"Sommar! Sommar! Sommar!" Ni känner väl igen den där melodislingan som sätter sig på hjärnan direkt när man hör den. Så mycket dans i Folkets park blir det inte för min del (finns det överhuvudtaget kvar någon dans i Folkets park?!), men jag älskar de där timmarna under mina heta dejter med Brasse med lurar och Sommarpratare i öronen. Ögonblick att känna sig rik! Den mest fascinerande, hittills enligt mig, var Maria Vildhjärta Westerberg. Bara mellannamnet Vildhjärta får mig att bli lyrisk. Jag önskar så att jag varit ett Vildhjärta, men jag går nog snarare under beteckningen Vildhjärna eller Ishjärta - alls inte lika poetiskt.
Maria Vildhjärta Westerberg...en fri själ...en som valt (efter en uppslitande separation och därpå följande utmattningsdepression) att trampa samma skogsstigar och plocka sina pinnar, skriva naturbetraktelser, älska skogen och det vilda...avsaknad av materiell hets och karriäridioti. Hennes värmländska vemodiga melankoli och den märkbart starka kärleken till skogen och dess gåvor gick rakt in i mig. Vad jag önskar att jag kunde (vågade...) skriva om min "lyckomall" och trampa nya oupptäckta stigar - bildligt som bokstavligt - men jag är en fegis när det kommer till de livsavgörande besluten. Efter min fyraåriga utmattningsdepression var det enda jag lyckades med att byta arbetsmiljö, sluta stryka allting och dra ner på hysterin att vara perfekt i allting. Det sistnämnda var en utopi för min perfektion har aldrig överensstämt med gängse normer. Mitt sommarprogram hade nog fått heta "Kärring Motvalls" - inte så vemodigt melankoliskt eller poetiskt...
Sommar. Sommar. Sommar. Nästan som ett gissel numera (jag vet att jag svär i kyrkan!!), men jag hade behövt lite svalare temperaturer så att jag kan starta mina måleriprojekt innan höstregnen lägger sig som ett lock över nejden. Färgen hinner ju torka på vägen upp till väggen i den här hettan. Bortsett från detta lilla arbetsnarkomanliknande inlägg klagar jag inte! Så länge jag är hemma på dagarna kan jag få ner temperaturen inomhus så att det blir någorlunda drägligt på nätterna. Och Brasse och jag har gärna långa heta sejourer i trädgården i sällskap av varandra, Sommar och deckare. Jag plöjer böcker så det står härliga till! Det är ju det alternativ man har när telefonen är tyst. Jag har (åter igen) insett att det där med vänskap måste vara dubbelsidigt annars kan det vara. Att ständigt vara den som kommer med förslag på aktiviteter och förfrågningar om man ska ses tär i det långa loppet. Så nu har jag bestämt mig för att låta bollen ligga still. Nu får någon annan ta hand om avsparken och om det inte sker så får det väl vara så. Jag har råd att bli av med en del "vänner" eller vad man nu ska kalla dem. Vissa har redan avpolletterat sig själva genom att välja tystnaden och där kan jag ju säga att det krävs något exceptionellt för att jag ska återuppta bekantskapen. Det trista är att jag har märkt att dessa så kallade vänner har valt bort mig när jag träffade en man. En man som lever sitt liv medan jag lever mitt - det vill säga jag gör fortfarande vad jag alltid har gjort: det vill säga bestämmer själv Vad, Var och med Vem jag gör saker.
Nu är det dags att ta en het samba med Dustin innan det är dags för Brasse och Annabelle av Lina Bengtsdotter. Böcker, Brasse och bra poddar sviker aldrig!
måndag 23 juli 2018
onsdag 18 juli 2018
Semester. Stress. Stirrgubbe.
Sommaren som aldrig tycks ta slut! Det har i och för sig regnat lite grann både igår och idag, men det är fortfarande varmt. Önskar att jag kunde lägga till skönt också, men den höga luftfuktigheten är ett gissel i kombo med ickeexisterande luftkonditionering. Flickbrus all over igen...
Startade min semester förrförra fredagen och åkte direkt till Rhodos på söndagen. Skönt med kickstart tänkte jag. Och det var det! Härligt hotell med god mat, trevlig personal, underbart väder (något varmare än hemma, men med luftkonditionering när man ska sova blir livet så mycket enklare) och mycket hav. Att Rhodos är vindgudens ö märktes - det var extra allt varje dag på stranden, sandkroppspeeling alltså. Tror jag fortfarande kan ha något grekiskt sandkorn kvar i hårbotten eller i någon öronvindling. En prövning att ge sig på semester med tre ungar, som inte är ens egna, men vi överlevde allihop. Emellanåt gnisslade det rejält och jag kan, villigt, erkänna att jag trots sammanbitna försök att inte tappa tålamodet brast ut i en och annan kaskad av irritation och ilska. Omoget? JAG VET! Men ibland bara måste man få ge igen med samma mynt. Till mitt försvar kan nämnas att de är 11, 14 och 15 år - således inga små försvarslösa barn. Lite återhållsamhet har jag faktiskt!
