Att strunta i "bäst-före"

Jag har kommit till insikt! Det har tagit extremt lång tid, vilket kan bero på att jag kanske är något dummare än genomsnittet. Åtminstone är jag medveten om att jag lider av en extrem självinsikt, vilket man inte alltid kan belasta den närmaste omgivningen med. Det är något djupt tragiskt att inse att ens bäst-före-datum har passerat - i alla kategorier. Så länge man låter bli att ta på sig några glasögon när man ser sig i spegeln kan man ju fortsätta leva i en illusion av evig ungdom. Så sker det där misstaget...spegel i kombination med glasögon - den bittra sanningen uppenbarar sig som en fet käftsmäll.

"Du är så passerad av bäst-före-typ-1989" hånflinar den där gamla människan som finns på andra sidan spegelbilden. Om ni undrat var "åttitalet" tagit vägen så kan ni sluta leta...
Det är ju så att jag märker att det spelar ingen roll vad jag har på mig, hur mycket jag tränar och försöker hålla kroppen i form, hur mycket pengar jag lägger på hudvård och smink eller vilken frisyr och hårfärgning jag väljer- jag är osynlig! På två år har jag degraderats från puma till..en kvinnlig variant av Mållgan. Eller är man ens kvinna i min ålder?! Att ha en könstillhörighet kräver väl ett visst mått av bekräftelse från någon annan - i mitt fall män, eftersom jag är tämligen säker på att jag är heterosexuell. Jag vet!! Så jäkla trist och förutsägbar - medelålders aggressiv klimakterikäring och dessutom, för att riktigt nyansera bilden, vit och medelklass. När jag läser detta känns det nästan bättre när jag kallades "empatilös rikemanskäring". Min otroligt stora självinsikt mår otroligt illa av att vara osynlig. Osynlighet är inte min grej liksom. Och kommer antagligen aldrig att bli det heller...

Paradoxalt nog så tycker jag själv (åtminstone utan glasögon) att jag är så mycket snyggare nu än på det där överreklamerade "åttitalet". Vilket bottnar i att jag har ett större självförtroende och lärt mig låta bli att lyssna på alla som älskar att trycka ner sin omgivning. Jag törs till och med ha en frisyr som är väldigt stötande för framförallt kvinnor. Den är varken kortklippt eller permanentad och dessutom har jag fräckheten att färga bottenhåret och låta överhåret vara naturligt grått i trettio nyanser. Underhår och överhår - låter lite som jag bär runt hela det brittiska parlamentet på huvudsvålen. Med tanke på brexit så tappar jag väl allt håret rätt som det är. Inte för att någon kommer att märka det - osynlig som jag är...

Idag köpte jag en mycket uppseendeväckande mörkblå spetsklänning som är av typen "avslöja extra allt", lite för åtsmitande och säkert lite för kort för alla vita medelålders trista kvinnor. När jag såg mig i spegeln utanför provrummet så tänkte jag: "WOW! Vilken snygging!" Japp, jag nästan själlvantände av min heta uppenbarelse. Notera att glasögonen var av...

Min nya insikt är helt enkelt att totalt strunta i om andra inte ser mig. de får skylla sig själv helt enkelt. Jag tänker inte sälla mig till de trista tanternas skara! Det är ett löfte jag har gett mig själv från och med idag. Live, Laugh och, om tillfälle erbjuds, Love - det är min senaste melodi!

Vanlig gråsparv igen...

