Attraktionspreferenser 3.0...eller inte...

Jag hörde på ett intressant radioprogram i förmiddags. Eller rättare sagt jag hamnade mitt i programmet, vilket gör att delar av min upplevelse haltar. Programmet handlade om dejting och hur man lyckas hitta en partner. Två kvinnor intervjuades och jag tror, presentationen av dem hade redan varit, att de drev någon form av partnermatchning eller dejting. I alla fall hade de gjort djupintervjuer med ett stort antal män om hur en attraktiv kvinna skulle se ut. Nu talar vi om den rent okulära upplevelsen utifrån männens preferenser. Högst upp på männens lista över kvinnliga attraktionsattribut fanns långt hår. En kvinna med kort frisyr måste lägga 70 % kraft på att vara flickig och barnslig för att uppväga avsaknaden av långt hår. Intressant tycker jag. Inte minst med tanke på den uttalade åsikten på mitt jobb att man ska ha kort hår om man ska räknas som snygg. Kvinnorna som gjort undersökningen var mycket noga att betona att det inte var deras preferenser utan männens. Detta måste ju vara en evolutionistisk kvarleva för att definiera och säkerställa artens fortlevnad. Det räcker ju att titta på alla dessa unga blonderade tjejer med långt hår som hänger likt gardiner kring ansiktena. Om det inte var tilldragande hos killarna skulle vi inte ha denna stora klick identiska look-a-likes i åldern 13 till 25. Att detta är tilldragande även för äldre män (gamla män) ser man ju dagligen och om teorin om att man som kvinna ska ha långt hår eller överkompensera sin flickaktighet om hon har kort hår, blir (även om det kanske är en logisk kullerbytta) ju att göra i princip alla män till pedofiler. Långt hår, ung och flickig - då är man hemma!

De där övervintrande typerna som har passerat 40 år och fortfarande lever i villfarelsen att de ser ut som sina döttrar, medan de i verkligheten är avdammade produkter längst bak i hyllorna på reasortimentet diskuterades också. En stor del av oss kvinnor tror att vi ser mycket yngre ut än vad vi är. Vad andra tror om vår ålder är helt avvikande från vad vi själv tror... Vi tror att vi genom att klä oss som unga tjejer också ser ut som dem - så är icke fallet! De flesta som svarade på frågan ansåg att det mest såg patetiskt ut med "gamla tanter" i knappt rumptäckande kjolar och alltför urringade toppar där det skrynkliga dekolletaget exponeras för allas blickar. Den här typen av kvinnor föredrar att dejta män som är yngre eftersom männen i deras egen ålder är gamla.

Slutsatsen av detta är uppenbarligen att vi evolutionistiskt inte har kommit speciellt långt. Eftersom män föredrar unga tjejer med långt blonderat hår så är det ju inte svårt att räkna ut att vi kvinnor som uppnått bäst-före-datum är helt hänvisade till unga, vältränade killar med allt hår i behåll och en uthållighet som de där "flickkramarna" bara kan drömma om så...

...vem är jag att gå emot evolutionen?!? Med skrämmande klarsynthet inser jag att jag har försökt attrahera helt fel åldersgrupp av män och självklart rört mig på fel ställen i, troligtvis, fel klädsel. Med denna djupt vetenskapliga kunskap i ryggen lär det bli lätt som en plätt att hitta rätt!
Var är närmaste ungdomsgård?

