fredag 29 december 2017

Vänligen presentera mig för Någon Annan! Vi har en del att dryfta...

Nu är det dags igen. Dags att fokusera på hur synd det är om alla som befinner sig i den svenska skolan. Ett skolsystem som halkar efter omvärlden gällande kunskapsnivå och kompetens hos lärarna. Det senaste är att halvera antalet nationella prov på gymnasiet. Vilken fantastisk åtgärd! Elever och lärare är sönderstressade av den höga (?!) studietakten och lärarkåren dignar under av alla administrativa arbetssysslor som landat på deras skrivbord. Angående lärarnas arbetssituation tänker jag inte uttala mig. Mer än att jag är fascinerad av att se hur det administrativa stödet kring rektor och biträdande rektorer ständigt utökas - detta trots att ledningen på gymnasieskolorna i den kommun jag tillhör, växer varje termin. Någonstans är det rysligt felprioriterat. Någonstans är det väldigt felrekryterat. 
Vad gäller eleverna så är jag så innerligt trött på allt daltande med dagens unga. Ja, jag vet att jag anses vara en curlingförälder (både av sönerna och omgivningen), men - och det är detta som är summan av kardemumman - våra barn har haft krav på sig under sin uppväxt och de har fått lära sig hantera motgångar. Ingen dör av att misslyckas med ett prov! Ingen dör över att behöva plugga på sin fritid! Ingen dör av rimligt ställda krav! Däremot har vi lyckats skapa en generation av egoistiska, självuppfyllda och "lidande" varelser. Minsta motgång eller tristess: "jag är såååå stressad". Minsta krav: "jag är såååå stressad". NÄ!! Det är inte stress! Den stora majoriteten; den som dessvärre syns och hörs mest i skolvärlden; har låga betyg och kunskapsbrister på grund av att de är lata och aldrig har behövt ägna sig åt tråkigheter som konsekvensanalys och självinsikt! Livet är inte en välkrattad manege med utlagda bananskal att glida runt på. Kamma er och väx upp!
Tyvärr gäller inte detta bara inom skolan, utan det genomsyrar även samhället i stort. Senast i morse läste jag ett snyftreportage om pappan till en kille som körde ihjäl sig i somras. Självklart är det en chock och förlust för familjen! Jag saknar inte empati... Men, och detta är huvudfrågan: vem bär skulden till att han körde ihjäl sig? Killens körkort var indraget, men "han körde så himla bra". Han framförde en bil med uppenbarligen alldeles för många hästkrafter under huven än vad han kunde behärska. Han stannande inte när han blev stoppad av polisen för att man ville kontrollera bilen. Enligt pappan är det polisens fel att sonen omkom. Enligt passageraren, som mirakulöst överlevde, så var bilföraren "van att sticka från polisen". Åter igen ett skolexempel på att ansvaret alltid är någon annans! Och detta är bara ett exempel på hur vårt samhälle sakta, men säkert bryts ner. Kvinnor är rädda för att gå ut på grund av risken för överfall och grova (i många fall med ett flertal förövare) våldtäkter. I den lilla kommun jag bor härskar ett gäng med yngre tonåringar, som med rånarluvor attackerar vuxna som har civilkurage nog att agera mot dem. På allvar finns det politiskt korrekta som ser detta som de ungas rop på hjälp. De mår säkert inte bra, men låt dem då flyttas till fosterfamilj, bryt upp deras gängstruktur och sluta framförallt att tycka synd om dem!! Att tycka synd om har aldrig hjälpt någon. Hjälp till självhjälp kan möjligen fungera: få dem att förstå konsekvenserna av sitt agerande; hjälp dem med att ta tag i sina problem oavsett om det handlar om frånvarande föräldrar, bristande självförtroende eller något annat som får dem att uttrycka sitt självförakt på detta destruktiva sätt. 
Jag är så innerligt trött på att vara maktlös och känna hur jag sjunker längre och längre ner i resignation och hopplöshet. Det är valår 2018. Låt oss hoppas att det vågar kliva fram någon prestigelös och icke politiskt korrekt politiker som tar tag i grundvalarna för vår demokrati och vad de flesta av oss tycker är viktigt: skola, vård, rättsväsende och trygghet att vistas ute i våra gemensamma offentliga rum oavsett kön, ålder eller nationalitet. Den politikern kommer att få min röst!



onsdag 27 december 2017

Psykets behov av vila kontra jagets behov av vilja

Så har ännu en jul passerat i mitt liv. Tomten kom med mycket fina julklappar; vem kan klaga på en Apple-TV och en ny iPad?!. Granen står fortfarande grön och tämligen barrfri i stugan. Julbordet dignade av mat. Den skånska härliga vintern visade upp sig i all sin prakt; d v s styv kuling, midsommarvärme (runt + 10) och horisontellt regn. Gottebordet står fortfarande förföriskt lockande och hjälper till att fylla ut muffinsmagen. Karaktär - vart tog du vägen?!

Något som också tycks ha rymt (tillsammans med karaktären månne?) är min framträdande effektiva sida och min brinnande lust att få saker ur händerna. Jag är så trött! Så infernaliskt slutkörd så att jag inte fixar att strukturera upp mitt liv och ta tag i det som får mig att må bättre: frisk luft och motion till exempel. Det är ett drygt kvartal sedan jag besökte gymmet senast och under denna tiden är det ny ägare och ommöblerat bland maskinerna. Alltså, jag har ju inte sett det med egna ögon, men får lita på att de inte ljuger via sociala medier. Man kan inte ens utebli från ett ställe ett par veckor förrän det händer drastiska förändringar! I går lyckades jag åtminstone släpa mig ut och promenera en dryg timme. Hur länge kan jag leva på den lilla ansträngningen? Det var min ambition att pallra mig iväg till gymmet i dag, men jag fastnade framför datorn och fixade ny läslista av e-böcker och lånade hem lite smått och gott. Min ambition att dra ner på bokinköp fungerar åtminstone. Nu ska jag bara komma loss och sortera ut bokhyllorna. Det där med att komma loss känns definitivt inte som min grej. Tror jag ska ha det som ett förbättringsområde 2018. Betänk så snabbt det skulle kännas som en förbättring! Två böcker ut och jag har uppfyllt mina mål. Att sätta rimlig målbild är lite av min melodi!

Skämt åsido! Det är ju egentligen inget att skämta om - det här med att låta livet pågå medan man själv sitter maniskt fastklistrad vid Facebook eller något totalt meningslöst mobilspel. Men jag har en teori... Jag är ju lite av en experimenterande hobbypsykolog där jag huvudsakligen fokuserar på mig själv. Praktiskt tycker jag, eftersom jag utgår från att det är ytterst få; om ens någon; som är kapabel att förstå mina hjärnvindlingar. Det är ju knappt jag klarar av att hänga med själv! 2017 har på många sätt varit omvälvande och fantastiskt bra. Flera av mina stora efterhängsna problem har blivit lösta och jag har kunnat slappna av och koppla från min "ständigt-beredd-på-nästa-katastrof"-radar och därför har kroppen gått ner i sparläge för att fylla upp energidepåerna, minska stressnivåerna och allmänt återhämta sig från den anspänning jag har levt under i många år. Det tar kanske lika lång  tid att bli harmonisk och att få tillit att lugnet är här för att stanna, som det tar att bygga upp stressen och panikångesten? Visst låter det logiskt?! Måste erkänna att jag ibland själv förvånas av min fantastiska slutledningsförmåga och analytiska bild av mitt på många unika sätt fascinerande psyke.

I nästa blogginlägg så ska jag försöka sammanfatta mitt 2017. Året där min räkmacka gjorde debut och ryggsäcken lättade med flera kilon. Nu däremot ska jag lägga över bilder från kameran till datorn och sedan blir det "Den som går på tigerstigar" resten av kvällen.

söndag 3 december 2017

Döden. Tiden. Kärleken.

Varför? Varför går vi upp på morgonen? Varför går vi till jobbet? Varför sitter jag här just nu och försöker få ihop en vettig text medan näsan droppar i otakt med rinnande ögon? Sanningen är väl att det inte finns något riktigt svar på just frågan "varför?". Eller det finns lika många svar på frågan som det antal personer som man frågar.

Döden. Tiden. Kärleken. Tre ord som hänger kvar efter att jag sett en riktigt gråtmild film på Netflix - Collateral Beauty med Will Smith i huvudrollen. Fördelen med gråtmilda filmer i samband med förkylning är att man har något att skylla på om det skulle plinga på ytterdörren. Det gjorde det inte... så jag får väl erkänna att det inte var förkylningen som fick ögonen att tåras. Inte för att jag behöver något att skylla på för det där med att ha lätt till tårarna är ett av mina mest framträdande drag. Här gråts det till sorg och glädje, till filmer, musik och böcker. Men sällan, väldigt sällan, av personliga skäl. Jag passar liksom på att tömma tårdepåerna när jag har en extern anledning så omgivningen inte behöver tro att jag visar några personliga känslor. Det är inte lätt att leva upp till epitetet Isdrottning - känslokall och empatilös. Det är egentligen inte så jag ser på mig själv, men jag har genom åren lärt mig att det är bättre att vara hårdhudad än hudlös, att visa styrka i stället för svaghet. Allt finns i betraktarens öga.

De sista åtta åren har jag levt i en ofrivillig symbios med Döden och Tiden. Inte så att jag har haft någon dödslängtan eller suttit och räknat mina kvarvarande dagar, men jag har på ett undermedvetet plan låtit Döden slå följe med mig. Någonstans tror jag att det har varit en del i min sorgeprocess och min osäkerhet kring mitt i allra högsta grad ovälkomna status som änka.
Tiden? Ja, min mormor tutade i mig redan som liten att tiden läker alla sår; det går över när du gifter dig, se tiden an och en massa andra floskler. Tiden är det som pågår kring oss hela tiden - oavsett om den är en illusion eller om man ser på den som en linjär matematiskt pågående faktor. Tiden läker ingenting! Tiden är ett pågående flöde som vi har att förhålla oss till. Ingen av oss vet hur mycket tid vi har och därför har vi, vilket jag har kommit på efter många år, en jäkla skyldighet att ta hand om vår tid och fylla den med sådant som gör oss lyckliga och får oss att må bra. Olika saker för olika människor, men vi bör respektera andras val och andras tidsfördriv.

Jag är så otroligt glad och lycklig att jag vågade vika av från min utstakade väg (som jag trodde jag borde fortsätta på för andras skull) och ta tag i den hand som räcktes ut och utmanade mig att våga välja Kärleken. Det gör ont och jag blir sårad över kommentarer att den man jag valt i dag inte är som min numera avlidne man. Jag har inte letat efter en kopia av honom! Eller att jag raggat upp honom för att han är yngre (snarare ser jag det som ett problem - herregud vad jag får lägga pengar på föryngringskrämer!). Jag tog en hand som ger mig trygghet, kärlek, glädje, fest och vardag. Det är väl jag som ska leva med honom?!
Att vi blev familjen von Trapp på kuppen är i och för sig en större utmaning för mig, men det värmer gott i hjärtat när trettonåringen frågar:

"Pappa är du med Humfrida? (alltså han vet ju mitt riktiga namn, men det vill jag ju inte direkt röja här...).
"Nä! Jag är på jobbet. Varför skulle jag vara med henne?!"
"För du låter bara så glad när hon är med!"

Det är det som är viktigt! Att vår kärlek accepteras av våra barn och vår tid är framtiden! Att se bakåt och ta med sig lärdomarna av de misstag vi har gjort och att få framtiden att bli bättre.
För första gången på många år så ser jag framemot julen. Och jag tror baske mig att mina ögon tindrar alldeles extra i första adventsljusets låga - med viss reservation för att det kan vara förkylningen som spelar mig ett spratt