När mina söner var små inbillade jag dem att man föddes med en viss mängd av spring i benen och därför var det viktigt att man sparade på sin springmängd så att man hade kvar så det räckte hela livet. Det funkade ganska bra att hålla fast vid det argumentet för att slippa undan alltför mycket vardagsträning. Om det berodde på att mina barn var ovanligt lättduperade eller min övertygande, totalt opedagogiska förmåga att övertyga låter jag vara osagt. Och nej, vad jag kan avgöra nu när detta borde vara preskriberat, så har de inte lidit någon skada av det!
Nu sitter jag och funderar om det kanske faktiskt är så att vi alla tilldelas ett visst mått av olika känslor och förmågor och när vi har använt upp dessa så är det slut. Låt mig förklara vad jag menar. Jag hade en fantastiskt trevlig lördag i Lund City: lång härlig fika i solen med en sådan där god vän som finns där även om det kan gå långt mellan träffarna, shopping (det fanns visst lite luckor i garderoben trots allt...) och på min långsamma promenad på väg till bilen träffade jag massor av härliga vänner som jag stannade och småpratade med. Efter en nödvändig påfyllning av kylskåpet beslöt jag mig för att ta ett rejält tag i trädgården. Tre timmar senare och ett antal fyllda sopsäckar vacklade jag in i duschen, lagade mat (!) och föll ihop i soffan nöjd och belåten med en härlig dag som innehållit både nöje och måsten. Vaknade onödigt tidigt i morse, men unnade mig ett par timmars läsning i sängen innan jag steg upp, åt frukost och läste tidningen. Redan där kände jag att det var något som inte stämde, men bet ihop och körde iväg säckarna till soptippen. Planerna att köra inom Plantagen lade jag ner och något vettigt (förutom tvätt och renbäddning) har det inte blivit gjort i dag. Värdelöst att slösa bort en hel söndag med självömkan. Japp, i dag har jag tyckt fruktansvärt synd om mig och fullständigt vältrat mig i självförakt. Varför flyttade jag inte härifrån för flera år sedan?! När jag hade fått de stora renoveringsbitarna i ordning och innan nästa förfall hunnit sätta in. Varför tar jag åt mig av kritik från människor som behandlar mig som en mindre vetande tolvåring?! Det är som energikicken efter Irland helt har raderats ut. Från exotisk fågel till vanlig gråsparv (eller de är kanske inte så vanligt förekommande längre? Mina ornitologiska kunskaper sträcker sig inte så långt dessvärre...). Jag är en totalt misslyckad föredetting som inte ens lyckas med den enkla uppgiften att hitta en karl! Fatta vilket misslyckande. Eller rättare sagt: JAG har hittat Honom, men han är ju duktigt trögfattad och alldeles för fast i sitt eget principträsk för att förstå sitt eget bästa och där har vi ytterligare ett av mina problem. Jag lättade på mitt pansarskydd och tillät mig känslor som jag trodde att jag lyckats gömma djupt nere i den gråsten som är mitt hjärta. Förälskelse är en långsam process för mig och att komma ur en förälskelse är ännu värre. Mitt öde tycks vara att bo i ett fallfärdigt hus som inte kan säljas med ett brustet hjärta som aldrig läks. Vältrar vidare i tårfloden...

Exotisk fågel Del 3 -minst trettio nyanser av grått

Måste erkänna att titlarna på blogginläggen börjar bli lite väl enkelspåriga...kryddar därför detta inlägg med en kittlande teaser. Och förstår man inte vad jag syftar på så är det kanske dags att fräscha upp den pekoralekivoka nutidsorienteringen. Nog om detta i och för sig intressanta område.

Efter ett par dagar i Dublin tog vi en buss tvärs över landet till universitetsstaden Galway. Betydligt fuktigare, för att inte säga blötare klimat, på Atlantsidan. Bikinin, som var nerpackad för att användas på stranden i Salthill där vårt hotell var beläget, förblev oanvänd. I stället svor jag ve och förbannelser över mig själv som lät bli att lägga ner min fleecetröja. Om man säger så, så hade jag haft större användning för den än för bikini.. Hotellet var ovanför en pub och där hade verkligen tiden stått totalt stilla sedan länge... Min fantasi fick en rejäl skjuts av stället där det inte syntes några andra gäster eller för den delen personal. Jag förstår att man var tvungen att betala i förskott- Frågan är om nyckeln till rummet har blivit omhändertagen, för den fick vi lämna på receptionsdisken när vi skulle åka därifrån. Salthill kan nog vara trevligt om det är riktig sommar, men nu var det inget som jag direkt kan säga att jag vill återvända till. Snorkig och inskränkt turistby. Säkert "fashionabelt" som sådana ställen gärna betraktas som, men jag var inte särskilt imponerad. Galway är däremot en mysig liten stad. 

Vi hade bestämt oss för att besöka den minsta av Aranöarna - Inis Oirr. Ön fick elektricitet så sent som på 1970-talet och det är mycket som känns "gammalmodigt". Vår helt eminente och underbare guide och busschaufför, Tom (no sir and  no mister just plain Tom) berättade att det finns en del bilar och traktorer på ön, men eftersom det inte finns någon polis stationerad på den gudsförgätna platsen så är det ju lite si och så med nykterheten när man kör (vilket syns på fordonen...). Färjkarlarna eller vad de nu kan tänkas titulera sig varnar redan på fastlandet (eller det är det ju inte heller eftersom själva Irland är en ö det också, men jag vill med bestämdhet hävda att själva Irland är betydligt fastare att ha under fötterna än Inis Oirr - även om där finns landningsbana för flyg...). Båtresan aka skräckfärden över tar ca trettio minuter och var verkligen ingen dans på rosor. De vana pendlarna tyckte det var lite lätt bris, men jag skulle snarare kalla det styv kuling. Båtar och öppet hav är inte riktigt min melodi och jag skäms inte ett dugg för att erkänna att jag var övertygad om att min sista stund var kommen. Men med distans till utflykten så var det värt det! Roligt att ha besökt denna avlägsna utpost och att få se Cliffs of Moher från havssidan var en magnifik upplevelse. Även om det blåste betydligt värre då... Tom hade dock med stort allvar sett mig djupt in i ögonen och lovat att han inte skulle låta mig dö. Och om jag dog så skulle även han dö och då skulle vi ses i himlen. Klen tröst för mig som är övertygad om att jag hamnar ett par våningar ner... Hans trygga blick och händer fick mig i alla fall att känna mig lugn. Jag tror dessutom att jag blev lite förälskad - trygga män i vars händer jag vågar lägga mitt liv, växer inte på träd nämligen. Tom är en av dem! Min irländske hjälte, som kanske blev lite besviken över att jag inte hade så mycket vikingablod i mig. Bärsärkadelen och ilskan kan jag nog plocka fram om det skulle behövas, men det berättade jag inte för honom. Bättre att han ser mig som den väna, blyga och ödmjuka lilla kvinna jag egentligen är. 

Kyrkoruin som grävts fram ur en sanddyn. Om man kan ta sig genom ett  speciellt fönster så sägs det att man kommer till himlen. Jag testade inte...

Tiden har verkligen stått stilla här. Kargt, grått, blåsigt och otillgängligt, men så vackert!

Cliffs of Moher - 8 km lång klippvägg som på högsta stället är 215 meter över Atlanten. En helt enorm upplevelse att se detta både från havssidan och ovanifrån. Lite synd att vädret inte riktigt var på vår sida, men det var åtminstone inte dimma. Och jag är nog lite störd, men den svartgråvita skalan tilltalar mitt grafiska och estetiska sinne. Jag var stundtals livrädd, men så otroligt glad att jag lyckades bemästra min panikångest och verkligen genomförde det. Jag gav mig själv en stor klapp på huvudet (och en Arantröja OCH Aranhalsduk som belöning när jag återvände till Dublin - något lite i belöningsväg får man väl för sjutton unna sig?!) och dessutom fick jag en bamsekram av Tom när vi återvände till bussen i Doolin. Hyvens kille - japp jag är kär :-) 

Harry Potter och Halvblodsprinsen  använde med hjälp av tekniken en av grottorna vid Cliffs of Moher när Harry och Dumbledore är på jakt efter horcruxes. Kanske är det denna grottan?.

Även inåt land är det  nästan plågsamt vackert

Totalt utmattad av en heldagsutflykt med nästan alla mina fobier samlade: båt, blåst, hav och höga höjder så beslöt vi oss för att stanna i Salthill på kvällen. Det kändes lagom långt att ta trappan ner till hotellets pub, men snorkigare och mer ointresserad service har jag sällan varit med om. det blev en pint Smithwicks Blond och därefter sängen. Man sover i alla fall gott efter strapatser där man sett döden i vitögat!

