Meningslöst våld

Dagens rapport hade ett ganska långt och känslosamt inslag från minnesstunden i Oslos domkyrka med anledning av förra månadens förfärliga händelser. Det var så otroligt gripande, känsloladdat och mänskligt - inte minst statsministerns tal och de vackra sångerna. Jag kan inte föreställa mig hur det känns att sitta där live, men med tanke på hur jag reagerade i min egen TV- soffa så räcker det och blir över. Det slås an strängar av känslolivet som till vardags trycks ner för att man ska fungera i arbetet och som föräldrar.
Just som förälder kan jag känna mig otillräcklig och när sådana här fasansfulla saker inträffar vill jag helst låsa in mina söner för att skydda dem. En mycket klok ung kvinna sa , med anledning av Utöya, tågolyckan i Indien och meningslösa trafikolyckor med omkomna unga människor i vår närmiljö, ungefär "att det är så hemskt att tänka på att flick-/pojkvännen som blir kvar aldrig någonsin kommer att kunna knyta an helt till en annan människa för ingen kan fullt ut förstå hur det känns - man lär aldrig känna den människan på djupet". Det är så sant! De allra djupaste känslor vi bär med oss kan aldrig förstås av någon annan och kan inte förmedlas - det är som ett sår som aldrig riktigt läks, ibland stoppas blödningen för ett tag, men rätt som det är rivs det upp igen.