Vänligen presentera mig för Någon Annan! Vi har en del att dryfta...

Nu är det dags igen. Dags att fokusera på hur synd det är om alla som befinner sig i den svenska skolan. Ett skolsystem som halkar efter omvärlden gällande kunskapsnivå och kompetens hos lärarna. Det senaste är att halvera antalet nationella prov på gymnasiet. Vilken fantastisk åtgärd! Elever och lärare är sönderstressade av den höga (?!) studietakten och lärarkåren dignar under av alla administrativa arbetssysslor som landat på deras skrivbord. Angående lärarnas arbetssituation tänker jag inte uttala mig. Mer än att jag är fascinerad av att se hur det administrativa stödet kring rektor och biträdande rektorer ständigt utökas - detta trots att ledningen på gymnasieskolorna i den kommun jag tillhör, växer varje termin. Någonstans är det rysligt felprioriterat. Någonstans är det väldigt felrekryterat. 

Vad gäller eleverna så är jag så innerligt trött på allt daltande med dagens unga. Ja, jag vet att jag anses vara en curlingförälder (både av sönerna och omgivningen), men - och det är detta som är summan av kardemumman - våra barn har haft krav på sig under sin uppväxt och de har fått lära sig hantera motgångar. Ingen dör av att misslyckas med ett prov! Ingen dör över att behöva plugga på sin fritid! Ingen dör av rimligt ställda krav! Däremot har vi lyckats skapa en generation av egoistiska, självuppfyllda och "lidande" varelser. Minsta motgång eller tristess: "jag är såååå stressad". Minsta krav: "jag är såååå stressad". NÄ!! Det är inte stress! Den stora majoriteten; den som dessvärre syns och hörs mest i skolvärlden; har låga betyg och kunskapsbrister på grund av att de är lata och aldrig har behövt ägna sig åt tråkigheter som konsekvensanalys och självinsikt! Livet är inte en välkrattad manege med utlagda bananskal att glida runt på. Kamma er och väx upp!

Tyvärr gäller inte detta bara inom skolan, utan det genomsyrar även samhället i stort. Senast i morse läste jag ett snyftreportage om pappan till en kille som körde ihjäl sig i somras. Självklart är det en chock och förlust för familjen! Jag saknar inte empati... Men, och detta är huvudfrågan: vem bär skulden till att han körde ihjäl sig? Killens körkort var indraget, men "han körde så himla bra". Han framförde en bil med uppenbarligen alldeles för många hästkrafter under huven än vad han kunde behärska. Han stannande inte när han blev stoppad av polisen för att man ville kontrollera bilen. Enligt pappan är det polisens fel att sonen omkom. Enligt passageraren, som mirakulöst överlevde, så var bilföraren "van att sticka från polisen". Åter igen ett skolexempel på att ansvaret alltid är någon annans! Och detta är bara ett exempel på hur vårt samhälle sakta, men säkert bryts ner. Kvinnor är rädda för att gå ut på grund av risken för överfall och grova (i många fall med ett flertal förövare) våldtäkter. I den lilla kommun jag bor härskar ett gäng med yngre tonåringar, som med rånarluvor attackerar vuxna som har civilkurage nog att agera mot dem. På allvar finns det politiskt korrekta som ser detta som de ungas rop på hjälp. De mår säkert inte bra, men låt dem då flyttas till fosterfamilj, bryt upp deras gängstruktur och sluta framförallt att tycka synd om dem!! Att tycka synd om har aldrig hjälpt någon. Hjälp till självhjälp kan möjligen fungera: få dem att förstå konsekvenserna av sitt agerande; hjälp dem med att ta tag i sina problem oavsett om det handlar om frånvarande föräldrar, bristande självförtroende eller något annat som får dem att uttrycka sitt självförakt på detta destruktiva sätt. 

Jag är så innerligt trött på att vara maktlös och känna hur jag sjunker längre och längre ner i resignation och hopplöshet. Det är valår 2018. Låt oss hoppas att det vågar kliva fram någon prestigelös och icke politiskt korrekt politiker som tar tag i grundvalarna för vår demokrati och vad de flesta av oss tycker är viktigt: skola, vård, rättsväsende och trygghet att vistas ute i våra gemensamma offentliga rum oavsett kön, ålder eller nationalitet. Den politikern kommer att få min röst!

Psykets behov av vila kontra jagets behov av vilja

Så har ännu en jul passerat i mitt liv. Tomten kom med mycket fina julklappar; vem kan klaga på en Apple-TV och en ny iPad?!. Granen står fortfarande grön och tämligen barrfri i stugan. Julbordet dignade av mat. Den skånska härliga vintern visade upp sig i all sin prakt; d v s styv kuling, midsommarvärme (runt + 10) och horisontellt regn. Gottebordet står fortfarande förföriskt lockande och hjälper till att fylla ut muffinsmagen. Karaktär - vart tog du vägen?!

Något som också tycks ha rymt (tillsammans med karaktären månne?) är min framträdande effektiva sida och min brinnande lust att få saker ur händerna. Jag är så trött! Så infernaliskt slutkörd så att jag inte fixar att strukturera upp mitt liv och ta tag i det som får mig att må bättre: frisk luft och motion till exempel. Det är ett drygt kvartal sedan jag besökte gymmet senast och under denna tiden är det ny ägare och ommöblerat bland maskinerna. Alltså, jag har ju inte sett det med egna ögon, men får lita på att de inte ljuger via sociala medier. Man kan inte ens utebli från ett ställe ett par veckor förrän det händer drastiska förändringar! I går lyckades jag åtminstone släpa mig ut och promenera en dryg timme. Hur länge kan jag leva på den lilla ansträngningen? Det var min ambition att pallra mig iväg till gymmet i dag, men jag fastnade framför datorn och fixade ny läslista av e-böcker och lånade hem lite smått och gott. Min ambition att dra ner på bokinköp fungerar åtminstone. Nu ska jag bara komma loss och sortera ut bokhyllorna. Det där med att komma loss känns definitivt inte som min grej. Tror jag ska ha det som ett förbättringsområde 2018. Betänk så snabbt det skulle kännas som en förbättring! Två böcker ut och jag har uppfyllt mina mål. Att sätta rimlig målbild är lite av min melodi!

Skämt åsido! Det är ju egentligen inget att skämta om - det här med att låta livet pågå medan man själv sitter maniskt fastklistrad vid Facebook eller något totalt meningslöst mobilspel. Men jag har en teori... Jag är ju lite av en experimenterande hobbypsykolog där jag huvudsakligen fokuserar på mig själv. Praktiskt tycker jag, eftersom jag utgår från att det är ytterst få; om ens någon; som är kapabel att förstå mina hjärnvindlingar. Det är ju knappt jag klarar av att hänga med själv! 2017 har på många sätt varit omvälvande och fantastiskt bra. Flera av mina stora efterhängsna problem har blivit lösta och jag har kunnat slappna av och koppla från min "ständigt-beredd-på-nästa-katastrof"-radar och därför har kroppen gått ner i sparläge för att fylla upp energidepåerna, minska stressnivåerna och allmänt återhämta sig från den anspänning jag har levt under i många år. Det tar kanske lika lång  tid att bli harmonisk och att få tillit att lugnet är här för att stanna, som det tar att bygga upp stressen och panikångesten? Visst låter det logiskt?! Måste erkänna att jag ibland själv förvånas av min fantastiska slutledningsförmåga och analytiska bild av mitt på många unika sätt fascinerande psyke.

I nästa blogginlägg så ska jag försöka sammanfatta mitt 2017. Året där min räkmacka gjorde debut och ryggsäcken lättade med flera kilon. Nu däremot ska jag lägga över bilder från kameran till datorn och sedan blir det "Den som går på tigerstigar" resten av kvällen.

Döden. Tiden. Kärleken.

Varför? Varför går vi upp på morgonen? Varför går vi till jobbet? Varför sitter jag här just nu och försöker få ihop en vettig text medan näsan droppar i otakt med rinnande ögon? Sanningen är väl att det inte finns något riktigt svar på just frågan "varför?". Eller det finns lika många svar på frågan som det antal personer som man frågar.

Döden. Tiden. Kärleken. Tre ord som hänger kvar efter att jag sett en riktigt gråtmild film på Netflix - Collateral Beauty med Will Smith i huvudrollen. Fördelen med gråtmilda filmer i samband med förkylning är att man har något att skylla på om det skulle plinga på ytterdörren. Det gjorde det inte... så jag får väl erkänna att det inte var förkylningen som fick ögonen att tåras. Inte för att jag behöver något att skylla på för det där med att ha lätt till tårarna är ett av mina mest framträdande drag. Här gråts det till sorg och glädje, till filmer, musik och böcker. Men sällan, väldigt sällan, av personliga skäl. Jag passar liksom på att tömma tårdepåerna när jag har en extern anledning så omgivningen inte behöver tro att jag visar några personliga känslor. Det är inte lätt att leva upp till epitetet Isdrottning - känslokall och empatilös. Det är egentligen inte så jag ser på mig själv, men jag har genom åren lärt mig att det är bättre att vara hårdhudad än hudlös, att visa styrka i stället för svaghet. Allt finns i betraktarens öga.

De sista åtta åren har jag levt i en ofrivillig symbios med Döden och Tiden. Inte så att jag har haft någon dödslängtan eller suttit och räknat mina kvarvarande dagar, men jag har på ett undermedvetet plan låtit Döden slå följe med mig. Någonstans tror jag att det har varit en del i min sorgeprocess och min osäkerhet kring mitt i allra högsta grad ovälkomna status som änka.
Tiden? Ja, min mormor tutade i mig redan som liten att tiden läker alla sår; det går över när du gifter dig, se tiden an och en massa andra floskler. Tiden är det som pågår kring oss hela tiden - oavsett om den är en illusion eller om man ser på den som en linjär matematiskt pågående faktor. Tiden läker ingenting! Tiden är ett pågående flöde som vi har att förhålla oss till. Ingen av oss vet hur mycket tid vi har och därför har vi, vilket jag har kommit på efter många år, en jäkla skyldighet att ta hand om vår tid och fylla den med sådant som gör oss lyckliga och får oss att må bra. Olika saker för olika människor, men vi bör respektera andras val och andras tidsfördriv.

Jag är så otroligt glad och lycklig att jag vågade vika av från min utstakade väg (som jag trodde jag borde fortsätta på för andras skull) och ta tag i den hand som räcktes ut och utmanade mig att våga välja Kärleken. Det gör ont och jag blir sårad över kommentarer att den man jag valt i dag inte är som min numera avlidne man. Jag har inte letat efter en kopia av honom! Eller att jag raggat upp honom för att han är yngre (snarare ser jag det som ett problem - herregud vad jag får lägga pengar på föryngringskrämer!). Jag tog en hand som ger mig trygghet, kärlek, glädje, fest och vardag. Det är väl jag som ska leva med honom?!
Att vi blev familjen von Trapp på kuppen är i och för sig en större utmaning för mig, men det värmer gott i hjärtat när trettonåringen frågar:

"Pappa är du med Humfrida? (alltså han vet ju mitt riktiga namn, men det vill jag ju inte direkt röja här...).
"Nä! Jag är på jobbet. Varför skulle jag vara med henne?!"
"För du låter bara så glad när hon är med!"

Det är det som är viktigt! Att vår kärlek accepteras av våra barn och vår tid är framtiden! Att se bakåt och ta med sig lärdomarna av de misstag vi har gjort och att få framtiden att bli bättre.
För första gången på många år så ser jag framemot julen. Och jag tror baske mig att mina ögon tindrar alldeles extra i första adventsljusets låga - med viss reservation för att det kan vara förkylningen som spelar mig ett spratt

Ditt och datt eller fritt och glatt...

Ryktet om att jag har lagt ner min blogg är dessvärre inte överensstämmande med verkligheten. Jag har så att säga tagit en högst ofrivillig paus. En paus som sträcker sig långt från bara skrivandet - all kreativitet är som bortblåst. Lusten och viljan är det inget fel på, men själva förmågan att utöva något kreativt är puts väck. Det är någonstans ändå tur att jag vet att det brukar vara så här i perioder och att det går över. Dessutom känns det som, även om jag saknar egentliga belägg för det, som de här perioderna där jag blir totalt apatisk, blir kortare och kortare. Med andra ord: jag gör ett försök att skriva och ser var det landar. Kravlöst, eventuellt innehållslöst, men ändå en nystart!

Vad väljer man som ämne efter så här lång tid? Nästan varenda morgon den senaste månaden har jag vaknat med otroligt intressanta (jag vet - hybrisvarning igen!) funderingar att skriva om, men när den hårda arbetsdagen är över och jag dråsar ner i soffan så är hjärnan totalt urvattnad och orken att uträtta någonting överhuvudtaget borta. Läste en liten notis om vinterdepression och kom fram till att jag nog lider av det: kronisk trötthet på gränsen till utmattning, sover men vaknar trött, ingen lust att göra något och stort sockersug. Japp - det är jag! Men nu har jag beslutat mig för att ta tag i mitt liv och ta kommando över min trötta elefantskötare. Nu räcker det! Vi går snart in för take-off inför julen och Anti-Grinchen måste få leva ut sina lustar. Helgerna är inbokade med julskyltningar, julmarknader och sedan är det julklappsshopping, fönsterputsning, adventsmys och julbordsförberedelser som står i fokus.I denna väna lilla varelse finns det icke utrymme för den minsta negativa energitjuv så här års. Och i år är det extra roligt när jag har en stackars (?) man att släpa med på alla roligheter. Och barn...man får ta det goda med det onda eller vad det nu heter. Inte trodde jag när jag förutsåg min framtid, att jag skulle bli guvernant i familjen von Trapp...
Men om detta ska jag inte skriva! Mitt val av man har gett mig epitet som självgod och inkompetent att välja rätt man i passande ålder så det är bäst att behålla kärlekslyckan för sig själv. Jag vill ju inte främja avundsjuka och missunnsamhet så här nära inpå jul!

Så då kastar jag mig väl raskt över till ett annat, något mer neutralt ämne. Hur mycket mörker finns det i världen?! Jag brukar gilla höstmörkret, men för tillfället är det en totalslukande energitjuv av stora mått. Orkar absolut ingenting! Det är med Luthers hjälp jag tvingar mig till kontoret varje morgon. Jäkla tur att vi har återupptagit vårt förhållande! Han irriterar mig fortfarande, men är ändå inte lika förintande i sin framtoning som Herr Soffpotatis - den typen tvingar ju en till ett verkligt, med vissa soffbegränsningar, lössläppt leverne! Just nu önskar jag att Luther gör slag i saken; gärna med hjälp av sin bästa kompis Ågren, och får iväg mig till gymmet. Jag vet ju att jag mår psykiskt ofantligt mycket bättre när jag tränar. Har väl drabbats av något akut "dum-i-huvudet"-syndrom aka "vet-mitt-eget-bästa-men-tyar-inte". OBS! Det är inte läge att hålla med...

Hur illa däran är man om man inte ens orkar läsa en endaste liten bok?!? Mängden böcker att läsa tar ju aldrig slut; den där läslistan är redan uttröttande lång. Så många böcker - så lite tid. Samma sak med film. Jisses så många bra filmer som går på biograferna just nu. Och så många bra som står på premiärvänt! Jag behöver fler timmar per dygn, en större plånbok och definitivt mer semester. Vi som uppnått den aktningsvärda Kulturtantåldern borde ha rätt till kultursemester. Jag vet att jag hade mått bra av det. I alla fall om jag orkat ta tag i mig och kommit iväg. Jag har dock bokat in vissa måsten i min kulturkalender - Titanicutställningen i Malmö och GAN på Kulturen i Lund. TVÅ små ynka kulturevenemang ska jag väl för böveln lyckas få till trots mitt handlingsoförmögna tillstånd. Jag menar...jag har ju tagit tag i saker och ting redan nu när jag skrivit ihop en totalt meningslös och osammanhängande text. Men den får vara precis det. För min del är det viktigast att bevisa att jag har återerövrat orden och skrivit ett inlägg! Nu kallar kudden efter en lång intensiv dag på kickoff.

Behovsanpassat begär eller begärliga behov

Jag gillar ord. Ordens betydelse. Ordlekar. Rim. Synonymer. Men framförallt gillar jag distinktioner mellan ord. Och då menar jag hur jag själv väljer att tolka ord och dess innebörd. För att få ordens betydelser klarlagda så är det ju bara att slå upp dem i SAOL - Svenska Akademiens Ordlista - så finns det mängder att läsa och lära om varje litet ord i svenskan. Intressant om man nu tillhör språknördarna. Riktigt så intresserad är inte jag, men jag kan fastna för vissa ord som sedan snurrar runt i min hjärnas outgrundliga vindlingar. Just nu har jag fastnat för betydelsen mellan behov och begär. Många gånger används nog dessa som synonymer, men för mig är det ett gigantiskt gap mellan orden.
Behov är något som kan upplevas som en brist. Begär är något mycket starkare; något som går mycket djupare och som kan få ödesdigra konsekvenser om de inte uppfylls. Tänk bara på filmer som "Farligt begär" (Dangerous Liaisions) eller "Dödligt begär" (Twisted Desire) - titlar som "Farligt behov" och "Dödligt behov" hade inte varit lika säljande eller för den delen, kittlande.

Låt mig exemplifiera mina funderingar - och nu är jag på gränsen till att kunna bli farligt utlämnande...

Om jag känner behov av mat fungerar det med vilken sorts mat som helst för att stilla min hunger. Men om det är låt oss säga piggvar med skirat smör som jag siktat in mig på, så lär ju inte falukorven med makaroner fylla upp mitt begär. Det är likadant som de lyckliga som har haft cravings under sina graviditeter (inte jag inte...helt i linje med mitt käringmotvallsbeteende), kom inte dragandes med polkagrisar om det är lakritsbåtar som efterfrågas! Här snackar vi begär som säkert en och annan man har känt sig dödsförskräckta inför....
Eller när man blir så där akut godissugen! Någon mindre välmöblerad hjärna på jobbet hävdade för ett tag sedan att "frukt är också godis"... EH?? NÄ!! Frukt är godis och kan omöjligt tillfredsställa varken mitt sockerbehov eller godisbegär. Mitt godisbehov kan uppfyllas med vilket godis som helst, men är det choklad som jag begär vid tillfället så blir jag tokig av att erbjudas sega råttor. Ni fattar va?!
Så är jag då framme vid den egentliga funderingen - den privata och säkert alldeles för personliga reflektionen. Sexuella behov är ju en del av de mänskliga behoven som vi alla bär med oss; mer eller mindre, men vi kan väl enas om att vi är sexuella varelser med könsdrift även om våra preferenser kanske är olika. Personligen är jag ju en ganska trist normativ vit kvinna som är helt heterosexuell (tror jag...hittills har jag åtminstone inte känt någon sexuell dragning till något annat än män.). Nu när jag tydligt har gått ut med min personliga preferens så kan jag ju också erkänna att sexuella behov på ett enkelt sätt kan uppfyllas med en "man i byrålådan" - batteridriven med små öron... Praktiskt och bra, ställer inga krav varken på dig eller sig själv. Med detta borde man låta sig nöjas om man var en pragmatiskt tänkande varelse. Men icke! Man ska blanda in komplicerande känslor och plötsligt blir det enkelt lösta problemet ("mannen i byrålådan") ett begär! Det fungerar inte att uppfylla det basala sexuella behovet med en batteridriven kompis, utan plötsligt är det bara EN person som kan uppfylla det. Och det är nu vi är framme vid själva kärnan i min djupa fundering: nämligen att ett begär efter en viss människa skapar beroende och sårbarhet. Två egenskaper som jag har svårt att förhålla mig till. Jag får kämpa för att inte straffa ut mig själv. Det är det gamla komplexet om att inte riktigt vara värd att älskas som ligger och mal. Nu är trollet i ljuset - låt det spricka!

Varje morgon läser jag "Den här dagen" på Facebook. Idag kom ett gammalt blogginlägg om meningen med livet upp, där jag hävdar att meningen med livet är att vänta. Jag håller fortfarande med mig. På SVT går just nu (?) en programserie där intressanta människor får berätta om vad de anser vara meningen med livet. Filosofiska, religiösa och naturvetenskapliga definitioner har diskuterats. Att meningen med livet skulle vara kärlek och fortplantning låter märkligt. Försvinner meningen med livet för de som är barnlösa och singel? Eller för dem som har fått de barn de ska? Meningen med livet måste ju fortgå. Krasst sett så är väl meningen med livet en väntan på döden, men det är kanske för stort att ta in för oss människor. Bodil Jönsson, professor i fysik, kom fram till (om jag inte minns helt fel) att meningen med livet är att lära sig leva med svårigheter och lära sig av livets motgångar. Låt mig säga: vi har ett par generationer som helt saknar mening med livet i så fall! Söndercurlade av sina föräldrar, de klarar inte av krav utan att bli sönderstressade och ett av livets största katastrofer kan vara en bruten nagel.
Meningen med mitt liv är för tillfället att tackla mitt begär så jag slutar känna mig stressad av beroende och sårbarhet i ett förhållande som känns tryggt och kärleksfullt, men sällan. Alldeles för sällan!

Lyktstolparna räcker verkligen inte till...

Nu är det kört. Det kokta fläsket stekt. Alla korna på isen... Sommaren är definitivt ett minne blott. Inget större minnesvärt ögonblick 2017 i och för sig, men ändå. Vemodet lägrar sig, melankolin kommer smygande i takt med mörkret. Och jisses vad mörkt det har blivit! Både morgon och kväll... Det är den första oktober, snart den andra, och hösten är oåterkalleligen på plats. Skönt på sitt sätt, men jag tror att det blir ett hårt arbete att hålla depressionen ifrån sig. Jag tänker främst på den lilla dos D-vitamin man har lyckats få i sig under sommarhalvåret. Får bli till att ta en promenad runt kvarteret på lunchen.

På tal om mörker (måste själv få säga att det är en snygg övergång) var jag på Bok- och biblioteksmässan i Göteborg i går. Enligt media så hade mässan tappat var femte besökare och flera författare och förlag valde att bojkotta på grund av att arrangörerna tillät Nya Tider att ha en undanskymd monter. Jag tänker inte ge mig in i den debatten. Däremot var det obehagligt att komma in i en belägrad stad. Atmosfären var spänd så den gick att skära med kniv och spänningen dallrade i luften. Tyvärr var det inte på grund av att någon Nobelpristagare eller bestsellerförfattare befann sig på Gothia Towers. Naturligtvis handlade det om NMR (Nordiska motståndsrörelsen) och den förväntade motdemonstrationen. Att befinna sig inne på mässan samtidigt som de centrala delarna av Göteborg kokade av hat och oro inför vad som verkligen skulle ske när nazistmarschen väl kom igång, var en absurd upplevelse i en parallell verklighet. Luften surrade av rykten och det var svårt att få en bild av vad som egentligen hände bokstavligen utanför väggarna. Vid lunchen hamnade vi mitt i centrum för skeendet. När poliserna utanför på en given signal snabbt drog på sig hjälmar, ett femtontal polishästar kom galopperande tätt följda av flera polisbussar och folk drog sig inåt väggarna kom obehaget krypande. Varför ändras inte vår lagstiftning?
Det måste gå att förbjuda ickedemokratiska organisationer att demonstrera och marschera på våra gator och torg. Jag talar inte endast om nazister och fascister på yttersta högerkanten utan även den kommunistiska våldsbenägna tokvänstern. Den som gärna glöms bort av medias representanter. Enligt media väntades flera tusen nazister sluta upp till marschen - att det kom sjuhundra rustade med skottsäkra västar och sköldar är illa nog, men flera tusen...?! Var kom den upplysningen ifrån? Från NMR? I så fall undrar jag . lär man sig inget om källkritik på journalistutbildningen?! Motdemonstranterna var säkert flera tusen - enligt polisen gjorde man ett överslag på cirka tiotusen motdemonstranter. Hur många av dessa som tillhörde AFA (Antifascistisk aktion) har jag inte sett några uppgifter om, men dessa är otroligt våldsbenägna och har en väldigt vid krets av "fascister" i sin politiska agenda: nazister, fascister, politiker med avvikande åskådning (d v s demokratisk grundsyn), poliser och andra av samhället utsända att upprätthålla lagar och ordning samt alla övriga som inte delar deras vurm för ett stats,- och klasslöst samhälle. Revolution är deras medel för att avskaffa den nuvarande samhällsordningen.
Den ickedemokratiska grundsynen är således bärande för båda extremiströrelserna. Någonstans har det gått snett i hanteringen av tokvänster såväl som tokhöger. En del av mig förespråkar gladiatorspel; utan åskådare. Stäng in dem på t ex Ullevi och låt dem slå ihjäl varandra. Eller använd deras egna lösning: häng upp alla dessa våldsbejakande (och i många fall samhällsparasiter i form av bidragstagare) extremister i lyktstolparna. Det hade varit en konstruktiv lösning till gagn för oss alla! Och ja! Jag är väl medveten om att detta är politiskt inkorrekt så att det visslar om det!

Dagens grubbel med lite trubbel

Så går vi in i sista veckan av september och minsann om det inte ser ut att bli brittsommar! I dag har det varit + 20 här i den södra landsändan. Tre månader till julafton och tre månader (typ) sedan midsommarafton - lite mittemellanafton med andra ord. Jag skulle kunna tänka mig några helgdagar... Är inte direkt upplagd för kontoret i morgon, men det är bara att gilla läget. Är man inte född med silversked; inte ens rostfri sked, så är det bara att bita i det sura äpplet. Fördelen med måndagar är att de relativt snabbt går över. Man måste ju prata genom helgens aktiviteter och det kan ta fram till lunch om det vill sig väl. Min helg har i och för sig inte varit så värst händelserik. Ugnen blev efter många om och men ordentligt skurad i går. Som tur var uppenbarade sig min riddare i grå rustning - han har bytt sin vita springare (allergi...) mot en BMW - och hjälpte mig att få loss den inre glaset på ugnsluckan. Löjligt enkelt måste jag tillstå utan att på något sätt förringa hans heroiska insats.
Kvällen tillbringades i tyst och trist ensamhet. Tror det är nyttigt för mig att tvingas vara i tristess även om jag får en del trubbel med allt grubbel. Det ska ju liksom ändå ut och luftas...
Jag har med andra ord åter startat mitt tröstlösa, lönlösa och energikrävande navelskåderi. Tänker dock att det är bättre att ta grubblerierna i dagsljus så att jag förhoppningsvis kan sova på nätterna.
Det är enklare att gråta på dagen. Tänk bara på hur jobbigt det är att sova på en våt kudde... Men nu var det inte detta jag skulle skriva om egentligen...

Har ni tänkt på hur svårt det måste vara att vara man i dagens läge?! Jag är en sådan där innebandymorsa. Det är ingen huliganism så lång ögat når på den läktaren, vilket gör att man har ett utmärkt läge att studera övriga på läktaren. Om vi bortser från den kommande generationens stjärnor, föräldrar och kompisar så har det tillkommit en ny grupp. Flickvännerna. Sambos. Fästmör. Fruar. Ja, ni fattar. Numera är det en fullständig invasion av innebandyvärldens version av fotbollsfruar. Och jäklars vad det skryts! Om hus och inredning. Semestrar. Bilmärken. Fester. Arbete (företrädesvis mannens...). Förlovningsringar. Bröllopsbestyr. Den ena värre än den andra. Och de som har fått barn tar med sig dessa små nyfödda som en liten accessoar - gärna färgmatchad med mamman. Notera att jag absolut inte har något emot att det finns barn på läktaren eller att de är färgmatchade (även om det i mina ögon är löjeväckande), utan vad jag förvånas och i viss mån förfäras över, är den stereotypa könsrollsbilden som visas upp. Det är på fullt allvar så att det är mannen som ska försörja familjen. Mannen som ska fria och sedan lämna över bröllopsplaneringen till den tillkommande bruden så att hon kan förverkliga sina barndomsdrömmar om det perfekta bröllopet. Det är 2017! Vi har väldigt, väldigt långt kvar till jämlikhet och jämställdhet i världen. Det är som att vara åskådare till en scen på femtiotalet (?). Och det ger en lite fadd smak i munnen...

Snälla Luther...kom tillbaka! Jag menade inte alla hårda ord...

Ärligt talat...vem har stulit min tid?! Det känns som om jag har betydligt färre timmar nu än tidigare och rimligt talat borde det vara precis tvärtom. Jag talar inte om att tiden går fortare, för det tycker jag absolut inte att det känns som, utan snarare att jag får ut så lite av varje dag. När jag hade familj så fick jag så mycket mer gjort varje dag. Nu känns det som om jag prokastrinerar och prokastrinerar... Visserligen är det kul att vara världsbäst på något, men det kunde väl vara något mindre destruktivt. Trodde inte att jag skulle säga det högt, men jag saknar min kompis Luther! Han fick mig i alla fall att göra saker. Jag lyckas inte ens med sådant som jag egentligen tycker är roligt - som till exempel att ta mig till gymmet eller att skriva (i tid som otid). Något destruktivt har tagit över mitt tänkande och det ska bort.

På tal om kompisar så är det intressant hur det blir när man lämnar en arbetsplats. De man umgicks med och trodde ingick i vänkretsen bara försvinner plötsligt en dag. När man kliver ut genom dörren blir man lite nostalgiskt ihågkommen en tid efteråt, springer man på varandra på stan så heter det "Vi måste ses! Vi hörs snart om när och var!". Det händer inte. Och det är väl så det är och ska vara. Vissa möten kan kännas som vänskap just i den speciella miljön och kontexten, men det finns inget kvar att bygga på när förhållandena förändras. Lite sorgligt är det för jag trodde (tydligen var jag ensam om det) att det handlade om den där typen av vänskap som inte behöver daglig bekräftelsedos för att överleva. Det är tur att de riktiga vännerna alltid finns och att man vet att det är i både med,- och motgång!
Härom veckan var jag på after work med en av dem jag räknar in bland "riktiga vänner" och hennes goda vän (som jag också känner är på riktigt även om vi är vänner i andra led d v s inte träffas på tu man hand). Vi träffas inte så ofta, tyvärr, men när vi träffas så är det bara att ta upp tråden från föregående tillfälle. Sådant gillar jag! När vi var på väg från mitt andra vardagsrum stötte jag på min gymnasiekompis (den långe, snygge civilingenjören ni vet...) och han bjöd med mig på en spontanöl. Också ett sådant där härligt, innerligt och energigivande möte, som är på riktigt. Vi träffas betydligt mer sällan, men det blir inte konstlat.
Vad jag försöker få fram, tror jag (inte ens jag själv vet alla gånger vad jag har för avsikter och mål med mitt bloggande - där finns en STOR utvecklingspotential), är att det inte är någon idé att fundera och lägga kraft eller energi på dem som inte vill ha kontakt, utan i stället fokusera på dem som finns och som visar att de bryr sig.

Det slog mig plötsligt - bloggen heter "Humfridas funderingar" av en anledning - att det kanske är så enkelt att det handlar om avsaknad av struktur!? Inte det där med att bli bortglömd och ickeexisterande när man lämnar anställningen (den delen är passerad sedan länge), utan att få påsen som är livet fylld med annat än arbete och sömn. Mat har jag hört behövs också, men den sidan är inte lika starkt utvecklad hos mig som prokastrinering. Min elefantskötare håller just nu på att övertyga själva elefanten att leta reda på nyckeln till elementen så att dessa kan luftas (mycket irriterande att höra bånkandet), rengöra högst eftersatta, strategiska områden typ ugn och kylskåp (hur kan de bli smutsiga när de knappt används?!), klippa gräsmattan (igen...), klippa ner perenner, ta en svängom med Dustin, tömma diskmaskinen, sätta på tvättmaskinen (renbäddningen är i alla fall klar)... Det är inte brist på arbetsuppgifter - det är brist på entusiasm och engagemang! Och ingen räddare i nöden i sikte så långt ögat når! Börjar med tvättmaskinen - den insats kräver trots allt bara ett enkelt knapptryck...

...också var det bara jag...

Livet är bra märkligt. Jag har alltid kunnat vila i ensamheten. Trivts väldigt bra i mitt eget sällskap och kan egentligen inte påminna mig någon tid då jag har tyckt att ensamheten känts påtvingad och plågsam. Så klart har det funnits stunder när jag också har känt mig orättvist ensam och utanför, men det är en annan känsla. De sista veckorna har jag känt mig väldigt nere och haft en alltför nära och ohälsosam relation med min sentimentala sida. När jag hamnar i dessa känslosvall får jag, som ett brev på posten (fast det är en riktigt dålig affirmation numera när breven på posten är väldigt sparsamt förekommande...), problem med sömnen. Kroppen skriker efter sömn medan hjärnan spinner i atomfart och synapsen mellan tanke och förståelse är i total avsaknad. Denna diskrepans är väldigt påfrestande eftersom jag har svårt att göra något åt problemet, eftersom jag inte vet vilket problem jag har. Inte helt lätt att förstå om man befinner sig utanför mina hjärnvindlingar! Det krävdes en helg i Köpenhamn för att jag skulle förstå vad det är som ligger och upptar mina tankar om nätterna...
Det är, som alla vet, skillnad på att vara ensam och att vara ensam. Själv har jag alltid varit ensam i relation till någon annan. Och det är jag inte längre! Fasansfull och skrämmande insikt. När jag kom hem från min vecka i Lissabon hade yngste sonen flyttat ut på riktigt. Han lämnade ju egentligen hemmet redan för två och ett halvt år sedan när han flyttade till Stockholm för studier, men då var hans rum här intakt och han var fortfarande folkbokförd hos mig. När jag kom hem var rummet tomt. En mycket märklig känsla och jag är själv förvånad att det känns så jobbigt. Nu är jag de facto helt ensam! Det känns väldigt tragiskt och, på något märkligt sätt, misslyckat att vara den enda som finns kvar i spillrorna (jag vet att det är på gränsen till pekoral självömkan!) av det som en gång var ett hem för en familj. Det är, och nu menar jag bokstavligt, ett eko av svunnen tid när jag rör mig på undervåningen. Vad ska det tomma rummet användas till? Jag blir tokig om jag ska leva med ekande tomma ytor fram tills jag får tummarna loss och skaffa en lägenhet. Där har jag fastnat i tankar om fördelar respektive nackdelar med att hyra eller köpa...

Jag tycker väldigt synd om mig just nu! Och inte blir man gladare över att se en ful gammal tant när man tittar sig i spegeln.. Höstglåmighet är föga smickrande... I kombination med hålögdhet och svarta påsar under ögonen beroende på för lite sömn så är det - tro mig! - ett ansikte att skrämma små barn med! Tur det är läge för söndagsångest inför kommande vecka!

Reclaim vårt offentliga rum!

Herregud vad tiden rusar iväg! Sommaren försvann med rasande fart och plötsligt är man tillbaka på de gamla upptrampade stigarna igen. Jag har egentligen ingenting emot vardagslunken - det där med att vara ledig kan skapa problem hos en mästerprokastrinerare som undertecknad... - men kom den inte lite väl snabbt i år?!? Eller är det så att jag har hamnat i åldern då allting går så mycket fortare än förr? Hur som helst så känns det som om jag inte har haft någon semester överhuvudtaget. Den känslan infinner sig i och för sig varje måndag som jag återkommer till kontoret, så det har kanske mer med den allmänna jobbtristessen att göra än med att väcka latmasken.

Den här sommaren har verkligen varit ligisternas och småbusets. Så mycket rubriker och media utrymme dessa, på ren svenska, ouppfostrade skitungar har fått. Och vad de kostar samhället! Inte enbart ekonomiskt, utan även psykosocialt. Det är krossade fönsterrutor, utbrunna bilar, allmän vandalism, misshandel, hot...listan kan bli lång! Och det är sååå synd om dessa stackars missförstådda "ungdomar" (barn? var går gränsen mellan barn och ungdom?), enligt alla korrekta politiska och sociala förståsigpåare. Jag tillhör inte den kategorin! Hur kan det vara "synd om" en 19-åring, som släpat folk efter bilen "för att det var en rolig grej"?! Inte ont anande fotgängare har frågats om vägbeskrivning och när de har varit vänliga nog att delge denna så har det sträckts ut en hand som tack. Så fint och väluppfostrat! Samtidigt som handen har tagits emot av fotgängaren så har föraren rivstartat och den stackars saten, som gjort misstaget att vara hjälpsam, har släpats med bilen. Ett under att ingen har avlidit eller fått allvarligare skador. Pappas bil lånas för att de missförstådda stackars ungdomarna ska ha något vettigt att ägna sig åt. Jag blir så jäkla förbannad! Både på dessa sociala missfoster alternativt slödder som har fått ta över vårt offentliga rum, på de sociala myndigheterna som passivt tittar på, men framförallt på de ständigt frånvarande och ALLTID oskyldiga föräldrarna. Vad är problemet med att våga vara vuxen?! Skaffa inte barn om du inte tänker ge dem verktyg att klara av en verklighet som består även av motgångar och skyldigheter. Vi har ett gäng småglin i nedre tonåren som tillåts terrorisera hela byn; föräldrarna klarar inte ens av eller bryr sig inte ens när deras små oskyldiga ättelägg körs hem i polisbil gång efter annan. Polisen är maktlös eftersom lagarna ser ut som de gör, de sociala myndigheterna verkar utåt sett inte lyfta ett finger (det kan ju bero på att ledarens föräldrar tillhör de som så att säga är välbärgade och antagligen därmed i myndigheternas ögon måste vara oklandervärda), skolan har säkert försökt, men jag kan tänka mig att dessa småpåvar regerar även i skolans korridorer och att man nått vägs ände eftersom föräldrarna inte är till någon hjälp. Japp! Jag sticker ut hakan. Det är först och främst ett föräldraansvar! Klarar ni inte att hantera era ouppfostrade, empatilösa (ger man sig på försvarslösa åldringar så saknar man empati och minsta gnutta av medlidande) skitungar så finns det hjälp... Personligen skulle jag helst se att gänget splittrades och fosterhemsplacerades på olika platser, men det vet jag inte låter sig göras.

Vad har gått snett? Min generation har också varit unga och brutit mot regler - det ingår liksom i själva vägen till att bli vuxen - men vi hade respekt för äldre och för auktoriteter som polis och lärare. Vi hade inte heller "något att göra", men då fick man väl ha tråkigt! Ur tristess föds som bekant kreativitet (och då talar jag inte om den typen av "kreativitet" vi ser inom dagens gängkultur).

Det är en skrämmande framtid som går oss till mötes om vi inte lyckas bryta trenden. Fler och fler byar, som tidigare varit förskonade från storstadsproblemen, ser sitt offentliga rum tas över av småkriminella gäng och subkulturer som tror sig stå över lag och moral. Något måste göras. Och det borde ha skett förra månaden...

 

Det är ganska lätt att va´ ödmjuk...

Nu är det banne mig dags att ta tag i denna sommar! Sluta gnälla över vädrets makter och bara gilla läget. Det är tydligen så att det faktiskt inte är en sämre sommar, utan en fullständigt normal sommar enligt statistiken. Vi väljer bara att tro att våra förväntningar och förhoppningar är de som gäller. Det är inte sol, blå himmel, strandväder och en medeltemperatur på + 25 från den 1 juni till den 1 september under en normal svensk sommar...Jag vet! Jag är lika väderfokuserad som alla andra, men det finns inget vi kan göra åt det. Vi får det väder vi får och det är bara att gilla läget. Och visst är det märkligt att det ska fokuseras så infernaliskt på att vi ska ha medelhavstemperatur i det här landet. Vi bor långt norrut, vi ligger i en annan klimatzon och de som gnäller högst är de som redan har varit på ett antal veckors solresor till varmare länder. Och då kom vi plötsligt in på ett annat av mina favoritämnen! Nämligen hur sjutton folk väljer sina semesterresor?! Å ena sidan är det hög politisk korrekthet som råder och å andra sidan är det resor till militärdiktaturer - jo...tro det eller ej, men det är faktiskt så att både Turkiet och Thailand har ett och annat att stå till svars för vad gäller demokrati och mänskliga rättigheter. Det får vara hur billigt och underbart som helst - min politiska korrekthet gör att jag inte vill stödja vissa regimer. Statistiskt sett är det väl antagligen mig det är fel på, men det struntar jag i. Jag vill kunna se mig själv i spegeln och veta att jag inte bidrar till kränkningar av mänskliga rättigheter och demokratiska värderingar. Sån är jag! Motvalls och plöjer egna spår i myllan.

Egentligen är det etiketter som skulle vara huvudtemat i dag. Ni vet sådana där som man så lätt sätter på folk i sin omgivning. För vi är ju alla världsbäst på att kategorisera och katalogisera både våra vänner och ovänner, bekanta och obekanta. 

Själv har jag till exempel alltför många gånger fått höra att jag "tänker för mycket". Är det något negativt? Oftast är det sagt med en lite udd av kritik, men jag väljer att kalla denna egenskap för analytiskt och logiskt tänkande. Man har ju ett uppdaterat CV och ett (lögnaktigt?) "säljarbrev" på sin egen förträfflighet. Ja, jag vet...det går inte lysande för mig när det gäller arbetssökandet. 

Kanhända att jag ligger vaken och grubblar i vargtimmen och kanhända att dessa grubblerier tar mig in i konsekvensanalyserande som jag aldrig kommer att ha nytta av. Men om... Om jag hamnar i någon av dessa analyserade situationer som har jag redan alla konsekvenser klara för mig och slipper överraskningar. Visst är det bra!? Det kan ju kanske ställa till det lite om man så att säga grubblar sig fram till att det är lika bra att ta konsekvenserna av något som inte har hänt för att man inte orkar tänka tanken att låta det hända. En sorts preventiv konsekvensanalys så att säga. Där har jag väl kanhända befunnit mig några gånger, men har fått en kick i baken av Någon (detta underbara ickeexisterande väsen) och hamnat rätt på bananskalet igen. Man drabbas av vad man orkar bära eller hur det nu uttrycks.  

Jag har ju även fått veta att jag är kräsen och har alldeles för höga krav när det gäller män. HA! Det är ju bra att jag är det för annars hade jag kanske inte varit lös och ledig för inhåvning av min hunk till man. För att stilla allas undran: japp...jag har grubblat mycket över alla möjliga scenarior och vilka konsekvenser dessa kan få - i nutid och i framtid. Jag kämpar på med att njuta här och nu!

 

Blyg är en etikett jag fick påklistrad som barn. En konsekvens av detta är att jag låtit mig (av mig själv) begränsas. Jag är i allra högsta grad oblyg och definitivt varken tystlåten eller tillbakadragen. Om man i organisationen för extroverta människor skulle behöva ett ansikte kan de få låna mitt. 

Lite förvånad är jag faktiskt att man, på ett ganska hånfullt sätt faktiskt, inte håller med mig om att jag är en vän och ödmjuk människa. Ödmjukhet är faktiskt ett av mina trumfkort i min omfångsrika personlighet. På tal om omfång så måste jag faktiskt börja slösa på mitt gymkort efter semestern. Mina gymkompisar måste tro att jag har bytt gym. De har så höga tankar om mig att de aldrig skulle tro att det är ren och skär lättja som hållit mig från svettets tempel i flera månader. Ärlighet är som ni märker ännu en av mina dygder - ibland är det otroligt korkat att ägna sig åt just den dygden. Det och att ställa sig på badrumsvågen...

