tisdag 3 december 2019

December - en månad av förfäran, förundran och förhoppning

December har verkligen startat i mörker. Hur farao är man funtad om man får för sig att knuffa en 73-årig kvinna framför ett godståg?!? Detta hände sent igår och avspärrningarna var kvar när jag gick till kontoret i morse. Mannen, en 35-åring, är gripen och folk som inte var där sitter och förfasar sig över att ingen gjorde något för att förhindra det. För det första är det en handling som ingen förväntar sig ska ske och när det sker går det, antar jag, så fort att man inte varken hinner registrera vad som sker eller agera för att förhindra det. För egen del förstår jag att ingen hann ingripa och att om någon registrerade vad som skedde blev de antagligen helt paralyserade av chocken. Än så länge är det inte något som talar för att de var bekanta med varandra och vetskapen om det gör det hela så mycket värre. Folk gör ju både det ena och det andra för att komma över ett arv till exempel eller hämnas på någon. Jag är helt chockad och var inte ens där! Fortsättningsvis ska jag aldrig gå på den sidan av perrongen när jag går från och till kontoret, utan hålla mig på den tryggare sidan så långt från spåren som möjligt. Senast igår eftermiddag fick jag obehagskänslor när jag passerade två tonårskillar som klev fram sidan om mig samtidigt som ett Pågatåg kom in vid den perrongen...
Man blir både illamående och omskakad när det händer sådant här i ens närområde!

Skönt att äntligen ha kommit in i december! Mörkret blir så mycket enklare att uthärda när det tindrar tusen juleljus och med vetskap att vi snart har avverkat den mörkaste tiden. I morse var det i och för sig mindre roligt med svart halka hela vägen till bussen - Bambi på hal is, det är jag! Lyckades komma fram helskinnad och nu vräker regnet ner. Med andra ord en helt ordinär skånsk vinter. En soppa står och puttrar på spisen och jag känner mig så troligt huslig som faktiskt lagar mat på riktigt fast det bara är jag som ska äta. I morgon är det julbord, på torsdag traditionsenlig julpilsner inklusive god middag och till helgen hoppas jag bli bjuden på middag... Är man särbo så är man och ska väl ha någon nytta av att ha hittat en man som älskar att stå vid spisen?!? Min huslighet brukar i och för sig accelerera i december eftersom jag gillar att fixa glöggmingel och julbord. Tycker jag kan leva på det resten av året. Inte resterna alltså, utan på att ha visat upp min duglighet i köket. Kan man, så ska man!

I förra veckan var jag en sväng i Dublin. Vad jag älskar den staden! Vi brukar prova något nytt varje gång vi är där och denna gången blev det The Irish Rock´n´roll Museum. Ganska märkligt ställe, men vi var ensamma med guiden och fick vara med i en jam session med en väldigt duktig musiker. Om någon undrar så är det inte alls lika enkelt att spela trummor som det ser ut. Och definitivt inte när man blir överrumplad. Vi kan väl, för att inte vara alltför tydliga, säga som så, att jag inte tror att min framtid finns bakom trummorna... Nästa Dublinresa blir nog i september, om jag kan slita mig från vår nye familjemedlem.

Totalt virrigt inlägg! Har haft svårt att hitta tid till bloggen, så det blev lite impulsivt och ogenomtänkt den här gången men ingen tvingas ju att läsa och definitivt inte till the bitter end.



måndag 18 november 2019

När topplocket är på väg...

När ska den svenska aningslösheten och menlösheten upptäckas även av oss svenskar?! Jag är så infernaliskt trött på att dagligen mötas av föraktfulla blickar och nonchalans från våra invandrade arabisktalande muslimer. I dag åkte jag hem med en busschaufför, som med tanke på utseendet torde vara från Irak. Efter att ha arbetat med service större delen av mitt liv anser jag mig vara duktig på kundbemötande och har en hög egen servicenivå. På gott och ont!! Att inte ens få en blick när man kliver på är irriterande...när mitt för dagen via appen i mobilen inhandlade månadskort inte fungerar i läsaren och jag i stället visar upp den för honom såg han ut som han skulle spotta mig i ansiktet för att jag - en simpel hora som saknar vett att skyla mitt hår - dristade mig att tilltala honom OCH dessutom såg honom i ögonen. Fy på mig!! Likadant är det om man råkar befinna sig på något köpcenter i regionen. Det vimlar av arabiska män med sina fruar i chador eller hijab och sällan är man så utstirrad och föraktad som i de situationerna. Jag är definitivt inte Sverigedemokrat. Jag tror gott om de flesta människor och värderar inte folk efter deras ursprung. Men! Jag kräver respekt, eftersom jag anser att man ska respektera sina medmänniskor. Men respekt är ömsesidig och förr eller senare kommer jag att explodera. Hur kommer det sig att det är socialt accepterat av alla dessa politiskt korrekta maktfullkomliga röstfiskare att kvinnor i dagens Sverige ska acceptera att känna sig som främlingar i sitt eget land?!?
 Jag har bott i ett muslimskt land och försökte efter bästa förmåga att respektera deras seder och kultur. Långa svepande kjolar och vida långärmade blusar var min klädsel när jag var i souken. Ändå spottade kvinnorna efter mig och kastade glåpord. Värst var en fyllig (läs smällfet) gammal tant och jag fasade för att passera hennes mans affär för jag visste ju att det skulle komma en spottloska och en obegriplig harang. Vid ett sådant tillfälle gick jag något framför min man och när hon for ut mot mig, började han skälla ut henne efter noter. På farsi. Uttrycket i hennes ansikte var obetalbart. Det var jag som var den udda fågeln. Den som borde anpassa sig. Och det gjorde jag! Jag dolde inte mitt hår, men hade aldrig åtsittande kläder, tittade kyskt ner i marken (jo då! på den tiden kunde jag se både kysk och oskyldig ut!) och försökte att väcka så lite uppmärksamhet som möjligt.
Det är säkert därför jag reagerar med ilska och verkligen får lägga band på mig när folk som vi har tagit emot och gett en fristad tycks tro att deras kvinnosyn ska få genomslag. Vakna! Det är dags att se verkligheten i vitögat och agera!

Det är ju lite turbulent i de södra delarna av vårt avlånga land...Skjutningar och sprängningar har ju tyvärr blivit vardagsmat, men vet ni vad? Det är ytterst få oskyldiga som faller offer för dessa gangsterfasoner! Visst - det är tragiskt när två femtonåringar blir skjutna, den ena till döds, men de var kända av polisen och ägnade sig åt kriminell verksamhet. Förr i tiden sa man: den som ger sig in i leken får leken tåla. Dessa barn och ungdomar lever ett laglöst liv, struntar i vuxenvärlden och tror att de är odödliga. Cyniskt, kallt och okänsligt? Absolut, men det är inte mitt fel att det ser ut som det gör. Det är inte skolans fel att det ser ut som det gör. Det är inte de sociala myndigheternas fel att det ser ut som det gör. Det är inte polisens fel att det ser ut som det gör. Det är inte ens politikernas fel att det ser ut som det gör. Varför talas det aldrig om föräldraansvaret?? Om föräldrarna inte klarar av att uppfostra sina barn så ska ansvaret fråntas dem direkt. Att ständigt stryka medhårs och vara förstående (det är väl klart att barnen ska ha senaste mobilen, datorn, cykeln och dyraste jackan och skorna även om man lever på socialbidrag!) är den största otjänst man kan göra dessa barn och ungdomar. Vi har låtit de kriminella skapa ett pseudosamhälle där de själva styr med egna lagar och straff. Ett pseudosamhälle där "vanliga" medborgare hjälper till att tvätt pengar genom att handla i butiker, klippa sig hos frisörer, anlita bilmekaniker, hantverkare o s v som inte är med "i den momsklubb". Är det anmärkningsvärt billigt så behöver du inte vara hjärnkirurg för att förstå att verksamheten sysslar med verksamhet som inte riktigt tål en granskning av Skatteverket. Ett litet tips i all välmening...

Ovanpå eländet som pågår i rikets tredje största stad så skriver en välrenommerad ledarskribent en söndagskrönika där han ondgör sig över att det står polisbussar och polisbilar utanför restauranger och frukostställen - hur har de tid att socialisera när buset tagit över gatorna?Ursäkta mig, men den svenska arbetsrätten gäller även poliser. Även de har, hör och häpna!!, rätt att ta rast och även de behöver äta!! För den lönen och det arbete som dessa vardagens hjältar uträttar hade många av de politiskt korrekta inte ens klivit ur sängen. Min respekt för den här journalisten är totalt utraderad. Det är skamligt och ett lågvattenmärke utan dess like.

