måndag 30 januari 2017

När det tänder på Tinder eller att avslöja nätbedragare

När jag gick från kontoret i eftermiddags var det riktig vårvarning! Milt i luften, vindstilla, stråk av flyttfåglar på väg norröver, små blyga vintergäck och ljust. Jisses vad man märker att man har saknat ljuset nu när det sakta återvänder på eftermiddagarna. Underbart!

Jag skrev ju om min erfaenhet av Tinder och dess meningslöshet i förra inlägget och tänkte spinna vidare på ämnet eftersom det hände en ganska rolig, eller snarare sorglustig historia, i helgen. Det är ju så med appar att om man har dem på sin iPhone så har man dem på sin iPad. Eller man och man...det går säkert att ställa in någon annan variant, men jag har det så i alla fall. Nåväl (underbart ord som används alltför sällan) - jag hade plockat bort Tinder från min mobil och en kväll förra veckan när jag satt och umgicks med Paddy iPad så såg jag att jag hade fått en liten etta på Tinderappen. Nyfiken som jag är så var jag ju tvungen att kolla vad det var som hade hänt. Jag hade fått en matchning! WOW! Snygg kille, lämplig ålder, arbetade som superadvisor machine engineer offshore i Miami. Hallå! Vilket kap! Och Miami kan man väl tänka sig att resa till? Om nu Trump ger sin tillåtelse?!Så jag svarade ett käckt "Hi!" tillbaka. Även om man är en bit ifrån kan man ju vara artig. Han var het på gröten, denne läckre lille godbit. Så het att han hade lite svårt att hålla isär sina egna kommentarer... Från början var han singel sedan fem år tillbaka, men när jag skrev att min man dog för åtta år sedan så var han plötsligt änkling sedan tio år med en 17-årig dotter som pluggade i England. Hans fru och bäste vän hade omkommit i en flygolycka och han hade behövt alla dessa år att finna sig själv och komma på vad han behövde: en kvinna att leva resten av sitt liv med! Att vara misstänksam till sin natur kan vara bra ibland... Jag tyckte att hans engelska var ganska undermålig med tanke på att han var född i Holland, uppvuxen i Sydafrika och arbetat många år utomlands i olika chefspositioner med engelska som koncernspråk. Så jag slängde ut betet: började med att jag kände folk som träffats via Tinder (gör jag inte vad jag vet) och som var i lyckliga parrelationer idag. Han tyckte det var fantastiskt att det fungerade. Sedan skrev jag att det tyvärr finns så otroligt mycket bedrägerier och falska identiteter på dejtingsidor och om det är något som jag avskyr så är det falskhet och dubbelspel. Inget svar. Anmärkningsvärt med tanke på hur het han varit på gröten tidigare. Som den analytiska och förlåtande människa jag är så tänkte jag att tidsskillnaden kan ju spela in. Det är ju trots allt ett par timmar hit eller dit mellan Miami och mig. Så jag gav honom några timmar att sova ut på. Jisses vilken god människa jag är. Där innerst inne. När klockan var siådär 15.00 Miamitid så slog jag till med den ultimata dödliga kommentaren: "Spot on?". Tro mig! Jag hann knappt få dit ? innan jag var bortraderad.
När jag ändå befann mig i det där ruset av att ha avslöjat en nätbedragare så kände jag att det var något med en annan man som jag har i mitt fejkbekräftelsearkiv. Något sådant där som skavde och fick mig att sluta skriva till honom. Jag går in och blandar runt bland korten och där är han ju! Denne stackaren hade förlorat båda sina föräldrar som en spegling av mitt änkestånd (kan vara ett av de konstigaste ord som finns. Eller är det jag som har snuskig fantasi?!). Medan jag läser "konversationen" byter han plötsligt utseende!! En ganska normal man transformeras inför mina ögon till en underskön Adonis med fotomodellstatus. Herregud! Hur är det möjligt?? Jag vill också bli så där gudomligt vacker med ett knapptryck. Hur otroligt korkad är man om man sitter och bedriver någon form av bedrägeri med identiteter om man inte först raderar alla som den förre "personen" har haft kontakt med?
Skämt åsido. Jag skrattar åt det, men tycker samtidigt otroligt synd om oss människor. Vad är det för märkligt samhälle vi har skapat där man inte vågar ta kontakt i verkligheten?

söndag 22 januari 2017

Tindrat på Tinder

Har tillbringat en helg i soffan med deckare och Netflix. Jag är definitivt urdålig på stillsam sysselsättning, men tänkte att jag för en gång skull skulle lyssna till kroppen och försöka vila bort en efterhängsen förkylning så att det kanske inte blir bihåleinflammation den här gången. Missbruk av näsdroppar, vila, vätska och snart två toarullar senare så känns det åtminstone inte som jag har blivit sämre. Med andra ord får jag väl pallra mig upp i morgon bitti och ta mig till kontoret. Det är inte lätt att vara oumbärlig och fattig... Det kostar alldeles för mycket att ta en karensdag för förkylning. Och dessutom på en måndag - då är det inte bara det ekonomiska avbräcket utan en alldeles för stor risk att hamna i facket för måndagssjuka: ni vet de där som behöver ytterligare en dag för att återhämta sig efter en alltför alkoholrik helg. Vilket definitivt inte är någon risk efter denna helg!

Jag har gjort inlägg tidigare om att det där med nätdejting inte riktigt är min grej. Mitt ställningstagande har inte ett dugg med moraliska aspekter att göra, utan för att jag har så svårt att bli intresserad av någon som jag inte kan läsa av kroppsspråket hos, se i ögonen och interagera med. Man ska inte ha förutfattade åsikter och fördomsfullt förakt om saker man inte har testat (utom nätdejting då...) så för ett tag sedan tänkte jag att jag skulle vidga mina jaktmarker. Laddade ner appen och sedan var det bara att gå "wild & crazy". Jag pratar om Tinder. Har ni inte provat så gör det! Man ställer in ett avstånd från sin egen position och sedan serveras man ett smörgåsbord av män (om det är män man söker alltså) i ett visst ålderspann  som man själv ställer in. Därefter ska man svepa... Så många jag har vänstrat! Att svepa till vänster är att ogilla, svep åt höger är gilla och uppåt är superlike! Har man tur så får man en matchning d v s både han och jag har svept åt höger. Ännu bättre är en supermatch! Ja, ni fattar va?! Båda har superlikat!! Det är nu den stora meningslösheten infinner sig. En vänstrad man är så att säga ute ur leken, men kan dyka upp igen som gubben i lådan. Det är tur att man inte ser att man blivit vänstrad... Många råa skratt har jag undsluppit mig när jag sett på foton. Något som ger en ganska osmaklig sur uppstötning när insikten att någon annan sitter och tittar på mig trillat ner. Hur många hånskratt och råa kommentarer har bistått mina utåkningar till vänster? Bättre att koncentrera sig på de som gillat och superlikat mina foton. Några av dem har skrivit, jag har svarat och sedan?! Absolut ingenting! Fascinerande sysselsättning i all sin meningslöshet. Bra för den ständigt växande andelen bekräftelsekåta vuxna som kan samla på sig ett stall av kvasipotentiella partners. Någon, som förvisso själv inte testat, kallade Tinder lätt föraktfullt för "den där knullappen". Jaha? Av detta har jag inte märkt någonting, men det kan ju bero på att jag ser så änglalik och ouppnåelig ut. Eller helt enkelt att jag inte är värderad som sexuell varelse längre. Oavsett vad så har jag lagt ner projektet. Att ha bilder på män som skriver att de tycker att jag är bedårande, änglalik, snygg och vacker är totalt värdelöst. De skulle se mig nu...osminkad och med söndersnuten näsa. Jag har testat. Jag har svept appen till vänster. För mig är det verkligheten som gäller!

söndag 15 januari 2017

Försöker lyssna till mig själv - vårljusfilosofi

 
Äntligen lite ljus i mörkret! Vintermörkret alltså. Vilken otrolig skillnad det gör på humör och välmående när solen visar sig skymtar den blå himlen bakom det kompakta molntäcket. Ni vet det där deprimerande töcknet som lägrar sig i början av november, skingras litegrann under advent och jul, för att sedan återigen breda ut sig över våra breddgrader fram till mitten av mars.
Det tär! På något märkligt sätt har jag inte förstått hur mycket förrän i år. Och jag tror att det beror på att jag hade förmånen (att ha råd och möjlighet att resa är faktiskt en förmån och ynnest, men det är många som tycks tro att det tillhör de mänskliga rättigheterna...) att tillbringa en långhelg i Dublin. Vem åker till Irland i januari?! Den frågan har jag fått från många. Svaret är enkelt: liksom en Tuborg, smakar Irland och Dublin bäst "Hvergang"! Det är en underbar stad med fantastiskt trevliga människor, som bjuder på sig själv och älskar att visa upp sitt land. Där har vi gnälliga svenskar mycket att lära oss... Som en taxichaufför uttryckte det: "vi bor på en ö mitt ute i havet och sköter vårt eget på vårt vis. Livet är för kort att ta allt så allvarligt!" En bra devis som jag ska försöka leva efter. Kanske inte hela tiden, men oftare än tidigare. I alla fall så visade Dublin upp sig från sin bästa sida även vädermässigt. Regnet strilade i en kompakt vägg när vi landade och hela vägen till hotellet, men mär vi checkat in på våra rum och gav oss ut i shoppingens paradis skingrades molnen och därefter var det 10 - 12 grader; vårvärme alltså :-) och en blek sol kikade fram mellan molntussarna. Det var en rejäl vitamininjektion och man kände hur D-vitaminet kvillrade runt i kroppen.

Den positiva inställningen till vädret höll i sig tills vi kom hem och det första jag höll på att göra på svensk mark var att halka omkull på perrongen. Och sedan blev det bara värre... Snö och hård blåst! Som tur var - har man upplevt skånska snöstormar vet man vad jag menar - så var det tung blötsnö som föll så vi slapp åtminstone fykande snö. Tur med tanke på alla idioter som var ute och körde när jag skulle hem.

"Glashalt - men då är det väl bäst att jag kör riktigt nära bilen framför mig?!
Glashalt - å så bra att det blev en lucka i trafiken så jag kan tränga mig in; oj, behövde du bromsa?!
Blåljus - polisbilar och ambulanser i skytteltrafik?! De är nog ute och "leker"."

Man ska inte förvåna sig, men borde det inte världen snart vara mättad på idioter med körkort?!

Idag är det i alla fall blå himmel och lite sol även över min lilla landplätt. Jag sitter och skriver under snedtaket med ett litet vädringsfönster ovanför huvudet och njuter av ljuset. Livsandarna pånyttföds. Kreativiteten sprudlar. Sängkläderna är på vädring och jag ser framemot att få gå och lägga mig i en renbäddad säng i kväll. Många timmar dit i och för sig, men med tanke på att jag inte kunde somna förrän kl. 3 i morse och vaknade ett par timmar senare så är det lockande med en lång ostörd nattsömn. Om det ändå hade handlat om en helnatt med party, heta män och dans *suck*. Icke så! Lördagen spenderades i soffan med en kopp te och sällskap av TV:n. Tiden som partypingla är förbi! Nu räcker det med att inte kunna somna för att känna sig dagen efter... Man får tänka positivt! Det är ett bättre alternativ för levern...
Min föresats att dra till gymmet kommer inte att infrias idag heller. Får bli nya tag i morgon och på tisdag. Dessutom har jag under flera månaders intensiv uppvaktning av mitt eget lilla hjärnspöke, fått tillbaka lusten och suget att börja springa igen. Utomhus. Löpband är ingenting för mig - jag gillar inte när det rör sig under fötterna. Jag vet också - genom empiriska studier av mitt eget psyke - att jag mår bättre av att springa: hjärnans ständiga påkoppling och stressbrus klingar av och jag känner mig stark och oövervinnerlig. Ska 2017 bli ett räkmackeår så får jag ändra lite på min syn på mig själv.
 
