Var går gränsen för anständighet?

Det kom ett julkort... Ett julkort som stack ut från de andra när jag öppnade och läste "julhälsningen". En hatisk och märklig hälsning som i det stora hela gick ut på att tala om för mig vilken urdålig, egoistisk människa jag är som inte reagerar på händelser som jag totalt saknar information om, att jag inte gratulerar någon på födelsedagen (en person vars senaste gratulation på min födelsedag innehöll ungefär samma uppbyggligheter som denna julhälsning), påhopp på mina söner (som alltid varit långt ner på intresselistan hos den här personen) och avslutas med den retoriska frågan. "Vad har jag gjort dig för ont?"

Bra fråga! Men vi kan väl börja med att jag föddes och därmed förstörde ditt liv och dina framtidsdrömmar. Att jag valde en akademisk karriär (med facit är den misslyckad, men jag har åtminstone en hel hop med universitetspoäng - karriären är det lite sämre med...). Att jag valde att flytta utomlands. Jag kan fortsätta, men listan blir nog ganska trist och innehållslös för utomstående. Låt oss sammanfatta det med att jag inte längre vill vara medberoende i stickandet av din offerkofta och heller inte vill dras in i den negativa spiralen av dålig självinsikt och fortsatt svartmålning av mina systrar. Egentligen tror jag att du har svaret här...

Julen kom och passerade. Det var en härlig känsla att se stora vita flingor som stillsamt singlade genom luften och vadderade in grådiset i vit bomull. Och snön låg kvar på julafton! Det är vi inte direkt bortskämda med i Skåne! Superfina julklappar och (om jag får säga det själv *host, host* riktigt lyckat julbord. Smolk i bägaren att ena sonen arbetade, men det är väl ett faktum man får vänja sig vid. Redan förra julen ville jag ha förändring på upplägget, som jag har funnit mig i år efter år även om jag inte varit bekväm med det. Vad är det för fel på mig?!? I år är det dock sista året med en julafton som jag inte själv får regissera. Med tanke på att min svärfar hastig avled för två veckor sedan var det inte läge att göra för stora förändringar, men 2019 ska jag banne mig själv bestämma! Det där med att resa utomlands över julen känns just nu väldigt lockande...

Jag har drabbats av en otrolig rastlöshet, men får trots det inte tummarna loss att göra något vettigt av dagarna. Det är som kroppen gått ner i strömsparläge och bara väntar på energipåfyllning. Och då menar jag inte mat! Med tanke på hur jag tillåtit mig fluffas till under året, så blir det asketisk kosthållning, hårda konditionspass och mindre alkohol (HA, HA!) under 2019. Dags för Fågel Fenix att resa sig ur askan igen. Som hjälp och inspiration har jag min julklapp/personliga tränare - en iWatch - som talar om för mig att jag behöver fylla träningscirklar, resa mig upp och röra på mig en minut, andas djupt och så vidare. Stressigt värre, men den skriker i alla fall inte på mig utan vibrerar bara. Lagom våldsamt...

Nu är det dags att ta hand om tvätten och sedan får jag bege mig ut på en rask promenad innan min iKompis på armen protesterar. Kan skulle ta en promenad till gymmet och hämta ut kvitto på årets inbetalningar? Oanvänt kort, men betalat har jag gjort! Julrimmen sitter...

Cynismens och ignoransens tidevarv

Jag har återuppstått! Halleluja! Praise Da Lord - lär ju ingen utbrista i, men jag har inte lagt ner bloggandet, inte ens tagit någon paus! Det bara verkar så. Någon kanske tycker det är riktigt härligt att slippa reta sig på mina små inlägg, andra kanske har saknat dem. Inte vet jag, men nu är jag åtminstone vid tangentbordet och ser hur snöblandat regn faller mot takfönstret ovanför mig. Det lackar mot jul med en ryslig fart och jag är orolig för mig. Inte det minsta stressad och då är det definitivt inte så att jag kan slå mig för bröstet på ett så där irriterande självgott sätt för att jag är klar med alla förberedelser. ICKE! Julgranen är på plats. Punkt. På riktigt. Mitt hem är nästan lite Grinchenaktigt, men det lär bli jul även om tomtarna inte står och lurar i varje upptänkligt hörn.

Har äntligen fått mitt vardagsrum renoverat och det är så fint så jag knappt vill lämna hemmet. Tur jag bara arbetar två dagar under december! Det är så ljust och luftigt och jag har nästan glömt bort att hälften av böckerna är bortsorterade. Älskar det!

En sorg eller olycka kommer sällan ensam säger man ju. Märkligt uttryck (som så många andra ordspråk), men jag har hittat en egen tolkning. En närstående avled dramatiskt i måndags - tre hjärtstopp innan läkarteamet lade ner arbetet vid operationsbordet - och när vi skulle ta ett sista farväl på sjukhuset kändes alla de andra förlusterna i hela kroppen. Denna trötthet! Den äter upp en på ett märkligt sätt. Jag har semester även denna vecka, sånär som tisdag och onsdag, och var på jobbet på tisdagen (förkyld efter min Dublintripp, men ändå i hyfsad form). På onsdagen kunde jag knappt ta mig ur sängen. Kroppen är fantastisk och påfrestande...vad finns det för mening med att återupprepa gamla sorger? Ska man lära sig något av dem? Är det fortfarande fråga om sorg eller är det minnen av hur det kändes då som ligger kvar i muskler och hjärna? Intressant fenomen hur som helst.

Funderingarna är många just nu. Kroppen och knoppen är slutkörda efter ett intensivt år på jobbet med alla förändringar och omorganisation där rutinerna inte är satta utan det handlar mycket om att släcka akut uppkomna bränder. Personligen hoppas jag få möjlighet att fokusera på min nya strategiska roll framöver. Vill jag bli deltidsbrandman finns det andra vägar... Igår fick jag en förfrågan via Linkedin från ett privat företag om jag var intresserad av att bli deras systemförvaltare. Smickrande, men jag tror inte det är riktigt mitt område att grotta ner mig i systeminställningar och systemtabeller. Jag är alldeles för extrovert och utåtriktad för sådana arbetsuppgifter. Man ska veta vad man är bra på och inte bara dras med av hög lön och tjusig titel...

Regeringskäbblet fortsätter. Jag är djupt fascinerad (och skrämd!) av den cyniska och kalla inställningen man möter hos många människor. Det är illa nog att möta nättrollens inskränkthet och totala stupiditet, men att se att de egna bekanta delar propaganda från sidor som är allt annat än källkritiska gör mig både förbannad, ledsen och orolig. Personligen har jag svårt att förstå att man kan rösta på ett främlingsfientligt parti och ändå ständigt vara utomlands. Vet dessa inskränkta människor inte att det vimlar av ickesvenskar utanför vår ankdamm?!
Ett exempel är en ickesvensk som öppet stöttar SD, åker till Gambia på semester och har mage att klaga på vattentillgången...och på att det "kryllar av negrer". Välkommen utanför din lilla ankdamm fylld av idioti, ignorans och totalt intelligensbefrielse! Eller att ständigt använda nedsättande ord om araber och muslimer, men tycker det är okej att åka till dessa delar av världen på semester för att det är trendigt och solsäkert... Alla som utger sig för att vara SD-sympatisörer borde på frivillig basis lämna in sina pass, stanna i Sverige och själv se till att Sverige blir "det land det en gång var". Oj, vad spännande det ska bli att se hur vi ska klara arbetskraften och vår vardag.
Jag kan som exempel berätta om en bussresa där det satt två "helsvenska" tjejer i 17-årsåldern precis bakom mig. De satt och pratade om jobb och i korthet kan det sammanfattas så här:"asså, jag fattar inte hur man kan jobba med gamla! De är typ sååå äckliga! Eller på dagis?! Asså, man måste typ byta blöjor och så. Och kan knappt chilla på hela dagen. Kollar man mobilen säger de till en!!! Jag pallar inte att börja jobba före typ 10. Och inte tänker jag jobba varje dag..." Den arbetsskygga kommande generationen... På bussen hem, samma dag, klev det på en kille i samma ålder, mörk - ni fattar väl? Det var en "sån". En "sån" som vi ska skicka "hem". Killen satte sig ganska långt fram i bussen, och vid hållplatsen efter klev en äldre kvinna med rullator på. Han reste sig direkt, frågade om hon behövde hjälp och hjälpte henne sätta sig innan han själv satte sig. Han åkte med samma buss som jag dagen därpå också och var den enda på bussen som reste sig upp när det kom på ett äldre par. De riktiga svenska ungarna satt kvar med sina mobiler tätt klistrade mot ansiktet. Och NEJ! Han var på intet sätt insmickrande eller ute efter att stjäla eller våldta eller alla andra fantasier som säkert kommer att cirkulera efter det här inlägget. Tvärtom! Han var artig och väluppfostrad till skillnad mot många av våra ungar. Lägg ert krut på att fostra era egna barn till respektfulla, artiga och omtänksamma vuxna så får vi en bättre värld.

Vad gäller kriminalitet och statistik som visar att vårt domstolsväsende håller på att braka ihop på grund av öppna gränser så är jag av åsikten att om du saknar svenskt medborgarskap ska du utvisas och lagföras i hemlandet. Men snälla ni! Det är inte bara "utlänningar" som begår brott i Sverige! Och vet du vad? Just du! Ja, du som handlar i "momsbefriade" affärer, klipper dig extremt billigt, låter din bil servas extremt billigt eller handlar osannolikt billigt på Blocket... Just du ja! Du är faktiskt en del av den ekonomiska brottsligheten och i högsta grad delaktig till att det finns en svart marknad som omsätter stora pengar (pengar som inte beskattas och därför inte kommer statskassan tillgodo för att bygga upp välfärd som skola, sjukvård, infrastruktur, äldrevård, rättsväsende, polis osv). Och jag är ganska säker på att just du faktiskt gav din röst åt SD - en röst på cynism och ignorans...

Bara en död fisk följer strömmen

Sista skälvande dagarna av oktober och ännu gäckar vädret oss. Snöbyar i söndags och vårvärme idag. Dags för sommartid i helgen kanske? Är hemma från jobbet idag - vaknade med magsmärtor vid tre i natt och kunde inte somna om, vilket - som ett litet brev på posten - medförde ögonmigrän när det var dags att stiga upp och dra till jobbet. Det är inte nyttigt för mig att vara hemma och ofrivilligt sysslolös. Missförstå mig rätt: jag har massor som behöver fixas, men det är först nu som jag kan sitta upp utan att känna mig illamående och yr. Så jag har passat på att betala månadens räkningar, beställa bokhyllor och nu tänker jag alltså uppdatera den eftersatta bloggen. I kväll kommer en målare hit för att lämna prisförslag på renoveringen av mitt vardagsrum - ut med de fula strukturtapeterna, väggfasta bokhyllor och in med ljus och rymd. Undrar om det är ett tecken på ålder? Ljus och rymd verkar komma med åren i min bekantskapskrets, eller är jag bara hopplöst efter för läser man om inredning är det ju inne med färgglada hem igen. Been there - done that! I helgen tömde jag en liten bokhylla med National Geographics, flyttade in den i mitt tomma i-väntan-på-att-bygga-ut-köket-rum och lastade in kokböckerna där. Mycket snyggt! Nu är typ 2 % av hyllmeterna tömda... Ni förstår kanske varför det har suttit långt inne med den här ommålningen? Jag ska göra mig av med hälften av böckerna och det gör faktiskt riktigt ont i denna bokälskares hjärta. Det har alltid varit ett trauma för mig att skiljas från böcker; en av anledningarna till att jag ville äga alla böcker jag läste, men med tanke på alla de volymer jag har slukat genom åren så är det nog bra att jag tvingade mig att använda bibliotekens utmärkta service och utbud. Risken att jag hade utvecklats till en galen bokkvinna (ni vet en sådan där kattkvinna, men med böcker i stället för katter) känns rimlig.
Fördelen med böcker är att de är tysta och stillsamma och ger möjlighet till verklighetsflykt.
Något jag har ägnat mig åt under många år - bland annat under de fem år när jag kratsade bakom tapeterna. Och troligen, vilket jag på ett smärtsamt sätt påmindes om i dag, även som barn. Jag har tampats med skuldkänslor och samvetsvånda om vad man får skriva om i en blogg. Hur privat och personlig får man vara? I morse fick min yngsta syster ett meddelande från vår mamma, som vi inte har haft någon kontakt med på flera år - "Din syster är sjuk. Om du är intresserad". Varför lägga till den sista - totalt onödiga! - meningen?!? Vi har ingen kontakt med den systern, men det betyder inte att man önskar henne något ont. På något märkligt sätt kommer information fram även om man, som jag, undviker kontakt med släkten, så ja, vi vet att hon är sjuk och om detta är ett sätt att tala om att hennes sjukdom och lidande är på sluttampen är det ett jäkligt klumpigt sätt att uttrycka det på! Men det är helt i linje med hur mamma fungerar: hon äger världens (för att inte säga universums) största offerkofta och omger sig med falskspelande violinister och harpister så öronen gråter. Elakt? Absolut! Men jag är så trött på att behöva få pådyvlat mig åsikter, känslor och tankar från en människa - som med mina vuxenögon - konsekvent har spelat ut sina döttrar mot varandra och funnit näring ur att sitta som en spindelhona och dra i trådarna. Likadan har hennes relation med de egna systrarna varit. Det är väldigt tragiskt att vara en del av en dysfunktionell familj och ha haft en uppväxt där jag i dag inte ens är säker på mina egna minnen. Jag har så mycket inom mig som behöver komma ut och det troliga är väl att det blir i ett inlägg. Vissa saker vill jag dock först prata med mina egna söner om och vissa delar känner jag att behöver ventilera ett par varv med min syster. Livet är alldeles för kort (åtminstone mitt) för att må dåligt av händelser som har skett i barndomen och egentligen är jag ingen vän av att gräva i det förflutna. Någonting inom mig ligger dock och skaver och gör att jag inte kan komma vidare på den väg jag har stakat ut för mig framåt.

Bortsett från att jag febrilt försöker mota bort den envisa akvariefisken som försöker trassla sig in, så går väl livet sin gilla gång. Arbetsbördan har återgått till det "normala" och jag blir dagligen utskälld av folk som är missnöjda med det nya systemet. Man kan ju inte säga "välkommen i klubben" utan får tålmodigt och pedagogiskt försöka ge ett diplomatiskt, inte allt för sarkastiskt, svar. Det är inte roligt att vara budbärare när kulorna viner runt huvudet! Men vad man lär sig! Både om sig själv och andra, så trots att jag ibland bara vill be folk dra till varmare breddgrader så ger det mig ganska mycket tillfredsställelse att se när de lämnar rummet och är betydligt lugnare än när de kom in. Mitt liv som utbildare rullar på och numera kan jag även titulera mig kontaktperson för GDPR (gäsp) - hur det nu gick till?? Min förhoppning är att det står för Generös Despotisk Tyrannisk Rebell...men det är väl en ganska hopplös förhoppning...
Igår beslöt sig min bil att dra en suck och bli stående. Vi skulle ta oss till jobbet i den arla gryningen och han startade direkt, men motorn lät väldigt märklig och bilen stod liksom och hoppade. Hm, inte så bra tänkte jag och slog av motorn igen. Pratade lugnt och fint med honom, berättade att inte heller jag tyckte att det var jättekul att ge sig ut så tidigt, att måndagar är eländiga som det är och att vi borde genomlida den tillsammans. Efter en stund, och jag lovar: det kändes som vi var överens, försökte jag på nytt och då blinkade alla upptänkliga varningslampor och några till. Riktigt färgglatt, men det medförde bara en sista utmattande suck från min tappre riddare. Nu är jag med månadskort i kollektivtrafiken igen... Kommentarer överflödiga! Min bilräddare i nödsituationer fick ett kort och koncist HJÄLP! från mig under gårdagen och han svarade att han skulle komma efter jobbet. Hela hans hållning visade att han trodde jag överdrivit hjälpbehovet, men tji fick han! Tyvärr... I alla fall så ska vi prova med nytt batteri (det är den lösning jag håller tummarna för) annars är det bärgning och skrotning som gäller. Nu måste jag alltså även ta tag i att fixa ny bil. Så många det finns att välja på...
Nåja, det kunde varit mycket värre! Motgångar är min melodi och jag har lärt mig handskas med dem the hard way.

Någon har snott min tid! Och mitt liv...

Siste september och jag måste erkänna att veckorna efter semestern är ett enda töcken. Jobba, sova och eventuellt äta har varit tidens melodi. Utbildningsinsatsen för chefer och chefstöd är avslutad sånär som på några eftersläntrare som vi ska ta oss an i kommande vecka. Vi har flyttat in i de nya lokalerna; åtminstone min utbildningskollega och jag - de övriga är kvar på gamla kontoret och där är det rena rama kaoset känns det som. Gjorde misstaget att gå dit i förra veckan och folk var som hysteriska. Det är inte lätt att lära om människor som är kontrollfreaks och detaljister... Fick dessutom höra att det redan har blivit problem med samordnare som tror att de är chefer och tar sig ton långt över sina befogenheter. Lite ödmjukhet i den rollen gör inte ont - tvärtom skulle jag vilja säga. Det är lättare att få med sig folk om man har en laidback inställning och inte tror sig vara förmer än andra. Tyvärr är det vanligt när man ger folk makt, om så som chimär, som inte kan hantera det. Skönt att inte behöva delta i den kakafonin. Jag är så infernaliskt trött redan som det är. Hjärnan är så speedad så det ibland känns som om det är någon annan än jag som pratar. dessutom råkade jag höra att nu ska man behöva tänka på lillhjärnan också?! Jag har fullt upp med storhjärnan och tror faktiskt inte att jag hinner med även lillhjärnan. Sorry! Tecknen på utmattning är väldigt tydliga (det är på sätt och vis en fördel att veta så att man kan dra i nödbromsen), men jag ser inte hur jag ska kunna landa utan krasch. Fallskärmen är typ redan utvecklad. Den kommande veckan ska vi färdigställa alla manualer och guider samt hålla ett par utbildningar till. Det är så frustrerande att fortfarande inte hinna med sitt privatliv! å andra sidan är det ju inte precis så att de man trodde var ens vänner står och rycker i en för att de vill träffas. Livet går ju vidare även om man bara kan vara med i delar av det totala livet som ständigt pågår. När jag kom hem häromdagen kom en av mina grannar och ringde på för att berätta att min granne sidan om hade avlidit på morgonen. Chock är väl avvägt ord i sammanhanget. han åkte in akut och dog på sjukhuset tio dagar senare - fullt utvecklad cancer i bukspottkörtel och lever. Hur är det ens möjligt att man inte veta om det? Skönt för honom, men förfärligt för frun, barn och barnbarn. Det börjar nästan kännas lite spöklikt med alla dödsfall häromkring...

Jag är så ofantligt glad för min kärlek som ställer upp i vått och torrt och, om det behövs, sliter han mig från jobbet på helgerna för att jag ska göra något annat. Den här helgen tog jag inte ens hem min jobbdator och har så himla dåligt samvete över det. Hur sjukt är inte det?? I går åkte vi till Kivik och deltog i äppelhysterin. Jisses, vad mycket folk! Alla, och jag menar verkligen alla, verkade vara där. Det var en härlig dag, som avslutades med en, som alltid, fantastiskt god middag (jag är så bortskämd!) och en lång promenad med hunden under en gnistrande stjärnhimmel. Det är sådana stunder som behövs för att orka med det vansinniga tempot som vi förväntas hantera på jobbet. Själv har jag bestämt mig för att dra i handbromsen, strunta i all hets om att den med mest jobbade timmar vinner och att den med högst flexsaldo när de dör i tjänst får dumhetsmedalj. Enough is enough!

 Trots allt så är det skönt att de olika delarna av det här förändringsarbetet tycks vara på väg att falla på plats. Det är inte alls någon ekande känsla av öppet kontorslandskap, utan man har lyckats ganska väl med att skapa en ombonad känsla. Ljudnivån kan förstås bli ett problem...inte minst med tanke på att många ljudkänsliga har valt hörlurar vilket betyder att de kommer att stänga ute ljud, men med största sannolikhet kommer att störa genom att prata högt. Allmänt känt fenomen... Den största vinsten tycker jag är att det finns en massa andra medarbetare som inte tillhör vår avdelning. Gissa om jag hoppas att det ska betyda positiv förändring!

Ovanpå allt detta och det nyfunna problemet rörande lillhjärnan så ska jag behöva hantera våra politiker och deras barnsliga nivå när det gäller regeringsbildning. Herregud vilken jäkla lekskola! (Jag menar lekskola och inte förskola!).
Jag tycker inte att man ska ge SD något utrymme, men det är faktiskt så att de är tredje största parti - oavsett vad vi tycker. Och för egen del tycker jag det är som att välja mellan pest och kolera: en rödgrön röra (som vi har haft senaste mandatperioden) med ett segervisst och uppåtgående vänsterparti med sin ljusskygga historiska bakgrund eller en alliansregering med stöd av SD; ett högerpopulistiskt parti med allt annat än rumsren historia! Se till att enas kring ett alternativ där båda dessa ytterlighetsfraktioner blir utan politiskt inflytande och makt! En budget som vänsterpartiet har sytt ihop lär vara lika förödande för Sverige och vår framtid som en SD budget. Media spelar en stor roll genom att ständigt dra gråthistorier om hur mobbade de stackars små SD:arna är - det är en hel stråkorkester och kliande offerkoftor vareviga nyhetssändning! Lägg ner! Och sluta låta S dra sina långrandiga litanior om att "nu är det över med alliansen" , "jag tänker fortsätta vara statsminister!" och "äntligen har vi fyllda lador"! Kan vi få lite ordning och reda i den politiska sandlådan? Skulle man kunna tänka sig att det fördes prestigelösa diskussioner mellan alla partier (utom V och SD)? Vem vet - det kanske till och med skulle kunna landa i något konstruktivt...

Dags att försöka hitta något ätbart. Hela eftermiddagen har flutit iväg i ett töcken av städning, tvätt och annat meningslöst, men tyvärr nödvändigt, hemarbete. Jag hade faktiskt sluppit det om jag kunnat arbeta...

Passar nog inte i öppna landskap...har för nära till ett skratt..

Mitten av september och fortfarande högsommarvärme! En del av mig tycker det är ljuvligt, medan en annan del av mig längtar efter att få ta på sig något annat än de uttjatade sommarkläderna. Nu har ju solbrännan bleknat dessutom så det där med att gå barbent känns lite sådär...
Som ni förstår (eftersom jag har återuppstått i bloggvärlden) så överlevde jag perioden med dubbelarbete. Det är faktiskt riktigt behagligt att bara arbeta heltid! När arbetet dessutom handlar om att stå i "rampljuset" flera timmar per dag så är det extra behagligt. Tänk vad man kan växa som människa om man tillåter sig - och vågar (!) - gå utanför sin comfort zone. Jag hade aldrig kunnat tro att jag skulle tycka det var så himla roligt att hålla utbildningar. Min självbild har fått sig en rejäl törn i positiv riktning. Inget mer snack om att jag är blyg och hatar att prata inför större grupper! Tänk om jag hade vågat vta detta steget tidigare? Vem vet vad jag hade haft för yrke då?!? Jag är ett levande exempel på att man inte ska lyssna på vuxna - det var ju de som tutade i mig att jag var blyg och med den egenskapen ekandes i huvudet blev det tunghäfta, illrött ansikte och innantilläsning när det kom till redovisning under skoltiden. Numera är jag drabbad av hybris när det handlar om framträdande. Ju jobbigare och mer negativ åhörarskara desto roligare att äga talutrymmet i lokalen. För till syvende och sist är det ju jag som äger ordet och utrymmet. Detta blev väldigt påtagligt när en av mina förra chefer demonstrativt försökte nonchalera mig när han såg att det var jag som höll i utbildningen. Dumt av honom...MYCKET dumt! Den här elefanten i rummet har lite svårt att bli nonchalerad och om nonchalansen dessutom härrör från en, i elefantens tycke, väldigt liten obetydlig ursäkt till så kallad chef...Låt oss bara konstatera att det var elefanten som avgick med segern...
Utbildning är således min nya roll - strategisk sådan och det snurrar av en massa idéer i mitt huvudet.

Först ska vi dock flytta kontoret till nybyggda lokaler och öppet kontorslandskap. Idag har vi ägnat delar av en utvecklingsdag till att försöka sätta upp gemensamma spelregler för allas trevnad. Jag kan inte låta bli att fundera över varför det alltid ska tas hänsyn till de som är ljudkänsliga. Varför ska vi som är "tystnadskänsliga" behöva ta extra hänsyn (hvergang!!). Under alla mina år i yrkesverksamhet har det alltid varit så att vi som ogillar tystnad och trivs bäst i skratt och gamman (man kan faktiskt vara grymt effektiv även om det inte är lugnt och tyst...) måste rätta oss efter de som inte tål minsta ljud. Det har aldrig handlat om att mötas halvvägs, utan det är tystnad och lågmäldhet som ska vara rådande norm. Får väl söka mig till en mer tolerant och tillåtande arbetsmiljö om tystnaden går mig på nerverna...

All denna tid som jag har fått över nu när jag återgått till 100 % arbete fyller jag i princip med absolut ingenting. Tyvärr! Jag borde verkligen börja träna igen. Av flera anledningar... Har dock börjat fylla kalendern med sociala aktiviteter och det känns kanonbra. Dessutom drar ju innebandysäsongen i gång på fredag kväll. Premiärmatch hemma mot Växjö - huliganklacken samlas på nytt och sedan är det nog definitivt avstamp för höst. En höst med krispiga morgnar med älvorna dansande över nejden, soliga dagar och färgsprakande träd och buskar. Och inte minst: äntligen dags för boots!

Allergisk mot dumhet i alla dess former

En underbar sensommardag i september. Blå himmel och en värmande sol. Högtidlig promenad till vallokalen. För första gången helt ensam. En vemodig känsla, men att rösta kan vara den viktigaste medborgerliga skyldigheten vi har. Jag menar skyldighet - det är en ynnest att ha möjlighet att påverka den politiska världen. Till alla er som säger att ni inte bryr er om politik: hur tänker ni då? Allt i vårt samhälle genomsyras ju av politiska beslut - kollektivtrafik, vård, skola (från förskola till universitetsutbildning), miljö, infrastruktur, lagar och rättsväsende - hur kan man inte bry sig om detta? För mig är det en självklarhet att använda mig av min möjlighet att påverka. Människor i andra delar av världen dör för att de vill ha demokrati. En del av dessa människor har flytt hit...
Det är inte någon nyhet att det för mig är självklart att stå upp emot de fascistiska, rasistiska och antifeministiska krafterna i vårt land som vill inskränka vårt liv med en fientlig inställning till ras, sexualitet och kön (bland annat). Jag förstår inte kvinnor som röstar fram ett parti som vill återgå till en tid då kvinnan var mannens "egendom"; sambeskattning är ett jättekliv tillbaka till ett liv där vi kvinnor bäst gör oss i köket, vår rätt till våra kroppar gällande abort ska inskränkas...listan kan bli lång. Jag beundrar alla mina vänner som jag dagligen ser tar debatten på sociala mot dessa troll som vi borde stoppa tillbaka i deras hålor. Är det verkligen så många svenskar som inte kan sin historia? Vi behöver inte ens ta oss tillbaka till Hitler, Stalin, Franco, Mussolini och deras anhang - det räcker att titta ut i nutidens Europa för att se vad de antidemokratiska partierna är kapabla till. De moln som tornar upp sig över sensommarhimlen är olycksbådande och jag hoppas verkligen att det inte är Mordor och de mörka krafterna som är vinnarna när rösterna räknats! Vi har alla ett ansvar att hålla de antidemokratiska falangerna (såväl på vänster,- som på högersidan) stången. Jag är övertygad om att många av "anhängarna" till de antidemokratiska partierna kommer att ångra sin röst när deras rätta ansikte (politikens dolda agenda) uppdagas. Då är det försent! Fyra år är en evighet om det gäller att med politisk makt montera ner vår hundraåriga demokrati. Och ja! Jag kommer att hålla alla jag vet röstat på detta (i mitt tycke) avskum ansvariga för den framtid vi går till mötes.

Det blir en nog lång natt. Jag har svårt att gå och lägga mig om det inte finns ett hyfsat säkert resultat. Hoppas att de jag ska ha på utbildning i morgon förmiddag har samma politiska intresse och engagemang. Min trötthet blir inte så påtaglig då...

Jag stod och väntade på min som och hans sambo i eftermiddag när en av de mer kända kriminella i vår lilla del av köping kom vrålande på en motorcykel. Utan hjälm, så klart, men i hans fall kan han inte skylla på mjällproblem, som någon annan motorburen ungdom hävdade för något år sedan. På jackryggen hade han klämkäckt tryckt "Fuck the Police". Grymt moget! Får man tycka att det inte hade varit någon större förlust om någon som han råkade ramla huvudstupa av sin motorcykel. jag blir riktigt provocerad av dumhet - i alla dess former...

Blir det såhär i morgon?

Självgoda politiker och vågat vinnande

Det var ju märkligt vad tiden rusar iväg! Man hinner ju inte njuta av sensommarvädret - jo, morgnarna är underbara! Den krispiga luften är på ingång och älvorna dansar över ängarna. Personligen älskar jag den där lilla kölden i morgonluften när man önskar att man tagit en jacka och inte chansat på en tunn kofta, vilken är överflödig på kvällskvisten när man rullar hemåt. Min tid som kollektivåkare är förbi. Bilen rullar numera efter min tidtabell och det är bara Guldkanalen och jag som skrålar. Kanske jag testar med månadskort om det blir en rejäl vinter för det är ju inte superroligt att skrapa bilrutor stup i kvarten. Fram tills dess blir det buss de dagar då det vankas vin efter jobb. Jag är en lättledd typ. Det ÄR jag!

På söndag är det den stora dagen. Personligen tycker jag att valrörelsen är urtrist i år. Det är en hop självgoda pösmunkar som försöker överträffa varandra i dumhet. Att det ens är möjligt är en gåta... Det är som all heder och resonlighet rinner av människor när de hamnar i en maktposition. jag saknar de riktiga politiska debatterna från den tiden när politik inte var så förbannat populistiskt och vändande efter vinden, utan man hade en ideologi att utgå från. Den vindflöjelpolitik vi har sett prov på de senaste åren är direkt pinsam. Oavsett valutgång så hoppas jag på självsanering i de politiska lagren. Det är inte bara SD som är ett problem - den rena dumheten hos det "statsbärande partiet" är en fara liksom alliansens famlande efter konsensus. Att bilda regering kommer inte att bli en lätt uppgift... Blir en sen natt på söndag...