Förväntar mig att det blir ilskna kommentarer och att bli kallad rasist. Rasist har jag aldrig varit och kommer aldrig att bli, men...när vi tillåter folk som vi tagit emot med öppna hjärtan att bete sig rasistiskt mot oss...då väljer jag att vara realist och, i viss mån, opportunist: detta pack är som hundlortar under skorna. Jag är förbannad, känner mig maktlös och är rädd för den dagen när topplocket verkligen ryker...


söndag 27 oktober 2019

Positiva tankar förlänger livet - tummen upp för det!

Hösten har anlänt! Det blåser friskt, löven virvlar runt i vindbyarna och molnen leker tafatt över himlavalvet - vissa av dem mörkare än de andra. Jag tog en lång promenad i morse. Det kändes fint att utnyttja den där extratimmen man "fick" tillbaka i natt. Att jag dessutom läst att man bör gå 16 000 steg per dag för att gå ner i vikt gjorde mig extra peppad och exalterad. Vem kan motstå en sådan utmaning?!? Nu kan jag svara: jag! Efter lite drygt en timmes rask promenad hade jag avverkat 7,5 km och tänkte glatt att nu jäklars har man väl kommit upp i en bra bit över 10 000 steg och jag tyckte faktiskt att det kändes som om jag tappat tre, kanske fyra, kilon i ren glädjeyra. Tittar på min Apple Watch och jag lyckades bara prestera 9 565 steg på dessa kalorimetrar. Ursäkta mig, men hur tänker man sig att man ska få ihop 16 000 steg VARJE DAG!!! Jag är nu uppe i 11 700 steg och har faktiskt inte tid att lägga all denna tid på att gå... Varje vardag kliver jag av bussen en hållplats innan jag behöver och får då ihop ca 2,3 km, vilket är en skön start på dagen. På vägen hem brukar jag kliva av två hållplatser före min egentliga och då lägger jag till ytterligare 3 km. Trots detta och att jag inte har ett stillasittande jobb, kommer jag sällan upp i 10 000 steg. Det är inte konstigt att man känner sig mindre lyckad, när man inser att ens största problem är att det inte är kompatibelt att försöka promenera sig i form och dessutom ha ett krävande arbete...

När jag promenerar (i brist på att kunna springa - knäskrälle!) så passar jag på att lösa världsproblem och ibland även mina egna små svårigheter i vardagen. I dag funderade jag en hel del på hur märkligt det har blivit i vårt land. Vi har blivit så fruktansvärt rädda för att inte tillräckligt stå upp för allehanda minoriteter och märkligheter att sunt förnuft och realitet har lagts i malpåse. Till exempel hörde jag att man på en förskola någonstans uppåt landet har beslutat sig för att endast servera vegetarisk kost. Personligen har jag ingenting emot vegetarisk mat, men undrar hur det kan vara okej i dagens Sverige att man "pådyvlar" barn särskild kost samtidigt som man tycker att barn bör uppfostras könlösa och själv ska få bestämma sin könsidentitet. I mitt huvud, som i och för sig är ganska överhettat just nu, så rimmar inte detta särskilt väl. Barn måste väl själv få välja om de ska bli vegetarianer eller är det okej att föräldrarna styr över det? Ni som känner mig förstår säkert att jag är ganska raljerande just nu, men jag är så infernaliskt trött på alla PK-stofiler som får alldeles för mycket utrymme i vår värld!

Jag brottas en hel del med mig själv när det gäller att ta tag i min kreativitet. Snart är det dags att damma av symaskinen och börja sy kläder och annat som kan passa en ny liten människa.
Samtidigt vill jag komma loss med den synopsis till roman som jag har liggande i datorn. Mitt största problem är att tiden inte riktigt vill räcka till och definitivt inte nu när jag måste trycka in 16 000 steg per dygn (!) och dessutom brottas jag  med den etiska biten: hur ärlig ska man vara? Hur ärlig kan man vara med hänsyn till andra - döda såväl som levande? Det är inte en enkel balansgång det där, om man inte är ute efter att medvetet provocera eller såra. Jag har inte landat i något resultat utan funderar vidare. Egentligen är det väl det sista som är det svåra dilemmat. Tid hittar man om man vill. Vi har ju precis blivit med en extra timme!
 Dessutom hörde jag att man lever längre om man är positiv och eftersom jag ser mig lite som Skapelsens krona så tänker jag leva länge, länge så många generationer får njuta av mig och min visdom...

tisdag 22 oktober 2019

Melankolisk positivism eller lär känna din fiende

Mörkret har lagt sig över tillvaron. Fortfarande milt ute och det är väldigt svårt att klä sig... Oktober är i sitt slutskede och nu börjar det där lilla melankoliska fröet rota sig i kroppen och sätta krokben för alla positiva tankar och viljan att göra något. Jag är så infernaliskt trött och det hjälper inte att sova. Konstigt nog så gör jag det. Sover. Normalt så här års brukar vargtimmarna ägnas åt att älta problem - verkliga och påhittade - men numera sover jag, men det känns inte som jag får någon riktig vila. Hjärnan är alltid på högsta spinnläge och det verkar inte finnas någon avstängningsknapp. Det värsta med detta tillstånd är hopplösheten och känslan av att vara extremt misslyckad i jämförelse med andra.
Jag har tidigare skrivit om mina problem med min kropp och vikt och för tillfället tycks alla i min närhet ha tappat en massa kilon (det är väl de som jag har fått som ett gigantiskt muffinsfluff runt hela kroppen) och alla tycks ha stora behov att tala om för mig att de tappat si och så många kilon och storlekar. Kul för dig, men jag mår så jäkla dåligt över att höra det! Missförstå mig rätt - jag missunnar ingen att gå ner i vikt, framförallt inte om de har varit kraftigt överviktiga och jag tycker verkligen att det är en beundransvärd bedrift, men jag vill inte höra om det konstant! Ärligt talat så har jag inte träffat många som klarat av att hantera sin viktminskning utan att bli en belastning för omvärlden. De allra flesta hamnar i någon sorts bubbla av att de är Guds gåva till det motsatta könet.
Det blir lite samma effekt som de som slutar röka. Hur många "extremt mot rök allergiska" ickerökare har ni träffat? Personligen kan jag sammanfatta dem som alldeles för många...

Japp, jag tuggar just bittermandel och mår urdåligt. Kanhända har det att göra med åldern. Kanhända inte. Det är en gigantisk klump som tynger i mellangärdet (det kan i och för sig handla om rent fett) och drar tyngdpunkten ännu längre ner än vad naturen gör. Det är ju allmänt känt att naturlagarna tar ut sin rätt efter en viss ålder och låter allt det som en gång trotsigt pekade uppåt numera slappt dras neråt... Muntert är det icke! Eller jo, för det mesta kan jag skratta åt det, men just nu är jag mest så där oförklarligt ledsen och känner mig melankoliskt misslyckad. Vad har jag åstadkommit i mitt liv? Mina drömmar och förhoppningar - var tog de vägen? Jag drömmer ju inte ens om nätterna längre! Vilket kan vara förklaringen till att jag ständigt är så utmattande trött. Och bara blir tjockare och tjockare... Sover man för lite blir ämnesomsättningen lidande och det gäller kanske även om man sover för lite djupsömn...

Deprimerande inlägg - JAG VET! Försöker få styr på mina tankar och hitta tillbaka till den kreativa lusten, men misslyckas hela tiden. Ett misslyckande ovanpå ett annat misslyckande blir till slut en oövervinnerlig mur av självförakt och missmod. Får väl göra som jag brukar: kavla upp ärmarna och börja riva. Fördelen med att vara sin egen största fiende är att man ständigt har den under uppsikt och att man med hjälp av elefantskötaren kan affirmera det positiva som hänt under dagen...


söndag 13 oktober 2019

Tankar under lövsparkning


Mitten av oktober och trots att det syns att hösten är här så är det väldigt milt väder. Var ute och gick en stund precis efter lunch och trots att jag bara hade tunn jacka och sneakers blev jag varm. Och det var definitivt inte tal om någon powerwalk heller...  

Livet rullar på. Som vanligt mycket på jobbet och numera arbetar jag inte endast med strategisk utbildningssamordning och konkret utbildande utan kan även titulera mig kommunikatör. Joråsåatt! Mycket vill ha mer och snart får inte alla mina titlar plats på visitkortet! Tur jag gillar att ha många kor på isen och att dansa efter mina egna olika melodier. Mycket arbete blir det och tyvärr inkräktar det ju en del på fritidsorken. Allt det där jag vill får hela tiden stå tillbaka för alla måsten. tror att jag måste, trots mitt allra högsta ogillande, göra en lista över allt som ska fixas. Lägger jag det som en projektplan kanske det inte känns lika motigt? 

