"Det som inte dödar oss" av David Lagercrantz - veckans största hype, årets största hysch-hysch, veckans snackis. Ja, det är ju inget lätt uppdrag han åtog sig den där "noble" David när de giriga Stieg Larsson arvingarna frågade om han ville ta sig an fortsättningen på Milleniumtriologin. Så klart han ville! Om inte för pengarnas skull, så för publicitetens skull. Han gör ett drygt och översnobbigt intryck och hans neurotiska fnittrande så fort Kerstin Ekman sa något i kvällens Babel gick mig, lindrigt uttryckt, på nerverna. Han är inte någon människa som gör något sympatiskt intryck. Snarare extremt uppblåst och enerverande. Han lever upp till alla mina fördomar om överklassnobb och fylld av faderskomplex! Fast kanske det säger mer om mig än om David Lagercrantz?!?
Jag sträckläste Stieg Larssons böcker! Stod med boken i hand och lagade mat, kunde knappt uthärda till följande del publicerades, tog illa vid mig av hur hans arv fördelades, men det har inte begåtts något fel i juridisk mening. Den moraliska biten kan diskuteras, men det gör inte att faderns och broderns agerande är brottslig! De förvaltar med stor sannolikhet inte arvet på det sätt Stieg hade önskat och att sambon inte fick "tillräckligt" av pengarna kan också tyckas förkastligt , men det är inte brottsligt det heller! Moral och juridik är inte samma sak. Och det ska vi nog vara glada för eftersom moralen kan ta sig så väldigt många uttryck beroende på vem som är avsändare...
Det var alltså med stor skepsism, men också nyfikenhet, jag knappade hem uppföljaren av spökskrivaren från min hovleverantör Adlibris. Sociala medier har varit fyllda med de mest bisarra påståenden och påhopp på Lagercrantz, bland annat att han inte är en riktig författare. Jag undrar hur många som har läst något av honom egentligen. Det är intressant (och kusligt obehagligt) hur förutfattade meningar och fördomar baserade på en persons utseende kan få normalt folkvett att totalt haverera. David Lagercrantz ÄR en riktig författare! Och i mitt tycke är uppföljaren - och nu ska jag sticka ut min oppurtunistiska haka och dessutom svära i kyrkan - faktiskt bättre än de tre föregående böckerna. Det är ingen copycat som skrivit detta, utan någon som gjort en grundlig research, hittat ett eget, mycket bättre, språk. Någon som varsamt försöker behålla Stiegs karaktärer, men ändå göra dem till sina för att de ska passa in i hans uttryck och berättelse. Ja. Det är bra. Det är en bladvändare. Den håller. Och jag tror att Stieg hade gillat den!
söndag 30 augusti 2015
söndag 23 augusti 2015
I dödens väntrum är vi alla ensamma
Livet är en konstant resa mot den oundvikliga döden. Det vet vi alla, men vi talar väldigt ogärna om detta faktum. De allra flesta är väldigt oförberedda på hur det känns. Inte att dö - det är inte vetenskapligt belagt att just dödskänslan kan förmedlas till ännu levande (i så fall har det gått mig spårlöst förbi) - utan hur det känns att drabbas av det där oundvikliga onämnbara.
Just nu så ligger en av mina äldsta, både till ålder och i vänskapsmått, vänner på hospis och väntar... Hon har beslutat att ta makten över sin död genom att sluta äta och dricka. Jag kan inte föreställa mig hur hon känner sig. Så långt räcker inte min fantasi. På sätt och vis är jag glad att jag saknar förmågan att förställa mig hur det känns när smärtorna av cancern river i kroppen eller hur det är att leva med vetskapen och ångesten över hur det ska kännas när det är dags. För mig räcker det att vara bredvid. Utanför dörren till dödens väntrum. Min vän orkar inte längre ta emot besök eller telefonsamtal. Hon har bestämt sig. Någonstans i det kan jag ändå finna en tröst. Ja, hon har fått beskedet att det inte finns något att göra, men eftersom svensk lagstiftning inte tillåter dödshjälp, så gör hon vad hon kan för att påskynda förloppet och på så sätt minska lidandet. Jag hoppas det lidandet blir kort!
Mycket av mina tankar finns för tillfället hos henne. Energin räcker inte till för så mycket mer. Kanske jag är bättre rustad att hantera dessa situationer än många andra med tanke på mina erfarenheter av död och förlust. Kanske är det så att jag är mindre rustad för att varje gång någon nära och kär försvinner så naggas energidepån ytterligare. Ännu en sten läggs i den där ryggsäcken och gör livsbördan tyngre. Visst är det ett uttryck för den ultimata egoismen: låt bli att dö för min skull! Jag orkar inte med förlusten! Men samtidigt är tyngden av förlusten mindre än vetskapen om hur det utdragna lidandet drabbar den sjuka. Livet är från och till en jäkla prövning. Jag har sagt det förut och jag säger det igen: HUR kan man tro på att det finns en god Gud när det finns så mycket lidande i världen?
Just nu så ligger en av mina äldsta, både till ålder och i vänskapsmått, vänner på hospis och väntar... Hon har beslutat att ta makten över sin död genom att sluta äta och dricka. Jag kan inte föreställa mig hur hon känner sig. Så långt räcker inte min fantasi. På sätt och vis är jag glad att jag saknar förmågan att förställa mig hur det känns när smärtorna av cancern river i kroppen eller hur det är att leva med vetskapen och ångesten över hur det ska kännas när det är dags. För mig räcker det att vara bredvid. Utanför dörren till dödens väntrum. Min vän orkar inte längre ta emot besök eller telefonsamtal. Hon har bestämt sig. Någonstans i det kan jag ändå finna en tröst. Ja, hon har fått beskedet att det inte finns något att göra, men eftersom svensk lagstiftning inte tillåter dödshjälp, så gör hon vad hon kan för att påskynda förloppet och på så sätt minska lidandet. Jag hoppas det lidandet blir kort!
Mycket av mina tankar finns för tillfället hos henne. Energin räcker inte till för så mycket mer. Kanske jag är bättre rustad att hantera dessa situationer än många andra med tanke på mina erfarenheter av död och förlust. Kanske är det så att jag är mindre rustad för att varje gång någon nära och kär försvinner så naggas energidepån ytterligare. Ännu en sten läggs i den där ryggsäcken och gör livsbördan tyngre. Visst är det ett uttryck för den ultimata egoismen: låt bli att dö för min skull! Jag orkar inte med förlusten! Men samtidigt är tyngden av förlusten mindre än vetskapen om hur det utdragna lidandet drabbar den sjuka. Livet är från och till en jäkla prövning. Jag har sagt det förut och jag säger det igen: HUR kan man tro på att det finns en god Gud när det finns så mycket lidande i världen?
onsdag 19 augusti 2015
Grusade ambitioner
Snart har jag arbetat TVÅ veckor och även om jag kämpar med att försöka behålla semesterkänslan, utnyttja kvällarna, tanka solljus på lunchen och försöka komma ihåg att andas så är sanningen den att det är så jäkla jobbigt att komma tillbaka efter en ledighet så frågan är om det är värt det...
Inte blir det bättre av att luftkonditioneringen är trasig, så på eftermiddagarna är kontoret som en bastu. Logiskt borde det väl vara positivt för fettförbränningen? Ett hårt åtspänt mmetallband runt skallen är en obehaglig följd av syrebristen och energin är verkligen i botten när man kommer hem. I kombination med sömnproblem så är det lätt att tappa sugen och halka ner i den svarta negativa spiralen igen. Men stången ska hållas emot!!
