Stolthet före vett...

Har lyckats stoppa ner alla mina ambitioner inför hösten i en säck. Dagarna är i stort sett lika: upp i den arla gryningen, arbeta minst åtta timmar avlönad och sedan hem och ta hand om söner, hem och trädgård. Nåja, sönerna behöver ju inte direkt någon passning eller uppassning för den delen, men jag är ganska noga med att vi ska försöka äta åtminstone middag tillsammans. Hemmet sköts efter devisen "Bättre lite skit i hörnen, än ett rent helvete" och trädgården har varit i höstligt förfall sedan i våras - störs grannarna av hur det ser ut så är de mer än välkomna att ta hand om den!
Sönernas kvällar är fyllda med studier och träning, så oftast tillbringar jag kvällarna i mitt eget sällskap. Tur jag gillar mitt eget sällskap! Oftast i alla fall...
Risken med detta arrangemang är att det kan bli lite väl mycket navelskådande. Hur väl vill man egentligen lära känna sig själv?!?
Min hjärna sysselsätter sig gärna med att tänka på hur det kunde ha varit om det inte blivit som det är. Då menar jag inte sådant som är opåverkbart; en del händelser är livets gång och även om det känns orättvist och frågan varför ofta pockar på ett svar så är det de facto så att vi inte styr över vissa saker. Den sorg och saknad som är påverkbar, det vill säga om man är beredd att sträcka ut en hand, är mycket svårare att hantera. Stolthet, prestige och ibland ren idioti står ivägen. Hur lyckas vi gång på gång hamna i dessa årslånga ställningskrig, som ingen kommer att vinna? Det finns bara förlorare! Bortslösade dagar fyllda , i första skedet, av ilska och högdragen stolthet, men medan tiden går omvandlas dessa känslor till en outgrundlig sorg och saknad. En önskan om att det ska finnas något sätt att återuppta kontakten utan att någon ska stå med det berömda japanska tappade ansiktet. Min yngste son, tycker med en lillebrors stora visdom, att ansvaret för att ställa saker och ting till rätta alltid ligger hos den äldsta. Hans storebror har en något mer nyanserad inställning till problemet och anser att det finns gränser för hur många gånger man ska behöva krypa och be om ursäkt. För att kunna be om ursäkt måste man ju dessutom veta för vad man ska be om ursäkt. Livet är sannerligen inte lätt och somliga av oss gör det inte lätt för oss heller...Ständig misstro och dåliga rådgivare underlättar ju inte, i ärlighetens namn, försoningsprocessen.


Är det så här vi ska fortsätta...?



...eller ska vi lyckas gå halva vägen var?