En betraktelse om livet just idag

 "Hur mår du? På riktigt?"

Frågan var alltför direkt och fick mig att tappa garden. Jag tog ett djupt andetag och tvingade mig möta blicken hos personen mittemot. Ett par blågrå ögon tittade tillbaka på mig. De var helt utan känslor och huvudet låg inte medlidsamt på sned, som jag hade föreställt mig.

Hur mår jag? En fråga som inte är så lätt att ge ett enkelt och direkt svar på. Utåt ser jag väl ut att må prima. För min ålder. Det måste alltid tilläggas, så att ingen får för sig att man har hybris eller tror att man har tankar om att man ser ut som en fotomodell. Nä, prima i mitt fall handlar mer om att vara en hyggligt välbevarad äldre dam med sina bästa år förbrukade. En kvinna som aldrig lyckades bli något som gjorde avtryck i framtiden. Ni vet, som Marie Curie och Selma Lagerlöf eller för den delen dagens B-kändisar: influencers, Pernilla Wahlgren och Camilla Läckberg. Inget ont om dem. De har ju lyckats till skillnad från mig. Även om jag nog hellre hade sett mig mer som en Selma Lagerlöf eller Astrid Lindgren om jag fått välja.

En bortkastad juristutbildning och en fegis som aldrig vågat följa sina drömmar. Det är jag! I mitt eftermäle kommer det att stå att jag var en Wall Flower. Färglös och intetsägande. Intetsägande är i och för sig en överdrift. Jag har aldrig kunnat vara tyst efter jag hamnade i femte klass. Därefter har jag pratat konstant, på in- och utandning. Det enda konstanta är min negativa självbild, men den döljer jag bakom en av mina många masker.

En sak är jag enormt stolt över och det är mina fantastiska söner, deras respektive och mina barnbarn. Jag är också otroligt tacksam över mina älskade vänner. Och att jag har ett jobb, som jag tycker är roligt, stimulerande och som jag tycker att jag är bra på, och många härliga kolleger. Ett arbete som ger mig en lön som gör att jag har råd att hålla ett hus, en bil, restaurangbesök, resor och konserter/teaterbesök. Materiellt mår jag prima!

Vad skaver? Hur förklarar man livsångest? Dödsångest vet alla vad det är, men livsångest? För min del handlar det inte om att jag inte vill leva. Tvärtom! Men det känns som jag har glömt hur man gör när man lever. När jag lever. Läste någonstans att livet går i sjuårscykler och det kanske stämmer. De första sju åren efter min man dog var en på många sätt jobbig period. Sedan träffade jag en ny man, som jag trodde var den person jag skulle bli gammal med. Så blev det inte. Nu känns det åter som en dålig sjuårsperiod. Det låter som det är kopplat till en man, men för mig handlar det om en enda fråga: vad ska jag göra när väckarklockan slutar ringa för att jag ska ta mig till kontoret? Alla som ställer frågan: ska du inte gå i pension snart alternativt den mer direkta; när ska du gå i pension?! JAG VET INTE!!! Vad ska jag göra som evighetsledig? 

"Bra!", viskar jag och lämnar min spegelbild. 

Trots allt är jag ju Queen och Fucking Everything!

2025

 Kära 2025!

Tack för ytterligare ett år. Tack för alla upplevelser. Tack för alla erfarenheter. Tack för lycka och glädje. Tack för personlig utveckling och nya lärdomar. Tack för att jag fick dela dig med mina nära och kära. Nu ser jag framemot en ny bok med oskrivna sidor med titeln "2026". En bok som jag bestämmer innehållet i.

Vila i frid!

Uppskattning och tacksamhet är inte något jag brukar tänka på så ofta och jag, precis som de flesta av oss, är generellt dåliga på att visa det. Jag är inte överförtjust i amerikanska seder och bruk, men deras firande av Thanksgiving är något vi svenskar skulle behöva ta till oss. Samla våra familjer och vänner över en måltid och låta ordet gå runt bordet för att höra vad man är tacksam över. Ärligt talat finns det mer i livet att vara tacksam över än att klaga på. Jag ska, som tidigare år, försöka sammanfatta mitt 2025. Det är säkert inte din upplevelse, din känsla eller något du håller med om. Det gör inget! Vi har alla ansvar att fylla vår årliga påse med det vi vill och med vem vi vill.

