Morgonstund har guld i mund...

Ännu en arbetsvecka har rusat förbi och nu är det näst sista helgen i oktober! Otroligt vad tiden går; eller den går väl inte snabbare nu än förut, men känslan av att livet bara svischar förbi och jag själv är statist i stället för huvudperson är märkbar och lite jobbig... Vi har väl alla en dröm om att åtminstone få vara leading star i filmen om oss själva?

I morse hade jag förmånen att få köra äldste sonen till tentan som startade kl. 8. Alternativet för honom var att ta bussen kl. 06.20, vilket inte kändes bra i mitt mammasamvete. Förmån och förmån förresten, det är lite av en efterhandskonstruktion. Just när väckarklockan gav sig till känna kändes det ganska oförmånligt, lite som ett sms-lån, men när vi väl var på väg var det fantastiskt. En underbar morgonrodnad och ett lätt dis som filtrerade de, nu äntligen, praktfulla höstfärgerna.
 Det är en fantastisk upplevelse att köra genom en folktom stad och vara med under uppvaknandet. Lund, en normal lördagsmorgon, ger inte direkt något tecken på sprudlande folkliv. Denna lördag var det annorlunda. Runt Victoriastadion vibrerade det av rörelse; ett lämmeltåg av studenter i olika grader av nervositet drogs dit som av magnetiska krafter. Som en av Hampus kursare uttryckte det: "Att vakna en lördag strax efter kl. 6 känns väldigt annorlunda!". Studenter i frack och långklänning skådas ju ganska frekvent, men då rör det sig oftast om söndagsmorgnar på väg hem via någon lämplig frukostbuffé...
På vägen hem denna underbara morgon funderade jag över hur mycket jag uppskattar när en stad vaknar till liv. Vi bodde i centrala Lund innan vi flyttade till eget hus och just de stilla morgnarna kan jag sakna. Den stillhet som råder här hemma är mer ett normalt skede, pågående dygnet runt...
Att vakna upp när imamen kallar till morgonbön är fantastiskt och det är något jag fortfarande kan sakna. Det är en speciell doft i de stora städerna i arabvärlden; Kairo och Doha har jag egna erfarenheter ifrån och som ett arabiskt ordspråk säger: "den har inte levt, som ej hört kamelerna bröla i öknen på morgonen". Att se den blodröda solen gå upp och höra slamret från människorna som vaknar och ger sig ut för att arbeta och starta dagen.
Paris är en underbar stad dygnet runt, men morgnarna slår det mesta. Den typiska Parisdoften - en blandning av avgaser, metron, galuoise, morgonkaffe och alla ljuvliga dofter från bagerierna; de "gröna männen" som tar hand om nattens sopor, tutande, morgonstressade bilister i sina små troligen icke-miljövänliga bilar och så vidare.
New Delhi och Mumbai - den mättade doften av brinnande komockor; aldrig tyst, men trots det hör man staden vakna...

Kanske är det denna romantiska bild av morgonens stillhet och känslan av att i stunden vara ensam i NUET som gör det så extra välgörande för själen att ge sig ut på tidiga morgonpromenader och joggingturer? En känsla av pånyttfödelse - både för jaget och världen...