Hur kan man fylla sitt hem med så otroligt mycket saker och för att tala klartext: så jäkla mycket skit?!? Vi har på två dagar fyllt en hel container och åkt tre vändor till tippen. Och det syns nästan inte... Jo, i garaget där männen i mitt liv tillbringat den här söndagen med att kasta: brädbitar, gamla behållare, elektronik som såg sitt bäst före datum passera någonstans kring 1950, tomma papperspåsar och allsköns annat "bra-att-ha". En kartong med något oidentifierbart innehåll (tror det har varit något ätbart en gång i tiden) var så ålderstigen att bäst-före-datum blekts bort på förpackningarna. Vad kallas denna defekt i hjärnan som finns hos samlare av allsköns bråte? Med vetskap om att detta bara är cirka en fjärdedel av allt som är kvar i förrådslängan innan där är tömt, så vill jag helst skrika. Eller bara låta alltihop implodera och försvinna...
Förutom garage/garagevind/verkstad/vind så finns det ett bostadshus på ungefär 275 kvm - två plan...behöver jag säga att även där är knökfullt med saker? För egen del har jag tillbringat helgen på ovanvåningen i nämnda hus och lyckats sortera ut ett rum och en liten hall. Tillsammans med min f d svärmor, som klagar på att hon tvingas kasta bort hela sitt liv och önskar att hennes son, d v s min avlidne man, varit där. Tro mig! Det gör jag också för då hade jag sluppit stå med alltihop! Att hennes yngste son hade varit betydligt hårdare mot henne än vad jag är har hon helt valt att förtränga. Hon spontanköpte, helt på egen hand, ett radhus i måndags och det var ju både handlingskraftigt och visade på beslutsamhet. Som förslag till tillträdesdatum satte hon själv 5 april... För hon tänkte att då kunde hon ju flytta in där till hösten när hon har fixat lite i sitt nuvarande hus. Jag konstaterade kort och koncist att antingen flyttar hon första helgen i april eller också får hon på egen hand tömma nuvarande hus, fixa trädgården och ställa i ordning inför försäljning och dessutom klara av att flytta själv. Och att hitta ett sätt att finansiera två boenden...Allt handlar om att försöka förhala det oundvikliga - flytt till ett annat boende. En flytt som borde ha gjorts för tjugo år sedan... Jag förstår att det är tufft att flytta vid hennes ålder och att det är ledsamt att behöva lämna ett älskat hus, men det är oundvikligt när man inte klarar sig själv. Att se ett tidigare välskött hus och trädgård förfalla och närma sig gränsen för ruckel gör ont även i mitt hjärta. Jag har varit med sedan de startade ombyggnaden av det lilla husartorpet med griskätte och har tillbringat massor med timmar där. Det har varit så fint, men nu syns förfallet och tyvärr går det snabbt när ogräset får övertag. Bara att få lite hyfs på trädgården lär ta ett par arbetshelger för mina tappra medarbetare och projektledaren (jag alltså).
Om ni märker ett visst missmod och frustrerad irritation så stämmer det! Jag är inte särskilt bra på att bli behandlad som "tjänstehjon" och saknar egentligen tid att hålla på med detta projekt som tvingats på mig, men inser att jag är den Ofrivilligt Utvalda. De sista månaderna förstår jag hur Askungen känner sig - det är ett konstant ringande på min mobil, trots att jag varit övertydlig med att jag faktiskt har ett arbete att sköta och att min chef faktiskt tycker att det är mina arbetsuppgifter som är det jag bör använda min arbetstid till. Jag tror att det hade varit enklare att hantera om det hade funnits någon liten uns av tacksamhet att vi offrar otroligt mycket tid och energi på att hjälpa till, men det är som att vara uppslukad i en strömvirvel som bara snurrar fortare och fortare. Kraven tar aldrig slut!
Livsbalansen är med andra ord i total obalans. Mycket att göra på jobbet, som vanligt...och att få besked om att jag troligen måste anpassa min semester så att jag kan täcka upp för mina kolleger trots att vi inte har samma arbetsuppgifter gör inte att jag känner mig direkt sprudlande. Ingen täcker upp för mig, utan jag måste försöka anpassa eventuell sjukdom till de dagar när jag inte har inbokad utbildning eller andra möten. Så trött på att vara dubbelarbetande! I kombination med turbulensen privat känns det som att befinna sig på Highway to Wall.
Min tid - mitt liv! Vad gick snett?
