söndag 30 september 2018

Någon har snott min tid! Och mitt liv...

Siste september och jag måste erkänna att veckorna efter semestern är ett enda töcken. Jobba, sova och eventuellt äta har varit tidens melodi. Utbildningsinsatsen för chefer och chefstöd är avslutad sånär som på några eftersläntrare som vi ska ta oss an i kommande vecka. Vi har flyttat in i de nya lokalerna; åtminstone min utbildningskollega och jag - de övriga är kvar på gamla kontoret och där är det rena rama kaoset känns det som. Gjorde misstaget att gå dit i förra veckan och folk var som hysteriska. Det är inte lätt att lära om människor som är kontrollfreaks och detaljister... Fick dessutom höra att det redan har blivit problem med samordnare som tror att de är chefer och tar sig ton långt över sina befogenheter. Lite ödmjukhet i den rollen gör inte ont - tvärtom skulle jag vilja säga. Det är lättare att få med sig folk om man har en laidback inställning och inte tror sig vara förmer än andra. Tyvärr är det vanligt när man ger folk makt, om så som chimär, som inte kan hantera det. Skönt att inte behöva delta i den kakafonin. Jag är så infernaliskt trött redan som det är. Hjärnan är så speedad så det ibland känns som om det är någon annan än jag som pratar. dessutom råkade jag höra att nu ska man behöva tänka på lillhjärnan också?! Jag har fullt upp med storhjärnan och tror faktiskt inte att jag hinner med även lillhjärnan. Sorry! Tecknen på utmattning är väldigt tydliga (det är på sätt och vis en fördel att veta så att man kan dra i nödbromsen), men jag ser inte hur jag ska kunna landa utan krasch. Fallskärmen är typ redan utvecklad. Den kommande veckan ska vi färdigställa alla manualer och guider samt hålla ett par utbildningar till. Det är så frustrerande att fortfarande inte hinna med sitt privatliv! å andra sidan är det ju inte precis så att de man trodde var ens vänner står och rycker i en för att de vill träffas. Livet går ju vidare även om man bara kan vara med i delar av det totala livet som ständigt pågår. När jag kom hem häromdagen kom en av mina grannar och ringde på för att berätta att min granne sidan om hade avlidit på morgonen. Chock är väl avvägt ord i sammanhanget. han åkte in akut och dog på sjukhuset tio dagar senare - fullt utvecklad cancer i bukspottkörtel och lever. Hur är det ens möjligt att man inte veta om det? Skönt för honom, men förfärligt för frun, barn och barnbarn. Det börjar nästan kännas lite spöklikt med alla dödsfall häromkring...

Jag är så ofantligt glad för min kärlek som ställer upp i vått och torrt och, om det behövs, sliter han mig från jobbet på helgerna för att jag ska göra något annat. Den här helgen tog jag inte ens hem min jobbdator och har så himla dåligt samvete över det. Hur sjukt är inte det?? I går åkte vi till Kivik och deltog i äppelhysterin. Jisses, vad mycket folk! Alla, och jag menar verkligen alla, verkade vara där. Det var en härlig dag, som avslutades med en, som alltid, fantastiskt god middag (jag är så bortskämd!) och en lång promenad med hunden under en gnistrande stjärnhimmel. Det är sådana stunder som behövs för att orka med det vansinniga tempot som vi förväntas hantera på jobbet. Själv har jag bestämt mig för att dra i handbromsen, strunta i all hets om att den med mest jobbade timmar vinner och att den med högst flexsaldo när de dör i tjänst får dumhetsmedalj. Enough is enough!

 Trots allt så är det skönt att de olika delarna av det här förändringsarbetet tycks vara på väg att falla på plats. Det är inte alls någon ekande känsla av öppet kontorslandskap, utan man har lyckats ganska väl med att skapa en ombonad känsla. Ljudnivån kan förstås bli ett problem...inte minst med tanke på att många ljudkänsliga har valt hörlurar vilket betyder att de kommer att stänga ute ljud, men med största sannolikhet kommer att störa genom att prata högt. Allmänt känt fenomen... Den största vinsten tycker jag är att det finns en massa andra medarbetare som inte tillhör vår avdelning. Gissa om jag hoppas att det ska betyda positiv förändring!

Ovanpå allt detta och det nyfunna problemet rörande lillhjärnan så ska jag behöva hantera våra politiker och deras barnsliga nivå när det gäller regeringsbildning. Herregud vilken jäkla lekskola! (Jag menar lekskola och inte förskola!).
Jag tycker inte att man ska ge SD något utrymme, men det är faktiskt så att de är tredje största parti - oavsett vad vi tycker. Och för egen del tycker jag det är som att välja mellan pest och kolera: en rödgrön röra (som vi har haft senaste mandatperioden) med ett segervisst och uppåtgående vänsterparti med sin ljusskygga historiska bakgrund eller en alliansregering med stöd av SD; ett högerpopulistiskt parti med allt annat än rumsren historia! Se till att enas kring ett alternativ där båda dessa ytterlighetsfraktioner blir utan politiskt inflytande och makt! En budget som vänsterpartiet har sytt ihop lär vara lika förödande för Sverige och vår framtid som en SD budget. Media spelar en stor roll genom att ständigt dra gråthistorier om hur mobbade de stackars små SD:arna är - det är en hel stråkorkester och kliande offerkoftor vareviga nyhetssändning! Lägg ner! Och sluta låta S dra sina långrandiga litanior om att "nu är det över med alliansen" , "jag tänker fortsätta vara statsminister!" och "äntligen har vi fyllda lador"! Kan vi få lite ordning och reda i den politiska sandlådan? Skulle man kunna tänka sig att det fördes prestigelösa diskussioner mellan alla partier (utom V och SD)? Vem vet - det kanske till och med skulle kunna landa i något konstruktivt...

Dags att försöka hitta något ätbart. Hela eftermiddagen har flutit iväg i ett töcken av städning, tvätt och annat meningslöst, men tyvärr nödvändigt, hemarbete. Jag hade faktiskt sluppit det om jag kunnat arbeta...







onsdag 19 september 2018

Passar nog inte i öppna landskap...har för nära till ett skratt..

Mitten av september och fortfarande högsommarvärme! En del av mig tycker det är ljuvligt, medan en annan del av mig längtar efter att få ta på sig något annat än de uttjatade sommarkläderna. Nu har ju solbrännan bleknat dessutom så det där med att gå barbent känns lite sådär...
Som ni förstår (eftersom jag har återuppstått i bloggvärlden) så överlevde jag perioden med dubbelarbete. Det är faktiskt riktigt behagligt att bara arbeta heltid! När arbetet dessutom handlar om att stå i "rampljuset" flera timmar per dag så är det extra behagligt. Tänk vad man kan växa som människa om man tillåter sig - och vågar (!) - gå utanför sin comfort zone. Jag hade aldrig kunnat tro att jag skulle tycka det var så himla roligt att hålla utbildningar. Min självbild har fått sig en rejäl törn i positiv riktning. Inget mer snack om att jag är blyg och hatar att prata inför större grupper! Tänk om jag hade vågat vta detta steget tidigare? Vem vet vad jag hade haft för yrke då?!? Jag är ett levande exempel på att man inte ska lyssna på vuxna - det var ju de som tutade i mig att jag var blyg och med den egenskapen ekandes i huvudet blev det tunghäfta, illrött ansikte och innantilläsning när det kom till redovisning under skoltiden. Numera är jag drabbad av hybris när det handlar om framträdande. Ju jobbigare och mer negativ åhörarskara desto roligare att äga talutrymmet i lokalen. För till syvende och sist är det ju jag som äger ordet och utrymmet. Detta blev väldigt påtagligt när en av mina förra chefer demonstrativt försökte nonchalera mig när han såg att det var jag som höll i utbildningen. Dumt av honom...MYCKET dumt! Den här elefanten i rummet har lite svårt att bli nonchalerad och om nonchalansen dessutom härrör från en, i elefantens tycke, väldigt liten obetydlig ursäkt till så kallad chef...Låt oss bara konstatera att det var elefanten som avgick med segern...
Utbildning är således min nya roll - strategisk sådan och det snurrar av en massa idéer i mitt huvudet.

Först ska vi dock flytta kontoret till nybyggda lokaler och öppet kontorslandskap. Idag har vi ägnat delar av en utvecklingsdag till att försöka sätta upp gemensamma spelregler för allas trevnad. Jag kan inte låta bli att fundera över varför det alltid ska tas hänsyn till de som är ljudkänsliga. Varför ska vi som är "tystnadskänsliga" behöva ta extra hänsyn (hvergang!!). Under alla mina år i yrkesverksamhet har det alltid varit så att vi som ogillar tystnad och trivs bäst i skratt och gamman (man kan faktiskt vara grymt effektiv även om det inte är lugnt och tyst...) måste rätta oss efter de som inte tål minsta ljud. Det har aldrig handlat om att mötas halvvägs, utan det är tystnad och lågmäldhet som ska vara rådande norm. Får väl söka mig till en mer tolerant och tillåtande arbetsmiljö om tystnaden går mig på nerverna...

All denna tid som jag har fått över nu när jag återgått till 100 % arbete fyller jag i princip med absolut ingenting. Tyvärr! Jag borde verkligen börja träna igen. Av flera anledningar... Har dock börjat fylla kalendern med sociala aktiviteter och det känns kanonbra. Dessutom drar ju innebandysäsongen i gång på fredag kväll. Premiärmatch hemma mot Växjö - huliganklacken samlas på nytt och sedan är det nog definitivt avstamp för höst. En höst med krispiga morgnar med älvorna dansande över nejden, soliga dagar och färgsprakande träd och buskar. Och inte minst: äntligen dags för boots!


söndag 9 september 2018

Allergisk mot dumhet i alla dess former

En underbar sensommardag i september. Blå himmel och en värmande sol. Högtidlig promenad till vallokalen. För första gången helt ensam. En vemodig känsla, men att rösta kan vara den viktigaste medborgerliga skyldigheten vi har. Jag menar skyldighet - det är en ynnest att ha möjlighet att påverka den politiska världen. Till alla er som säger att ni inte bryr er om politik: hur tänker ni då? Allt i vårt samhälle genomsyras ju av politiska beslut - kollektivtrafik, vård, skola (från förskola till universitetsutbildning), miljö, infrastruktur, lagar och rättsväsende - hur kan man inte bry sig om detta? För mig är det en självklarhet att använda mig av min möjlighet att påverka. Människor i andra delar av världen dör för att de vill ha demokrati. En del av dessa människor har flytt hit...
Det är inte någon nyhet att det för mig är självklart att stå upp emot de fascistiska, rasistiska och antifeministiska krafterna i vårt land som vill inskränka vårt liv med en fientlig inställning till ras, sexualitet och kön (bland annat). Jag förstår inte kvinnor som röstar fram ett parti som vill återgå till en tid då kvinnan var mannens "egendom"; sambeskattning är ett jättekliv tillbaka till ett liv där vi kvinnor bäst gör oss i köket, vår rätt till våra kroppar gällande abort ska inskränkas...listan kan bli lång. Jag beundrar alla mina vänner som jag dagligen ser tar debatten på sociala mot dessa troll som vi borde stoppa tillbaka i deras hålor. Är det verkligen så många svenskar som inte kan sin historia? Vi behöver inte ens ta oss tillbaka till Hitler, Stalin, Franco, Mussolini och deras anhang - det räcker att titta ut i nutidens Europa för att se vad de antidemokratiska partierna är kapabla till. De moln som tornar upp sig över sensommarhimlen är olycksbådande och jag hoppas verkligen att det inte är Mordor och de mörka krafterna som är vinnarna när rösterna räknats! Vi har alla ett ansvar att hålla de antidemokratiska falangerna (såväl på vänster,- som på högersidan) stången. Jag är övertygad om att många av "anhängarna" till de antidemokratiska partierna kommer att ångra sin röst när deras rätta ansikte (politikens dolda agenda) uppdagas. Då är det försent! Fyra år är en evighet om det gäller att med politisk makt montera ner vår hundraåriga demokrati. Och ja! Jag kommer att hålla alla jag vet röstat på detta (i mitt tycke) avskum ansvariga för den framtid vi går till mötes.

Det blir en nog lång natt. Jag har svårt att gå och lägga mig om det inte finns ett hyfsat säkert resultat. Hoppas att de jag ska ha på utbildning i morgon förmiddag har samma politiska intresse och engagemang. Min trötthet blir inte så påtaglig då...

Jag stod och väntade på min som och hans sambo i eftermiddag när en av de mer kända kriminella i vår lilla del av köping kom vrålande på en motorcykel. Utan hjälm, så klart, men i hans fall kan han inte skylla på mjällproblem, som någon annan motorburen ungdom hävdade för något år sedan. På jackryggen hade han klämkäckt tryckt "Fuck the Police". Grymt moget! Får man tycka att det inte hade varit någon större förlust om någon som han råkade ramla huvudstupa av sin motorcykel. jag blir riktigt provocerad av dumhet - i alla dess former...

Blir det såhär i morgon?


tisdag 4 september 2018

Självgoda politiker och vågat vinnande

Det var ju märkligt vad tiden rusar iväg! Man hinner ju inte njuta av sensommarvädret - jo, morgnarna är underbara! Den krispiga luften är på ingång och älvorna dansar över ängarna. Personligen älskar jag den där lilla kölden i morgonluften när man önskar att man tagit en jacka och inte chansat på en tunn kofta, vilken är överflödig på kvällskvisten när man rullar hemåt. Min tid som kollektivåkare är förbi. Bilen rullar numera efter min tidtabell och det är bara Guldkanalen och jag som skrålar. Kanske jag testar med månadskort om det blir en rejäl vinter för det är ju inte superroligt att skrapa bilrutor stup i kvarten. Fram tills dess blir det buss de dagar då det vankas vin efter jobb. Jag är en lättledd typ. Det ÄR jag!

På söndag är det den stora dagen. Personligen tycker jag att valrörelsen är urtrist i år. Det är en hop självgoda pösmunkar som försöker överträffa varandra i dumhet. Att det ens är möjligt är en gåta... Det är som all heder och resonlighet rinner av människor när de hamnar i en maktposition. jag saknar de riktiga politiska debatterna från den tiden när politik inte var så förbannat populistiskt och vändande efter vinden, utan man hade en ideologi att utgå från. Den vindflöjelpolitik vi har sett prov på de senaste åren är direkt pinsam. Oavsett valutgång så hoppas jag på självsanering i de politiska lagren. Det är inte bara SD som är ett problem - den rena dumheten hos det "statsbärande partiet" är en fara liksom alliansens famlande efter konsensus. Att bilda regering kommer inte att bli en lätt uppgift... Blir en sen natt på söndag...

Min nya karriär som utbildare rullar på. Vi tycks ha hamnat i ett problemträsk för jäklar vad vi måste improvisera. Vi flyttar snart till nya kontorslokaler och det tycks, vilket inte vi har förstått, innebära att allt som går sönder får fortsätta vara ickefungerande. En kontakt i ett lysrör på en av toaletterna vid utbildningslokalen lade av före semestrarna och lär vara felanmält - ingenting har hänt. Idag hade vi en chef som arbetar med just detta och under utbildningen fixade han så att det varde ljus. Han verkade inte ha sett någon felanmälan... I fredags smällde kanonen så därefter har vi fått låna in en privat projektor att ha på bordet för att kunna hålla utbildningarna. Man lär sig hantera stress, tålamodet prövas, men för mig är det vinsten att inte längre känna obehag att stå framför en hop människor och prata som är viktigast. Det är så himla härligt att faktiskt längta till att få stå där även om oron över vad som ska gå fel hela tiden finns i bröstet som en liten pickande fågel. Denna liknelse ska på intet sätt förväxlas med slagdängan om att brösten är som svalor som häckar. Någon måtta får det vara...

Så mycket mer än jobb hinner jag inte med numera. Det är snarare regel än undantag med sådär två-tre timmars arbete på kvällen och sex-sju timmar under helgen. Ohållbart i längden, men det är bara att bita ihop och gilla läget. Så länge det tillför positiv energi så orkar man (hoppas jag). Jag har erbjudits, och tackat ja, till en nyinrättad tjänst på jobbet - strategiskt arbete med utbildning. Ska bli kul, men jag har inte hunnit sätta mig in i vad det innebär - mer än högre lön och tjusig titel. Det är trots allt det som räknas.

Nu ropar kudden och Niklas Natt och Dag på mig. Får se hur många sidor som hinns med innan jag somnar...