Det finns ingen mall eller något annat som förbereder oss på sorg; hur vi kommer att reagera när vi ställs inför det oundvikliga. Inte heller får vi någon föraning om hur det kommer att kännas, varken den fysiska smärtan eller den psykiska förlamande smärtan, som ingenting hjälper emot. När hela livet i ett ögonblick slås i spillror och när grundvalarna för det som var inte längre är. Hur det känns att skrapa ihop spillrorna av ett liv och av detta försöka skapa ett annat liv - ett liv som alltid kommer att kantas av saknad. Att lära sig hantera sorg är ett tungt, smärtsamt och långsamt heltidsarbete. Livslångt antagligen. Vissa sorger och förluster skapar ett skuggspel över det nya påtvingade livet; det som blev som det inte skulle vara...De hämmar hela ens existens och gör det svårt att finna meningsfullhet och livsglädje om man låter dem ta överhand.
Nyligen läste jag en sak som jag tycker uttrycker sorgens nyanser väldigt klart: "Den sorg som får oss att gråta är den som är hanterlig och går att övervinna, inte den stora existensiella smärtan som inte har någon botten och inget slut." (Ingrid Hedström). Det är den existensiella sorgen som kräver så otroligt mycket energi för att man ska orka stiga ur sängen på morgonen. Dagligen får man påminnelser om denna sorg genom musik, dofter, förnimmelser av en röst, ett flyktigt ansiktsuttryck hos en människa man möter på gatan. Knappt förnimbara, flyktiga stunder som man måste lära sig leva med - för att orka överleva...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar