När verkligheten skakas om litegrann

Fem kvinnor - ett medium. Åtminstone en av oss MYCKET skeptisk till hela saken. Men, som man brukar säga "curiosity kills the cat" (faktiskt ovanligt välvald aforism...), så ska man bli övertygad i sin övertygelse om att det inte går att få kontakt med dem som passerat till "den andra sidan" så får man våga ställa upp.
Inget hokus pokus, utan ett vanligt rum, en vanlig kvinna i jeans och tröja, en ordinär svensk fika med köpekakor och så då vi fem. Det började med att hon förklarade hur det gick till och förklarade att hon inte bestämde vem som eventuellt skulle dyka upp och vad de skulle säga. Hon talade inte om död eller sjukdomar eller gav några lottorader (faktiskt en besvikelse...). Jag var förberedd på att hon skulle slänga ur sig ett namn eller ge en allmän beskrivning av en person som någon skulle tro sig veta vem det var och sedan utifrån svar och frågor fabulera fritt och allmängiltigt. Så gick det inte till...
Hon vände sig till en av oss och hade helt fokus på henne i drygt en halvtimme. Hon talade om vem det var som pockade på uppmärksamhet, sjöng visor och drog ramsor och anekdoter som denna person kunde förknippa med t ex morfar. Jag var otroligt fokuserad på hur mycket information de andra gav under sina samtal. Detta för att kunna se om hon bara pratade runt deras egna avslöjanden, men det fanns inga sådana tecken överhuvudtaget. Tvärtom var det nästan som hon föredrog att man bara nickade eller skakade på huvudet åt det hon sa. I vissa fall stod hon på sig väldigt och menade att vi skulle lyssna på våra inspelningar i lugn och ro för även om vi inte förstod vid det tillfället så skulle allting få sin förklaring med tiden.
När det blev min tur så förstod jag direkt att min mormor och man var med oss. Jag tänker inte gå in på vad hon sa mer än i generella ordalag, men om det är manipulation så måste jag säga att hon är otroligt skicklig! Hon återgav händelser och saker som hon omöjligt kan känna till om mig och min relation till min man respektive min mormor. Mina vänner vet ju en del och de blev lika förvånade som jag själv...
Jag vet ärligt talat inte vad jag ska tro! Men min världsbild har skakats om rejält och min naturvetenskapliga fyrkantiga världsbild kantrar något måste jag erkänna. Tiden får utvisa om det hon sa om framtiden stämmer, men det hon sa om mormor och min man var klockrent. Jag kan även tala
om att det var inte ett dugg obehagligt eller skrämmande. Däremot blev vi alla fem totalt utmattade efteråt samtidigt som vi kände ett inre lugn och, åtminstone jag, en rejäl energikick som slog till dagen efter. Fortsättning lär följa! Det är jag övertygad om...

Stupiditeten aka den rena oförställda dumheten

Egentligen hade jag tänkt skriva ett inlägg om vår enormt fascinerande seans förra veckan, men det inlägget får vänta eftersom annat pockar på. Det är så jag fungerar. En idé, i vissa fall en hel text, har utkristalliserats i mina hjärnvindlingar och då måste den skrivas innan nästa står på tur. Det finns säkert någon tjusig benämning på min diagnos också...

Jag är en "sociala medier addicted" - vaknar och kollar Facebook, Instagram och Twitter. Uppdaterar min Facebook status till morgonkaffet och det sista jag gör innan jag släcker lampan för att sova är att...just det! Kolla Facebook, Instagram och Twitter. Alltid i den ordningen. Finns troligtvis någon diagnos på det också. Men det är inte mina olika diagnoser som ska avhandlas, utan det här med hur folk beter sig på sociala medier. Och, håll i er (!) - jag tycker faktiskt att vuxna, företrädesvis (och det är med sorg i hjärtat jag skriver det) kvinnor är värst. Vad är det som får vissa kvinnor, + 40, att använda sig av uttryck i sina statusuppdateringar på Facebook som om de vore fjorton år och okyssta... Eller lägger ut selfies...duckface varianten. Så ledsen, men ni ser inte ut som tonåringar. Ni ser bara riktigt, riktigt patetiska ut. Och NÄ! De flesta av er gör det inte "med glimten i ögat" eller för att "förlöjliga företeelsen". Ni gör det i någon märklig förhoppning att detta larviga poserande ska få er att verka yngre. Sorry...Effekten är den motsatta. Totalt motsatta...