Exotisk fågel Del 2

En halvdålig väderdag och dagens måsten (man har sådana även om det är semester tyvärr) är avklarade, så nu sitter jag framför datorn med en kopp te och har precis lagt över alla semesterbilder. För säkerhets skull i dubbel upplaga...Teknik och jag är bara så inkompatibelt när det inte ska vara det. Det är ju bra att vara lite tekniskt okunnig om man har någon riktigt hunkig karl i närheten som man genom sin handfallenhet kan stärka i manligheten, men det händer sällan mig. Har nog aldrig hänt om jag tänker efter. Bra kvinna reder sig själv även om det ibland tar dubbelt så lång tid. Men nu ska jag inte fördjupa mig i detta, i och för sig väldigt intressanta ämne med stor utvecklingspotential, utan det ska ju handla om Irland. För mig var det första besöket och jag sitter här, men tror banne mig att min själ fortfarande är i Dublin! Ett otroligt trevligt land med sociala, glada och flirtiga människor. Nyfikna på främlingar och det kändes väldigt tryggt och säkert trots att man nästan inte såg några poliser överhuvudtaget. Jag vet att de fanns för vi passerade polisstationen och såg några cykelpoliser - för er som undrar kan jag tala om att de såg lika fåniga ut som de vi har på hemmaplan. Cykelhjälm och reflexväst i kombination med polis är faktiskt inte så upphetsande. Sorry alla eventuella cykelpoliser som läser detta!

Vårt hotell låg precis vid floden Liffey vilket gjorde det relativt lätt att orientera sig. Jag upplevde Dublin som väldigt promenadvänligt och redan första dagen var listan på de utvalda turistsevärdheterna avklarad utan någon stress. Bra hotell, god frukost och trevlig personal. Minus för att det saknades luftkonditionering, men å andra sidan förstår jag att det är mycket begärt - de hade haft en värmebölja veckan innan, så byggnaden var ganska upphettad första natten (observera att detta således inte berodde på att jag kom dit, vilket man lätt skulle kunna tro...)

Trinity College var så klart ett måste, men det var alldeles för lång kö in till Old Library för att få se Book of Kells, men något ska man väl ha kvar tills nästa gång. För en nästa gång ska det definitivt bli!Universitetsbyggnaderna (grundat 1591) med tillhörande omgivning är en riktigt ståtlig inrättning; vackra byggnader och fantastiska statyer och konstverk. En rofylld plats där den omgivande stadsverksamheten nästan varken hörs eller märks på annat sätt.

Sphere Within Sphere av Arnaldo Pomodoro

Underbart skyltfönster som dök upp när vi strövade runt i city 

Höll man ögonen öppna så hittade man många både roliga och fyndiga reklamskyltar

 Naturligtvis kan man inte åka till Dublin utan att besöka Guinness Brewery och Storehouse! En fantastisk upplevelse. Detta är definitivt ett av de bästa museum jag har besökt. Välbevarad fabriksmiljö som med hjälp av nutida teknik känns både fräscht, modernt och annorlunda - värt varenda euro i inträde. För mig som inte gillar höjder något vidare så var det tidvis en ren viljestyrka som tvingade mig vidare uppåt, men det var så värt att lyckas hålla paniken stången. Mycket folk, men trots det så kändes det varken klaustrofobiskt eller jobbigt.

Ville man vara riktig turist gick det att åka häst och vagn  - både start och mål tycktes vara vid Guinness

 Ett våningsplan var vikt för Guinness marknadsföring genom historien. Intressant, fyndigt och det mesta är gångbart även i dag. Kallas detta neomodernistisk reklam?

