Under ganska många år arbetade jag i restaurangbranschen - det absolut roligaste arbete jag någonsin haft! Minnena från den här tiden är många och en del fullkomligt obegripligt galna och säkert inte särskilt roliga eller underhållande för er som aldrig arbetat bakom kulisserna i denna dynamiska och hektiska värld som är helt sin egen.
Jag arbetade som husfruassistent under ett år (innan jag själv blev husfru - för er som inte vet vad en husfru gör kan man kort sammanfatta det som chef över den interna servicen) och min chef, husfrun alltså, blev sedemera en av mina bästa vänner. Men det är en helt annan historia! I disken hade vi Martin, eller Hoffa som vi brukade kalla honom i hans frånvaro. Han hade utsett sig själv som diskmästare, var den lokala fackpampen (därav Hoffa) och på fritiden en överliggare på Lunds universitet, som forskade om folkvandringar - en avhandling som troligen aldrig kommer att bli klar då han inte var typen som direkt klarade av konsten att avgränsa och begränsa sitt område. Martin tog sig gärna an de nya förmågorna på husfruavdelningen som skulle arbeta i disken eller vaktmästeriet. Han såg till att sätta dem i arbete så att han själv kunde dra sig tillbaka med dagstidningarna till personalrummet medan den nye fick sköta verksamheten efter bästa förmåga.
Det här specifika tillfället jag tänker på hade vi en ny kille på provjobb. Hans pappa var hög chef på ett av de ledande företagen i staden, vilket så klart renderade viss särbehandling från Martins sida. I stället för tidningsläsandet gick Martin, med liv och lust in för att lära sin nye adept allt han kunde! Så nu var det inte bara hur fin- resp grovdiskmaskinerna fungerade utan även finliret som skulle läras ut - silverputsningens outgrundliga gåta!
Martin talade tydligt om för Simon, som den nye killen hette, att han skulle hämta Häxan. Simon, ivrig att vara till lags sin första arbetsdag, nickade allvarligt att han hade förstått sin uppgift och försvann på snabba fötter. Efter ett tag tyckte Martin att det hade gått lite väl lång tid för att hämta lite silverputsmedel i källarförrådet, men innan han hann vidta mått och medel för att söka rätt på Simon, så kom denne tillbaka från sitt uppdrag. Triumfatoriskt visade han upp husfrun (som alltså INTE var jag vid detta tillfälle) och säger att det tog lite tid att hitta henne. Tror aldrig att jag har sett Martin skratta så innerligt och hjärtligt någon gång, varken före eller efter detta tillfälle. Simon stod som ett levande frågetecken, men förstod så småningom att han nog lyckats missförstå det där med Häxan...
Husfrun hade dessbättre humor och skrattade gott åt missförståndet och Simon, ja, han lyckade ganska snabbt göra sig oumbärlig...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar