Avslutade Johanna Nilsson "De i Utkanten Älskande" i går eftermiddag. En väldigt bra bok, som kom i min hand av en slump. Den handlar om några vilsna själar som av olika anledningar hamnar på ett kafé som drivs av Victor och hans somaliska hustru Rosa. Deras äktenskap är hett och passionerat, men när Victor får en malign tumör i magen rubbas deras balans. Yngsta dottern, Mirja, är vacker, egensinnig och i föräldrarnas ögon, väl utmanande. Hon drömmer om att bli fotomodell, men har dessvärre en destruktiv pojkvän som hon har svårt att göra slut med.
På kafét hänger en människospillra, Bea, med starka tvångstankar och självdestruktivt liv. Hennes mamma dog när Bea var liten och pappan alkoholiserades. De har bara varandra, men kan inte överbrygga sin egen sorg för att mötas, vilket är bådas allra högsta önskan. Bea är en förmögen kvinna, som skrapat ihop pengarna genom allehanda stölder. Pappan känner till detta, men väljer att tiga. Precis som Bea tiger om att hon vet att pappan super.
Måns är en gatumusikant, som ser Bea passera honom dagligen på väg till kaféet. Han blir förälskad, men är rädd att, som så många gånger tidigare, bli avvisad när Bea får syn på hans vanskapta ben.
I berättelsen finns även Sofia. en transsexuell man, som väntar på tillstånd från Socialstyrelsen att göra en könsbytesoperation. Sofia är en människa som helt saknar tillhörighet. Hennes starkt frireligösa familj har valt att "glömma" att hon existerar, men man förstår att de också lider av att inte förstå hur det kunde bli så här. Hon är inte bekväm på klubbarna där andra "som hon" träffas och utsätts för medmänniskornas fördomar och nedsättande kommentarer när hon visar sig ute. Sofia försöker slå igenom som fotograf och hennes första besök på kaféet är för att fråga om hon kan få ha en utställning där.
Risken för att detta skulle blivit en pekoral bagatell tror jag är ganska stor. Men så är det inte alls. Johanna Nilsson har skrivit en roman som berör. Alla dessa udda människor finns runt om oss. Läs den! Jag kommer att bära den med mig i mitt "läsminne" med både sorg och glädje.
"Du har rätt mamma. Jag finns inte. Jag fanns."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar