söndag 30 november 2014

Nu kör vi!

Sista november. Första advent. Tiden rusar fram, men tack vare den varma, gråa och fuktiga november så känns det ändå på något sätt som om jag genomlidit hösten ganska enkelt detta året. Återstår att se hur det känns i januari/februari...

Jag tog ledigt i fredags och käkade lunch med en väninna som jag har försummat det senaste året. Så ska det inte få fortsätta! Hon ger mig så mycket härlig och stärkande positiv energi och det är självklart att det är den sortens vänner man ska vara rädd om - de ska aldrig tas för givna! Lunchen övergick i after work med Yster och en annan väninna. Gott snack som den yngre generationen uttrycker det och gott vin som vi vinhaggor väljer att uttrycka det. En härlig ledig dag där det inte blev ett dugg vettigt gjort. Synligt vettigt alltså, för inombords så kändes det som det mest vettiga jag ägnat mig åt på mycket länge!
Lördagens shoppingpartner insjuknade i den hemska vinterkräksjukan, så jag fick åka till city alldeles ensam. Så värst ensam var man ju inte i och för sig den första lönehelgen i julrushens linda... Kände mig väldigt effektiv och hade köpt sju julklappar inom loppet av en timme! Stärkt av detta upplyftande "moment" så hastade jag till Yster och köpte en ny vinterjacka till mig själv. Man får unna sig! I butiken träffade jag en före detta kollega som jag tog en fika med och pratade bort en stund. När vi reste oss för att fortsätta våra respektive inköpsrundor så stötte jag på ytterligare en före detta kollega som styrkte mig i min övertygelse om att jag måste bort från det ställe jag arbetar på i dag. Hon slutade för drygt en månad sedan och stormtrivdes på sin nya arbetsplats där den psykosociala arbetsmiljön var milsvid från vår. På ett positivt sätt alltså. Vi har visserligen fått en ny chef och det pågår en extern genomlysning av organisationen, men jag har tyvärr inte så stora förhoppningar. I morgon ska jag ha samtal med den nya chefen och med tanke på min empiri gällande denna typ av dialoger så blir jag väl förflyttad igen. Få chefer klarar av brutal uppriktighet, men jag har bestämt mig för att tala fritt och det lär tyvärr bli svårt att hitta något positivt. Får väl fabricera något så att jag inte bara låter som en gnällkäring 😊. Den lyckade julshoppingen motiverade mig att ta tag i adventsstädning så nu är fas ett i julfixandet klart. Det trappas upp; dag för dag! Utom i dag. Denna dag - någon annans liv. Har suttit i läsförtåljen med Håkan Östlundhs senaste deckare. Lånade den i måndags på sjudagarslån och hade inte hunnit börja läsa den förrän i förmiddags. Skönt att tillhöra snabbläsarna - 400 sidor på tre timmar! Med lite besök i tvättrum och liknande stök. Således en ganska trött söndag trots fint väder och en blek sol. Nu är det dags att starta med söndagsmiddagen: den utflyttade sonen med sambo kommer hit och äter i kväll. Himla trevligt! Man märker inte hur mycket man saknar dem förrän man får förmånen att träffa dem ett par timmar...

Tre intensiva veckor kvar till min mycket välbehövliga julsemester. Många roliga aktiviteter är inbokade: glöggmingel, adventsfika, femtioårsmiddag, Doktor Zjivago, innebandymatcher, ännu mer glögg, julstök. December är en tuff månad som kräver sin kvinna. Kan bli tufft att klämma in träning före jul, men jag får väl leva på gamla meriter. Och pepparkakor är väl bra för matsmältningen?!?

söndag 23 november 2014

Och här sitter jag och är nöjd...HA!


En gång för länge, länge sedan hade jag en föreläsare som sade sig starta varje dag med att ställa sig framför den helkroppsspegel han hade på insidan av garderobsdörren. I klädd endast kalsonger stod han enligt egen utsago och spände sin allt annat än vältränade kropp och sa: "Totally perfect!" med ett brett gillande leende riktat mot sin spegelbild. Bakom honom, under täcket, låg hans fru och skrattade hysteriskt.
Tror det faktiskt är så. Män har lättare att acceptera sina kroppar och ser inte skavankerna på samma sätt som vi kvinnor gör. I sig borde detta vara positivt även för oss. Hur många har varit med om att en man har lämnat en naken kvinna även om hon inte är helt perfekt när klädseln väl har fallit? Vi ska vara glada att män har denna förmåga... Eller?! Efter drygt ett och ett halvt år på en arbetsplats där självkänsla och självförtroende sakta men säkert gröps ur så vet jag inte längre. Kan inte läsa av signaler och känner att jag har slutit mig inom mig själv för att inte bli utsatt för dessa ständiga påhopp gällande klädsel, utseende och uppförande. Senast fick jag höra att jag är "färglös". En i och för sig helt ny etikett på mig! Färglös är faktiskt inte något som jag varken känner mig eller någonsin tidigare har blivit anklagad för att vara. Men så har jag heller inte varit anställd på en kvinnodominerad arbetsplats förut. Så klart ska jag vara glad och tacksam för att jag har kolleger som verkligen bryr sig om mig och vill att jag ska göra det bästa av mina förutsättningar! Stort tack till dessa modeorakel...

Just nu läser jag Lena Andersson Utan personligt ansvar och är så grymt irriterad på både Ester Nilsson och Olof Sten. Hur kan man förnedra sig så?! Hon i sin ensidiga, lätt tramsiga dyrkan och han i ett naivt utnyttjande och otroligt bekräftelsebehov - inte i en utan flera kvinnors kärlekskrankhet. Vad är det för fel på oss människor? Måste all vett och sans försvinna i samma ögonblick som förälskelsen slår till? Jag har drygt hundra sidor kvar och känner mig lite lurad. Antagligen för att jag hade hoppats på en ny Egenmäktigt förfarande. En roman som jag kunde identifiera mig i och där jag kunde känna sympati för Ester, även om hon i mitt tycke var för välvillig i sina tolkningar av kärleksyttringar och brist på dylika, precis som i den senaste.

Får väl ta min söndagsångest och boken i vacker hand och gå upp och lägga mig. Måndagen kommer som vanligt alldeles för snabbt och min enda tröst är att det blir en kort vecka. Halv dag i morgon och så ledigt på fredag. Sedan har man överlevt den mörka, gråa och träliga november. December är alltid enklare med alla julförberedelser.

söndag 16 november 2014

Det kan i slutändan kosta mer än vad man tror...

Mitten av november enligt almanackan, men fortfarande lyser hösten med sin frånvaro. Det är en ganska märklig känsla med alla ljusdekorationer över gatorna och att se julgranarna på plats på torgen i city - granarna är dock inte ljussatta. Ännu! Första advent om två veckor och det är det svårt att få hjärnan att förstå när man fortfarande står och velar om vad man ska ha på sig när man går ut. Vinterjackorna är för varma och sommarjackorna lite för kalla. Ack vilka i-landsproblem man lider av... I dag blåser det rejält och det kan ju ge lite kallare väder. Man vill ju inte gå miste om att stå med blåfrusna fingrar och skrapa is från bilrutorna i den arla morgonstunden!

I går skedde det! För cirka ett halvår sedan fick jag ett sms, ganska aggressivt "om vad f-n jag menade med att blockera henne på facebook?!?". Det hade jag inte gjort, utan det var den där ganska fiffiga anordningen på Facebook som gör att om man inte skriver eller gillar ett inlägg under en tid så plockas personen bort från statusflödet. Smart tycker jag! Som hyperaktiv (dagliga uppdateringar) så är jag inte överimponerad av dem som bara har facebook som skvaller- och snokcentral... Lite kan man ju bidra med själv om man hela tiden är inbjuden i min privata sfär. Eller?
I alla fall upptäckte jag av en ren slump att jag blivit blockerad av denna person i går. Det är helt okej för min del. Jag går direkt till motangrepp och blockerar jag också. Samt plockar bort eventuella kontaktuppgifter i min mobil. Gör man slut så gör man slut! Vad jag däremot tycker är mycket märkligt är att man inte har tillräckligt mycket heder i kroppen så att man även plockar bort MINA vänner, alltså de vänner som man har träffat via mig. Kvasivänner som utfyllnad kanske?
Jag kommer att fortsätta med mina statusuppdateringar på Facebook och, ja det händer faktiskt, i vissa fall blockera vissa statusar för vissa personer. Mitt val. Mina skäl. Samma skäl som ligger bakom att jag inte berättar allt för alla IRL. Tror det stavas integritet... Strunt samma! Det var en rolig vänskap så länge det varade. Det kommer säkert stunder när jag kommer att känna saknad. Men det var inte jag som gjorde slut. Däremot är jag väldigt principfast och halsstarrig, så det där mosaiska med att vända andra kinden till är inte alls min syn på livet. Däremot kommer jag, till skillnad mot henne, att fortsätta hälsa på hennes barn...

Söndag. Härligt. Snart dags att pallra sig upp ur sängen (vad gjorde man före iPaddy?!) om min matkomaniserade träningsvärkande lekamen kan fås att lyda elefantskötaren som under drygt en timme har försökt på allehanda sätt att förflytta detta berg från säng till kaffekopp. En grannlaga uppgift! En slapp förmiddag följs av Supersöndag med innebandy. Först spelar damlaget och sedan herrlaget. Nästan fem timmar sport och socialt läktarhäng. Dagen avrundas med pizza i sällskap av båda mina favoritmän. Känns att det blir en skön söndag!

måndag 10 november 2014

Måndag morgon...endast tisdagen är värre...


Varför ska det alltid vara så trögt just på måndagar? Försöker verkligen vara positiv och känna livsglädje när arbetsveckan startar, men det tar inte många timmar på jobbet innan all negativism som tycks vara inmurad i väggarna väller över mig. Till och med nu när jag arbetar för två och inte borde ha tid och ork för att vara negativ. Eller är det just negativ man orkar vara när man stressar genom livet... Helgen var väldigt bra. En lagom dos av social samvaro med vänner, nära och kära, Morrisseykonsert, barhäng (utomhus till midnatt! Det ni i november!) och ett totalt utmattande gympass. Sov som en baby i natt, studsade (nåja...) ur sängen och var tidigt på jobbet. Olika faktorer fick humöret i svallning så det var bara att sticka och avreagera sig på det enda sätt som hjälper: ett stenhårt gympass. Känner redan nu att två dagar med ökning av vikter och repetitioner kommer att medföra en ömmande muskelmassa i morgon. Men det var det värt! Humöret betydligt bättre och oftast sover jag bättre efter en riktig fysisk genomkörare.
Det är så mycket som är irriterande i dagens bekräftelsekåta (ursäkta ordvalet) konstlade sociala medievärld. Med risk för att åter klassificeras som "fjortisbloggare" så förstår jag inte varför man sköter intriger, hemlighetsmakerier och annat via statusuppdateringar? Eller varför det ska läggas ut menande ordspråk och aforismer i syfte att såra någon annan medan man själv skaffar sig "Gillande". Vi har verkligen lyckats skapa en besynnerlig värld där respekt, lojalitet och vanligt hyfs tycks tillhöra en svunnen tid. Vissa saker var bättre förr... Har mer än en gång allvarligt övervägt att stänga mitt Facebookkonto så att jag slipper se de värsta avarterna, men samtidigt så är det ett forum jag gillar att "hänga" på. Är man fjortis så är man 😊. Kan så vara att det är dags att rensa bort alla surdegar och de som bara är med för att snoka runt och själv inte bidrar med inlägg.
Nog med irritation för i dag! Lite irritation måste jag ju spara till tisdagen...

Nu ropar tvättmaskinen på tömning och sedan blir det sängen. Med följer Utan personligt ansvar av Lena Andersson. Så spänd på om den nya romanen är lika bra som Egenmäktigt förfarande. Då lär det nog inte bli mycket sovande i natt. Utmattad eller ej...

onsdag 5 november 2014

När man skrapar på ytan...

Det var verkligen tur att jag utnyttjade den där plötsliga energidosen i helgen för nu har all luft gått ur mig. Förstår inte att man kan vara så här trött och ändå inte kunna sova! Känner ju alltför väl igen tecknen som visar vägen till den berömda väggen, men kämpar som en galning för att stå emot. Been there, done that så att säga. Något ska man väl ha lärt sig av tidigare erfarenheter.
Tredje veckan med två heltidstjänster vilandes på mina axlar (i och för sig hyfsat vältränade) börjar ta ut sin rätt. Det är ju inte bara att registrera blanketter. Alla samtal och mail som ska besvaras tar så oerhört mycket tid och energi i de fall där jag inte ens har bakomliggande fakta, utan måste rusa tre trappor, ner över gården, tre trappor upp och leta underlag och sedan tre trappor ner, över gården, tre trappor upp och ge återkoppling. Vältränade ben får jag i alla fall och det på betald arbetstid!
Mest trist med den här apatiska sinnesstämningen är att jag inte orkar vara social heller. Jag har ställt in flera träffar med människor jag tycker väldigt mycket om, men orkar helt enkelt inte att engagera mig. Dessvärre är jag alltför medveten om att jag lätt kan bli bekväm i isoleringen, vilket i sig kan leda till att jag drar mig undan totalt och det vill jag definitivt inte! Så kampen mot insomnia och social fobi pågår för fullt 😊. Med ett pågående tvåfrontskrig är det kanske inte så konstigt att energin tar slut...
I helgen fyller minstingen 21 år och som vanligt blir det svårt att få till firandet. Lördag blir ett delfirande med farmor och farfar, bror och flickvänner. Födelsedagen, som är på söndag, firar han med innebandymatch. I Klippan av alla gudsförgätna platser... Själv ska jag på Morrisseykonsert på lördagskvällen och sedan blir det väl in i dimman...
Fullständigt meningslöst inlägg. Nästan lika trist som att läsa telefonkatalogen om man nu lyckas hitta ett exemplar av denna klassiker. En sann nutida raritet!




söndag 2 november 2014

Årstidsfusion?


....men så plötsligt händer det! 
Lördagen ägnades åt stillsam kontemplation på förmiddagen med lång frukost framför TV:n. Något jag mycket sällan brukar göra - äta frukost framför TV:n alltså. Men i avsaknad av morgontidning fick det bli så. Vi hade tänkt ta en sväng förbi kyrkogården och hälsa på mormor och minneslunden för pappa och A och alla de som finns för långt borta för att hälsa på. Men vi är ju lite eljest i den här familjen och håller inte stenhårt på alla traditioner, så jag drog till gymmet i stället. Ett perfekt val visade det sig för det var nästan helt tomt! Körde helt slut på mig och åkte sedan hem - nöjd och belåten med att ha gjort något av dagen i alla fall. Efter en kopp kaffe och lite tvekande om vilken bok jag skulle läsa så kom plötsligt en tanke för mig... Ovanligt faktiskt! DU KAN JU TA OCH TAPETSERA PÅ OVANVÅNINGEN!! Tror det måste varit den där hemska Luther som tog sig ton. Men väluppfostrad som man är och snäll och lydig i all sin tydliga ödmjukhet så gick jag upp och drog i gång det halvfärdiga projeketet. Det tog inte så lång tid när jag väl drog i gång. Förstår inte att jag har så lång ställtid för allt. Nu är den väggen i alla fall klar (utom lister som jag hoppas att någon av sönerna förbarmar sig över... Det finns gränser för mitt tålamod!). När man startar sådana här renoveringsprojekt så medför det alltid så mycket merarbete. En byrå ska målas vit och ställas mot den nytapetserade väggen och sedan ska den motsatta väggen fixas. Ett nytt draperi måste sys. Så jobbigt! Då måste jag åka till Stoff och Stil 😊. Och sedan ska trappan målas. Summa summarum: låt det vara slitet och sunkigt!

Vaknade i morse efter en natt med svår insomnia och jag kan berätta att det är inte många muskler som inte känns i dag. Men ont ska med ont fördrivas och när man plötsligt känner sig som en Duracelkanin så gäller det att fånga tillfället. Det flyktar snabbt förbi nämligen. Så nu är fönsterna på ovanvåningen putsade och nya gardiner upphängda. Trädgården är lagd i höstträda (fast det känns konstigt att vara ute i tights och tunn klänning den andra november och hösta en trädgård när det är +15). Och när man ändå är i gång så kan man ju ta några fönster på nedervåningen också. Egentligen borde jag ta ett par rundor till tippen också, men tycker säckarna är så tunga så det arbetet får nog delegeras ut till någon muskelstark yngling... Tippen och allt som har med bilen att göra är mina Akilleshälar och i veckan ägnade jag mig åt däckbyte - tittade på alltså - och denna veckan måste jag ta mig till Svensk Bilprovning. Min kropp klarar inte hur många skräckupplevelser som helst under en tvåveckorsperiod. Nästa helg kanske det blir tippbesök. Om jag hinner alltså....