Min nya karriär som utbildare rullar på. Vi tycks ha hamnat i ett problemträsk för jäklar vad vi måste improvisera. Vi flyttar snart till nya kontorslokaler och det tycks, vilket inte vi har förstått, innebära att allt som går sönder får fortsätta vara ickefungerande. En kontakt i ett lysrör på en av toaletterna vid utbildningslokalen lade av före semestrarna och lär vara felanmält - ingenting har hänt. Idag hade vi en chef som arbetar med just detta och under utbildningen fixade han så att det varde ljus. Han verkade inte ha sett någon felanmälan... I fredags smällde kanonen så därefter har vi fått låna in en privat projektor att ha på bordet för att kunna hålla utbildningarna. Man lär sig hantera stress, tålamodet prövas, men för mig är det vinsten att inte längre känna obehag att stå framför en hop människor och prata som är viktigast. Det är så himla härligt att faktiskt längta till att få stå där även om oron över vad som ska gå fel hela tiden finns i bröstet som en liten pickande fågel. Denna liknelse ska på intet sätt förväxlas med slagdängan om att brösten är som svalor som häckar. Någon måtta får det vara...

Så mycket mer än jobb hinner jag inte med numera. Det är snarare regel än undantag med sådär två-tre timmars arbete på kvällen och sex-sju timmar under helgen. Ohållbart i längden, men det är bara att bita ihop och gilla läget. Så länge det tillför positiv energi så orkar man (hoppas jag). Jag har erbjudits, och tackat ja, till en nyinrättad tjänst på jobbet - strategiskt arbete med utbildning. Ska bli kul, men jag har inte hunnit sätta mig in i vad det innebär - mer än högre lön och tjusig titel. Det är trots allt det som räknas.

Nu ropar kudden och Niklas Natt och Dag på mig. Får se hur många sidor som hinns med innan jag somnar...

Att lära sig ta vara på det lata livet!

Mitten av augusti. Två arbetsveckor efter semestern avklarade. Tiden rusar på! Om en vecka är det skarpt läge gällande utbildning (HJÄLP!!) och sedan är det antagligen sju veckors arbete med sjudagars vecka. Jobba, försöka sova och hinna äta. Härligt positiv framtidsutsikt. Och däremellan ska jag försöka hinna med mina studier och viktigast av allt: familj, kärlek och vänner. Något energigivande bränsle måste jag ju ha för att orka. Jag gillar att ha mycket att göra så det är bara att bita ihop och använda kalendern för det ack så populära livspusslet. Har åtminstone skaffat extern hjälp:

"Den lata vägen" - den tilltalar mig! Och även om mitt liv just nu känns fantastiskt (ibland får jag nypa mig i armen för att kolla så att jag inte drömmer) så kan man ju hoppas att det blir ännu mer fantastiskt (jaja, mycket vill ha mer!) och att även arbetslivet får sig en välbehövlig skjuts framåt. Även om jag trivs bättre på grund av ändrade arbetsuppgifter, eller mer rätt: nya arbetsuppgifter OCH min gamla heltidstjänst, så är det en arbetsgrupp som verkligen är dysfunktionell och där det skulle behövas många åtgärder. Jag fick erbjudande i förra veckan om avlastning, men när det visade sig att denna avlastning behövde en rejäl introduktion så tackade jag nej. Ytterligare belastning behöver jag definitivt inte. Så jag antar att "nu får jag skylla mig själv", men det har jag ju gjort i åtta månader, så jag klarar nog ett tag till innan jag rasar. Skönt att ha inbokade roligheter att se framemot!

Valrörelsen har verkligen satt igång. Vi gjorde en avstickare till Ystad igår för att jag skulle tvingas till att inte arbeta och gågatan var fullsmockad av valarbetare som gjorde sitt bästa för att värva röster. Fascinerande att se så många människor flanera in och ut ur butikerna en lördag, fullt på uteserveringarna (och de flesta verkade vara Ystadsbor) och inga deprimerande tomma lokaler som syns i både Malmö och Lund. Konstigt att det fungerar på vissa orter...det där med att inte få parkera direkt utanför butiken. 

Miljöpartiets senaste utspel om att ta ut skatt på oss som väljer att storhandla livsmedel med bil - ursäkta, men... De borde ju ha ett guldläge med tanke på de verkningar klimathotet har gett uttryck för denna långa, heta och torra sommar. För mig gör de ett valhänt patetiskt intryck och i kombination med att de inte lever som de lär kommer jag aldrig att slösa bort min röst på dem. Och NEJ! jag blundar inte för forskning och är fullt kapabel att dra slutsatser om klimathotet, men (ursäkta alla lättkränkta) jag anser att de företrädare som Miljöpartiet har skakat fram ger ett infantilt intryck och mig övertygar de inte som politiska företrädare. Inte de heller ska jag kanske tillägga! Det är ett svårt val, tycker jag. På riksdagsplan - kommunalt och regionalt har jag bestämt mig. Det lutar åt ett obehagligt valresultat med katastrofalt parlamentariskt utgångsläge, så det gäller nog att rösta strategiskt utifrån sin egen övertygelse om hur man vill att de närmaste fyra åren ska se ut. Så bra! Nu kan jag ju fylla luckan den 2 - 3 september mellan kl. 18.42 - 19.28 i kalendern med att läsa valprogrammen. Kvinnan som ligger på latsidan - det är jag det!

Politiker... Snart val och allt känns pajkastning...

Tack kära sommar 2018! Som du har levererat! Det är inte slut än, hoppas jag, men personligen är jag glad och tacksam att vi har fått mer drägliga temperaturer. Framförallt nattetid då jag ju numera måste försöka få till sin skönhetssömn och få hjärnan utvilad eftersom jag är tillbaka i grottekvarnen. Det är minsann dyrt att ha en månads semester...åtminstone ur arbetssynpunkt... Armarna kavlades upp direkt i måndags morse och hjärnan sattes i Red Alert. Gjorde kanske ingen större skillnad - mer än att jag fick huvudvärk. Projekt utbildning är inne i slutfasen och om två veckor sker första utbildningstillfället. Om jag är stressad? Du kan tro! Hur mycket utmaningar tror ni man tål som senior?! På tal om senior så har Citygross ändrat sin gräns för seniorrabatt på tisdagar till 62 år så nu har jag blivit junior igen. Skönt, men det ställer ju samtidigt en del bortglömda krav på en. Man förväntas antagligen prestera bättre och gnälla mindre. Vilken tur att jag har bestämt mig för en positiv approach den här hösten! Allt ska ses genom rosaskimrande glasögon och problemen ska sopas under mattan. Känner på mig att det blåser förändringens vindar. Nu gäller det bara att pussla ihop alla bitar av livet. Jag har förstått, genom andras facebooksuppdateringar och bloggar, att det där med självförverkligande alls inte är sååå 2014 som jag har trott och att det är av yttersta vikt att man hinner med både kvalitetstid med sig själv och sin partner. Och jag som har trott att jag bara har kvalitetstid med mig själv nu när jag är enbo, men även kärbo och ibland kan låtsas att jag är sambo. Man tror att man lever i en okomplicerad verklighet och så tar man del av andras syn på det där med kvalitetstid och inser plötsligt hur fel på det man faktiskt är. Som om jag - mitt i karriären och snart dessutom deltidsstuderande på distans - har tid att belasta min hjärna med när det är kvalitetstid med mig själv och när det bara är (ja, vadå?) "vanlig" simpel egentid.

Förutom alla dessa förvirrande begrepp om tid att förvirras över, så ska jag fundera på vilket parti som ska få min värdefulla röst om mindre än en månad. Det är mest sandlådefasoner och dåligt underbyggda argument som florerar i valdebatten så här långt. De rödgröna slår sig för bröstet och trummar på med det gamla vanliga inför varje val: höjda bidrag och höjda skatter, höjd bensinskatt och att äntligen är ladorna fulla igen. Halleluja!
Allianspartierna famlar i blindo och griper alla halmstrån de kommer åt för att få en populistisk medvind.
Och Sverigedemokraterna låter de andra vinna valet åt dem.
 Detta är nästan det mest fascinerande. Varför är det så förbannat svårt för svenska partier att lyfta integrations,-och migrationspolitiken och sakligt diskutera dessa frågor för att kunna enas om en human och vettig politisk strategi?! Jag skulle bli väldigt förvånad om socialdemokraterna och moderaterna verkligen står så långt ifrån varandra om detta diskuteras sakligt och utan partipolitisk låsning. Dessutom förstår jag verkligen inte alla kvinnor som tänker rösta på SD. Inser man inte eller väljer man att blunda (då blir jag verkligen orolig på riktigt) för att de vill att kvinnorna ska stanna hemma och sköta hushållet? Begränsningarna i aborträtten? Detta är bara två av alla stolligheter de har i sitt partiprogram. Allvarligt talat! Finns det någon som på fullt allvar tror att alla Sveriges problem försvinner om vi skickar ut alla invandrare? Att alla "riktiga" svenskar med glädje kommer att gå till sina jobb (de som "blattarna" har tagit ifrån oss) i restaurangkök; läs disken, som buss;-och taxichaufförer, lokalvårdare och så vidare. Eh... NÄ!! För det är inte tillräckligt fint att sköta dessa arbeten. Öppna upp ögonen och inse att vi inte klarar välfärden om bara "riktiga" svenskar ska finnas kvar. Vem ska bestämma vem som är "riktig" svensk? Är det alla Svensson som handlar och klipper sig i "momsbefriad" verksamhet? De som väljer svart arbetskraft? Det är en komplex fråga, men det är vi - du och jag - som klarar av att tänka, inte låter oss hjärntvättas eller blundar för de djupgående strukturella problem som finns i vårt samhälle och välfärd. Vi som förstår allvaret och som vågar stå upp för ett öppet, demokratiskt samhälle där alla är välkomna.

Nu får jag väl gliringar och påhopp, men det struntar jag i! Snart dags för säsongens första träningsmatch - innebandy förstås...

Men först lite lönearbete...är man i karriären så är man!

Sista skälvande semesterdagarna

Idag är det den 1 augusti och min semester är snart slut. Vädermässigt har det varit över fantastiskt! Tyvärr är ju våra hus byggda för ett helt annat klimat så det har varit påfrestande ur den synpunkten att man (jag) inte kommit från värmen och fått ner kroppstemperaturen. Knappast ens på stranden... Just nu har jag +32 inomhus, molnigt och emellanåt kommer det några regnstänk som knappast fuktar marken, långt bort i fjärran kan man; om man spetsar hörseln maximalt; höra ett avlägset åskmuller, men det har dragit förbi min lilla täppa. Så nu sitter jag i minimalt med kläder och njuter av varenda liten luftström som letar sig in genom takfönstret. Vädret engagerar verkligen. Det är spännande med alla åsikter om sommaren - det ska vara varmt och badvänligt, men nu när vi äntligen har en riktig sommar så är det FÖR varmt. Det är i mitt tycke underbart när det är skönt att sitta i skuggan och när kvällarna är så där härligt utlandsljumma. Dock kan jag vara utan bastun inomhus... Roligt är också kommentarerna om att jag har bott utomlands och borde vara van vid ökenhetta - joråsåatt; det var trettio år sedan och vi hade välfungerande luftkonditionering hemma, i bilen och i affärerna. Det var grymt varmt ute, men man kom ifrån det inne. Kan meddela att min kropp har glömt hur det kändes. Just nu regnar det riktigt rejält och det har kommit ett par åskknallar, men det är fortfarande drypande klibbigt. Hoppas dock att väderprognoserna för nästa vecka håller - 23-28 grader och sol. Livet är enklare efter semestern om man kan utnyttja kvällarna.

Sammanfattningsvis, så här långt, har det varit en härlig semester med mycket sol, bad, varma kvällar i goda vänners sällskap och med barnen, massor av kärlek, dagsutflykter (av förklarliga skäl mest till stränder), Rhodos och total avsaknad av allt som borde ha gjorts. Men det finns ju en kommande höst som förhoppningsvis blir lång och varm även den. Fördelen med hus är ju att arbetet aldrig tar slut och dessutom en minimal risk att någon tar arbetet ifrån en. Med dagens regn blir det väl till att damma av gräsklipparen innan jobbstart. Det är ju knappt man minns hur den fungerar...
Dagarna som är kvar är fulltecknade: i eftermiddag/kväll är det after work med min syster, i morgon måste jag fixa en del hemma, på fredag är det dagsutflykt till Köpenhamn, lördag än så länge blank och på söndag bär det av till Mellbystrand på vår årliga roadtrip. Ingen rast och ingen ro! Tur kanske att jag ska börja jobba så jag kan vila upp mig.



Förändringens vindar blåser! Jag har bestämt mig för att för första gången i mitt liv köpa månadskort på bussen! Jag vet! Är själv i chock, men eftersom min ac i bilen inte fungerar så orkar jag inte göra ett dugg när jag kommer hem efter jobbet. Tänker att orken och fokus på ett liv efter jobbet kommer att bli bättre, möjligheterna till spontana möten efter jobbet ökar och dessutom är det ekonomiskt mer försvarbart. Jag biter i surkarten och ger kollektivtrafiken en ärlig chans - det är ju ingen risk för solkurvor med buss...Dessutom har jag (och det är nog det enda jag lyckats med på min do-do-list den här semestern) fixat mitt mobila bankid och - håll i er för nu jäklars smäller det rejält - fixat swish. Icke använt ännu, men det finns snyggt och prydligt på min display åtminstone.




Hösten ja...Min favoritårstid. Jag gillar när livet trillar in i vardagslunken och man får lite struktur på dagarna. Känner mig dock inte utvilad och redo att börja arbeta. Stressen är där och håller mig sällskap på nätterna så där blir det ingen större förändring. Ångesten över att hålla i utbildningar för chefer ligger och gnager och jag tror att tendenserna till panikångesten finns i detta. Jag ska dock klara det! Det är min fasta övertygelse och halmstrået jag greppar efter när det känns övermäktigt. Min arm är mycket, mycket bättre men fortfarande har jag en begränsad rörlighet, som jag hoppas ska förbättras när jag orkar ta mig till gymmet igen. Träningen är ett högprioriterat område, som ska skrivas in i min veckoplanering så att den verkligen blir av - både för armens och den obefintliga midjans skull. Mina kläder har krympt! Jag vet med andra ord att jag har en tuff höst framför mig och som en extra krydda har jag tackat ja till två distansutbildningar (den ena är jag reserv på). Mitt motto: har du mycket att göra så skaffa mer sysselsättningar - du är mest effektiv under press.
Dags för lite lunch innan garderoben ska inventeras och något - bokstavligt talat - passande letas fram för citybesöket. Mina egentliga funderingar om höstens kommande val och den uppblossande valhetsen får komma en annan gång. Just nu behöver jag mat och ytterligare en snabb dusch. Om det regnar när man duschar påverkas väl inte grundvattnet?!

Sommar! Med lite smolk i bägaren...

"Sommar! Sommar! Sommar!" Ni känner väl igen den där melodislingan som sätter sig på hjärnan direkt när man hör den. Så mycket dans i Folkets park blir det inte för min del (finns det överhuvudtaget kvar någon dans i Folkets park?!), men jag älskar de där timmarna under mina heta dejter med Brasse med lurar och Sommarpratare i öronen. Ögonblick att känna sig rik! Den mest fascinerande, hittills enligt mig, var Maria Vildhjärta Westerberg. Bara mellannamnet Vildhjärta får mig att bli lyrisk. Jag önskar så att jag varit ett Vildhjärta, men jag går nog snarare under beteckningen Vildhjärna eller Ishjärta - alls inte lika poetiskt.
Maria Vildhjärta Westerberg...en fri själ...en som valt (efter en uppslitande separation och därpå följande utmattningsdepression) att trampa samma skogsstigar och plocka sina pinnar, skriva naturbetraktelser, älska skogen och det vilda...avsaknad av materiell hets och karriäridioti. Hennes värmländska vemodiga melankoli och den märkbart starka kärleken till skogen och dess gåvor gick rakt in i mig. Vad jag önskar att jag kunde (vågade...) skriva om min "lyckomall" och trampa nya oupptäckta stigar - bildligt som bokstavligt - men jag är en fegis när det kommer till de livsavgörande besluten. Efter min fyraåriga utmattningsdepression var det enda jag lyckades med att byta arbetsmiljö, sluta stryka allting och dra ner på hysterin att vara perfekt i allting. Det sistnämnda var en utopi för min perfektion har aldrig överensstämt med gängse normer. Mitt sommarprogram hade nog fått heta "Kärring Motvalls" - inte så vemodigt melankoliskt eller poetiskt...

Sommar. Sommar. Sommar. Nästan som ett gissel numera (jag vet att jag svär i kyrkan!!), men jag hade behövt lite svalare temperaturer så att jag kan starta mina måleriprojekt innan höstregnen lägger sig som ett lock över nejden. Färgen hinner ju torka på vägen upp till väggen i den här hettan. Bortsett från detta lilla arbetsnarkomanliknande inlägg klagar jag inte! Så länge jag är hemma på dagarna kan jag få ner temperaturen inomhus så att det blir någorlunda drägligt på nätterna. Och Brasse och jag har gärna långa heta sejourer i trädgården i sällskap av varandra, Sommar och deckare. Jag plöjer böcker så det står härliga till! Det är ju det alternativ man har när telefonen är tyst. Jag har (åter igen) insett att det där med vänskap måste vara dubbelsidigt annars kan det vara. Att ständigt vara den som kommer med förslag på aktiviteter och förfrågningar om man ska ses tär i det långa loppet. Så nu har jag bestämt mig för att låta bollen ligga still. Nu får någon annan ta hand om avsparken och om det inte sker så får det väl vara så. Jag har råd att bli av med en del "vänner" eller vad man nu ska kalla dem. Vissa har redan avpolletterat sig själva genom att välja tystnaden och där kan jag ju säga att det krävs något exceptionellt för att jag ska återuppta bekantskapen. Det trista är att jag har märkt att dessa så kallade vänner har valt bort mig när jag träffade en man. En man som lever sitt liv medan jag lever mitt - det vill säga jag gör fortfarande vad jag alltid har gjort: det vill säga bestämmer själv Vad, Var och med Vem jag gör saker.

Nu är det dags att ta en het samba med Dustin innan det är dags för Brasse och Annabelle av Lina Bengtsdotter. Böcker, Brasse och bra poddar sviker aldrig!

Semester. Stress. Stirrgubbe.

Sommaren som aldrig tycks ta slut! Det har i och för sig regnat lite grann både igår och idag, men det är fortfarande varmt. Önskar att jag kunde lägga till skönt också, men den höga luftfuktigheten är ett gissel i kombo med ickeexisterande luftkonditionering. Flickbrus all over igen...

Startade min semester förrförra fredagen och åkte direkt till Rhodos på söndagen. Skönt med kickstart tänkte jag. Och det var det! Härligt hotell med god mat, trevlig personal, underbart väder (något varmare än hemma, men med luftkonditionering när man ska sova blir livet så mycket enklare) och mycket hav. Att Rhodos är vindgudens ö märktes - det var extra allt varje dag på stranden, sandkroppspeeling alltså. Tror jag fortfarande kan ha något grekiskt sandkorn kvar i hårbotten eller i någon öronvindling. En prövning att ge sig på semester med tre ungar, som inte är ens egna, men vi överlevde allihop. Emellanåt gnisslade det rejält och jag kan, villigt, erkänna att jag trots sammanbitna försök att inte tappa tålamodet brast ut i en och annan kaskad av irritation och ilska. Omoget? JAG VET! Men ibland bara måste man få ge igen med samma mynt. Till mitt försvar kan nämnas att de är 11, 14 och 15 år - således inga små försvarslösa barn. Lite återhållsamhet har jag faktiskt!

Kom hem i söndags kväll och när jag vaknade i måndags kom stresspåslaget som ett brev på posten. Jag blir så trött på mig själv! Hela dagen igår låg jag i migrän...Typiskt tecken på stress och att jag har blivit så där ointressant sömnlös i Staffanstorp igen gör ju inte saker och ting bättre. Tvingar mig att inte tänka på jobbet - går så där...

Idag hade vi bokat in en roadtrip till Wanås slott för att titta på konsten i parken. Det regnade ihållande hela vägen och såg inte ut att klarna upp under de närmaste timmarna, så istället för Wanås jagade vi solen västerut och hamnade så småningom (jäklars vad många mil det blev!) på Sofiero slott. Flera decennier sedan jag var där. Väldigt vackert och vi fick en massa idéer att vidareutveckla i våra trädgårdar. Med andra ord en inspirerande och mysig dag i bästa sällskap.

