torsdag 27 december 2018

Var går gränsen för anständighet?

Det kom ett julkort... Ett julkort som stack ut från de andra när jag öppnade och läste "julhälsningen". En hatisk och märklig hälsning som i det stora hela gick ut på att tala om för mig vilken urdålig, egoistisk människa jag är som inte reagerar på händelser som jag totalt saknar information om, att jag inte gratulerar någon på födelsedagen (en person vars senaste gratulation på min födelsedag innehöll ungefär samma uppbyggligheter som denna julhälsning), påhopp på mina söner (som alltid varit långt ner på intresselistan hos den här personen) och avslutas med den retoriska frågan. "Vad har jag gjort dig för ont?"

Bra fråga! Men vi kan väl börja med att jag föddes och därmed förstörde ditt liv och dina framtidsdrömmar. Att jag valde en akademisk karriär (med facit är den misslyckad, men jag har åtminstone en hel hop med universitetspoäng - karriären är det lite sämre med...). Att jag valde att flytta utomlands. Jag kan fortsätta, men listan blir nog ganska trist och innehållslös för utomstående. Låt oss sammanfatta det med att jag inte längre vill vara medberoende i stickandet av din offerkofta och heller inte vill dras in i den negativa spiralen av dålig självinsikt och fortsatt svartmålning av mina systrar. Egentligen tror jag att du har svaret här...

Julen kom och passerade. Det var en härlig känsla att se stora vita flingor som stillsamt singlade genom luften och vadderade in grådiset i vit bomull. Och snön låg kvar på julafton! Det är vi inte direkt bortskämda med i Skåne! Superfina julklappar och (om jag får säga det själv *host, host* riktigt lyckat julbord. Smolk i bägaren att ena sonen arbetade, men det är väl ett faktum man får vänja sig vid. Redan förra julen ville jag ha förändring på upplägget, som jag har funnit mig i år efter år även om jag inte varit bekväm med det. Vad är det för fel på mig?!? I år är det dock sista året med en julafton som jag inte själv får regissera. Med tanke på att min svärfar hastig avled för två veckor sedan var det inte läge att göra för stora förändringar, men 2019 ska jag banne mig själv bestämma! Det där med att resa utomlands över julen känns just nu väldigt lockande...

Jag har drabbats av en otrolig rastlöshet, men får trots det inte tummarna loss att göra något vettigt av dagarna. Det är som kroppen gått ner i strömsparläge och bara väntar på energipåfyllning. Och då menar jag inte mat! Med tanke på hur jag tillåtit mig fluffas till under året, så blir det asketisk kosthållning, hårda konditionspass och mindre alkohol (HA, HA!) under 2019. Dags för Fågel Fenix att resa sig ur askan igen. Som hjälp och inspiration har jag min julklapp/personliga tränare - en iWatch - som talar om för mig att jag behöver fylla träningscirklar, resa mig upp och röra på mig en minut, andas djupt och så vidare. Stressigt värre, men den skriker i alla fall inte på mig utan vibrerar bara. Lagom våldsamt...

Nu är det dags att ta hand om tvätten och sedan får jag bege mig ut på en rask promenad innan min iKompis på armen protesterar. Kan skulle ta en promenad till gymmet och hämta ut kvitto på årets inbetalningar? Oanvänt kort, men betalat har jag gjort! Julrimmen sitter...


fredag 14 december 2018

Cynismens och ignoransens tidevarv

Jag har återuppstått! Halleluja! Praise Da Lord - lär ju ingen utbrista i, men jag har inte lagt ner bloggandet, inte ens tagit någon paus! Det bara verkar så. Någon kanske tycker det är riktigt härligt att slippa reta sig på mina små inlägg, andra kanske har saknat dem. Inte vet jag, men nu är jag åtminstone vid tangentbordet och ser hur snöblandat regn faller mot takfönstret ovanför mig. Det lackar mot jul med en ryslig fart och jag är orolig för mig. Inte det minsta stressad och då är det definitivt inte så att jag kan slå mig för bröstet på ett så där irriterande självgott sätt för att jag är klar med alla förberedelser. ICKE! Julgranen är på plats. Punkt. På riktigt. Mitt hem är nästan lite Grinchenaktigt, men det lär bli jul även om tomtarna inte står och lurar i varje upptänkligt hörn.

Har äntligen fått mitt vardagsrum renoverat och det är så fint så jag knappt vill lämna hemmet. Tur jag bara arbetar två dagar under december! Det är så ljust och luftigt och jag har nästan glömt bort att hälften av böckerna är bortsorterade. Älskar det!

En sorg eller olycka kommer sällan ensam säger man ju. Märkligt uttryck (som så många andra ordspråk), men jag har hittat en egen tolkning. En närstående avled dramatiskt i måndags - tre hjärtstopp innan läkarteamet lade ner arbetet vid operationsbordet - och när vi skulle ta ett sista farväl på sjukhuset kändes alla de andra förlusterna i hela kroppen. Denna trötthet! Den äter upp en på ett märkligt sätt. Jag har semester även denna vecka, sånär som tisdag och onsdag, och var på jobbet på tisdagen (förkyld efter min Dublintripp, men ändå i hyfsad form). På onsdagen kunde jag knappt ta mig ur sängen. Kroppen är fantastisk och påfrestande...vad finns det för mening med att återupprepa gamla sorger? Ska man lära sig något av dem? Är det fortfarande fråga om sorg eller är det minnen av hur det kändes då som ligger kvar i muskler och hjärna? Intressant fenomen hur som helst.

Funderingarna är många just nu. Kroppen och knoppen är slutkörda efter ett intensivt år på jobbet med alla förändringar och omorganisation där rutinerna inte är satta utan det handlar mycket om att släcka akut uppkomna bränder. Personligen hoppas jag få möjlighet att fokusera på min nya strategiska roll framöver. Vill jag bli deltidsbrandman finns det andra vägar... Igår fick jag en förfrågan via Linkedin från ett privat företag om jag var intresserad av att bli deras systemförvaltare. Smickrande, men jag tror inte det är riktigt mitt område att grotta ner mig i systeminställningar och systemtabeller. Jag är alldeles för extrovert och utåtriktad för sådana arbetsuppgifter. Man ska veta vad man är bra på och inte bara dras med av hög lön och tjusig titel...

Regeringskäbblet fortsätter. Jag är djupt fascinerad (och skrämd!) av den cyniska och kalla inställningen man möter hos många människor. Det är illa nog att möta nättrollens inskränkthet och totala stupiditet, men att se att de egna bekanta delar propaganda från sidor som är allt annat än källkritiska gör mig både förbannad, ledsen och orolig. Personligen har jag svårt att förstå att man kan rösta på ett främlingsfientligt parti och ändå ständigt vara utomlands. Vet dessa inskränkta människor inte att det vimlar av ickesvenskar utanför vår ankdamm?!
Ett exempel är en ickesvensk som öppet stöttar SD, åker till Gambia på semester och har mage att klaga på vattentillgången...och på att det "kryllar av negrer". Välkommen utanför din lilla ankdamm fylld av idioti, ignorans och totalt intelligensbefrielse! Eller att ständigt använda nedsättande ord om araber och muslimer, men tycker det är okej att åka till dessa delar av världen på semester för att det är trendigt och solsäkert... Alla som utger sig för att vara SD-sympatisörer borde på frivillig basis lämna in sina pass, stanna i Sverige och själv se till att Sverige blir "det land det en gång var". Oj, vad spännande det ska bli att se hur vi ska klara arbetskraften och vår vardag.
Jag kan som exempel berätta om en bussresa där det satt två "helsvenska" tjejer i 17-årsåldern precis bakom mig. De satt och pratade om jobb och i korthet kan det sammanfattas så här:"asså, jag fattar inte hur man kan jobba med gamla! De är typ sååå äckliga! Eller på dagis?! Asså, man måste typ byta blöjor och så. Och kan knappt chilla på hela dagen. Kollar man mobilen säger de till en!!! Jag pallar inte att börja jobba före typ 10. Och inte tänker jag jobba varje dag..." Den arbetsskygga kommande generationen... På bussen hem, samma dag, klev det på en kille i samma ålder, mörk - ni fattar väl? Det var en "sån". En "sån" som vi ska skicka "hem". Killen satte sig ganska långt fram i bussen, och vid hållplatsen efter klev en äldre kvinna med rullator på. Han reste sig direkt, frågade om hon behövde hjälp och hjälpte henne sätta sig innan han själv satte sig. Han åkte med samma buss som jag dagen därpå också och var den enda på bussen som reste sig upp när det kom på ett äldre par. De riktiga svenska ungarna satt kvar med sina mobiler tätt klistrade mot ansiktet. Och NEJ! Han var på intet sätt insmickrande eller ute efter att stjäla eller våldta eller alla andra fantasier som säkert kommer att cirkulera efter det här inlägget. Tvärtom! Han var artig och väluppfostrad till skillnad mot många av våra ungar. Lägg ert krut på att fostra era egna barn till respektfulla, artiga och omtänksamma vuxna så får vi en bättre värld.

Vad gäller kriminalitet och statistik som visar att vårt domstolsväsende håller på att braka ihop på grund av öppna gränser så är jag av åsikten att om du saknar svenskt medborgarskap ska du utvisas och lagföras i hemlandet. Men snälla ni! Det är inte bara "utlänningar" som begår brott i Sverige! Och vet du vad? Just du! Ja, du som handlar i "momsbefriade" affärer, klipper dig extremt billigt, låter din bil servas extremt billigt eller handlar osannolikt billigt på Blocket... Just du ja! Du är faktiskt en del av den ekonomiska brottsligheten och i högsta grad delaktig till att det finns en svart marknad som omsätter stora pengar (pengar som inte beskattas och därför inte kommer statskassan tillgodo för att bygga upp välfärd som skola, sjukvård, infrastruktur, äldrevård, rättsväsende, polis osv). Och jag är ganska säker på att just du faktiskt gav din röst åt SD - en röst på cynism och ignorans...