En upplevelse av ett tidigare liv

Jag kan ärligt säga att tiden rusar i turbofart. Snart är även mars slut och jag tycker inte att jag hinner med någonting mer än att jobba och sova. Jag vet att jag har lika många timmar som alla andra, men jag tycks ha tappat effektivitet, engagemang och lust. Har ingen aning om hur jag ska få grepp om det heller. Vanmakt är nog den känslan som ligger närmast tillhands. Det är nedbrytande att bara trampa runt i kvicksand och att ständigt gå med känslan att inte nå riktigt fram. Någonstans inom mig hoppas jag att det är min vanliga vårdeppighet och allergin som ligger bakom att det mesta känns hopplöst för tillfället. Jag har massor av roligheter inbokat framöver så det är inget sådant, utan bara en allmän känsla av trötthet, oduglighet och allmän tristess över åldrandet (för vilket jag är tacksam varje dag jag får vara med). Så här på pränt låter jag inte riktigt klok.

Snygg övergång, om jag får säga det själv, till det jag egentligen tänkte dela med mig av. Jag gör detta med vetskap om att jag säkert kan bli dumförklarad, sägas ha för stor fantasi eller att jag har drömt, men strunt samma. För vet du vad?! Jag var där och vet exakt hur det kändes i min kropp. Som jag nämnt tidigare är jag en analytisk och logisk naturvetare, som  principiellt inte tror på övernaturligheter och liknande. Jag lever också efter devisen att principer är till för att brytas. Tror också att jag har nämnt att jag varit med om en hel del oförklarliga händelser i mitt liv och att jag går på kurs för att våga öppna upp det undermedvetna med hjälp av bland annat meditation och avslappning. Den här resan i mitt inre är enormt nyttig och har gett mig verktyg att till exempel kunna sova djupt, drömma och släppa på den inre stressen som har en tendens att kunna styra mitt liv om den får utrymme och tillfälle. Nu till själva händelsen och jag vill betona att jag vet inte själv om det är rena rama fantasin eller om det verkligen var så att jag lyckats återuppleva ett före detta liv. Jag har varit med om en regression - att genom lätt hypnos förflyttas till ett gigantiskt bibliotek. Biblioteket i sig var gigantiskt, dammigt (som allergisk mot gammalt bokdamm kan jag intyga det) och alldeles tyst. Första uppgiften var att be att få ut sin egen bok där min själs alla liv finns. Min bok landade framför mig på ett gammalt skrivbord i ek och jag hann bara lägga handen på boken... Swoosh, så åkte jag i oerhörd hastighet genom en ljustunnel och landade på en vilt galopperande häst. Jag är medveten om vad jag gjorde i nutid där jag satt på min stol: att jag hela tiden rörde på händerna och att ögonlocken fladdrade. Samtidigt befann jag mig på ett slagfält, jag kände lukten av krut, hörde skrik, såg soldater slås ner med svärd, kände vinddraget från andra hästar som passerade i vild galopp och allt visades i svartvitt. Det kändes som det var länge sedan och jag vet inte heller var detta slag utkämpade sig. Plötsligt fick jag oerhört ont i bröstet och föll. Det sista jag mindes var att hästen föll över mig och att jag plötsligt såg mig själv uppifrån. När jag räknades tillbaka till nutid var jag helt energilös och uppfylld av en märklig känsla av att jag faktisk varit med om detta. Att mitt undermedvetna  kunde minnas händelsen. För mig var detta en reell känsla av att det faktiskt hände. Precis som jag ofta kan känna en aversion, rädsla, samhörighet eller någon annan känsla vid ett möte med en människa. Någonstans tror jag, mot min vilja, att våra själar lever vidare i de konstellationer och på de nivåer vi måste klara av för att gå vidare. Flummigt? Jag är djupt medveten om det, men kan samtidigt inte bortse från vad jag var med om under min regression. Nu ska jag bara bli medveten om vad denna tidigare liv upplevelse ska lära mig. Jag kan också tillägga att det inte var obehagligt på något sätt. Energiförlusten var temporär och efteråt kände jag mig uppfylld av en insikt - inget religiöst dravel, utan mer ett konstaterande av ett simpelt "Aha, är det så det hänger ihop". Om jag kommer prova igen? Definitivt!

Mitt 2023 i kulturens tecken

 ...så har det passerat ytterligare dagar (veckor) utan att det har uppdaterats på bloggen. Ibland önskar jag faktiskt att Luther ville återvända, för uppenbarligen behöver jag någon som sparkar igång mig lite då och då. Det är stressande att tiden bara rusar och att jag står kvar på perrongen medan det ena tåget efter det andra visslar förbi. Det där med att livet har sin begränsning blir tydligare och tydligare ju äldre man blir. 

Nu ska jag inte fördjupa mig i något filosofiskt navelskåderi, utan gripa mig an dagens ämne: mitt kulturår 2023. Jag hade en känsla av att det inte hände så mycket mer än elände förra året, men efter att ha gjort en sammanställning av filmer och föreställningar som jag har sett fåt jag nog revidera det påståendet.

Vi startade ut hårt med biobesök och reda efter årets första två filmer kändes det som att det inte var någon idé att gå på fler biobesök. The Banshees of Inisherin och Aftersun gjorde så djupa intryck på mig och får mig fortfarande att reflektera över hur vi människor hanterar våra inre demoner i dessa tider där det yttre tar alldeles för stor plats. Något är definitivt galet när kvinnor +50 sprutar ansiktet fullt med botox och tror/hoppas att det ska få omgivningen att tro att de inte är en dag äldre än 30 år. Sorgligt och patetiskt tycker jag. Efter dessa fantastiska filmer tog vi en liten andningspaus innan vi kastade oss över The Whale. Även det en fantastisk skildring om ensamhet, relationsproblem, behov av att få förlåtelse och förståelse för att gå vidare eller finna ro till avslut. Grät och grät. Det tycks ha varit gråt, lidande och relationer som varit den sammanhållande punkten för årets filmer. I Andra akten spelade Rolf Lassgård (en av mina  favoritskådespelare) mot Lena Olin (som tyvärr har hamnat i botoxträsket). Rörande kärleksfilm som hade kunnat bli ett pekoral om det varit andra skådespelare. Ännu en irländsk film hade premiär: Den tysta flickan. Wow! Utspelar sig på irländska landsbygden och man talar gaeliska, vilket är helt obegripligt. Även den oerhört sevärd. Under hösten hade både Barbie och Oppenheimer premiär - på samma dag om jag inte minns fel. För egen del blev det Oppenheimer, som även den var oerhört intressant och välspelad. Barbie såg jag på någon streamingtjänst och sov bort halva filmen, så den var nog inte riktigt i min smak. En liten charmfull bagatell dök upp i biotablån och eftersom ordet Irland var med så var vi Irlandälskare så klart tvungna att se The Miracle Club. som sagt, en bagatell som roade för stunden, men som inte lämnat något större avtryck. Sista film för 2023 blev Hammarskjöld. Kan erkänna att jag blev lite förälskad i Mikael Persbrandt som jag tycker gör en väldigt bra tolkning av Hammarskjöld som person. Väldigt intressant att få repeterat Kongokrisen och hur Hammarskjöld genom ett bevåg försökte avstyra det som hände. 

Det känns som det blir svårt att hitta lika många bra filmer 2024. De som jag hittills har sett presenteras har inte riktigt tilltalat mig, men året är ungt och mycket kan hända!

Sedan har vi ju allt det andra - teater och konserter: Chess in Konsert, Weeping Willows, Everybody´s Talking About Jamie, Weeping Willows (igen!) och Lisa Nilssons Julkonsert och Vinterkväll med Peter Jöback. När det gäller detta område har året startat superbt med Änglagård på Oscarsteatern i Stockholm förra helgen och De e de här vi kallar kärlek på Nöjesteatern i Malmö igår. Biljetter finns redan till HAIR, Next to Normal och Joyride. Jag är inte ett dugg orolig för att listan inte kommer att fyllas på!

Förutom detta har jag läst strax över 100 böcker och är med i två bokklubbar där jag, som läser både fort och mycket, tvingas att gå utanför min egen comfort zone och läsa sådant som andra tycker att jag ska läsa. Inte lätt när man gillar att bestämma..

Under 2023 har jag också påbörjat en kurs för att komma i kontakt med mitt inre, våga släppa på min kontroll (som kan vara oerhört påfrestande och tillbakahållande) och försöka hitta tillbaka till min kreativitet. Det går framåt, sakta och med väldigt små tvivlande steg. Kursen fortsätter under våren 2024 och jag har som mål att verkligen våga ta mig an sinnevärlden och kasta mig ut i det okända. Vi får se om jag lyckas hitta vägen ut ur min inre tunnel (och då menar jag inte tarmarna...)

2023 - ett skitår, men ändå extra allt

 Så kon vintern till Skåne. I sedvanlig ordning blåste det rejält, snön lade sig i drivor på vägarna, åkrarna i princip snöfria och folk uppåt landet gnäller om att skåningar inte kan köra bil när det kommer lite snö. Må så vara, men jag vågar påstå att det är få av "norrlänningarna bosatta norr om åsen" som har varit med om en skånsk snöstorm! Jag hade en chef från Stockholm en gång som alltid cyklade mellan Malmö och Lund. Vi talade vid något tillfälle om hur det kunde se ut på de skånska vägarna när det blev snö - för som alla vet är det inte bara snö utan det är nästan alltid förenat med rejäla vindar - och anledningen vara att det hade utlovats snö dagen därpå med sedvanlig varning. Småskrockande och med huvudskakningar lämnade han oss och gick in på sitt kontor. Dagen därpå gick större delen av morgonen utan att han dök upp eller hörde av sig. Vid 11- snåret kom han. Genomfrusen och snötäckt. Joråsåatt! Han hade tittat ut genom sitt fönster i Malmö, noterat att det inte var någon snö (säkert dumförklarade han sin personal också) och satte sig på cykeln. Strax efter Burlöv tog det stopp. Snön låg i drivor och han blev tvungen att bära sin cykel innan han kom in i någorlunda lä i Lund. Skadeglad? Jajamän!

Men nu var det inte anekdoter från förr som ska avhandlas utan året som gick. Sammanfattningsvis kan man väl säga att 2023 var ett skitår. Kriget i Ukraina fortsatte och än syns det inget slut på Rysslands skövling. Rysslands hot mot resten av Europa skapar ju inte någon direkt känsla av trygghet och lugn. Det är kanske inte helt orimligt att Ryssland har startat detta som en skenmanöver för att västvärlden ska urholka sina militära depåer och på så sätt bli en "Sitting Duck". Galningarna i Turkiet och Ungern som spelar ett högt spel med Sveriges Nato-ansökan. Hur kunde den svenska regeringen börja köpslå med rysskompisen i Ankara? Varför åker man till Turkiet på semester? En militärdiktatur som struntar i mänskliga rättigheter, förtrycker sitt eget folk och styrs av en maktfullkomlig galning. Argumentet att det är billigt att turista där köper jag inte! Både Ungern och Turkiet borde kastas ut från EU och Nato, men jag förstår varför det inte kommer att ske trots att det är så uppenbart att de är lakejer åt andra mindre nogräknade despoter. Den svenska inflationen gjorde inte livet enklare. Rusande matpriser, räntor och en helt stängd bostadsmarknad. Våra boräntor har varit alldeles för låga och alldeles för många har lån långt över sina inkomster och de har naturligtvis problem i nuläget. Själv är jag glad att jag inte är så högt belånad, inte tänker/måste sälja och bara har mig själv att köpa mat till. Men visst har det synts på kontot! Kompensationen för de skyhöga elräkningarna för oss i Skåne var välkommen, men täckte så klart inte hela kostnadsökningen. Det gjorde definitivt inte 2023 års lönerevision heller...

Trots allt elände måste man ju leva också och våga ha framtidstro, känna hopp, glädje och förväntan. I slutet av mars styrdes kosan till Dublin. Som alltid bodde vi på Arlington Hotel. Som alltid var det en känsla av att komma hem. Det kändes som man hade återhämtat sig en del efter nedstängningen efter covid. Den här gången var vi oerhört våghalsiga och tog tåget till den lilla badorten Howth. Tänk att Dublin Central har legat 15 minuters promenad från hotellet hela tiden! Väldigt smidigt och billigt att åka tåg på Irland, så det rekommenderas. Howth kan nog liknas vid hur Båstad var, innan bratsen från "stan" tog över.

Det blev en konstrunda på Österlen under påsken med goda vänner. Vi hade en egen chaufför som körde runt oss och vi mådde som prinsessor med vårt bubbel i baksätet. En mycket trevlig dag även om vädret inte riktigt var på vår sida. I maj tog vi vår årliga sväng till kyrkogården i Laholm för att hälsa på Tinny. Hon fick sin sedvanliga öl och vi höll vårt vanliga tal om hur ofattbart snabbt tiden har gått och hur hon fortfarande fattas oss. Vi ändrade lite på vårt koncept den här gången eftersom saluhallen i Höganäs har stängt och den som skulle sköta kartläsningen missade avfarten till det tänkta lunchstället. I stället för Arild hamnade vi på Restaurang Tegel i Rydebäck. En mycket trevlig överraskning - god mat, trevlig personal och vackert läge. Ett ställe att återkomma till. Kanske en övernattning med väninnorna?

