Journalisters oförmåga att lämna sin vänsterfålla aka foliehatt på

Vintern kom så småningom... För en person som är paniskt rädd för halka är inte detta optimalt Och jag som kommit igång så bra med min konditionsträning och vid kvällspromenaden igår efter jobbet fascinerades av skymningsljuset. Det är faktiskt ljusare! Tjoho på den lilla positiva smällkaramellen!

Annars är livet inte så tjohoigt för närvarande. Det är faktiskt en konst att hitta små glädjekorn i den enahanda vardagen. Nu har jag dessutom läst att vi som har möjlighet att arbeta distans mer eller mindre ska hålla tyst för de enda som har rätt att uttala sig om dagens arbetssituation är de som måste vara på jobbet. Intressantast tycker jag är att det är sällan man hör sjukvårdspersonal eller blåljuspersonal, som väl är personalgrupper som verkligen utsätter sig för stor risk att smittas, klaga. Deras önskan är att folk ska stanna hemma för att inte belasta sjukvården i onödan. Samtidigt ser vi hur många av de skrikande orättvist behandlade som måste vara på sin arbetsplats fysiskt tycka att det är en mänsklig rättighet att trängas på köpcenter, resa till sina andelslägenheter/hus i fjällen eller vid Medelhavet. Det är sannerligen en intressant tid vi lever i! Missunnsamheten, avundsjukan och den klassiska svenska lättkränktheten har verkligen lyckats manifesteras i alla foliehattarnas kommentarer på sociala medier. Vackert är det inte! 

I veckan läste jag två intressanta och blodtryckshöjande artiklar i Sydsvenskan. Den första artikeln var publicerad under Kultur och handlade om "Tunna blå linjen" - en dramaserie om några polisers vardag i Malmö. Jag har sett de två första avsnitten och tycker den är klart bättre än mina förväntningar. Artikeln i fråga utgår från att Malmöpolisen är synonym med "Apejävlarpolisen", "Blattejävlarpolisen" och "Rasprofilerapolisen". Journalisten har redan bestämt sig för att polisen har ett enda syfte och det är att ge sig på oskyldiga företrädesvis färgade män. Enligt henne är denna TV-series syfte att via en manipulativ infallsvinkel få oss att förstå att man hejar på fel lag om man väljer att lita på polismyndighetens professionalitet och förmåga att i stressade situationer fatta snabba beslut. Beslut som för dem kan betyda liv eller död! Hon ger sig på karaktären Magnus som klassificeras som ett rötägg för att han säger sig ha lokal kännedom om rötäggen bland de kriminella. Jo, det finns sådana! Enligt henne så har vi tittare inte förmåga att avgöra vad som är moraliskt rätt och riktigt, utan vi blir förblindade av att Magnus har det trassligt på hemmaplan och tar ut detta på arbetet. Kom ihåg just detta när jag skriver om den andra artikeln som retade upp mig i veckan. Vanliga medborgare som filmar polisens arbete gör i denna journalists verklighet i själva verket en stor samhällsinsats genom att på ett objektivt sätt visa det korrekta händelseförloppet. Är bristande förtroende för polisen verkligen en fråga om objektivitet? Är den "fria pressen" med sin kader av vänstersympatisörer större sanningssägare än polismyndigheten? Mindre manipulativa?  Jag gillar inte att bli idiotförklarad. Jag gillar inte journalister som inte kan se förbi sitt vänsterideologiska narrativ - att sådana som hon var vanligaste studenttypen på Journalisthögskolan är anledningen till att jag själv valde bort en journalistutbildning... Det är exakt denna så kallade journalistik som undergräver förtroendet för blåljuspersonal och som håller de kriminella bakom ryggen. Tycka-synd-om-kriminella-syndromet är också en form av foliehatt. I min värld!

Den andra artikeln belyser också polisens arbete i Malmö. Enligt en intervju med företrädare för Hela Malmö (en ideell organisation som verkar i Malmös mest utsatta områden) är Malmöpolisen strukturellt rasistiska. Det handlar alltså inte om några enstaka rötägg utan hela poliskåren är öppet rasistiska. De stackars barnen är rädda för polisen och skulle det vara så att dessa barn och ungdomar har ägnat sig åt kriminella verksamhet så beror det på att de har haft en trasslig uppväxt. Nu passar det in i bilden att ha ett trassligt hemmaliv. Naturligtvis måste det läggas ut ett Facebookinlägg där det påstås att en person inom Hela Malmö blir stoppad i en trafikkontroll - en händelse som områdespolisen (med tanke på hans namn har han invandrarbakgrund och enligt okulär besiktning av bifogat foto är han varken blond eller blåögd) är denna händelse inget som poliserna på plats känner till. Någon ljuger uppenbarligen och underförstått av artikeln är sannolikheten att det är polisen som försöker dölja något större. För ingen vågar ju ställa sig på någon annan sida än den "underlägsna invandraren". Tänk om man kallas rasist!?! Hemska tanke. Hela Malmö menar att polisen behöver ägna sig åt självrannsakan och ödmjukhet. Jag säger: Right Back at You! Den strukturella rasismen som många av våra invandrare ägnar sig åt gentemot oss svenskar är inte heller rumsren, men den talas det inte om. För den passar inte in i journalisternas vänsterideologiska narrativ. Här är det den politiska korrektheten viktigast. Vad verkligheten visar är underordnat...

