torsdag 19 mars 2015

Vårens första fluga

Dagen före vårdagsjämningen. Dagen före norooz; det persiska nyåret. Dagen före solförmörkelsen. En dag som troligen varit årets hittills varmaste. Svårt att klä sig så att det känns rätt hela dagen. Särskilt en dag som denna som startade med minusgrader och skrapning av bilrutor och avslutades med åtskilliga svettiga plusgrader - åtminstone om man som jag valt klänning och stövlar... Årets första fluga har slagits ihjäl och jag känner att jag härmed har lyckats minska sommarens flugplåga med sisådär tvåtusen irriterande små ättelägg. Humfrida Storviltsjägaren! Visserligen var jag under ett kort, men ack så skrämmande ögonblick, övertygad om att jag fått in en mus för den här flugan lyckades prassla väldigt. Antagligen när han förvirrade sig in bland de avdagrade tulpanerna. Hur ser man skillnad på flugornas könstillhörighet?! Är det någon som har skänkt det en tanke?? Skönt att ha det att fundera över om det skulle bli en sömnlös natt.

Annars har jag verkligen fått griller och huvudbry. En god vän talade om för mig häromdagen att jag satt i ett guldläge och faktiskt kunde göra precis vad jag ville. Sälja huset och flytta precis vart som helst. Söka jobb precis var som helst. Så sant! Så härligt! Inga band - ingen som ställer krav. Tjoho! Eller inte... Vad ska man ha den vetskapen till när man som jag har slutat drömma och slutat ha förhoppningar om en framtid, som ser annorlunda ut än dagens? Djupt deprimerande kan meddelas. Jag önskar verkligen att jag hade haft större mod och mer jäklar anamma för jag tror att jag hade mått bra av att få en rejäl omstart i livet. Är man i ett förhållande när barnen flyttar hemifrån måste man ju hitta tillbaka till varandra som man var före barnen och rimligen borde det väl vara så även som ensam-, och enastående. Det är där jag famlar i mörker för jag hade ju ingen direkt vild, utåtagerande ungdomstid och det känns mer än patetiskt att eftersträva det när man uppnått min aktningsvärda ålder. Roligare än som det är i dag måste jag dock försöka få till det. Jobba, träna, äta, sova och dö är inte riktigt min livsmelodi. Jag vill inte bli en inskränkt gamling som förfasar mig över tatueringar (även om man tydligen har kommit på att man riskerar att få cancer av färgerna som används. Cancer kan ju i och för sig få vem som helst att förfasas) och piercingar, långt hår på män, långt hår på kvinnor som passerat 25 år, korta kjolar (kjolen är ju så kort så man ser Vagnshärad - stationen före Trosa för er som inte vet), höga klackar, lackerade naglar och så vidare och så vidare. Nu har jag ju håret på utväxt, korta kjolar enligt en del (synd att gömma snygga ben 😜), önskan om att kunna gå snyggt i höga klackar och till och med lackerade naglar i bland!!! Kanske skulle skaffa mig en tatuering? En uggla på överarmen eller en Smurf bakom örat?!? Nä, det faller på att jag inte gillar nålar. Eller cancerogena färger. Gnuggtatueringar! Finns denna fantastiska uppfinning fortfarande? I så fall har jag ju en möjlighet att ändra image på ett alls icke så modkrävande kick. Kanske livet ter sig ljusare och gladare om man använder sin egen hud som palett!