JAG DUGER SOM JAG ÄR!




söndag 1 januari 2017

Nyårsreflektion

Det är den första januari 2017. Ett nytt år ligger framför oss - 365 oskrivna sidor i vår framtida krönika. Jag blir ofta besviken och lätt deprimerad när vi går över i ett nytt år. Troligen för att jag tycker att jag bara låter någon annan sköta mitt liv med mig som passiv medpassagerare. Jag gör stuntscenerna i mitt eget liv, men inte de där coola häftiga grejorna, utan jag får bara vara med i de trista vardagliga händelserna. Varför kommer det aldrig någon oväntad korsning i mitt liv där jag kan få ge mig ut på en otrampad stig mot nya äventyr? Antagligen för jag är feg och i total avsaknad av förmåga att drömma och hoppas på förändring. 
Fast idag har jag faktiskt brutit mot mina livslånga vanor! Ivanhoe, den gamle triste stofilen som jag har irriterat mig på i alla år (dels för att han är så hjälteolik man kan vara och för att han ratar Rebecka...DUMSKALLE till "karl" den där!) blev utbytt mot Winter's tale med Colin Farrell, som jag för övrigt har blivit handlöst förälskad i - sorry, Pierce Brosnan - du är sååå 2016 (och urkass på att navigera...). I år ska jag tro på mirakel. Det finns en mening med varför vi föds i en viss tid och i en viss krets av människor - det är jag övertygad om. Lika övertygad som jag var när jag vaknade denna första dag på det nya året att jag kommer att vara med om mirakel, inte bara tro på dem. Japp, det låter väldigt flummigt för att vara jag, men det är kanske hit ner i mirakelträsket jag behöver komma för att våga drömma. Eller rättare sagt...kunna drömma om en framtid igen. På något outgrundligt sätt känns det som om 2017 blir MITT år. Och jag tycker, mycket välförtjänt egoistiskt, att jag är så värd denna räkmacka! Vet ni varför jag tror detta? Inte bara för att Colin Farrell uppenbarade sig som en väldigt snygg och vältränad "ängel" i Winter's tale (riktigt så illa är det inte med mig), utan för om jag gör en känslomässig sammanfattning av 2016 så känner jag att jag har blivit sams med mig själv. Kastat bort en massa tunga gråstenar från ryggsäcken, fokuserat mer på vad jag kan påverka själv och försökt strunta i det övriga. Bearbetat en massa ilska och benat ut orättvisor som tyngt ner min förmåga att älska mig själv och därmed våga låta någon annan komma nära. Inga förhastade slutsatser, please!! 
Men jag är övertygad om att min läkeprocess efter sorgen är så färdigbehandlad som den kan bli och att jag faktiskt, under alla pansarskal och tjocka lager av självförakt och sökande har hittat mig själv. Jag vet vem JAG är. JAG! Inte jag i förhållande till någon annan - utan bara jag. Det är en ganska omtumlande och ovan känsla. Och vet ni vad? Jag gillar faktiskt mig! Väldigt osvenskt och politiskt inkorrekt att säga en sådan sak högt (skriva också för den delen), men det är dagens sanning. Och faktiskt något som känns bra att ta med sig in i den oskrivna boken som heter Mitt liv 2017. I år ska jag ta över rodret själv. Jag kör min bil med manuell växellåda varför i hela friden ska jag låta mitt liv köras med automatisk?! Jag har återupptäckt och återupprättat mig själv ur spillrorna. Nu jäklars ska vi se om världen är redo för mig! Kom igen 2017 - nu ska det bli åka av!
Låt oss hoppas på ett år i harmoni. Ett år för mirakel. Det finns så många i världen som behöver större mirakel än de jag hoppas på.