söndag 31 augusti 2014

Från Puma till Pumba

Syndafloden är över oss! Åtminstone i de sydligare trakterna av vårt avlånga land. Att det kan finnas så mycket vatten. Helt galet! Och då är vi en bit inåt landet ändå förskonade i jämförelse med hur det ser ut i Malmö och närliggande orter. Vad gör det att det regnar in i mitt uterum? Människor har fått hur mycket materiella skador som helst via källaröversvämningar och dylikt. Sedan kan man ju inte låta bli att skaka på huvudet åt alla dessa som tvunget ska ge sig ut för att med egna ögon se vad som har hänt. Och som sedan, helt logiskt, fastnat med bilen under översvämmade viadukter. Klantskallar!

Nåväl. Nog om det! Jag har ägnat denna regniga dag åt att göra så lite som möjligt. Ibland lyckas jag galant med det. Oftast inte. Det är lättare att lyckas de perioder när jag befinner mig på väg utför i min livsbalans. Eller snarare obalans. Man lär sig leva med detta också. Människans psyke är fascinerande! Just nu önskar jag att jag hade orken att ta tag i de saker i mitt liv som jag faktiskt kan påverka. Som att uppdatera mitt cv - denna uppenbarligen gigantiska uppgift! Det verkar ju vara en hel roman som ska skrivas, så som jag håller på att prokastrinera. Gång efter annan! Jag stampar vidare på samma fläck utan att komma någonvart. Det måste jag snart göra. Komma någonvart alltså. Bygga den där arken, kapa trygghetens trista tross och ge mig ut på äventyr! Livet ÄR för kort för vantrivsel och kvävande intellektuellt tomrum.

Jag var på After Work i fredags. En riktigt rolig kväll! Vi startade på Stortorgets uteservering (förhoppningsvis inte årets sista!), vandrade femtio meter till MEAT's öltält som var strategiskt placerat utanför Stadshallen där Lunds Humorfestival pågick för fullt. När vi lämnade stället för att gå och äta på Saluhallens persiska restaurang fick jag syn på två poliser och den ene såg ut precis som Snygge-Magnus på bilder vi hittade när vi googlat hans namn. Snygge-Magnus är ett vedertaget namn, som enligt säker källa fungerar även på Lunds polisstation om nu någon skulle få för sig att civilspana. Jag tågade fram till de två stiliga poliserna - ack dessa män i uniform! - och frågade resolut om han var Snygge-Magnus? (Det finns tillfällen då jag själv tvivlar på om jag verkligen är blyg...). Lätt generad svarar han: "det måste vara dig de menar" och vänder sig mot kollegan. "Nä!, svarar jag med emfas, "du heter ju inte Magnus?!?" "Jo, det gör jag visst! Vi är sju Magnus vid Lundapolisen". Lite dumt kändes det att stå mellan två Magnus, snygga båda två, men eftersom jag är ett resolut fruntimmer med hårdhudad näsa så talade jag om för den riktige Snygge-Magnus att det var han som åsyftades. Hoppas verkligen att jag inte hamnar i klammeri med rättvisan i Lund...

Som sagt. Det var en riktigt rolig kväll som avslutades på Grand Hotel med ett gäng pensionärsavtackande lärare. Totalt galna, hämningslösa typer. Sådana som jag gillar!

På lördagen fick jag höra att en kille i 25-årsåldern (inte på Grand) sagt att jag var en riktig puma! Visserligen kan han ha lagt till "för sin ålder", men det väljer jag att förtränga. This is my moment! Och det behövdes i går när jag fullständigt kroknade redan vid lunch. Känner mig fortfarande totalt utmattad och enligt en god vän så kände hon sig så här i cirka en vecka innan hon fick kapitulera för förkylningen. Att ha varit puma en kväll kan få mig att stå ut som Pumba ett par dagar!

söndag 17 augusti 2014

Nu har det gått för långt! Jag sätter ner foten rakt i en av dagens vattenpölar!

Första arbetsveckan avklarad. Totalt utarbetad. Är det inte semester snart?!?

