det är en överhängande risk att de anser att den dagen redan är här. Man känner ju sina ättelägg som man känner sig själv...

Bouppteckningen är i alla fall registrerad hos Skatteverket (tji fick de som ansåg att jag inte skulle klara av den uppgiften!) och nu ska jag bara försöka hitta en ledig eftermiddag i min kalender så vi kan gå till banken och skriva över allt på svärmor. Förhoppningsvis slipper jag delar av hennes tjat då. Dock lättare sagt än gjort med tanke på hur mina arbetsdagar ser ut. Vad underbart livet vore om det fanns utrymme för både arbete och fritid! Denna helgen ska dock bli en "bara-vara-helg" - inga krav, inga måsten och endast obesvarade telefonsamtal.

Kan någon förklara för mig vad det är som gör att vissa äldre människor tror sig ha rätt att domdera och bestämma över andra? I princip 90 % av samtalen svärmor (är man svärmor även om min man varit borta i tio år?) har med mig innehåller meningarna. "Har du gjort...?", "När ska du göra...?", "Varför har du inte gjort...?" eller den bästa när mobilen ringer vid 10 "Jobbar du?!?" Det är påfrestande att ständigt bli kallad aggressiv och dum. I ärlighetens namn lägger jag otroligt mycket mer tid på henne än jag egentligen varken orkar eller har lust med. Det där jäkla samvetet! Ibland undrar jag om hon är på väg att bli dement, men samtidigt så är hon som mest förvirrad när hon inte får som hon vill eller stöter på motstånd. I andra lägen, när hon försöker bestämma över oss via olika former av härskarteknik eller när hon spontanhandlar ett nytt radhus så verkar hon glasklar. Det är påfrestande att inte veta. Det enda som är säkert är att hon har blivit en av de fegaste och mest bekväma människor jag mött och det är tragiskt!

Tror jag ska passa på att ta en rask promenad innan solen går ner. Även om det blåser så är det skönt att lukta på våren! Tror det får bli en lång promenad längs havet till helgen. Jag behöver himmel, hav och horisont!



söndag 10 mars 2019

Ofrivilligt utvald

Jag dödstädar. Inte åt mig själv, men efter detta (om jag överlever) ska jag ta tag i mitt eget hem för detta vill jag inte att mina ungar ska behöva göra för min skull den dag jag inte längre är med.

Hur kan man fylla sitt hem med så otroligt mycket saker och för att tala klartext: så jäkla mycket skit?!? Vi har på två dagar fyllt en hel container och åkt tre vändor till tippen. Och det syns nästan inte... Jo, i garaget där männen i mitt liv tillbringat den här söndagen med att kasta: brädbitar, gamla behållare, elektronik som såg sitt bäst före datum passera någonstans kring 1950, tomma papperspåsar och allsköns annat "bra-att-ha". En kartong med något oidentifierbart innehåll (tror det har varit något ätbart en gång i tiden) var så ålderstigen att bäst-före-datum blekts bort på förpackningarna. Vad kallas denna defekt i hjärnan som finns hos samlare av allsköns bråte? Med vetskap om att detta bara är cirka en fjärdedel av allt som är kvar i förrådslängan innan där är tömt, så vill jag helst skrika. Eller bara låta alltihop implodera och försvinna...
Förutom garage/garagevind/verkstad/vind så finns det ett bostadshus på ungefär 275 kvm - två plan...behöver jag säga att även där är knökfullt med saker? För egen del har jag tillbringat helgen på ovanvåningen i nämnda hus och lyckats sortera ut ett rum och en liten hall. Tillsammans med min f d svärmor, som klagar på att hon tvingas kasta bort hela sitt liv och önskar att hennes son, d v s min avlidne man, varit där. Tro mig! Det gör jag också för då hade jag sluppit stå med alltihop! Att hennes yngste son hade varit betydligt hårdare mot henne än vad jag är har hon helt valt att förtränga. Hon spontanköpte, helt på egen hand, ett radhus i måndags och det var ju både handlingskraftigt och visade på beslutsamhet. Som förslag till tillträdesdatum satte hon själv 5 april... För hon tänkte att då kunde hon ju flytta in där till hösten när hon har fixat lite i sitt nuvarande hus. Jag konstaterade kort och koncist att antingen flyttar hon första helgen i april eller också får hon på egen hand tömma nuvarande hus, fixa trädgården och ställa i ordning inför försäljning och dessutom klara av att flytta själv. Och att hitta ett sätt att finansiera två boenden...Allt handlar om att försöka förhala det oundvikliga - flytt till ett annat boende. En flytt som borde ha gjorts för tjugo år sedan... Jag förstår att det är tufft att flytta vid hennes ålder och att det är ledsamt att behöva lämna ett älskat hus, men det är oundvikligt när man inte klarar sig själv. Att se ett tidigare välskött hus och trädgård förfalla och närma sig gränsen för ruckel gör ont även i mitt hjärta. Jag har varit med sedan de startade ombyggnaden av det lilla husartorpet med griskätte och har tillbringat massor med timmar där. Det har varit så fint, men nu syns förfallet och tyvärr går det snabbt när ogräset får övertag. Bara att få lite hyfs på trädgården lär ta ett par arbetshelger för mina tappra medarbetare och projektledaren (jag alltså).