måndag 16 mars 2015

En liten måndagsnotis

Ännu en måndag har passerat. En ovanligt bra måndag måste tilläggas! Fick till min stora glädje krama om två av dem jag saknar mest från min gamla arbetsplats. Enkel vardagslycka! Och så kan vi i södra landsändan glädjas åt att vårtecknen står som spön i backen: tussilago, krokusar, vintergäck och snödroppar lyser glatt i rabatter och diken, stora knoppar på träden och de härligt allergiframkallande hassel och al har sedan en tid delat med sig av sina pollen. Vilken lycka för oss som har den stora glädjen av att verkligen KÄNNA våren från insidan och ut. Men bäst av allt är att det är ljust på morgnarna! Trots det är jag så infernaliskt trött. Något som tycks vara en epidemi på min arbetsplats - vi gäspar i parti och minut. Jag som brukar vara en riktig nattuggla somnar nästan utan undantag framför Rapport varje kväll. Kan hålla med om att nyheterna inte är så himla upphetsande, men jag gillar att försöka hålla min allmänbildning på hyfsad nivå även om det inte är något jag behöver använda mig av till vardags...
I helgen var det ett nytt inbrott/inbrottsförsök på vår gata. Polispådrag med hundar, men i vanlig ordning missade jag alltihop. För en gång skull sov jag inte, utan satt och drack vin med en god vän i mitt vardagsrum. Någon sökaktivitet ägde inte rum i min trädgård i alla fall för det borde vi ju ha noterat. Män i uniform brukar inte gå mig spårlöst förbi... En viss obehagskänsla infinner sig var gång det händer sådant här i närområdet. Ska man behöva barrikadera sig bakom höga murar och järngaller?!? Det måste vara en lukrativ arbetsmarknad i alla fall med tanke på hur många som verkar vara anställda i den branschen.
Eftersom en diger arbetsvecka ligger framför mig, så är det väl bäst att försöka få lite sömn så man orkar med. Deadline på onsdag och körning på torsdag, träning tisdag-, och torsdagkväll, bio på onsdag, after work på fredag och Heiligenhafen samt Burg på lördag. Vila kan man göra när man blir gammal! Sova bör jag göra nu...



söndag 8 mars 2015

Mellanrum

I gårdagens tidning läste jag en liten notis om en pjäs som skulle sättas upp någonstans i närområdet. Det är ingenting jag har tänkt att gå och se, men beskrivningen av själva handlingen grep tag i mig. Den och titeln på dramat. Den handlar, fritt ur minnet, om en kvinna som av någon anledning har dragit sig undan omvärlden och barrikaderat sig i sin lägenhet i sex år. Tänk att vara frivilligt avskuren från all social integration i sex år! Det var min första reaktion. När jag läste titeln "Mellanrum" så kom min andra reaktion. Är det detta jag gör? Lever i ett Mellanrum Light?! Jag är alldeles för social för att helt avskärma mig från alla, men sedan en tid tillbaka märker jag att jag drar mig undan andra och väljer (?) att stanna hemma. Jag skriver (?) efter väljer för jag är inte säker på att det är ett aktivt val från mig. Snarare undermedvetet för det är, hur otroligt det än kan låta, inte så himla roligt att tillbringa så många timmar i just min ensamhet. Det är definitivt inget konkret synbart undandragande för mina påbörjade projekt är fortfarande inte avslutade... Tiden lär väl utröna vad som komma ska från denna reflektionernas period.

Har varit vaken i drygt en timme, klockan är strax efter 6, och lyssnat till en fantastisk vårkonsert utanför. Nu är det knäpp tyst. Märkligt hur alla på en given signal startar kvittrandet och lika abrupt avslutar det. Nästan så man tror att det finns en dirigent som håller i taktpinnen. Det utlovas årets varmaste dag denna Vasaloppssöndag. Härligt för oss som inte behöver ta oss fram på skidor i sjöarna som lär bildas i förfädernas spår. Kanske årets första solbadande? Blåser det inte är bikini självklart. Med egen trädgård så behöver man inte ha en "perfekt" kropp för att våga visa sig i bikini. För ni tränar väl alla inför Beach 2015? På mitt gym gör i alla fall killarna i tjugoårsåldern det. De pumpar överkroppen till max och verkar inte inse hur larvigt det ser ut med klena otränade ben. Hoppas att tjejerna de ska imponera på inte heller ser hur oproportionerliga de är. Så mycket möda, svett och träningsvärk för att riskera att bli utskrattade på stranden. Stackare... Själv har jag aldrig förstått varför man tränar för andras skull. Träna för din egen skull. För att du ska må bra! Inte nödvändigtvis för att du ska se bra ut. Det krävs mer än en vältränad kropp för det...