Men det är väl så här det är varje år när man kommer tillbaka till gruvan, rutinerna och alla måsten. Rutiner och rutiner förresten. När barnen har passerat skolåldern så blir avsaknaden av rutiner påtagligt tydlig. Numera är de enda rutinerna att sköta sitt arbete. Och utseendet förstås (sminkningen tar ju längre tid numera; av olika skäl och orsaker). Sedan är det ju motionen! Den rutinen får icke glömmas. Hur skulle det se ut om vi alla blev tjocka, fula soffpotatisar?!? (OBS ironi...). Träning och asketiskt leverne hör höst och vinter till! Därför sitter jag här med träningsvärk. Mitt i all min ilska.
Ja! Ilska!! Det är så länge sedan jag kände mig så där härligt ilsken. Denna söndag ska jag riktigt grotta in mig i min ilska. Upprinnelsen är ett blogginlägg (som av någon anledning inte kunde länkas eftersom jag skriver på min iPad) i Expressen som handlar om en åttaårig liten tjej som kommer hem och vill köpa en behå - "för det har alla andra flickor i hennes klass". Mamman blir förfärad och beslutar sig för att kolla uppgifterna. Inte alla, men en stor del av flickorna har behå. VARFÖR?? Någon hävdade att barn alltid har härmat vuxna och velat leka rollspel. Så klart! Det gjorde vi också när vi var små, men vi rotade runt i mammas garderob och lånade hennes kläder. Inte tusan var det någon som sprang ut och köpte en behå till oss! Tvivlar starkt på att det fanns några i vår storlek heller. Vad är det för samhälle vi har skapat där barn inte där får vara barn? Där flickor ska bli objektifierade i unga år? En niondeklassare som skulle på klassresa för några år sedan kunde, enligt sin allt annat än beresta moder, inte ha ryggsäck "för hon var en dam". Sexton år och DAM?! Jag blir mörkrädd. Nästa vecka börjar skolan igen och jag är så glad att jag inte behöver se de små pimpinetta sjuåringarna komma trippande i klackskor och handväska dinglande i armvecket. Sådana dagar är det riktigt skönt att arbeta!
Detta "syndrom" lär väl bli värre i takt med att tjejerna som vuxit upp "som damer och småstadsfashonistas" själv skaffar barn. Skrämmande många av dessa saknar all förankring i verkligheten. De lever sina liv i en cyberutopisk värld där allt är rosenskimrande och perfekt. Den "verklighet" man lägger ut i sina bloggar, på facebook och andra sociala medier är skrämmande i sin världsfrånvändhet. (Jisses vilka ord jag får till!) En baby är inte en accessoar, som ska matcha klädseln. Lika lite som de där små (i mitt tycke) vidriga råttliknande hundarna som man bär runt i sina väskor. Tänk vad en sådan som Paris Hilton har inflytande!

Eftersom jag vet att detta kommer att skapa diskussioner så kan jag lika gärna avsluta med ett politiskt utspel. Politik och samhällsfrågor engagerar mig djupt och jag har flera gånger tillfrågats om jag vill gå med i lokalpolitiken, men av flera skäl har jag tackat nej. Ett av de starkaste skälen är att jag har väldigt svårt att vara tyst och skulle väl ha partipiskan vinande över mig stup i kvarten, eftersom jag inte klarar partifållan. Det enda ärliga och raka besked som kommit fram hittills i den tama valrörelsen står Fredrik Reinfeldt för. "Vi kommer inte att ha råd". Så är det. En värld står i lågor, ett tredje världskrig (religionsorsakat) känns skrämmande nära och övriga partier lovar guld och gröna skogar till höger och vänster. Få av dem lever som de lär.
Jag är rädd för hur Sverige kommer att se ut efter valet. Jag skräms över hur barn blir sexobjekt understödda av sina föräldrar. I all välmening! Förr var det papporna som ville att sönerna skulle bli de idrottsmän de själv inte lyckades bli. Nu - i jämställdhetens tecken så klart (!) - är det mammorna som när en dröm att deras döttrar, deras små prinsessor, ska uppnå det de själv misslyckades med: en plats bland den vackra OCH smala eliten; den som syns i media. Kanske en liten strimma av glansen faller på dem själva?

onsdag 6 augusti 2014

Narcissa - höstens drottning!