Om ni märker ett visst missmod och frustrerad irritation så stämmer det! Jag är inte särskilt bra på att bli behandlad som "tjänstehjon" och saknar egentligen tid att hålla på med detta projekt som tvingats på mig, men inser att jag är den Ofrivilligt Utvalda. De sista månaderna förstår jag hur Askungen känner sig - det är ett konstant ringande på min mobil, trots att jag varit övertydlig med att jag faktiskt har ett arbete att sköta och att min chef faktiskt tycker att det är mina arbetsuppgifter som är det jag bör använda min arbetstid till. Jag tror att det hade varit enklare att hantera om det hade funnits någon liten uns av tacksamhet att vi offrar otroligt mycket tid och energi på att hjälpa till, men det är som att vara uppslukad i en strömvirvel som bara snurrar fortare och fortare. Kraven tar aldrig slut!

Livsbalansen är med andra ord i total obalans. Mycket att göra på jobbet, som vanligt...och att få besked om att jag troligen måste anpassa min semester så att jag kan täcka upp för mina kolleger trots att vi inte har samma arbetsuppgifter gör inte att jag känner mig direkt sprudlande. Ingen täcker upp för mig, utan jag måste försöka anpassa eventuell sjukdom till de dagar när jag inte har inbokad utbildning eller andra möten. Så trött på att vara dubbelarbetande! I kombination med turbulensen privat känns det som att befinna sig på Highway to Wall.

Min tid - mitt liv! Vad gick snett?


fredag 22 februari 2019

Om absolut ingenting d v s det som är Livet

Fredag 22 februari och nu har våren officiellt kommit till Skåne. Om det gillas??? Vintergäcken har gäckat bland bortglömda fjolårslöv, snödropparna pinglar sprött i vinden, krokusen visar färg, påsk,-och pingstliljor reser sig majestätiskt i rabatterna, fåglarna är vårgalna och hasseln blommar. Med stora klasar - till glädje och gamman för oss pollenallergiker... Våren 2018 lär bli minnesvärt ur pollensynpunkt om man ska tro på de där som förstår sig på sådant. Själv känner jag av det säkra vårtecknet och kan acceptera det som ett litet charmigt inslag, men erkänner att jag bävar inför den förestående explosionen. Björkpollenallergi leker man inte med...


Men strunt i det som komma skall! Nu njuter vi av att ljuset har kommit tillbaka, att solen faktiskt värmer och att det spritter lite allmänt i både grenar och snår. Lite konfunderad har jag dock blivit av att man flyttat fettisdagen till mars?!? Brukar den inte alltid vara i februari? I och för sig spelar det kanske inte så stor roll för min del som redan har hunnit trycka i mig ett flertal fastlagsbullar från Bengans Kondis i min del av Köping. fastlagsbullar som smakar exakt som de ska. Att man sväller upp som en koloss kan det vara värt. det är fortfarande massor av tid att ta tag i Beach 2032!


Jag blir lika förvånad (och irriterad) på mig själv varje år när tankarna på bikini och att visa sig på stranden dyker upp. Varför är jag fortfarande, vid +50 så fixerad vid hur jag ska uppfattas av andra på stranden eller vid en pool? Löjligt! jag har sedan länge passerat det datum då någon lägger märke till min person. Tyst, timid och oansenlig som jag tyvärr är. Fördelen är att jag borde kunna se ut som sjutton, men jag är inte bekväm i den kroppen. Och tror ni jag lyckas komma iväg till gymmet? Svar NEJ! Mina argument är slut sedan länge, men jag tröstar mig med att jag brukar lyckas få ihop mer än 10 000 steg per dag och att jag är ute och promenerar dagligen efter jobbet. Även om vågen envist står kvar på alldeles för många obekväma kilon. Hoppas att det snart känns som konditionen (och modet) är med mig så att jag kan börja springa. Tydligen har jag sagt att jag har sprungit mina sista rundor, men fördelen med mig är att jag säger en hel del som kan förvåna även mig själv. 

Jag har fortfarande inte lyckats lösa mysteriet med min man som jag, utan att själv delta, har varit gift med ett tag. Inte ens datum för bröllopet har jag! Tala om att vara i händelsernas utkant. Det är avancerat att vara utanför centrum i sitt eget liv, men är detta sättet att ha ett spännande och intressant liv, så får jag väl nöja mig med det. Livet där jag är centraliserad är ju så där: lagom spännande och lagom ointressant. Och fortfarande alldeles för olagom med arbetsbördor, både på jobbet och privat. Två hus och trädgårdar kräver sin blundande kvinna! Det går dock framåt om än med små kliv. Idag har bil och släp blivit sålda, så nu finns det ingenting som hindrar att det ställs en container framför huset. Herreminje vad gamla människor samlar på sig! Det kommer nog att krävas mer än en container innan vi har röjt inomhus och i trädgården... Så otroligt mycket oanvändbart skräp!

Nu ska det fokuseras och laddas inför kvällens viktiga innebandymatch och sedan blir det en helg i "skogen". Härligt att bli bortskämd, men jag vet att huvudsyftet är att hindra mig från att arbeta... Jobbdatorn får aldrig följa med på helgsemester...

tisdag 12 februari 2019

Rykten om mitt bröllop är troligen osanna

"Förvärvad bitterhet". Smaka på den kombinationen. "Förvärvad bitterhet" - mitt nya favorituttryck. Det täcker liksom in all den tristess och uppgivenhet som, framförallt medelålders (JA! Vi tillhör faktiskt den kategorin - gilla eller ogilla!), kvinnor tycks älska att vältra sig i. Den där suckande skaran som egentligen är missnöjd med det mesta: arbete, äktenskap, partner, men kanske mest med sig själv. Att man ständigt sitter och stickar på sin allt större offerkofta. Att man plågar sin omgivning med fiolgnisslande negativismer. Att man lät det gå så långt att man inte längre orkar ta tag i saker som tynger ner - en förvärvad bitterhet. Jag erkänner att jag själv varit en av dem! Missnöjd med mitt arbete, missnöjd med min ensamhet (den påtvingade delen av ensamhet; den frivilliga delen har jag aldrig haft problem med) och totalt oförmögen att ta mig ur det. Rädsla, bekvämlighet eller vad det nu berodde på, så lät jag bitterheten sakta ta över de glädjor som faktiskt finns i livet. Idag känner jag mig alls icke bitter. Jag har tagit tag i mina förvärvade bitterheter och ventilerat dem innan jag blev en av de där trista kvinnfolken som bara klagar. Ett klagande som aldrig tycks ta slut! Byt jobb om det nu bara är nattsvart att gå dit, byt karl/partner om det nu är så att de enda "lyckliga" veckorna på året är när man har semester - det är inte kärlek. Kärlek är att klara av alla de andra veckorna som är vardag med allt vad det innebär. Att lyckas med en guldkantad vardag är så mycket mer värdefullt och bättre för förhållandet och miljön (man måste ta miljöhänsyn i allt) än att åka på semester.
"Förvärvad bitterhet" -vad jag älskar det uttrycket!