Man kan ju konstatera att mina höga ambitioner inför semestern blev ett totalt misslyckande: högvinsten som skulle göra mig ekonomiskt oberoende uteblev (å andra sidan är 60 kr på triss också en vinst om än otillräcklig just vad gäller det ekonomiska oberoendet); det blev inget nytt jobb (får väl skylla på att det är lite stiltje överlag vad gäller rekrytering under sommaren) - mitt CV är i alla fall uppdaterat 😁 och sist , men inte minst, så lyckades jag inte fånga en rik karl med intresse att försörja mig medan jag ägnar mig åt min personliga utveckling och förkovran. I sanningens namn hittade jag ingen fattig karl heller. Summa summarum: hopplöst fall, men jag kommer igen!
Idag blev jag äntligen med pass igen! Härlig känsla efter att ha varit en passlös flykting sedan i februari. Himla tur att ingen har velat bjuda mig på någon resa utanför Schengenområdet!
Inte blir det bättre av att luftkonditioneringen är trasig, så på eftermiddagarna är kontoret som en bastu. Logiskt borde det väl vara positivt för fettförbränningen? Ett hårt åtspänt mmetallband runt skallen är en obehaglig följd av syrebristen och energin är verkligen i botten när man kommer hem. I kombination med sömnproblem så är det lätt att tappa sugen och halka ner i den svarta negativa spiralen igen. Men stången ska hållas emot!!
Man kan ju konstatera att mina höga ambitioner inför semestern blev ett totalt misslyckande: högvinsten som skulle göra mig ekonomiskt oberoende uteblev (å andra sidan är 60 kr på triss också en vinst om än otillräcklig just vad gäller det ekonomiska oberoendet); det blev inget nytt jobb (får väl skylla på att det är lite stiltje överlag vad gäller rekrytering under sommaren) - mitt CV är i alla fall uppdaterat 😁 och sist , men inte minst, så lyckades jag inte fånga en rik karl med intresse att försörja mig medan jag ägnar mig åt min personliga utveckling och förkovran. I sanningens namn hittade jag ingen fattig karl heller. Summa summarum: hopplöst fall, men jag kommer igen!
Idag blev jag äntligen med pass igen! Härlig känsla efter att ha varit en passlös flykting sedan i februari. Himla tur att ingen har velat bjuda mig på någon resa utanför Schengenområdet!
onsdag 5 augusti 2015
Knockar åt alla håll
Sista semesterveckan och äntligen är den här - den efterlängtade solen och värmen! Härligt, men det är inte utan att jag faktiskt känner mig lurad på de varma, ljusa sommarkvällarna. Mörkret kommer väldigt snabbt och påtagligt tycker jag. Känner mig inte riktigt färdig med sommaren. inte så konstigt förresten för den har ju knappt startat... Men enligt meteorologerna (som för övrigt verkar ha världens enklaste, om än mest otacksamma jobb) så är det en ny högtrycksrygg på in över landets sydligaste delar med sol och värme. Men på måndag kan det väl bli lite mer jobbanpassade temperaturer och mer moln?!? Under kontorstid åtminstone. SNÄLLA!?
Jag har funderat mycket på hur snabbt de sociala medierna har tagit över åsiktsbildning och hur man utan någon som helst eftertanke tycks gilla och sprida märkliga kvinnobilder och missriktad propaganda (?) för rasism och kvinnoförtryck. Häromdagen såg jag en film som en ung kvinna lagt ut. Hon satt och plutade med blodröda läppar och snurrade förföriskt (nja...kanske jag inte är rätt person att uttala mig om just den delen) på en hårtest. Budskapet var enkelt: RESPEKTERA OCH LYD DIN MAN - det är din skyldighet som kvinna att ge honom minst en "avsugning" (ber alla överkänsliga om ursäkt) per dag, sköta hemmet oklanderligt och lyda hans minsta vink. Hon hade fått veta sina ramar: de befann sig i en triangel inom spisen, sängen och hans knytnäve. Oavsett om detta var hennes verkliga åsikter eller om det var ett mycket, mycket misslyckat försök att vara rolig, så får åtminstone jag en obehaglig känsla i kroppen. Finns det verkligen sådana osjälvständiga kvinnor? Det var min första tanke, men sedan började jag fundera djupare och kom fram till att det faktiskt finns flera stycken i min bekantskapskrets. Kvinnor som inte skulle klara sig om det blev skilsmässa eftersom de arbetar deltid (inte för att de har småbarn, men för att de ska "ta hand" om sina fullt friska och förhoppningsvis fullt kapabla att ta hand om sig själv- män). Kvinnor som på fullt allvar inte ser några problem med att männen tjänar mer pengar, så länge dessa pengar finansierar deras shopping och resor. Förmågan att se utanför sin egen rosenröda "drömtillvaro" och förstå vad detta betyder samhällsmässigt och inför framtiden finns troligen inte. Det är inte bara en eventuell skilsmässa som kan ställa till det - för er som eventuellt fortfarande lever i tron att det utgår underhållsbidrag för den ekonomiskt mindre bemedlade, måste jag göra er besvikna. Om det inte blir skilsmässa så kanske man borde fundera på vad ständigt deltidsarbete med låg lön medför när det är dags att gå i pension. Eller vid ett dödsfall..
Förutom dessa kvinnor, som lever i en amerikansk hemmafrudröm, så har vi ju de där som träffar en ny kärlek. Hon säljer sitt hus och flyttar in i mannens hus. I de flesta fall så låter hon bli att se till att bli delägare i huset, de lever "lyxliv" på hennes, förhoppningsvis, vinst efter försäljningen (om det blir något kvar efter reavinstbeskattningen) och vid en eventuell separation så står hon på bar backe - tomt konto och inget tak över huvudet. Och jag saknar total medkänsla med dessa kvinnor!
Notera att detta naturligtvis inte gäller generellt! jag vet massor av kvinnor som har fastnat i deltidsfällan och är skamligt lågavlönade, men ändå på något märkligt sätt lyckas få sina liv att fungera. Hellre fattig och självständig, än rik och beroende av någon annans plånbok!
En maskros finner alltid en väg att växa!
För det är faktiskt så att de allra flesta av oss faktiskt struntar ett stort stycke i var du har köpt din tröja.
När jag ändå slår högt som lågt, så kan jag väl passa på att ge en känga åt alla dessa som i ena meningen är sååå otroligt miljömedvetna, sopsorterarnas stjärna och djurens största vän! Dessa otroligt indignerade människor som kan stå och läxa upp en stackars militant köttätare i flera timmar, Dessa socialt engagerade som är så politiskt miljökorrekta och medmänskligt solidariska så det nästan är tårdrypande. Exakt dessa personer som tycker att det är deras mänskliga rättighet att resa. Med flyg naturligtvis, för de är ju globetrotters! Och billigt ska det vara! Men låt mig, lite stillsamt, meddela att ett flygbolag som har billiga priser SPARAR in på något annat. Urusla arbetsvillkor för personalen, kollektivavtal skrivs inte på och säkerheten är inte alltid den bästa. Var är solidariteten med dessa människor? Eller är de reducerade till tjänstefolk i deras värld?
Jag är personligen varken politiskt korrekt eller någon som "följer John" - mitt livsmotto är att kunna se mig själv i spegeln och veta att jag gjort vad jag har kunnat. Även om jag har blivit av med "vänner" under åren. Att stå upp för sig själv och sina egna värderingar är viktigare för mig än att anpassa mig till andras. Till exempel tycker jag inte att man bör dela alla klipp om SD:s politiska kampanj i Stockholms tunnelbana. SD vet precis hur de ska agera för att få maximalt utrymme i media- Och de får hela tiden spela på vår planhalva. Protestera, demonstrera och diskutera konstruktivt rasism och utanförskap, men ge inte SD makt att styra nyhetsflödet!
Sprid hellre denna artikel, som på ett nyanserat sätt visar "hur rätt (?) vi tänkt - hur fel det blev":
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)