Vart tog våren vägen?

Vilken fantastisk helg vi har haft! Vi som har den stora förmånen att bo i södra Sverige. När jag kom ut från gymmet i förmiddags visade den elektroniska tavlan på +17! Gullvivor, vitsippor och scilla slåss om utrymmet under min allergibefrämjande björk (som jag med tanke på min pollenallergi antagligen borde såga ner, men jag är lite förälskad i den måste jag medge). Tussilagon lyser upp dikesrenarna, min rhibes sangineum (eller hur det nu stavas) blommar i min trädgård - väldigt tidigt! Men "värst" är nog att magnolian som står vid musikskolan i min lilla hemort i världen står i full
knopp och mycket snart slår ut i sin hela prakt. Normala år går vi runt och bekymrar oss för att magnolian inte ska blomma till Lunds studentsångarförening sjunger in våren på universitetstrappan. I år lär oron gå åt andra hållet - att den ska vara överblommad sedan länge...

Nåja, våren är lika fantastisk och välkommen varje år. Med ljuset blir allt så mycket lättare att handskas med. Möjligtvis förutom att gå till gymmet, men då finns ju alltid möjligheten att jogga i stället. Det är få saker som ger en sådan kick som en joggingtur en tidig morgon! Måste investera i ett par nya löparskor eftersom de gamla är utnötta i dämpningen. Något som ger ömma benhinnor efter varje pass och det är ett mycket trist obehag som jag helst är utan!

Som vanligt har jag haft fel gällande min kalender denna våren också. Dagarna fullkomligt rusar iväg och det är svårt att hinna med allt. Både alla måsten och det som är mest roligt. Denna veckan är fulltecknad: träning, after work och utgång på lördag. Hur tänker man då när det plötsligt försvinner en timme under en helg?!? Får jag tidskompensation för detta? Min lediga veckovila har ju faktiskt blivit ganska mycket kortare. Enligt min åsikt är nämligen de lediga timmarna mycket mer värda än de timmar jag måste spendera på jobbet. Det borde faktiskt införas en Tidsombudsman. Eller kvinna. Jag är inte så knusslig när det gäller vilket kön personen i fråga har. Så länge kompetensen och lämpligheten finns spelar genusförhållandet ingen som helst roll. I morgon ser jag framemot att räkna alla kommentarer om hur himla jobbigt det är med sommartid och att nu är klockan nio, men egentligen är den bara åtta. Samma visa varje år. Har folk inget roligare att komma med? Fördelen är kanske att jag slipper klämkäcka "Måndag! Ny vecka och nya möjligheter!". Varför kan inte de nya möjligheterna dyka upp en tisdag i stället? Tisdagen är ju lite så där lagom trist och innehållslös och skulle verkligen behöva ett lyft i fråga om möjlighet. På tal om möjlighet så känns det just nu ganska omöjligt att vara pigg i morgon bitti. Klockan närmar sig elva och jag känner mig fortfarande oförskämt alert och osömnig. Får väl ligga och läsa något lagom trist som får ögonen att trilla ihop!

Nu kan det hända!

Mentalt har jag tagit steget. Resan mot nya utstakade mål i livet ska starta. När man kommit till vägs ände så vet man. Vet att det är dags att ge sig av från den upptrampade stigen. Från den vanliga gråa tristessen. Klippa säkerhetslinan och våga flyga. Flyga fritt. Flyga högt. Och ha modet att kraschlanda. Det kommer alldeles säkert att kännas väldigt obehagligt. Och jobbigt!

Mentalt redo är något helt annat än kroppsligt redo. Elefantskötaren vill, men kolossen under vägrar röra på sig. Jo, små steg tas. Men det går alldeles för långsamt för min rastlösa själ.

I helgen har jag kommit på att jag inte kan göra allt jag vill göra samtidigt. Delmål är mitt nya ledord. Som till exempel det utdragna hallprojektet. Nu är tapeter utvalda och ska bara beställas. Själva tapetklistrandet oroar jag mig inte ett dugg för. När man väl börjar ser man ju snabbt ett resultat och det får mig att avsluta projektet. Det är sådan jag är. En trögstartad elefant, som när den väl fått upp farten är svår att få stopp på.

