När jag läser mina tidigare blogginlägg häpnas jag över spretigheten. Enligt förståsigpåare ska en välbesökt blogg hålla sig till väldefinierade ämnen och innehålla många bilder... Riktigt fel på det med andra ord! Men jag har aldrig eftersträvat många läsare utan skriver av mig mina egna tankar; de ytligaste ;-) och om man har sett hur de elektriska impulserna far fram i hjärnvindlingarna så är det ett under att någon överhuvudtaget kan strukturera upp något textmässigt vettigt ur det virrvarret.
I dag kom jag hem från jobbet som ett litet ettrigt åskmoln - irriterad och frustrerad över situationer på arbetet som jag vet att jag inte kan påverka och för det mesta kan skaka av mig, eftersom jag vet hur energikrävande det är. Men i dag fungerade det inte! Sådana dagar är det extra jobbigt att komma hem och inte ha någon att diskutera med. Mina stackars söner blir dessvärre utsatta för en del av mina "avreageringar" och det känns inte så bra. De tycker det är helt okej, säger de i alla fall, men å andra sidan är de väl luttrade... Inget beteende jag är stolt över!
När man är van att ha någon älskad vuxen hemma att avreagera sig på, få respons från och en välbehövlig kram i de allra mörkaste stunderna uppskattar man kanske inte det så mycket som man borde. Efterklokhet är ännu en av livets vemodiga baksidor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar