måndag 5 december 2011

Disharmoni...

Jag börjar tröttna på de disharmoniska tonerna som ackompanjerar mitt patetiska liv! Normalt tycker jag att det är ganska skönt att vara ensam och själv styra över min tid, men när jag nu hamnat i utförsbacken igen är det inte bra med för mycket ensamtid. Navelskådandet kan lätt ta överhanden...
Jag har plötsligt och smärtsamt insett hur ensam man faktiskt är som vuxen. Mina vänner är antingen gifta,och då är man som singel antingen ett potentiellt hot (varför man nu i desperation skulle kasta sig över någons man bara för att man blivit ensam) eller, vilket är helt naturligt, ett tidsfördriv när mannen är upptagen eller när de själv kan "slita sig" från tvåsamheten. De väninnor som varit ensamstående alternativt singel under en längre period har redan relationer med väninnor som går många år tillbaka. På sätt och vis flyttas jag tillbaka till den tid då jag var barn. Vi kunde aldrig leka tre stycken, utan det var alltid parvis och den som för dagen stod utanför gemenskapen fick vackert vänta på att de båda andra blev osams. För det blev vi - alltid, förr eller senare. På sätt och vis var det ett ganska bra sätt att lära sig hantera konflikter och be om förlåtelse.
Idag verkar inte barn och ungdomar förstå innebörden av ordet förlåt och hur viktigt det faktiskt är att ärligt kunna be om ursäkt och gå vidare i livet som vänner eller åtminstone med ett förlåt i ryggsäcken.
Kan man förlåta allt? Naturligtvis inte! Ve den som skulle våga kröka ett hårstrå på mina söners huvud! Men många gånger är våra "konflikter" och surande bara exempel på vårt eget dåliga självförtroende och oförmåga att möta våra rädslor. För visst måste man våga blotta sitt inre för att kunna be om ursäkt och erkänna sina egna tillkortakommanden. Tror det är ganska typiskt svenskt att vi alltid måste uppnå konsensus för att inte känna att någon måste förlora en diskussion eller dispyt. Kan man inte bara nöja sig med att vi tycker olika? Och vara glad för det - för usch vad det vore trist om vi alla tyckte lika!
Tråkigt inlägg, men mitt liv är ganska tråkigt. Kvällen är snart slut: det har varit en jobbig dag på kontoret och framtiden ser tuff ut jobbmässigt - i princip hela ledningen är utbytt. Och visst kan nya kvastar behövas, men det tar ett tag innan de sopar i takt...
Får väl försöka gilla den atonala bakgrundsmusiken, räta på ryggen och försöka finna en ny liten gnista att livnära livsandarna med tills det börjar ljusna igen. Nu ska jag fortsätta Nua med mina cybervänner i Wordfeudträsket!

2 kommentarer:

  1. Den som kan uttrycka sina känslor äger.

    Kerstin Gansmark

    SvaraRadera
  2. Fint det där du skrev om kompisarna och hur likt det är vuxenrelationerna. Men kan man inte säga att det är kvinnligt relaterande som kvarstår i vuxen ålder? Jag har många tankar kring detta. Många kvinnor måste vara i par, alltså kvinnopar, för att våga göra något alls. Har du läst Kattöga av Margret Atwood?

    SvaraRadera