Väskvärk

Sommaren sjunger nog på sista versen. Enligt meteorologerna ska det komma in någon rest av stormen Carl under natten med blåst och regn. Välbehövligt med regnet, men blåsten kan vi väl slippa? Vi har ju liksom vant oss av med det ständiga motvindskämpandet de sista veckorna.... Värmen lär hålla i sig ett par dagar till och det blir alltså ett fortsatt velande på morgonen gällande klädseln - antingen fryser man på morgonen eller så svettas man på hemvägen. Vän av ordning får gärna skrika om lager på lager, som i sig är en praktisk åtgärd för att reglera temperaturväxlingarna under dagen. Dock ska inte problemet med hemleverans av de avskalade persedlarna förringas - det är betydligt enklare att bära kläderna på kroppen än att försöka stuva ner dem i handväskan när frihetens klocka slår. Och då är jag ingen vän av små praktiska handväskor - min devis är: ju större desto bättre (och, ja, jag pratar fortfarande om handväskor...). Det är en ganska fascinerande sak det där med handväskor. De allra flesta kvinnor jag känner har en uppsjö av handväskor. Jag är inget undantag! Trots att jag har en hel del att välja på slutar det med att jag använder samma väska hela tiden. Byte av väska sker regelbundet: under höst/vinter är det svart väska (modell större) som används dagligen och under årets övriga tid blir det en vit väska. Otroligt oförutsägbart... Anledningen till att jag inte använder någon annan av de övriga väskorna, är för att jag tycker det är jobbigt och besvärligt att flytta över väskans innehåll till en ny väska. Tala om gigantiskt i-landsproblem.

Söndagsreflektion

Tre dagars helg är definitivt min melodi! Så mycket trevligheter och, för den delen, otrevligheter typ städning, tvätt, trädgårdsarbete och andra måsten, man hinner med!

Bok-och biblioteksmässan! Vilket paradis. Och detta kommer från någon som avskyr att trängas med folk... Böcker, böcker och åter böcker så långt ögat kunde se. Intressanta samtal och föreläsningar. Och alla författare man sprang på! Jag blev överväldigad mer än en gång - tänk bara att få stå sida vid sida med Klas Östergren! En av mina favoriter eller att Leif GW Persson enträget ber om en selfie med mig. Man ställer upp. Man gör det bara. Eller att ha en stillsam konversation med Peter Harrysson medan man sippar på ett glas Tattinger (i plastglas visserligen, men man kan inte vara hur petig som helst). Karaktären glömdes helt bort och de där hålen jag har lyckats skapa i min bokhylla genom att böra böcker till en bokhylla på jobbet, lär fyllas lika snabbt igen. Underbar upplevelse även om jag blev helt utmattad psykiskt av alla intryck och sorlet från alla besökare. Jag kommer att åka tillbaka och då lämna karaktären hemma redan från start.... Enda smolket i bägaren var att Ingemar Stenmark inte skulle komma dit förrän i lördags. Det var kanske lika bra det förresten, vem vet hur han hade hanterat att träffa mig?! En tystlåten norrlänning möter en inte lika tystlåten skåning...alls icke säkert att det blir ljuv musik av det... Troligtvis hade jag svimmat. Stenmark var min stora idol när jag var yngre och min beundran har inte avtagit efter hans seger i Mästarnas mästare eller Let's dance. Han är stor den där Stenmark, även om han säkert som alla män numera, bara är en tvärhand hög. Efter att ha sett Jan Guillou IRL (in real life), så har jag börjat undra om det kanske är så att det inte är männen som är korta utan jag som är överlång för att vara kvinna?

Kan det vara så - nu är detta en helt hypotetisk teori utan några som helst vetenskapliga belägg - att
kvinnor i dag blir längre och längre, medan männen krymper? Evolutionen pågår ju ständigt och eftersom kvinnan är juvelen i kronan, så är det knappast osannolikt att min teori inte håller...
Jag väljer att inte fortsätta utvecklandet av detta invecklade resonemang. En söndagskväll med måndagsångest får tacklas med annat än evolutionsteorier. Exempelvis en lättsmält roman av Liane Moriarty "Stora och små lögner" (jag gillade hennes förra: "Öppnas i händelse av min död"). Detta är ett bibliotekslån och således ingen av de nya inköpen. Ack om dygnet hade haft flera timmar så att alla dessa olästa böcker hade hunnits med...

Glömde skriva min egntliga fundering. Så går det när man låter hjärnan löpa amok och tappar kontrollen över tangenttrycken! I fredags fick jag veta att jag var en "streckkod"... Jag antar att det är en ean (?) kod som menas (en sådan där randkod som man skannar in varuprisen med). Mannen som sa det till mig tyckte jag var alldeles för mager och behövde lägga på mig några kilon. Själv blev jag återigen förbluffad över att jag sänder ut signaler som får folk att tro att det är okej att säga vad som helst till mig. Mitt BMI är mitt problem och för den som undrar kan tilläggas att det ligger inom normal på skalan. Varför skulle det vara mer socialt accepterat att kommentera min kropp och vikt för att jag är smal, än att kommentera någon som är överviktig? Själv blir jag förbluffad, förbannad och förringad!

Från Prins till Idiot på slak lina

Kolsvart utomhus redan strax efter kl. 20 - man blir nästan mörkrädd... (det är tillåtet att skratta för det var menat som ett skämt). Egentligen borde jag gå och lägga mig eftersom jag ska upp tidigt i morgon bitti för att tillbringa dagen i Göteborg. Bok- och biblioteksmässan 2016 - here I come! Äntligen kan tilläggas för detta är en av mina saker på min bucketlist. Ja, jag vet! Jag är varken vidare fantasifull eller äventyrslysten...Tröstar mig med att jag nog inte är så ensam om just det.

Jag kämpar som en galning för att hålla mig sysselsatt så att jag inte trillar ner i träsket Ältande igen. Efter jobbet i dag blev det ett stenhårt pass på gymmet, så hur jag ska orka traska runt på en mässa hela dagen återstår att se. Man kan säga att det är ungefär på den spänningsnivån jag framlever mina dagar.
Det är väl bara att tala klartext, även om det är pinsamt. Jag håller på att avvänja mig! Nu ska den där hopplösa mannen väck ur mitt medvetande. Han är inte värd all energi jag lägger på honom och det har jag ju vetat sedan dag ett egentligen, men blir man förälskad så blir man. Jag vet att jag har haft denna målsättning tidigare och trillat dit igen, men nu ska jag klara det. Men fy tusan vad det är svårt! jag kan ärligt erkänna att jag nog hade haft lättare att sluta dricka vin. Eller sluta äta godis. Och detta trots att både vin och godis är mer lättåtkomligt än en principfast idiot (japp det är så han kallas numera - inget mer gullande med prinsen som förblev en prins och allt det där tjafset). Detta, mina vänner, är en prövning värdig att få stå med på en bucketlist!

Precis som jag behöver flytta för att få tillstånd förändringar i mitt liv, så behöver jag göra mig av med känslorna för en man (läs idiot!) som får mig att känna mig ovärdig att älskas. Märk väl att detta är min egen tolkning och inget som han har sagt... Vi träffar ju på varandra i tid och otid eftersom vi rör oss i samma kretsar och i samma miljöer, så det stora problemet är ju att vara stenhårt nonchalant nu när vår vanliga pingismatch startar ett nytt game - jag är ointresserad; då blir han jätteintresserad. Ping-pong, ding-dong! Denna gången ska bli annorlunda: game, set och match till undertecknad! Och därefter går ingen karl säker... Jag menar - vi talar om en cougar som blev totalt "nerflirtad" av en kille i 30-35 årsåldern i tisdags när vi stod i salladskö. Det ni!, sug på den lilla karamellen!

Nu ropar kudden väldigt högt och enträget så det får bli en kort liten fundering denna torsdag som ju faktiskt är som en fredag för mig. Morgondagen blir ytterligare en prövning. Då gällande karaktär. Eller snarare brist på karaktär... Jag har viss inkompatibilitet mellan karaktär och vissa element...typ...stövlar...och boots...och klänningar...och böcker. Men alla har väl sina egna laster och summan av dem lär ju vara konstant så det är ju hur normalt och lugnt som helst. När det gäller idioter har jag i alla fall en benhård karaktär!

När "små" människor försöker förminska andra

Känslan när man verkligen borde lägga ifrån sig iPad och i stället koncentrera sig på att sova. Den känslan.
Har lyckats komma i säng efter en hel kväll med planlöst, fullkomligt meningslöst slösurfande. Irritationen är hög och så ogenomtränglig så den knappt går att skära i genom. Himla tur att jag bor själv i dessa ögonblick. Vad är då bästa botmedlet mot dessa inkompatibla beståndsdelar? För det vet ju alla att det går inte att sova när man har knäckebrödsmulor i sängen eller något annat som skaver och irriterar. Så jag provar att skriva av mig och i stället göra någon annan en tjänst: antagligen blir funderingen så trist att alla stackare som börjar läsa somnar innan slutet. Som den där sömnpillret till bok "Kaninen som inte kunde sova" - det blir dock inga tips om hur ni ska läsa och betona för bästa effekt.
Man skulle kunna tänka sig att det är budgeten som irriterar, men jag har slutat att bekymra mig om den rödgröna rörans patetiska försök till ledarskap och styrning: vi är tillbaka i det gamla trygga bidragssamhället där arbete och egna initiativ inte ska löna sig eller prioriteras. Låt staten bestämma! Individen vet inte sitt eget bästa...
Dagens stillsamma fundering handlar om härskarteknik och hur vissa individer använder sig av denna teknik för att visa makt och trycka ner kolleger. Mitt arbete är ett paradis om man vill studera härskarteknik - både riktigt dålig och sådan som man kan bli lite imponerad av. Bäst gillar jag den typen som slår sig för bröstet för att man är så politiskt korrekt och står över alla konvenanser och regler för vanlig social interaktion - de som använder härskarteknik för att mästra sin omgivning. Riktiga favoriter som det är roligt att slå hål på!
Idag drabbades vi av ett riktigt skolboksexempel: jag hjälpte en kollega att bära upp pärmar till en annan kollega som hade fått hjälp med arkiveringen. När vi kom in på kontoret bevärdigades vi inte med en blick utan fick titta på en rygg och blev tillsnästa att vi kunde ställa pärmarna i bokhyllan. Joråsåatt...min arbetsplats dignar under av kollegial hjälpsamhet och vänligt bemötande.
Ett annat irriterande moment är den där typen som blir väldigt irriterad över att man avbryter ett samtal för att man kanhända har ett arbetsrelaterat problem som behöver åtgärdas pronto. Men gissa om det omvända gäller?! Så klart inte! Det är ju självklart att den lille spjuvern har all rätt i världen att avbryta och gärna ta över hela samtalet. För ingen kan väl vara viktigare eller ha något viktigare att säga?! Vad som irriterar mig mest är att ingen tycks reagera. Vad vinner man på att förminska och negligera sin omgivning?
Jag är en jäkel på härskarteknik och kan utöva den konsten på högsta nivå om det behövs, men jag förstår inte anledningen att slösa på den talangen till vardags. Se där! Minsann om jag inte lyckades få in lite av den kompetensen som slutkläm...

Söndagslö och slapp i soffan

Höstmörkret har lagt sig. Tranorna flyger söderut. Rönnbärsträden dignar under röda klasar (inget bra omen om man ska tro den gamla bondepraktikan...). Robin Rödhake är tillbaka från sin semester och ger liv och rörelse i min trädgård. Lite vemodigt känns det - som alltid - men samtidigt är det just årstidernas växlingar som gör att jag har svårt att tänka mig att bo någon annanstans än i denna delen av världen. Halva september har passerat med högsommartemperaturer så det är väl dags att det normaliseras lite. Regnet och blåsten kan dock hålla sig borta!

Igår var det en fantastisk Kulturnatt i Lund. Eller rättare sagt Kulturdag som övergick i Kulturnatt. Ett riktigt bra program som bars upp av lokala förmågor. Det är ju inte så svårt med tanke på att Lund har fostrat många kreativa talanger genom åren. När vi vandrade runt i ett sensommarvarmt city slog det mig hur mycket jag längtar efter att flytta tillbaka. Det är något särskilt med människorna och atmosfären i Lund. Personligen älskar jag det småskaliga och att vara igenkänd i butiker och på restauranger - det ger en känsla av tillhörighet och trygghet. "Jag märks - alltså finns jag"...
Musikaliskt var Naomi Wiehe (brorsdotter till den självuppfyllde och egofixerade Mikael Wiehe) en mycket trevlig bekantskap. Hon är bara 16 år, men vilken singer-songwriter! Hon påminner mig om en ung Laleh; både musikaliskt och stilmässigt. Jag vet inte om hon uppskattar liknelsen, men jag menar det som en komplimang. Hon kommer nog att gå långt om hon väljer att fortsätta med sin musik.
Även The Men som består av medlemmar från bland annat The Sinners och the Girls, var en underbar ny bekantskap - vilket ös! Vilken spelglädje! Och att en av medlemmarna arbetar på min tidigare arbetsplats gör det ju inte sämre!
Tack Lund för ett fantastiskt program och för att vi kan ta del av så många olika former av kultur utan att det kostar en endaste krona. Jag vet att det är skattefinansierat!!

Idag känns allt bottenlöst svart igen. Jag tror att jag har lagt så otroligt mycket kraft sista tiden på att försöka byta perspektiv: från negativt till positivt tänkande; att jag behöver andrum och utrymme för att komma ikapp mig själv. Mot alla mina principer har jag inte gjort ett handtag på hela dagen! Det har varit soffläge med bok och sedan två gråtvänliga romantiska filmer som har hjälpt till att rensa tårkanalerna. Det är så otroligt energikrävande att försöka hitta tillbaka till sig själv och att undvika att titta i backspeglarna. Den enda vägen är framåt! Inte nödvändigtvis rakt framåt, men det fungerar inte för mig att hela tiden fastna i grubblerier om det som har hänt och varför livet har blivit som det har blivit.
En sak jag är dålig på är att möta mina rädslor. Att våga hoppa rakt ut i smärtan är inte min naturliga läggning. Jag sväljer, lägger på ett pokeransikte och låtsas att allt är perfekt. Man får inte visa svaghet! Det är som att blotta strupen för en ylande vargflock.För det mesta fungerar det. Jag är, som en kär vän uttryckte det, ett sant ämne för Dramatens scen. Vet inte om det är för att jag påminner om någon neurotisk skådespelare...

Söndagens checklista har jag uppfyllt med råge åtminstone. Nu ska jag bara övertyga Luther om att det inte är en synd att försumma trädgård, tvättkorg, Bosse...

Jag kan ju inte ens skriva begripligt längre! Hjärnan är helt nollställd och trots att den minsann jobbar på högfrekvens under vargtimmarna så är det inte mycket substans i det som fördelas ut i fingrarna på tangentbordet. Märkligt... Det formuleras en text i mitt huvudet och något helt annat står på skärmen. Kan det var detta som kallas spökskrivare?! I så fall så vill jag ha en som är något mer spirituell och humoristisk än den plumpe tråkskrivaren jag har nu.

Dags att ta med sig söndagsångesten och krypa under täcket så man orkar med kommande vecka. På tisdag sak jag debutera med nya arbetsuppgifter och då går det ju inte an att vara i annat än toppform.

I morgon är det måndagsmantrat som gäller:

"NY DAG - NYA MÖJLIGHETER! NY VECKA - NYA MÖJLIGHETER!"

Klingar lika falskt varje gång...

"Ja är roligare än nej"

Min oro för en trist och innehållslös höst verkar ha varit helt och hållet onödig. Jag är sådan - utgår ifrån det negativa för att bli positivt överraskad och glömmer bort hur lätt det är att man plötsligt sitter där och har låtit det negativa bli ett mantra i bröstet. Så klart att ingen vill umgås med mig - jag är ju så tråkig. Typ...

Det är första helgen i september och egentligen den första helgen sedan semestern som varit helt oplanerad. Välbehövligt, men lik förbannat satt jag och kände mig patetisk igår kväll när mitt enda sällskap var en bok och en TV-ruta som flimrade som sällskap i bakgrunden. NU är nog min popularitet i gungning! Inte bara männen, utan även min livlina - väninnorna - har gett mig på båten! Tänkte jag och ändå var jag väl medveten om att jag behövde denna helg hemma. En helg att nua och bara vara. Lite lagom trädgårdsarbete, typ gräsklippning och strollning av gräsmattan (bävar redan för hur den ska se ut nästa helg...), vilket var perfekt eftersom det regnar stillsamt denna söndag. Äldste sonen och hans fästmö kommer på middag ikväll och det betyder att jag måste damma av både hem och kokkonster. Är ännu inte i fas med det där att äta middag på kvällen. Måste komma igång med träningen om det så betyder att jag ska tvinga dit mig! Får väl använda den där berömda blicken jag ligger inne med och se om den fungerar på mig. Empiriskt vet jag att den inte fungerar på manliga Skorpioner...





Jag kommer till den ena insikten efter den andra. Det är som om de står som spön i backen och bara väntar på att jag ska köra in i dem. Eller också är det åldern som dagligen tar ut sin rätt i klokskap. I alla fall har jag kommit på att jag måste lämna huset för att kunna gå vidare med mitt liv! Jag trivs, men det är för mycket minnen som tynger ner mig. Det har tagit mer än sju sorger och svåra år att komma till vägs ände, men nu är jag här. Och det känns så jäkla bra! I förmiddags var det inte bara dammtrasa och Bosse som röjde utan det sorterades ut ytterligare en kasse böcker från min överbelamrade bokhylla och det rensades en del i övrigt också. Det är ett riktigt Sisyfosarbete, men jag är väl lagom klar med rensningen när det är dags att sälja. Eller helst före. Jag är som bäst med piskan på ryggen! Lite hjälp får jag ju av min kvällssysselsättning; Hemnet. Bättre än TV! Har dock bestämt att jag inte ska gå på visningar IRL förrän jag har fått åtgärdat hemmet och fått det värderat. Jag måste ju veta hur mycket jag har att fumla med!

Bilen är, förhoppningsvis, åtgärdad under dagen. Visserligen är det inga problem att köra yngste sonens bil, men min egen känns ändå bäst. Med ny kamrem och nya bromsar så är han ju redo för många roliga turer till återvinningen... Och jag kan bocka av en sak på min gigantiska "att-göra-lista-som-jag-själv-inte-klarar". Bara det är ett litet sandkorn mindre att bära på i min tunga ryggsäck.

Positivism är som synes mitt mantra för hösten. Massor med böcker har redan blivit lästa och tre biobesök har avverkats. Det gäller att fylla den där påsen som kallas livet med upplevelser. Båda att minnas och för att ha något att se framemot. Hösten erbjuder massor! Bokmässan i Göteborg, Stockholmshelg, Kinky Boots, Elton John, Figaros bröllop, after work, läsning, biobesök och en massa härliga Gästistorsdagar. Jag har blivit mycket bättre på att säga ja och låta bli att lyssna på de där som ska dra ner mig i "hur-jag-bör-uppträda-träsket" - vare sig det sker medvetet eller omedvetet.

Någonstans inom mig känner jag att resan mot en ljusare framtid bara har börjat. Och att jag så småningom kommer att få den där mannen som håller mitt hjärta att också förstå att det är mycket roligare att säga ja än nej - även om han är grymt trög...