Blue Monday i 50 gråskalor

Blue Monday. Det är idag - tredje måndagen i januari. Årets deppigaste dag. Får ändå säga att det är ganska skönt att den kommer så pass tidigt på året så att man inte behöver vänta så länge med allt vad det innebär av förväntningar och förhoppningar.  Jag sitter och tittar ut över de gråmurriga nejderna (inte alls så vidsträckt som det kanske låter) och känner faktiskt riktigt hur deppigheten väller in över mig. Det började faktiskt redan igår. Jag vet! Det kan lätt tolkas  som skryt; att jag är före min tid; alltid i framkant; trendsättare... Och det stämmer ju! Själv tolkar jag det som att jag firade lilleblå måndag igår. Alls inte på något särskilt sätt. Det handlade endast allmän deppighet - över omständigheterna och omständligheterna (mot min vilja) på grund av C19. Jag tycker att mina önskemål om att "nu är det 2021 och dylika farsoter som är två år gamla borde läggas där de hör hemma: i det sorgliga arkivet" var väldigt lättförståeliga och tydliga. Uppenbart icke! Förutom deppigheten känner jag mig ganska kränkt också. Lika bra att passa på att trycka in så mycket offerkofta man kan en dag där det är helt legitimt att vältra sig i självömkan i samklang med gnisslande fioler och gnällande harpor. Lite härligt är det ju faktiskt också med den där kliande offerkoftan som stinker av tidigare tillfällen av självdestruktivt navelskådande. Ack, ljuva dag! 

Hur firar man denna deppiga dag? Jag har försökt hitta mattraditioner som kan användas denna dag precis som vi har mattvång andra helger. Eftersom alla svenska helgtraditioner i princip har samma matupplägg - sill, köttbullar, prinskorvar, Aladdin chokladkartong och öl/nubbe, så borde kanske denna dags, som av någon outgrundlig anledning inte räknas som helgdag, mat vara tämligen olik. Jag ser framför mig en dessertbuffé med massor av godsaker och till detta lämplig dryck. Champagne, eller simplare bubbel med tanke på att kontot är tömt efter jul och nyår och det är långt till lön/bidrag, kan ju vara lämpligt. Dessutom, min personliga åsikt, blir livet så mycket roligare om man fyller upp med bubbel. (Oh nu vaknade alla nykterister och den skrålande pöbeln som inte förstår att det finns människor som uppskattar alkohol som ett komplement till en god middag.) Problemet är att jag måste ju gå ut för att kunna uppfylla dessa små önskemål...och vädret lockar inte till dylika utsvävningar. Förutom det jämngråa töcken som beslöjar min värld, som i sig räcker för en månads depression, så är det nog fortfarande halt med tanke på hur försiktigt folk trippar fram på trottoarerna utanför mitt fönster. Förvisso är det bra med mitt motstånd att gå ut för att ordna en enkel enmansdessetbuffè. Kalori in kräver, som vid all rensning!, kalori ut. Om man inte motionerar får man heller inte äta onyttigt. Det är sedan gammalt! Och sedan gammalt supertrist... Sanning med viss modifikation! Förr kunde jag äta vad jag ville i vilka mängder som helst utan att det syntes och utan motion. Nu, tja, nu är en helt annan verklighet som jag faktiskt skulle kunna passa på att deppa över idag. Det är ju trots allt årets deppigaste dag...

Lite protesterar jag mot att det heter Blue Monday. Blått är ju väldigt tjusigt som färg och i min del av världen är ingenting blått idag - mer än mina jeans och ögon. Grey Monday hade varit mer passande och mer schwungigt ur deppighetsaspekt. Tycker jag! (som även vet varför det kallas Blue Monday...så alla små lessewissers kan koppla av).

In memorandum

10 januari 2008 avled min pappa i en massiv hjärtinfarkt. En chock för oss efterlevande, men för pappas del gick det, enligt läkarna, så fort att han troligen inte hann reagera - död innan han slog i marken. Han blev 67 år.

10 januari 2021 somnade min svärmor in. Hon vägrade stiga upp och valde bort mat och dryck. Hon blev 88 år. Vi som kände henne är inte förvånade att hon aktivt valde att avsluta när hon hade fått nog. Hon var den sista kvar i sin ursprungsfamilj: båda sönerna dog 2009 och hennes man för två år sedan. För mig betyder det att ytterligare en länk till mitt unga jag försvinner...

Jag var 16 år när jag träffade min numera avlidne man A. Kärlek vid första ögonkastet var det definitivt inte! Vi träffades via en gemensam vän som tyckte vi passade ihop som hand i handske. Hur hon kunde tycka det var för mig en gåta - A var en typisk ungmoderat med åsikter, i mitt tycke alltför långt ut på högerkanten, och jag, jag var mitt uppe i min kommunistiska period med engagemang mot kärnkraften och i Palestinafrågan. Han var envis och till slut gick jag med på att vi blev ihop. Larvigt uttryck, men det hette ju så på den tiden i alla fall. Helt fel hade hon ju inte vår gemensamma kompis för det blev ju ett långt förhållande efter våra tämligen hetsiga första möten. Jag vägrade träffa hans föräldrar! De var utrustade med diplomatpass, vana vid ett liv i sus och dus och dessutom, ovanpå allt annat, stockholmare! Lock och pock kom de ingenvart med nr det gällde den principfasta lilla hobbykommunisten från ett typiskt arbetarhem med socialdemokratiska värderingar. Pappa slutade rösta när Mona Sahlin ertappades med Toblerone i högsta hugg. För honom fanns det inget alternativ till socialdemokratiska partiet och därför valde han, trots mina ihärdiga protester, att stanna hemma på valdagen. Får erkänna att dessa stockholmare lyckats överlista mig till slut! A övertygade mig om att vi skulle in till city efter skolans slut (herregud! vi gick på gymnasiet....då förstår ni hur länge sedan det var!). Jag misstänkte ingenting så jag följde till och med in på NK även om det var lite mycket kapitalism och översitteri för att passa lilla fröken rödstrumpa. Plötsligt när vi gick runt där så såg jag att A gick fram till en kvinna och pussade henne på kinden, tog henne under armen och förde henne mot mig. HU! Vid denna tidpunkt var jag alls icke det sociala fullblodsproffs som jag är numera. Min pojkvän presenterade kvinnan som "G - min mamma!" Jag höll på att svimma. Inte blev det bättre när jag plötsligt skyfflades in i en Volvo och var på väg hem till dem för att äta ostfondue. En helt ny maträtt för mig. Ett helt nytt sätt att äta. I kålpuddingens land, som jag hörde hem i, serverades aldrig fondue i någon form. 

Min resa med denna familj har varit omstörtande, roligt, spännande, kulturkrockande och konfliktfyllt. Min svärmor och jag drog inte alltid jämnt. Vi var båda envisa och vana att få vår vilja genom så det var inte enbart en dans på rosor. Kan ju säga att jag blev rosenrasande när hon kallade mig för kantig och opolerad! Fast min ilska grundade sig nog mest i att jag såg ett visst mått av sanning i påståendet. Och nu syns det ju tydligt vilken välslipad diamant jag har blivit! Jag kommer att sakna den hon var och ska försöka bära med mig de minnen, innan hon blev alltför självupptagen och uppgiven, av henne från förr. En sanslöst rolig och generös kvinna som överraskade oss alla mer än en gång. När hon till exempel lärde sig farsi på egen hand när de flyttade till Iran och hon insåg att hon skulle bli grundlurad varje gång hon var ute och handlade om hon inte kunde pruta i basaren. Eller när hon intalad en chef att hon var flytande i tyska för att få jobbet och sedan satt och pluggade tyska varje ledig stund. Hon lyckades även övertyga en chef (inte samma) att hon var en hejare på att bokföra på datorn. Något hon aldrig hade gjort, men hon släpade hem kolossen till bärbar dator varje kväll och satt långt in på nätterna för att lära sig. Min svärmor var verkligen eljest - ett ord som hon älskade att använda. Jag kommer säkert att skriva anekdoter ur hennes liv för att de ska få leva vidare. 

Det är svårt att förstå att det numera bara finns jag kvar som kan minnas de 43 år (!!!) som jag var en självklar del av en nu icke existerande ursprungsfamilj. Märkligt även om det självklart är livets gång.

Och ett år utan begravning...det året väntar jag fortfarande på...

Nio omtumlande dagar i nådens år 2021

Efter att ha lyckats överleva tristess och andra underligheter under det märkliga året 2020 så tänkte jag att 2021 måste väl bli bättre. Kanske inte så att man skulle glida genom året på bananskal eller på en räkmacka, men ett år som borde vara mer i normalitet med normala år. Lite så där svenskt lagom. Med tanke på att jag hade en föraning om att 2020 skulle vara ett fantastiskt år så är det ju inte så att jag direkt vågar sätta upp alltför höga förväntningar på detta nykläckta år. Och tur var väl det! Det har bara gått nio dagar (NIO dagar och det känns som det snart är dags för ett nytt nyårsfirande) och med tanke på vad som redan har hunnit hända så undrar man hur det ska sluta!

Mutationer av vårt berömda covid19 finns numera av både engelsk och sydafrikansk sort; betydligt smittsammare, men det betyder inte per automatik att det är mer dödligt. Alla virus muterar - det ingår i deras livsprocess. En tröst är också att virus behöver oss människor för att överleva och något säger mig att de inte är kamikazepiloter...

Vaccinering är i gång över hela världen och nu käbblas det och räknas om vem som har hunnit vaccinera flest. Kan eventuellt bli en roligare kamp än den om flest antal avlidna per dag. Inte för att jag är så naiv att jag tror att Sverige skulle lyckas bäst, men det är alltid roligt med nya tävlingsgrenar (detta är ett exempel på min galghumoristiska ironi för er som inte förstår). Det svenska välfärdssystemet kollapsade långt före covid19. Vad vi ser nu är konsekvenserna av nedrustningen av sjukvården och att politiker har valt att minska antal sjukvårdsplatser och låta personal sköta administrativt arbete som överhuvudtaget inte är patientnära eller kräver medicinsk kunskap. Som jag brukar säga: läkare är våra bäst betalda sekreterare med högst studieskulder. Jag tror inte det finns ett bättre exempel än sjukvården för att påvisa tankefelen som görs av våra politiker. Det säger sig väl själv att man inte kan dra ner på sjukvården samtidigt som befolkningsantalet skenar! Man kan även hänvisa till kunskapsnivån som sjunker från lågt till lägre varje år - riskerna med detta syns i de illa genomtänkta besluten och att risk, - och konsekvens är totalt frånvarande hos beslutsfattare och många chefer.

Som om det inte räckte med att det är en pandemi så måste vaccinet säkerhetsbevakas dygnet runt för att inte bli stulet av dessa skrupelfria skojare som inte drar sig för någonting när det handlar om pengar. Finns det något annat ord än förakt som passar?

Ovanpå detta så uppviglar amerikanske presidenten sina anhängare att storma Capitol Hill. Sorrry, men jag köper inte konspirationsteorierna eller de i efterhand redigerade talen! Detta är illa nog, men när TV-bilderna visar hur poliserna som arbetar med säkerheten kring området hjälper till att öppna upp kravallstaket och bistår demonstranterna på olika sätt blir jag väldigt bekymrad. Det går att skrika om angrepp på demokratin och liknande, men jag kan inte förstå att det finns så många republikaner som  inte har sett att Trump är komplett galen. Hans retorik och "ledarförmåga" är i paritet med de tal som hördes i Tyskland och Österrike under 1930-talet. Tydligen är Trump en ganska reslig ursäkt för man annars hade jag grupperat honom med de andra kortvuxna komplexfyllda diktatorerna som funnits genom historien. Det är inte konstigt att han slåss mot väderkvarnar med tanke på att han lär bli tvungen att handskas med sina mindre lyckade företagssatsningar och dessutom betala ytterligare en f d hustru som lär lämna honom i samma ögonblick som han, i värsta fall, bärs ut genom dörrarna på Vita huset. 

Bättre än så här kan det knappast illustreras:

Dessbättre kan man ju inte grotta ner sig i omvärlden hela tiden - då skulle man ju bli helt tokig. Den senaste veckan har jag fallit in i hajpen om De sju systrarna av Lucinda Riley. För tillfället läser jag Pärlsystern: CeCes bok - den fjärde i serien. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga... Å ena sidan har Riley hittat ett koncept som gör att man blir nyfiken på hur det ska gå och det är ett spännande grepp hon har valt för att föra historien framåt. Å andra sidan är upplägget i de delar jag hittills har läst, väldigt lika och även om det inte är direkt förutsägbart så följer det samma linje: genom att historiskt följa sin bakgrund genom ledtrådar från adoptivfadern Pa Salt så finner alla kärleken och ett nytt lyckligt liv. Vissa delar är riktig pigpikaresk, nästan så jag skäms att jag läser. Fascinerande att detta har blivit så otroligt omskrivet och att alla kvinnor tycks älska denna serie! 

Dags att fortsätta läsa om CeCe. Tror det behövs ett glas bubbel för att förgylla lördagskvällen. Straffet man får i covid19 tid om man vaknar med snor i hela huvudet...