Tyvärr grumlades den här dagen lite av en obehaglig händelse nu under kvällen. Jag satt och slötittade på TV och reste mig för att hämta vatten. På väg ut i köket ser jag en man stå och stirra rakt in i mitt hus. Han såg mig, men gjorde ingen ansats att vända bort blicken. Jag gick in i badrummet och väntade en stund för att det skulle verka naturligt. Han stod fortfarande kvar och glodde på mig när jag kom ut därifrån. Lite lätt obekväm gick jag upp på övervåningen och ställde mig i mitt sovrum där han inte kunde se mig, men jag såg honom. Han tittade sökande uppåt, men när han inte såg någon så gick han därifrån. Då såg jag att han hade en hund med sig, men det förklarar inte hans beteende. Normalt blir man generad när man blir påkommen att stirra in hos någon. För att ingen ska behöva spekulera och dra felaktiga slutsatser så kommer signalementet här: medelålders halvfet SVENSK gubbe med grått kortklippt skägg och oansenlig frisyr. Så jäkla trött på detta gubbvälde som vårt samhälle har utvecklats till. Jag vägrar vara rädd och jag vägrar vika ner mig!

Förgänglighet och uppvaknandet som senior

Förgänglighet. Visst är det ett vackert ord! Jag har tänkt mycket på just förgänglighet den sista tiden. Inte minst nu när midsommarhelgen alldeles strax är över och vetskapen om att det går mot mörkare tider - även om vi förhoppningsvis har massor med sommar framför oss innan höstmörkret sveper in oss i melankoli och mysmöjligheter - trummas in från media och tidsnegativisterna. Varför är det så svårt att njuta av här och nu?! Och om man nu saknar den möjligheten så kan man väl vara tyst med domedagsprofetiorna! Det rimmar kanske något illa med min inledning om det vackra, om än lite melankoliska och sorgliga, ordet förgänglighet. Men det är ju så livet är- vi lever alla mot förgänglighet och vi upplever det dagligen. Vitsipporna breder ut sig i vita mattor i den skira lövskogen - nästa gång man passerar är de ett minne blott. För oss människor är det likadant. Vi matas med ungdomens ideal och hur det vackra ungdomliga yttre förtvinas i något skamligt gammalt ickeideal. Jag delar inte detta! Personligen anser jag mig bli snyggare för varje år (kan i och för sig ha med försämrad syn att göra, men vem bryr sig!) och vill, trots vetskapen om min egen förgänglighet, försöka leva livet fullt ut. Ända in i kaklet, så att säga. Eller ända in i trälådan kanske är en bättre liknelse. Jag skriver försöka för det är banne mig inte lätt att förlika sig med fluffet runt midjan och den onda cirkeln av ickemotion och rädslan att ramla och bryta något igen... Dessa hjärnspöken!

Jag borde inte berätta detta för jag räknar med att bli häcklad, bespottad och utstå hån och spe, men jag tycker det är en dråplig historia tagen direkt ur verkligheten. Scen för dramat är Citygross - detta matmecka en dag per vecka (och tro mig...det blir inte fler tisdagar!)
Jag står framför kassörskan och har dragit både kundkort och betalkort när hon tittar på mig och nervöst säger:
- "Du är väl inte senior, va?"
- "Eh...det beror på var gränsen för senior är..."
Hon, nu lätt rodnande och kippande efter luft.
-"...jag är 55 år.."
-"Okej...då är du berättigad till rabatten."
Snabbt som ögat försöker hon bli av med mig och vågar inte se mig i ögonen. Själv tänker jag "herregud hur gick detta till?" och säger:
-"Jag får väl vara glad att det inte är uppenbart att jag är senior, utan att du behövde fråga mig."

Kan även tillägga att jag på morgonen hört en reklamjingel på Guldkanalen för en ny dejtingsida som vänder sig till "unga singlar under femtio" - ni hör, vilken hårfin skillnad det är och hur snabbt det går utför...

En typisk situation där förgängligheten plötsligt ger sig till känna! Men inte tusan har jag någon nytta av det när jag försöker få sönerna att tycka synd om mig och göra sådant som de anser att jag är fullt kapabel att göra själv. Typ klippa gräset eller klippa ligusterhäcken... Då är man plötsligt vid god vigör och säkert inte mer än de 27 år som hjärnan anser att vi är. Men, som min mormor brukade säga, man får vara glad så länge man kan ta sig ur sängen utan käpp och det klarar jag med råge! Halva gräsmattan är klippt - var tvungen att hänga tvätt och då är det dumt att göra det i annan ordning - och när jag är klar här ska jag dra i gång fönsterputsning av ovanvåningens fyra fönster innan det är dags att logga in för helgarbete med min kollega. Sådan aktivitet en söndag krävs det en senior för att klara av! Bara så ni vet...

THE ONLY WAY IS UP!

Att vara värd varenda sekund av lycka utan dåligt samvete

Sitter under mitt vidöppna takfönster och njuter av kvällsbrisen. Det är svalare än på mycket länge och luften känns både åskig och regntung, men jag tror att vi återigen har hamnat mellan lågtrycken. Inte mig emot! Visserligen kan jag vara ganska trött och grinig när det är närmre +30 och huset är som en bastu när jag kommer hem efter jobbet. Hemfärden sker dessutom oftast i min bil som har en mycket dålig - för att inte säga obefintlig luftkonditionering - och trasiga fönsterhissar fram. Det går att åtgärda, men enligt min personliga bilmekaniker så skulle det kosta mer än vad bilen är värd. Således inget alternativ! Får väl börja se mig om efter en ny bil, men som med allt annat så vet jag inte riktigt vad jag vill ha... Nåja, det är världsligt och det finns alternativ att ta sig till jobbet de mest outhärdliga dagarna. Bussarna är luftkonditionerade och det finns en utmärkt cykelväg. Var ute och cyklade förra veckan och det gick alldeles utmärkt. Var lite orolig att vänsterarmen inte skulle klara av gupp eller svängningar, men det kändes ingenting. Rörligheten är betydligt bättre, men fortfarande kan jag inte lyfta armen rakt upp. Elände att försöka raka armhålan kan jag meddela om någon av er skulle sitta och fundera över just det problemet.

Den här sommaren alltså! Jag kan inte minnas att det har varit så här varmt så många veckor. Jisses, vad jag njuter. Som att vara vid Medelhavet och det enda egentliga smolket är ju att man inte kan sitta ute till långt in på småtimmarna eftersom man har ett arbete att sköta också. Men det är extremt svårt att tvinga in sig! Luther har ett sjå, men det kan han faktiskt ha - vi är inte riktigt på samma våglängd när det gäller alla måsten i livet. Och nog för att jag har måsten! Jobbar närmre 200 % och mår som fisken i vattnet. Det där med deadlines, roliga arbetsuppgifter och frihet under ansvar är otroligt motivationshöjande. Naturligtvis underlättar det att jag har ett privatliv som uppväger arbetet för att bara jobba är inte nyttigt. Just nu är jag otroligt lycklig att jag vet mina gränser - när signalerna kommer så tar jag time-out och sätter mig med en bok eller lägger mig i solstolen och gör absolut ingenting. Jag plöjer mig genom bok efter bok och njuter ofantligt över att äntligen kunna koppla av och tillåta mig att vara lat. Det syns..det där med latheten... Oputsade fönster, dammigt, ja till och med Dustin har fått vila! Dels för att det är för varmt att fara fram som ett jehu med dammsugaren och dels för att det känns meningslöst när man, som jag, springer barfota in och ut i trädgården. Städa kan man göra när det regnar! jag har påbörjat Sisofysarbetet med min ligusterhäck och kom väl ungefär en tredjedel sedan gick luften ur mig. Eftersom det enligt SMHI (som är en ganska osäker källa i och för sig) så ska det bli lite svalare denna veckan så då hoppas jag kunna ta tag i det efter jobbet. Det är ju ett tacksamt arbete eftersom det faktiskt syns ett resultat efteråt. När ligusterhäcken är klippt är det dags att röja syrenhäcken som håller på att ta över (trots bristen på vatten) och sedan tar sommarens stora måleriarbeten (japp - vi pratar plural) vid. Ni märker väl? Det lär inte bli någon flytt inom överskådlig framtid. Det är alldeles för ekonomiskt fördelaktigt att bo kvar och det finns ju så många planer att förverkliga. Sakta men säkert håller jag på att bygga upp mitt hem så som jag vill ha det. Det är verkligen på tiden att jag börjar ta plats i mitt eget hus! Ut med det gamla (nåja...kanske inte allt) och in med det nya! Nya färger, ny planlösning och nya möbler. Att vara lycklig och må så fantastiskt bra som jag gör och dessutom veta att jag är värd det är en otrolig endorfinkick!

(Egentligen skulle jag skriva om något helt annat, men det finns det ju inte tid till nu...)

Asfaltsbarn goes nature

Det är verkligen en ynnest att vakna lycklig och glad varje morgon! För mig som så länge har valt att se världen som en motståndare och fiende har allting plötsligt blivit en eufori i färg. Tror jag har blivit spritt språngande galen av all positivism som spritter inom mig. Vilken himla tur jag har som drog en sådan vinst i kärlekslotteriet! Så - nu räknar jag med att hälften av alla läsare har stängt ner och dragit sig tillbaks lätt illamående. För så är det, tyvärr. Våga inte berätta om din lycka och glädje för då får du se på reaktioner. Det struntar jag i! För första gången på många, långa och vrånga år så är jag uppriktigt påfrestande lycklig.

Våren är magisk! Inte bara för oss som fortfarande är nyförälskade (det finns en hel massa fördelar att inte ses varje dag - man blir liksom förälskad om och om igen) utan på grund av alla magiska ögonblick som naturen bjuder på. Jag är i en intensiv period på arbetet och kommer från måndag att inte bara sköta mitt ordinarie heltidsarbete, även gå all-in i projektet: manualer ska framställas, underlag till e-learning tas fram och utbildningen för chefer och chefstöd i höst ska beslutas och förberedas. jag älskar att vara Super-Woman med specialkraften att säga nej när det blir för mycket. Således har jag varit ledig klämdagarna och utnyttjat dem till max för att skapa minnen med min kärlek, bygga upp energidepåer och leva här och nu. Min man är fantastisk på att plocka ner mig från mina energihöjder. Han drar ut mig på långa härliga skogspromenader där man verkligen kan nua. Vila i den skira vårgrönskan, se solljuset strilas mellan de nyutslagna lövträden, höra fåglarnas drillande toner och grodornas underbara symfonier. Att vandra runt i tystnaden och insupa naturens kraft är välgörande både psykiskt och fysiskt (att gå kuperat är krävande...).

