Hemma är där sinnet trivs

De senaste dagarna har jag känt en stor skillnad i mitt humör och i min livsgnista. Det är som om molnen har skingrats och låtit en strimma ljus och hopp tändas inom mig. Lät nästan religiöst! Jag var hos Snyggo Doktorn i onsdags och han lät mig slippa deltidssjukskrivning om jag lovade höra av mig till honom om jag inte klarade av att jobba heltid. Tur jag vill jobba för annars hade jag inte varit nödbedd att sitta och titta in i de blåa ögonen...
Dagen efter var jag och kollade blodtrycket och jag tyckte själv att det lät jättebra - 130/90! Kanske inte optimalt, men definitivt bästa värdet detta året. Sköterskan skulle låta Snyggo bestämma om jag behövde komma på ny test, men hon trodde knappast det skulle bli aktuellt. Spelar ju ingen roll - det är ju inte henne (även om vi satt och skrattade mycket under "konsultationen") jag vill träffa igen ;).
I går eftermiddag ringde även min tidigare samtalsterapeut och sa att hon med största nöje gått med på att återuppta samtal med mig med början nästa fredag. Känns som jag har hamnat i ett riktigt flow! Härligt!!
Denna underbara vårdag hade jag tur att vara ledig och tog en lång promenad längs, för mig  nästan otrampade stigar. Längs vägen kvittrade och drillade fåglar; åtminstone koltrastar (mina ornitologiska kunskaper är pinsamt bristfälliga) ..., och i rabatterna syntes vintergäck, snödroppar och krokus. Härliga vårtecken. Nu är den väl här för att stanna?!
Promenaden förde mig förbi gymmet och numera är jag ägare till ett årskort. Jag vet - låter galet, men jag är övertygad om att jag kommer att må mycket bättre såväl fysiskt som psykiskt av att svettas ut en massa negativ energi. Det är få saker som slår den euforiska känslan som uppkommer när man tagit ut sig helt. En bonus är att jag kommer att kunna träna med sönerna vissa tillfällen. Är inte det kvalitetstid, så vet jag inte vad det är!
 I morgon bitti räknar jag med att debutera i joggingspåret detta året och om hostan inte sätter stopp för satsningen bör jag väl klara att springa åtminstone 3 km av rundans 5 km...

Avslutar med ett citat från den bok jag håller på att läsa för tillfället:

""Vad är ett hem, farmor?" frågade pojken när farmodern öppnade dörren till grindhuset.
"Ett hem är en känsla dit sinnet vill återvända. Hemma kan vara en plats eller en person eller rentav ett gammalt minne eller en dröm." Farmodern stängde dörren inifrån, såg på pojken och sa." Hemma det är där sinnet trivs."" (Janesh Vaidya, I det sista regnet).

Just nu trivs mitt sinne väldigt, väldigt bra!

Tillbaka i gruvan!

I morse skrällde det till i sovrummet strax efter kl 5. Yrvaken och förvirrad försökte jag lokalisera ljudet - jag visste att det inte var brandlarmet, men att det var min egen väckarklocka som förde ett sådant infernaliskt oväsen tog en stund att förstå. Ett kort, intensivt ögonblick fick jag för mig att det var söndag, men verkligheten tog snabbt överhanden. Och jag som trodde jag gjort mig kvitt Luther och Ågren! Tji fick jag! De satt på varsin axel och flinade i triumf när jag tämligen motståndsfull vacklade ur sängen. Kan erkänna att så dags på dygnet var min positiva längtan till jobbet som bortblåst...
Nu har det blivit kväller även denna måndag och jag är förundrad att jag fortfarande är vaken. Att komma tillbaka till jobbet och mötas av 307 mail i Inkorgen gör inte att man känner sig populär precis - om nu någon skulle finnas i den villfarelsen. När jag lyckats komma ihåg alla inloggningsuppgifter var det dags för förmiddagskaffe och sedan arbetsplatsträff med vår nye chef. Kändes positivt och han verkar vara en person som ser personal som en resurs och inte som en kostnad. Bara det!
Efter en förvirrad dag körde jag hem och gick direkt ut och powerwalkade i 45 minuter och sedan har jag lyckats tvätta två maskiner tvätt, fyllt och tömt diskmaskinen, lagat middag och haft ett telefonsamtal med sönernas äldste kusin, som ringde och förvarnade om att han tänker vara med i Allsång på Skansen när det har premiär den 26 juni. Så vi inte bokar in något den kvällen för han tänker se till att synas i TV. Något jag är övertygad om att han kommer att se till att lyckas med...En kopp kaffe till "Drömmen om landet" - lika förundrad varje gång över Stockholmarnas förvåning över att det kan vara stressigt även utanför tullarna - och nu är det snart dags att gå och lägga sig.
Tänk att det var detta jag längtat efter! Men det känns skönt att vara tillbaks på banan och på onsdag ska jag övertyga min läkare om att mitt upplägg med heltidsarbete kommer att fungera alldeles utmärkt.
Min nye chef frågade varför jag inte lydde läkarens inrådan om deltidssjukskrivning. Mitt svar blev: "Det märks att du inte känner mig...".
Lika bra att han får en inblick i vad som väntar honom! :-D