Kan också berätta att lycka kan vara en sådan enkel sak som att en torktumlare där kondensfunktionen verkade ha gett ut, plötsligt fungerar felfritt igen! Vad ska jag göra med pengarna jag tjänade på att inte behöva investera i en ny?! Angenämt problem så här i garderobsskiftestider. Jag har sorterat ut en del galgvärmare, så det ekar lite tomt tycker jag.

Om man skulle ta och stiga upp. Kaffe och morgontidningen framför TV: n så att man kan vara med vid starten på Vasaloppet innan det är dags att ta tag i fönsterputsningen. Vårljuset är underbart, men totalt skoningslöst!


söndag 1 mars 2015

Dags att kasta av sig oket!

Härförleden läste jag en väldigt intressant artikel om självbild och vikten av att som vuxen faktiskt fundera över om den självbild man har med sig från barndomen, verkligen överensstämmer med den man är i dag. En slags reflektion över ens egen personlighet och vem man är helt enkelt. En intressant tanke tycker jag.
Själv börjar jag till exempel vackla vad gäller min blyghet. Som barn var jag fruktansvärt blyg och räddhågsen, vilket har hämmat mig långt upp i åren. I skolan vågade jag inte öppna munnen och svara på frågor förrän i fjärde klass då jag minns att magister Bäckström på ett kvartssamtal (så hette det på den tiden) talade om att jag var väldigt pratsam på lektionerna, vilket troligtvis berodde på att jag hade varit tyst så länge och hade en massa att ta igen. Debattlystnad och ifrågasättande tog fart där och då. Varför tänker jag då fortfarande på mig som blyg?! Jag ser ju hur frågande de flesta ser ut när jag talar om att jag "egentligen är väldigt blyg, men har lärt mig att hantera det". Det kanske till och med är så att jag har vuxit i från det! Om min personlighet inte längre skulle rymma blygsel är det ju inte någon defekt eller förlust jag behöver gråta över. Ändå är det ett så framträdande drag i min självbild...
Jag har också alltid sett mig själv som oproportionerligt stor i förhållande till alla andra kvinnor, men det är något som blir allt vagare i min kroppsuppfattning för varje gång jag står framför speglarna på gymmet. En annan skavank i min självbild är att jag inte är någon träningsmänniska och saknar både intresse och uthållighet vad gäller fysiska utmaningar. Där kan jag nästan säga att självbilden faktiskt har blivit markant förändrad - tre till fyra pass i veckan på gymmet talar sitt tydliga språk: jag älskar att träna! Så var det sagt och jag tror inte att någon av de idrottslärare jag har haft under min skoltid skulle tro på den utvecklingen. Det är få saker som är så härligt som att köra fullständigt slut på sig, tömma huvudet, låta svetten lacka och musklerna skaka av trötthet. Sedan kunde man kanske önska sig ett tydligare resultat på utsidan av kroppen med tydlig muskeltoning och rutor på magen, men jag har bestämt mig för att jag faktiskt gillar min magruta - min bag in box så att säga. En ruta är bättre än ingen!
Sedan tonåren bär jag på en osäkerhet vad gäller mitt utseende i största allmänhet och det handlar om att jag var pluggis och per automatik var man därför ful. Logiskt i tonåringars huvud. I dag vet jag inte. Det finns stunder när jag faktiskt kan tycka att jag ser riktigt bra ut när jag ser mig i spegeln. Åtminstone när jag fått på lite make up... Kvinnor överlag har nog lätt för att ogilla sitt utseende och att jämföra sig med andra. Men, uppriktigt sagt! Vi blir jämförda med och bedömda utifrån tjejer i
tjugofemårsåldern! Tala om att få en skev självbild.. Nä, vet ni vad? Jag ska från och med nu anpassa min självbild efter den verklighet och tid jag lever. Likt Fågel Fenix ska jag resa mig ur askan och gå ut i verkligheten stolt, rakryggad och med högburet huvud bära min nya självbild: snygg, vältränad, kompetent och oblyg med rätt att ta för mig av livet!