En vanlig lördag - igen...

Äntligen har höstens färgprakt sprakat loss! Det är så fantastiskt vackert att se solljuset silas genom de höstskrudade lövkronorna, känna vinden riva och slita, se dimmorna leka tafatt i de tidiga morgontimmarna. Hösten är en årstid när det känns att man lever!

I dag har jag varit och vinterskott bilen. Svårt att förstå obehaget jag hade mot detta för ett och ett halvt år sedan. Supertrevliga gubbar som jobbar snabbt och effektivt, utan ett uns av manschauvinism som jag inbillar mig finns på alla mansdominerade arbetsplatser. Det finns kanske, men det är inget man märker av som kund - och det gillar jag!
(Märker nu när jag skriver att rättstavningsprogrammet inte gillar att jag skriver färgprakt utan tycker det ska stå färg prakt och supertrevliga ska vara super trevliga. Irriterande för oss avstavningspoliser!).
Den trevliga stunden på däckfirman gav energi att åka och storhandla och det var ju tur eftersom jag sprang på en mycket kär väninna. När jag var på väg att lasta bilen fick jag vara med om ett av höstens magiska och vemodiga ögonblick - ovanför mig i dimman skymtade jag vildgässen på väg söderöver; jag tyckte de ropade "kom med! kom med!"... Ett kort ögonblick kändes det lockande att bara kunna sträcka ut armarna och med ett par flaxande kunna lyfta, men sedan besinnade jag mig. Det är ju nu allt det roliga kommer! Avstampet inför julen - vad jag älskar det!