Å andra sidan - hur skulle jag kunna vara bitter?!? I förra veckan satt jag i möte med en kollega och när han skulle vidarebefordra ett mejl till mig så skrev han in mitt förnamn i adressraden på Outlook och sa:
"Vad heter du i efternamn numera?"
Jag: "Vad menar du?!? Detsamma som förra gången du skrev till mig..."
Han: "Jaha! Så du har behållit ditt efternamn?"
Jag - mycket förvirrad: "VA??? Vadå behållit???"
Han: "Du har ju gift dig!"
Jag: "VA???? Var har du hört det??"
Han: "Det talas det allmänt om hos oss!"
Jag: "Ni får släppa fixeringen vid mig och börja jobba i stället!!"

Jag har inte riktigt bestämt mig för om jag ska känna mig smickrad - det är ju ändå något visst att vara ett objekt för skvaller; om inget annat kan ens liv vara otroligt intressant utan att man har en susning om det eller om jag ska fokusera på att jag är gift med en för mig totalt okänd man (eller kvinna...inte ens det vet jag) och att jag inte blev inbjuden på mitt eget bröllop. Det sistnämnda känns lite som en förvärvad bitterhet. Faktiskt!
Min äldste son hävdar att jag får skylla mig själv för att jag (detta är hans ord - inte mina!) är så sarkastisk och ironisk så att folk inte förstår. Jag lägger in mitt veto! Försiktigt förstås. Inte vill jag vara orsak till att dessa skvallerhögar förvärvar ännu mer bitterhet i sina innehållslösa liv. Men ursäkta...kan jag hjälpa att folk är korkade?!?





söndag 27 januari 2019

Att försöka kasta bort synd och skam mitt i en strömvirvel

Sitter och fryser under takfönstret. Vintern har kommit och temperaturen har krupit under nollan så när jag kom hem från jobbet häromdagen blev det till att ställa om pannan (inte den jag har i ansiktet alltså...) för nu fungerar det inte med sommartemperaturer längre. Att vara inomhus och frysa är bland det värsta jag vet. För tillfället är min hjärna i totalt okontrollerbart kaos. Trots att jag har försökt bena upp allt jag har att göra med hjälp av listor (en för arbetet och en för det privata livet) så bara snurrar den lilla hjärncellen i en allt annat än elliptisk bana inne i huvudet. Den bånkar i insidan av skallen mest hela tiden har jag kommit underfund med. Annars förstår jag inte varför jag har en konstant spänningshuvudvärk... Förstå vilken bedrift det är av mig att använda mig av listor! Jag avskyr ordet "lista". Jag är en ickelistperson! En person som kan hålla mängder av bollar snurrandes i luften samtidigt som jag själv piruettar genom kontoret. Något har uppenbarligen hänt som har fått mig att helt tappa koncepterna och bli som andra. En sådan med dålig organisationsförmåga som måste hålla reda på allt med hjälp av...just det...listor. Lite lätt skadeglad kan jag dock konstatera att listorna hjälper mig inte ett dugg. Normalt när jag skriver ner något för hand så sker det något i hjärnan - synapserna mellan pennföringen, armens och handens rörelse och ögonen får mig (normalt) att kunna strukturera och lägga information i rätt fack i hjärnan. Troligen är väl min vaktmästare i hjärnan på rymmen. Tjänstefolk har ju en tendens att avvika när man behöver dem som bäst. Plan A fungerade alltså inte, så nu övergår jag till Plan B - att plåga mina bloggläsare med mina illustra strukturproblem. Någonstans skattar jag mina erfarenheter av att ha gått in bakom tapeten för det gör att jag inte får panik, utan snarare lite smågnolande funderar på vad jag ska göra, vad jag borde göra, vad jag måste göra och i vilken ordning det bör ske.
Att man gör de arbetsrelaterade uppgifterna på arbetstid är ju, enligt chefen åtminstone, en väldigt bra början. Listan på allt jag har att göra inom utbildningsdelen är gedigen. Problemet - förutom att jag har koncentrationssvårigheter och allt som oftast lider av akut prokastinering under kontorstid - är att jag ständigt störs av kolleger som tror att jag vet precis allt om det nya systemet och hur de ska göra. Fel! Det är vad cheferna ska göra som jag kan... Dessutom har jag en före detta chef vars personliga vendetta mot mig aldrig tycks ta slut. Intressant i sig, men jag tror hans negativa fixering av mig handlar om en rädsla att jag ska avslöja honom. Han vet att jag har sett genom honom; han vet att hans hybris och självuppfyllelse av sitt eget jag inte har lurat mig. Han är en liten rädd fjant, som varje dag när han kliver ur sängen behöver pumpa upp sitt ego framför en helkroppsspegel och vars bekräftelsebehov uppfylls av alla ja-sägare han har behållit och anställt. De som vågat opponera sig eller visa sitt missnöje har antingen valt att sluta eller blivit tvingade att byta arbetsplats. Mobbing på hög nivå med andra ord...
Privat är det en bouppteckning som hänger som ett ok över mina allt annat än vältränade axlar. Att då få höra att man saknar kompetens att upprätta en sådan viktig rättslig och skatteteknisk handling gör ju inte att prestationsförmågan står på topp... Å andra sidan är detta bouppteckning nummer tre som jag ska färdigställa och de andra två har godtagits utan anmärkning. Det ska bara göras! Kanske jag har fel, men det måste ju finnas några lagrade kunskaper hos mig - hatar när kommentarer får mig att tvivla på min kompetens!


