Nu är det dags att växla upp!

30 november. Ett datum som på 80-talet och början av 90-talet förknippades med kravaller och upplopp i Lund med anledning av att några dårfinkar ville lägga ner en krans hos en annan död dårfink (Karl XII). En handling som var oacceptabel för vänsterfalangen och tillresta våldsbenägna maskerade danskar. Som alltid när två ytterligheter med våld som huvudargument möts hölls slaget vid Lund årligen denna dag, men i nutid i de något mer centrala delarna. En sorglig epok i vår annars stolta lundensiska historia. 

Första advent firades med yngste sonen och hans sambo. En mysig eftermiddag med glögg, kaffe, godis och en fantastiskt god saffranskärleksmums. Tiden för sockerstinna söndagar är här! Äntligen skulle man kunna lägga till, för om det är något år som jag har känt ett extra sug efter belöning i form av kakor och godis så är det detta miserabla 2020. Men nu är vi igång med årets mysigaste månad. Och som på grädde på moset så föll det stilla snöflingor i går kväll och i morse möttes man av vita buskar och vit gräsmatta! Fördelen med att bo i de södra delarna är bland annat att man ser gräset mellan snöflingorna, men vi är glada och tacksamma för det lilla. Pulkor och kälkar dras fram. Här i söder lär vi oss att det går utmärkt att åka i backarna även om det bara har landat fyra snöflingor. Vi är ett otroligt lättimponerat landskap när det gäller krav på snödjup! Å andra sidan är vi även ett landskap, som om det skulle få för sig att snöa rejält i, så lägger sig all snö på vägarna och gör härliga vallar som det är kul, men lite halvfarligt, att forcera. Den här snöstormen (den gav nog ett snödjup på 0,001 mm) avtog snabbt och nu är det i princip barmark igen. Det passar in i min egen julfilosofi - julen ska liksom växa fram inför varje adventssöndag med ett stort crescendo på julafton. Det är där någonstans i de faggorna, som det brukar brista med orken och mormor (alltid denna mormor!) återigen sitter och gråter. 

I år så ska jag mysa sönder december. Normalt är man ju knappt hemma under denna månad och hinner liksom inte njuta av alla ljus, förberedelser och pyntande. Sorgligt att inte få uppleva Dublin i julskyltning, men jag ska mysa med varm choklad - ibland toppad, ibland inte - och verkligen försöka få till den där förväntan man hade på julen som barn. Även om det betyder att jag sitter i min stickiga ärvda offerkofta, med gnisslande fioler och falskstämda harpor, tårögd och ensam vid en barrande gran. Tindra ska jag baske mig göra i alla fall! För det är pandemiskt tryggt och politiskt korrekt om jag klär julgranen med munskydd och undviker att hångla med den. Joråsåatt - Tomten lär upptäcka hur otroligt snäll och god jag varit med både handtvätt, schpriten och undvikande av fasta handslag och kramar. Wow, vad jag ska få julklappar!

Har varit hos frisören under eftermiddagen - utflexad; icke på arbetstid! Vad tror ni om mig?! - och hoppades på att det skulle ske någon form av vintermagi, men det krävs tydligen betydligt mer. Alla dessa romantiska julfilmer på Netflix som jag har betat av ljuger. Det kan låta hårt, men jag håller fast vid att det bara är lögn och dikt alltihop. Visserligen kanske Tomten har mycket att göra, men någon liten julängel hade han väl kunnat skicka ut som en räddare i nöden? Nöjd med färg och klippning, men jag tycker det gamla ansiktet hade kunnat bli utbytt nu när jag ändå satt där några timmar...

Växla upp och njuta av att tillbringa dagarna i mitt, om jag får säga det själv, vintervackra hem. Det är en lyx i coronamörkret att starta arbetsdagen i skenet av stearinljus med en stor kopp kaffe. Ingen stress bara njutningsfull flärd! Om man bortser från den överbelastning av arbete och möten som alltid infinner sig i december. Det är betydligt säkrare att det händer än att julkorten kommer fram i tid.

