Ännu ett minne...

Inlägget i går fick mig att komma ihåg en annan händelse. Jag hade två lokalvårdare; Ingrid och Inga; två robusta damer i övermogen ålder som jag fick ärva när jag blev husfru. De drog aldrig jämnt, men klarade heller inte av arbeta med någon annan. En ganska avancerad form av hatkärlek med andra ord! Ingrid var en hypokondrier av stora mått. Ve den stackare som råkade ställa en enkel fråga om hur det var - hon hamnade i extas och gick genom kroppsdel för kroppsdel. den stackars kvinnan var aldrig helt frisk. Om någon råkade nämna något om halsont kom Ingrids kommentar direkt: "De e hon ente ena om!" Tror att en man med prostataproblem fått samma svar: "De e han ente ena om!"
Men det var inte om detta jag skulle berätta. Den andra kvinnan i konstellationen var inte, och nu är jag helt sanningsenligt, den skarpaste kniven i lådan, men hon var gudasnäll och ville alla väl (utom möjligtvis Ingrid). Jag hade gått min vanliga morgonrunda för att stämma av vad som skulle prioriteras under dagens städning. En titt in i gästhissarna och jag insåg att det var ett tag sedan speglarna putsades. Inga var den första jag stötte på, så jag bad henne putsa speglarna i hissarna. Lite muttrande hörde alltid till innan någon av dem gjorde vad man bad dem. Efter lite mer än en timme började jag undra vart Inga tagit vägen. Inte ens med hennes icke mätbara ringa hastighet borde putsandet av dessa speglar ta denna långa tid i anspråk. Jag lyckades lokalisera henne på ett av våningsplanen där hon med handen torkade av svetten i pannan.

"Vad gör du?" frågade jag.
"Putsar speglarna! Det sa du ju!", blev det indignerade svaret.
"Men...du har ju hållit på med det mer än en timme!!"
"Ja...?? Det tar faktiskt ganska lång tid att putsa alla speglarna!", svarade hon surt.
"Alla speglarna?". Min förvåning var verkligen äkta.
"JA!! Först fick jag åka ner med hissen och putsa spegeln längst ner. Sedan tryckte jag upp till andra våningen och putsade den spegeln...". Hon tittade anklagande på mig för att jag utsatt just henne för detta Sisofysarbete.
"Men...Inga!! Det är samma spegel på varje våning! Det finns BARA EN SPEGEL i varje hiss!!"
"Anä! Jag är inte helt dum! Nu försöker du lura mig!".

Jag var tvungen att åka med henne upp till nästa våning och med ett finger på spegeln bevisa att det inte var en ny spegel som dök upp på nästa våning. Helt övertygad tror jag aldrig att hon blev...

I nostalgins backspegel...

Under ganska många år arbetade jag i restaurangbranschen - det absolut roligaste arbete jag någonsin haft! Minnena från den här tiden är många och en del fullkomligt obegripligt galna och säkert inte särskilt roliga eller underhållande för er som aldrig arbetat bakom kulisserna i denna dynamiska och hektiska värld som är helt sin egen.
Jag arbetade som husfruassistent under ett år (innan jag själv blev husfru - för er som inte vet vad en husfru gör kan man kort sammanfatta det som chef över den interna servicen) och min chef, husfrun alltså, blev sedemera en av mina bästa vänner. Men det är en helt annan historia! I disken hade vi Martin, eller Hoffa som vi brukade kalla honom i hans frånvaro. Han hade utsett sig själv som diskmästare, var den lokala fackpampen (därav Hoffa) och på fritiden en överliggare på Lunds universitet, som forskade om folkvandringar - en avhandling som troligen aldrig kommer att bli klar då han inte var typen som direkt klarade av konsten att avgränsa och begränsa sitt område. Martin tog sig gärna an de nya förmågorna på husfruavdelningen som skulle arbeta i disken eller vaktmästeriet. Han såg till att sätta dem i arbete så att han själv kunde dra sig tillbaka med dagstidningarna till personalrummet medan den nye fick sköta verksamheten efter bästa förmåga.
Det här specifika tillfället jag tänker på hade vi en ny kille på provjobb. Hans pappa var hög chef på ett av de ledande företagen i staden, vilket så klart renderade viss särbehandling från Martins sida. I stället för tidningsläsandet gick Martin, med liv och lust in för att lära sin nye adept allt han kunde! Så nu var det inte bara hur fin- resp grovdiskmaskinerna fungerade utan även finliret som skulle läras ut - silverputsningens outgrundliga gåta!
Martin talade tydligt om för Simon, som den nye killen hette, att han skulle hämta Häxan. Simon, ivrig att vara till lags sin första arbetsdag, nickade allvarligt att han hade förstått sin uppgift och försvann på snabba fötter. Efter ett tag tyckte Martin att det hade gått lite väl lång tid för att hämta lite silverputsmedel i källarförrådet, men innan han hann vidta mått och medel för att söka rätt på Simon, så kom denne tillbaka från sitt uppdrag. Triumfatoriskt visade han upp husfrun (som alltså INTE var jag vid detta tillfälle) och säger att det tog lite tid att hitta henne. Tror aldrig att jag har sett Martin skratta så innerligt och hjärtligt någon gång, varken före eller efter detta tillfälle. Simon stod som ett levande frågetecken, men förstod så småningom att han nog lyckats missförstå det där med Häxan...
Husfrun hade dessbättre humor och skrattade gott åt missförståndet och Simon, ja, han lyckade ganska snabbt göra sig oumbärlig...

Stolthet före vett...

Har lyckats stoppa ner alla mina ambitioner inför hösten i en säck. Dagarna är i stort sett lika: upp i den arla gryningen, arbeta minst åtta timmar avlönad och sedan hem och ta hand om söner, hem och trädgård. Nåja, sönerna behöver ju inte direkt någon passning eller uppassning för den delen, men jag är ganska noga med att vi ska försöka äta åtminstone middag tillsammans. Hemmet sköts efter devisen "Bättre lite skit i hörnen, än ett rent helvete" och trädgården har varit i höstligt förfall sedan i våras - störs grannarna av hur det ser ut så är de mer än välkomna att ta hand om den!
Sönernas kvällar är fyllda med studier och träning, så oftast tillbringar jag kvällarna i mitt eget sällskap. Tur jag gillar mitt eget sällskap! Oftast i alla fall...
Risken med detta arrangemang är att det kan bli lite väl mycket navelskådande. Hur väl vill man egentligen lära känna sig själv?!?
Min hjärna sysselsätter sig gärna med att tänka på hur det kunde ha varit om det inte blivit som det är. Då menar jag inte sådant som är opåverkbart; en del händelser är livets gång och även om det känns orättvist och frågan varför ofta pockar på ett svar så är det de facto så att vi inte styr över vissa saker. Den sorg och saknad som är påverkbar, det vill säga om man är beredd att sträcka ut en hand, är mycket svårare att hantera. Stolthet, prestige och ibland ren idioti står ivägen. Hur lyckas vi gång på gång hamna i dessa årslånga ställningskrig, som ingen kommer att vinna? Det finns bara förlorare! Bortslösade dagar fyllda , i första skedet, av ilska och högdragen stolthet, men medan tiden går omvandlas dessa känslor till en outgrundlig sorg och saknad. En önskan om att det ska finnas något sätt att återuppta kontakten utan att någon ska stå med det berömda japanska tappade ansiktet. Min yngste son, tycker med en lillebrors stora visdom, att ansvaret för att ställa saker och ting till rätta alltid ligger hos den äldsta. Hans storebror har en något mer nyanserad inställning till problemet och anser att det finns gränser för hur många gånger man ska behöva krypa och be om ursäkt. För att kunna be om ursäkt måste man ju dessutom veta för vad man ska be om ursäkt. Livet är sannerligen inte lätt och somliga av oss gör det inte lätt för oss heller...Ständig misstro och dåliga rådgivare underlättar ju inte, i ärlighetens namn, försoningsprocessen.


Är det så här vi ska fortsätta...?



...eller ska vi lyckas gå halva vägen var?



Så rätt, men ändå så fel!

Min kollega med ketchupflaskan i ett tidigare inlägg, är en väldigt rolig kvinna. Lugn och försiktig till sin natur med ett mycket prydligt yttre och starkt rättspatos. Hon gillar inte konflikter - eller rättare sagt - hon är lika konflikträdd som en man. Jo, min erfarenhet är att män i betydligt högre grad än kvinnor är rädda för att hamna i konflikt!
Nåväl, Eva, som min före detta kollega heter, hade varit och veckohandlat och på vägen hem skulle hon svänga vänster i en väldigt trafikerad korsning. Naturligtvis var detta mitt i kvällsrusningen så hon blev stående ganska länge innan hon kom fram som första kvinna i bilraden. Eva körde en Mercedes av grosshandlartyp. Vad modellen egentligen heter har jag inte den blekaste aning om, men jag föreställer mig att alla vet hur en grosshandlarmerca ser ut(?). I backspegeln hade hon noterat en lätt irriterad, yngre kille i förarsätet i bilen bakom, som satt och slog ut med händerna och med jämna mellanrum slog sig för pannan när han tyckte att det var tillräckligt med lucka i trafikflödet för att Eva skulle kunna göra en vänstersväng på säkert vis. Hyfsat säkert åtminstone - lite risk får man ju ta. Eva, som efter en diskussion på jobbet bestämt sig för att bli tuffare och våga säga ifrån när hon tyckte det var på sin plats; knäppte av sig säkerhetsbältet och steg ur bilen. Med bestämda steg gick hon fram till bilen bakom och knackade uppfodrande på sidorutan. Killen drog irriterad ner rutan och tittade med en blandning av förvåning och nedlåtenhet på Eva. Eva, som noga hade förberett och övat på sin replik, spänner ögonen i ynglingen och frågar med hög och triumfatorisk röst:
"Är det DU eller JAG som kör??!!??".
I samma ögonblick som frasen så att säga lämnar den trygga plats där den fortfarande kändes väldigt användbar och dräpande inser hon hur fel det blev...
Killen stirrar på henne med uppspärrade ögon och säger med hopplösheten ringande i tonläget:
"Åh, herregud! Vet du inte ens det?!?"