Ur balans med andra ord. Jag har varit riktigt duktig med promenader fram tills snön kom. Eller rättare sagt halkan. Det går ju inte att få någon direkt power i en power walk när fötterna glider på underlaget. Att ramla och bryta något igen är inte riktigt med på min "to do"- lista 2019. Så klart det också påverkar energinivån. Hur kan man vara så otroligt medveten om sina egna fel och brister och förstå varför man reagerar på andras beteenden, och inte kunna använda sig av den kunskapen när man analyserar sin prestationsförmåga och försöker åtgärda den? Jag har sagt det förut: hjärnan är en fantastisk skapelse!
Jag tror även att jag är stressad av att ha läst Vigdis Hjorths Arv och miljö. En god vän skrev att den kom henne allt för nära. Jag är böjd att hålla med. Det är inget lätt val att välja bort sin familj - man måste leva med skulden och skammen. Inte nödvändigtvis en skuld och skam som känns dagligen, men den blir påklistrad dig i samma ögonblick som du berättar att du brutit med familjemedlemmar. Att bryta med en förälder är nog bland det mest skamfyllda man kan göra i vår kultur, i synnerhet om det handlar om en moder. Men vill man inte vara del av arvsynden, leva i en förljugen värld där anklagelser haglar och dessutom vägrar vara medberoende till en narcisstisk människas uppfattning om en alternativ verklighet och vars huvuduppgift tycks vara att missförstå, så split och sticka extra varv på offerkoftan...ja...då är det nästan enklare att bära på skuld och skam som egentligen är ickeproblem. Jag har ju faktiskt aktivt valt (precis som Bergljot i romanen) att bryta. För att jag ska må bra. För att jag ska orka se mig i spegeln. För att jag ska kunna skaka av mig barnets otroliga vilja att vara till lags, att vara "stor och duktig" och ändå ständigt vara uppfylld av en känsla av otillräcklighet. Många år och mycket vatten har runnit under broarna för att jag ska vara där jag är idag. Stolt över mig själv och vad jag har uppnått (lite knas med hjärncellen för tillfället, men det tar sig väl) och redo för en framtid. Det har till och med dykt upp tankar på att bli sambo och köpa nytt gemensamt hus, men det är så nytt och skräckfyllt så det är jag inte riktigt redo att ventilera fullt ut. Det är en början och kanske slutet på min långa vandring med skulden och skammen. Att känna sitt eget värde och vara nöjd med sig själv och sina val är nog den vackraste gåva man kan ge sig själv och sina närmaste. Redo att lämna nya fotspår i sanden (snön har regnat bort...)