Min brottsliga karriär

Tänk vad barndomens trauman spökar för oss även när vi blivit vuxna! Jag är på gränsen till löjlig när det gäller ärlighet, till exempel har jag passerat 500 kr på trottoaren och låtit bli att ta upp  sedeln eftersom jag då måste gå till polisen, som jag vet kommer att tycka att jag är helt "kokobäng". Mina söner har hört om denna "idioti" och löst det på sitt sätt. En av dem hittade 500 kr och för att jag inte skulle märka något gick han och växlade i 100 kr sedlar. Det roliga är att han på kvällen berättar alltihop.

Min löjliga ärlighet grundar sig på en sak som hände när jag var i femårsåldern. Vi hade flyttat till Klosters Fälad i Lund och i vårt bostadsområde fanns en ICA-butik som hette Vildgåsen. Japp, alla gator och etablissemang har fågelnamn! Nåväl, Vildgåsen var på gångavstånd och då, på slutet av 60-talet kunde man släppa ut sina barn utan att ha dem under ständig uppsikt! Jag hade fått en ny lekkamrat, en flicka som jag tror var ett år äldre, som bodde med sin ensamstående mamma (det var före den tid då var och varannan var ensamstående mamma. Ensamstående pappor fanns nog inte; ingen pratade om dem i alla fall...). Oj, vad jag såg upp till henne! Mamman lät henne göra som hon ville och dessutom hade de en superfräck röd Toyota - bara det liksom! När ens egen mamma hade en präktig Opel - herrgårdsvagn(!).
En eftermiddag fick vi för oss att vi skulle traska till Vildgåsen och "köpa" godis. Jag hade inga pengar och det var mitt i veckan, så för mig som hölls på strikt lördagsgodis var det ingen idé att ens tänka på att be om några extra pengar. Jag var övertygad om att min kompis hade pengar, men det visade sig att hon hade definitivt inte för vana att betala det godis hon ville ha! Här gällde det att hänga med och vara lika tuff. Darrande av skräck norpade jag ett paket Toy och stoppade snabbt ner det i fickan. Vi lyckades se tillräckligt oskyldiga ut när vi passerade tanterna i kassorna och kom ut. Jag kan inte minnas att det var någon större triumf jag upplevde och tuggummit smakade inte alls speciellt gott. Men här gällde det att hålla god min i elakt spel. Jag hade ju aldrig haft en sådan cool kompis förut!
När jag kom hem frågade mamma naturligtvis direkt vart jag hade fått tuggummi ifrån. Att ljuga var definitivt inte min bästa gren som barn så det dröjde inte länge förrän jag hade avslöjat min brottslighet. Jag minns inte vad jag trodde straffet skulle bli, men definitivt inte det mamma fixade - det är jag säker på! Hon ringde resolut upp Vildgåsens chef, talade om att hennes dotter hade något att berätta OCH be om ursäkt för och sedan tvingades jag, storgråtande, att gå den "milslånga" Golgatavandringen tillbaks till affären. Där väntade de spänt på mig och nu, som vuxen, kan jag se att de hade svårt att behålla sina barska ansiktsuttryck, när jag stammande försökte förklara hur tuggummipaketet hade hamnat i min ficka och varför jag inte hade betalat för det. Jag minns att jag betalade (förskott på veckopengen) OCH lämnade tillbaka resten av tuggummipaketet.
Min brottsliga karriär slutade lika abrupt som den började och jag har undvikit kvasituffa kompisar. De som behöver bevisa en massa för att få bekräftelse är inget för mig!

