Alldeles nyligen avslutade jag läsningen av Benny Rosenqvist och Ingrid Carlqvist bok Ljusfolket. Boken handlar om den andra sidan eller om man så vill, det som händer med våra själar efter döden. Jag har en märklig fascination av detta ämne. Min naturvetenskapliga sida slår bakut och fullkomligt skriker efter behov av bevis och logiska förklaringar medan någon annan, mer dold sida, kittlas av nyfikenhet och förundran. Inte kan det väl bara ta slut??
Ljusfolket skildrar Benny Rosenqvist övertygelse att det finns en annan dimension där alla själar väntar på att ta en ny kropp i besittning och återfödas för att samla in ny kunskap, som hjälper oss att utvecklas andligen.
I samband med att själen ska återfödas skrivs en livsplan i samråd med den personliga guiden som sedan finns vid vår sida under hela vår livstid. Det är denna guide som medium kommunicerar med för att kunna ge oss råd och vägledning när vi uppsöker deras tjänster. Visst låter det flummigt? Samtidigt kan jag inte låta bli att tycka att det verkar ligga något i att vi återföds i samma krets av själar - min man kan ha varit min mamma eller bästa vän i ett tidigare liv. Vi har väl alla vid något tillfälle känt en omedelbar samhörighet med en ny bekantskap utan att kunna förklara varför? Eller för den delen aversion eller ren skräck för någon annan som passerat i våra liv? Med Bennys resonemang, att man återföds i samma krets, kan det ju vara en människa som mördat mig i ett tidigare liv som plötsligt dyker upp. Vi känner igen varandra i ögonen enligt honom.
När vi skriver vår livsplan i samråd med vår guide kan vi välja att utsätta oss för svåra sorger och förluster - helt enkelt för att vi aldrig tidigare har mött motgångar och vi behöver utsättas för alla former av känslor för att kunna utveckla vår själ. Med tanke på mitt livs sorger och motgångar kan jag nog känna att jag inte behöver genomlida detta fler liv. Och det kan ju vara en tröst i all bedrövelse!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar