En okänd passion

 

   

Vad jag pratar om när jag pratar om löpning av Haruki Murakami... En bok som fascinerar mig! Jag har ännu inte läst hela, men jag kan känna igen mig i vissa delar även om min ambitionsnivå är långt ifrån hans. Maratonlopp, eller för den delen långlopp överhuvudtaget har aldrig lockat mig, men jag kan förstå hans lockelse att utmana sin förmåga och tjusningen med det monotona att ligga och mata mil efter mil. Att förflytta sig med hjälp av kroppens egen kraft är att återgå till något ursprungligt.

För min del handlar löpning (nåja, det är lite överdrivet att kalla det löpning; i mitt fall handlar det om joggning) inte enbart att förbruka kalorier och öka konditionen - detta är bonusfaktorer. Jag joggar för att rensa huvudet, få en endorfinkick och ofta får jag en kreativ skjuts av att jogga. Få saker slår att vakna tidigt, dra på sig shorts och t-shirt, snöra på skorna och ge sig ut och jogga i sällskap av nymornade fåglar och en och annan trött hundägare. Många av dem tittar medlidsamt på mig när de inser att jag faktiskt är ute så okristligt tidigt trots att jag saknar hund... Vilken fantastisk dag man får när den startat med en joggning! Och detta oavsett väderlek. Hoppas på många tidiga morgnar i spåret!

---

Mitt uterum - min oas!

Tänk vad lycklig man kan bli av ett enkelt olivträd! Jag har sedan mitt uterum renoverades av min superduktige svärfar med assistans från mina söner, haft en mycket klar vision om hur det ska inredas. Ännu kvarstår att lägga golvet, planen är ett graffitigrått stengolv som läggs som på en uteplats, eftersom det blir väldigt dyrt att gjuta en betongplatta, innan jag kan komma loss med själva möblerandet. Rummet ska användas som en förlängning av vardagsrummet och ett stort matbord är självklart liksom sköna fåtöljer att sjunka ner i med en god bok. Den liggande råsponten, eller varianten av den för riktig råspont blev jättedyr, som målades i vitt blev superbra - härligt ljust och luftigt! I min vision av uterummet ingår naturligtvis gröna växter och på sikt hoppas jag kunna få en Medelhavsinspirerad trädgård också, men det får komma längre fram. Jag har tillräckligt med projekt att slutföra och har bestämt mig för att inte påbörja några nya förrän de gamla är klara. Får se hur länge det håller...

I dag blev jag alltså med ett olivträd. Så fantastiskt vackert med sina silvergrå blad! Måste ge mig på jakt efter en snygg kruka som gör det rättvisa, men att shoppa hardessvärre aldrig varit något större problem för mig...
Under sommaren kommer det naturligtvis att stå utomhus, i sällskap med ett fikonträd, en rosa miniros samplanterad med lavendel och två små buxbom som jag har planer för framöver.
Semestern kommer till en del att användas för att måla klart allt i uterummet, lägga golvet (gör min förstfödde när hans sommarjobbande är över) och besök på loppisar för att hitta det perfekta skåpet och matrumsmöblemanget, som kommer att målas vitt för att skapa en lugn och harmonisk bas.

Ska bli fantastiskt roligt att se hur det blir när det blir klart!

Förhållning till livet

De senaste två åren har jag ofta mötts av kommentarer som "Du är så duktig!, "Hur orkar du?" och "Jag hade aldrig klarat av att hantera det så bra som du gör!". Jag blir lika irriterad varje gång jag får dessa kommentarer. Det är ungefär i paritet med när journalister frågar om hur det känns att stå och se hur ens hem och ägodelar brinner upp eller frågar en idrottsman som missar en medalj på grund av en skada hur det känns...
Jag är inte duktig, utan gör det som måste göras för att få vardagen att fungera; går till jobbet och försöker göra ett "good enough job" för att kunna försörja mig, handlar, lagar mat, tvättar, städar, fyller och tömmer diskmaskinen, försöker vara en tillräckligt bra förälder och att ha ett socialt liv med vänner -viktiga personer i mitt liv då det saknas släktband.
Vad gäller orken så är det väl som för alla andra: det finns bra dagar och det finns dåliga dagar och man orkar för att man måste. Alternativet är betydligt sämre... Jag förstår ju att kommentarerna fälls i all välmening. Många tror sig ha lätt att relatera till min situation och blir känslomässigt engagerade av, inte min person, utan rädslan och oron för att de själva ska klara att lämnas ensamma. Vid helger och inför semestrar är de tunga och mörka dagarna mer framträdande - att inte ha någon att planera med är jobbigt, men det är så livet ser ut just nu. För att överleva är det enklast att acceptera!
Man kan aldrig förbereda sig för döden - den kommer när den kommer - men man har ett val till hur man vill förhålla sig till livet. Jag hade kunnat välja att isolera mig, låta andra sköta min vardag, sjukskriva mig eller bara sätta mig ner och själv vänta på "Liemannen", men jag ser inte det som ett alternativ. För mig har alltid livet varit värt att kämpa för; inget man självklart glider runt på ett bananskal i och tror att allt ska fixa sig utan svett och tårar på vägen.
Klart det finns stunder när allt känns hopplöst och uppgifter känns omöjliga att realisera på olika grunder! I de lägena är det ganska bra att ha Luther och Ågren som bästa kompisar...Och en stor dos envishet toppat med ren dårskap gör säkert sitt till :-).
Mina mörka stunder och förtvivlade ögonblick har jag inga behov att visa offentligt; att ömkas och tyckas synd om tillhör definitivt inte mina starkare sidor. Jag är heller inte kapabel att tala om för andra hur de kommer att reagera vid ett dödsfall för det är så individuellt. För mig har det varit viktigast att skapa en vardag för mig och mina söner; en vardag som passar oss.

Mina eftermiddagar med Margueritte

Lånade Mina eftermiddagar med Margueritte av min svärmor i helgen och fick äntligen ro att se den i går. Det är ju mest skräp på TV under sommaren tycker jag, bortsett kanske från något enstaka program...Jag är dålig på att se på film hemma. Varför vet jag inte egentligen - säkert Luthers fel det också!
Nåväl, jag ÄLSKAR franska filmer! Mina kunskaper i franska är väldigt dåliga och jag tillhör den lilla klick av mänskligheten som faktiskt inte tycker franska är något särskilt vackert språk, men franska filmskapare har en förmåga att slå an en särskild ton och få en stillhet och ro i filmen, som jag saknar i Hollywoods löpande band skapande. Dessutom är det ofta väldigt bra skådespelare! I den här filmen spelar Gérard Depardieu den manliga huvudrollen, Germain. En fantastisk rolltolkning av en femtioårig man som hela sitt liv fått höra att han är värdelös och oönskad; bespottad av lärare, sin egen mor och allmän driftkucku bland männen på baren. Hans avkoppling är att mata och småprata med duvorna i parken. En eftermiddag möter han 95- åriga Marguitte, spelad av ljuvliga Giséle Casadesus, en bokälskande gammal dam med ett spännande förflutet. Hon tar sin tillflykt till parken för att kunna andas och vara sig själv och läsa, helst högt, ur klassikerna i sällskap av duvorna. Dessa två omaka karaktärer finner stort utbyte av varandras sällskap och finner något slags själarnas förening.
En lågmäld,varm och helt bedårande film om hur oförhappandes möten kan förändra hela ens liv.

Arvssyndens åverkan

Märkligt vad vissa saker kan etsa sig fast i minnet och till och med kännas i kroppen. När jag föddes blev min farfar nästan bindgalen - han tyckte så intensivt illa om mig så att jag redan som liten kände det i hans utandning och kroppsodör. Anledningen till denna nästintill hatiska inställning gentemot mig var att jag föddes som flicka. I hans föreställningsvärld var det ett totalt misslyckande att hans äldste sons förstfödde inte var en pojke. Så hade det alltid varit i släkten Larsson - något som alla generationsfoton (tagna av en riktig fotograf; i en ATELJÈ) som hängde på släktens vardagsrumsväggar vittnade om. Vem hade hört talas om att man tog foton med en förstfödd flicka? Uppenbarligen ingen i Munkagårda...

Min farfar var en elak och dominant gubbe; van att hans ord var lag och min farmor skulle aldrig i livet haft modet att våga trotsa honom. Pappa var så auktoritetsstyrd och konflikträdd hela sitt liv så han skulle heller aldrig våga ifrågasätta det absurda i hans beteende. Jag minns ett tillfälle när vi var hemma hos dem, jag var väl i två- treårsåldern. Deras hus var fullt av spetsdukar och porslinsfigurer utplacerade på små låga välpolerade bord. Jag var ett stillsamt och försiktigt barn och hade sällan sönder någonting. Men denna gång... Jag snurrade runt i ett försök till kokett balettposition och lyckades välta ner en porslinssak i hastigheten. Farfar flög upp från sin stol och ryckte upp mig i en arm och var på väg att slå till mig, när mamma grep tag i mig och sin handväska i ett enda imponerande svep. Med högdragen min talade hon om för honom att det var sista gången hon satte sin fot i hans hem och till pappa sa hon att han kunde välja på att följa med oss hem eller leta reda på en buss. Pappa lomade iväg efter mamma, men kommenterade inte vad som hänt och vågade inte säga något till farfar...

När min äldsta lillasyster föddes, 2,5 år efter mig, så blev skillnaden mellan hur olika vi behandlades markant. Farmor och farfar var gudföräldrar till min syster och hon var sannerligen deras ögonsten! En jul minns jag speciellt. Vi firade alltid juldagen med farmor och farfar, jag tror att jag var fem år vid just denna jul då vi som vanligt firade hemma hos oss. Spänd av förväntan öppnade jag ytterdörren när de ringde på och blev jätteglad när berget av julklappar lades under granen. Efter sedvanlig kalkonmiddag, tog julklappsutdelningen vid. Jag minns inte antalet paket som låg under granen, men om där var femton paket var tre stycken till mig och resten till min syster. Denna orättvisa upprepades vid våra födelsedagar och till sist förbjöd mamma dem att träffa oss. Det handlade inte bara om antalet presenter utan även om värdet av dem...

När jag flyttat hemifrån lyckades pappa och min man (som var nyfiken på gubben) övertala mig att besöka min farfar igen. Min farmor hade dött ett par år tidigare och enligt pappa hade farfar ändrat sig väldigt mycket sedan farmor dog. Beväpnad med en stor dos skeptiscism åkte vi dit. Vi hann knappt in förrän han tar tag i A (min man) och drar honom med sig in i vardagsrummet för att visa generationsfotona och sedan kom kommentaren: "Det skulle ju varit ett foto till, men det blev ju en sån (nick mot mitt håll)"...Behöver jag säga att besöket blev kort?
Nästa gång jag tvingades "träffa" honom var vid begravningen. En fullsatt kyrka som satt och mumlade ack och ve till alla floskler som kom ur prästens mun: "en stolt familjefar", "älskad farfar", "samhällsbärare" och så vidare. Jag kan tacka min uppfostran för att jag inte ställde mig upp och sa att "du glömde inskränkt skitgubbe och tyrann"!
Han har varit död i många år nu och jag kan inte påstå att jag saknar honom. Det tog lång tid att komma över känslan att inte duga och mindervärdeskomplexen att vara född med "fel" kön, men nu vet jag att det var helt och hållet han som ägde problemen. En ironiskoch i sammanhanget ganska komisk tillfällighet är att pappa, som fick fyra döttrar har sex barnbarn varav en är flicka - den äldsta av dem...

När kretiviteten går i baklås

För drygt tio år sedan gick jag in i väggen. Orsakerna till detta var flera och inget jag har för avsikt att gå in på i detta forum, men en sak som förändrade mitt liv var att mitt kreativa liv försvann. Jag har sedan jag var liten tecknat och målat, älskat att prova nya tekniker och uttrycksformer, från tonåren och framåt sydde jag väldigt mycket; från hemtextiler och barnkläder (när våra barn anlände) till dyrare plagg åt mig själv: kappor, kavajer och dräkter, stickade och älskade att använda mina händer till praktiska saker; användbara eller oanvändbara saker spelade ingen roll.
Men framförallt älskade jag att skriva! Att för hand skriva långa historier och brev, uppsatser och inlämningar på universitet - ALLT skrevs först för hand för att sedan skrivas in i den slutgiltiga versionen på datorn. Orden och formuleringarna kändes betydligt mer levande när pennan fördes över ett pappersark. Känslan att sitta med ett helt blankt papper och fästa de första meningarna i ett längre sammanhang var förlösande - när jag väl börjat skriva var det ingen hejd på flödet! Tror ingen var lika lycklig som jag när det var dags för aulaskrivning i uppsats på gymnasiet. Jag skrev alltid under hela den avsatta tiden och min stackars svensklärare hade många, många sidor att läsa :-). Efter en inlämning skrev hon i sitt omdöme att hon såg mig som en modern Selma Lagerlöf - hyfsat betyg får man väl säga...
Allt kreativt flöde ströps när jag försvann in i utmattningsdepressionen. Detta är ganska vanligt har jag förstått, men jag har svårt att finna mig i det. Det är en stor sorg i livet att ha tappat tio år av något som alltid berikat mitt liv. Kreativitet föder kreativitet och ur det flödet kan vad som helst hända - underbart! Men vad gör man när det plötsligt bara försvinner? Jag försökte med att köpa nya dukar och akrylfärger, vilket var en teknik jag inte testat tidigare, tyckte det kändes jättekul att sätta mig framför staffliet...Men sedan ingenting; bara tomhet och olust. Jag köpte en ny superavancerad symaskin och nya tyger (trots att jag skulle kunna öppna tygaffär med allt jag samlat på mig under tiden vi bodde i Qatar och efter resan till Indien), men gångerna den har använts kan nog räknas på ena handens fingrar och högen med påbörjade plagg växer...
Så många gånger jag besviket fått plocka undan för att pansardörren slagit igen om den kreativa lusten! 

Förra hösten vände det plötsligt - en väninna drog iväg mig på keramikkurs och utmaingen med drejandet fick dörren att hamna på glänt. Med en annan väninna tog jag upp målandet igen och känner en otrolig lycka när en målning växer fram. Det blir sällan som jag tänkt mig och jag är fortfarande strikt bunden av att det ska se ut som något, men det är så himla roligt! Jag är min egen största kritiker och vill helst inte att någon ska se vad jag gjort; aldrig nöjd...Dock är det en nästintill euforisk känsla varje gång jag får sätta penseln mot duken eller akvarellblocket.
Bloggandet är ytterligare ett ben i det kreativa sökandet. Skrivandet är fortfarande det som ligger mig närmast och det jag allra helst vill syssla med. Drömmen om Nobelpriset lever! Vägen är fortfarande både ojämn och fylld av hinder - jag finner inte orden och de rätta formuleringarna lika enkelt som förut, tycker inte texten lever det liv jag etyersöker, men övning ger färdighet och jag hoppas att ett regelbundet skrivande ska få fram den gamla känslan av flow, som jag en gång hade när jag fick en penna och ett papper i handen!