Sjukskrivningens sista skälvande dagar!

Oj, vad jag har varit gnällig den här veckan! En envis förkylning med skrällande hosta flyttade in hos mig i lördags och vill inte släppa greppet. Ledsen mormor - även om jag fick den gratis så är jag inte ett dugg glad! (Min mormor sa alltid att man skulle vara glad för sin förkylning för den hade inte kostat något. Märklig inställning! Men å andra sidan skulle allting gå över när man gifte sig också...och inte stämde det heller!). Börjar förstå hur männen känner sig när de har en rejäl förkylning...;-)

Nåväl, detta är ju sista veckan på min alldeles för långa sjukskrivning och jag tror aldrig att jag har längtat så till jobbet någon gång. Är inte det ett sjukdomstecken förresten? I dag var jag hos distriktssköterskan för att kolla blodtrycket. Jag har varit så ordentlig med mina promenader och de ska ju vara en sak som är blodtrycksfrämjande. För en månad sedan så hade jag 155/90 och nu var det 145/100. Känns konstant och bra på något sätt, men jag förstod att sköterskan inte riktigt delade min åsikt om heltidsarbete från och med måndag. Nu ska Snyggo Läkaren ringa mig i morgon för telefonkonsultation. Tränar hårt på mina argument för jag har inte råd att leka hemmafru längre och dessutom mår jag ännu sämre psykiskt. Undrar om han är beredd att gå in och stötta mig ekonomiskt? Eventuella motprestationer kan diskuteras... ;-)
Alla moraltanter/farbröder: Det sista var ett skämt!

Vart är vi på väg?

Det är svårt att låta bli att fundera över den så kallade jämställdhetsdebatten och genusproblematiken i Sverige år 2012. Vi som är födda på 60-talet har ingått i många märkliga experiment. Inte minst om man tittar på skolans värld och den matematikundervisning det experimenterades med under min uppväxt: mängdläran! Inte helt enkelt att förstå hur tre päron plus fyra äpplen kan bli sju bananer...Inte då och inte nu, när man trots allt har facit och livserfarenhet att luta sig mot!
Jag lyssnade nyss på en debatt på Aktuellt om genuspedagogernas nödvändighet inom förskolan och som ett föregångsdagis lyftes ett ställe som helt plockat bort alla leksaker som kan anses vara pojk- eller flickleksaker, fram. Ursäkta, men det är faktiskt löjeväckande! Att man i stället har lagt fokus på den kreativa sidan kan jag acceptera och sympatisera med, men barnen identifierar i alla fall en flicka som "söt och fin och så har hon klänning". Jag tror att det kommer att komma en backlash mot all könsavidentifiering som samhället ägnar sig åt. Begreppet "hen" - jag kan gärna kallas gammalmodig och inskränkt, men "hen" kommer jag aldrig att använda mig av! Debatten om att könsavkoda personnummer är lika dum. Jag sympatiserar med dem som har en kluven genusuppfattning gällande sin egen identitet, men det betyder inte att vi alla ska behöva stå ut med vilka stolligheter som helst.
Vi lever trots allt i ett samhälle där majoriteten av pojkar är pojkar oc hmajoriteten av flickor är flickor. Forskning har ju till exempel visat att om pojkar bara har tillgång till dockor använder de dem som leksaksbilar. Kan vi inte bara låta de värsta vänsterexperimenten försvinna i den tystnad de borde ha stannat i från första början? Vi är inte i behov av fler "mängdläror", "Vilse i pannkakan" eller "Foster Broster" varianter. Låt 70- talet stanna i malpåsen - been there, done that! And it was "no good"!
Att utplåna skillnaderna mellan könen skapar varken jämställdhet eller jämlikhet. Det är min fasta övertygelse!

Sub specie aeternitatis

Nu vet jag hur en förkyld man känner sig! Har tillbringat dagen i myspys under en filt i soffan hinkandes te, kaffe och vatten. Kollat på vintersportstudion, vilket inte precis höjde humöret om man nu inte hejar på norrbaggarna - och det gör man inte! Vissa principer kan man inte frångå! Tur man har Wordfeud och böcker att fördriva tiden mellan hostattackerna med. Har en riktigt djup och enerverande hosta som håller mig (och säkert sönerna också) vaken om nätterna. I kväll blir det hostmedicin utan läkares inrådan, men jag måste få sova.
Just nu läser jag om Owe Wikströms "Långsamhetens lov" - en riktig liten pärla som kräver eftertänksamhet och faktiskt ett visst mod; inte att läsa, för det är sannerligen ingen bloddrypande thriller, men om man vill försöka applicera hans ord och våga lära känna sig själv och sitt innersta väsen. Det är inte helt enkelt att kliva åt sidan och våga släppa på konventionella måsten och borden. Vi har bara ett liv och för att få ett fullständigt och rikt liv krävs det, som han så riktigt säger, att vi slutar leva i framtiden och rusar på utan att någonsin stanna upp och reflektera. Att fly från sig själv är förödande. Någonstans måste vi lära oss att leva här och NU - stanna upp och känna: psykiskt, fysiskt och sinnligt. Den som äger mest eller har stressat sig genom livet för att finna lyckan - någon annanstans eller hos någon annan - har inte vunnit. Lika lite som den som äger den mest fulltecknade kalendern. Vi kan ingenting ta med oss dit vi går, men vi kan använda vägen dit med att finna vår inre medelpunkt; vår egen ro och förmåga att kunna vila i densamma.
Titeln betyder evighetens synvinkel; ett perspektiv som hjälper människan att se allt i ett större sammanhang och låter det som sker ske, det vill säga förmågan att göra ingenting. Så enkelt sagt, men så nedrans svårt att efterfölja i vår prestationsinriktade materiella värld där vi alltid är på väg bort från oss själv och vår krävande livssituation, i huvudsak vår jakt på kulturella upplevelser, rikedomar, titlar och så vidare. Jag ska försöka stanna upp ett par gånger varje dag och reflektera över allt det som är positivt i kring mig. Men först måste jag bli av med hostan - ett högst irriterande moment i mitt liv just NU!

Gone off-line

Nyss hemkommen från en som vanligt trevlig kväll på Gästis. Man träffas, i olika konstellationer, dricker ett eller ett par glas vin och snackar bort ett par timmar. En riktig energikick!
Jag har som rubriken säger bestämt mig för att vara oanträffbar. Hemtelefonen är avstängd, mobilen används bara i nödfall och jag har slutat kolla min mail. För det första orkar jag för tillfället inte att fatta några beslut; till exempel ringer firman för solpanelsfixandet hela tiden och jag vet att det är för att kontrollera om jag undersökt om reparationen kan gå via hemförsäkringen. Något jag naturligtvis inte har orkat undersöka...Ja, jag vet att det är något som gagnar mig (eventuellt), men jag har inte kraft att ta tag i det. Min svärmor ringer för att kolla om jag fått kontakt med FHV och jag orkar inte förklara att jag faktiskt skiter i dem vid det här laget. De har haft mer än två veckor på sig att ändra tiden jag fick när psykologen blev sjuk och ingenting har hänt. Blir så jäkla trött, men det stämmer det jag själv brukar säga: "Man måste vara frisk för att orka vara sjuk!".
På måndag ska jag kolla mitt blodtryck och veckan därpå börjar jag jobba. Fixar inte att vara sjukskriven längre eftersom det känns som ett större stressmoment än jobbet. I desperation har det plockats in vikarie och hur opsykologiskt är det inte att läsa på FB hur kolleger yvas över att de utfört mitt jobb?! Jag har lovat mig själv att komma tillbaka som en av de andra: jag ska hela tiden sucka och stöna över min HÖGA arbetsbörda, sitta kvar sent (även om jag kommer först räknas inte den tiden - de som sitter till kl. 17 är de enda som jobbar hårt, även om de kom till jobbet vid 8-8.30). Japp, jag är både grinig och bitter! Men en sak man lär sig med att vara sjukskriven är hur lite man är värd på jobbet.
Naturligtvis gäller inte detta alla kolleger, men tyvärr alltför många av dem som jobbar så kallat nära mig. Tror jag ska stänga min dörr också - man är ju så mycket mer upptagen då man är otillgänglig. Titta bara på alla närvarande, men frånvarande, chefer!
Nog gnällt! Nu ska jag njuta av den energi jag fick av kvällens Gästisbesök. I morgon är det fredag och då planerar jag att besöka jobbet för att återlämna, och eventuellt låna, böcker på vårt bibliotek. Får kryssa förbi energitjuvarna :-)!