Efter att va tagit sig sex fascinerade våningar upp med olika teman och olika sätt att förflytta sig mellan våningarna kom man slutligen fram till baren högst upp. Här bjöds man på en pint Guinness (eller läsk om man föredrog det) och en fantastisk utsikt över Dublin. Tala om Room With A View!
Guinnessen satt som en smäck efter det vådliga, men ytterst intressanta äventyret, och smakade faktiskt inte alls så dumt trots att det är mörk öl (som jag absolut säger mig ogilla). Bartendrarna hade en beundransvärd teknik när de tappade upp ölen, som ju ska stå till sig och fyllas upp efter ett par minuter för att vara perfekt. Hur de höll reda på hur länge vilka öl hade stått begriper jag inte...

Ner tog vi hissen. Naturligtvis hamnade jag bredvid en man som direkt började flirta... Han visade sig vara från Kanada, stor, bullrande och trygg. Jag lyckades dock inte få tillgång till hans kontokort - det hade frun redan lagt beslag på och säkerligen tömt i turistshoppen. Roliga möten kan ske även i hissar om folk vågar bjuda på sig :-)

Och ja...även vi gick i turistfällan och handlade lite smågrejer...

Fortsättning följer...

Exotisk fågel Del 1

Sista semesterveckan! Redan?! Dagarna har gått rasande fort, trots en ganska trist vädermässig (jag vet att det inte finns någon sådan här ordsammansättning, men det struntar jag faktiskt i) början. En hel del böcker blev lästa - tyvärr krympte ju inte antalet olästa böcker eftersom det finns något väsen i detta hus som icke betalar hyra, men som däremot bär in böcker, kläder och skor så att väggarna bågnar...lite dagsutflykter och vinkvällar på uteserveringar. Det räcker långt! En vecka på Irland som var helt fantastisk, men mer om det kommer i ett inlägg när jag sitter vid datorn så att jag kan lägga till bilder. Fattar inte varför det inte vill fungera med min iPad!

Det är något konstigt som händer med mig när jag kommer hem efter att ha varit borta ett par dagar. Något nytt som det är svårt att sätta fingret på, men jag undrar om det inte har att göra med att så fort jag sätter foten på hemmaplan så känner jag så otroligt stora förväntningar på mig. Jag MÅSTE prestera för det är så jag har blivit bekräftad under min uppväxt. Den grenen inom psykoanalysen som förespråkar att man ska arbeta som en arkeolog, d v s gräva och rota i barndomen för att kunna gå vidare har jag alltid slagit ifrån mig. Det är bättre att göra som arkitekter; gräv där du står och bygg nytt på grunden. Nu har jag - ja, det blir ingen sommar utan lite navelskådande, frågor på det? - kommit till den punkt när nybygget har börjat kantra för att själva grunden är instabil. Det är inte bra, som vilken liten klossbyggande treåring kan intyga. Jag träffade en bekant till mina föräldrar som berättade en del från när mina systrar och jag var små. Händelser som jag absolut inte har något minne av, men som faktiskt kan förklara en del av det som hänt relationsmässigt. Min yngsta syster (de andra har vi valt bort att umgås med av diverse orsaker) och jag är rörande överens om att vi saknar barndomsminnen. Låter inte det konstigt? Eller är det en försvarsmekanism?
Jag kan till exempel inte minnas att mina föräldrar någonsin sagt eller i handling visade att de älskade mig. Bara där kan man, som expert i navelskådarkonsten, se anledningen till att jag har så svårt att tro att någon man är intresserad av mig! Vilket klart motbevisades på Irland där jag flög in som en exotisk fågel och fick så mycket manlig bekräftelse så att jag nästan fick hybris. Även om jag har någon störning i raggningscentrum (var det nu kan tänkas sitta) så märkte till och med jag männens uppskattning. Det gör något med en - lyfter ens blick och ger modet att flirta tillbaka. Du är någon och jag ser dig! En känsla man inte ska underskatta. Problemet är att ha samma avslappnade inställning till flirtande med männen på hemmaplan. Det är mindre tryggt. Brandon, som visade intresse och uppskattning vår första kväll i Dublin bor och arbetar i Shanghai. Kan man känna sig säkrare efter en flirt...?