måndag 30 september 2013

Näsans dag!

I dag har jag verkligen haft anledning att fundera över lukter, odörer och dofter. Det kan vara alldeles underbart med dofter, som doften av en baby eller någon man älskar - den doften glömmer man aldrig. Fyra och ett halvt år efter min mans bortgång kan jag fortfarande förnimma hans specifika doft. Naturligtvis finns doften bara i min egen minnesbank, och jag tvivlar på att alla förstår vad jag menar :-), men jag har nog ett ganska välutvecklat doftminne och kan snabbt förflyttas till platser genom att förnimma en doft.

Vi hade det tvivelaktiga nöjet att drabbas av klottersanering under dagen och eftersom det helt saknas ventilation, vilket vi fick veta av tre trevliga och pratglada killar som ska fixa värme och ventilation hos oss, så översköljdes vi av dels dieselångor och dels det rengöringsmedel som sprutades över tegelväggen och som skulle verka och hjälpa till att lösa upp färgen så att det sedan blev enkelt att spola av med vatten. Så nyttigt kan det inte vara! Jag fick akut huvudvärk och illamående, men de gubbarna som arbetade direkt med klottersaneringen var helt utan skyddsanordningar. Idiotiskt!

Min ena kollega köpte en tomatsoppa till lunch, men frågan är om den inte innhöll mer vitlök än tomat. Den doftade verkligen gott - så länge den var varm... Gjorde man misstaget att lämna vår lilla lägenhet så drabbades man av akut andnöd när man återinträdde igen. En god matlukt kan snabbt övergå i något helt annat - matstank! Riktigt lika illa som när två av oss hade med sig blomkål i lunchlådorna (jag i kombination med vitlök) var det inte i dag. Blomkålserfarenheten har gett oss ett empiriskt underlag att fatta beslut om vad som är okej att ta med sig och äta på lunchen. Om någon undrar kan jag berätta att det tar flera dagar att bli av med blomkålsstank i en lägenhet utan ventilation! Rekommenderas således icke!!

Väl hemma hade jag planer på att sticka ut och springa en timme, men när jag öppnade bildörren och möttes av en vedervärdig stank från böndernas gödslande. Plågsamt att vara ute, så det blev gymmet i dag också. Inpyrd svettodör är bättre än gödsel. Alla gånger!

Nu har denna doftrika odörmåndag snart försvunnit in i dimmans dunkla vrå. Jag ska ta hand om tvätten och gå och lägga mig. Denna dag kräver en lång natts sömn...

söndag 29 september 2013

Vad som händer när man väcks av "Frans"

I morse vaknade jag av att någon utanför ropade på sin hund. Jag tror det vat en hund i alla fall för det är, även om det finns många undertryckta män (!), sällan man ropar "Hit, Frans!" om det är till en man. Nåväl. Först ställer man sig ju frågan vad för slags hund man döper till Frans. Pudel eller någon annan liten fjantig hund inbillar jag mig. Ingen stor hund med värdighet skulle lystra till Frans!

Det andra jag kom att tänka på var Frank. Han var definitivt ingen hund och om han hade varit det hade det varit en rejäl hund. För den mannen hade pondus och ingav respekt. På ett positivt sätt. Frank var källarmästare när jag började arbeta på Grand. En ytterst kompetent och kvalificerad yrkesmänniska med ett förfinat yttre (handsydda italienska skor till exempel), med man skulle inte göra misstaget att tro att den yttre elegansen stämde med den inre... Han älskade att ställa till det för oss som arbetade i festvåningen! En av hans favoritet var att öppna dörrarna, vi gick alltid in på ett led, släppa in den förste servitören och sedan snabbt stänga igen. Där stod man ensam inför ett hav av gäster som naturligtvis undrade varför... Om man skulle ha ljusfackla (sådant där sprakande tomteblossliknande spektakel som ser så tjusigt ut) så brukade han trycka ner fingret i facklan innan han tände den. Det medförde att det tog betydligt längre tid för den att brinna ut. Åh vad han skrattade! Många gånger tyckte han att det var så roligt, så han var tvungen att gå därifrån. Frågan är om inte han var mest nöjd med följande: vi skulle servera pyttoch ovanpå dessa gigantiska fat med MYCKET pytt låg sisådär tio-tolv stekta ägg. Faten var staplade på höga vagnar som hämtades i köket och togs upp via hissen. En av de äldsta servitörerna, tillika en av de mest vana kommer med en av vagnarna och när han ska över tröskeln ber han Frank om hjälp att lyfta på andra sidan. Och det gör Frank... Precis så mycket så att pyttipannan och äggen på faten kommer på glid...och landar över servitören...och som pricken över i:et så får han ett ägg rakt på flinten. Då föll Frank, och vi andra, ihop i skrattparoxysm! Sanslöst roligt. Han med ägget på huvudet höll sig för skratt, men efter att ha fått på sig äggfria kläder kunde han också tycka det var ganska komiskt :-). Dock är det lätt att föreställa sig kökets reaktion när Frank kommer ner och ber om hundra portioner pytt till eftersom det "råkade" ske en olycka med de fat som vi fått upp... Att leka med mat får plötsligt en helt annan mening. Ja, jag vet att man inte ska göra det och att det är slöseri med jordens resurser!

Jag känner mig numera lite nere och när jag är på väg ner i brunnen så ökar jag mina fysiska aktiviteter. Det hjälper. I kombination med shopping och vin. Eller att träffa positiva och energigivande människor. Idag blir det så. Frukost, gympass, dusch, lunch på Gloria's med kolleger från Grand (dock inte festvåningen utan hotell och kontorssidan) och därefter direkt hem för att titta på sönerna som spelar innebandymatch. En vanlig söndag i mitt liv.

fredag 27 september 2013

Bitterhäxorna är på jakt

Jag har sagt det förut, men säger det igen: jag förstår mig inte på kvinnor! Det låter kanske paradoxalt eftersom jag själv faktiskt tillhör kvinnosläktet, men jag kan inte identifiera mig med hur kvinnor agerar i grupp. Tyvärr arbetar jag numera på en kvinnodominerad arbetsplats. Ja, redan här fattar niväl  varthän det barkar... Avundsjuka, missunsamhet och skitsnack står som spön i backen! Inom loppet av en vecka har min kollega J blivit förolämpad och nedvärderad av en av de bittra och elaka tanterna. J hade färgat sitt hår i en rödblond nyans inför hösten och det är verkligen klädsamt och en enormt välpassande färg till hennes hy. Bitterhäxan glider upp i personalrummet och väser fram: "Vad  fan har du gjort med håret? Det ser inte klokt ut!"!!! Blir man förvånad, eller? Människan i fråga är närmre pensionen än sin femtioårsdag så hon borde verkligen veta bättre! Det är så respektlöst så jag har svårt att hitta ord. Ett par dagar senare, när vi ska ha arbetsplatsträff är det en annan av dessa äldre tanter som hälsar mig med: "God morgon, gråhåriga kollega!" Jag frågade om hon hade problem med att jag inte färgar mitt hår och fick då till svar att vi var tre stycken som uppenbart inte brydde oss om hur vi ser ut...
Jag blev svarslös och det tillhör inte vanlighetena! Vad håller dessa uppenbart illvilliga och bittra "kärringar" på med? Om de tror att jag blir knäckt av sådana kommentarer är de dumma på riktigt. Trots mitt allt annat än stora sjävförtroende när det gälelr mitt utseende så kan jag med en snabb blick i spegeln konstatera 1. att jag är en av dem som är snyggast på min avdelning, 2. en av dem som klär mig snyggast (inte bara på min avdelning) 3. en av dem som har snyggast figur för min ålder och 4. en av dem som klarar av att föra ett samtal och kan de sociala spelreglerna till skillnad från många av de andra, som knappt svarar om man säger hej eller god morgon... Eller, för den delen, klarar av att lyssna på någon annan - det JAG har att säga är viktigast så då överröstar jag alla och när jag ändå lyckats få ordet så pratar jag sönder samtalsämnet ner på minsta petitess så att övriga i samlingen somnar av ren tristess... Så går det till på min arbetsplats! Stick inte ut! Var inte för glad! Var inte för färgstark! Var inte för grå (även om det är bättre än för färgstark)! Prata inte för mycket! Prata inte för lite! Und so weiter...

Det är tur att man har glädjespridare på nära håll. "Min" chokladleverantör! Vi på våning tre i gårdshuset firar varje fredag med kvalitetschoklad från den fina butiken i city så numera är man en stammis. Efter jobbet i dag så blev jag sugen på deras fantastiskt goda chokladöverdragna lakritskolor så jag bestämmer mig helt sonika för ett besök. När jag kliver in i butiken tas jag emot som en drottning av P. Han struntar fullständigt i de övriga kunderna och låter mig gå före. Inga protester någonstans. Jag får smaka på hur många sorter som helst och när jag ska betala får jag, som alltid, rabatt och sedan lägger han armen om mig och drar in mig bakom disken för att jag ska titta på hans dotters bedårande trasselnystan till hund. Undrar om han är upptagen? Jag kan verkligen se mig som  partner till en ägare av en konfektyraffär. Vilken lyckad kombination! Obegränsad tillgång till choklad och jag menar jag alltså!

måndag 16 september 2013

90 år - wild and crazy!

I dag, den 16 september (enligt en facebookvän är det hundra dagar till julafton just i dag), anlände hösten! Det regnade och blåste och när jag steg upp vid femsnåret var det mörkt som i en kolkällare. När det var dags att lämna jobbet sken solen och det kändes för varmt med jacka och jeans. Tala om att man har stora problem med väderleken! Inte nog med att man aldrig hittar något att ta på sig i sina hyfsat välfyllda garderober. Det man inte hittar ska dessutom vara kompatibelt med årstidernas snabba växlingar: höst på morgonen och sommar på eftermiddagen. Och så sägs det att man saknar bekymmer bara för att man bor i ett i-land!

Jag har varit på medarbetarsamtal för första gången i mitt liv. Inte min starkaste sida att sitta och prata om mig själv och mina framtidsplaner, men jag tror det gick bra. Vi blev inte osams i alla fall och det ser jag som en vinst ;-)
Under samtalet, som mellan de svåra frågorna, halkade in på väsentligheter som privatliv, champagne och annat livets goda, så påmindes jag plötsligt om BOKEN! Ja, inte mitt romanprojekt som fortfarande mest finns i huvudet även om jag faktiskt har skrivit en ganska snitsig ingress. Jo, jag får säga så själv eftersom det bara är jag som har läst den! BOKEN är mina anteckningar inför ålderdomen. Ni vet allt det där man tänker att man ska göra när man blir tillräckligt gammal för att ha tappat alla hämningar och skamkänslor. Risken är ju att man glömt bort alla fantastiska upptåg när man väl sitter där på hemmet och fingrar på knapparna på koftan... Det är då BOKEN kommer väl till pass.
Jag har till exempel tänkt att jag alltid ska handla (om man nu fortfarande gör det 2052) under lunchtid och ta upp väldigt mycket av kassörskans tid. Vem vet? Kanske det är den enda mänskliga kontakten jag har den dagen!
Min rullator ska vara både trimmad och stylad och kanske man kan tänka sig att vässa till kanterna lite så att de riktigt "greppar" om man skulle "råka" köra över någons hälsenor. Sådant kan faktiskt hända!


Jag har tänkt mig att sitta och dricka/pimpla stora mängder och snuskigt dyr champagne eller rödvin i en bar och nypa männen i rumpan samt komma med ekivoka förslag till bartendern och servitörerna. En äkta femme fatale lägger aldrig av!
Prova kokain...ett beroende vid nittioårsålder känns liksom okej på något sätt. Kruxet här kan ju vara att få tag i själva drogen, men det finns väl ungdomar som kan köpa ut åt en?
Kanske göra en svensk klassiker? Ingen med sinnet i behåll kan väl ställa några krav på att en nittioåring deltar fullt ut i tävlingarna?!? Det kan ju bli hur farligt som helst!
Hoppa fallskärm! Jag skulle gärna göra det nu om jag bara hade vågat. Vid nittio års ålder är det inte alls säkert att jag är medveten om vilka risker jag utsätter mig för. Dessutom, med tanke på den samhällsutveckling vi har, så är det väl en överhängande risk att man får hoppa fallskärm utan fallskärm...vare sig man vill eller inte...

Detta är vad jag har kommit på hittills, men än är det långt til 2052 så listan kan nog komma att utökas.

Fram tills jag blivit mitt framtida jag så får jag väl fortsätta med mitt småborgerliga, halvtrista, drömlösa liv. För att orka med ännu en arbetsdag är det nog säkrats att avsluta och lägga huvudet på kudden och försöka få lite skönhetssömn. Undrar om sömn motverkar rynkor och skrynkligheter? För tillfället genomlider jag mina arbetsdagar med att kallas Russinface. Namnet myntat av en snart fyrtioåring som troligen är i stort behov av glasögon ;-)

onsdag 11 september 2013

Ett datum man minns...

I dag är det den 11 september. Ett datum som är förknippat med så många minnen; minnen vi helst skulle slippa: militärkuppen i Chile bröt ut, tvillingtornen i USA, Anna Lindhs död efter ha knivhuggits på NK för att hon saknade livvaktsskydd... Vem minns inte vad man ägnade sig åt när det första planet kraschade rakt in i tornet? Jag trodde det var en trailer för någon ny katastroffilm, men när det andra planet styr rakt in i nästa torn och reportern på CNN i fasa skriker "there's a second plane" insåg jag att det som verkade fullständigt osannolikt i högsta grad skedde mitt framför världens ögon. Anna Lindh. - vilket otroligt meningslöst mord! En, av några få politiker (oavsett politisk tillhörighet) som jag faktiskt hade full tilltro till. Om gon hadefått fortsätta sin politiska gärning tror jag att Sverige sett annorlunda ut. Även om hon nu satte sin underskrift på ett papper som ledde till att två egyptier skickades tillbaka till tortyr i Egypten. Människor begår misstag!

I min egen personliga lilla värld slog någon undan benen på mig i dag -bokstavligen! Gick på trottoaren och snubblade plötsligt till, försökte återfå balansen, men inser att det är kört. I slow motion ser jag mina fötter förtvivlat försöka räta upp min fallande koloss till kropp, armarna sträcks ut och reflexmässigt tar jag tag i ryggen på en kvinna som går framför mig. Jag faller och slår i trottoaren; tar emot det mesta med höften, armbågen och knäet, men eftersom jag även drar med mig kvinnan i fallet så landar hon på mitt ansiktet varvid jag slår i bakhuvudet med en klatschig duns. Man hinner tänka mycket när man ligger på rygg, på en trottoar mitt i city! Inte minst på hur dum man ser ut... Hur alla människor tycks ha stannat i en rörelse och med chockerande blickar stirrar på en... Jag rörde försiktigt på alla kroppsdelar och insåg att jag nog inte var så skadad. Den äldre kvinnan, som jag drog med mig i fallet var helt förtvivlad eftersom hon och hennes man hörde att jag smällde i huvudet. Han kollade så att jag inte blödde i bakhuvudet och de var otroliga i sina omsorger. Själv var jag mest orolig för att kvinnan skadats, men hon var mest tacksam och glad för att hon bromsat mitt fall. Ibland har man en djävulsk tur och känner stort hopp om sina medmänniskor. Nu när jag efter middag och bio (Blue Jasmine, som varmt kan rekommenderas inte minst med tanke på Cate Blanchett fantastiska rollprestation) landat i soffan känns det lite skakigt. Inga synliga blåmärken, konstigt nog, men lite blåslagen känner jag mig allt. Och psykiskt labil efter att ha väckt så mycket oombedd uppmärksamhet. Undrar hur man kan utnyttja detta?!? Det måste ju vara värt god choklad och extr gott vin de närmaste veckorna? Är man i chock så är man!

måndag 9 september 2013

Kvalitetssäkrad fika?

Kvällens Vetenskapens värld handlade bland annat om nätdejting och de "vetenskapliga" matchningar som erbjuds på en del av nätdejtingsidorna. Vill man verkligen kvalitetssäkra en person som man ska ta en kopp kaffe med?!? Jag vet inte...för mig känns det mest konstigt. Tydligen har 25% av dagens par träffats via nätet. Vart tog alla naturliga mötesplatser vägen? Är vi verkligen så asocialiserade numera så vi har glömt bort flirtandets konst och att våga mötas på riktigt, utan att först ha "lärt känna" varandra via mail och eventuellt telefonsamtal? Jag känner många som träffat sina soul mates på nätet, så jag är absolut inte ute efter att döma eller fördöma! Vill bara förstå detta, för mig, märkliga fenomen. Vad skriver man till exempel i sin annons? Redan där kommer mitt intresse av sig...

"Jag har ett hyfsat snyggt fordral med välmöblerat hjärnkontor. Söker lång, mörk, snygg, manlig och stabil man (rikedom inget hinder) i sina bästa år. Barn (ålder minst övre tonåren) är ett krav. OBS jag är inte intresserad av att skaffa något kärleksbarn - de har jag redan.
Intresserad av god mat, gott vin, sport- och idrottsintresserad, stolt kulturtant. Ekonomiskt oberoende (låter alltid betryggande), gillar att resa, mer asfaltsbarn än skogsmulle."

Ni inser det orimliga med mig på nätet, va?!? Jag kan inte skriva ihop en vettig och säljande text om mig själv!! Nä, jag jobbar vidare med mitt femme fatale- koncept. Dagen kan man kanske mer sammanfatta som fatale än femme, men det är ju bara måndag och första dagen i mitt nya liv! I morgon ska det visst regna och det känns inte som ett bra utgångsläge för femme fatale-ismutövande, men jag ska definitivt jobba på det!

lördag 7 september 2013

Vad vore livet utan aha?

Sommaren bara fortsätter och fortsätter. Ärligt talat börjar jag längta efter höstem, så jag kan grotta in mig hemma och ömka mitt sargade ego och sorgliga tillvaro i lugn och ro. När solen skiner måste man ju vara utomhus, social och positiv och det orkar jag inte just nu! Fast jag känner mig faktiskt bättre än förra inläggets nattsvarta innehåll. Jag tänker alltså inte gå i kloster längre: fredagsmys med dåligt nattvardsvin och oblat är inte riktigt min tekopp om man så säger. Dessutom skulle det vara syndigt att stänga in min alltmer välformade kropp i nunneklädsel. Japp, så är det! Att vara deprimerad klär mig såtillvida att jag blir snudd på träningsfreak - gymmet i går kväll och 45 minuters joggning/powerwalk före frukosten - och saknar aptit, vilket också gynnsamt för muffinsfluffet runt midjan! Always look on the bright side of life!
Om jag nu inte ska göra galghumor av hela denna sorgliga historia så har jag fått en helt ny infallsvinkel. Mina goa väninnor, som jag brukar dela torsdagskvällar med på Gästis gav mig två aha-upplevelser i torsdags när vi satt och tyckte synd om mig och mitt krossade hjärta samt föraktade den dåliga anfallaren.
Medan vi sitter där och är rörande överens om hur korkade män i allmänhet är och just denne i synnerhet säger A plötsligt: "Men varför är du egentligen så himla arg på honom?" (själv tänker jag "på vems sida är du?"!!). Och sedan kom den första aha-upplevelsen: "Jag tycker du ska tacka honom för att han faktiskt har fått dig att känna något igen! Han är inte den rätte, men han har öppnat dörren...". Säkert inte helt rätt citerat, men andemeningen är i alla fall kvar. SÅ RÄTT!!! Även om ilskan (mest riktad mot mig själv) och besvikelsen (att känna att jag inte duger) finns kvar, så är det bättre att försöka landa i känslan av tacksamhet över att ha hittat vägen till förälskelse och passion igen.
Den andra aha-upplevelsen kom från A (inte densamma som i förra stycket), som tyckte jag skulle nätdejta, men det tror jag inte är min grej. Jag gillar riktiga personliga möten och är nog lite för feg för det där med att träffa folk via cyberrymden. Och dessutom värdelös på att sälja in mig själv! Gör mig bäst IRL där folk kan uppleva mig... När vi konstaterat att jag inte är nätdejttypen tycker A att jag ska ge mig ut och "ta för mig, ha roligt och leka". Vet ni vad som är min första tanke som dyker upp i min hjärna? "Så kan jag inte göra för jag är ÄNKA"!!! Är det klokt?!? Inte konstigt att jag ligger sömnlös... Hur mycket ska ett civilstånd, som jag inte bett om, begränsa mig och hindra mig!?! Jag är både tacksam och otroligt glad att jag fått dessa båda inblickar och ska försöka att aktivt motarbeta de omedvetna begränsningar jag tydligen omger mig med. Nu är det slut på att gömma sig bakom "änkesyndromet" och börja leva på riktigt!
Tror jag börjar på måndag. Just denna helgen tänker jag tycka synd om mig och sörja färdigt den spruckna kärleksdrömmen, men nästa vecka... Då jäklars gäller det för kvinnor att hålla reda på sina män och männen att hålla i hatten (inte bokstavligt! Jag är icke hatt- eller kepstypen) för då ska jag pånyttfödas som femme fatale.

onsdag 4 september 2013

Vissa saker är jag för gammal för...

Livet ska tydligen vara allt annat än enkelt. Är det inte det ena, så kan man ge sig på att det är det andra (eller tredje, fjärde, femte och så vidare)!

Hur personlig vågar man vara i en blogg som mestadels läses av vänner (och en och annan ovän har jag förstått...)? Mitt privata liv är ganska väl skyddat, men ibland pockar det på att dela med sig även av de personliga OCH privata händelserna som faktiskt är en del av det som kallas livet. Just idag känner jag ett behov av att skriva av mig; blotta mitt innersta och säkert kommer någon mindre välvilligt inställd person att gotta sig, men det bjuder jag på. Jag känner mig så otroligt givmild och generös just i kväll. Kan det vara en Obama-effekt?!?

Ni som läst mina tidigare inlägg kanske minns att jag lämnade över bollen till en anfallsspelare, bildligt talat alltså, jag sysslar inte med boll- eller lagsporter!


Nu har jag fått veta att luften gått ur bollen, någon inspark kommer aldrig att ske och att det råder mer än måltorka...Ja, ni fattar va?!
Jag har dumpats! Om man nu kan dumpas innan man har inlett något? I alla fall har jag blivit ratad och sitter nu här i skärvorna av mitt krossade hjärta och sargade självkänsla. Det är inte roligt kan jag meddela. Jag har inte i min vildaste fantasi kunnat minnas att det var så här det kändes (konstig mening, men jag saknar korrekturläsare). Himla tur att kropp och själ har förmåga att glömma! Glömskan borde väl med ålderns rätt komma fortare nu än när man var i tonåren? Jag har, min ödmjuka hållning trogen, talat om för personen i fråga att detta är hans livs största misstag och att den största förlusten är det han som gör. Han vet det, det är jag övertygad om, men jag tror att han tillhör den kategorin män som har svårt att hålla sig till en kvinna och inte fixar ett förhållande. Eftersom jag är monogam, lätt svartsjuk och inte tycker om att dela så är jag tacksam att jag fått veta detta innan det blivit för allvarligt.



I ren desperation övervägde jag ett kort ögonblick att gå i kloster för att slippa alla problem med män och vidhängande kärleksbekymmer. Som tur är har jag vänner med insikt! En av dem påminde om att nattvardsvin sällan är drickbart och då sprack klosterdrömmen direkt. Snabbare än kärleken till och med! Numera kör jag ju en strikt 5:2-diet. Fem dagar med vin - två dagar utan. Fungerar även med fem glas vin - två glas vatten. På jobbet har jag försökt införa fem dagars helg - två dagars arbete, men chefen hävdar att vi redan kör 5:2 - hur tänkte han där liksom?!? Alla fattar ju att det inte fungerar med en 5:2-diet om man måste dricka odrickbart vin - ergo kloster går bort! Även om jag tror att jag hade varit snygg i nunnedräkt. För att inte tala om nunnkini!


Det är bara att gilla läget och inse att jag får fortsätta vänta på den runt världen irrande Pierce Brosnan. Han är snygg, mörk, lång(?) och rik - uppfyller således alla kriterier på den perfekta mannen! Synd att han har så dåligt lokalsinne...