Blod är tjockare än vatten - ibland

Jag har alltid trott att det inom mig finns en liten hemmafru, nöjd med att sköta hemmet oklanderligt, gå på någon liten självförverkligande kurs, utställningar och fika/luncha med väninnorna. Det tror jag inte längre! Jag har varit ofrivillig hemmafru under tre veckors tid och jag avskyr det. Om jag hade haft små barn som kunde sysselsätta mig dagtid hade det kanske varit lite enklare, men som det är nu så är ju alla andra på jobbet och jag vandrar runt i mitt eget Pompeij. Mina söner säger att det märks på mig att jag har tråkigt och ett uppdämt behov av att prata med någon för jag låter oupphörligen när de kommer hem från skolan. Tur att jag snart ska börja jobba igen! Det är inte roligt att vara kommenderad ledighet och allt det man tror man ska göra när man blir ledig blir det inget av med. Inte för mig i alla fall... Jag har äntligen lyckats skrapa ner all strukturtapet i sovrummet och ska börja bredspackla. En välgörande mental rening hur larvigt det än kan låta. Har som målsättning att bli klar före påsk - verkar väl inte vara oöverkomligt?
En väldigt positiv sak har hänt de sista månaderna! Jag har äntligen fått tillbaka min yngsta syster. Vi har båda tämjt vår envisa stolthet och jag tror och hoppas att vi ska kunna hitta tillbaka till vår gamla relation, för jisses vad jag har saknat henne!
I går firade vi min svågers 35-årsdag med en överraskningsmiddag för honom. När vi satt på restaurangen så kändes det så otroligt hemma - så där som man vill ha sina familjemiddagar. Varmt, gemytligt och mycket kärlek. Jo, det kan tyckas banalt, men det behöver inte vara så mycket: rätt människor, god mat och gott vin räcker långt! När jag satt där tänkte jag på hur viktigt det är att ha ett sammanhang; en länk bakåt i tiden för att kunna förstå sin samtid och orka med sin framtid. Min förhoppning är att vi ska få många goda måltider i varandras sällskap. Mina söner kommer aldrig att få uppföra sig mot varandra så som vi har gjorts. Jag har försökt analysera vad som gått snett mellan mig och mina systrar och det landar alltid i att våra föräldrar satte ribban när vi var små och tolererade vårt beteende. Skilsmässobarn tror jag inte är en orsak till problemen; jag vet många goda exempel på skilsmässobarn som har fantastisk samhörighet med syskonen.
Allt beror på oss vuxna - det är precis så enkelt och så svårt!

