Kverulant - min melodiösa ko på isen!

Kom inte mörkret ovanligt tidigt i år?!? Jag vet! Jag skriver detsamma varje år vid den här tiden, men det känns som om det är för varmt för att det ska bli beckmörkt typ kl. 20. Ingen idé att älta det lilla världsproblemet. Det finns så mycket annat att irritera sig på. Alla dessa självutnämnda experter som aldrig slutar att poppa upp i den ena frågan efter den andra, till exempel. Den ena mer korkade än den andra. Begåvningsreserven är säkrad för lång tid framåt - det är i alla fall en sak som är säker. En hel del av dem är uppenbarligen avlönade av oss skattebetalare. Kan man slippa betala skatt om man inte ställer upp på det som beslutats? Kanske jag ska göra slag i sak och starta upp min privata maffiaorganisation? Tanken på att kalla mig Donna Corleone är faktiskt lockande. Lovar dock att det inte kommer att bli några avhuggna hästhuvud eller ond bråd död (eller...kanske...någon liten fängelsehåla för de värsta fallen). Jag får nog tänka över den delen ett varv till. 

Först tänkte jag att jag skulle drämma till med ett tidsenligt inlägg om kost och träning. Insåg dock att jag är så oerhört trött på alla dem som plötsligt har utsett sig till experter inom området träning och kost. Det är så otroligt lätt att få i gång den sekten (som för övrigt skiljer sig från dem som har tränat och kanske bantat i det tysta utan bekräftelsehoreri). Nämn till exempel att du har uteslutit citroner ur din diet...kommentaren kommer direkt: "hur mycket har du gått ner??!!". Jag har insikt i att jag inte är kost,- och träningsexpert. Långt därifrån! Det jag äter och dricker inmundigas med njutning och utan att räkna kalorier. Det jag springer, gymmar eller powerwalkas är för min egen skull. Jag behöver inte hejarop och annan bekräftelse som gäller min vikt eller mitt utseende! Kopplat till min matstörning (nu är jag störd också, men åt andra hållet), men också för att jag har blivit så gammal och vis att jag faktiskt vet att snygg och smal inte är kompatibelt. Sorry, men så är det!

Annat man kan reta sig på är ju chefer - mycket tacksamt irritationsmoment. Jag har en uppsjö av dåliga chefer att välja anekdoter ur verkligheten om. Tror jag hade otur från början med att få chefer som hade en trygghet i sig själv och sin ledarstil. När man inte ens kan läsa och förstå tämligen enkla instruktioner blir åtminstone jag både förundrad och förbannad. Och värre lär det bli när man, med förskräckelse, inser hur låg bildningsgrad den kommande generationen får med sig från sin skoltid. Bevara mig från framtiden kanske ska bli mitt nya motto...

Skadeglädjen frodas åtminstone. Danmark, Storbritannien, Frankrike, Tyskland och Spanien ser återigen en skrämmande kurva gällande smittspridning. Allvarligt talat - vem trodde att man skulle sitta och fundera över smittspridning, R-tal och liknande? Plötsligt är den europeiska rösten om Sveriges "farliga coronastrategi" väldigt tyst. Säger som jag sagt förut: jag tror på Tegnell och hans kolleger! Vi ser nu tydligt att lockdown inte hjälper. Vi måste lära oss leva med även detta virus. Är det förresten bara jag som ligger vaken om nätterna och funderar över den underdödlighet vi har haft i Sverige senaste tiden? (OBS! Ironi!). Håller fortfarande fast vid min åsikt att när dödligheten för detta år presenteras nästa år kommer det inte att vara någon överdriven överdödlighet. Nog om det!

Danmark och danskarna ser ju ofta sig själv som lite bättre än oss svenskar - likadant åt andra hållet, men det är mer befogat 😇. Nu, ganska många år efter resten av världen, har Danmark fått upp ögonen för #metoo. Vem kunde tro att även i hyggets land hittas detta problem?

Har precis avslutat Lydia Sandgrens hyllade debutroman Samlade verk. Den är välskriven och fascinerande med intressanta personskildringar. Dock kan jag inte låta bli att irritera mig på att den är så snarlik Klas Östergren. I mitt tycke så till den milda grad att om jag inte vetat vem författaren var hade jag gissat på Klas Östergren - en författare som jag högaktar och läser med stor behållning. Förvånansvärt att den inspirationskällan inte nämnts i någon av de recensioner som jag har läst. Gränsdragningen mellan inspiration och nästintill kopiering (om än mycket snyggt utfört) gnager hela tiden i bakhuvudet. Tyvärr förtar detta en del av läsupplevelsen och hade jag inte läst så mycket av Klas Östergren hade jag säkert varit väldigt imponerad av denna debutant. Det är en mäktig, nästan episk diger roman som absolut är mer än läsvärd, men likheten med Östergren är påträngande...

Längtan efter ett liv som inte styrs av andra

September har anlänt och jag tycker nog att det fortfarande är behagliga temperaturer. Härligt krispiga morgnar och kyliga kvällar. Jag gillar ju hösten och möjligheterna att tända ljus och mysa inomhus med en bra bok, men ogillar om det är horisontellt regn och blåst varenda dag. Med tanke på allt elände så blir jag inte ett dugg förvånad om det blir en riktig ruskhöst...

Pessimisten inom mig har tagit över. Det här med att leva utan deadline på pandemin är mentalt påfrestande tycker jag. Det där med nyttigheten att stanna upp, känna efter och eventuellt skapa nya möjligheter för framtiden är absolut inget jag lyckas med. Tyvärr! För visst hade det varit fantastiskt att plötsligt veta vad man vill bli när man blir vuxen! Och ha vägen utstakad! Det tycks ju aldrig vara så att de som lyckas med detta har några problem längs vägen. Förutom att ha både väg och mål utstakat så krävs det ett ekonomiskt oberoende. Där fallerar det direkt... Om Någon Annan hade existerat i mitt liv och säkerställt min pension och gett mig en ekonomisk säkerhet under vägen till Målet - då hade jag kanske vågat ta det där språnget rakt ut i det okända. Jag har en del kolleger som har valt att gå ner i tid, men jag är för feg. Eller om det handlar om en ekonomisk medvetenhet. Korkat egentligen för ingen av oss vet ju egentligen om man får uppleva pensionen. 

Någonstans tror jag att det är en mental kollaps också att inte ha någon definierad arbetsvecka. Dagarna flyter in i varandra och det där distinkta "äntligen fredag!" infinner sig inte på samma sätt när man tillbringar arbetsdagarna på distans. Jag vet människor som väljer att gå till jobbet på fredag för att få ett avslut på arbetsveckan. Lite som när jag arbetade i skolans värld och det inte blev sommarlov utan "Den blomstertid nu kommer". Märkligt hur vi reagerar som människor beroende på vilken personlighetstyp vi är...

Snart dags att sätta punkt för denna arbetsvecka, som mestadels har varit på kontoret. Trevligt att träffa kolleger och ta del av kontorsskvallret, men samtidigt har alla blivit väldigt egoistiska under tiden vi har distansarbetat. Den kollegiala hjälpsamheten har i princip försvunnit och det är som det viktigaste är att få "arbeta" hemma - inte att se till att arbetet blir gjort. ingen ska inbilla mig att det är unikt för mitt kontor och det ska bli väldigt intressant att se hur normaliteten kommer att se ut när vi har fått ett någorlunda säkert vaccin och pandemin läggs till som ett kapitel i historieböckerna. Kommer vi att se ett nytt paradigmskifte - en ny värld som likt Fågeln Fenix uppenbarar sig ur de pandemiska ruinerna? Om detta vet vi inget. Vad jag hoppas är att det ska bli möjligt att resa för hyfsade pengar när eländet är över. Visst är det ett i-landsproblem, men personligen längtar jag. Till nya möjligheter. Till öppna gränser. Och framförallt till kontrollen över min egen kalender.