Farmor och Fjanten

Blev rekommenderad yoga och meditation från en "god" vän som tycker jag bär på mycket negativ energi. Själv väljer jag att kalla det djup frustration! Kan dessutom meddela att min "vän" tillhör de där som började med julmust för två månader sedan och redan tryckt i sig en ansenlig mängd pepparkakor med ädelost och en drös stackars skumtomtar. Men jag tycker om henne ändå. Även om hon har en hel del fel och brister. Och konstigheter! Hon är den enda jag vet som inte tycker om choklad. Ni läste rätt. Hon tycker inte om choklad. Hur konstigt är inte det? Dessutom ÄLSKAR hon fjanten Ernst. Har till min minsta yttring av glädje sett att han ska dyka upp igen i något övermysigt julprogram. Den självupptagne fjanten borde ägna sig åt social distansering långt ifrån TV-kamerorna om någon skulle fråga mig. Men det gör man så klart inte. Tur att Netflix har släppt 108 (typ) julfilmer så man har något att trösta sig med. Jag har sett tre av dem. Härligt pekoralt, fjantigt romantiskt och totalt intelligensbefriade. Precis vad som behövs denna pandemiska före julperiod. 

Barn är för härliga! När jag var ute och gick häromdagen var det en mamma och hennes dotter, runt fyra år. Skulle tro att de var på väg till förskolan - eller föris som man säger i Stockholm. Själv säger jag egentligen fortfarande dagis, även om jag vet att alla förskollärare blir kränkta. Herregud vad vi är lättkränkta! Nåväl, tillbaks till ämnet. Flickan hoppade liksom fram och berättade om hur hon och pappa hade varit på väg till lekplatsen på söndagen och hon verkligen hade längtat efter att få gunga. Men så kom de fram till lekplatsen, det var mycket folk och då hade hon sagt till pappa att "vi kan inte vara här för det är för mycket Corona på ett ställe. Man måste ta ansvar förstår du, mamma!" När jag var fyra år tror jag inte, och då var jag ändå ett ovanligt intelligent barn, hade någon större insyn i de sjukdomar som florerade i samhället. Idag lär sig barnen att säga covid19 och Corona långt innan de kan säga mamma och pappa.

Idag när jag var ute och joggade (egentligen borde jag alltid skriva joggade för jag har blivit en sådan där som håller på med runstreak - japp; atlet på väg mot maraton. Det är dock inte planerat inom de närmaste tjugo åren eftersom jag som max springer 3 km...) passerade jag en lekplats med runt åtta tultingar i treårsåldern. Tror det var dagbarnvårdare, eller som det heter på riktigt dagmammor, som hade någon gemensam aktivitet. Plötsligt hördes en liten späd röst: "Kom alla MINA KOMPISAR! Ni ska få äta äpple med mig!" De små overallklädda varelserna knatade glatt bort mot inkallaren. Så positivt med barns glädje och deras inbjudande omtanke. Där har vi vuxna ett och annat att lära oss.

På tal om vuxna så har jag funderat på varför det talas så lite om oss farmödrar? Vi är en diskriminerad grupp i samhället! Vem gråter på julafton? Jo, MORMOR! Men får man inte träffa i covid19 tid om man träffar sina kompisar? Jo, MORMOR! Vem ska man vara rädd om? Helt korrekt! MORMOR! Jag tror inte att jag har läst någon artikel under hela detta året som handlar om hur covid19 påverkar relationer med äldre utan att det är mormor som det är mest synd om. Man kan tycka att jag talar i egen sak, men nu räknar jag mig inte som någon skör gamling och är mycket stolt över att vara mamma till två söner och farmor till en liten kille, men jag kan inte låta bli att känna mig lite så där härligt svenskt kränkt å alla i massmedialt hänseende ,oviktiga farmödrars vägnar. Farmödrar är väl också människor! Eller? Mitt lilla underbara barnbarn älskar ju Bamse och för Bamse är FARMOR viktigast. Det  hans indoktrinerar hans egen farmor honom med varje gång vi läser om Bamse. Och jag vet att han förstår vartenda ord. Det där med begåvning går ju rakt nedstigande så att säga - *host*

Ljuset i tunneln är långt borta...

Folkhälsomyndighetens beslut om särskilda rekommendationer som infördes för Skånes del 27 oktober tar slut i dag. Enligt beslutet alltså, men med tanke på den mörka framtid som statsministern presenterade i går eftermiddag gällande den pågående smittspridningen så lär det fortsätta. Det är ju helt skenande siffror numera även om det med största sannolikhet går att hänföra till att det testas ganska friskt. Frågan är vem som smittar? Läser man på sociala medier är ju begåvningsreserven på tårna och enligt dem är det Någon Annan som är skyldig. För de själva är minsann inlåsta i sina hem och följer alla regler slaviskt, vilket är intressant. För med deras logik måste de ha någon form av kameraövervakning på samtliga restauranger, köpcenter och allmänna platser för de vet exakt hur vi andra beter oss. Fy fasen vad jag är trött på dessa korkade och allvetandes personer!

Personligen är jag både pandemideppig och mellan varven lite pandemipanisk. För en stund sedan kom den förväntade förlängningen av rekommendationerna i Skåne och Uppsala län. Nästa deadline är Lucia...

Suck! Debatten om huruvida munskydd är bra eller dåligt lär fortsätta med oförminskad takt och korkade argument. Personligen saknar jag tilltro till munskydd och hur begåvningsreserven ska klara av att använda dem korrekt är för mig en gåta. För det första är det inte bara att köpa ett munskydd i "billigaste butiken" och jag är definitivt inte intresserad att sponsra inköp! Varsågod att använda munskydd om du vill och till egen kostnad. För det andra heter det ENGÅNGSSKYDD av en alls icke så svårtydd anledning - det ska alltså kasseras när du har använt det EN gång! Inte läggas i väskan, i fickan, hängas på hakan eller under hakan och återanvändas. För det tredje ska det hanteras som riskavfall, det vill sägas inte kastas på marken eller var man nu tycker det är lämpligt. För det fjärde så produceras det allra mesta engångsmaterial i Kina... Det land i världen som har tjänat mest på pandemin. Det land i världen som är mest skyldigt när det gäller att sprida pandemiska virus. Det är inte första gången och med största sannolikhet heller inte den sista. Jag bojkottar Kina! Mitt val och icke det minsta förhandlingsbart! Precis som det är mitt val att inte bära munskydd. Se er om i de länder som infört krav på munskydd och haft lockdown i olika perioder: smittan ökar så fort man öppnar upp och detta trots munskydden. Använd sunt förnuft och följ rekommendationerna om att hålla avstånd, tvätta händerna, minimera fysiska möten och tänk efter före. Men du behöver inte lägga dig i vad andra människor gör! Den mentalitet som har blivit en farsot de senaste åren - långt före pandemin - att ständigt kräva att omgivningen ska göra och tycka som minoriteten är förbannat irriterande!

"Så du är vegetarian? Vegan? Frukterian? Ian? Och? Jag äter vad jag vill och skulle aldrig tvinga dig att äta kött. MEN! Jag accepterar inte att du tror att du är bättre än jag för att du har gjort ett annat val! Varför ska jag tvingas laga vegetariskt till dig om du inte lagar kött till mig eller ens kan acceptera att jag är militant köttätare?"

Jisses vad jag känner mig irriterad denna regniga tisdag! Pandemidepp, pandemipanik och pandemiirritation - livet hösten 2020 är hårt! Och som inte detta var nog så ska jag dela med mig av ännu ett moment som kan göra en både förundrad och irriterad... Detta är en ordentlig styggelse, väl i paritet med dem som redan startat med glögg, lussekatter, pepparkakor, julmust och skumtomtar...

Jag har under mina powerwalks och joggingturer kunnat konstatera - förutom att min kondition blivit bättre - att julen kommit ovanligt tidigt i år. För någon som är väldigt traditionell och konservativ när det gäller julhelgen är det ytterst plågsamt att se ljusslingor i trädgårdar, adventsljusstakar och adventsstjärnor i fönstren och, absolut värst av allt: en pyntad och tänd julgran i ett vardagsrum!!! Hallå! Jag protesterar å det grövsta. Någon jäkla ordning får det vara på detta året. Med tanke på den berömda karantänen som så många anser sig befinna sig i, så har de all tid i världen att ta tag i julen vid rätt tidpunkt, det vill säga med start till första advent. Därefter trappas julpyntandet upp inför varje advent. Det finns vissa regler som är till för att följas! Även 2020 där allt annat är inställt!

 

Längtan...

Och det blir bara värre och värre. Covid19 är verkligen en rejäl dos glädjedöd! Om den konspiratoriska enklaven som hävdar att corona är påhittat och att det i själva verket är ett stort experiment om krishantering har rätt, så ber jag att få hoppa av denna studie. Tack, men jag har fått nog!

Valde att köra in till kontoret i går eftersom vi är några stycken som ska styra upp, det vill säga rensa och omstrukturera vår gemensamma nätverksplats. Ni vet det där som alla vet behöver göras, men ingen orkar/vill/har-lust-att-ta tag-i, det jobbet har vi numera startat. Rensning behövs! Hittills (och då har vi kommit till bokstaven E) är det äldsta materialet från 2009 - vi visste inte att det fanns och ingen kommer någonsin att sakna det. Det var med skräckblandad förtjusning jag startade ut med Operation Socialisering på  morgonen. För det första ringde väckarklockan en timme tidigare. Att ta sig ut och visa upp sig utanför Skypemöte tarvar en helt annan förberedelse. Chockade mitt ansikte med smink (!) - det normala numera i det onormala är mascara, fuktighetskräm och lite frisyrfixande. Sedan kommer man ju till det där med att hitta lämplig klädsel. Med alla inställda evenemang och distansarbete har jag helt tappat fokus på vad man har på sig i den normala världen. Å ena sidan: UNDERBART att ha något annat än jeans (okej...det har hänt att jag suttit i pyjamasbyxor) och tröja! Å andra sidan: vad är "lagom"? Den här problematiken känner jag att man lägger alldeles för lite fokus på. Det är inte bara att öppna dörren och kliva in i det normala kontorslivet  - det kräver eftertanke och förberedelser. Sådant som man inte behövde tänka på när kontoret var det normala. Förutom de rent estetiska ingreppen behövde jag även slåss mot en lindrig panikångest. Måste varit så Don Quijote kände sig när han slogs mot väderkvarnarna. Viruset är i och för sig en verklig fiende, men ack så osynlig och lömsk. Undrar hur eremiterna som suttit "inlåsta i karantän" ska klara att anpassa sig till A.C (after Corona). För att inte tala om hur känsliga de kommer att vara för minsta lilla virusatom...

Tristessen delar jag med många det vet jag, men jag har så otroligt svårt att anpassa mig till rådande omständigheter. Inte i meningen att följa råd och rekommendationer utan anpassningen till begränsade möjligheter av kulturella stimulis. Det är inte det samma att titta på en streamad konsert eller teaterföreställning! Jag saknar sociala kontakter, utbyte av energi, fysiska möten och ett normalt hälsande. Armbåge eller den käcka lilla fotkicken är inte min melodi...

Förresten - har ni tänkt på en sak?! Om det blir skärpta restriktioner så att vi inte får lämna vår egen region ligger vi verkligen risigt till. Typ sex veckor till jul. Hur ska Tomten kunna leverera julklapparna?? Kan han arbeta hemifrån eller ska vi ha Skypemöte med honom på julafton för att se våra julklappar som kanske kommer att levereras under nästa år? Har det inte känts krisigt förr så gör det det desto mer nu! Tur, trots allt, att det är Chokladens dag och lillelördag. Jag dränker mina farhågor i vin och dämpar min deppighet med choklad. Och drömmer om en virusfri värld...

Den sällsynta förmågan att använda hjärnan

Höstmörker. Pandemi. Vemod. Presidentval. Inte konstigt att man känner sig lätt deprimerad. Och inte ett dugg kan man påverka det som sker! Följa rekommendationerna är självklart. Det gör nog de flesta av oss. Men snälla! Kan vi inte bara lägga ner all skuldbeläggning av vad andra gör? Låta bli att gjuta olja på inlägg från den begåvningsreserv vi har visat oss ha i alla frågor: från pandemi till folkhälsa via psykosocial kompetens och tolkningsföreträde till sanningen. Låt bli att läsa? Nej! Det är inget som ligger för mig. Jag har behov av att följa med i nyheter via olika flöden och försöker undvika att läsa kommentatorsfälten av den enkla anledningen att jag blir så heligt förbannad och bestört över den nivå som "debatten" förs på. Det är svårt att hitta större bevis på den utarmade kunskapsnivå som bara blir värre för varje år.

Det kan sägas mycket om Trump, men man får ändå ge honom att han är trendig med sin "Trumpism". Kan faktiskt inte påminna mig om någon gång tidigare när samhället har varit så otroligt fyllt av människor med narcissiska drag, flödande egoism - är du inte med mig är du mot mig, empatilöshet, maktfullkomlighet och en total oförmåga att hantera ett nederlag. Skrämmande, pinsamt och för mig oförklarligt. Sociala medier har självklart en påverkan liksom uppfostran av barn där man fokuserar på det elitistiska. Är du inte bäst, smartast och snyggast räknas du inte. Eller ännu värre - saknar rätt att leva. Och igår kom så det för många av oss efterlängtade beskedet: Biden har fått ihop flest elektorsröster och koras som segrare. Av alla utom Trump och hans odemokratiska svans. Måtte den mannen göra verklighet av sitt hot att emigrera - varför inte till sin goda vän i Nordkorea? Om nu någon lyckas få honom att lämna Vita huset... Det är som en riktigt dålig kalkonfilm, men tyvärr på riktigt.

Som tur är går det att ändra på beteende hos sig själv. Att ändra på hela världen är ju som att vända Potemkin på en tioöring. Jag tror faktiskt att vi alla kan påverka genom att ändra på vårt eget förhållningssätt. 

Gör man nya saker kommer andra tankar. Inte alltid genialiska, men i alla fall något annat.

Alla kan inte börja dagarna med att bara gå ut genom dörren och fortsätta gå, men jag tror ändå man kan göra rätt mycket för att bryta invanda mönster. Om man vill. Och om ögonen ser nya saker och fötterna går där de vanligtvis inte brukar gå – då kommer ett nytt läge automatiskt. Nytt spår. Nya tankar. Nya idéer. Det kan var en sådan enkel sak som att svänga av ett gathörn tidigare än vad man brukar. Ingen oöverstiglig uppgift, men det räcker för att lura hjärnkontoret!

Nuförtiden försöker jag medvetet avvika från mina planer och gör tvärtom emot vad jag tänkte. Mest för att retas med min egen hjärna. Och det funkar varje gång – hjärnan kan vara så enkelspårig ibland. Den blir först lite förnärmad över att man ignorerat en genomtänkt plan, men ganska snart anpassar den sig. Och så kommer en ny, otippad och kanske till och med kreativ tanke. Eller, vilket tyvärr också händer, en tanke om prokastrinering.

Det händer åtminstone så pass ofta att det är värt att upprepa utmaningen. Det bor uppenbarligen rätt mycket kraft i en bruten vana. Och det som i stunden är som den svartaste motgång kan i förlängningen visa sig vara den vändpunkt du så väl behöver. Det som gör dig livrädd gör dig också modigare än någonsin. Själv har jag med hjälp av att medvetandegöra mina tankar om detta tagit upp min kreativa ådra igen. Jag syr till mitt stackars icke ont anande barnbarn. Om han någonsin får ha på sig mina alster ligger ju utanför min beslutanderätt, men jag har riktigt roligt när jag sitter vid min symaskin och när jag ritar om mönster. Så roligt att jag har börjat plocka bland mina tyger för att sy åt mig själv också. Det ni!