Jag har under en period funderade en hel del på vart vår tid är på väg. Är det alla år av utarmad utbildning och sociala mediers sanningsspridning som märks numera? Dumheten sprider sig som en farsot över världen, vilket syns på de politiker som har makten och på hur den "allmänutbildade" delen av befolkningen låter sig förledas av dessa maktfullkomliga galningar: från den tvålfagre Åkesson till den amerikanske galningen Trump. Hans senaste utspel om att kurderna inte är värda något understöd nu när Turkiet (som också leds av en maktfullkomlig narcissist) ska rensa ut för att kurderna minsann inte stod på amerikanernas sida under andra världskriget. Maj Gadd! Trumps retorik och historieförvrängning är förbi allt jag kan komma på i dumhet. Men farliga är dessa maktens män. Manipulativa, narcissistiska, maktfullkomliga och med förmåga att få den stora - ursäkta om du känner dig träffad - korkade massan som saknar utbildning och förmåga till kritiskt tänkande och konsekvensanalys med sig så är det vår tids största krigsrisk. Det höga tonläget om "vi och dom" påminner alltför mycket om tiden som föregick starten på Hitlers karriär...

Skrämmande och tröttsamt är  även att lyssna till det politiska käbblet på hemmaplan. Nu har ju äntligen regeringen, eller delar av den, satt ner foten och sagt nej till fler flyktingar. Vi måste börja arbeta med integration av de som verkligen har skäl för att få stanna. För övriga, och då menar jag framför allt de som har kommit hit på grund av Sveriges alltför milda lagar och domstolar. Vi måste skruva åt lagstiftningen så att den hänger med i utvecklingen. Den "hederlige" gentlemannatjuven är sedan länge en utdöd profession. Idag handlar det om rått våld, låg ålder på förövarna och en total avsaknad vad gäller respekt och empati för offret. Vi mot dem... När man tydligt ser att kommuner knäar för kostnaderna vad gäller exempelvis skola och sociala åtgärder så måste man väl även som folkvald politiker förstå att något måste göras?!  Något radikalt. NU! Tiden löper snabbt ut för den svenska välfärden! Och nej! Jag lägger inte detta på de asylsökande. Jag lägger skulden där den hör hemma: på lagstiftning och rättsvårdande instanser som inte anpassats och följt med i utvecklingen av dagens brottslighet och våra politiker som saknar visioner och förmåga att verkställa beslut som kan visa sig vara negativa för den egna personen vid nästa val. Alla måste vi våga vara vuxna. Våga ta beslut som är obekväma. Våga stå upp mot antidemokratiska värderingar och nationalistiska krafter. Och sluta skylla kriminalitet på taskig uppväxt i förorten...
                   
Kan vi bara trycka Ctrl + Alt + Delete (tack Wisti) och börja om?
                                                  




söndag 29 september 2019

Orkar bryta ihop och komma igen...

Min existentiella livskris visade sig vara ett munsår. Skratta du! Det är en liten infektion på ytan, men en gigantisk bakteriesvärm på insidan som slår ut värddjuret (i detta fall jag själv) totalt. Liknelsen med Titanic och mötet med isberget ligger nära till hands. Munsåret, eller som det egentligen handlar om: en herpesinfektion, har sedermera övergått i en envis och gäckande förkylning som ena dagen känns som den håller på att försvinna och nästa dag poppar upp med en beundransvärd energisk frenesi. Inte konstigt att man känner sig totalt dränerad på all ork!

Efter denna inledning så kan jag även erkänna och konstatera att jag fortfarande inte har satt minsta lilla tå på gymmet eller snörat på mig några joggingskor- jag är ett totalt misslyckande! Någon har tagit över mitt jädrar anamma och lämnat mig som en orkeslös och totalt värdelös skräphög utan karaktär och vilja. Låt mig korrigera mig själv: jag var faktiskt på Bokmässan i Göteborg i går och höll mig nästan till föresatsen att inte köpa några nya böcker. Två ynka böcker kan väl inte räknas?!? Om man jämför med de horder jag burit hem vid tidigare besök... Så lite karaktär får jag nog ändå säga att jag ligger inne med. Livet känns genast lite mindre bittert.

Just nu sitter jag lite lagom postmigrängroggy och funderar över tillvaron. Vaknade med huvudvärk - antagligen för lite vatten under gårdagens mässbesök - trotsade Mr Couch Potato och började bädda rent och dammsuga, såg att vädret såg trädgårdsvänligt ut så jag drog på mig handskarna och började en frenetisk rensning i en av mina många förvildade rabatter. Fem fyllda sopsäckar senare så kan jag konstatera: oj, där fanns det ju en rhododendron (!),  jag måste visst så ca 10 kvm gräs och nu är det dags att gå in, ta en tablett och inta ryggläge ett par timmar.