Muffinsringen växer i omfång medan jag väntar. Ni läste rätt! Jag har blivit en sådan där kvinna som väntar. Den som vi, med lätt förakt, ser ner på. Just en sådan har jag blivit. Hemskt! Denna etikett ska jag se till att få bortskrapad så snabbt som möjligt. Alla mina föresatser att ha en cool inställning till ett nytt förhållande och att jag värdesätter min frihet och självständighet har kantrat. Ensamhet i all ära, och jag har inga problem med att vara ensam nu heller egentlige, men det är mycket värre att känna sig ensam i en tvåsamhet. Jag begriper att jag behöver vänja mig vid situationen och tänka bort det scenario jag hade om hur det skulle bli med ett nytt förhållande för det blev ju inte alls så som jag trodde. Och med detta menar jag inget negativt! Det blev annorlunda förutsättningar och om det är något jag är så är det flexibel. En analytisk, vän, ödmjuk, flexibel människa som hatar att förlora. 

Just nu är det mitt största mål: att bli en god förlorare. För även om jag inte är högst upp på listan så är jag nog på topp fem - med möjlighet till avancemang!

Nog med detta! Dags att ta tag i alla miljoner småsaker till packningen. En vecka i Lissabon! Smaka på den. Obegripligt språk, goda viner och en massa skaldjur. När jag kommer hem är jag en sörplande, tyst portvinstunna...

Trött. Tröttare...

Sömnlös i Staffanstorp. Alls icke glamoröst eller romantiskt... Jag har legat och stirrat upp i taket i ett par timmar och nu ger jag upp! I stället för att ligga i sängen och grubbla så kan jag ju försöka skriva av mig lite av allt det som sysselsätter min hjärna. En hjärna som borde vara i semestermood, men trots att jag har varit ledig en vecka - för protokollets skull en riktigt bra vecka - så är jag sönderstressad. Krampen runt hjärtat är tillbaka, ett frodigt litet herpesvirus har blossat upp och, som sagt, sömnlösheten har slagit till. En dag ledigt till sedan är det två dagars arbete. Jag vet! Det låter som en bagatell, men det är full tillräckligt för att ställa till det i min stressmotor.

Ett annat irritationsmoment är alla "guuuud vad jag är glad för din skull!" med en liten "tänk att det fanns någon för dig också - det trodde man ju inte". Tro mig! Det trodde inte jag heller! Efter att ha slösat bort flera år på det misslyckade stolpskottet och fått mitt självförtroende rejält kuvat, så uppenbarade han sig. Drömprinsen - det är en ynnest varje sekund i hans sällskap. En riktig man. Och..tada!..han är min. Tänka sig! Och tänka sig (vilket uppenbarligen är en otroligt väsentlighet med tanke på hur många gånger jag irriterande nog har fått det påtalat för mig) - han är YNGRE än jag! Fattar ni?! Inte nog med att han är MAN. Han är yngre än jag också! Jag har på fullt allvar fått höra från kvinnor i min ålder; och äldre; att de ska göra som jag - ragga upp en yngre man. Även om min man (nä, vi är inte gifta, men jag vägrar använda ordet pojkvän!) och jag inte är helt överens om vem som raggade upp vem (jag vet så klart att det var han som raggade upp mig...) så var just detta med åldern mitt största "problem". Inte för att jag var rädd för vad folk skulle tycka - vilket jag med facit i hand, uppenbarligen borde ha haft som argument - utan för att jag var rädd att han inte visste hur mycket äldre jag egentligen är. Det hade han så klart koll på och han såg inte minsta problem med det. Klappat och klart. Men inte hos kvinnomaffian tydligen. Det är en illa dold missunnsamhet och typisk kvinnlig härskarteknik att hugga på en sådan här sak. Låt mig en gång för alla klargöra detta: jag är inte förälskad i min man för att han är yngre än jag! Jag är förälskad i honom för att han är den han är och för att han står ut med mig och mina ångestnycker. Och om jag svarar på frågan hur gammal han är, så behöver ni inte gå in och dubbelkolla uppgiften på Facebook...

Det är väl dags att försöka sova igen. Trots allt är det ju en ledig måndag i morgon och eftersom söndagen försvann i ösregn och migrän när jag vaknade och molande huvudvärk resten av dagen så är det nog bäst att försöka få några timmars sömn åtminstone...

Sommar 2017? En utopi?!

Juli och fortfarande lyser sommarvärmen med sin frånvaro. Regn, rusk och kyliga vindar gör ingen glad! Jag har för första gången förståelse för att människor blir tokiga av mistralen när den drar igång över södra Frankrike. Det händer något i huvudet när man ständigt matas med vindens tjutande. Är det kanske detta som är tecken på begynnande galenskap?!

Jag är så in i bomben trött. Utmattad till bristningsgränsen. Den där sortens trötthet som man kan drabbas av vid depression. Sagt med hög grad av empirisk kompetens... Semestern är inom räckhåll: tre arbetsdagar och sedan tio dagar semester innan jag måste in och bryta två dagar. Så infernaliskt trött på att inte kunna få sammanhängande semester! Och på de gnällspikar som år efter år lyckas mygla till sig fyra eller fem veckors sammanhängande semester genom att ha mängder med synpunkter på andras semesterönskemål. Japp! Jag är i stort behov av ledighet!

Åter till tröttheten. Eftersom jag är enorm duktig på självdiagnostisering så kan jag konstatera att tröttheten är kroppens och knoppens sätt att tala om för mig, trögfattade varelse, att det har varit alldeles för mycket psykisk belastning de senaste åren och nu räcker det. "Ja ojkar ente meja"! Hade det inte varit för att det kostar skjortan så hade jag sjukskrivit mig och tagit mig tid att återhämta mig ordentligt, men jag får försöka med ickeaktivitet när jag kommer hem från jobbet. Sova är ju ingen mening eftersom jag återigen spelar huvudrollen i "Sömnlös i Staffanstorp", som förresten kan vara världens tristaste film... Fattar inte hur man kan ha så mycket grubbel i hjärnvindlingarna. Jag måste komma på hur man låter bli att ta ut negativa händelser i förskott. Det är ju inte direkt så att jag lyckas förutse allt som ska hända i framtiden. I så fall hade jag ju kunnat extraknäcka som medium! Nu när verksamheten med lackväskan inte är så lukrativ... Enligt min alltid högst charmerande son beror det på att mitt bäst-före-datum har passerats med råge. Jag vill inte diskutera det! Det värsta med alla framtidsinbillningar är rädslan för att det ska bli självuppfyllande. Vem orkar med en knäppis som hela tiden oroar sig för att bli lämnad?!

Nog om detta! Semestern börjar så sakteliga bokas in. Lite vill man ju sysselsätta sig med, även om jag vill ha mycket utrymme för spontanitet och nuande. Årets sommarsemester går till Lissabon - en vecka på obruten mark. Ska bli spännande! Inte minst med tanke på deras helt obegripliga språk...
Och sedan är det ju hur många miljonerstriljoners kvadratmeter som ska målas. OM det nu slutar regna någon gång... Och en trädgård som behöver omtanke och kärlek. Brist på alternativ till Brasse och bok finns med andra ord. Kanske lika bra att inhibera årets sommarsemester?

Hjärnstress av inre kärlekspress

Midsommarafton i övermorgon. Tiden rusar verkligen iväg så här års. Det har varit hyfsat; man kan till och med drista (ännu ett sådant där underbart ord som jag använder alltför sällan) sig till att säga; riktigt vackert sommarväder. Men enligt väderexperterna så ska det vända nu, lagom till midsommar. Det har ju liksom en tendens till att göra så. Vädret. Man får hoppas att det bara blir en temporär stagnation av sommarvärmen för annars blir jag väldigt irriterad. Jag behöver sol, strand och hav för att vila upp mig. Med tanke på avslöjandet i mitt förra inlägg, så borde jag sväva på rosa moln och se hela världen i ett lyckoskimmer, men det är så inte jag. Jo, jag är fantastiskt lycklig och glad över att ha funnit en man som uppfyller mina krav och som dessutom kan hantera mig och mina nyckfulla känslostormar. Att det inte har uppkallats en endaste liten storm efter mig är en av livets outgrundliga mysterier! Här talar vi om en mycket snabb växling mellan lätt sommarbris och rytande orkan - det sistnämnda har i och för sig inte inträffat ännu, men jag tror banne mig att han hade stått kvar med båda fötterna på jorden och låtit mig hållas tills attacken var över. Det är sådan han är - lugn som en filbunke, stor, stark och trygg.

Och ändå...Ändå är jag så stressad av något diffust (säkert obefintligt) skrämmande hot. Så stressad så att jag känner att hjärnan stänger av de områden som jag hade problem med när jag gömde mig bakom tapeten i början av 2000-talet. Det är ett mycket obehagligt fenomen och det känns som att det blir värre ju mer jag försöker analysera det. Så därför skriver jag med förhoppning att trollen ska spricka när de kommer ut i ljuset. Det kan helt enkelt vara så att min självständiga, oberoende och ickebehövande fasad håller på att krackelera inför mina egna himmelsblå ögon och det skrämmer nästan livet ur mig. Som jag har kämpat för att uppnå det! Och plötsligt så står jag där - lika sårbar och naken (bildligt om jag får be!) som alla andra som har modet att lägga sitt hjärta i någon annans hand. Jag brukar skriva upp meningar som berör mig och bland dessa hittade jag följande:

 "Motstånd mot att bli älskad är den skepsis, skam och rastlöshet som gör en oförmögen att njuta av tryggheten i en kärleksfull famn". Källan är tyvärr okänd för mig,

Jag tror att jag alltid har varit mer eller mindre rädd för att bli älskad, eftersom jag nog alltid har tvivlat på att jag är värd någon annans kärlek och detta dessutom i kombination med rädslan att bli lämnad. Helknäppt! Hade någon som i ena meningen berättat hur otroligt förälskad hon är i en man och i andra sagt ovanstående hade jag skakat på huvudet och avfärdat henne som lätt korkad. Så det är okej om ni gör samma sak med mig om ni inte säger det högt...

Ovanstående till trots så är jag lycklig, glad och ser framtiden an med tillförsikt. Mina hjärnspöken har jag fått under kontroll förr så det ska nog fixa sig igen. Det tar bara så otroligt mycket energi! Energi som jag hellre hade lagt på annat. Som att planera semesteraktiviteter till exempel. Det var ju många år sedan det fanns en man att göra det med. Bara en sådan sak! Det är ju i och för sig en man med tre yngre hemmavarande barn... Så det är inte jag som spelar huvudpersonen i den här kärleksfilmen. Ni läste rätt! Jag får stå och vänta på min tur för att få uppmärksamhet och tid. Kvinnan som är universums mitt har fått steppa ner och lämna utrymme för någon annans barn. En säkerligen nyttig erfarenhet, som med största sannolikhet danar min självupptagna karaktär och kommer att göra mig till en bättre person. Jag vet! Det är inte möjligt att jag skulle kunna bli bättre (*host, host* sagt i all ödmjukhet). Men vet ni vad?! Det fungerar för mig att spela andra fiol, så länge det är barnen som spelar första. För vem skulle kunna älska någon som inte låter sina barn vara viktigast i livet?

När man plötsligt står med tappad kontroll... Och är jag!!