Har glädjande nyheter förresten! Det är helt i sin ordning att gå utan strumpor och skor för nu står blåsipporna nigande och säger att det är vår. Själv undrar jag om vi inte har fått både vår och sommar i ett paket - rapsfälten står gula, gullvivorna blommar, syrener och azaleor står i full blom och fruktträden bågnar av tyngden från blomklasarna. Det är sååå vackert och underbart, men en liten ängslan för hur det ska bli när det är dags för den riktiga sommaren finns ju. Man är ju som man brukar säga vis av erfarenhet..

Nåväl, efter stärkande skogspromenader brukar jag placeras antingen på altanen eller i soffan (här får temperaturen avgöra) och serveras ett glas välkylt bubbel medan mannen ställer sig i köket och anrättar fredagsmiddag - gudomligt god mat ska tilläggas och det är ju skönt för då behöver jag inte äta mer än knäckebröd och yoghurt mellan besöken på landet. Jag vet att det kan verka som jag har slagit huvudet i någon lågt hängande gren, men jag har inte transformerats till Skogs-Mulle. Jag svär! I grund och botten är jag asfaltsbrud, men jag älskar att göra tillfälliga nerslag i skogen. Snart släpps det ut horder av galna stutar och då kan jag garantera att jag kommer att undvika just de delarna av strövområdet. Galna kor, mördarflugor och - detta är inte bekräftat, men känns troligt - stora mängder av människoätande ormar gör ju vissa områden mindre attraktiva för asfaltsbarn.

Vi åkte en sväng längs sydkusten första maj. Att ge sig ut och demonstrera är inte riktigt min grej numera. Min politiska hemvist behöver jag inte visa upp under konstlade plakat och föråldrade manifestationer. Politik blir mer och mer en arena för uppblåsta egon fyllda av sin egen betydelse med pompösa vanföreställningar om vad folket vill ha. Det kändes betydligt mycket mer meningsfullt att låta tankarna vandra fritt medan pålandsvinden saltstänkte ansiktet och duggregnet vätte ner oss. Jag älskar havet! Färgerna, den stora friheten, mäktigheten och horisonten som faktiskt är lite längre på Österlen, men framförallt vid havsstranden. Förutom den energikick jag personligen får av havet, så älskar jag att åka bil. Det är ett så bra ställe att samtala på. Eller att gemensamt vila i tystnad. Det är en konst; det där att sitta tyst tillsammans på ett begränsat utrymme. En konst att uthärda. Svårare än man tror, men lyckas man med det så mår man så bra. Tillsammans i tystnad mot nya okända mål. Det där att stå ensam och möta stormar och regnets piskande - måtte den tiden aldrig återkomma!

Historien upprepar sig - nya offer samma gliringar

Jag stod på min uppfart i går morse och väntade på skjuts till jobbet. Plötsligt hör jag några röster:

"Och så kom hon fram till mig och frågade om jag ville bli ihop med henne! 

För jag är ju typ snyggast i klassen. Asså...det är jag faktiskt!"

"VA?!? gjorde hon??"

"Eh...JA! Och så hade hon glasögon när hon kom till skolan dagen efter!!"

 Följt av ett rått förnedrande skratt.

Två småungar i sjuårsåldern; en flicka och en pojke (jag struntar i huruvida de ser sig själv som könsneutrala) cyklandes till skolan. Först skrattade jag inombords och tyckte det var lite gulligt med den extremt unga kärleken, men ganska omgående fastnade skrattet i halsen på mig. Har vi inte kommit längre? Jag hade glasögon när jag var liten och fick ständigt höra att jag var ful (glasögonen var inte lika designade som de är numera...), plugghäst (det var jag i och för sig, men det hade inte med glasögonen att göra - jag älskade att lära mig nya saker och hade oförskämt lätt för mig i skolan) och sedan favoriten, som säkert fortfarande lever kvar: GLASÖGONORM! Med detta i bakhuvudet fick den modiga tjejen all min empati. Att det var tur att han inte svarat ja på hennes fråga om att bli ihop med tanke på att hon faktisk kom till skolan med glasögon dagen därpå, framgick väldigt tydligt. Hoppas verkligen att han inte sa något till henne om att hon var ful på grund av glasögonen. Med egen erfarenhet kan jag tala om att sådana "oskyldiga" kommentarer kan ge men för livet, det är jag ett levande exempel på. Det har runnit massor av vatten under alla broar sedan jag var i deras ålder, men fortfarande är mitt utseende ett problem för mig. Jag vet någonstans långt inne (som min samtalsterapeut sa till mig vid ett tillfälle: "Du är väl inte blind! Se dig i spegeln och inse att du är väldigt snygg"! Väldigt snygg är att ta i, men jag vet att jag åtminstone inte är anskrämligt ful...ändå är det svårt för mig att ta åt mig av komplimanger gällande mitt utseende. Skammen att behöva bära fula glasögon bränner ännu. Jäkla barndom!

När vi ändå är inne på det där med det yttre så är det roligare att se sin spegelbild nu när den inte visar upp en vinterblek glåmig nuna. Vi har haft några fantastiska dagar med blå himmel och flödande solsken. Så varmt så att det var klänning och bara ben i fredags. Med risk för att omgivningen skulle bländas av mina vintervita, alls icke så vältränade ben. Men, som en numera lyckligt pensionerad kollega brukade säga: "det är tidigt på säsongen man ska visa benen för då är alla lika vita". Så sant och jag är så lycklig att jag kommit upp i en ålder där jag struntar i om folk behöver solglasögon för att jag visar benen. Det finns en försäsong för allt!

Värmen har fått naturen att explodera. Tack för kliande näsa (ända in i hjärnvindlingarna) och rinnande ögon! Trots en förlamande trötthet, som jag inbillar mig att pollenallergin är en stor anledning till, så försöker jag njuta så mycket det bara går. Vi tog en skön promenad i skogen och på naturreservatet Risen i lördags förmiddag. Det gäller att passa på innan de släpper ut stutarna på grönbete - hu! Träden var skirt gröna, vitsipporna bredde ut sig i vita kaskader och backsipporna hade slagit ut, fåglarna sjöng så det dånade om det och ljuset! Detta fantastiska vårljus! Fantastiskt åtminstone så pass länge tills man är hemma dagtid och inser hur dammigt det är överallt...och hur begränsad utsikt man har genom de oputsade fönsterrutorna. Jag har, med god hjälp, fått gjort en hel del i trädgården, städat uterummet och köpt nya Mårbackor. Så sakteliga ska jag väl få ordning med vårstädning inomhus också. jag har en massa planer för hur jag ska renovera interiören, så just nu är det inte aktuellt med flytt på ett par (?) år i alla fall. Livslusten har slagit rot och verkar vara ovanligt livskraftig i år. Härligt! Det skrattas, levs och älskas så det står härliga till! 

För även om jag var en ful och pluggande glasögonorm som liten, så har livet lärt mig en sak den hårda vägen. Det finns alltid en väg och den väljer jag själv! Just nu är det uppåt - jag är inte rädd, jag kan flyga!

Den depressiva skuggan

Äntligen! Näsan rinner. Ögonen kliar. Vitsipporna blommar. Himlen är blå. Solen värmer härligt. Våren är här - tjoho!
Och som ett brev på posten anländer även de där mörka molnen. De depressiva molnen som jag trodde att jag hade lyckats mota bort, men tydligen inte. Jag vet inte om det har att göra med att det är april och maj; två månader som är väldigt tunga (ni vet de där jobbiga datumen som jagar en fast man försöker slå sig fri). Egentligen är jag ju väldigt lycklig! Ändå kan jag inte tillåta mig att bli så där avslappnat hänryckt...eller vänta nu...det är kanske för tidigt? Pingsten är ju hänryckningens tid och den är väl inte förrän typ så där i juni (?). Troligen har det väl med projicering att göra: åter igen tvivlar jag på mitt värde och överför detta på min man, som; troligtvis lyckligt ovetande, inte har en aning om vad han egentligen borde tycka och tänka om mig - en ful plufsig gammal tant för dagen toppad med riktigt bad hairday. Måtte jag kunna börja träna snart!

I söndags gjorde jag något, som jag kanske med största sannolikhet INTE borde ha gjort  - jag körde bil. Japp, efter nio veckors ofrivillig instängdhet bestämde jag mig för att det fick bära eller brista - jag skulle klara av att köra bil. Och det gjorde jag! Visst besvär i början att komma ihåg pedalernas placering, men när jag kopplade bort hjärnan och lät musklerna minnas så gick det som en dans. Nöjd och mycket stolt över mitt tilltag kryddade jag dagen med en timmes ogräsrensning och, efter lunch, sex timmars arbete. Kan meddela att det gjorde väldigt ont i vänsterarmen framåt kvällen... I morgon ska jag köra till jobbet - sommardäcken ska på och vissa saker/rädslor måste man helt enkelt ta tag i. Det är jättemysigt att köras till jobbet och få en stund på tu man hand varje morgon, men i längden är det förödande för mig. Jag som är livrädd att bli av med min självständighet och hatar att känna mig beroende har drömt att jag blivit sambo! Ni läste rätt!! Jag är själv i chock...troligen posttraumatisk!
Dock har jag kommit på mig själv att fundera över det där med förhållanden i min ålder. När man är ung och träffar någon är det så mycket enklare. Man hittar någon som man anser lämplig som partner och lämplig som förälder åt sina kommande barn; flyttar ihop och skaffar kanske familj. Hur vet man vad som är rätt när man är äldre? Jag menar det där med barn är jag förbi sedan länge och jag har bestämt mig sedan lång tid tillbaka att OM jag ska flytta ihop med någon så ska det vara till något gemensamt som vi väljer. Jag kan inte tänka mig att flytta in hos någon - hu så hemskt att ständigt vara gäst i sitt eget hem. Det är väl bäst att jag likt skomakaren blir vid min läst. Mitt hus kan ju bli riktigt trivsamt om jag tar tag i interiören och vågar kasta bort delar av ballasten. Med tanke på att jag på ett smärtsamt sätt kommit underfund med att jag är en ganska hemkär typ med obefintliga ambitioner och i total avsaknad av drömmar och önskningar, så är det väl bara att lära sig gilla det mikrokosmos där jag befinner mig. Jag är en patetisk kopia av den person jag trodde att jag var. Sanningen gör ont när man stirrar den i vitögat.

När livet spritter så där härligt i kropp och knopp

Våren har bokstavligen blåst in över oss! Annandag påsk tog vi en runda konst på Österlen och fascinerades av all snö som låg gnistrande i solskenet. Mycket vackert, men ack så ovälkommet! En vecka senare låg jag i bikini i min trädgård och lapade törstigt solens strålar. Tala om skillnad... I morse när min riddare körde mig till jobbet hade det börjat grönska på åkrarna och vitsipporna har så sakteliga börjat visa sig i skogarna. Våren är magisk. Det är lika underbart varje år.

Jag skrev för några inlägg sedan att det där med räkmackan som jag tyckte mig vara värd 2018 inte verkade bli mer än typ ostmacka när jag bröt armen, men jag tror jag får revidera det. Det är nog min tur att glida runt på räkmackan i år. Äntligen, som Svenska Akademins ständiga sekreterare hade utropat om inte alla bokstäver stockat sig i halsen på henne på grund av den pinsamma "kulturpersonens" göranden och låtanden. Och de pinsamma ledamöternas agerande.. Men detta var bara en liten utveckling av ämnet. Jag har sökt ett jobb (ett mer än tidigare år för att tysta allt suckande), skickade in ansökan tisdag morgon och på onsdag eftermiddag ringde de för att boka in intervju. Japp, lätt att få hybris och frågan varför jag inte trott mig vara attraktiv på arbetsmarknaden poppar ju upp direkt. Lite pirrigt att gå på intervju - typ tolv år sedan senast - men det är skönt att veta att jag faktiskt har en tillsvidaretjänst och inte behöver kräla i stoftet för ett jobb. Jag är tämligen säker på att jag kommer att erbjudas tjänsten (inte bara på grund av min enormt vinnande personlighet (ha!ha!)) eftersom min kompetens mer än väl matchar deras kravprofil. Vi behöver bara få personkemin att klicka och den där pikanta lilla frågan om lön. Jag säljer mig inte gratis! Då kan jag stanna kvar där jag är...
Mest stolt är jag över att jag har släppt lojaliteten och pliktkänslan mot min arbetsplats. Det är inte en envägskommunikation - det man ger får man tillbaka. Respekt och lojalitet är inget jag automatiskt delar ut; dessa får man förtjäna. Jag är så jäkla trött på dåligt, för att inte säga obefintligt, ledarskap och okollegialt beteende. Två väldigt viktiga faktorer för att man ska ha en vettig arbetsmiljö. Känslan att det finns en dold agenda gällande den stora organisationsförändring vi står inför gör ju inte att stämningen på kontoret förbättras direkt. Själv är jag nästan övertygad om att vi kommer att presenteras en organisation och ett arbetssätt som vi uttryckligen har sagt att vi inte vill ha. Detta i kombination med den mycket märkligt förda löneprocessen och missnöjet med utfallet, framförallt hos oss som har "höga" löner, är ju mer än ett vådaskott i foten från chefen.

Förutom att jag har tagit första steget mot nytt arbete (fler ansökningar ligger i pipeline) så har jag sökt distanskurser på universitetet, har planer för huset och börjar fundera på min framtid även när det gäller den icke yrkesmässiga delen. Den viktigaste biten av livet alltså. Det är en ynnest att vakna glad, lycklig och älskad varje morgon. Livet blir så mycket enklare och motgångarna blir inte så svåra och motiga. Inte ens mina mentala svarta hål är lika djupa längre och när jag snavar till och ramlar ner så finns det en trygg stark hand som drar upp mig igen. Bara det gör ju att livet känns som en räkmacka! Med andra ord så lever den gamla devisen fortfarande: "Glaset kan vara halvtomt eller halvfullt - det beror på hur du väljer att se på det" - måste dock kasta in en liten brasklapp gällande vinglas; de gör sig alltid bäst fyllda (till en tredjedel alltså!).

Tiger tar plats

Plötsligt har vanvettet slagit till! Förra veckans ilska har slagit över i en skrämmande aktivitet. Nu är hon på gång, den där Bittra Buttran. Två distanskurser har sökts och en jobbansökan skickades in under dagen. Flera potentiella arbeten har lokaliserats och ska sökas under veckan. Inget kan få fart på mig, som riktigt hederlig eftertanke. Vad som känns extra härligt är att alla dessa tjänster är arbeten som jag faktiskt vill ha (under förutsättning att lönen är den rätta...). Man går ju inte på samma mina två gånger. Om man inte är otroligt korkad eller har extremt mycket otur när man tänker. Då kan det förstås hända...

Plötsligt har det rosaskimrande filtret lagts över mitt liv igen. Underbart! Att jag dessutom delar våning/kontor med tre andra "survivors" gör att det ändå är uthärdligt; ibland hysteriskt roligt, att gå till jobbet. Även en åsna lär sig genom upprepning, enligt ett arabiskt ordspråk, så nu har vi bestämt vår framtida taktik:

• tala högt och tydligt - och precis hela tiden! - om hur mycket du har att göra
• sköt privata ärenden på arbetstid
• spring hos chefen och smöra
• spring hos chefen och gråt ut
• var ofta flexledig så att du kan vila upp dig eftersom du har så mycket att göra (för bästa effekt spring in hos chefen och gråt ut för att du är sååå stressad av allt arbete)
• ta aldrig på dig något extraarbete! Glöm inte: du har mer än nog redan nu!!
• arbeta bara exakt dina åtta timmar

Med denna insikt i ryggen så lär det vara vi som är löneledande nästa år. Under förutsättning att jag är kvar, vilket jag inte hoppas. Det var länge sedan jag kände mig så flygfärdig och redo att förnya åtminstone delar av mitt liv. Bäst av allt är känslan att det är jag som sitter med nästa drag. Ett troligt schack matt...

Kan det vara den annalkande våren som spökar till det och puffar förändringens vindar i min riktning? Efter morgonens och förmiddagens snöfall, så kändes det riktigt behagligt när min riddare släppte av mig här hemma. Japp...jag kan fortfarande inte köra bil. Jo, köra bil kan jag ju, men jag vågar inte riktigt chansa ännu. Det kan bli väldigt dyrt om det händer något när jag sitter bakom ratten. Det lär inte finnas ett försäkringsbolag som skulle låta mig slippa undan med bara självrisken. I övermorgon är det dags för nytt sjukgymnastbesök och då får vi väl höra vad hon tycker om mig och bilkörningen... Sedan kommer ju nästa problem - att starta bilen som har stått i min carport i snart två månader. Kan meddela, om någon undrar, att en bil blir väldigt dammig på utsidan under två månader! 

Ni hör va?! Det finns nästan ingen ände på min positivism och livsglädje! Räkningarna är betalda och det är plus på kontot, tvättmaskinen brummar på nedervåningen, ett blogginlägg är snart skrivet och nu funderar jag allvarligt på att ta itu med något kreativt projekt, som lite akvarellmålning eller helt enkelt bara sprätta bort ett trasigt blixtlås i en klänning eller bara sitta och njuta av att jag har så många läsare av min blogg. Antalet har verkligen växt de sista månaderna.Med andra ord så är jag nästan orolig för mig! Behövs det inte mer än lite sprittande vårkänslor för att jag ska glömma orättvisor och orättfärdigheter nuförtiden? Har Ior i mig flyttat ut med Luther och Ågren? Banne mig om det inte känns så. Numera är mitt liv mer hoppigt och positivt. Mer Tiger med andra ord! Varthän stigen leder vet jag inte, men jag är övertygad om att det blir bra! 

#solnu

"Det är nyttigt att ha tråkigt"...Pyttsan! Jag är inte ett dugg kreativ eller påhittig - jag har bara tråkigt i mitt högst  ofrivilliga tillstånd. Det är sju veckor sedan jag ramlade och även om jag kan lyfta armen rakt fram i typ axelhöjd, så känns det som om jag aldrig kommer att bli återställd. Gnäll, gnäll och gnäll. Det hjälper ju inte att gnälla och jag vet att det är ett högst privat i-landsproblem som med största sannolikhet kommer ur att jag blir så jäkla rastlös av att inte kunna motionera ordentligt. Att klättra med fingrarna längs väggen är liksom inte så svettigt eller konditionskrävande...

Min kalender är så stendöd så att man blir deprimerad av att bara tänka på den. Arbetsmässigt så är den förstås fulltecknad, men med tanke på lönerevisionen så är ju inte arbetet något prioriterat eller positivt längre. Jag måste hitta min kraft och få energi att agera framåt. Igår var jag ute och planterade en del vårblommor på framsidan för att se om det kunde tvinga fram lite vårkänslor. NÄ! Det var svinkallt och jag behövde nästan hela eftermiddagen för att tina upp. För en liten stund sedan var luften mättad av yrsnö och det är väl bara att förbereda sig för en ny snöstorm. Det tycks ju vara ytterligare en på väg om man ska tro rapporterna från Österlen. Jag tycker inte det är ett dugg konstigt att man blir deprimerad och känner att det mesta är meningslöst. Tror det är dags för en ny gräsrotsrörelse: #solnu! Så här såg det ut förra våren...

Det är trist att den stora spelvinsten inte vill slå till. Några veckors solsemester just nu hade definitivt inte gjort ont i min soltörstande kropp. Men det är väl som det gamla uttjatade ordspråket säger: "Tur i spel. Otur i kärlek" och då väljer jag faktiskt min stora tur i kärlek även om den tycks störa en del. Kan bara säga att de lägger sin energi på saker de absolut inte har med att göra!

Det har sagts förut, men tål att upprepas - för mig är det välgörande att sätta mig ner och skriva lite meningslösheter i bloggen. Trycket lättar över bröstet och plötsligt känns det som det finns en mening igen. Inte minst att någon har offrat tid i hopp om att det ska framgå något litet intressant korn i inlägget. Sorry! Nu ska jag fixa sås till kvällens alls icke påskinspirerade middag. Dock har den en viss samhörighet med #solnu. Vädret kan inte påverkas (definitivt inte med "rätt" kläder...), men man kan ju försöka framtvinga en vision av vårsol. Det ska jag göra nu och sedan ska jag sätta mig och läsa någon av mina nyss nerladdade deckare. 

Fortsatt trevlig påsk på er och om vi alla går inför att dansa soldans och göra solhälsning så kanske den dyker upp snart det där efterlängtade gula klotet! Vad jag längtar att få sitta på en uteservering och filosofera över ett glas vin...