Tittar in en stund för att visa att jag fortfarande existerar! Long time och så vidare. Hösten försvann verkligen i raketfart. Inte ens november som alltid känns oändligt lång och mörk gjorde något deprimerande intryck. Det har varit en otroligt händelserik höst med en massa kulturupplevelser, middagar och after works med vänner. Hur klarar man sig utan sina vänner? För mig är de, utöver min familj som alltid är viktigast, min livlina, inspiration och energikick. Eftersom jag tänker försöka få till min sedvanliga nyårsrapport så fördjupar jag mig inte i vad som har hänt utan konstaterar bara att.
Julen kom och försvann. För första gången på sisådär 27 år var det inte jag som stod för julafton. En märklig känsla. Vad gör man på förmiddagen den 24 december om man inte behöver stressa för att få fram julbord och varm glögg till kl. 12? Det fick jag erfara i år. Man har eoner av tid att studera TV-tablån och inse att ingenting känns direkt lockande. Det saknas ro att sätta sig med en bok eftersom hjärnan är inställd på att det ska vara stressigt på julaftons förmiddag. Alla julkapparna var rimmade från lillejulafton. Det var en högst märklig känsla att vara totalt ledig från alla måsten. Julafton firades hos äldste sonen med familj och väl på plats kom känslan av julefrid snabbt. Vi hade en helt underbar julafton (tyckte jag) med god mat och dryck, en massa mys och glada barn. Och, det får erkännas, det var skönt att vandra hem i den mörka, tysta vinternatten och när jag väl kom innanför dörren insåg jag ytterligare en fördel: att slippa ta hand om allt efteråt! Ni vet, sortera julpapper, snören, emballage, flaskor, burkar, förpackningar av allehanda slag, pant och ickepant. Personlig win-win helt enkelt. Och ett upplägg att vänja sig vid...
Juldagen firades sedvanligt hos mig. Ingen julmat och kravlöst för alla utom undertecknad. De minsta fick julklappar och ögonen tindrade i takt med julgransljusen. Annandagen ägnades åt egentid - eller som vissa kallar det: kvalitetstid med mig själv. I mitt fall handlar det om en förhoppning att "inte gå upp", d v s gå i pyjamas, vara asocial och inte göra något vettigt på hela dagen. Det gick ganska bra. Jag startade ut hårt med att tömma diskmaskinen, sortera alla olika förpackningar och kasta, ingen större uppgift med tanke på att det är cirka 10 meter till sopkärlen. Strax före 11 började otåligheten krypa i mig så jag bytte om från pyjamas till träningskläder och tog en sväng på 7 km. Redan i början hade jag tur och gick på Helle så vi promenerade i rask takt och pratade om livet i stort och smått. Härlig energikick! Efter dusch blev det pyjamasen igen, lunch och sedan bingeade jag Three Women på svtplay. Annorlunda serie, men den hade något som fängslade mig - förutom de heta sexscenerna (ha! ha! ha!).
För första gången någonsin tror jag så har jag lyckats genomföra en hel julhelg utan att hamna i det stora mörka vemodet. En del av mig vill analysera och gå på djupet med varför och vad som är annorlunda med alla mina tidigare jular, men jag försöker få delen som tycker "Bra där!" att vinna. erfarenhetsmässigt vet jag att det sällan kommer något bra ut när jag tittar för djupt inom mig. Där finns så mycket mörker och sorg. Om det nu är så, som jag verkligen hoppas, att det är ljuset som tar för sig så ska det få fortsätta med det! På tal om ljus så skiner solen så jag ska passa på och ge mig ut på en liten promenad till biblioteket.
Jag har lovat mig själv att starta ett skrivprojekt före slutet av 2023 och nu börjar det brinna i knutarna, så när jag har varit på biblioteket så ska jag skriva. Vad det handlar om? Tja. Man kan väl enkelt sammanfatta det som mina minnen av en familj som inte längre finns, men som jag vill ska leva kvar hos mina söner och deras barn. Någonstans skaver det inom mig att jag är en minnesbärare och den enda som kan återge berättelserna, skapa sammanhang och förhoppningsvis ge förklaringar till några varför.
