Hallå! Vin??

Halloween är här. Jag har en splittrad åsikt om denna i allra högsta grad osvenska tradition. Å ena sidan gillar jag att det ges tillfälle att ordna fest med tema av skräck - maskerad är ju alltid kul 😊. Å andra sidan är det mindre trevligt med alla ouppfostrade och i vissa fall respektlösa ungdomar som drar runt och använder kvällen som en möjlighet att sabotera. Trist att det alltid ska gå till ytterligheter när det handlar om Sverige... Jag har fått mina köksfönster nerkletade med ägg och då ringde de inte ens på, utan kastade bara råa ägg när de passerade. Jag rusade så klart ut och fick då två ägg kastade mot mig som missade med en hårsmån. Oj, vad dessa ligister i nedre tonåren måste ha stolta föräldrar! Godisskålen är i alla fall fylld om något av grannskapets barn skulle dyka upp för Bus eller godis. Om de nu skulle missa att allt är mörklagt mot uppfarten... Kanske man i stället får påhälsning av de i byn tydligen flitigt förekommande inbrottstjuvarna? Nöjer de sig med en skål godis?!? Många frågor - inga svar...

I kväll har jag ställt in en middag med goda väninnor och tackat nej till en after work med torsdagstanterna. Trist att jobbet ska gå ut över fritiden så att man inte orkar vara social. Jag flexade ut redan 13.30 och hade ambitionen att fika med sonen och sedan köra ett pass på gymmet. Tji fick jag! Fika blev det - med köpekagor, men efter ett snabbt besök hos hovleverantören Citygross så tog energin slut. Tjänstefolket lyste så klart med sin frånvaro. Varför är de aldrig på sin post när man behöver dem som mest?!?! Middagen fick jag således ordna själv. Gick bra trots allt. Ett glas rödvin förgyller de flesta tillfällen. Även de motiga. Nu har jag draperat mig i soffan med glas nummer två. Ska bli väldigt spännande att se hur länge jag orkar hålla mig vaken...

Toleransnivå 14.0

Tiden bara rusar i väg. Och inte blir det bättre av att jag arbetar 300 %. Jag vet att man inte kan räkna så, men jag har huvudansvaret för tre heltidsanställdas arbete, och börjar känna mig ganska sliten. Förhoppningsvis kommer den ena kollegan tillbaka på måndag så då är det bara 200 % - klar förbättring! Sova och arbeta är inte riktigt min livsmelodi, men just nu finns det inte så mycket energi över till något annat. Jag orkar nästan inte ta mig till gymmet och då är det allvarligt 😊.
I tisdags var jag och såg en fantastisk föreställning på Lunds Stadsteater. Torsten Flinck i Doktor Glas. Vilken skådespelare han är! Jag är medveten om att många avskyr honom och det är nog så att han inte lämnar någon oberörd. Och det borde väl vara goda egenskaper för en skådespelare? I den här rollen var han i alla fall otrolig. Fick en känsla av att hela publiken satt trollbunden. Han var så närvarande och hudlös i sin rolltolkning. Jag var helt tagen efteråt. Har inte riktigt hämtat mig än...

Vissa saker irriterar mig mer än andra. Vissa saker som irriterar mig mer än andra, kan jag ha ett visst överseende med. Numera. En mognadsfråga - för bara ett par år sedan hade jag totalsågat ALLT och ALLA som irriterat mig. Får ju erkänna att det känns ganska skönt att åtminstone kunna eliminera ett par irritationsmoment i mitt liv...
En sak kan jag dock varken tolerera eller ha överseende med. Det handlar om maktmissbruk och maktfullkomlighet. Personer som missbrukar sin maktställning är bland det värsta jag vet. Tala om att dessa har hamnat totalt vilse i tillvaron! Och att den/de som har gett personen makt borde se över sina preferenser mycket noga...

Ett exempel:

Mina söner spelar innebandy. Dessbättre i samma lag numera. Förenklad logistik och mycket tidsbesparande. Innebandymatcher i likhet med de flesta sporter i tävlingssammanhang kräver domare. Precis som i alla andra grupper så finns det bra domare och särdeles urusla domare. Som engagerad och opartisk (nåja) åskådare är det lätt att dras med och skylla alla motgångar på domarna. Det kan till och med ha hänt att även läktarhuliganismens drottning kan ha tänkt någon sådan lite tanke om domarkompetensen... Men det är bara en liten mild västanfläkt till tanke om man jämför med tankarna som rusar fram på den illuminerade irritaionsvindlingen när domartypen "jag har domartröja och visselpipa så jag bestämmer allt" eller helt enkelt "makten är min" dyker upp och förstör en match. Så mycket mer finns ju inte att orda om den kategorin av domarsläktet. Jag tänker specifikt på en domare som har för vana att tala om för lagkaptenen att "jag räknar till femton.." och det gör han medan lagkaptenen försöker formulera sig effektivt för att hinna säga det som ska sägas under de sekunder som har blivit tilldelade. Ohörsamhet betyder utvisning... I det civila är tydligen denna vedervärdiga Mini-Despot kriminalvårdare. Jag kan livligt föreställa mig hur han provocerar fram konflikter för att kunna få möjlighet att slå och misshandla internerna (det finns säkert något mer politiskt korrekt att kalla dem för, men det struntar jag i) - allt naturligtvis under åberopande av självförsvar. Inte illa att ha blivit felrekryterad två gånger!

Lyckad shopping som slutade med knuff

Efter en ganska vedervärdig höstvecka med ihållande regn och ständigt mörker så hyfsade vädret till sig i dag så det blev en shoppingtur till city på förmiddagen. Ett par alldeles underbara marinblå mockaboots har gäckat mitt habegär sedan jag såg dem i skyltfönstret för flera veckor sedan. En sådan där häftig förälskelse som bara måste få utrymme och möjligheter. Mina föresatser om att inte fylla på mina redan sprängfyllda garderober kom på skam. Bootsen väckte köpslaven inom mig, skrattade hånfullt åt både Luther och Ågren och ledde mig vidare - rakt in i fördärvet. Med hem kom även ett par väldigt snygga bruna byxor, en marinblå kjol med matchande jacka (dräkt med andra ord. Ett uttryck som tydligen är ålderdomligt...) samt en blus. Det fiffiga med allt detta är att det är galet färgmatchat och således kan kombineras på flera olika sätt. Äntligen har alla klämkäcka råd från experter om att tänka genom klädinköpen landat! Så mycket enklare mitt liv kommer att bli framöver. Inga fler morgnar i ångest över att inte ha något att ta på sig! Jag plockar bara fram någon av mina färgmatchningar så är det klappat och klart. Fast först måste jag ju försöka få plats med det i någon garderob... Walk-in-closet?!? Jag behöver nog snarare en walk-in-flat för att få plats med allt. Och någon anställd som kan hålla det färgmatchade på rätt plats. Tänk så skönt om man (jag...) vore en sådan där välorganiserad person som alltid lägger/hänger/ställer tillbaka saker på sina platser. Finns det kurser för Replacement Dummies?

Det var med andra ord en ganska dyr förmiddag, men man får unna sig! Och passa på att handla innan den där galningen som är satt att sköta våra finanser helt stoppar de möjligheterna...

Jag fick även möjlighet att testa mina kunskaper inom Anger Management. Sådant får man känna viss tacksamhet för. Eller hur var det nu? Scenario: jag möter en f d arbetskamrat när jag kommer ut från min klädhovleverantör. Vi, två kvinnor i våra bästa år, ställer oss och pratar precis vid kanten av en uteservering. Jag står med cirka en decimeter av kroppen "utanför" den gatsten som markerar var cyklar får framföras. Plötsligt hör jag någon säga "hur står ni egentligen?!?" och samtidigt får jag en armbåge i ryggen. Instinktivt är jag beredd att försvara mig, men min goda (?) uppfostran hindrar mig från att knuffa till cyklisten när jag ser att det är en varelse i 70-årsåldern. Jag ifrågasatte endast intelligensnivån och varför hon var tvungen att cykla rakt på mig när hon hade i runda slängar sju meter fritt åt vänster. Vet ni vad? Jag tycker inte det är ett dugg konstigt att äldre blir respektlöst behandlade! Jag säger inte att det är acceptabelt eller okej, men jag ser alldeles för ofta exempel på gamla människor som har en otroligt dålig attityd och brist på både respekt och artighet. Beter man sig som denna cyklande kärring (japp,det behövs sådana epitet!) så får man skylla sig själv om man åker på mothugg. Nästa gång kanske det inte är någon med fullfjädrad kontroll över sin ilska och utan god uppfostran som hon knuffar till. Då kan hon ligga där undercykeln! Jag tänker inte hjälpa henne upp! Så långt sträcker sig inte min uppfostran...

#hösten2014

Det händer att jag gör som som det stora kollektivet: utnyttjar kommunala och regionala transportmedel. Jag vill inte påstå att det händer ofta. Tvärtom! Jag är stolt bilpendlare. Dessutom är jag militant köttätare och hyfsat dålig på det där med sopsortering. Sådan är jag. Troligen borde jag skämmas för detta politiskt inkorrekta beteende. Med tanke på hur den politiska kartan ser ut numera så är jag totalt förkastlig. Men det är okej för min del! Så länge vi har alla dessa miljöpartister som definitivt inte lever som de lär så ser jag ingen anledning att anstränga mig. Vad jag däremot ofta gör är att fundera över mänskligt beteende och mänsklig interaktion. Vad händer med oss som sociala varelser när vi blir osynliggjorda? Eller osynliggör? Min, i och för sig inte helt statistiskt genomförda undersökning, visar att till exempel busschaufförer ofta är "osynliga". Senast jag åkte buss var jag den enda som hälsade på chauffören och dessutom mötte hans blick. Övriga 30-40 resenärer läste av sina busskort och var mer intresserade av sina telefoner än att säga ett enkelt hej eller god morgon. Man ser alldeles för många föräldrar som inte interagerar med sina barn - mobilen är så mycket mer intressant. Vad händer med dessa barn som inte har fått tillräckligt med ögonkontakt eller som inte får möjlighet att under promenader höra trivialiteter typ "titta! En hund!", "Vad säger vovven?" och andra mer eller mindre intelligenta samtalsämnen som man kan ha med små barn. Det är dock inte vad som sägs som är viktigast utan att det sägs något. Att barnet blir sett. Och att barnet lär sig se.
Ingen vill väl ha en avhumaniserad värld?

Fortfarande lyser den riktiga hösten med sin frånvaro. Mina Queen Elisabeth remonterar om och om igen och rosorna blir vackrare och vackrare för varje blomning. I krukorna på framsidan så blommar pelargonerna för tredje gången... Silverek och ljung står kvar i inköpspåsen och väntar på att ta över krukorna. Det är jättesvårt att veta hur man ska klä sig. Inte i dag dock: det var +15 redan före kl 7 i morse och i eftermiddags visade termometern på flera grader till. Jag klagar inte! Mer än på att det är onödigt mörkt tidigt på kvällen...
Det gäller att hålla sig sysselsatt för att inte bli uppäten av det mörka. Förra helgen var en så där lyckad helg. Fredagskvällen var vikt för en nybliven 50-åring - en mycket trevlig kväll med endast kvinnor inbjudna. Underbar buffe', gott vin, trevliga tal och spirituella (eller var det sprituella) samtal.  Lördagen inleddes med en del måsten och sedan träffades P och jag för middag och bio. Härligt att kunna sitta ute och ta en öl trots att det är oktober 😊. Filmen vi valde (i det digra utbudet av filmer man både vill och måste se!) var "Säg aldrig aldrig" med Diane Keaton och Michael Douglas. Mycket trivsam trivialitet som medförde både skratt och tårar. Kan säga så mycket som avslitna korsband har plötsligt fått en helt annan innebörd! Efter filmen gick vi och åt sushi på Wasabi.
Väldigt gott som alltid och att Magnus var där borgade så klart för god service och trevligt bemötande (om M läser så har jag alltid fått bra service och blivit trevligt bemött på din restaurang). Söndagen inleddes med ett pass på gymmet och sedan var det middag för söner med respektive och
mina svärföräldrar. Fördelen med gamla människor är att de går hem nästan innan de hinner anlända... Lite komiskt är det att det tar längre tid att laga maten än för själva besöket!
I tisdag var det nostalgiträff hos P. Alltid lika kul att träffa de gamla arbetskamraterna från Grandtiden.
I moron är det After Work och sedan nytt biobesök: denna gång "Boyhood". Ser verkligen fram emot denna filmen!
Dags att göra lite nytta! Over and Out från fjortisbloggen 😉