Jag är infernaliskt trött på att hela tiden dras in i en massa icke självvalda projekt. Att känna mig som en dålig partner, mamma, syster och vän för att jag inte orkar visa omsorg och umgås så mycket som jag egentligen vill. Min arbetskalender har jag hyfsad kontroll över, men när det gäller min privata kalender är det mest kaos. Kan Någon Annan vänligen anmäla sig till arbete, tack! Det ska tömmas, städas och säljas ytterligare ett hus och tiden tickar. jag brottas med konstant dåligt samvete för att jag inte hinner med eller orkar och nu, för att jag är förkyld och nere för räkning. Det hade varit så himla skönt att kunna vältra sig i självömkan och bara käka choklad och titta på snyftfilmer, men jag har inte möjlighet att koncentrera mig på TV eller film. Och vad gäller chokladen...låt oss linda in det, så att det inte låter så burdust: det är inte direkt så att min kropp behöver fyllas ut ytterligare.

Bryt ihop och kom igen! You´ve done it before...

Att vara bitch i sitt eget liv är ganska jobbigt...

onsdag 11 september 2019

Att sluta tolerera mitt eget bullshit!

Här sitter jag och tror mig lida av existentiell livskris. Eller vad det nu kan vara... Känner mig totalt apatisk och tillbringar alldeles för mycket tid med att göra absolut ingenting. Och då menar jag verkligen absolut ingenting! Det tog till exempel elefantskötaren hela FYRA timmar att övertyga den här kolossen om att det faktiskt är nyttigt med motion och frisk luft. Tvingades ut och det var riktigt skönt att ta en rask promenad en timme. När ångan väl var så att säga uppe, passade jag på att klippa gräset också. Det gäller att smida medan järnet är varmt. Vet inte vad den här håglösheten bottnar i. Det kan bero på att jag har trängt in mig i ett hörn och barrikaderat med "måsten" och "borden".

Dialogen i mitt huvud låter oftast: 
- Jisses vad mycket du har gått upp i vikt!
- Jag vet!! Jag ska sluta äta godis. Äta mer regelbundet och nyttigare. Bara dricka vin på fredagar! Det måste jag verkligen börja med omedelbart!!

Samtidigt på annan plats: 
- Oj! Här finns det ett choklad. Bäst jag äter upp det genast så ingen hinner före. 
- Dumskalle! Det är ju bara du här...

- Ska du med på after work? Det är ju tisdag och man behöver muntra upp sig.
- Absolut! Det spelar ju ingen roll om jag väljer att dricka vin idag och struntar i det på fredag! (Eller hur...)

Eller låter det så här:
- Maj Gadd vad tjock och otränad du är!!
- Jag vet!!! Jag ska börja träna!

Samtidigt...
- Jag börjar nästa vecka. Har inte möjlighet att ha träningsvärk nu.
- Jag tar det i morgon. I kväll är det försent (klockan är 17...)

Blir så infernaliskt trött på alla begränsande röster i mitt huvud. Det känns som det sunda livet hela tiden gäckar mig, men jag vet så klart att den enda skyldiga här är jag själv. Jag tror jag är rädd. Rädd att känna mig uttittad när jag kommer till gymmet för det var så länge sedan jag var där. Rädd för att känna mig misslyckad för att jag har kört min kondition i botten - å andra sidan känner jag mig redan misslyckad på den punkten så det borde inte spela någon roll. Jag vill tillbaka till mitt vältränade jag för tre år sedan. När träningen var en självklarhet! Det är klart att jag känner mig misslyckad när jag inte vågar ta mig till gymmet. Det är märkligt vad det fysiska och psykiska välmåendet hänger ihop. Antagligen bottnar livskrisen i att jag har tappat bort mig själv och låtit allehanda rädslor ta överhanden. Något som dök upp efter min brutna arm. Mitt inneboende jädraanamma tycks också ha fått sig en törn. Det och viljan att få saker gjorda. 

Nu har jag två dagar kvar på min sensommarsemester och kanske att jag startar morgondagen med en försiktig joggingrunda och kanske jag även tar mig till gymmet för att bevisa att jag inte är helt död och begraven. I och för sig ska jag ju på minisemester till helgen, men det klarar jag nog även om jag har lite träningsvärk. Och vet ni vad? Jag tror jag ska försöka bli sams med Luther igen. Han är ändå ganska bra på att få igång elefantskötaren på huvudkontoret...