Jag provade att aktivera ett typ av "flirtkonto" på Facebook. På bara ett par timmar hade en hel hop karlar varit och tittat på min bild. Någon lämnade kommentarer; typ "Hur kommer det sig att en snygging som du är singel?". Kan vara sämsta raggningsrepliken någonsin. Jag reagerar med att bli äcklad. Äcklad av att det sitter anonyma män och tittar på min bild. Objektifierar mig. Anser sig att ha rätt att kommentera och slänga ur sig både det ena och det andra. Efter tre dagar stängde jag ner kontot. Nunna känns åter som en attraktiv framtida karriärsmöjlighet. Jag gav det i alla fall en chans! Kort och intensiv och NEJ!

Nu är det nytt jobb som ska högprioriteras. Det enda som står mellan mig och ett febrilt jobbsökande är att skriva om/uppdatera mitt CV. Jag vet att det tar, högt räknat, kanske 30 minuter av mitt liv. Målet är klart. Jag har börjat undersöka arbetsmarknaden. Jag tycker jag är på G!

Och vet ni vad?? Jag kommer inte att nöja mig med ett "good-enough"- jobb. Den tiden är förbi. Mina krav är högt ställda. Jag vet mitt värde på arbetsmarknaden. Kompetens är ändå lättare att konkurrera med än utseende. Mer min grej så att säga!

Klimakteriekäring - min nya identitet

Lördagen den 8 mars 2014 kommer jag att minnas! Den internationella kvinnodagen blev startpunkten för mitt tjejbrus/käringakör - välj själv!

Fy tusan säger jag bara. Japp! Jag tillhör dem så har skrattat åt dessa "kvinnoproblem", gjort narr av dem och lite föraktfullt tyckt att det kan ju inte vara så himla jobbigt. Efter endast ett dygn kan jag berätta att det är JÄTTEJOBBIGT! Plötsligt blir man totalt överhettad - ingen varning eller minsta tillstymmelse till att det ska ske. Sitter och läser - feberhet. Försöker somna - kastar av täcket och flämtar efter kyla och frisk luft. Hur länge ska detta pågå??? Som den vetgiriga person man är har jag så klart läst på Google och inte kändes det så positivt. Sömnrubbningar (jo, det känner jag till, tack, men ska det tillta nurå?), yrsel (jaha?), humörsvängningar (lycka till önskar jag min omgivning) och det som kan lindra, förutom medicinering, är mindre intag av kaffe, te och alkohol (så nu ska alla mina laster alltså dras in?) och motion (!). Ursäkta mig, kära Googleuppdaterare, men jag har inte tid att motionera fler timmar i veckan. Om inte någon erbjuder sig att försörja mig, så att jag kan gå ner i arbetstid...
Det var den negativa delen av inlägget!

Nu känns det som det är vår på riktigt här id en svenska södern. Något händer med mig när jag vaknar till sol och fågelsång. Joggaren inom mig vaknar och om det, som i dag, finns tidsutrymme, har jag svårt att låta bli att knyta på mig löparskorna och starta dagen med några kilometers joggande.  I morse blev det inte mer än fyra kilometer i sakta mak. Gårdagens ganska tuffa gympass kändes i benmusklerna och min erfarenhet av att ryggen tar stryk om jag springer för långt på asfalt fick mig att dra ner på ambitionerna. Men så härligt det var! Solen sken, en ljum bris, fågelkvitter och som grädde på moset kom ett gäng sångsvanar flygande över mig. Min tanke om att löpning var ett passerat kapitel i mitt liv får omprövas! Nya skor ska inhandlas eftersom jag vet att dämpningen i mina nuvarande joggingskor är på upphällningen. Tur att jag gillar shopping :-)
Fikade i uterummet och satt och läste en av mina favoriter; Michael Connelly. Ljuvligt! Till och med ett par timmars trädgårdsarbete kändes härligt denna söndag. Är dock inte så säker på att den känslan håller i sig i morgon när alla de små musklerna ger sig till känna...

Dags att ta tag i söndagsångesten! Tog en öl till maten och jäklars! Både yrsel och hetta överfaller mig! (Det sista var ironi!)

Vardagens trivialiteter. Och lycka...

Så sant som det är sagt! Choklad lindrar sorg och motgångar. Precis som vin. Inte rosevin dock, som
enligt min smak inte tillhör gruppen vin. Rosevin är i samma genre som cider och alkoläsk tycker jag. Inte ens om jag är riktigt desperat dricker jag rosevin! Eller...förresten...jo, det gör jag. Något måste man ju dränka sina sorger i.

Just nu är jag mest fixerad och fokuserad på vatten. Eller snarare avsaknaden av vatten. Vi har
nämligen inget sådant i våra rör. Totalt torrlagt. Kanske det finns kvar någon liten skvalpande vattensamling i någon rörböj, men det kommer inte ut något när man vrider på kranen. Kommunens vattenverk håller på att spola ledningarna och med anledning av det så är vattnet avstängt mellan kl.
19 och 04 i dag och i morgon. Jag är helt stressad av detta! Vatten finns i alla upptänkliga kärl och det var nästan så att jag rusade ut för att köpa batterier, ficklampor och fler stearinljus när yngste sonen ifrågasatte vårt lager gällande just denna kategori överlevnad. Till mitt försvar vill jag bara påpeka at
man inte kan vara för redo! För att minska morgondagens stresshormonsnivå har jag redan nu bestämt att vi ska äta köbepizza för jag ska gymma och med sen hemkomst blir det som man brukar säga, tajt att hinna med matlagning medan man har vattentillgång. Vad livet är komplicerat utan vatten!! Man måste nästan vara född i vattenbrist för att förstå...

Somnade innan jag hann publicera inlägget i förrgår! En helt ny värld av skaderisker har uppkommit nu när man tar med sig Paddy i sängen...

Kan till min stora glädje meddela att jag överlevde vattentraumat! I går hetsade jag hem från jobbet för att hinna träna och duscha (jag gillar inte att duscha på gymmet) innan vattnet skulle stängas av på nytt. Lite mindre stressad än dagen förut. Rutin skapar ju en viss trygghet, trots allt. Jag hann duscha och fyllde åter igen alla upptänkliga behållare med vatten för vår överlevnad. När jag skulle gå och lägga mig fick jag ett infall att kolla om vattnet verkligen var avstängt. Gissa om jag blev snopen när det forsade fram vatten precis som vilken vanlig kväll som helst! Nåja. Jag har i alla fall både överlevt vattenbrist OCH känt glädjen över att åter ha vatten i mina ledningar. Det behövs en liten påminnelse om både det ena och det andra här i livet. Lycka kan vara så enkelt som att fylla ett glas med kallt vatten direkt från kranen :-)! Om man nu råkar sakna vin. Eller choklad...

Devil-Me vs Curlingföräldrar

Första mars. Smaka på datumet! Visst känner man den efterlängtade smaken av vår, ljumma brisar,

sprittande knoppar och grenar, flyttfåglarna som ligger som streck på himlen (ganska vitsigt om jag får säga det själv) och butikerna som fylls av kläder i ljusa färger! Underbart att ha klarat av de mörkaste månaderna. Nu blir det bara bättre, hörni!

Idag tänker jag vara lite Djävulens advokat. Säkert kommer en och annan att känna sig trampad på tårna - be my guest! Som tröst kan jag avslöja att jag inte är någon Dunderklump eller Heffaklump, som även om jag trampar dig på tårna så lär du inte behöva uppsöka sjukvård. Kan ju vara bra att veta 

innan du fortsätter läsa. Detta är en sann historia. Direkt ur verkligheten, men för att ingen ska känna sig direkt utpekad används fingerade namn. 

Inlägget ska handla om curling. Nope, inte den ädla sporten. Föräldrar som sopar och sopar framför 

sina ungar för att barnens liv ska bli så enkelt och smärtfritt som möjligt. Tala om björntjänst! 

För några år sedan var jag ordförande i ungdomsstyrelsen i en sportförening. På ett tränarmöte infann sig några nya tränarpappor med höga ambitioner om träning och resultat. Härligt med ett starkt föräldraengagemang tyckte vi i styrelsen, men ganska snabbt framkom det att deras bild av vår 

verksamhets inriktning var diametralt olika mot den rådande policyn för barn- och ungdomslagen. Klubben har, och hade, en djupgående ungdomsverksamhet som bygger på att ALLA ska få vara med och träna och spela match - inte bara lagets "stjärnor" - att bara spela match med de "bästa" spelarna var otillåtet upp till en viss ålder. Dessa tränarpappor ville ändra på detta... Deras enda drivkraft var 

att till varje pris vinna! Naturligtvis var deras söner "stjärnor" och "bäst". Styrelsen vägrade så klart hårdnackat att frångå klubbens policy och konsekvensen blev att man valde att lämna vår klubb och i stället ansluta sig till en klubb flera mil bort. Ingen av oss fällde några tårar för det kan jag ju avslöja nu några år efter! Efter en säsong och många mil till och från träningar så återkom de till oss, lite med 

svansen mellan benen, och eftersom klubben är förlåtande och välkomnande så fick killarna ju börja träna igen. Den mest pådrivande föräldern fick inte förtroende som tränare och började i stället att försöka påverka och manipulera nyckelpersoner i föreningen. Sonen, låt oss kalla honom Pelle-Plutt, har inte en rimlig chans att på egna meriter flyttas upp, för pappa är hela tiden före med sopborsten. 

Pelle-Plutt spelade i HJ18, men när kompisarna visade framfötterna och fick gå upp och spela i U-laget blev pappa, och säkert också mamma, förgrymmade. Några samtal ringdes och vips var Pelle-Plutt uppflyttad han också. Och med Pelle-Plutt kom problemen också. I form av hans föräldrar...

Och nu har Pelle-Plutt, helt utan egna meriter, fått en plats i A-laget. U-laget jublar över att ha blivit 

av med problemet, som nu har flyttats till...just det: A-laget! Igår var det match och Pelle-Plutt blev tillrättavisad/tillsagd att flytta fram på plan vid ett frislag. Ganska högt och bryskt, vilket kommer sig av att alla är så irriterade på Pelle-Plutt som inte platsar att spela på denna nivån. När slutsignalen går 

bryter det ut en hätsk ordväxling melland en spelare som sagt till Pelle-Plutt och Pelle-Plutts, håll i er nu för nu talar vi curling på riktigt hög nivå! MORBROR! Morbror, som ingen av oss trogna i publiken någonsin tidigare sett till, skriker på spelare H att om inte H varit en sådan urdålig innebandyspelare själv, så hade H inte behövt skrika åt Pelle-Plutt vad han skulle göra. Diskussionen fortsatte mellan MORBROR och H och det mesta handlade om att H var så dålig på plan och egentligen säkert borde ställa sin plats till förfogande för den mästerlige Pelle-Plutt! Höjdpunkten var när MORBROR informerade H om att hela publiken tyckte att H gjort bort sig och därför blev han utskrattad. MORBROR lille; publiken skrattade åt din lille curlingsysterson - sorry!

Pelle-Plutt är en kille mitt i tonåren. En kille som säkert vill vara som alla andra. Pelle-Plutt har ingen chans. Pappa, mamma och, tydligen, resten av släkten står på tå för att livet ska bli så enkelt som möjligt för lille Pelle-Plutt. Tänk att aldrig få lov att föra sin egen talan! Alla beslut fattas över ens huvud. Det är inte med dig man pratar, utan med pappa?!? Hur många tonårskillar tror ni egentligen tycker det känns bra? Summan av kardemumman i den här soppan är ju att den stora förloraren är Pelle-Plutt. Han kommer troligen att välja spel i en annan klubb (som pappa också i sin stora välvilja kommer att förstöra) och han kommer återigen att bli sedd som ett problem. Problemet är inte Pelle-Plutt - problemet är föräldrarna! Vissa människor borde inte få skaffa barn. Att inte ge sina barn verktyg och förutsättningar att klara av den hårda verkligheten är en form av misshandel. Dessa föräldrar tillhör kategorin som säkert har hur många synpunkter som helst på om Pelle-Plutt har misslyckats i skolan. Gissa vems felet är? 

Ibland önskar jag att min modesta och tillbakadragna pesonlighet inte hindrade mig från att skaka om den här föräldratypen. Hur kan man vara så totalt oförstående inför konsekvenserna av sitt beteende?