Men värre är alla dessa falska "bästisrelationer" som florerar på de sociala medierna. Det snackas, på ren svenska, en jäkla massa skit bakom ryggen i det verkliga livet. Det går så pass långt att man, jag pratar  fortfarande om vuxna människor, fortfarande om företrädesvis kvinnor + 40 som tror att omgivningen uppfattar dem som tjugoåringar. Dessa omogna individer (det snällaste jag kom på att kalla dem) löser sina konflikter med att den som för tillfället inte får vara med och leka blir "unfriended" för att ALLA ska se att man minsann har satt ner foten! Nu får lilla Lisa inte vara med och leka längre! Men det vore inga riktiga drama queen wannabes om man inte sedan tar det andra steget. Det steg, i vissa fall kliv, som skiljer agnarna från vetet, de lojala från de illojala och de som har så mycket självinsikt att de tänker ett ytterligare steg längre än de som absolut inte kan förlåtas.

 Det är nu det riktigt spännande spelet kan börja... Gretchen och Greta som ägnat sig åt att kasta skit på varandra och skapa intriger med hjälp av de sociala medierna och "på riktigt" både för att själv framstå som den goda, förstående vännen och för att få sympati från alla övriga "vänner" i cyberrymden. Dessa två har under en längre tid skrivit nedsättande kommentarer till varandra  på Facebook som är så grova påhopp och kränkande att jag inte kan se hur man kan förlåta dessa imbecilla inlägg. De hälsar inte på varandra när de ses på stan eller på krogen. 

Men se där! Plötsligt är dessa två "BFF - Best Friends Forever". Det skrivs illamåendeframkallande kommentarer, statusuppdateringar gillas plötsligt urskiljningslöst och livet leker i denna deras bästa av världar. För det har ju Gretchen och Greta bestämt! I deras fjortisvärld där + 40 är det nya, typ 16 så existerar inte verklighetens moralregler och mellanmänskliga hyfs. De bestämmer spelreglerna efter hand... Egentligen är det inte så konstigt att de sociala medierna är överlupna med selfies och duckfaces. Alltför många inskränkta småpåvar huserar i dessa medier. De tillåts tas alldeles för stor plats och plocka alldeles för mycket av vår (åtminstone min) energi. Man behöver inte använda Facebook som en öppen arena för att markera hur populär man är. Er popularitet är en fantasiprodukt! Kamma er och skaffa ett liv, som man brukar säga till de unga. Det känns som det var bättre förr. Ett hederligt skitsnack bakom ryggen, en och annan kniv som borrades in mellan skulderbladen, men det var mer äkta. Jag har aldrig förstått varför kvinnor måste frysa ut varandra, hitta fel på varandra och har dessa enorma behov av att offentligt visa upp sin egen stupiditet. Tragiskt är ordet! I kombination med patetiskt, sorgligt och, faktiskt, helt och hållet oförlåtligt.

AGH- Anonym GetingHatare. Det är jag inte...

Jag erkänner! Jag ÄR en tämligen oanonym hatare av randiga, surrande stridsplan. Getingar alltså! Det är få saker i naturen som jag tycker är så onödiga som dessa randiga fridstörare. De borde förbjudas. Utrotas! Försvinna från jordens yta! JA!! Jag vet att de håller efter skadedjur och gör lite nytta bland andra onödiga fän och fån i trädgården (om vi nu ska hålla oss till min lilla plätt på jorden), men det räcker inte för mig. Rent förnuftsmässigt kan jag titta på de där onödigheterna och tänka: "nananana, jag är mycket större!". Men det är som de små odjuren känner på sig att jag egentligen tänker: "OMG! (det betyder Oh, My God! om någon undrar). Vilken gigantisk flygande randig sak med gadd som en harpun!! Jag springer in och stänger dörrar och fönster". Det blir väldigt varmt kan jag meddela...