Världsläget

Vansinnet tycks inte ta slut! Narcissistiska ledare utan konsekvenstänk och utrustade med storhetsvansinne är en växande farsot som hotar hela världen. Söndra och härska är tidens motto. Kriget i Ukraina pågår fortfarande. Att Goliat fortfarande står upp mot Draken är i sig en bedrift, men också att EU, trots alla motgångar och försök till splittring, fortfarande står relativt enade med Ukraina. Er kamp är vår!

Konflikterna i Mellanöstern som tycks olösliga och där flyganfall är svaret på allt. Den infekterade frågan om Israels rätt att försvara sig mot terrorister. Jag tänker inte ge mig in i någon debatt om rätt eller fel i den här komplexa frågan, men ifrågasätter de ständigt pågående demonstrationerna för Palestinas rätt att utplåna Israel. Narrativet att allt är Israels fel haltar betänkligt för alla självständigt tänkande individer (om det finns några kvar).

Förmågan att hålla mer än en tanke i huvudet samtidigt tycks helt ha försvunnit i takt med att skränande foliehattar tar över våra offentliga rum. Hur har AI genererade bilder och texter blivit den sanning som gäller? Det hade varit löjeväckande om det inte vore så farligt. Ett större och mer oroväckande hot mot demokrati och rättsstaten är svårt att hitta. Jag är absolut inte emot AI, men det krävs en helt annan typ av källkritik för tillförlitlighet än den vi har med oss idag. Och, som alltid, är det inte de goda krafterna som är snabbast på bollen! 

Finns det något hopp? Hoppet sägs ju vara det sista som överger oss, men det krävs mer än hopp för att få rätsida på världsläget. Det krävs krafttag och mod att stå upp för demokratiska värderingar, hålla fast vid humanism och hjälp till offren i krigsområden. Det krävs resurser och mod att krossa de kriminella fraktionerna som försöker ta över vår sociala välfärd och skrämma oss till underkastelse. Det krävs mod att våga ta debatten för att skydda våra demokratiska principer och lagstiftning. Och i Sverige krävs det oerhört mycket mod för att belysa problem som tangerar området misslyckad integration och "fel" åsikter om vad som ska generera ett permanent uppehållstillstånd. För i Sverige är det värsta som finns att kallas rasist. Något du alltid är om du inte håller med den skränande hopen av proffstyckare. För att stämma i bäcken: jag är absolut inte Sverigedemokrat!

Låt oss hoppas på ett fredligare och demokratiskare 2026!

Upplevelser

Årets första resa gick, som sig bör, till Dublin. Ständigt denna dragning till Irlands huvudstad! Det är en slags "home away from home" som är svår att förklara. Längtan dit är konstant.

Våren var relativ lugn. Många after work. många möten i bokklubbarna - två har jag startat och den tredje leds av en styrelseledamot i Vision. Stundtals stressande och ibland alls inte lockande, men det är nyttigt att läsa utanför sin comfort zone och ibland dyker det upp en läsvärd pärla som jag hade missat om jag inte "tvingats" att läsa den. Engagemanget är väldigt varierat och stundtals undrar jag om det har lästs mer än en sammanfattning på nätet...

Avstampet för det kulturella blev Les Miserables på Malmö Arena: Peter Jöback i huvudrollen. Det kan så klart inte bli annat än magiskt! Magisk var också den avskalade konserten med Peter Jöback på Malmö Live. 

Operaåret kickades igång med La Bohéme på Malmö Opera. En moderniserad version som absolut höll måttet och musiken är ju så vacker.

Det har varit ett mycket dåligt år för biobesök. Den illustra sammanslutningen BOV (Bio Och Vin) har endast lyckats få till ett möte: "Flickan med nålen". En fantastisk film som du absolut ska se om du får tillfälle! "Downton Abbey: The Grand Finale" var så klart ett måste om man är ett fan av engelska kostymserier. Hyfsa bra, men jag tyckte det var lite för enkla knutar för att få ihop säcken. 

"Flätan" var den andra filmen jag såg, men det var utanför BOV. Även den mycket välspelad och sevärd.