1 juli fick jag en ny titel och nya arbetsuppgifter. Blev jag av med några gamla? Nä. Alltid samma historia. Att vara högpresterande lönar sig inte. Allra minst vid lönerevision när huvudargumentet är att "du presterar redan så högt så det är ju svårt för dig att lyfta dig ytterligare". Så mycket bättre med andra ord att vara lågbegåvad för klarar du att gå och tugga tuggummi samtidigt har du nått en milstolpe i livet. Semestern kom. Lika efterlängtad som alltid. Lika många planerade storverk som inte blev av, som vanligt. Vad som blev av är en resa till Skottland och Highlands. Bussresa, vilket var första gången för mig. Mina fördomar fick jag inte bekräftade utan det var väldigt trevligt. Ett par personer att irritera sig på - vore konstigt om det inte fanns någon på en full buss - men i det stora hela var det trevliga medresenärer där man skötte sin egen business. Vår guide var oerhört påläst och en frisk fläkt precis som vår inhemska chaufför, John. Han tog oss till ställen som låg utanför den tänkta rutten och berättade galna historier längs vägen. Och Skottland?! Vilket vackert land! Totalt obegripligt språk när de inte ansträngde sig, men väldigt vänliga människor. Edinburgh är en oerhört vacker stad med intressant historia så dit tänker jag återvända. Tror jag har levt tidigare liv på öar i Nordatlanten - vad annat kan förklara denna fascination och dragning till det karga och ibland ogästvänliga?

Det har verkligen tagit på budgeten att vara på resande fot 2023. Svenska kronan har inte hävdat sig så bra gentemot andra valutor om man säger så. Som tur är har det ju inte drabbat någon fattig! Efter Skottland var jag hemma ett par dagar och sedan styrde jag kosan söderut. Till Galicien i nordvästra Spanien. Min väninna hade fått hyra ett hus i Cangas av sina vänner. En liten by som inte gjorde mycket väsen av mig. Många små pittoreska restauranger med god mat piggade upp tillvaron. Närmsta stad, Vigo, nådde man enklast med båt. Precis som i Portugal var Vigo en stad belägen på kullar. Allting gick spikrakt uppåt. I +30 är det inte en enkel liten promenad...och när vi dessutom gick ett par kilometer fel i vårt letande efter Primark var irritationen topp. Som tur var fanns det ett bra ställe med air condition och kall öl när vi väl hittade rätt. Så irritationen gick över och shoppingen tog vid. Både irländare och skottar har satt sin prägel på Galicien under vikingatiden så man kan säga att cirkeln slöts i augusti. Vad som inte kändes riktigt bra med Galicien var befolkningens ovilja att prata något annat än spanska. Det var tydligt att man inte var van vid turister utanför den inhemska. På vägen hem stannade vi i Porto. Ett härligt återseende av den gamla bedagade, men oerhört charmiga staden. Skillnaden på hur man ser på turister var stor. Vår taxichaufför kunde egentligen bara portugisiska, men vi gjorde oss förstådda ändå. Min teori är att det beror på att vi vet att våra språk är internationellt små (om de bortser från Brasilien) och att vi därför är vana att försöka förstå motparten med alla fraser man kan på olika språk, kropps-, och teckenspråk samt god vilja.

Nu är det väl ändå nog med alla frivoliteter?! Nä. Inte alls! Min syster och jag hade en välbehövlig övernattning på Ystad Saltsjöbad i oktober. God mat, gott att dricka och trevligt sällskap toppat med lite varma bad. Så mycket mer behövs inte för att väcka livsandarna en grå och blåsig hösthelg.

Första helgen i december var det dags igen. Ännu en utlandsresa. Ännu en bussresa. Denna gång hägrade julmarknader i Berlin. För min del var det första besöket i Berlin och det gav mersmak. Mys, shopping, god mat, god öl och fina samtal startade julmånaden. Tyskarna kan det där med julmarknader även om det kändes lite humoristiskt att den julmarknad som föll mig mest i smaken var den skandinaviska lite hipsterinspirerade. I och för sig kan det också bero på att vi lyckades få något varmt att dricka med en liten schüss, och att man kunde röra sig lite som man själv ville och inte bara stångas med i en folkmassa. Om jag vill vallas runt i en fårskock kan jag besöka Tivoli i Köpenhamn under deras julmarknad - det är bland det värsta jag har varit med om! Förutom julmarknader fick vi en guidad tur i Berlin med många historiska nerslag. Det är verkligen en av de stora vinsterna att resa med buss: pålästa guider!

Inser att mitt 2023 känns på skrytnivå när jag ser att jag rest så mycket trots att det är lågkonjunktur. På min lista som ligger sidan om mig ser jag alla mina biobesök och teater, och musik föreställningar som jag varit på under 2023. Egentligen är jag nog ruinerad. Lycklig, men bankrutt! De kulturella händelserna sparar jag till ett kommande inlägg.