Evigheters evigheter sedan jag skrev något i bloggen! Och allt för att jag släppte på mitt kontrollbehov en ynka liten mikrosekund. 

Joråsåatt...denna självständiga oberoende citychica singelkvinna har fallit pladask för en man. En sådan där riktig man, som liksom tar en med en storm och struntar i om någon (kanhända...) hade invändningar gällande de romantiska vibrationer som uppstått vid någon högst oidentifierbar tidpunkt. En sådan man, som när någon (mig ganska närstående...) hade samlat på sig en imponerande mängd argument för varför det inte skulle fungera med ett förhållande just mellan dessa två ensamma själar, tittar någon djupt i ögonen och frågar lite lätt försiktigt, men ändå bestämt, om någon skulle kunna tänka sig att ge honom två minuter av monologtiden. En sådan man som gör någon som jag stum av förvåning när han talar om att för det första är han fullt kapabel att veta vad han känner och vad han vill ha och för det andra föreslår, på ett förhållandevis auktoritärt sätt, att denna väna lilla varelse som är jag kanske skulle kunna släppa lite på kontrollbehovet?! En sådan man växer liksom inte i skogen. En sådan man som man blir lycklig av att titta djupt i ögonen, känner hjärtat slå med dubbelslag och får det där suget i magen av. En sådan man kan man ju inte bara låta försvinna ur sitt liv utan att ge honom en chans. Till och med jag kan fatta ogenomtänkta beslut som visar sig vara det bästa jag har gjort på flera år!

MEN! Så klart det måste finnas ett litet mörkt moln på min rosaskimrande himmel. Trots att allt känns helt rätt, fullständigt naturligt och självklart och jag är störtförälskad, så vågar jag inte vara lycklig fullt ut. Vad är det för fel på mig?! Jag lider troligen av någon ovanlig genetisk åkomma som ständigt låter Red Alert lysa i hjärnan: "Var inte för lycklig för du kommer bara att bli besviken!". Domedagsprofet med all världens problem vilande på mina axlar - det är mitt ok att bära i livet. Jag bara måste ha något negativt att fundera över känns det som. Det får väl bli nästa förbättringsområde. Om jag lyckats släppa lite på mitt kontrollbehov, så ska väl det där med lyckokänslor kunna infinna sig så småningom också. Eller?!?

Det blir inte så mycket vettigt gjort för tillfället. Jag har alldeles glömt bort hur uppslukande den första tiden av en förälskelse är (med tanke på att det är många - väldigt många - år sedan senast så anser jag mig vara förlåten). Det går ju inte att fokusera på något annat än honom. Och jag som har en övervuxen trädgård och många meter häck att klippa, fönster som är i stort behov av putsning och en miljon kvadratmeter som ska målas. Får skylla på vädret som är mindre pålitligt för tillfället! Typiskt att det är så svårt med pålitligt tjänstefolk nuförtiden!

Förutom den himlastormande, uppslukande förälskelsen så händer det mycket. Examensfesterna står som spön i backen, möten med nya och gamla vänner, after works - äntligen har stans bästa uteservering öppnat - och i morgon kör vi utekväll i vårt team på jobbet. Nästa vecka bär det av till Stockholm för festligheter och sedan är det snart semester. Så efterlängtad! Inte mycket planerat, men det skulle inte förvåna mig om Piff och Puff styr kosan till Dublin ett par dagar. Där finns ju mycket kvar att se... Och nu finns det ju en man att planera saker med. Lustigt hur man skapar ett ickebehov av närhet för att skydda sig när man är ensam. Jag har inte förstått hur mycket jag har saknat tvåsamheten, närheten och beröringen.

Nog om detta ack så påfrestande samtalsämne för alla som inte är berörda! Sängen kallar - i morgon måste det ske storverk på jobbet för att jag ska kunna åka till Stockholm med ro i själen. Och för alla som eventuellt sitter och undrar: jag sover ensam...

Virtuositet och ytterligare drottningprefix eller när man plötsligt har för många män i håven

Sköna maj välkommen! Nu är väl ändå den träliga vintern över? Tyar icke med fler bakslag - bara så att du vet ack du väderallsmäktige (som, om du frågar mig, har gjort ett tämligen mediokert arbete de senaste veckorna). Som sig bör blåser det friska vindar så de röda fanorna lär fladdra rejält i demonstrationstågen. Om nu sådana fortfarande existerar i denna pajkastningens politiska era. Demonstrationsplakat bör väl ha sin plattform i en politisk ideologi och det är just de ideologiska frågorna jag saknar på den politiska arenan. Märk väl: hela den politiska arenan! Nog om detta.

April brukar, som trogna bloggläsare (om det nu finns någon/några sådana) kanske erinrar sig, vara en månad där jag klamrar mig fast vid brunnskanten för att inte falla ner i det djupa svarta hålet. Så har det inte varit i år och det är så himla härligt. Mitt liv är nog inte mycket annorlunda - jag är ju kvar i ruinerna av det som varit - men jag känner en liten spirande känsla av hopp, en ovanligt bred strimma av ljus och en positiv tro på att det finns en framtid även för mig. En anledning till detta är säkert att renoveringen av huset äntligen (tala om sju svåra år innan den kom till stånd) är i full gång. Garaget är rivet, ny underlagspapp utrullad och taket i mitt uterum är borta. Skönt att ha en mycket vindstilla litet hörn att dejta Brasse i när vårvindarna sliter och rister i allt annat. Herregud - ni märker hur positivismen flödar! Enligt snickaren så ska vi vara djupt tacksamma att allting inte har rasat in över oss. Den bärande bjälken var skarvad och överhuvudtaget inte bärande, taket var fullt av svartmögel och hela installationen (det känns som det är övermaga att kalla det takkonstruktion när man har så att säga hört hela sanningen) satt endast "förankrad" i panelen på husgaveln och med bristande underhåll så är den också i behov av att bytas.

"Tjena banken? Vad har jag för kreditvärdighet?" Erbjöd Mr. Handyman att betala i natura och han sa att han ställde upp.

Note to myself: Du måste börja agera som man ska göra i din ålder!

Herregud om moraltanterna på jobbet hade hört den konversationen... Om man kan tycka att det är "för mycket information" att någon berättar att en handcremé är så bra att hennes man använder den för att smörja in sina ben, då hade väl Prussiluskan svimmat om hon visste att jag erbjöd min kropp som betalning för en renovering.

På onsdag denna veckan ska det förhoppningsvis vara tak på uterummet igen, även om det känns luftigt och ljust med denna cabrioletform av utbyggnad. Det har blivit en kraftig reducering av lådor i förrådet och det är också en bidragande faktor till att axlarna sjunkit ner en bit och hållningen blivit rakare. Att ha en container på uppfarten gör allting så mycket enklare! Utom att hämta tidningen på morgonen eller att gå ut med soppåsen, men den går jag ju inte ut med så ofta eftersom det numera bara är jag som bor här. Det där med matlagning för mig själv är inte den starkaste grenen och ägnar man sig inte åt dylik verksamhet genereras heller inte så mycket avfall. Klok som en bok är jag! Under rensningen av våra liv så hittade jag en stor låda full med gamla brev adresserade till mig. Den lådan står nu i sovrummet i väntan på att jag ska bestämma mig för om jag ska läsa breven innan jag kastar dem. Jag har ganska ambivalenta känslor inför uppdraget, så jag låter beslutet verka fram. Kanske även i detta fall är bättre att göra ett misstag än ett medvetet val.

Det är så mycket som har hänt sedan senast så det är svårt att sålla i minnena. Tror jag sparar min semesterresa till ett senare tillfälle, så att det inte blir alltför utsvävande. Även om jag råkar gilla utsvävande...

I veckan fick jag höra en, i mina öron i alla fall, märklig kommentar: "Du kan ju flirta". Kommentaren var inte elakt ställd utan mer förvånande.
Självklart kan jag flirta! Jag är, om jag får säga det själv, en flirtandets virtuos. Problemen uppkommer i nästa stadium...att håva in fångsten som sitter och flämtar i andra änden. Nu låter detta lite hybrisaktigt, men jag är faktiskt medveten om att det finns män där ute, som precis som lilla jag, tycker att själva flirtandet är så att säga good enough - det behöver inte leda till något annat. Flirtandets mål är för min del att få uppmärksamhet och bekräftelse. När motparten blir seriös och tror på en fortsättning har jag en tendens att backa. Det är inte så att jag hör kyrkklockor och trampet av små fötter (jag är faktiskt realist!), utan snarare att jag känner hur friheten urgröps, andningen blir tyngre (inte av upphetsning) och paniken ligger och lurar. Jag vill inte styras eller behöva rätta mig efter någon annan.
Samma vecka fick jag kommentaren: "Är du en sådan som bryr dig om åldern?!" Frågan ställdes av en man, som fattat tycke för denna lilla väna varelse - herregud! det finns normala män (åtminstone en) som är intresserad av mig. För en gångs skull blev jag mållös. En mikrosekund. Sedan började jag skratta och svarade att jag egentligen inte har några problem med min ålder förrän jag ser jämngamla och med fasa inser hur jäkla GAMLA de ser ut. När jag ser mig i spegeln brukar jag tänka, typ...wow vilken COUGAR! Kan ju också, för att skryta lite och därmed passa på att höja min egen självkänsla meddela att mannen i fråga är nio år yngre och väl medveten om min ålder. Så var det sagt .-)
Jag sitter så att säga i klistret nu. Min virtuositet har försatt mig i en prekär situation. Jag är inget bra på att nöja mig. Har jag bestämt mig för något är det så det ska bli. Jag är inte "hon-som-är-van-att-få-som-hon-vill" för intet! Och jag låter ju fortfarande den inte alltför charmige Prins Charming styra över mitt hjärta. Vi har inte setts på ganska lång tid av olika orsaker. Kanhända att mitt sista utbrott "är härskarteknik du vill vi ska ägna oss åt så är det HÄRSKARTEKNIK du ska få!" kan ha bidragit lite till den dåliga stämningen. Vi råkade springa på varann i helgen och jag tror han blev chockad för han hälsade. 1-0 till Härskardrottningen (måste skaffa ett större visitkort för att få plats med alla drottningprefix), men segerns sötma vill liksom inte infinna sig riktigt. Status quo är ju typ status quo även om jag vunnit just detta heat.
Jag måste helt enkelt gå ytterligare en kurs. Dels måste jag lära mig uppföra sig som man bör i min aktningsvärda ålder, dels måste jag göra något jag aldrig har tillåtet mig göra i hela mitt liv...släppa kontrollen! Jag är nog den enda nu levande människa som aldrig har dragit hem någon från krogen för - nu kan alla som tycker att jag verkligen borde gå en kurs i hur man bör uppföra sig i min aktningsvärda ålder sluta läsa! - ohämmat sex. Erkännandets pinsamma ögonblick, men med insikt kan jag göra något åt det...

Isdrottning. Krogdrottning? Så länge jag får vara drottning struntar jag i prefix!

Aprilväder. Så totalt opålitligt! Regnet vräker ner - både ute och inne i mitt uterum. Kan nog snart ta betalt för turistattraktionen "Vattenfall inomhus". Så himla skönt att min Handyman och hans crew startar renoveringsarbetet på tisdag. Jag hade planerat att ta ett varv till återvinningen idag innan jag åkte till city och shoppade lite "sista-minuten-behov" innan semestern, men när jag slog upp de himmelsblå i morse så kom jag snabbt på andra tankar. Tror inte jag har ett endaste litet "sista-minuten-behov" snarare "desperat-inhandlande-av-semestergarderob-behov" för det går inget vidare med mina packningsförsök. Som det packningsproffs jag har utsett mig till inser jag plötsligt att jag inte lyckas färgkoordinera överhuvudtaget. Det slutar väl med att jag ser ut som en färgglad övermönstrad kvinna med överjäst muffinsmage för mina ambitioner gällande en vältränad kropp inför nästa vecka är så att säga prokastinering till, låt oss säga Backyard 2025.

Åter till renoveringen! Det känns väldigt skönt att det äntligen ska bli gjort och att jag faktiskt kan få känna mig duglig. Påhoppet för ett år sedan om att jag i princip inte klarade av någonting gällande pengar, hitta hantverkare, sköta trädgården, få ett annat arbete eller, enklast av allt...hitta en karl har legat och gnagt inom mig, men nu känner jag att det släppt en litet muskelknuta i axlarna. Det tog kanske tid, men nu har jag hittat någon som vill och kan göra jobbet åt mig. Det är en sak att försöka hantera allra inre krav (och tro mig! jag har levt med enormt höga krav på mig själv hela mitt liv så jag vet vad det kostar - framför allt psykiskt), men när man dessutom blir pålagd orimliga krav från människor som borde stötta, så äts man upp. Sparken tog och nu är renoveringen i gång från tisdag, trädgården hyfsat vårbrukad och resten får väl lösa sig efter hand. Jobbet har blivit roligare - delvis beroende på nya galna kolleger, men också för att jag blev av med en enhet som har tagit så grymt med energi. Det har varit skitsnack, inkompetens och trist bemötande, men nu är dessa energitjuvar ersatta med andra, betydligt trevligare områden med kompetent och positiv personal. Jag kanske inte gör "hejsan-hoppsan-steg" till jobbet på morgonen, men det känns inte heller som Golgatavandring längre. Även om den hade passat bra nu i påsktider.

Vad gäller det där med att hitta en karl så har jag försatt mig i ett ställningskrig som verkligen håller på att ta knäcken på mig. Jag har föreställt mig lite som en drottning av härskarteknik. Ett område som borde passa denna iskalla isdrottning - kul att stavningskontrollen vill ändra det till sexdrottning, svandrottning eller souldrottning -  som handen i handsken eller Puh i honungsburken. Joråsåatt! Note to myself: OM du ska utöva härskarteknik på hög nivå så välj ett offer som INTE är av samma skrot och korn som du själv. Enkelt uttryckt...Nästa vecka ska jag fokusera på galebs. En galeb är bosniska för fiskmås, men används (enligt min bosniska källa) även för strandraggare. Passande tycker jag - skränande män i flock som tror de är Guds gåva till turistande kvinnor. Jag ska gå all-in. Om någon nu skulle råka lägga märke till mig...

Mitt liv på gungbrädan fortsätter. Tur att jag har alla mina goda vänner - de som finns där i vått som torrt, som man kan skratta hysteriskt med och gråta med, de som liksom gör livet guldkant. Ni vet vem ni är! Ni är bäst!!

                                  

Det har varit en del kultur också sedan jag skrev senast. Jag tycker de senaste veckorna har bestått av sova, arbeta, rensa förråd, köra till återvinningen och försök till att få i sig någon liten munsbit däremellan, men när jag tittar på bilderna som just har överförts från telefonen till datorn inser jag att det har varit lite andra aktiviteter också. Albert Wikings underbara fotoutställning "We Have A Dream" i Lunds konsthall till exempel. Har ni inte varit där så gå dit! Det är en mycket fascinerande upplevelse. Två favoritfoton därifrån kommer här:

Dessutom har jag ju haft dejt med två heta män också som jag har glömt att nämna i bloggen! Den första var i slutet av februari och den andra i torsdags. Så olika, men ändå så lika. Två konserter att bära med sig, två duktiga sångare och två musiker med enorm scennärvaro. Tror jag blivit lite förälskad i båda två.

Sedan har det ju faktiskt hunnits med en hel del besök på krogen också. Min Handyman har gett mig tilltalsnamnet krogdrottningen. Så länge jag får vara drottning så spelar prefixet mindre roll.

Skön fortsatt påskledighet! Nu ska jag göra ett nytt försök med att hitta något färgkoordinerat att stoppa i resväskan. Eller om jag skulle ta mig en kopp te? Och läsa lite påskkrim..

  

Förändringens vindar - slut på ett kapitel...

Som tiden rusar iväg! Och det är väl typiskt nu när man vill njuta av varje underbar sekund. Våren är lika magisk varje år och jag tycker personligen att jag blir mer och mer påverkad av den ju äldre jag blir. Är det för att man är i större behov av ljuset? Jag är i alla fall grymt energisk och ser ingen avtagande tendens. Tvärtom! Ju mer som blir gjort, desto mer effektiv blir jag. Det är väl det där med att inte börja överallt på en gång och sedan inte orka fullfölja något för att det blir övermäktigt med alla pågående projekt. Bättre då att låta bli att starta. Ologisk logik - jag vet...

Men nu jäklars. Nu händer det grejer! I söndags tömde vi garaget (tusen tack Håkan och Ussi för all hjälp) och det är märkligt vad snabbt det går när man väl tar tag i saker. Ett par timmars idogt arbete, två energiska underbara vänner och två vändor till återvinningen med släpet så var garaget tömt och jag skulle faktiskt få plats med bilen. Om man nu hade kunnat öppna garageporten utan hjälp. Ingen idé att fixa den dock. För nu ska garaget rivas! En livs levande hantverkare med egen firma har åtagit sig arbetet med att riva garaget, återställa carporten, täta taket och byta panel på förråd och carport. ÄNTLIGEN! Plötsligt ser jag ett ljus i mörkret - en flämtande liten låga som får mig att hoppas på att jag ska lyckas med ett av mina många delmål: att sälja huset och flytta till lägenhet - från lantis till citychic. Hjälp mig att hålla tummarna att det går i lås. Vet inte om jag klarar så många fler bakslag. Förutom att den här tragiska följetongen äntligen tycks ta slut, så har jag beställt och fått levererat en ny ventilationsfläkt till taket. Förhoppningsvis ska den installeras på söndag eftermiddag så det kan bli ett drägligare inomhusklimat. Vintertid fungerar det att inte ha något drag, men när solen tittar fram...då blir det VARMT!

När jag nu ändå värmde upp på återvinningen i söndags så åkte jag förbi idag också. Japp, man kan med fog påstå att jag är en stammis på tippen numera. En avstickare på hemvägen, fem minuter (max) tog det mig att kasta en drös gamla tröjor och att begrava Bosse. Med ett sista kärleksfullt steg dansade han in i sitt nästa liv. Vad blir man som dammsugare i sitt nästa liv?! En relevant fråga i återvinningens tidevarv.

När jag kom hem möttes jag av tre glada killar i trädgården - finalspel i kubb pågick. Härligt att ha huset fullt av liv. I lagom mängd. När tystnaden lägrat sig och jag insåg att det inte skulle bli någon joggingtur så bytte jag om från city till trädgårdsarbete. Lyckades fylla en svart sopsäck till bristningsgränsen innan det var dags att sätta sig till bords. Middagen serverad - alls icke illa att ha sonen hemmaboende. Som ni förstår så medför det ett besök på återvinningen i morgon också. Tur att den ligger på vägen till gymmet. Att göra två flugor på smällen är lite av min melodi. Den här enorma energitillförseln medför även att träningen blivit mer effektiv. Inte så att det syns vid en okulär besiktning, men jag känner mig starkare och sover mycket bättre än tidigare. Bara sömnen gör det värt varje svettig minut. Någon Beach 2017 kropp snackar vi dock inte! Som jag skrivit tidigare: jag ger inte upp choklad och vin för att få en sexpack på magen. Någon måtta på dumheterna får det faktiskt vara! och jag lever ju numera efter devisen: "Här står jag och duger precis som jag är" - ibland kan jag till och med drista mig till: "Shit kvinna; vad snygg du är!", men då bara i det tysta, ty man ska icke förhäva sig.

Förutom allt detta rensande, både i det yttre och det inre, så har jag hamnat i en avkopplande flow av läsning. Just nu är det Linn Ullmans senaste som ligger och väntar i min Kindle. Kindle är för övrigt en av de bästa uppfinningar som finns. Liten och behändig som en pocketbok och rymmer ett helt bibliotek!

Som ni ser så är det således inte på grund av lättja som bloggen har fått stå åt sidan. Mitt liv är härligt fyllt av positiva händelser och då får vissa saker bortprioriteras - tiden räcker tyvärr inte till för allt som jag vill. Fick vi inte en timme mer nu när vi gick över till sommartid?! Vem har stulit min i så fall??

"I väntan på La Gioconda" låter bättre än "Rent svammel"

Har precis landat hemma en liten stund innan kvällens begivenhet: La Gioconda på Malmö Opera. Härligt med kultur en tisdagskväll. Och att se föreställningar på Malmö Opera brukar vara en upplevelse: scenografiskt och kostymmässigt åtminstone. Och vad spelar då sångarinsatserna för roll? Jag saknar absolut gehör och vill inte påstå mig vara musikaliskt utövande vare sig instrumentalt eller vokalt (halleluja! Praise Da Lord! hör jag i glädjekör), men kan irritera mig ihjäl mig om sångarna inte kan agera trovärdigt. Eller om de sjunger allt för falskt - det kan till och med jag avgöra! Läs mera om föreställningen här:

www.malmoopera.se/la-gioconda

Får återkomma med recension efteråt!