Huvudsemestern gick till England, en rundresa i Sydengland, med min resekompis C. Det bjöds på vackra vyer, hiskeligt dåliga hotell och bra, bra och mindre bra mat (England är ju inte kända för sin mat precis), en guide som växte med uppgiften, demonstration utanför vårt sämsta hotell, trevliga medresenärer där en galen (positivt) norska kom att kännas som en vän. Med andra ord: lyckat!

Min bästis och hennes man fyllde 60 år och firades av sina döttrar på "hemlig" ort. Vi som inte fick vara med fick erbjudande (?) om att spela in en kort videohälsning som skulle visas för födelsedagsbarnen. Låt oss sammanfatta min insats så här: jag kommer aldrig att göra mig som en influencer med vlogg. Härmed lämnas mina skådespelarambitioner för alltid.

En annan av mina bästa vänner fyllde 60 år och bjöd på cocktailparty i sin trädgård. En väldigt varm och vacker sommardag med trevliga människor, god mat och dryck. 

Även Lunds kulturscen kan leverera. I september såg jag "Kärleksbrev" på Lunds stadsteater med hlt otroliga Ulla Skoog och Krister Henriksson. WOW! Jag var helt förtrollad hela föreställningen, som egentligen bara handlade om att dessa två satt vid ett bord och läste upp skrivna brev till varandra. Brev skrivna till varandra under en livstid. Oerhört gripande och vackert! 

I oktober var det dags för Lund att leverera igen. Moneybrother stod på scenen på Mejeriet. En avskalad och nära konsert med en favorit på scen. 

Årets sista resa gick, som av en händelse, också till Dublin. Den här gången lyckades vi fånga en av våra två favoriter i frukostmatsalen. Hon är egentligen pensionär, men arbetar vissa helger. Vi anlände tidigt en söndagsmorgon och då var Carmel i tjänst. Stora famnen när hon såg oss vid pulpeten. Likadant var det när vi anlände till The Church. det är inte lätt att vara ödmjuk när man befinner sig i Dublin och det känns som den förlorade dotterns återkomst...

Årets sista besök på Malmö Arena innefattade även det, som av en händelse,  Peter Jöback på scen! Denna gång tillsammans med Ola Salo. En kombination som inte kan gå fel! 

En för mig tidigare aldrig besökt musikarena är Torups slott. En, tyvärr förkyld, Oscar Pierrou Lindén, sjöng valda låtar från musikaler. Han är en otroligt duktig sångare och scenartist som känns väldigt ödmjuk och jordnära. 

Oscar hade en biroll i Chicago på Malmö Opera som jag såg i slutet av november. En fartfylld och, som alltid på Malmö Opera, visuellt vacker föreställning.

Sista föreställningen för året blev i Allhelgonakyrkan i Lund där Lunds Studentsångare sjöng in julen så att inte ett öga var torrt. Det är få saker som slår en kör sjunga i en vacker kyrka. 

När jag tittar i min kalender så ser jag att jag faktiskt var på en utlandsresa till 2025; en dagsutflykt till julmarknaden i Rostock. En fördel med att bo i södra Sverige är närheten till kontinenten och de möjligheter det ger oss för dagsutflykter utomlands. Trevlig resa där vi hade vädret på vår sida, men jag har varit på betydligt bättre julmarknader så...sorry, Rostock, men jag återkommer inte.

Personligt

Jag kommer inte att vältra mig i privata händelser eftersom jag inser att det redan blivit ett väldigt långt inlägg och det vore förmätet att tro att jag är så intressant att ni vill offra hur mycket som helst av er tid. Min största tacksamhet för året är att mitt senaste barnbarn hade turen att födas i Lund med deras fantastiska barnläkare och hjärtintensiv. Mycket stolt och tacksam Hjärtebarns Farmor! Och naturligtvis lika stolt över de andra barnbarnen som tillför så oerhört mycket i mitt liv. Barnbarn är livets efterrätt sägs det. Vad är ens egna barn? Huvudrätten? Återkommer till detta ämne!

Dags att avsluta 2025 och ta sig an det nya året. Förväntningar 2026 kommer inom kort så "Stay tune!" Det kommer att innehålla vänskap, kärlek, manipulation och självcentrering. Bland annat...

GOD FORTSÄTTNING!