Ibland är det nyttigt och stanna upp och reflektera. Reflektera över livet - i stort som smått. För mig blev läsningen av Kristian Lundbergs "Yarden" en avspark. Inte för att jag någonsin har tillhört någon missbrukarfamilj eller levt i den enorm ekonomiskt instabila värld som tycks ha varit Lundbergs vardag under många år, men det skapar utrymme för tankar. Om hur livet blev. Krossade drömmar. Allt man varit med om. - med och motgångar. Vägskälen. Frågorna som aldrig kommer att få några svar. Jag tror ändå att det ibland är både nyttigt och nödvändigt att fundera kring existensiella frågor för någonstans är det där, inom oss själv, som vi kan hitta svaren på vad vi vill och vad vi söker. Det är så enkelt att bara trampa på i de gamla hjulspåren, gnälla och skylla ifrån sig på yttre och opåverkbara saker. Vi människor har ju faktiskt i de flesta fall en möjlighet att välja. Att man sedan gör en del felval och trampar snett mellan varven får man leva med. När jag var liten skulle jag aldrig någonsin gifta mig. Varför vet jag inte. Mina föräldrar var gifta och min tanke på att gå genom livet som ogift hade jag före deras skilsmässa. Kanske hade jag redan då en föraning om att jag skulle bli änka (detta vidriga ord!) i ung ålder. Separationsångest var ett av mina stora problem förut, men numera kan jag hantera dessa känslor. Separationer behöver inte nödvändigtvis betyda övergivenhet... Fast det var så jag såg på det tidigare. Då när jag inte haft min stora självrannsakelse och frigörelseprocess från den jag var.
Jag - en knubbig ettåring...
Jag menar inte den jag var som liten, utan den jag var som gift. Som en del självklar del av en
symbiotisk helhet. Det har tagit lång tid, fem år, att nå dit jag är i dag. Det tar tid att göra rent i det inre!
Jag har börjat träna med fria vikter, eller hantlar som jag tycker det heter, och står numera framför speglarna på gymmet. Mycket obehagligt! Jag har med stor fascination tittat på dessa individer som står och spänner sig framför speglarna. Nu är jag en av dem!! Första gången stod jag där med min yngste son, som visade mig hur jag skulle få svällande bi-och trikepsar - ja, ja! Jag har en mångårig plan för detta! Under alla år jag gick på powerstep och workout stod man ju också framför speglar, men då var tempot så högt så man tänkte inte på dem. Nu är det mer fokuserat. Och vet ni?! Jag har närt ett narcissistiskt drag vid min barm. Helt ovetandes! Jag har jämnt haft en känsla av att jag är stor och klumpig, men nu framför spegeln så har jag kommit till insikt om att så är det ju inte alls. En
fördel med att stå bredvid de där superpumpade killarna på 1,90 är att man ser liten och nätt ut... De sista gångerna framför spegeln har jag kommit på mig med att tänka att jag faktiskt inte ser så dum ut. Och detta är i en situation då jag har på mig genomsvettiga träningskläder, droppande hår och
tidvis ganska underliga ansiktsuttryck! Det är något som händer när man möter sin egen blick i
spegeln och ser total fokusering. Total närvaro i nuet. Det ni! Det händer att jag tittar på mig och tänker (hoppas verkligen att jag bara har tänkt det...!) "Hi! Ho' yo' doin'?" ;-)


Älskar Aunty Acid!
Sista semesterveckan och inte alls särskilt pepp att börja jobba på måndag. Men det är bara att bita
ihop och gilla läget. Storvinsten har inte kommit och Pierce är fortfarande ute på de sju världshaven och irrar. Får väl njuta av de dagar som är kvar och stoppa alla härliga sommardagar i något litet hjärterum, så jag kan minnas dem under de mörka dagarna som väntar. Hösten ska bli bra i år! Det har jag i alla fall bestämt. Surdegarna ska knäckas med vänlighet, klänningarna vara korta, klackarna höga (2 cm...typ) och urringningen ska vara djup. Håll i hatten - jag känner mig farlig!

Räcker långt för att göra en kvinna nöjd