Det är så otroligt skönt att jag har lyckats få in träningsrutinerna i vardagen igen. Känner hur mycket bättre jag mår psykiskt av att arbeta med musklerna. Att jag misslyckas med att få den där tonade vältränade kroppen som alla blonderade bimbobloggare lyckas med kan ha, åtminstone två orsaker. Jag är dålig på att retuschera min kropp (om jag nu överhuvudtaget hade lagt ut avklädda bilder på mig vill säga - jag vill ju inte anmälas för osedligt uppträdande...) och jag är inte beredd att göra vilka uppoffringar som helst. Hellre en bag-in-box på magen än en sexpack! Vin och choklad handlar om ren överlevnad. Det finns gränser för hur asketisk jag kan vara och ändå vara nöjd med livet. Vetskapen om att jag har passerat gränsen för att anses attraktiv är illa nog! Vin och choklad gör inga skillnader på oss konsumenter och det gillar jag 😉

Medan jag sitter här och skriver försöker jag bestämma mig för vad jag ska ha på mig i kväll. Överfyllda garderober och ständigt detta dilemma - den perfekta klädseln saknas alltid. Den lilla svarta? Absolut! Frågan är vilken av dem... Byxor och kavaj? Utmärkt, men vad ska jag ha för ytterplagg... Skor? Stövlar? Väska? Män tror att livet som kvinna är enkelt - BAH! Våra garderober är så fulla av imperfekta plagg att miljön kommer i skymundan på skalan av problemrakning. Dessutom ser det ut som det ska börja regna i vilket ögonblick som helst. Japp! Nu vräker det ner trots att min väderapp talar om att det är +9 och halvklart. Det finns ingen trygghet eller pålitlighet i någonting nuförtiden. Horisontellt regn; kan vara hagel med tanke på hur det låter och stormvindar. Icke lätt att få denna väderlek kompatibel med snygg klädsel. För oss singlar - och jag tror att detta måste gälla även för oss som misslyckas att se ut som singlar fast vi är det - är varje socialt tillfälle en möjlighet. Tänk om tenoren får syn på mig mitt i en bombastiskt upphetsande kärleksaria och jag har fel klädsel!? MAMMA MIA! Chansen kom. Chansen försvann. 

Som jag svamlar. Får runda av och försöka hitta något matnyttigt i skåpen. Även om det nu blir en av de små tajta svarta så är det inte så lockande att svimma i stolen. Blir jag uppdragen på scenen av en skönsjungande tenor...då kan jag tänka mig att svimma till lite grann. Lite lagom förföriskt. Så har jag aldrig provat att ragga! Tror jag har hittat ett potentiellt vapen... 

I'm still the shit om än lätt desillusionerad

Censuren har slagit till. Min inre censurerare alltså. Jag ska sluta skriva att jag ska göra saker för det blir av någon outgrundlig anledning aldrig på det sätt jag tänkt mig. Suck! Jag får nog börja tänka i andra banor. Typ loser - big time! Positivt tänkande och allt det där verkar inte vara kompatibelt med min hjärna. Jag har tänkt sätta mig vid datorn flera gånger de senaste veckorna, men har varje gång lyckats få något annat att göra. Vet inte vad och vill inte påstå att det har varit viktigare sysselsättningar, men något har stört. Nu sitter jag i alla fall här. Under mitt snedtak och väntar på nästa regn- och snöområde, som lär vara på väg in över oss. Himlen är jämngrå och det känns som temperaturen är fallande så något onödigt lurar i faggorna. Måtte detta vara det sista bakslaget! Prognosen framöver ser vårlik ut med åtskilliga plusgrader och SOL. Den är efterlängtad!

Denna dag - även mitt liv. Ett av mina livsmotton. Just idag känns det lite ihåligt. Ett sådant där datum som känns tatuerat på hjärtat. Ett datum som omedvetet skapar tankar och djupa funderingar. Varje år...oavsett hur många år som passerar. Det där med att tiden läker alla sår har jag filosoferat över tidigare. Ingenting läker av de djupa sår som finns i hjärtat och som vidrört själen. Man lär sig leva med dem, men ärren finns alltid kvar. Min man skulle ha fyllt 56 år denna söndag. Märkligt att inte veta hur han skulle ha sett ut. Min minnesbild är ju nio år gammal. Mycket händer efter 50 årsdagen. Det ser jag ju på alla i min omgivning! Bara jag själv som är opåverkad av tidens tand.

Det vore härligt om man kunde drabbas av någon form av utradering i minnesbanken. Jag har redan märkt att namn och platser har en tendens att försvinna - det tar i alla fall längre tid att värka fram dem - men alla dessa datum som är förknippade med sorg och obehag - de sitter som en smäck i minnet.

Nåväl. Livet går vidare och man får försöka att inte gräva ner sig. Jag såg en uppsättning från operan i Rom på svt i går kväll - Verdis La Traviata. Som jag älskar de ariorna! Fantastiskt vacker scenografi och underbara kläder. Det är något speciellt med dessa tragiska kärleksoperor - att låta känslorna flöda och hänge sig åt den förlösande gråtattacken i slutscenen när Violetta dör i sin älskade Albertos armar.
För att lugna ner mig efter denna högkulturella (ironi! som har att göra med att så många har en förutfattad mening om att opera är svårt) upplevelse så slog jag över och tittade på slutet av Ugly Truth. En ganska medioker bagatell som jag har sett förut, men eftersom Gerard Butler (en av mina darlings) är med i filmen, så kan den inte helt förbigås. I scenen där min lille gulleplutt talar om för sin motspelerska (Kathrine Heigl; tror det stavas så) att killar som han aldrig har en chans hos tjejer som hon för att tjejer som hon ALLTID väljer den snyggaste, rikaste killen med möjligheter att lyfta henne, känner jag plötsligt igen mig. Alltså; jag har inte fått hybris eller så, utan jag kan känna igen mig i att män inte tror att de har en chans hos mig för att jag utstrålar någon form av elitistiskt tänkande och ouppkomlighet. Omedvetet vill jag tillägga! Jag tycker inte att jag är varken det ena eller det andra, men har förstått på kommentarer att jag upplevs på det viset. Finns det någon som vet hur jag ska plocka ner mitt uppblåsta ego på jorden så är det välkommet att delge mig dessa funderingar. Kan dock inte säkert säga att jag kommer att följa rekommendationerna. Det där med att vara motvalls är liksom ett ganska framträdande drag hos mig. Liksom min självinsikt och självdistans!
Men nog är det konstigt att jag ser det som ett problem, medan männen i min ålder tycker det är fullständigt självklart att tjejer i deras döttrars ålder faller för dem på grund av deras sex appeal och medelålders utseende? Tänk om - tänk rätt!

En cool 70-åring på gymmet (kvinna så klart!) berättade att hon absolut inte kunde tro att jag var singel. Nähä?!? Varför?? Hennes svar förpliktar: "Du är alldeles för snygg. Och har alldeles för stort självförtroende för att se singel ut". Vad gör jag med denna information??

Personlig. Privat. Politiskt korrekt

Dags igen! Redan? Så himla intressant är det inte att läsa Humfridas funderingar så att hon behöver överösa oss med blogginlägg. Tänker du kanske...

Vad vet jag? Det är lite problematiskt att blogga och inte få feedback, utom i de fall där någon i de lättkränktas skara känner sig trampade på tårna eller uthängda. Det sista är min absoluta favorit - hur kan man känna sig uthängd när det inte står något namn? Jag måste vara fantastiskt duktig på att skildra karaktärer och karaktärsdrag... Vid ett tillfälle var det någon som sa "tänk om din chef ser det?!?" Ja, tänk om... Att skildra psykosociala arbetsmiljöproblem på en fiktiv arbetsplats är knappast brottsligt. Eller lönegrundande...
I vilket fall som helst så är det mest för min egen skull jag skriver i bloggen. Jag är min största kritiker och censurerar min text för att inte bli för privat. Gränsdragningen mellan privat och personlig är svår. Lite som att balansera på slak lina. Tror jag. Med tanke på att jag lider av svindel och dessutom skarpt ogillar att ha ett instabilt underlag under fötterna så tänker jag inte testa. (Och, jag vet, slak lina brukar vara ganska nära marken.). Jag satt och funderade i förmiddags och började tänka på alla kreativa människor jag har i mitt nätverk (ordet nätverk använder man inte så ofta numera...otidsenligt kanske; precis som öppna kontorslandskap...). Vad som är gemensam nämnare där, förutom mer eller mindre talang, är att de regelbundet sätter av tid för sitt skapande. Övning ger färdighet! Det märkte jag tydligt när jag målade åtminstone en kväll i veckan. Det märkliga är att när man väl har fått in det kreativa skapandet i sin vardag så genererar det så otroligt mycket även på andra områden. Så därför har jag bestämt mig för att jag ska försöka skriva oftare i bloggen och på så sätt kanske äntligen bli klar med manus till den roman jag har mer eller mindre klar i hjärnan. det finns liksom ett oskrivet bibliotek i slutet av en hjärnvindling. Det är väldigt svårt att hitta rätt väg in bara i den labyrint som finns bakom mitt pannben. Lite som vägen in i den delen som sitter bakom bröstbenet. Oj vilket djup det blev nu! Dags att börja trampa vatten...
Jag märker också att det fanns en annan stringens och elegans (en av fördelarna med att vara ansvarig utgivare OCH stjärnförfattare är att man kan höja sig själv till skyarna så mycket man vill) i mina tidigare texter. Orden vill inte riktigt som jag vill för tillfället. Men det är, som så mycket annat i mitt liv, bara tillfälligt. Allt kommer att bli bättre!

I dag lyssnade jag på hur man ska få bukt med de invandrartäta områdenas misstroende och hat mot samhället, vilket bland annat tar sig uttryck i bilbränder och stenkastning mot blåljuspersonal. Det kändes konstruktivt och innehöll en hel del handfasta tips och idéer. Jag tror på en lösning där man låter folk från området ta hand om ungdomarnas känsla av utanförskap och ilska mot samhället. Man talar samma språk (nu menar jag som i att tala med bönder på bönders vis och med de lärda på latin, för jag är medveten om att det finns mer än ett språk...) och kan relatera till de specifika förhållanden som har genererat de problem som vi de senaste åren har sett accelerera. Jag blev dock förbannad när jag hör killen säga "att min morsa skulle kunna nattvandra för de hade lyssnat på henne och hon kunde ha gett dem en smäll på huvudet om det hade behövts". DÄR har vi problemet för oss som är "samhället". Vi som är de hatade.
När jag växte upp lyssnade, åtminstone mina kompisar och jag, på vuxna som gav oss en åthutning och det spelade ingen roll vilket ursprung dessa vuxna hade. Vi gjorde som vi blev tillsagda för vi hade fått lära oss att respektera vuxna - kvinnor och män. I dag har jag vid ett flertal tillfällen fått höra "Jag behöver inte lyssna på dig. Du är inte min pappa. Du är bara en hora" när jag har haft respektlösheten att säga åt någon nysvensk skitunge. Jag gillar inte att bli kallad hora". Jag gillar inte att bli behandlad respektlöst. Och det är inte specifikt riktat mot någon särskild etnisk grupp - man kallar inte mig "hora" och man behandlar mig med respekt. PUNKT!
Utmärkt att man försöker arbeta lösningsinriktat på Fryshuset och i samlingslokaler i miljonsatsningens förorter. All lycka med att vända utvecklingen i dessa områden. Men. Det finns nästan alltid ett litet men. Se till att föräldrarna tar sitt ansvar! Bygg upp ett självförtroende hos dessa trasiga unga och lär dem innebörden av ordet respekt. Och att det kostar blod, svett och tårar att "bli något ". I media låter det som att alla med svenskklingande namn är födda med guldsked i mun. Jag kan upplysa om att det inte är fallet! Det finns otroligt mycket att arbeta med i Sverige. inte bara i de utåtagerande missförstådda miljonprojekten.

Nu är det dags att ta tag i söndagens viktiga uppgift: leda hejarklacken i innebandymatchen på hemmaplan. Utlopp för lite aggressioner i huliganismens namn!