tisdag 23 februari 2016

Aj, vad det bultar och bankar!

Tisdagar har sedan jag införde tidelido blivit betydligt trevligare. Jag skulle till och med vilja påstå att de har blivit riktigt uthärdliga (även i de veckor då jag måste arbeta fem dagar...). Det kan ju också vara en bidragande orsak att mitt "tidelidoande" retar vissa personer och kanhända att jag kanske till viss del tillhör den falangen som alls inte har något emot att reta gallfeber på folk...

Denna tidelidotisdag startade längs Memory Lane när jag som vanligt lyssnade på Morrongänget på Guldkanalen - jag är inte bara obotligt positiv utan även lokalpatriot då just denna kanal huserar i byns gamla brandstation. Plötsligt hörs Tracy Chapman's hesa karakteristiska röst i "Can I hold you tonight" och vips var jag utanför Stora salen på Grand i Lund. Det var en tidig förmiddag och jag fick min vanliga runda för att planera dagens arbete när jag hörde någon klinka på pianot i korridoren. Med bestämda steg styrde jag stegen dit för att ta de unga vaktmästarna i öronen (det känns som de alltid opererade parvis) och tala om hur olämpligt det var att misshandla pianot när det fortfarande låg  gäster och sov. Jag blev lite snopen när det var Tracy Chapman som satt där, men hon förstod direkt att det var för tidigt att spela och bad skamset om ursäkt. Hon slapp i alla fall att bli ryckt i örat. Liiite folkvett har jag faktiskt!

I kväll skulle jag göra mig till och laga mat. Så där på riktigt och från grunden - pannbiff med stekt lök, kokt potatis och broccoli. Jag har ju lagat mat förr och kan till och med få ihop riktigt hyfsade middagar då och då utan att skryta, men... Ett gott råd som man, uppenbarligen, inte kan ge för många gånger: se till att ha slipade knivar! Vassa knivar är bra - slöa är inget att ha!! Om man inte vill skära av sig halva pekfingret. Stort plåster och ett fasligt dunkande i fingertoppen gör att jag säkert kommer att ligga sömnlös i natt. Tur att jag hade köpt med mig en fastlagsbulle hem. Det blev så att säga plåster på plåstret på såret. Börjar även se ett mönster gällande mina absent abs...men det får bli ett annat blogginlägg. Nu ska jag starta min sömnlösa natt..

söndag 21 februari 2016

Optimismen rullar vidare

Sitter och läser en artikel i Vi om Rikard Wolff: "Söker: Evig kärlek" och fastnar för några strofer som jag antar ska tillskrivas Brel: 

Drömma en omöjlig dröm
Bära förlusternas sorg
Brinna av en möjlig feber
Ta sig till en plats dit ingen har gått

Älska tills du går sönder
Älska för mycket till och med dåligt
Försöka utan våld eller vapen
Att nå den ouppnåeliga stjärnan

Det är väl det som är livet. Att drömma om det omöjliga och ouppnåeliga, men på vägen tillåta sig att älska. Något jag måste träna på - både det ena och det andra... 

Skönt är känslan att jag någonstans inom mig har funnit en harmoni och landat i mig själv; hittat ett Jag som jag faktiskt är tillfreds med. Ett Jag som inte till varje pris måste ha någon annan relation än med mig själv. Jag har kommit till insikt om att jag duger - så det räcker och blir över! Dagar och veckor rusar förbi och det är inte många dagar som inte är inbokade med aktiviteter, om än med trivialiteter som träning... De senaste veckorna har jag hunnit med två biobesök och ett teaterbesök. The Revenant med Oscarsnominerade Leonardo di Caprio - en skådis jag inte har haft så höga tankar om (erkänner villigt att jag är en av de unika som inte har sett Titanic...) - men reviderade min aversion efter Django Unchained där jag tycker att han gjorde en strålande insats som allt annat än sympatisk slavägare. I The Revenant är han fantastisk! I torsdags såg jag en suveränt bra föreställning  på Malmö Opera - Billy Elliott! Försök få biljetter - ni ångrar er inte! I går skulle en kompis och jag se The Danish Girl, men fick snöpligt se en av de två biljetter som var kvar till föreställningen säljas mitt framför våra ögon. Ridå! I stället valde vi bröderna Coen's senaste film Hail, Ceasar, vilket jag är väldigt glad för. Den filmen hade jag missat annars eftersom trailern är urkass i mitt tycke! Filmen är en typiskt skruvad "bagatell" i sann Coen-anda. Är du en fan av bröderna blir du inte besviken!