Övningskörning - del 2

Yngste sonens flickvän bor i Bara. En liten sömnig håla utslängd på den skånska slätten. Tidigare besöktes denna metropol ett par gånger om året - fotbollscup och innebandymatcher. Eftersom sportevenemangen i vårt hushåll alltid dubblerades (två söner som båda spelat både innebandy och fotboll) under en tid när de var yngre, så tillbringades ju trots allt mer tid i Bara än man kanske hade önskat sig under andra omständigheter. Nåväl, Bara är inte bara sportevenemang utan således även ett ställe för amorösa äventyr.
Bara ligger lagom långt från vårt hem om man tänker i termen övningskörningstid, vilket i sin tur kan direktöversättas med hur långa pass den superlugna "pedagogen" i passagerarsätet klarar av. Man har väl franska nerver!
Alltså låter det så här: "Mamma! Jag ska till L och tänkte jag kunde övningsköra dit!" Superbra idé! Om det inte var för att det inte är så att ALLA vägar bär till Bara - det är inte Rom precis...Ska man undvika den riktigt olycksdrabbade vägen, så har man två alternativ: antingen slingrig, krokig, backig och smal landsväg över Mölleberga eller slingrig, krokig, backig och smal landsväg över Vinninge. Normalt brukar vi välja Mölleberga eftersom det känns något närmre.
I eftermiddags var det dags att övningsköra igen. Man måste tänka utanför sina trygga ramar tänker jag och dirigerar den icke ont anande telningen mot Vinninge. Han körde lika säkert den vägen som den vi brukar välja, men den stackars kontrollfreaken i passagerarsätet inser plötsligt att "OJ! här vet jag ju inte var vägen svänger och var backkrönen tornar upp sig!" Det går inte att slappna av och njuta av det väldigt vackra skånska lanskapet som susar förbi - böljande kullar, massor av rovfåglar, pittoreska små gårdar, betande hästar och liknande!
Vad lär man sig av denna sedeslärande lilla historia? Antagligen ingenting, för jag antar att det blir svårt och olidligt trist att alltid ta sig fram på välkända vägar. Och som sagt - det var absolut inget fel på framförandet av bilen så skuggan ska icke falla över den övningskörande...

De i Utkanten Älskande

Avslutade Johanna Nilsson "De i Utkanten Älskande" i går eftermiddag. En väldigt bra bok, som kom i min hand av en slump. Den handlar om några vilsna själar som av olika anledningar hamnar på ett kafé som drivs av Victor och hans somaliska hustru Rosa. Deras äktenskap är hett och passionerat, men när Victor får en malign tumör i magen rubbas deras balans. Yngsta dottern, Mirja, är vacker, egensinnig och i föräldrarnas ögon, väl utmanande. Hon drömmer om att bli fotomodell, men har dessvärre en destruktiv pojkvän som hon har svårt att göra slut med.
På kafét hänger en människospillra, Bea, med starka tvångstankar och självdestruktivt liv. Hennes mamma dog när Bea var liten och pappan alkoholiserades. De har bara varandra, men kan inte överbrygga sin egen sorg för att mötas, vilket är bådas allra högsta önskan. Bea är en förmögen kvinna, som skrapat ihop pengarna genom allehanda stölder. Pappan känner till detta, men väljer att tiga. Precis som Bea tiger om att hon vet att pappan super.
Måns är en gatumusikant, som ser Bea passera honom dagligen på väg till kaféet. Han blir förälskad, men är rädd att, som så många gånger tidigare, bli avvisad när Bea får syn på hans vanskapta ben.
I berättelsen finns även Sofia. en transsexuell man, som väntar på tillstånd från Socialstyrelsen att göra en könsbytesoperation. Sofia är en människa som helt saknar tillhörighet. Hennes starkt frireligösa familj har valt att "glömma" att hon existerar, men man förstår att de också lider av att inte förstå hur det kunde bli så här. Hon är inte bekväm på klubbarna där andra "som hon" träffas och utsätts för medmänniskornas fördomar och nedsättande kommentarer när hon visar sig ute. Sofia försöker slå igenom som fotograf och hennes första besök på kaféet är för att fråga om hon kan få ha en utställning där.
Risken för att detta skulle blivit en pekoral bagatell tror jag är ganska stor. Men så är det inte alls. Johanna Nilsson har skrivit en roman som berör. Alla dessa udda människor finns runt om oss. Läs den! Jag kommer att bära den med mig i mitt "läsminne" med både sorg och glädje.

"Du har rätt mamma. Jag finns inte. Jag fanns."