En geting kanske inte gör en sommar. Men den förstör definitivt sommaren!

Och då är det inte ens sensommar när de är så där äckligt påträngande och gärna vill umgås på en... För egen del räcker det med att ha dem surrande. Jo, jag hör skillnad på surren. Humlor är lite mer "humhumiga", bin småsurrar, flugor är mest irriterande irrationellt surrandes, mygg surrar inte - mygg inar. Getingar däremot! De har en speciell diskant och en bas i sitt surrande. Lite så där hotande ni vet - "MOAHAHAHA jag sticks och har jag tur är du allergisk"... Bara det att man måste stickas först en gång och sedan en gång till för att veta om man är allergisk. Getingstick gör ont. Getingstick är en näradöden- upplevelse! Hade jag fått bestämma någonting av vikt i världen så hade getingar - i alla former och storlekar utplånats. Så mordisk är jag!

Önskar jag vore Joakim...von Anka

Efter en riktig värmebölja så har vi nu hamnat i regnträsket och den, antagligen vanligast förekommande frågan i Sverige så här års, dyker upp i hjärnan: var det sommaren som passerade?!? För egen del ska jag tillbringa min semester på hemmaplan för första gången på flera år. Lite oroligt ur vädersynpunkt, men å andra sidan är jag ju så lyckligt (?) lottad att jag har hur många projekt som helst att ta tag i oavsett väder och vind. Där ser ni! Att vara mästare i prokastrinering har sina fördelar! Ja, jag vet att jag i något tidigare inlägg nämnt något om att jag hade lämnat just prokastrineringen bakom mig, men precis som mina ex, Luther och Ågren dyker upp när jag minst anar det, så hamnar jag ibland lite på sned när det gäller uppskjutande också. Att fela är mänskligt och ofelat kan vara ganska så gnissligt om det är ostämt. Se där! Ett litet hemmasnickrat ordspråk som ni kan förgylla er omgivning med :-)

Jag har till min stora sorg och viss förskräckelse noterat att jag börjat krafsa lite på det beteende jag hade för fjorton år sedan när jag var innanför tapeterna och höll på att kvävas i min ångest. Det är som om det måste finnas något sjukt kvar. Förut var det sömnlöshet och högt blodtryck, men det har jag fått bukt med genom att träna i tid och otid. I stället har jag nu börjat med att skjuta upp att betala mina räkningar... Det är en enorm ångest varje månad och jag förstår inte varför?!? Eller, det är ju inte roligt att skiljas från sina surt förvärvade slantar på sådant oglamoröst som el, vatten, sophämtning, amorteringar och räntor, telefon och allt annat nödvändigt ont, men som vuxen vet man att det är den trista delen av livet. Hittills har pengarna räckt till både det nödvändiga trista, mat på bordet och allt det roliga och glamorösa, som AW och restaurangmiddagar med goda vänner. Tänkte om jag skriver ner det till allmän beskådan och förfasan så kanske det inte blir så ångestframkallande för mig. Vi får se hur det känns i slutet av denna månaden!

Om en vecka flyttar äldste sonen och den yngste åker på en mycket välförtjänt semester. Jag får med andra ord BF (barnfritt). En nyttig erfarenhet av hur livet kommer att se ut framöver - ensam med endast en BiB och ett hav av böcker... Stackars mig;-). Undrar hur jag ska lyckas ta mig genom alla olästa böcker jag har liggande. Ett första steg får bli att inte besöka biblioteket för då står där alltid en måste-läsa bok som råkar följa med mig hem. Inget bra! Det tar ju tid från mina inköpta. Kan förresten nämna att det var "någon" som råkade trycka hem fyra pocket för 149 kr på Adlibris. Tänk om människan kunde ha lite karaktär! Och tänka på sin ekonomi! (Gud så trist!)

En dag kvar i grottan denna veckan. En dag som till hälften består av möten. Inte lätt att vara poppis! Och vår fredagschoklad måste vi ju trycka i oss på en torsdag. Stackars oss... På kvällen ska mina härliga kompisar och undertecknad på seans. Lite orolig är jag, men tycker det ska bli hemskt spännande. Och hoppas verkligen att jag inte blir besviken! Min naturvetenskapliga, trist fyrkantiga världsbild kan behöva skakas om i grundvalarna. Det kan ju aldrig skada med lite hjälp från ovan...

När tveksamheten tar över....

Första juni. Inte klokt så fort tiden går! I början av året trodde jag att det skulle ta en evighet att bli vår och värme. Kalendern var tom, humöret i botten och hormonerna (?) löpte amok. I backspegeln kan jag se att det har hänt massor - goda möten med härliga människor; nyfunna vänner och gamla goda vänner, kulturella möten och läsupplevelser. Det finns mycket att glädjas åt. Inte minst att det tycks vara vår, eller sommar, på riktigt nu. Varma, soliga dagar avlöser varandra och alla trädgårdsmåsten ligger som ett ok över mina - i och för sig ganska vältränade - axlar. Dessbättre är jag ganska duktig på att ignorera och välja bort dessa måsten eftersom jag vet att framförallt mina handleder tar stryk av för mycket trädgårdsarbete. Denna helgen har jag till exempel gett mig på att klippa syrenhäcken ut mot gatan. Vilken överraskning att hitta staketet där bakom! Tror att vår väg blev ungefär en halv meter bredare. Det är fortfarande kvar att klippa upptill, men dessbättre är sopsäckarna slut, så det arbetet får ligga på framtiden. Typ tisdag kanske... Jag är jättestel i min vänstra, av restaurangarbete, förstörda handled och är glad att jag bestämt mig för att inte cykla till jobbet i morgon bitti. Det får bli buss. Ett straff när man glömt bort att köpa nytt månadskort för parkeringen! Kanske man ska trycka in ett glas vin efter jobbet i morgon?!? Bäst att låta levern återhämta sig ett par dagar till. Det har blivit mycket alkohol de sista veckorna. Trevligt och gott, men ibland är det bra att bromsa och tänka på de inre organen. Och figuren ;-). Tydligen är det inte så att man intar färre kalorier när man "dricker middag". Ologiskt, jag vet!!

Kan efter mina AW de två senaste veckorna konstatera att marknaden för det motsatta könet är stendöd. Vi, mina trogna musketörer och jag, har avverkat i princip alla citys uteserveringar (vissa mer än en gång) och det fanns ingen presumtiv moatje - varken för stunden eller för framtiden. Är det verkligen så att alla karlar som är något att ha är upptagna?!? Låter sjukt konstigt eller så är det som en av mina väninnor sa: "det är kört att träffa någon efter att man fyllt 30". För oss kvinnor alltså! Vår marknad blir mindre ju äldre vi blir eftersom vi, om vi inte vill kallas snusktanter, ska hålla oss till män i vår egen ålder plus/minus två år. Uppåt går det säkert med större åldersskillnad! Männen har
det ju så mycket enklare. Där spelar åldern så klart ingen som helst roll.

Från ensamhet till ensamhet alltså. Inser att tvåsamhet är förknippat med synnerligen mycket tveksamhet. Och det har inte något samband med att jag skulle ha extremt höga krav! Visserligen kan man ifrågasätta detta påstående när man står i en välfylld bar och försöker granska marknaden med okritiska ögon och tyvärr kommer till samma konstaterande varje gång - NOTHING! NADA! INGENTING! Men det är knappast mitt fel. Eller?!?
Återgår till mina funderingar om att bli nunna i stället. Ett lugnt och tillbakadraget liv, där man har tid att pyssla i sin trädgård, tid för reflektion och återhämtning under arbetsdagen (vem av oss ickenunnor har det?!?) och massor av tid för läsning. Och vindrickande... För att det inte ska bli alltför stelt och trist ska jag starta en egen nunneorden tror jag. Så man får dricka gott vin, äta god mat, lyssna på bra musik (psalmer ingår inte riktigt bland mina melodier) och läsa vad man vill (Bibeln i all ära, men när den väl är läst en gång så blir åtminstone jag uttråkad). Men vänta nu!!! Det är ju precis det livet jag lever. Minus tiden för reflektion och återhämtning under arbetsdagen. Klockren nunna! För övrigt ska min orden heta Förföriska Nunne Orden - FNO för de initierade.