Daen har jag ägnat åt städning och matlagning. Att på egen hand lyxa till det med en mustig gryta med parmesanpotatismos och ett glas rött därtill gör en söndagskväll riktigt bra. Nu ska jag leta efter måndagsångesten...

tisdag 9 februari 2016

Det börjar kännas lyckat, banne mig...!

Jisses, vilken rivstart det har blivit på 2016! Jag läste lite av de senaste inläggen och inser att mycket har förändrats. Inte de yttre faktorerna, alla de problem som jag hade 2015 har följt med in i 2016 så egentligen borde jag väl fortfarande se allt nattsvart, men icke!

Dagar och veckor flyger bokstavligen fram. För ett par månader sedan var måndag och tisdag de svartaste och tyngsta dagarna som aldrig verkade ta slut och helgerna hann inte börja förrän de var över. Nu är allting annorlunda även om det är precis som förut. Jag menar: jobbet är lika ostimulerande som förut, avloppet lika grekiskt, uterumstaket läcker som ett såll och karlarna lyser med sitt frånvarande intresse. Vad som har ändrat sig är min inställning! Och det är så jäkla skönt att vakna varje morgon och tänka "tidelido" - ännu en dag att vara glad och positiv på; att göra det mesta och bästa av (vetskapen om att positiva och glada människor retar gallfeber på vissa är så klart en extra härlig bonus...) och att det faktiskt är jag - och bara jag - som kan påverka hur jag ska hantera med,- såväl som motgångar.

En bidragande orsak tror jag var att jag är så nöjd med att redan innan julen 2015 var över hade bestämt att det var sista julen, som jag lade all tid och kraft på för andras trevnad på bekostnad av min egen. Slut på den sista utposten "duktig-flicka-som-fixar-allt-för-alla-inför-jul"! En stor tung sten har lämnat min ryggsäck och jag tänker inte plocka upp den igen! En lång, utdragen process verkar vara på väg att lösas upp i något positivt.

När jag tittar mig i spegeln på morgonen så tänker jag: oj, oj vad du står här och duger! För det gör vi ju. Vi duger precis som vi är även om vi har en uppblåst mage, åderbråck, kesolår, bad hair day eller något annat som vi har en tendens att förstora. Ärligt talat...hur många gånger tänker du på någon annans kesolår? Någonstans har man ju nog med sina egna...

Jag märker att mitt nya, mer positiva jag, märks i relation till andra människor också. Som jag startade inlägget med så har jag rivstartat året, vilket bland annat innebär att det har varit en hel del after works i olika konstellationer och det är härligt att våga bjuda på den riktiga Humfrida, som alldeles för länge har dolts bakom dålig självkänsla och lustig självbild. Personligen så vet jag att mitt största problem har varit mitt förhållningssätt till mitt civilstånd och hur jag behandlas av framförallt män som jag träffar. Nä, jag presenterar mig inte som änka! Men det finns tillfällen då det blir svårt att "undanhålla" det och då märker jag av två sorters män:

1. Män som tycker synd om mig, kallar mig duktig (FY!) och på alla möjliga sätt visar att de gärna vill ta hand om mig. Låt mig en gång för alla göra klart: JAG ÄR INTE NÅGON SOM VILL ELLER KLARAR AV ATT BLI OMHÄNDERTAGEN!!
2. Män som är fascinerade av själva begreppet änka. Här blir jag lite kluven...tror de att jag tillhör den gamla romanfiguren "den rika änkan"? Eller att som änka är man så desperat att få tag i en karl så att man tar första bästa som dyker upp? Det sistnämnda har jag i och för sig sett flera exempel på (både gällande frånskilda kvinnor och änkor, men jag tillhör inte den kategorin!

Men trots dessa små missöden gällande män så känner jag att jag är mer öppen för inviter (om det nu skulle dyka upp någon...) och att jag får fler intresserade blickar när jag är ute. Kanske för att jag har slutat se "så gift" ut?

Det är så otroligt skönt att ha kommit  ett ytterligare kliv på harmonitrappan! Inför våren har jag en himla massa roligt inplanerat: bio, after work, Billy Elliot samt Maskeradbalen på Malmö Opera, Stockholm i slutet av februari med bland annat besök på Moderna museet och Paul Klee utställningen som pågår för tillfället, Fuerteventura, Berlin och mycket mer.

Lev varje dag och se framåt med några få blickar i backspegeln för att ibland behövs perspektiv!