Avundsjuka - dagens kackerlacka

Ännu en fantastisk vinterdag med sol, knallblå himmel och gnistrande snö (fläckvis...). Kallt som bara den, men i lä från vinden kunde man känna solvärmen och faktiskt förnimma den vår som komma skall. Efter att ha sett flera hundra vildgäss på väg norrut i början av veckan så trodde jag att det var vår på väg, men vad man kan bedra sig! Min promenad idag varade 90 minuter och var riktigt underbar. Med extra strumpor, extra vantar och underställ håller man sig varm - tji fick ryssen! Kände hur jag längtar efter att kunna dra igång joggingsäsongen och hoppas att det är ett sundhetstecken. Det är så härligt att snöra på joggingskorna och ge sig ut och springa - en nästan sakral upplevelse. Tills träningsvärken slår till...Men det är något otroligt stärkande, och då menar jag i mental bemärkelse, att låta benen förflytta kroppen samtidigt som själen är någon helt annanstans. Man lyckas inte hamna i det tillståndet varje löparrunda, men när det sker är det ett stort WOW. Det har jag aldrig upplevt när jag promenerar.
Däremot tänker jag väldigt mycket när jag vandrar runt nejden. Idag fastnade jag i dödssynderna. Försökte komma på vilka de var, men efter girighet och avundsjuka tog det tvärstopp. Antagligen för att dessa egenskaper är de jag föraktar mest hos mina medmänniskor. Som jag beskrev i inlägget från Fablernas värld, så finns både Girigheten och Avundsjukan som två flaggskepp i min ursprungsfamilj. Hur många gånger har man inte bemötts med orden: "Åh, hur f-n har du/ni råd med det??" i stället för att mötas av glädje och ett "Men så kul att ni har köpt ny bil/ska ut och resa/har målat om köket/köpt ny jacka...osv." Är det verkligen så svårt att dela någon annans glädje att man hellre låter avundsjukan i sin värsta form,missunsamhet,förblinda hela ens väsen? Under min promenad såg jag Girigheten och Avundsjukan som två kackerlackor; lurpassande bakom en golvlist, tisslandes, tasslandes och när ett lägligt tillfälle slår till, rasslar de fram över golvet - vämjeliga varelser!
När jag tänker på kackerlackor, nu är det förstås inte så att jag lite dagligdags tar en funderare över kackerlackor!, kastas jag tillbaka till Qatar där det fanns en hel del dylika varelser och ganska stora var de också, vissa av dem. Ett tillfälle hos slaktaren (vi gjorde annat också!) medan vi för ovanlighetens skull fick stå i kö och vänta, så hör jag plötsligt det för kackerlackan karakteristiska rasslandet över golvet. Jag skummar snabbt av golvet för att se var den befinner sig. En bjässe! Nästan en decimeter lång och med målmedveten riktning. Jag trampar runt lite nervöst, jag hade faktiskt sandaler! och lämnade inte besten med blicken. Kändes som den var alltför mycket pansarvagn för att låta sig stampas sönder av min tunna sandalsula...Det fanns en kvinna i burkha i slaktarbutiken, förutom vi då, och hon verkade inte ha lagt märke till den gigantiska kackerlackan utan fortsatte stirra stint in i väggen framför sig. Vips, och kackerlackan är borta! Den har försvunnit in bland allt tyg i burkhan och jag tror den är kvar den ännu. Kanske inte just DEN kackerlackan, men väl dess avkommor!
För övrigt är de sju dödssynderna dessa: Högmod, Girighet, Vällust, Avund, Frosseri, Vrede och Lättja. Det finns väl ett och annat att säga även om de övriga fem, men det får bli i ett annat inlägg!

Blottarerfarenhet

Nu när jag skrev om Monica kom jag plötsligt ihåg när jag mötte en blottare för första gången. Vi var på den traditionella skolresan i nian till Bakken och hade precis käkat vår medhavda matsäck - vi var plugghästarna, de som inte satt och pimplade öl på någon bar...Efter maten tog vi en kort promenad i parken när vi plötsligt stöter på en man klädd i klassisk trenchcoat. Han hoppar liksom in framför oss och i samma rörelse sliter han upp rocken. Man kan inte vara helt klok om man blottar sig inför fem tonårstjejer och vår reaktion var ju inte precis någon stum förundran eller skrik av rädsla. Däremot tjöt vi av skratt och dessa skratt förstärktes av att Monica står med kisande ögon och sedan säger: "Typiskt att jag har glömt mina glasögon just idag!".

Andra och tredje gången, samma man två gånger (!) var Monica och jag på väg till Lomma en sommardag. Vi blev omkörda av en liten skruttig Polo och när vi cyklade förbi stod mannen utanför bilen med nerdragna shorts. Vi blev ju lite förvånade, men började så klart skratta hysteriskt (vi hade ju varit med förr!). Man kan ju tänka sig att en någorlunda intelligent man hade dragit upp shortsen,  satt sig i bilen och med tilltufsat ego kört därifrån, men icke! Denne man kliver in i bilen, kör förbi oss...och gör om hela proceduren igen. Den här gången skrattade vi så vi höll på att cykla i diket men det verkade ändå inte som att han fattade att vi mest tyckte att han var patetisk. Han såg mest förvånad och lite sårad ut över att vi inte imponerades av vad han hade att visa upp...