Kom hem i söndags kväll och när jag vaknade i måndags kom stresspåslaget som ett brev på posten. Jag blir så trött på mig själv! Hela dagen igår låg jag i migrän...Typiskt tecken på stress och att jag har blivit så där ointressant sömnlös i Staffanstorp igen gör ju inte saker och ting bättre. Tvingar mig att inte tänka på jobbet - går så där...
Idag hade vi bokat in en roadtrip till Wanås slott för att titta på konsten i parken. Det regnade ihållande hela vägen och såg inte ut att klarna upp under de närmaste timmarna, så istället för Wanås jagade vi solen västerut och hamnade så småningom (jäklars vad många mil det blev!) på Sofiero slott. Flera decennier sedan jag var där. Väldigt vackert och vi fick en massa idéer att vidareutveckla i våra trädgårdar. Med andra ord en inspirerande och mysig dag i bästa sällskap.
Tyvärr grumlades den här dagen lite av en obehaglig händelse nu under kvällen. Jag satt och slötittade på TV och reste mig för att hämta vatten. På väg ut i köket ser jag en man stå och stirra rakt in i mitt hus. Han såg mig, men gjorde ingen ansats att vända bort blicken. Jag gick in i badrummet och väntade en stund för att det skulle verka naturligt. Han stod fortfarande kvar och glodde på mig när jag kom ut därifrån. Lite lätt obekväm gick jag upp på övervåningen och ställde mig i mitt sovrum där han inte kunde se mig, men jag såg honom. Han tittade sökande uppåt, men när han inte såg någon så gick han därifrån. Då såg jag att han hade en hund med sig, men det förklarar inte hans beteende. Normalt blir man generad när man blir påkommen att stirra in hos någon. För att ingen ska behöva spekulera och dra felaktiga slutsatser så kommer signalementet här: medelålders halvfet SVENSK gubbe med grått kortklippt skägg och oansenlig frisyr. Så jäkla trött på detta gubbvälde som vårt samhälle har utvecklats till. Jag vägrar vara rädd och jag vägrar vika ner mig!
Startade min semester förrförra fredagen och åkte direkt till Rhodos på söndagen. Skönt med kickstart tänkte jag. Och det var det! Härligt hotell med god mat, trevlig personal, underbart väder (något varmare än hemma, men med luftkonditionering när man ska sova blir livet så mycket enklare) och mycket hav. Att Rhodos är vindgudens ö märktes - det var extra allt varje dag på stranden, sandkroppspeeling alltså. Tror jag fortfarande kan ha något grekiskt sandkorn kvar i hårbotten eller i någon öronvindling. En prövning att ge sig på semester med tre ungar, som inte är ens egna, men vi överlevde allihop. Emellanåt gnisslade det rejält och jag kan, villigt, erkänna att jag trots sammanbitna försök att inte tappa tålamodet brast ut i en och annan kaskad av irritation och ilska. Omoget? JAG VET! Men ibland bara måste man få ge igen med samma mynt. Till mitt försvar kan nämnas att de är 11, 14 och 15 år - således inga små försvarslösa barn. Lite återhållsamhet har jag faktiskt!
Kom hem i söndags kväll och när jag vaknade i måndags kom stresspåslaget som ett brev på posten. Jag blir så trött på mig själv! Hela dagen igår låg jag i migrän...Typiskt tecken på stress och att jag har blivit så där ointressant sömnlös i Staffanstorp igen gör ju inte saker och ting bättre. Tvingar mig att inte tänka på jobbet - går så där...
Idag hade vi bokat in en roadtrip till Wanås slott för att titta på konsten i parken. Det regnade ihållande hela vägen och såg inte ut att klarna upp under de närmaste timmarna, så istället för Wanås jagade vi solen västerut och hamnade så småningom (jäklars vad många mil det blev!) på Sofiero slott. Flera decennier sedan jag var där. Väldigt vackert och vi fick en massa idéer att vidareutveckla i våra trädgårdar. Med andra ord en inspirerande och mysig dag i bästa sällskap.
Tyvärr grumlades den här dagen lite av en obehaglig händelse nu under kvällen. Jag satt och slötittade på TV och reste mig för att hämta vatten. På väg ut i köket ser jag en man stå och stirra rakt in i mitt hus. Han såg mig, men gjorde ingen ansats att vända bort blicken. Jag gick in i badrummet och väntade en stund för att det skulle verka naturligt. Han stod fortfarande kvar och glodde på mig när jag kom ut därifrån. Lite lätt obekväm gick jag upp på övervåningen och ställde mig i mitt sovrum där han inte kunde se mig, men jag såg honom. Han tittade sökande uppåt, men när han inte såg någon så gick han därifrån. Då såg jag att han hade en hund med sig, men det förklarar inte hans beteende. Normalt blir man generad när man blir påkommen att stirra in hos någon. För att ingen ska behöva spekulera och dra felaktiga slutsatser så kommer signalementet här: medelålders halvfet SVENSK gubbe med grått kortklippt skägg och oansenlig frisyr. Så jäkla trött på detta gubbvälde som vårt samhälle har utvecklats till. Jag vägrar vara rädd och jag vägrar vika ner mig!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)