Fjärde gången jag råkade ut för blottare var när jag bodde i Qatar. Min svärmor och jag skulle till vår vanliga slaktarbutik för att köpa fårkött när det plötsligt uppenbarade sig en man framför vår nyss parkerade bil. Jag kan tala om att det är fruktansvärt roligt att se en blottare försöka få fram hela apparaturen klädd i dishdasha. Långt innan han hade hunnit krafsa fram det han ville visa oss bland allt tyg, så hade vi börjat skratta så vi grät. Till hans försvar måste ändå sägas att han gav inte upp! Vette sjutton om han inte fortfarande står där och försöker hitta rätt...

The only way is up!

En av sakerna jag lärde mig när jag var utmattningsdeprimerad förra gången, för tolv år sedan, var hur viktigt det är att tanka dagsljus och att röra på sig. Jag slutade på eget bevåg att medicinera och höjde graden av motion i stället. Sprang 8-9 km varannan dag och däremellan långa promenader. Denna lärdom försöker jag nu implementera i mina dagliga sysslor. Jag springer inte eftersom kylan tär för mycket på mina luftrör nu när jag är så otränad - blir stånkande andfådd redan efter en kilometer och klarar max tre innan jag måste börja promenera...Kasst, men förhoppningsvis ger mig mina en till en och en halvtimmes promenader en förbättrad grundkondition, som jag kan ha nytta av när temperaturen blir mer human och rysskylan släpper sitt grepp. I takt med att man får upp tempot och släpper kontrollen kan det hända att tankarna börjar vandra fritt och söker sig nya vägar. Både skrämmande och nyttigt. Jag får massor med idéer om vad jag ska skriva om och har flera kapitel i en episk roman klara i huvudet, men sedan är det som det blir totalt blankt när jag sätter mig vid datorn. Jag har till och med försökt skriva för hand, så som jag gjorde förut för jag tycker känslan av att fylla ett papper med bokstäver är så mycket mer än att fylla ett Word-dokument. Hantverket bakom blir lättare och det är enklare att få en harmoni mellan pennan och hjärnan. Om man väl får till flödet!
I dag gick jag och funderade på mig själv - vem är jag? Egentligen? När jag möter min egen blick i spegeln så kan jag känna mig nöjd med utseendet - jag tycker jag är i välbevarat skick för min ålder (notera att jag sällan har glasögonen på i dessa stunder), men när jag ser mina ögon tycker jag att de har blivit så själ- och glädjelösa. Det är en jobbig känsla att sakna toppar och dalar i känslolivet, allt är lagom svenskt och slätstruket. Undrar hur lång tid det ska ta att komma upp från det själlösa djupet? För det är ju faktiskt en sanning: the only way is up!

När jag gick på högstadiet skaffade jag mig mitt livsmotto: "Jag ska alltid kunna se mig i spegeln och veta att jag gjort vad jag kunde!" Jag kom att tänka på en incident i matsalen, vi gick nog i årskurs 8. Jag har alltid tillhört pluggisarna, men ändå haft en viss respekt på grund av att jag inte varit rädd för auktoriteter och gärna ifrågasatt beslut som kommit "uppifrån". Vi, som tillhörde de så kallade plugghästarna satt vid ett runt bord en eftermiddag för att äta vårt mellanmål. Jo, vi fick faktiskt juice och en slät bulle de gånger vi hade lång skoldag - det var på den tiden när statens kassakista var outsinlig! Vid ett annat bord satt de tuffa tjejerna från Södra Sandby; skolans skräcködlor. En av dem får plötsligt för sig att börja kasta bullbitar på oss. Vi var inte jättetuffa och försökte låtsas som vi struntade i dem, men till slut fick en av mina kompisar nog, reste sig sakta upp, greppade sitt glas som var fyllt med juice och gick fram till den värsta av de tuffa brudarna. Vi andra satt bara och gapade och undrade vad hon skulle hitta på. Inte ens i vår vildaste fantasi kunde vi ana vad som sedan skedde! Hon tog helt resolut och hällde all juice över antagonisten. Jag lovar - det blev helt knäpptyst i matsalen och alla, inklusive mattanterna höll andan. Med ett osande vokabulär reste sig Sandbytjejen och satte efter min kompis, som då var i tryggt förvar inlåst på en toalett. Jag minns inte om det blev några repressalier, men jag minns hur jäkla stolt jag var över Monica; försynta, snälla Monica som aldrig annars gjorde så mycket väsen av sig.
Jag kanske ska gå och hälla ett glas juice över mig för att återfå min självrespekt?